Lärande som text - Doria

22
En identisk förståelseform förhåller sig till entiteterna som om de var likadana,
som pärlor i ett halsband. Rationalismen eller intellektualismen bygger på identitetstänkande
enligt Østerberg (1977). En ”formallogisk” eller logiskt nödvändig
slutledning hör hemma i det tänkandet. Genom att upprepa en regel (vilket man
gör när den tas i bruk), uttrycks en identitet. Regelmässighet uppfattas i vetenskapen
vara så grundläggande att det står som förebild för det logiska.
Den tredje formen, den invändiga förståelseformen, är den som enligt honom
karaktäriserar insikten i sakförhållanden som ett förhållande mellan något som är
och något som blir. Begripandet överskrider förnimmelsen som redan ägt rum.
Erfarenheten är något som framträder genom att något förändras och på det sättet
som något som redan finns. Det föränderliga förhållandet mellan kunskap och
värld kunde därför kallas ett inre förhållande. Förståelsen kommer efter förnimmelsen
i tid men visar sig samtidigt vara i grunden ett med den, precis som om
den föregått förnimmelsen i tid. En latent förståelse manifesteras. ”Det som sker
när det sker kan vara ett obestämt frambrytande av något nytt som sedan blir
något bestämt vid reflektion” (op.cit., 91). Förståelsen finns där men i varierande
form. Det handlar inte om två tillstånd efter varandra utan om en förändring. En
förändring är ett inre förhållande där entiteterna pekar hän mot varandra. Förståelse
ses som något mera än en sorteringsverksamhet.
Min egen positionering förenar sig med Østerbergs förslag till en inre förståelseform,
en invändig pragmatisk rationalitet. Den griper igenom synen på lärande,
på kunskap som form och på metaforens överskridande funktion. Projektets tema
och projektets art är relaterade i den förståelsen.
Dialogbegreppet förstås inte enbart som interaktion mellan människor utan står
som en metafor för antaganden om människans handlingar i kulturen. Begreppet
uppfattas som tredimensionellt, något som jag förankrar i dramapedagogisk förförståelse
(i nästa kapitel). Studiens struktur bygger på en dialog mellan innehåll
och form, och där står den retoriska begreppsapparaten som ett redskap i ett
sådant växelspel. Paradigmets konkreta eller funktionella uttryck kallar jag således
retoriskt kunskapssökande.
Retoriskt kunskapssökande
Retorik som forskningsansats bygger på en pragmatisk epistemologi. Det är det
konkreta i retoriken som är vägledande i belysningen av lärande.
Studiens ansats kallar jag retorisk-pragmatiskt situationistisk efter Kjørup
(1996). Den har formats av dubbelheten i det dialogiska perspektivet med både
kvalitativa och kritiska komponenter. Dubbelheten har en förståelsegrund i ett
estetisk tänkande med metaforen som grund.
Kjørup (1996) betonar den konkreta utgångspunkten för kunskap och kommunikation
som finns i såväl klassisk som i nyretorik. Sin pragmatism hänvisar han
till den amerikanska filosofiska pragmatismen liksom till neopragmatismen.
Sanningsbegreppet står inte för ett säkert fundament utan ett som är situationsbestämt,
socialt och traditionsförankrat. En text ses som en mångfaldighet, där
olika versioner har sina speciella drag.