Lärande som text - Doria

40
De här tankegångarna vägleder mig när jag betonar det existentiella och personliga
i den kroppsliga rörelsen som människans meningsskapande dialog med
omvärlden och samtidigt studerar den som ett anonymt strukturellt schema.
Greimas (1987) metod hänger ihop med det binära tänkandet. I föreliggande
studie används polariseringen som ett dialektiskt redskap i analys av utforskande
handlande, inte som ett antagande om tänkandets natur. Greimas (1987, 174-
175) markerar sin ovilja att bli indragen i en ontologisk debatt huruvida binära
strukturer är mer ”sanna” eller ”fundamentala” än andra. Resultatet av binarism i
förhållande till komplexitet tas fram i ”den semiotiska fyrkanten”.
(3) För det tredje. Foucaults (1994, 1998) begrepp genealogi och arkeologi implicerar
å ena sidan, närhet, och å den andra distans. Den arkeologiska metoden
förstås som ett sätt att kartlägga diskurser och system och den genealogiska syftar
på diskurserna som händelseserier. Arkeologin står för den kyliga distansen,
genealogin för engagemanget. (Alvesson & Sköldberg 1994, 301-306). Genealogin
utgör ett historiskt format närmelsesätt på själva varandet. Helén (1998)
skriver i sitt efterord till Foucault att genealogin ställer frågor om hållning, projekt,
form för existensen. Det handlar om hur liv, upplevande, vilja formar sig i
relation till självet, andra och världen. Utgående från grundantagandet i studien
är de aspekterna närvarande i lärande processer.
Mitt val av filosofisk metod bygger på en retorisk-pragmatisk syn på begreppet
entextualisering. Det arkeologiska anslaget vägleder mig till att gräva fram kunskapsbildande,
det genealogiska till att betrakta det mänskliga projektet lärande
i relation till människans projekt och hennes retoriska resurser. Maktfrågan hänför
sig till en underliggande kritik av entydighet i rationalitetsbegreppet.
(4) För det fjärde. Den dialogiska dubbelheten kopplas till narrativa aspekter på
två sätt.
Å ena sidan består består det stora intresset för narrativa studier av att dess lingvistiska
form lämpar sig på ett unikt sätt för att lyfta fram den mänskliga existensen
i situerad handling. (Polkinghorne,1995)
Å andra sidan har synen på historien och samhället ur en narrativ aspekt mött
kritik. Bourdieu (1985) varnar för en uppfattning om världen som hel och koherent.
En människas liv är inte en kronologisk ordning av scener med en definitiv
mening.
En läroberättelse är inte heller enhetlig. Men, som Roos (1985) i sin inledning
till Bourdieu framhåller, är det inte heller nödvändigt att förstå berättelsen som
entydig. Den består snarare av mikrohistorier. Burgos (1988) betonar Ricoeurs
begrepp narrativ förmåga (intelligence narrative) som en lingvistisk, symbolisk
och kulturell överenskommelse för att en berättelse om något ska vara begriplig.
Den narrativa förmågan innefattar ett tidsperspektiv och betraktas i det ljuset.
Figuren skapar sin livshistoria i ord och handling. Hon är inte alltid medveten
om att hon skapar sin historia samtidigt som sin framtid, men de lärosituationer
hon medverkar i utgör konkreta delar i det liv hon lever. En bildningsprocess
som ständigt går vidare kan beskrivas som en oavslutad berättelse. Ricoeurs