Lärande som text - Doria

44
De andra avsnitten förankrar förförståelsen i det estetiska betydelseskapandet, i
en forskningsdiskurs och i begrepp som är centrala i den föreliggande studien.
2.1 En dramapedagogisk diskurs
Det är inte bara i dramaverksamhet människan handlar som i ett drama. Hon
fantiserar, inbillar sig faror, repeterar vad hon ska säga och går efteråt igenom
det som har sagts. (Goffman 1986). Dramas rötter i rit och kult manifesteras i
vardaglig handling. Shakespeares uttryck ”Life is a stage” betyder likväl att scenen
är livet och i en kategoriserande läsning av dramapedagogik har detta utgjort
ett dilemma. Det har hängt samman med frågan: hur utstaka ett eget fält och hur
legitimera värde för den egna verksamheten?
Frågan ”konst eller pedagogik” har Rasmusson (2000) rubricerat sin avhandling
som ger en översikt av debatt i den nordiska tidskriften Drama 1965-1995. Hennes
slutsats är ”både – och” men det är betydelsefullt att se hur antingen eller
polariseringen kännetecknade de moderna perspektiv som var förhärskande fram
till 1990-talet. Ett snävt konstbegrepp uteslöt vissa former av dramapraxis. I ett
snävt pedagogikbegrepp definierades ordet ”metod” som ett reducerat instrument
eller medel, närliggande en term som ”teknik”.
Drama som en hybridgenre (en form av postmodern definition) upplöser inte
motsättningarna i de diskurser som möts på det fält där genren utformats och
ständigt förändras. Krøgholt (2001) betonar olikheten i diskurserna konst och
pedagogik. Som jag uppfattar det, är det centralt att bejaka just den spänningen
för att dramas lärande potential ska bli synlig.
Jag presenterar kort fyra kulturella sammanhang för diskursen ”förståelseform”.
Ett rum kallas ”Barnkultur”, ett annat ”Skolan”, ett tredje ”Folkbildning” och ett
fjärde ”Teater som utvidgat begrepp”.
Barnkultur som fält
Under de tidiga åren i Finland (andra hälften av 1960 talet) konstruerades dramafältet
på svenska som ett förändringsprojekt inom barnteaterverksamheten.
Både professionella teaterarbetare och amatörer lyfte upp barnet i fokus för sitt
intresse. Växlingen innebar en rörelse ”från underhållning till deltagande” och
”från sysselsättning till medverkan”. Därigenom uppstod ett nytt fält som skiljde
sig från fälten ”amatörteater” och ”barnverksamhet”.
Det är dokumenterat att skoldrama förekom redan på 1500-talet i vårt land men
den här berättelsen börjar inte där. Skolteatern grundades 1960 för att ”till skolorna
sända teatergrupper, att främja teaterverksamheten inom olika skolformer,
att ordna kurser för lärare i syfte att göra dessa lärare skickade att handleda skolelever
i deras teaterverksamhet” (citat ur stadgar, Rundman 1984, 28).
Själva dramadiskursen skapades i skärningspunkten mellan de teatrala formerna
och en syn på barn som skapare, inte enbart mottagare av kultur. Jag vill här
citera en nordisk pionjär inom den skapande dramatiken som gav uttryck för
synen på barn vilken då var radikal.