Programtidning Berwaldhallen September 2011 (pdf) - Sveriges Radio

More documents

Recommendations

Info

4 Artikel September 11/12 symFOnImATInéErnA Från 1948 Sveriges Radios Symfoniorkester växte gradvis fram ur Radio tjänsts underhållningsorkester och Radioorkestern. Historien är rik och historierna många. Allt gick inte lätt och smidigt. I höst utkommer Sven Åke Landströms bok Drömmen om 100-mannaorkestern, med anledning av orkesterns 75-årsjubileum. Här bjuds några aptitretande smakprov. ltviolinisten Nils Gustafsson – av sina kollegor kallad ”Nisse Gustis” – berättade livfullt strax före sin pensionering våren 1965 om den gamla Underhållningsorkestern som 1948 döptes om till Radioorkestern. Orkestern hade attraherat kvalificerade musiker – musiker som ville spela ”riktig” musik. Den möjligheten kom måndagen den 7 maj 1945: Vi hade en sändning från Konserthusets lilla sal. Vi spelade Våren av Grieg i ett sorts lättsamt blandprogram. Plötsligt bröts sändningen för ett viktigt meddelande. Det blev tyst i flera minuter. Sen sa hallåmannen att tyskarna kapitulerat. Jag skrev in klockslaget i mina noter. Hela radioprogrammet lades om. Det måste fram seriösa inslag. Vi slutade mitt i Våren och kastade oss på telefoner för att ringa ihop musiker för att spela Mozarts Jupitersymfoni från Musikaliska Akademien. Lars-Erik Larsson skulle dirigera. Vi snabbrepeterade i Konserthuset och skulle sedan ta oss till Nybrokajen och Akademien. Man går dit väl på en kvart. Den gången tog det en och en halv timme. Man stångade sig fram genom folkmassorna för att spela Mozart därför att kriget var slut. Jag kände att det var då vi fick vår orkester. Den tillkom officiellt inte förrän 1948 då Sten Frykberg tog över och började spela helseriösa program för publik. Men ändå tror jag att det är Mozartsymfonin, ihoprafsad och snabb repeterad vid krigsslutet, som är Radioorkesterns ’moraliska’ födelsedag. I programtidningen Röster i Radio kan man läsa att sändningen från Konserthusets lilla sal ägde rum 13.50–14.45. Dirigent var Sven Sköld. Våren av Grieg spelades strax före 14.30. Sändningen med Mozarts Jupitersymfoni från Musikaliska Akademien ägde rum 17.08–17.48 enligt studiorapporten för den dagen. Promenaden som Nisse Gustis pratade om tog 1,5 timme. Det innebar att man hade haft en timme på sig att kalla in extramusiker och att repetera Mozartsymfonin. Offentliga konserter med publik Underhållningsorkestern hade alltmer glidit över till en seriös repertoar, särskilt vid de tillfällen då Sten Frykberg ledde orkestern. Åren strax före 1948 fanns alltid klassiska standardverk ur orkesterrepertoaren. Det kunde vara en Mozart-, Haydn- eller Schubertsymfoni – eller uvertyrer av Rossini, Auber eller Thomas. En på sikt mycket viktig förändring skedde hösten 1948. Då började Radiotjänst sända offentliga konserter med publik i direktsändning under beteckningen Symfonimatinéer. De ägde rum på Musikaliska Akademien och hade en längd på 60-75 minuter – utan paus. Idémakarna bakom detta nya projekt var Sten Frykberg och kollegan och sedermera musikchefen Nils Castegren. Idén hade de gått och ruvat på sedan mer än ett år och då tänkt på att radion under ett antal år målmedvetet byggt upp en alldeles utmärkt orkester – en orkester av nästan uteslutande solister och kammarmusikspelare. En sådan orkester, menade de, behövde inte bara värdiga uppgifter utan också offentlighetens rampljus och spänning. För musikerna var det viktigt att få pröva vingarna inför publik och kritik. Det nya var också att man sålde abonnemang till konserterna. Tio kronor kostade det att gå och höra de sex första konserterna under hösten 1948. Det fanns en förebild i Stockholm till symfonimatinéerna. Inspiratören var kollegan Stig Westerberg som något år tidigare hade anordnat matinéer med Oscarsteaterns orkester. För att markera en ny inriktning döptes nu Radiotjänsts underhållningsorkester om. Från och med matinéernas start i början på september 1948 kallades orkestern för Radioorkestern. Så levde benämningen vidare ända fram till mars 1967, då orkestern för första gången kallades Sveriges Radios symfoniorkester. Kritiken var positiv efter den första konserten. Kajsa Rootzén i Svenska Dagbladet och Kurt Atterberg i Stockholms-Tidningen tyckte initiativet var lovvärt. Atterberg slutade sin recension med orden: ”De vackra blommor, som Radiotjänst spenderade på solister och dirigent, hade varit något för televisionen.” Detta sägs 1948. Atterberg tog också upp konkurrenssituationen med Konsertföreningen och var tillfreds med den, publiken kunde nu komma i kontakt med den rika litteratur av musikaliskt värdefulla sviter, som endast undantagsvis fick plats på Konsertföreningens program. I Dagens Nyheter var även Curt Berg berömmande att: ”Orkesterns kvalitet råder det inget tvivel om; de spelar med en fräsch ton och en artistisk framåtanda som måste få högt betyg.” Efter ännu en konsert sällade sig även Ingmar Bengtsson i Svenska Dagbladet till
September 11/12 Artikel 5 01 hyllningskören: ”Ensemblen är faktiskt så bra, att dirigenten Sten Frykberg, inte tycks behöva göra mycket mer än att sätta igång det hela och sedan övervaka en smula.” Svensk musik hade alltid sin plats på programmen. Med åren blev modellen att ha ett svenskt uruppförande vid varje konsert. Svenska solister var vanligt förekommande, bland annat anlitades orkesterns egna musiker. Det var också viktigt för Frykberg att den klassiska standardrepertoaren förekom på programmen. Första säsongen dirigerade Sten Frykberg samtliga symfonimatinéer. Med tiden fick han dela uppgiften med svenska och utländska gästdirigenter. Tor Mann, Lars-Erik Larsson och Sixten Eckerberg fick också dirigera. För att utveckla orkestern engagerades den tyske mästarviolinisten Georg Kulenkampff som stråkinstruktör hösten 1948. Han skulle också enligt uppgörelsen vara solist med orkestern. Veckan innan han skulle komma till Stockholm avled han hastigt. I flera bemärkelser satte Sten Frykberg sin prägel på symfonimatinéerna. Han presenterade för det mesta både sina egna och gästdirigenternas konserter och blev verkligen rösten utåt för Radioorkestern och med alla dess ambitioner. Hans roll som presentatör hade stor betydelse och var mycket uppskattad av publiken – men inte alltid av musikkritikerna. Vid ett tillfälle råkade han säga lite förringande ord om ett verk som han skulle dirigera. En kritiker i Dagens Nyheter, Åke Lellky, blev upprörd och menade att det sannerligen inte var Frykbergs uppgift – utan kritikernas. ”En dag med Wersén och Waldimir” Vilka krav som musikerna och arrangörerna hade på sig under löpande arbetsveckor med direktsändningar praktiskt taget varje dag var enormt. Både Sune Waldimir och Sven Sköld skulle enligt kontrakt med radion presentera sviter och rapsodier specialarrangerade för orkestern. Tempot var högt och slitsamt. Det var en kamp mot klockan för alla inblandade. Waldimir fick till slut sin arbetsbörda nedskriven till hälften. Han hade då i nästan 10 år arrangerat all musik för de musiker man hade. Det gällde inte bara schlagerkavalkader utan även Mozart- och Rossiniuvertyrer. Det finns ett dokument från mars 1951, skrivet av orkesterns ordningsman vid den tiden, Åke ”Buckla” Johnsson, där han beskriver en inspelning med Sune Waldimir som dirigent. Han kallade 02 03 sin rapport ”En dag med Wersén och Waldimir”. Gunnar Wersén tillhörde Underhållningsavdelningen. Det rörde sig om en inspelning av programmet Våren är här… – en musikalisk radiorevy med Radiokören och ett flertal sångare och skådespelare. Programmet sändes sedan den 26 mars. Johnsson skrev: ”Jag anlände på morgonen kl. 9.-, kören var då kallad till kl. 8.45 och repetition för orkestern utsatt till kl. 9.30. Som vanligt, när det gäller kabareter av olika slag, så var det naturligtvis inga noter på något notställ, men erfarenheten har visat, att det i de flesta fall brukar komma ett arrangemang varannan timme… Kl. 9.40 fick jag på omvägar höra, att Waldimir satt på en kopieringsanstalt och att han var försenad. Detta var vi ju rätt vana vid … Kl. 10.35 anlände Waldimir med hela två /2/ arrangemang… Han hälsade sig själv välkommen och satte igång med 20 min. intensiv repetition… Avdelning 2: Repetitionen var utsatt till kl. 14.30. Kl. 15.– ringer Waldimir att han är försenad och Wersén frågar då, hur dags han kan komma… Tyvärr hade då övriga noter, bl.a. uvertyren, förlorats av Waldimir troligen i en taxi. Waldimir förklarade att han skulle kunna börja repetera kl. 15.30 … Kl. 16.- anländer Waldimir – tyvärr inte i stånd att leda det hela, varpå Kyndel fick förtroendet. Kl. 16.15 generalrep. Den pampiga uvertyrens notbesättning består av 14 st. pianostämmor, som är fullkomligt oläsbara. Dessa spelas då av 6 violiner, trumpet, basun, piano och slagverk … Jag vill påpeka, att det inte på något sätt är klagomål för mycket orkesterarbete – men den oordning, som i detta fall var rådande, är för mig och flera fullkomligt ofattbar.” Detta hände för dryga 60 år sedan. Det har onekligen hänt en del. Sven Åke Landström Medarbetare Sveriges Radio 1964–2008, framför allt som musikproducent och chef för de internationella kontakterna med EBU. Dessutom valthornist i SRSO 1967–76. 01 En populär person i radion, Sune Waldimir - karikatyr i Röster i Radio. Waldimir dirigerade orkestern regelbundet från 1936 till 1948. 02 Radioorkestern repeterar i Musikaliska Akademiens stora sal Foto SVT Bild 03 Sten Frykberg – symfonimatinéernas skapare. Dirigerade orkestern 1945–1960. Foto Sören Hoffman
Page 1 and 2: September 11/12 Intervju 1 Programt
Page 3: September 11/12 Konsertprogram 3 KO
Page 7 and 8: onsert- Boka intro iljett onsertint
Page 9 and 10: Club Boka rwald iljett Club rwald 1
Page 11 and 12: September 11/12 Konsertprogram 11 T
Page 13 and 14: September 11/12 Reportage 13 01 glI
Page 15 and 16: September 11/12 Intervju 15 Konsert

Programtidning Berwaldhallen September 2011 (pdf) - Sveriges Radio

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?