Skydd mot smittspridning. Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk ...

målområde 7 

Skydd mot smittspridning 

Kunskapsunderlag för 

Folkhälsopolitisk rapport 2010

MåloMråde 7 

Skydd mot smittspridning 

Kunskapsunderlag för 

Folkhälsopolitisk rapport 2010

© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2011, R 2011:26 

ISSN 1651-8624 

ISBN 978-91-7257-868-5 (pDF) 

ISBN 978-91-7257-869-2 (pRINT) 

OMSLAGSFOTO: MATTON.SE 

GRAFISK pRODUKTION: AB TypOFORM 

TRyCK: DAvIDSONS TRyCKERI AB, vÄxjÖ

Innehåll 

5 Förord 

6 Sammanfattning 

9 Summary 

12 Ordlista 

15 Del 1. Inledning 

Tillstånd, hälsoutfall och andra effekter 19 

Påverkansfaktorer 20 

drivkrafter 24 

27 Del 2. Samband mellan hälsa och antibiotikaresistens, 

immunitet och smittämne 

Sammanfattning 28 

Samband mellan antibiotikaresistenta smittämnen och hälsa 28 

Samband mellan immunitet och hälsa 29 

Samband mellan smittämne och hälsa 30 

31 Del 3. Utvecklingen av förekomst av antibiotikaresistens, 

förekomst av immunitet, samt förekomst av smittämne 2005–2009 


Utvecklingen av antibiotikaresistenta smittämnen 32 

Utvecklingen av immunitet 37 

Utvecklingen av smittämnen 39 

51 Del 4. Skillnader i hälsa bland olika grupper på smittskyddsområdet 


55 Del 5. Genomförda åtgärder och resultat för målområde 7 

Genomförda åtgärder som påverkar antibiotikaresistens 57 

Genomförda åtgärder som påverkar immunitet 72 

Genomförda åtgärder som påverkar smittämnen 82 

97 Del 6. Rekommendationer till framtida åtgärder och förslag för målområde 7 

Antibiotikaresistens 101 

Immunitet 103

Smittämne 104 

Ytterligare identifierade utvecklingsbehov 105 

Prioriterade åtgärder 107 

108 Referenser

Förord 

Det övergripanDe målet för folkhälsan är att skapa samhälleliga förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Sveriges riksdag antog 

den nationella folkhälsopolitiken 2003 i propositionen Mål för folkhälsan 

(2002/03:35). År 2008 presenterades sedan propositionen En förnyad folkhälsopolitik 

(2007/08:110). Statens folkhälsoinstitut har regeringens uppdrag att analysera 

och följa upp den nationella folkhälsopolitiken. Den första rapporten gavs ut år 

2005 och den andra i november 2010. 

Det finns två huvudsyften med den folkhälsopolitiska rapporteringen. Det första 

är att ge regeringen överblick över hur folkhälsan har utvecklats och resultatet av 

genomförda åtgärder. Det andra är att rekommendera framtida satsningar på ett 

sådant sätt att det ska underlätta för regeringen att göra strategiska val och prioritera 

bland de föreslagna åtgärderna. 

Underlaget för Folkhälsopolitisk rapport 2010 är omfattande och presenteras i 

flera underlagsrapporter. Dessa rapporter ger bland annat en fördjupad bild av varje 

enskilt målområde för folkhälsa. Den här rapporten innehåller underlagsmaterial 

som har tagits fram inom målområde 7 – skydd mot smittspridning. 

Rapporten har arbetats fram av Ann-Cristine Jonsson vid avdelningen för analys 

och uppföljning. Rapporten har granskats av institutets interna sekretariat för 

Folkhälsopolitisk rapport 2010. 

Underlag till rapporten har lämnats från följande externa aktörer: Smittskyddsinstitutet, 

Socialstyrelsen, SKL, Vinnova, Vetenskapsrådet. Medarbetare från Smittskydds 

institutet (avdelningen för analys och prevention, avdelningen för beredskap, 

samt avdelningen för diagnostik och vaccin) och Socialstyrelsen (avdelningen för 

kunskapsstyrning) har också läst och lämnat synpunkter på innehållet i rapporten. 

Vetenskaplig granskare har varit docent Mika Salminen, enhetschef (tjänstledig) 

vid Institutet för hälsa och välfärd, Finland. 

Östersund, oktober 2011 

Sarah Wamala 

Generaldirektör

Sammanfattning 

Den här rapporten är en av flera underlagsrapporter till Folkhälsopolitisk rapport 

2010. Vi ger här en mer ingående bild av utvecklingen på målområde 7: Skydd mot 

smittspridning. Rapporten tar upp hur förekomsten av antibiotikaresistens, immunitet 

och smittämnen påverkar vårt skydd mot smittspridning och befolkningens 

hälsa. 

Målet för folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god 

hälsa på lika villkor i hela befolkningen. Detta mål med tillhörande elva målområden 

ger en riktning för arbetet med att nå social hållbarhet. Vi ser därför arbetet 

med Folkhälsopolitisk rapport 2010 och dess kunskapsunderlag som en del i att 

skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. I den här folkhälsopolitiska uppföljningen 

av målområde sju har vi valt att använda de faktorer och indikatorer som 

togs fram i ett myndighetssamarbete för Folkhälsopolitisk rapport 2005. Att rapporten 

beskriver utvecklingen för just dessa indikatorer är samtidigt en avgränsning 

som innebär att andra händelser på målområdet inte är i fokus. 

Förekomst av antibiotikaresistens, immunitet och smittämnen är alla faktorer 

som på ett fundamentalt sätt påverkar hälsan och skyddet mot smittspridning. 

Antibiotikaresistens försvårar och försenar behandling, och orsakar ökad dödlighet. 

Antibiotikaresistens bidrar också till ökade sjukvårdskostnader. Vaccination 

har visat sig vara en av de mest effektiva medicinska åtgärder som finns. De vacciner 

som ingår i det nationella barnvaccinationsprogrammet har nästan helt tagit 

bort sjuklighet och dödlighet i dessa sjukdomar i Sverige. Samtidigt visar utbrott 

av mässling i Europa att vaccinationer inte når alla barn och på behovet av samarbete 

länder emellan för en tillräcklig vaccinationstäckning. Vad gäller förekomsten 

av smittämne så uppskattas infektionssjukdomar orsaka en ansenlig andel av den 

totala dödligheten i världen. Indikatorer för den folkhälsopolitiska uppföljningen 

är årlig förekomst av antibiotikaresistens (meticillinresistenta gula stafylokocker, 

MRSA), årlig uppföljning av barnvaccinationsläget (vaccination mot mässling, påssjuka 

och röda hund), samt årliga fall av anmälningspliktiga sjukdomar (klamydiainfektion, 

hiv-infektion, hepatit B, samt legionella). 

Sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 har antibiotikaresistensen tilltagit. Antalet 

rapporterade fall av MRSA har, i likhet med annan anmälningspliktig resistens, 

ökat varje år. En viktig förändring är att de inhemska fallen av MRSA numera sprids 

framför allt ute i samhället och drabbar delvis nya grupper som barn och yngre 

vuxna. Utöver detta har ett flertal nya typer av resistens utvecklats och fått spridning. 

Här är tarmbakterier med karbapenemresistens och gramnegativa tarmbakterier 

som producerar ESBL särskilt viktiga, vilka i många fall är helt resistenta mot 

idag befintliga antibiotika. Detta, i kombination med att utvecklingen av nya anti- 

6 M å l o M r å d e 7 – S K Y d d M o T S M I T T S P r I d n I n G

iotika varit mycket begränsad under de senaste decennierna, gör att situationen i 

Sverige är oroande, och i många delar av världen kritisk. När det gäller förekomst 

av immunitet har den totala vaccinationstäckningen mot mässling, påssjuka och 

röda hund tilltagit sedan Folkhälsopolitiskrapport 2005. Den ligger med marginal 

över den kritiska gränsen för flockimmunitet. Studier visar samtidigt på nedsatt 

skydd mot röda hund bland gravida kvinnor. 

Sexuellt överförbara sjukdomar som hiv och klamydia ökar, men för akut hepatit 

B finns ingen tydlig trend. Ökningen av hiv-infektion sker framförallt bland homosexuella 

män, men också smittspridningen bland heterosexuella ökar. Ett flertal 

större utbrott av hiv-smitta har inträffat bland injicerandedrog-missbrukare sedan 

Folkhälsopolitisk rapport 2005. Huvuddelen av nyanmälda hiv-smittade utgörs 

dock av migranter som smittats innan ankomst till Sverige. Spridda geografiska 

utbrott av hepatit B bland injicerande drogmissbrukare under de senaste åren visar 

också på risken för smittspridning i denna grupp, trots rekommendationer om vaccination. 

Statistiken över hiv-infektion är osäker. 

Det nationella folkhälsomålet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en 

god hälsa på lika villkor för hela befolkningen, men den nationella statistiken över 

fall av antibiotikaresistens, vaccinationer och smittämnen ger inte tillgång till uppgifter 

om utbildningsnivå, inkomst och födelseland. Vi saknar därför underlag för 

att analysera skillnader mellan olika socioekonomiska grupper på detta målområde. 

Litteraturöversikter över infektionssjukdomar i Europa visar däremot att 

infektionssjukdomar såsom exempelvis hiv-infektion, i likhet med kroniska sjukdomar, 

är ojämlikt fördelade inom Europa, samt att olika förbyggande strategier 

är nödvändiga för olika socioekonomiska grupper. Det är därmed rimligt att ta 

reda på hur infektionssjukdomar fördelas inom olika socioekonomiska grupper och 

beroende på födelseland. 

Det finns en väl belagd koppling mellan bruk av antibiotika och utveckling av 

antibiotikaresistens, såväl på samhälls- som individnivå. De förebyggande åtgärderna 

för att uppnå rationell antibiotikabehandling och förebygga smittspridning 

behöver alltså inriktas på att öka livslängden på befintliga antibiotika. I arbetet med 

att motverka utvecklingen av antibiotikaresistens finns fortsatt stora behov av att 

stärka det vårdhygieniska arbetet för att motverka spridningen av antibiotikaresistenta 

bakterier, och av att skapa förutsättningar för att antibiotika används på 

ett korrekt sätt. Därmed behövs satsningar på att förbättra övervakningssystemen, 

framförallt vad gäller tidig upptäckt av antibiotikaresistens. Dessutom är behovet 

av att utveckla alternativa behandlingsterapier och nya antibiotika stort. 

Vad gäller förekomst av immunitet visar genomgången av åtgärder för att stärka 

immuniteten under perioden 2005–2009 bl.a. att uppföljnings- och utvärderingssystemen 

för vaccinationerna inte räcker till för de krav som ställs idag. Nuvarande 

manuella system medför ett omfattade administrativt arbete och nya former av vaccin 

ställer andra krav på fortlöpande utvärdering, båda faktorerna ställer nya krav 

på uppföljningssystemen. Möjligheten till effektiv uppföljning behöver därför förstärkas. 

Satsningar som stärker uppföljningen och möjligheten att nå grupper som 

M å l o M r å d e 7 – S K Y d d M o T S M I T T S P r I d n I n G 7

är särskilt utsatta genom sina livsvillkor är viktiga också vad gäller förekomst av 

smittämnen. 

Utifrån genomgången av genomförda åtgärder på målområde 7: Skydd mot smitt- 

spridning, föreslår vi följande åtgärder som högst prioriterade: 

• Utveckla ett nationellt täckande hälsodataregister. 

• Upprätta ett hälsodataregister för att övervaka vårdrelaterade infektioner och 

diagnosrelaterade antibiotika ordinationer. 

• Stärka smittskyddet för särskilt utsatta grupper genom att införa sprutbytesverksamhet 

som även kan ge snabb tillgång till provtagning och sjukvårdsåtkomst. 

• Stärka det nationella samarbetet kring antibiotikaresistens genom att skapa 

nationella samarbetsstrukturer. 

Arbetet har också visat på ytterligare utredningsbehov på området: 

• Utreda hur den folkhälsopolitiska uppföljningen av målområde 7 kan förstärkas. 

I detta uppdrag prövas särskilt om behov finns av att: 

– se över indikatorerna för målområde 7, särskilt för faktorn förekomst av 

smittämne, och ta fram ett förslag på kriterier för val av indikatorer som kan 

användas för uppföljningen. 

– skapa möjligheter att följa socioekonomiska förhållanden och födelseland i 

den folkhälsopolitiska uppföljningen av målområde 7 

– göra fördjupade konsekvensanalyser av de åtgärdsförslag som kan identifieras 

utifrån den årliga epidemiologiska uppföljningen av antibiotikaresistenta 

bakterier och uppföljningen av antibiotikaförskrivning 

– utreda det nuvarande systemet för rapportering av hiv-fall med rikskod. 


Summary 

objective domain 7: Protection against communicable 

diseases 

Knowledge base for the public health policy report 2010 

this sub-report is one of several background reports to the Swedish Public Health 

Policy Report 2010. Here, we provide a more detailed picture of developments in 

objective domain 7: Protection against communicable diseases. The report highlights 

the occurrence of antibiotic resistance, immunity and infectious agents, and 

effect of these factors on our protection against communicable diseases and the 

health of the population. 

Antibiotic resistance, immunity and infectious agents are all factors that fundamentally 

determine the health of the population and society’s protection against 

communicable diseases. These factors were all selected in 2005 when working on 

the Swedish Public Health Policy Report 2005. Indicators used for the follow-up 

of these factors are the annual incidence of antibiotic resistance (methicillin-resistant 

Staphylococcus aureus, MRSA), annual monitoring of the childhood vaccination 

situation (vaccinations against measles, mumps and rubella), and annual 

cases of continuously surveyed diseases through statutory notifications according 

to the Communicable Diseases Act (chlamydia infection, HIV infection, hepatitis 

B, and legionella). Antibiotic resistance complicates and prolongs treatment, and 

causes increased mortality. Antibiotic resistance also causes increased medical costs. 

Vaccination has proven to be one of the most effective medical interventions available, 

and the vaccines included in the Swedish national vaccination programme, has 

almost completely removed the morbidity and mortality caused by these diseases. 

At the same time, outbreaks of measles in Europe show that vaccinations do not 

reach all children. This also shows the importance of cooperation between countries 

for adequate immunization coverage. Infectious diseases caused 26 per cent of total 

mortality in the world in 2001. 

Since the Public Health Policy Report 2005, antibiotic resistance has increased. 

The number of reported cases of MRSA (as well as other resistance monitored pursuant 

to the Communicable Diseases Act) has increased every year. An important 

change is that the endemic cases of MRSA are now spreading primarily in the community, 

affecting new groups such as children and young adults. In addition, several 

new types of resistance have evolved and spread. Here, the intestinal bacteria with 

carbapenem resistance and gram-negative intestinal bacteria that produce ESBL are 

particularly important since some are completely resistant to existing antibiotics. 


This development, combined with the limited development of new antibiotics in 

recent decades, makes the situation in Sweden alarming. 

Regarding the occurrence of immunity, the overall vaccination coverage against 

measles, mumps and rubella has increased since Public Health Policy Report 2005. 

The vaccination coverage for these diseases lies above the critical threshold for herd 

immunity with a margin. At the same time, studies show reduced protection against 

rubella in pregnant women. Sexually transmitted diseases like HIV and chlamydia 

are increasing, but there is no clear trend for acute hepatitis B. The majority of 

newly reported HIV infections still involve immigrants, who have been infected 

before arrival to Sweden. The endemic increase in HIV infections is primarily occurring 

among homosexual men, but the number of infections among heterosexuals is 

also increasing. Several larger outbreaks of HIV have also occurred among injecting 

drug users since Public Health Policy Report 2005. This, together with outbreaks of 

hepatitis B among injecting drug users in recent years, shows the risk of infection in 

this group, despite recommendations for vaccination. The statistics on HIV infection 

are uncertain. 

The goal of the Swedish National Public Health Policy is to create societal conditions 

to ensure good health on equal terms for the entire population. But the 

national statistics on the infectious diseases continuously surveyed through statutory 

notifications under the Communicable Diseases Act do not provide access data 

on education, income and country of birth. Consequently, we lack national data to 

analyse socioeconomic differences in this objective domain. Literature reviews about 

infectious diseases in Europe show that infectious diseases such as HIV are distributed 

differently among different socioeconomic groups, just like chronic diseases. 

Furthermore, studies show that preventive strategies that are specifically adapted to 

the targeted socioeconomic group are more effective. Accordingly, it would be reasonable 

to find out how antibiotic resistance, vaccinations, and infectious agents are 

distributed nationally in different socioeconomic groups and depending on country 

of birth. 

Today, it is scientifically well recognised that the use of antibiotics affects the 

development of antibiotic resistance. It is therefore important that future measures 

for the prevention of antibiotic resistance focus on interventions that will lead to the 

rational use of antibiotics. In the work to counteract the development of antibiotic 

resistance, there is a need for continued vigorous measures to strengthen prevention 

and the hygienic work in healthcare. There is also an urgent need to develop alternative 

treatment therapies and new antibiotics. 

With regard to the occurrence of immunity, the overview of the measures implemented 

shows that the monitoring and evaluation systems for vaccination are not 

sufficient for today’s demands. The current manual system involves a significant 

amount of administrative work and new types of vaccine require other forms of 

continuous evaluation. Accordingly, there is a need to strengthen the monitoring 

systems for vaccines. Measures that will strengthen and improve the early detection 


of infection and provide more opportunities to reach vulnerable groups are also 

important to the preventive work with infectious diseases. 

Based on the review of the implemented interventions in Objective domain 7: 

protection against communicable diseases, we propose the following interventions 

as top priorities: 

• Develop a national health data register for registration of vaccines. 

• Establish a health data register for the monitoring of healthcare-associated infections 

and diagnosis-related antibiotic prescriptions. 

• Strengthen the communicable disease control for vulnerable groups by the introduction 

of needle exchange activities which can provide quick access to testing 

and healthcare. 

• Strengthen the national collaboration against antimicrobial resistance through 

the creation of national structures for cooperation. 

The work has also revealed further needs for investigation in this area: 

• Investigate how the public health monitoring of the Objective domain 7 can be 

strengthened. This investigation should particularly explore if there is a need to: 

– review the indicators in the objective domain (especially for the factor occurrence 

of infectious agents) and develop objective criteria for the selection of 

indicators that can be used for follow-up 

– create opportunities to socioeconomic conditions and country of birth in the 

public health follow-up of Objective domain 7 

– thoroughly assess the impact of proposed actions that can be identified by the 

annual epidemiological monitoring of antibiotic-resistant bacteria and the 

monitoring of the prescribing of antibiotics 

– investigate the current system for reporting HIV cases by the national code. 


Ordlista 

antibiotikaresistens En mikroorganisms motståndskraft mot en eller flera 

typer av antibiotika. Organismen, ofta en bakterie, kan 

vara naturligt resistent genom sin uppbyggnad, eller ha 

en förvärvad resistens mot ett antibiotikum som den normalt 

är känslig för. 

bestämningsfaktor Faktor som påverkar hälsotillståndet. Exempelvis är 

för hälsa höga krav i arbetet kombinerat med små möjligheter att 

påverka situationen bestämningsfaktorer som bidrar till 

hjärt och kärlsjukdomar. 

earss European Antimicrobial Resistance Surveillance System. 

eCDC European Centre for Disease Prevention and Control 

(Europeiska smittskydds myndigheten). 

emea The European Medicines Agency (Europeiska läkemedelsmyndigheten). 

epidemi Sjukdom som sprider sig till stor del av befolkningen i ett 

land. 

Flockimmunitet Det skydd som uppstår då tillräckligt många i en befolkning 

är immuna mot en smittsam sjukdom för att den 

ska sluta cirkulera. Gränsen för att detta ska ske varierar 

mellan 80–95 procent beroende på ämnets smittsamhet. 

Om vaccinationstäckningen kryper under denna gräns 

finns igen risk för spridning. 

Folkhälsa Det allmänna hälsotillståndet i en befolkning. 

h1n1 Influensa A (H1N1), tidigare benämnd Svininfluensan. 

hepatit b Virus som sprids via blod eller sexuellt umgänge och är 

mycket smittsamt. 

hiv Humant immunbrist virus. Virus som sprids via blod eller 

genom vaginalt, oralt och analt samlag utan kondom. 

hpv Humant papillomvirus. Virus som bl.a. smittar via samlag 

och orsakar kondylom, den vanligaste sexuellt överförda 

infektionen i Sverige. Ofta märks inte infektionen 


alls och läker ut av sig själv, men den kan också ge upphov 

till cellförändringar som i sin tur kan leda till livmoderscancer 

och andra ovanligare cancerformer. 

incidens Antalet sjukdomsfall som inträffar i en viss befolkning 

under en viss defi nierad tidsperiod, anges t.ex. som antalet 

insjuknade per 100 000 invånare och år. 

indikator Ett förhållande som används som markör för ett visst 

annat förhållande, tillexempel utbildning som indikator 

för socioekonomisk position. Indikatorerna används för 

att kommunicera information om ett folkhälsoproblems 

utveckling till en målgrupp. 

immun Undantagen från risken att insjukna, dvs. skyddad mot 

sjukdom. 

legionella infektion Är en lunginflammation orsakad av legionellabakterier. 

(legionärssjuka) 

låg tröskelmottagning Med låg tröskel mottagning menas bl.a. att den service 

som ges är tillgänglig och åtkomlig. Inom hälsorådgivning 

syftar en låg tröskel mottagning på bland annat 

att servicen som ges är kostnadsfri för patienterna, att 

bemötandet är icke dömande, konfidentiellt och att 

patienterna kan få komma dit anonymt. Vidare innebär 

det att det inte finns några krav på att boka tid. 

mottaglig Den som inte är immun. 

mpr Vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund. 

mrsa Meticillinresistenta gula stafylokocker (Staphylococcus 

aureus). 

pandemi Epidemi omfattande hela världen. 

resnet ResNet är ett internetbaserat program som används 

för att underlätta laboratoriernas registrering av kvantitativa 

mätresultat av resistensutveckling. Programmet 

använder en Sverigekarta för geografisk presentation av 

resistensfrekvenser. 

skyddseffekt Ett vaccin skyddar inte alltid till 100 procent mot smitta 

och effekten av vaccinet kan avta över tid. Med skyddseffekt 

menas den procentuella effekten av ett vaccins skydd 

samt det tidsintervall vaccinet skyddar. 


sti Eng. Sexually Transmitted Infections, betyder sexuellt 

överförda infektioner. Det är infektioner som smittar vid 

alla typer av sexuella kontakter där slemhinnor kommer 

i kontakt och i vissa fall via blod, exempelvis hiv och 

hepatit. En del infektioner är anmälningspliktiga enligt 

den svenska smittskyddslagen och klamydia är den vanligaste 

anmälningspliktiga STI:n i Sverige. 

svebar SVEnsk Bevakning av AntibiotikaResistens, ett datasystem 

som hanterar stora filer med bakteriologiska 

odlings- och antibiotikaresistensdata. Till detta system 

ska alla svenska mikrobiologiska laboratorier skicka in 

sina resultat och därmed bidra till en nationell övergripande 

bevakning av resistensutveckling. I systemet rapporteras 

resistens löpande – i realtid – från landets samtliga 

laboratorier. 

unaiDs FN:s särskilda organ för hiv/aids-frågor. 

ungass United Nations General Assembly Special Session on 

HIV/AIDS. 

vaccinationseffekt Ett vaccinationsprograms effekt i befolkningen. 

vaccinationstäckning Antalet i befolkningen som har fått ett vaccin. 

vaccin Förebyggande läkemedel som består av delar av det 

smittämne som orsakar en sjukdom, eller hela smittämnet 

men i avdödad eller försvagad form. 

vaccination När en dos av vaccin tillförs (vanligen genom injektion). 

vaccinationsprogram En rekommenderad serie vaccinationer med bestämda 

intervall/tidpunkter. 

Who World Health Organization, Världshälsoorganisationen. 

vårdrelaterade infektioner Varje infektionstillstånd som drabbar patienter till följd 

(vri) av sjukhusvistelse eller behandling i öppenvård, oavsett 

om det sjukdomsframkallande ämnet tillförts i samband 

med vården eller härrör från patienten själv, samt oavsett 

om infektionstillståndet yppas under eller efter vården. 

Med sjukhusinfektion avses även infektionstillstånd som 

personal ådragit sig till följd av arbetet. 


1 

INLEDNING 


akgrund 

Den här rapporten om målområdet Skydd mot smittspridning är ett kunskapsunderlag 

för Folkhälsopolitisk rapport 2010: Framtidens folkhälsa – allas ansvar. 

Folkhälsopolitisk rapport 2010 beskriver vikten av tidiga förebyggande åtgärder 

för att skapa goda livsvillkor, livsmiljöer och levnadsvanor. Det övergripande målet 

för folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på 

lika villkor i hela befolkningen. Detta mål med tillhörande elva målområden (se faktaruta 

nedan) anger riktningen för arbetet med att nå social hållbarhet (regeringens 

proposition 2002/03:35; regeringens proposition 2007/08:110). Vi ser därför uppdraget 

med att skriva Folkhälsopolitisk rapport 2010 och dess kunskapsunderlag 

som en del av arbetet med att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. 

mål För FolKhälsan 

Det övergripande nationella folkhälsomålet är att skapa samhälleliga förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Arbetet för målet är uppdelat på 

elva områden: 

1. Delaktighet och inflytande i samhället 

2. Ekonomiska och sociala förutsättningar 

3. Barns och ungas uppväxtvillkor 

4. Hälsa i arbetslivet 

5. Miljöer och produkter 

6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

7. Skydd mot smittspridning 

8. Sexualitet och reproduktiv hälsa 

9. Fysisk aktivitet 

10. Matvanor och livsmedel 

11. Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel 

Regeringens uppdragsbeskrivning för Folkhälsopolitisk rapport 2010 lyder så här: 

Statens folkhälsoinstitut skall ta fram en folkhälsopolitisk rapport. Rapporten 

skall redovisa indikatorer för folkhälsans viktigaste bestämningsfaktorer som institutet 

i samråd med andra aktörer identifierat. Redovisningen skall ske i tidsserier 

som möjliggör analys av utvecklingstrender. 

Rapporten skall vidare redovisa vidtagna åtgärder nationellt, och så långt det 

är möjligt på regional och lokal nivå som bedöms väsentligen ha bidragit till att nå 

det övergripande nationella folkhälsomålet och målen inom de elva målområdena i 

propositionen Mål för folkhälsan (regeringens proposition 2002/03:35). 

Rapporten skall även redovisa en bedömning av resultaten och de mer långsiktiga 

effekterna av genomförda åtgärder samt ge rekommendationer om åtgärder. 

Utvecklingen av bestämningsfaktorerna skall redovisas efter kön. I analysen ska 


FHI särskilt beakta socioekonomisk ställning och etnicitet, samt förutsättningarna 

för barns, äldres, funktionshindrades och homo och bisexuellas hälsa (Statens folkhälsoinsitut, 

2010). I huvudrapporten, Folkhälsopolitisk rapport 2010, beskrivs 

strategiska avvägningar och prioriteringar som gjorts vid tolkningen av uppdraget. 

Där presenteras också de modeller som är utgångspunkt för arbetet mer ingående: 

faktorer som påverkar hälsan, sambandet mellan folkhälsa och politik, samt samhälleliga 

förutsättningar för hälsa som kan påverkas genom politiska beslut (Statens 

folkhälsoinsitut, 2010). Denna sistnämnda modell presenteras mer ingående i följande 

stycke. 

modell för analysen 

Modellen DPSIR 1 används för analysen av samtliga målområden i Folkhälsopolitisk 

rapport 2010. DPSIR kan beskriva orsakssamband i samspelet mellan samhälle 

och miljö. Den har utvecklats av Europeiska miljöbyrån (Edith Smeets & Rob 

Weterings, 1999). Statens folkhälsoinstitut använder modellen för att beskriva 

samband i samspelet mellan samhälle och hälsa inom folkhälsoområdet. Analysen 

visar möjliga relationer mellan faktorer och indikatorer som här beskrivs som drivkrafter, 

påverkansfaktorer, tillstånd, effekter och åtgärder (Edith Smeets & Rob 

Weterings, 1999). 

1 DPSIR står för Driving forces, Pressure, State, Impact och Respons. De engelska benämningarna 

har här ersatts med Drivkrafter, Påverkans faktorer, Tillstånd, Effkter/hälsoutfall, Åtgärder 

och styrmedel. 


Figur 1. DPSIR-modell Skydd mot smittspridning. 

Drivkrafter 

• Påverkan från omvärlden 

• Normer och lagar 

• Värderingar 

• Fysisk miljö 

• Utveckling av läkemedel 

och behandlingsmetoder 

Påverkansfaktorer 

• Övervakning/uppföljning 

• Attityder och beteenden 

• Tillgänglighet till effektiv 

behandling 

• Tillgänglighet till hälsa och 

sjukvård på lika villkor 

Tillstånd 

Förekomst av antibiotikaresistenta 

smittämnen, I= årliga 

uppföljningar av förekomsten av 

läkemedelsresistens 

Förekomst av immunitet, 

I= årliga uppföljningar av landets 

barnvaccinationsläge 

Förekomst av smittämne, 

I= Incidensen av utvalda anmälningspliktiga 

sjukdomar 

I = Indikator (se ordlista). 

18 M å l o M r å d e 7 – S K Y d d M o T S M I T T S P r I d n I n G 

Åtgärder och styrmedel 

Ekonomiska styrmedel 

Administrativa styrmedel 

Informativa styrmedel 

Effekt/Hälsoutfall 

Sjukdom 

Dödsfall 

Samhällskostnader 

Modellen är en förenklad beskrivning av möjliga samband, och ska inte behandlas 

som en komplett beskrivning av evidensbaserade orsakssamband mellan drivkrafter 

och påverkansfaktorer för studerade tillstånd och effekter inom smittskyddsområdet. 

Värdet med modellen är att den beskriver bakomliggande faktorer som har 

betydelse för levnadsvanor och livsvillkor och i nästa steg för folkhälsan. Det är i 

första hand dessa faktorer, samhälleliga förutsättningar, som politiker och andra 

beslutsfattare kan påverka med olika åtgärder och styrmedel. Modellen ska på så 

sätt kunna fungera som en hjälp att strukturera policyanalysen. 

Alla faktorer och indikatorer som används i den här rapporten utvecklades i 

Folkhälsopolitisk rapport 2005 (Statens folkhälsoinstitut, 2005, 2006). Tillstånden 

förekomst av antibiotikaresistens, immunitet och smittämnen i modellen är alltså

de faktorer för hälsa som togs fram i Folkhälsopolitisk rapport 2005 för att följa 

utvecklingen för målområde 7: Skydd mot smittspridning (Statens folkhälsoinstitut, 

2005, Statens folkhälsoinstitut, 2006). En närmare beskrivning av riktlinjer och 

myndighetssamarbetet med att ta fram faktorer och indikatorer för uppföljning 

av den svenska folkhälsopolitiken återfinns i kapitel ett i Folkhälsopolitisk rapport 

2005. Den indikator som används för att följa utvecklingen av antibiotikaresistenta 

smittämnen är alltså årlig uppföljning av förekomst av antibiotikaresistens 

(Meticillinresistenta gula stafylokocker, MRSA). Indikator för immunitet är årlig 

uppföljning av landets barnvaccinationsläge (Vaccination mot mässling, påssjuka 

och röda hund, MPR-vaccination). Indikator för förekomst av smittämnen är årliga 

fall av anmälningspliktiga sjukdomar (klamydia, hiv, legionella, hepatit B) (Statens 

folkhälsoinstitut, 2006). 

Det grundläggande skälet för att använda samma faktorer och indikatorer 

också i denna folkhälsopolitiska uppföljning är dels att institutet i diskussion med 

Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen inte bedömt att så omfattande förändringar 

skett på målområde 7 att de faktorer och indikatorer som arbetades fram 

2005 behöver bytas ut. Ett annat skäl är också att tidsserien för uppföljningen av 

indikatorerna inte bryts. 

Att rapporten beskriver utvecklingen för just dessa indikatorer och inte andra 

innebär förstås samtidigt en avgränsning. Rapporten behandlar därmed inte närmare 

de förändringar vad gäller resistens som exempelvis utvecklingen av ESBL, 

karpabenresistenta tarmbakterier samt resistenta STI-agens medför. Vad gäller vaccinationer 

så kommer fokus framför allt att ligga på barnvaccinationsprogrammet, 

och där särskilt utvecklingen för MPR-vaccinationen, vilket innebär att frågor som 

gäller bl.a. de vaccinationer som riktar sig mot särskilt utsatta grupper inte behandlas 

närmare. Det gäller också för andra frågor som präglat smittskyddsområdet 

sedan 2005 som exempelvis pandemisk influensa A H1N1, zoonoser (dvs. bakterier, 

virus och parasiter som finns hos djur och som kan sprida sig till människor), smitta 

som angriper luftvägarna eller sprids via insekter samt de vattenburna utbrott som 

orsakades av cryptosporidium 2009. För den som vill läsa mer om dessa frågor hänvisas 

istället till Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutets webbsidor och rapporter 

som bl.a. Folkhälsorapport och Epidemiologisk årsrapport. 

Tillstånd, hälsoutfall och andra effekter 

Som framgår av modellen här ovan (figur 1) så beskrivs tillstånden inom skydd mot 

smittspridning genom: 

• förekomst antibiotikaresistens 

• förekomst av immunitet 

• förekomst av smittämne 

Faktorerna i rutan tillstånd ger i sin tur upphov till olika hälsorelaterade effekter 

och utfall i form av bl.a. sjukdom, dödsfall, samt ökade samhällskostnader. Om 


exempelvis förekomsten av smittämnen i samhället är låg så innebär det i många 

fall en minskande smittspridning mellan människor, vilket får till konsekvens att 

färre insjuknar och behöver vård, och i förlängningen att antalet dödsfall minskar. 

På liknande sätt innebär en hög immunitet i befolkningen, exempelvis genom vaccination, 

att smittspridningen avtar. Ju fler som är immuna mot en sjukdom desto 

färre kan sprida smitta. Det innebär till sist att sjukdomen slutar att cirkulera även 

om det fortfarande kan finnas mottagliga individer. Skyddseffekten i hela populationen 

blir större än det faktiska antalet individer som har skydd, så kallad flockimmunitet 

(Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003; Socialstyrelsen, 2009a). En låg förekomst 

av antibiotikaresistens innebär att man kan fortsätta att behandla och häva 

de flesta infektioner med antibiotika på ett effektivt sätt, att vårdtider inte kommer 

att förlängas p.g.a. ineffektiva behandlingar, samt att vård som kräver verksamma 

antibiotika för att häva infektion, som exempelvis kirurgi, kan fungera opåverkad. 

Omvänt så innebär alltså en ökad resistens mer ohälsa. 

Hälsoutfallet och andra effekter av antibiotikaresistens, immunitet och smittämne 

beskrivs kort i kapitel två. Tillståndens utveckling beskrivs sedan närmare i 

kapitel tre. 

Påverkansfaktorer 

Tillstånden påverkas av olika faktorer på befolkningsnivå som bl.a. övervakning 

och uppföljning, människors attityder och beteenden, tillgänglighet till hälso- och 

sjukvård på lika villkor, och tillgång till effektiv behandling. 

Övervakning 2 och uppföljning av smittsamma sjukdomar används för att tidigt 

upptäcka utbrott, för att följa trender för olika infektioner över tid och rum, för 

att kunna utvärdera särskilda åtgärder, som exempelvis effektiviteten i ett nyligen 

infört vaccin, samt fungera som underlag för fördelning av befintliga vårdresurser 

(Ekdahl & Giesecke (red.), sid. 183–184). Underlagen är nödvändiga för att 

man ska kunna fatta beslut om vilka smittskyddsåtgärder som behövs (Ekdahl & 

Giesecke J (red.), 2003). 

I Sverige utförs nationell epidemiologisk övervakning av de smittsamma sjukdomar 

som regleras av smittskyddslagen, för närvarande ett sextiotal (SFS 2004:168; 

Smittskyddsinstitutet, 2010a). Den årliga epidemiologiska rapporteringen om 

utvecklingen av förekomst av smittämne är ett resultat av denna övervakning. Visar 

data en uppåtgående trend för en sjukdom, lokalt eller nationellt, är det underlag 

att besluta om ändrade rekommendationer av olika slag, nya vaccinationsscheman, 

upplysningskampanjer, hälsokontroller eller initiativ för att ta fram nya antimikrobiella 

medel och vaccinationer (Smittskyddsinstitutet, 2006a). 

2 Övervakning är det samma som en pågående systematisk insamling, validering, analys och 

tolkning av data samt spridande av information till dem som behöver den så att de kan vidta 

adekvata åtgärder (Ekdahl & Giesecke J (red.) 2003) 


Även förekomst av antibiotikaresistens övervakas enligt smittskyddslagen. För närvarande 

omfattar anmälningsplikten dessa antibiotikaresistenta bakterier och resistensmekanismer: 

• Enterobacteriaceae (tarmbakterier) med resistensmekanismen ESBL (extended 

spectrum betalactamase). 

• Meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA). 

• Penicillin resistenta pneumokocker (PRP) med MIC mot penicillin G > 0.5 mg/L. 

• Vancomycinresistenta Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium (VRE). 

Årlig resistensövervakning sker dessutom genom ResNet och de så kallade 

100-stamsstudierna som också är en samverkan mellan Smittskyddsinstitutet (SMI) 

och de mikrobiologiska laboratorierna. ResNet är ett internetbaserat program som 

presenterar resistensfrekvenser och geografisk fördelning av insamlade resistensdata. 

100-stamsstudierna är resistensmätdata som omfattar minst 100 konsekutiva 

patientisolat av definierade bakterier och avtalade antibiotika. Dessutom sker frivillig 

rapportering av ovanliga fynd av resistenta bakterier och övervakning av vissa 

patogener. Därutöver rapporterar SMI också varje år in uppgifter till European 

Antimicrobial Resistance Surveillance System (EARSS). Smittskyddsinstitutet 3 

ansvarar också för övervakning och uppföljning av utvecklingen av antibiotikaanvändningen 

inom humanmedicinen, som sammanställs i den årliga rapporten 

SWEDRES. 

Den övervakning som sker används också för att följa upp förekomsten av immunitet. 

Underlagen är viktiga bl.a. vid införande av nya vaccin för att kunna bedöma 

effektiviteten (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003). Därutöver övervakar man också 

anslutningen till barnvaccinationsprogrammet, dvs. vaccinationstäckningen, eventuella 

biverkningar och resultatet av vaccinationen i form av åldersspecifik sjukdomsförekomst 

och grad av immunitet i befolkningen. Detta kan mätas genom 

seroepidemiologiska undersökningar som bedömer immunitetsläget i befolkningen. 

Slutligen genomförs också uppföljningar av eventuella oönskade sidoeffekter 

(Socialstyrelsen, 2008h; SOU 2010:39; SBU, 2009). Också mikrobiologisk 

och virologisk övervakning, som analyserar hur bakterier och virustyper förändras 

under vaccinationsprogrammets gång är viktig för att kunna bedöma effektiviteten 

i programmet (Socialstyrelsen, 2008h; SBU, 2009). 

Attityder och beteenden är också viktiga påverkansfaktorer. Vårdpersonal och 

patienters attityder till antibiotikaförskrivning, och deras faktiska hantering och 

användning av antibiotika, dvs. beteende är väsentliga påverkansfaktorer för att 

motverka utvecklingen av antibiotikaresistens. Det gäller även tillämpning av 

god vårdhygien, och beteende hos vårdpersonal och bland patienter och allmän- 

3 Strama (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens) 

är, sedan den 1 juli 2010, ett rådgivande organ med uppgift att bistå Smittskyddsinstitutet, 

i frågor som rör antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens samt arbetet 

med att främja ett tvärsektoriellt och lokalt förankrat arbetssätt där berörda myndigheter, 

landsting, kommuner och ideella organisationer ingår. 


het i stort, eftersom vårdrelaterade infektioner leder till ökad antibiotikaanvändning, 

som i sin tur innebär en ökad risk för resistensutveckling (Socialstyrelsen, 

2006, 2007b). Utvecklingen av antibiotikaresistenta smittämnen påverkas framför 

allt av konsumtionen och bruket av antibiotika i samhället (Courvalin P, 2008; 

Vinnova, 2009). Det är visat att den högsta förekomsten av antibiotikaresistens 

återfinns i de länder som har den högsta konsumtionen av antibiotika (Vinnova, 

2009). I dag finns stora variationer i konsumtionen av antibiotika mellan länder 

i Europa. Högkonsumerande länder kan använda 4–5 gånger så mycket antibiotika 

som andra, utan att det går att visa några egentliga medicinska skäl för dessa 

skillnader (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003). Antibiotika förskrivs och används 

också i många fall på felaktiga medicinska grunder (Cars O and collegues, 2008; 

Socialstyrelsen, 2006; TNS plc & TNS opinion, 2010). Samtidigt finns vetenskapligt 

stöd för att en tilltagande utveckling av antibiotikaresistens kan motverkas med 

en restriktiv, korrekt förskrivning och användning av antibiotika, (Cars O and collegues, 

2008; Courvalin P, 2008; Socialstyrelsen, 2006; Vinnova, 2009). Att hälso- 

och sjukvårdspersonal vet när antibiotika är verksamt och bör förskrivas, samt att 

den kunskapen också tillämpas konsekvent är alltså väsentligt. För att stärka detta 

kan ytterligare resurser för vidareutbildning till vårdpersonal, tillgång till labbkompetens 

och snabba provsvar, samt förebyggande åtgärder för att öka medvetenheten 

och acceptans hos gemene man om när antibiotika är verksamt vara nödvändiga. 

En stor del av spridningen av antibiotikaresistenta bakterier som bl.a. meticillinresistenta 

Staphylococcus aureus (MRSA) sker inom vården. Spridning av bakterier 

som MRSA inom en vårdavdelning eller på ett sjukhus visar alltså att de vårdhygieniska 

rutinerna inte fungerar (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003). För att minska 

spridningen av infektioner inom hälso- och sjukvården krävs alltså åtgärder och 

förebyggande insatser för att förbättra de basala hygienrutinerna bland vårdpersonal, 

som bl.a. att stärka rutinerna för handhygien och arbetskläder (Socialstyrelsen, 

2006, 2007e). Andra viktiga faktorer är fortlöpande utbildning om vårdhygien och 

att utveckla uppföljningen av såväl övergripande som lokala rutiner (Socialstyrelsen, 

2006, 2009a). 

Attityder och beteenden är viktiga påverkansfaktorer också för förekomst av 

immunitet (Socialstyrelsen, 2008h; Statens beredning för medicinsk utvärdering 

[SBU], 2009). Hög vaccinationstäckning i befolkningen innebär att få personer 

insjuknar i sjukdomen, och att endast ett fåtal individer har erfarenheter av sjukdomen 

och dess symptom. Om det samtidigt kommer rapporter om eventuella biverkningar 

av vaccinet kan det leda till oro och att biverkningar kan komma att uppfattas 

som farligare än sjukdomen, vilket har visat sig kunna leda till att människor 

avstår från vaccination. Det i sin tur leder till sjunkande vaccinationstäckning med 

risk för nya sjukdomsutbrott. Om sjukdomsutbrott verkligen sker brukar oron för 

sjukdomen öka, och oron för vaccinet avta. Vaccinationstäckningen har då visat 

sig stiga igen (Socialstyrelsen, 2008h; Statens beredning för medicinsk utvärdering 

[SBU], 2009). 


Utmaningen är alltså att behålla ett högt förtroende för programmen bland allmänheten 

och en hög vaccinationstäckning i befolkningen, trots att sjukdomarna inte 

är vanliga, eftersom de börjar spridas igen så snart vaccinationstäckningen sjunker 

under en viss nivå (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003; Socialstyrelsen, 2008h). 

Förekomsten av antibiotikaresistens, liksom förekomst av andra smittämnen och 

immunitet, påverkas också av våra förändrade resvanor, och vår ökade rörlighet. 

Ökat resande gör att smittsamma sjukdomar, och resistenta bakterier snabbt kan 

spridas över världen. Fri rörlighet för sjukvårdspersonal och patienter inom EU har 

därför också inverkan på spridningen av antibiotikaresistenta bakterier som MRSA, 

genom att ett växande antal svenskar söker vård utomlands (Socialstyrelsen, 2009a; 

Stenhem M, 2006; Örn, 2007). Det innebär också att sjukdomar som genom vaccination 

näst intill försvunnit inom landet kan föras in från andra länder där den är 

vanligare, och orsaka utbrott hos mottagliga individer (Ekdahl & Giesecke J (red.), 

2003; Socialstyrelsen, 2009a). 

Andra viktiga faktorer för förekomst av smittämne, immunitet och antibiotikaresistens 

är tillgång till hälso- och sjukvård på lika villkor. Utvecklingen för smittämnen, 

immunitet och antibiotikaresistens påverkas av flera faktorer, från hur många 

individer som provtas, till hur olika delar av smittskyddsarbetet är organiserade 

(Smittskyddsinstitutet, 2010a). Faktorer som hur lätt det är nå mottagningar geografiskt, 

att öppettiderna passar alla, och att bemötandet bygger förtroende har 

betydelse för att alla i samhället nås av hälso- och sjukvårdens information, kan 

testa sig samt få tillgång till behandling (Arponen, 2008; European Centre for 

Disease Prevention and Control, 2010; Tikkanen R, 2007). Rutiner för att följa 

upp det interna kvalitetsarbetet, resurser för att ställa rätt diagnos och därmed ordinera 

rätt behandling, liksom resurser att utbilda samt tillämpa bl.a. vårdhygieniska 

rekommendationer och basala vårdhygieniska rutiner, är andra faktorer som är 

viktiga för att skapa lika villkor för vård (Socialstyrelsen, 2007b, 2007d, 2007e). 

Kostnader kan också vara hinder för att uppsöka vård och vidta åtgärder som bl.a. 

vaccination. Barnvaccinationsprogrammet regleras därför genom föreskrifter som 

anger att vaccinationer ska erbjudas kostnadsfritt av samtliga berörda vårdgivare i 

landet till alla i den definierade målgruppen (SOU 2010:39). 

tillgång till effektiv behandling 

Tillgång till effektiv behandling är en grundläggande förutsättning för stora delar 

av dagens hälso och sjukvård. När det gäller problemet med utvecklingen av antibiotikaresistens 

finns det dock idag en uppenbar brist på utveckling av nya antibakteriella 

läkemedel på samma gång som befintliga läkemedelseffekter i vissa fall försvagats. 

Skälen för den bristande utvecklingen är bl.a. kostnaderna för att utveckla 

nya antibiotika för kliniskt bruk är mycket höga, samtidigt som det finns en risk för 

att nya preparat reserveras för särskilda ändamål och blir bundna till ett regelverk 

som inte är situationsanpassat (Vinnova, 2009). Dessa problem behöver bearbetas 

genom bl.a. utökade samarbeten mellan akademiker, bioteknikföretag, läkemedelsföretag 

och regulatoriska myndigheter för att skapa förutsättningar för utveckling 


av nya antibakteriella läkemedel som kan göras tillgängliga för klinisk användning 

på ett också för producenterna lönsamt sätt (Vinnova, 2009). 

drivkrafter 

Tillstånden och påverkansfaktorerna är beroende av övergripande samhälleliga 

drivkrafter. 

Utvecklingen av förekomst av smittämne, immunitet och antibiotikaresistens 

påverkas av åtgärder som regleras av rådande normer och lagar, inklusive föreskrifter 

och rekommendationer. 

Övervakningen av smittsamma sjukdomar regleras i smittskyddslagen (SFS 2004: 

168), och smittskyddsförordningen (2004:255) och Socialstyrelsens föreskrifter om 

tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 2007:1). Syftet med lagen är att skydda 

befolkningen mot spridning av smittsamma sjukdomar. För närvarande är ett sextiotal 

sjukdomar samt agens som orsakar sjukdom och antibiotikaresistens anmälningspliktiga. 

Anmälan av nyupptäckta fall av smittsamma sjukdomar ger för en 

del av sjukdomarna bl.a. möjligheter att snabbt vidta åtgärder mot smittspridning. 

Uppföljningen ger även långsiktiga kunskaper om utbredningen av sjukdomarna 

för bedömningar av framtida åtgärder. Lagen anger också individuella skyldigheter 

och rättigheter, som individen ska vidta för att skydda sig själv och andra från 

smitta, bl.a. genom att informera om smittan till andra (Smittskyddsinstitutet & 

Socialstyrelsen, 2010). Barnvaccinationsprogrammet regleras genom föreskrifter 

utfärdade av Socialstyrelsen (SOSFS 2006:22). Det innebär att landsting och kommuner 

ska följa och tillhandahålla vaccinationer enligt det schema som anges i föreskrifterna. 

Däremot är det inte obligatoriskt att vaccinera sig, utan barnets målsman 

avgör om barnet ska vaccineras (Socialstyrelsen, 2008h). 

Sveriges skydd mot smittspridning, såväl vad gäller förekomst av smittämnen, 

uppbyggnaden av immunitet och antibiotikaresistens påverkas i hög grad av 

omvärlden. Infektionssjukdomar står fortfarande för ca 25 procent av dödligheten i 

världen samtidigt som mikroorganismer rör sig över gränser både inom och mellan 

nationer. Sverige är alltså beroende av internationell samordning för att kunna motverka 

och kontrollera smittspridning av såväl sjukdomar som antibiotikaresistenta 

bakterier, eller utrota sjukdomar genom vaccination (Ekdahl & Giesecke J (red.), 

2003; Socialstyrelsen, 2009a). 

Användningen av antibiotika inom andra samhällssektorer påverkar i hög grad 

utvecklingen av antibiotikaresistens inom humanmedicinen, då resistenta bakterier 

kan väljas ut, förökas och spridas från en källa till en annan, exempelvis från livsmedelsproducerande 

djur till människa via livsmedel (Livsmedel som spridningsväg, 

(Cars O and collegues, 2008; Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003) 4 . Även antibio- 

4 Antibiotika i djurfoder i tillväxtfrämjande syfte är förbjudet i Sverige sedan 1986, och inom EU 

sedan 2006 (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003). 


tika rester i miljön misstänks kunna bidra till ytterligare resistensutveckling bland 

människor (Cars O and collegues, 2008). 

En annan viktig drivkraft är utvecklingen av läkemedel och behandlingsmetoder. 

Infektionssjukdomar är orsaken till en stor del av sjukligheten och dödligheten 

och utan effektiva antibiotika och vaccin vore deras betydelse mångfaldigt större. 

Verksamma antibiotika och vaccin är därför avgörande för att få kontroll över 

utvecklingen (Vinnova, 2009). På samma gång som resistensutvecklingen tilltagit, 

och existerande antibiotika förlorar alltmer av sina effekter har dock arbetet med att 

utveckla nya läkemedel varit mycket begränsat de senaste decennierna (Courvalin 

P, 2008; European Centre for Disease Prevention and Control [ECDC] & European 

Medicines Agency [EMEA], 2009) 5 . 

Anledningar till att nya antibiotika inte utvecklats är bl.a. att läkemedelsföretagen 

tvekar att investera i antibiotika p.g.a. bristande lönsamhet i förhållande till de 

höga kostnader som utvecklingen av den här typen av läkemedel innebär. Andra 

faktorer är att de regleringar som styr detta arbete i vissa fall är ett hinder för 

själva utvecklingsprocessen (regeringens proposition 2007/08:110; Vinnova, 2009). 

Idag finns därför en brist på utveckling av nya antibakteriella läkemedel (Cars O 

and collegues, 2008). Nya verksamma antibiotika är dock en nödvändighet för att 

vi även i framtiden ska kunna behandla infektioner, utföra transplantationer och 

ortopediska operationer samt behandla för tidigt födda barn och cancerpatienter 

(Vinnova, 2009). 

Den fysiska miljön är viktig för utvecklingen av vissa smittämnen, exempelvis 

påverkas tillväxten av legionella bakterier av vattnets temperatur och möjligheten 

till tillströmning av nytt vatten i ett system. Bakterietillväxten kan minskas om man 

håller vattentemperaturen över rekommenderad nivå och genom att mängden stillastående 

vatten minskas (Smittskyddsinstitutet, Boverket, & VVS Installatörerna, 

2006). 

Drivkrafter har på så sätt också stark inverkan på utvecklingen av de ovan 

nämnda tillstånden. Utvecklingen beskrivs närmare i kapitel 3 och 4. 

5 Från och med trettiotalet då sulfan togs i bruk och fram till och med 1960-talet utvecklades 

hela tiden nya klasser av läkemedel, liksom flera läkemedel inom samma klass. Antalet nya 

preparat inom varje grupp av läkemedel ökade därefter ända fram till slutet av sjuttiotalet. 

Däremot utvecklades ingen helt ny klass av antibiotika förrän 1999. Denna långa avsaknad 

av utveckling av antibiotika som agerar på nya delkomponenter, innebär en kraftigt ökad risk 

för att patienter kommer att få infektioner för vilken det inte finns några effektiva antibiotika 

att behandla med. Utvecklingen av nya läkemedel som den typ av antibiotika som är aktiv mot 

så kallade gramnegativa bakterier har varit dålig. Det finns fler alternativ för behandling av 

grampositiva bakterier, men de är mycket dyrare än vanliga antibiotika, och behöver oftast 

intas intravenöst (Vinnova, 2009). . 


2 SAMBAND 

MELLAN HäLSA 

OcH ANtIBIOtIkARESIStENS, 

IMMUNItEt OcH SMIttäMNE 



• Accelererande antibiotikaresistens medför ökad sjuklighet, förlängda vårdtider 

och ökat antal dödsfall. 

• Vaccination är en av de mest effektiva och kostnadseffektiva medicinska åtgärder 

som finns. De vacciner som ingår i barnvaccinationsprogrammet har nästan 

helt tagit bort sjuklighet och dödlighet i dessa sjukdomar. 

• Infektionssjukdomar uppskattas orsaka en betydlig andel av den totala dödligheten 

i världen. Det finns också ett tydligt samband mellan vissa smittsamma 

ämnen och vissa former av cancer. 

Det här avsnittet beskriver samband mellan de tillstånd som beskrivits i DPSIRmodellen 

för skydd mot smittspridning och hälsa (se figur 1). 

Samband mellan antibiotikaresistenta smittämnen och hälsa 

Antibiotikaresistens bedöms av den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC 

som ett av de främsta hoten mot folkhälsan inom Europa, tillsammans med hälso- 

och sjukvårdsrelaterade infektioner, sjukdomar som kan förebyggas med vaccin, 

infektioner i luftvägarna, och hiv-infektion (European Centre for Disease Prevention 

and Control (ECDC), 2010). 

Antibiotikaresistens orsakar ökad sjuklighet och dödlighet i bakteriella infektioner. 

Vid en lindrigare infektion kan antibiotikaresistens medföra en fördröjd läkning 

och vid en allvarligare infektion, som blodförgiftning eller hjärninflammation, 

en ökad dödlighet (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003; Melander E & Cars O, 2007). 

Utöver detta kan folkhälsan försämras genom fler komplikationer till följd av 

behandlingssvikt av bakteriella infektioner så som infertilitet på grund av t.ex. klamydiaorsakad 

äggledarinfektion och nedsatt hörsel vid svår öroninflammation. 

Studier har visat att dödligheten bland intensivvårdspatienter som behandlas 

med antibiotika som p.g.a. antibiotikaresistens är ineffektiva var 42 procent. Bland 

de patienter där antibiotikabehandlingen hade avsedd effekt var däremot dödligheten 

18 procent (Kollef, Sherman, Ward, & Fraser, 1999). I en artikel om svenska 

förhållanden har de MRSA relaterade dödsfallen uppskattats till cirka 260 stycken 

per år (Melander E & Cars O, 2007). 

Brist på antibiotika som har effekt på resistenta bakterier försvårar och försenar 

behandlingen av vanliga infektioner både i öppenvård och på sjukhus. Resistensutvecklingen 

medför även ökade kostnader för sjukvården, bl.a. i form av högre 

användning av dyrare läkemedel och förlängda vårdtider (Ekdahl & Giesecke J 

(red.), 2003; Melander E & Cars O, 2007; Socialstyrelsen, 2007b). Däremot saknas 

dock exakta uppgifter om sjukdomsfall, ökade vårdkostnader och den totala 

omfattningen av konsekvenserna på samhällsnivå för antibiotikaresistenta bakterier 

som MRSA i Sverige. Också på europeisk nivå saknas ännu sådana uppgifter. I 

ett första försök att beräkna kostnader för antibiotikaresistens inom EU uppskattas 


l.a. den totala samhällskostnaden till 1,5 miljarder (European Centre for Disease 

Prevention and Control [ECDC] & European Medicines Agency [EMEA], 2009). 

En situation där det inte finns några verksamma antibiotika för behandling av 

vissa bakterier beräknas uppstå inom ett par år (Vinnova, 2009). Om resistensutvecklingen 

är tillräckligt omfattande slår det inte bara ut möjligheten att behandla 

akuta infektionssjukdomar, utan även andra delar av modern sjukvård som kräver 

tillgång till verksamma antibiotika för att häva infektion (Cars O and collegues, 

2008; Melander E & Cars O, 2007; Smittskyddsinstitutet, 2009a; World Health 

Organization, 2007). Det gäller neonatalvård, kirurgi, organtransplantation, samt 

cancervård (Cars O and collegues, 2008; Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003). 

Samband mellan immunitet och hälsa 

Vaccination är en av de mest effektiva och kostnadseffektiva medicinska åtgärder 

som finns (Ehreth J, 2003, (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003; Statens beredning för 

medicinsk utvärdering [SBU], 2009). Vaccination har en bevisad effekt för kontroll 

av, skydd mot, och utrotning av smittsamma sjukdomar i befolkningen (Ekdahl & 

Giesecke J (red.), 2003; Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Dödligheten i mässling har exempelvis genom de globala vaccinationsprogrammen 

minskat med 68 procent under åren 2000–2006, från beräknade 757 000 

dödsfall 2000, till 242 000 för 2007 (WHA58/2005/REC/1, 2005). De europeiska 

vaccinationsprogrammen för barn innehåller vaccinationer mot 9–11 sjukdomar, 

beroende på nationella prioriteringar (ECDC, 2010a). Samtidigt visar utbrott av 

mässling som skett i Europa under de senaste åren på att vaccinationsprogrammen 

inte når alla barn. Också i Europa finns länder med otillräcklig vaccinationstäckning 

hos socialt utsatta grupper som romer och vissa invandrargrupper, inom vilka 

t.ex. mässling kan fortsätta att cirkulera (J. C. Semenza, Suk, J. E., Tsolova, S, 

2010). Icke immuna i särskilt utsatta grupper och vaccinskeptiker finns ofta bland 

de som drabbas vid dessa utbrott, och utbrott som sker i Europa importeras från ett 

land till ett annat. Dessa nationella skillnader gör uppföljning av vaccinsäkerhet och 

utvärdering av programmens effektivitet och genomslag mycket svårt. För att förbättra 

situationen behöver samarbetet om vaccinationsprogrammen öka, samtidigt 

som övervakningen av sjukdomar som kan förebyggas med vaccination behöver 

förstärkas. Vaccinationsprogrammens framgång medför på samma gång också att 

sjukdomarna blir så ovanliga att föräldrar glömmer bort hur allvarliga konsekvenser 

sjukdomar som mässling, polio och röda hund kan få om de skulle återkomma 

(ECDC, 2010b). 


I Sverige har de sjukdomar som ingår i det nationella barnvaccinationsprogrammet 

minskat med 98–99 procent till följd av vaccinationerna 6 . Vaccinerna har därmed 

nästan helt tagit bort sjuklighet och dödlighet orsakad av difteri, stelkramp, kikhosta, 

polio, sjukdomar orsakade av bakterien Haemophilus influenzae typ b (Hib) 

och pneumokocker, samt mässling, påssjuka och röda hund i Sverige (Statens beredning 

för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Samband mellan smittämne och hälsa 

Att det finns ett samband mellan förekomst av smittämne och hälsa är väl dokumenterat. 

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) stod infektionssjukdomar för 

26 procent av den totala dödligheten i världen 2001 (World Health Organization, 

2003). Det finns också ett tydligt samband mellan vissa smittsamma sjukdomar och 

risken för att få en del typer cancer. WHO konstaterar att olika smittämnen svarar 

för 26 av all cancer i u-länderna och 8 procent i i-länderna. Exempelvis bedöms 

hepatit B-infektion vara den näst vanligaste orsaken till cancer efter tobaksbruk 

(World Health Organization, 1999). Smittsamma sjukdomar är mycket allvarliga 

sjukdomar med hög dödlighet, dels ordinära sjukdomar. En smittsam sjukdom som 

fortfarande är ett mycket allvarligt hot mot den globala hälsoutvecklingen är hiv. 

Vid utgången av 2008 uppskattade UNAIDS att ca 33 miljoner människor idag 

lever med hiv. 

6 I det svenska vaccinationsprogrammet ingår från 1 januari 2010 vaccinationer mot tio sjukdomar: 

difteri, stelkramp, kikhosta, polio, allvarliga sjukdomar orsakade av bakterien Haemophilus 

influenzae typ b (Hib), allvarliga sjuk domar orsakade av pneumokocker, samt mässling, 

påssjuka och röda hund, samt humant papillom virus (HPV) (SBU, 2009). 


3 UtvEckLINGEN 

Av FöREkOMSt Av 

ANtIBIOtIkARESIStENS, FöREkOMSt 

Av IMMUNItEt, SAMt FöREkOMSt 

Av SMIttäMNE 2005–2009 



• Antalet fall av MRSA, i likhet med annan anmälningspliktig resistens som ESBL 

(extended spectrum betalactamase), har ökat varje år sedan Folkhälsopolitisk 

rapport 2005. 

• Spridningen av de inhemska fallen av MRSA har förändrats och sker nu framför 

allt ute i samhället. 

• Vaccinationstäckningen för MPR har stärkts de senaste fem åren och ligger med 

marginal över den kritiska gränsen för flockimmunitet 7 . Studier visar dock på ett 

nedsatt skydd mot röda hund bland gravida. 

• Sexuellt överförbara sjukdomar som hiv och klamydia har en ökande trend. För 

akut hepatit B finns ingen tydlig trend. 

• Antalet anmälda fall av hiv-smittade som är bosatta och smittade i Sverige har 

ökat sedan 2005. Ökningen av hiv-infektion sker framför allt bland homosexuella 

män, men ökning sker också bland heterosexuella. Ett större utbrott av 

hiv-smitta inträffade också bland injektionsdrogmissbrukare under 2006–2007. 

Huvuddelen av nyanlända hiv-smittade utgörs dock av migranter som smittats 

innan ankomst till Sverige. 

• Spridda geografiska utbrott av hepatit B bland injektionsdrogmissbrukare under 

de senaste åren visar på risk för smittspridning i denna grupp, trots rekommendationer 

om vaccination. 

• Statistiken över hiv-infektion är osäker. 

I det här avsnittet beskrivs utvecklingen av de tillstånd för skydd mot smittspridning, 

som redovisas i den tidigare beskrivna DPSIR-modellen (se figur 1) för målområde 

7, skydd mot smittspridning. Fokus ligger på perioden 2005–2009. För 

ytterligare redovisning av utvecklingen se även Smittskyddsinstitutets webbplats 

(http://www.smi.se/statistik/). 

Utvecklingen av antibiotikaresistenta smittämnen 

Utvecklingen av tillståndet förekomst av läkemedelsresistenta smittämnen följs i 

Folkhälsopolitisk rapport 2005 genom indikatorn årliga uppföljningar av förekomsten 

av antibiotikaresistenta smittämnen. Av de anmälningspliktiga antibiotikaresistenta 

bakterierna har Statens folkhälsoinstitut, efter diskussion med 

Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen, valt att använda meticillinresistenta staphylococcus 

aureus (MRSA) som indikator. 

Staphylococcus aureus (gula stafylokocker) är en av våra vanligaste omgivningsbakterier. 

Den är ofta orsaken till variga sårinfektioner, i vårdmiljöer och efter operation. 

7 Flockimmunitet syftar på det skydd som uppstår då tillräckligt många i en befolkning är 

immuna mot en smittsam sjukdom för att den ska sluta cirkulera. Gränsen för att detta ska 

ske varierar mellan 80 och 95 procent beroende på ämnets smittsamhet. Om vaccinationstäckningen 

kryper under denna gräns uppstår risk för smittspridning (Vaccination av barn, 2008). 


Meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA) är stammar av gula stafylokocker 

som är resistenta mot de penicilliner och penicillinliknande antibiotika som används 

mot stafylokockinfektioner (http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/). 

MRSA valdes ut i ett myndighetssamarbete som indikator för förekomst av antibiotikaresistens 

i Folkhälsopolitisk rapport 2005. MRSA räknas till ett av de största 

vårdhygieniska problemen i världen (EARSS, 2009) 8 . Sedan Folkhälsopolitisk rapport 

2005 har MRSA börjat spridas också ute i samhället (Smittskyddsinstitutet 

[SMI], 2010a; Strama, 2010). Statens folkhälsoinstitut har utifrån dessa grunder 

valt att använda MRSA som indikator också i Folkhälsopolitisk rapport 2010. 

mrsa 

I Sverige har utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier tilltagit sedan 

Folkhälsopolitisk rapport 2005 och antalet rapporterade fall av MRSA har ökat 

varje år (figur 2) 9 . 

Figur 2. totala antalet rapporterade fall av MRSA och kön. 

800 

600 

400 

200 

0 

Antal 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 

källa: Smittskyddsinstitutet. 

Män Kvinnor 

8 MRSA är numera en del av normalfloran på sjukhus i många länder i Europa och andra delar 

av världen. I Sverige och övriga nordiska länderna samt Holland är dock nivån ännu låg. Om 

de basala hygienrutinerna sviktar och MRSA finns hos en patient på en vårdavdelning kan det 

lätt spridas till andra patienter på avdelningen. Patienter och personal kan också lätt bli s.k. 

friska bärare med bakterier i näsan eller på huden, och ett sådant bärarskap kan fortgå i veckor 

och månader till år. Eftersom bakterierna kan övervintra i hudens talgkörtlar finns det risk för 

ett uppblossat bärarskap, eller infektion, vid sårskada eller eksem även efter många år (2010- 

08-13, www.smi.se). 

9 En ökning ses också för gramnegativa tarmbakterier som ESBL (Ohlin, 2008), liksom VRE. 


Den här utvecklingen har pågått sedan MRSA blev anmälningspliktig 2000 

(Smittskyddsinstitutet, 2006a, 2007a, 2008a, 2009a, 2010a). Fram till i slutet 

av 1990-talet rapporterades mindre än 100 fall per år. Sedan dess har däremot 

antalet ökat till mer än 1000 fall per år (EARSS, 2009; Socialstyrelsen, 2007b). 

2009 anmäldes 1 480 fall av MRSA, vilket innebär 16 fall per 100 000 innevånare 

(Smittskyddsinstitutet, 2009a, 2010a). Lika många män som kvinnor blev smittade. 

MRSA-smitta rapporterades i alla åldersgrupper år 2009. Av de som uppgivit att 

de blivit smittade inom landet var 63 procent yngre än 50 år. Sedan 2005 har åldern 

bland de som smittats med MRSA successivt sjunkit (figur 3a). 

Figur 3a. Åldersgruppsfördelning inhemska MRSA-fall 2000–2009. 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

Antal 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 


0–6 7–19 20–59 60–79 80– 

År 2009 var medianåldern 38 år för de inhemskt smittade och 26 år för de utlandssmittade. 

Under 2009 ökade också antalet fall bland de allra yngsta, samtidigt minskade 

antalet fall bland personer äldre än 70 år (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

smittväg 

Cirka 2/3 av MRSA sprids inom landet, och övrig 1/3 genom utlandssmitta (figur 

3b). 


Figur 3b. Antalet rapporterade MRSA-fall 2000–2009 per smittland. 

Antal 

1600 

1400 

1200 

1000 

800 

600 

400 

200 

0 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 

Inhemsk Utland Inhemsk/Utland Utland/Inhemsk Saknas 


Av de rapporterade fallen 2009 smittades 711 personer i Sverige och 517 utomlands 

(Smittskyddsinstitutet, 2010a). En förändring sedan Folkhälsopolitisk rapport 

2005 är att majoriteten av de inhemska fallen sprids ute i samhället (se figur 

3c), och inte som tidigare inom sjukvården 10 (Smittskyddsinstitutet, 2008a, 2009a, 

2010a, 2007c; Strama, 2010). 

10 MRSA-spridning i samhället innebär både att människor smittas av MRSA-stammar ute i 

samhället utanför sjukvården, s.k. samhällsförvärvad MRSA och att människor smittats med 

bakteriestammar med särskilda biologiska egenskaper och molekylärbiologiska karakteristika 

som förekommer huvudsakligen utanför sjukvården, så kallad samhällsassocierad MRSA. 

MRSA som förvärvats i vård och omsorg, som exempelvis äldreomsorg kan också vara samhällsförvärvad. 

Spridning bland friska barn och vuxna utan tidigare kontakt med sjukvården 

är för det mesta både samhällsförvärvad och orsakad av samhällsassocierade stammar 

(Strama, 2010). 


Figur 3c. Antalet fall per smittväg (smittplats) bland inhemskt förvärvade MRSA-fall. 

500 

400 

300 

200 

100 

0 

Antal 


2006 2007 2008 2009 2010 

Samhällsförvärvad Sjukhusförvärvad 

Vård och/eller omsorg utanför sjukhus Annat/saknas 

År 2009 var 64 procent av de inhemskt smittade och 38 procent av de utlandssmittade 

sådan så kallad samhällsförvärvad smitta. Samhällsförvärvad MRSA drabbar 

oftare barn och yngre vuxna, utan några faktorer som gör dem extra mottagliga för 

att bli smittade (Smittskyddsinstitutet, 2009a, 2010a; Strama, 2010). 

regional spridning 

MRSA rapporteras från samtliga landsting. Sedan 2005 har utbrott av MRSA ägt 

rum i flera olika delar av landet. 2005 inträffade två omfattande sjukhusutbrott i 

Östergötland och under 2008 och 2009 upptäcktes ytterligare ett par utbrott inom 

vården (Smittskyddsinstitutet, 2006a, 2009a, 2010a). 

I Sverige, liksom i övriga nordiska länder och Holland, är ännu andelen fall av 

MRSA låg i jämförelse med andra EU-länder (figur 4). 


Figur 4. Staphylococcus aureus: proportion av invasiva isolat som är resistenta mot oxacillin 

(MRSA) inom EU 2008. källa: EARSS (EARSS, 2009) 

> 50 % 

25–50 % 

10–25 % 

5–10 % 

1–5 % 

< 1 % 

Ingen data 

I exempelvis Storbritannien och vissa delar av södra Europa utgör MRSA hela 

25–50 procent av invasiva S. aureus-stammar. I likhet med Sverige ökar spridningen 

också i de övriga nordiska länderna (EARSS, 2009). Även om inhemsk smittväg är 

vanligast pekar de rapporterade fallen av utlandssmitta på att människors resande 

och ökade rörlighet, både turism och ökad sjukvård i andra länder, inverkar på den 

nationella utvecklingen (Stenhem M, 2006; Örn, 2007). 

Utvecklingen av immunitet 

Utvecklingen av förekomst av immunitet följs genom indikatorn årliga uppföljningar 

av landets barnvaccinationsläge. Det svenska barnvaccinationsprogrammet 

erbjuder alla barn vaccination mot polio, difteri, stelkramp, kikhosta, infektioner 

orsakade av Haemophilus influenzae typ B (Hib), samt mässling, påssjuka och röda 

hund, så kallad MPR-vaccination. Från och med 2009 ingår även pneumokockvaccination 

och fr.o.m. 2010 HPV-vaccination till flickor (Socialstyrelsen, 2009a). 

MPR-vaccination valdes ut som indikator för förekomst av immunitet i ett gemensamt 

arbete för Folkhälsopolitisk rapport 2005. Mässling är alltjämt p.g.a. sin höga 

smittsamhet en sjukdom som det epidemiologiskt sett är mycket viktigt att ha en 


hög vaccinationstäckning mot. MPR-vaccinationen har också visat sig vara känslig 

för föräldrars vilja att låta vaccinera sina barn (Socialstyrelsen, 2008h; Statens folkhälsoinstitut, 

2006). Av dessa skäl har institutet valt att använda MPR-vaccination 

som indikator för förekomst av immunitet även i Folkhälsopolitisk rapport 2010. 

MPR-vaccinationen infördes 1982 och är en allmän vaccination med två doser 

av ett kombinerat vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund. De allra flesta barn 

får ett tillräckligt skydd genom den första vaccinationen, som ges vid 18 månaders 

ålder. Den andra vaccinationen, som ges i årskurs 1–2, fångar sedan upp dem som 

inte fick tillräckligt skydd vid första vaccinationen eller som missade den (Statens 

folkhälsoinstitut, 2006). 

Anslutningen till barnvaccinationsprogrammet övervakas sedan 1981 av 

barn- och skolhälsovården genom årliga sammanställningar. Sedan läsåret 

1996/97 rapporterar skolhälsovården via landets smittskyddsenheter. Det är 

sedan Smittskyddsinstitutets ansvar att sammanställa data för hela landet. 

Sammanställningen återrapporteras sedan till barnhälsovården och smittskyddsläkarna 

i landstingen, samt till Socialstyrelsen, ECDC och WHO (Statens beredning 

för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Figur 5. Andel vaccinerade mot mässling-påssjuka-röda hund (MPR) vid 2 års ålder. 

100 

95 

90 

85 

80 

Procent 

-00 -01 -02 -03 -04 -05 -06 -07 -08 -09 -10 


Bland barn födda 2007 var vaccinationstäckningen för MPR 96,5 procent, vilket 

är 2 procent högre än 2005. Riksgenomsnittet för MPR-vaccination har legat över 

den kritiska gränsen för flockimmunitet alla år efter 2005 (figur 5). Endast vid ett 

tillfälle sedan vaccinationerna startades har den totala vaccinationstäckningen 

underskridit denna gräns och det var bland barn födda 1999 (Smittskyddsinstitutet, 

2005, 2006b, 2007b, 2008b, 2009b, 2010b). Skälet till nedgången var misstankar 

om samband mellan mässlingsvaccination och utveckling av autism. Det väckte 

oro bland föräldrar, vilket sedan ledde till att andelen små barn som vaccinerades 


med MPR-vaccin sjönk. Efter ett flertal studier har man i dag kunnat avfärda att 

mässlingsvaccin skulle orsaka autism (Socialstyrelsen, 2007b; Statens beredning för 

medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Vissa enskilda barnavårdscentraler och kommuner har högre andel ovaccinerade 

barn. För barn födda 2007 varierade vaccinationstäckningen i olika kommuner 

mellan 87 och 100 procent (Smittskyddsinstitutet, 2010b). Totalt låg fem kommuner 

under 90 procent som är gränsen för flockimmunitet (Smittskyddsinstitutet, 

2010b). 

Resultaten från seroimmunitetsundersökningar 1997 och 2007 visade att skyddet 

var gott bland de vaccinerade årskullarna som fått två doser MPR-vaccin. För 

den andra dosen var immuniteten mot mässling hög under det att antikroppar mot 

påssjukevirus, och till viss del röda hundvirus, börjat avta (Statens folkhälsoinstitut, 

2006). För närvarande pågår slutanalys av 2007 års seroimmunologiska undersökning 

11 . 

En av de analyser som sker i 2007 års uppföljning syftar bl.a. till att ge kunskap 

om huruvida vaccinationen ger skyddande immunitet mot röda hund under kvinnans 

hela fertila period (Kakoulidou, M., Lewensohn-Fuchs, & Johansen, 2010). 

Resultaten visar att kvinnor från länder utanför Norden, och kvinnor som nyligen 

anlänt till Sverige har en högre mottaglighet. Även 8, 7 procent av kvinnorna födda i 

Sverige efter introduktionen av programmet med två doser, uppvisade låga nivåer av 

antikroppar mot röda hund testade under sin graviditet (Kakoulidou et al., 2010). 

Antikroppar hos modern ger de nyfödda barnen ett skydd mot mässling, påssjuka 

och röda hund under första levnadsåret. Om en mindre mängd antikroppar överförs 

från vaccinerade mödrar kommer barnen vara mottagliga för dessa sjukdomar 

längre tid. 

Utvecklingen av smittämnen 

Utvecklingen av tillståndet förekomst av smittämne följs genom årliga fall av anmälningspliktiga 

sjukdomar. Befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar hänger i 

hög grad ihop med de åtgärder som vidtas utifrån den här uppföljningen. 

Idag ingår ett sextiotal infektioner i övervakningen som regleras av smittskyddslagen 

(SFS 2004:168), Smittskyddsförordningen (2004:255), samt Socialstyrelsens 

föreskrifter om tillämpningen av Smittskyddslagen (SOSF 2007:23). De indikatorer 

som togs fram i ett myndighetssamarbete för Folkhälsopolitisk rapport 2005 för att 

belysa förekomst av smittämne var hiv, klamydia, hepatit B, legionärssjuka samt 

11 Seroimmunitet betyder serologiskt skydd, dvs. att det finns skyddande antikroppar i blodet. Så 

länge sjukdo marna cirkulerar i samhället ger antalet sjukdomsfall en ganska god bild av immunitetsläget 

i befolkningen. När framgångsrika vaccinationsprogram eli minerar sjukdomen, så 

behöver det inte betyda att befolkningen är skyddad om sjukdomen kommer in utifrån. För 

att bedöma skyddet i ett sådant läge behövs därför immunitetsövervakning (Socialstyrelsen, 

2008h). 


campylobacter. Urvalet avser ge en spridning över olika typer av infektioner, med 

olika smittvägar, sjukdomsutfall, samt förutsättningar för förebyggande åtgärder 

insatser. Institutet har valt att använda dessa indikatorer också i Folkhälsopolitisk 

rapport 2010. Utvecklingen av klamydia samt förebyggande åtgärder redovisas 

också i underlagsrapporten för målområde 8: Reproduktiv hälsa och sexualitet, 

med koppling till sexuellt risktagande och sexuella kontaktmönster. Utvecklingen 

av campylobakter, en livsmedelsburen smitta, redovisas i underlagsrapporten för 

målområde 10: Matvanor och livsmedel. Infektionsfältet är ett brett område och 

avgränsningen till just dessa indikatorer innebär bl.a. att exempel på smitta som 

angriper luftvägarna eller sprids via insekter inte behandlas. 

En uppgång eller nedgång av olika sjukdomar behöver inte alltid bero på smittskyddsarbetets 

effektivitet, utan kan ha många andra orsaker. Exempelvis vet vi att 

antalet nyinvandrade och antalet utförda test påverkar den epidemiologiska utvecklingen 

för flera smittsamma sjukdomar (Statens folkhälsoinstitut, 2006). 

Klamydia 

Klamydiainfektion är den vanligaste sexuellt överförda infektionen i Sverige och 

i världen (Smittskyddsinstitutet, 2008a). Sjukdomen orsakas av en bakterie, som 

finns i urinröret, hos kvinnor även i slida och livmoder, och ibland i ändtarmen och 

svalget. Smitta sprids vid samlag och andra oskyddade kontakter (www.smi.se). 

Figur 6. Antal anmälda fall av klamydiainfektion per kön 2000–2009. 

30 000 

25 000 

20 000 

15 000 

10 000 

5 000 

0 

Antal 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 


Män Kvinnor 

Antalet smittade fall årligen har ökat från 32 044 år 2004 till 37 782 år 2009. Det 

innebär 454 fall per 100 000 invånare för 2009, jämfört med 365 fall per 100 000 

invånare 2004 (figur 7). År 2006 upptäcktes en ny genetisk variant av Chlamydia 


trachomatis (CT). Till att börja med upptäcktes inte mutationen i de landsting som 

använde testmetoder av märket Abbott/Roche, och nedgången i rapporteringen tolkades 

därför inledningsvis som en nedgång i antalet fall. Under 2007 ökade sedan 

antalet fall av klamydia kraftigt, framför allt i de landsting som bytt till metoder 

med kapacitet att upptäcka den nya varianten av infektionen. Under 2008 och 2009 

har sedan antalet fall minskat igen, förmodligen för att diagnostiken förbättrats, 

samtidigt som smittspårning och förebyggande arbete intensifierats. Men även om 

antalet fall minskat de senaste två åren är det ändå något högre 2009 än 2006. Den 

uppåtgående trenden som setts sedan början av 2000-talet fortsätter därmed bland 

både män och kvinnor. Minskningen under 2009 kan vara tecken på ett trendbrott, 

men det är ännu för tidigt att uttala sig om (Smittskyddsinstitutet, 2006a, 2007a, 

2008a, 2009a, 2010a). 

Ålder och kön 

Det är framför allt personer i åldrarna 14–39 år som blir smittade med klamydia 

(figur 7). Mer än hälften av de rapporterade fallen under perioden 2005–2009 har 

varit kvinnor. Det är också framför allt kvinnor som nås av sjukvården och som 

erbjuds klamydiatest ute i landstingen och det är en av förklaringarna till att fler 

kvinnor än män upptäcks vara smittade med klamydia. Att bli smittad med klamydia 

är allra vanligast i åldern 15–29 år, det gällde för 82,5 procent av de män och för 

90 procent av de kvinnor som blev smittade med klamydia under 2009. 

Figur 7. Antal fall av klamydia 2000–2009, fördelade på ålder. 

20 000 

16 000 

12 000 

8 000 

4 000 

0 

Antal 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 


0–14 15–19 20–24 25–29 30–39 40– 

Sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 har också de största förändringarna skett i 

den här gruppen (15–29 år). Efter en kraftig ökning av antalet smittade 2007 bland 


ungdomar 15–19 år och unga vuxna 20–24 år, sågs under 2008 en minskning i 

dessa åldersgrupper. Minskningen har fortsatt också under 2009. År 2009 minskade 

incidensen allra mest i gruppen 15–19 år, men antalet smittade sjönk även i 

gruppen 20–24 år och gruppen 25– 29 år (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

Smittväg 

Klamydia rapporteras framför allt som en heterosexuell smitta, både bland kvinnor 

(92 procent) och män (91 procent). Bland män som har sex med män rapporterades 

426 fall under 2009. Det är 2,6 procent av alla diagnosticerade män. Majoriteten 

av dem som smittas med klamydia smittas i Sverige. 6 procent av de personer som 

upptäcktes vara smittade under 2009 hade smittats utomlands och för 9 procent var 

smittlandet okänt (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

Regional fördelning 

Den epidemiologiska utvecklingen och trenderna i enskilda landsting påverkas av 

flera faktorer, exempelvis hur många klamydiatest som faktiskt utförs, tillgänglighet 

till hälso- och sjukvård, smittspårningsarbetets utformning, preventionskampanjer 

som påverkar beteendet. Under 2006 minskade klamydia i 10 av de 13 landsting 

som använde tester som inte hade kapacitet att upptäcka den nya varianten av 

klamydia. Under 2007 var det sedan framför allt i dessa landsting som antalet rapporterade 

fall ökade, och huvudanledningen bedöms vara att man då infört nya 

testmetoder och att fall som under tidigare år undgått upptäckt kommit fram. Detta 

visade sig sedan också i en minskning i antalet fall under 2008. Mellan 2007 och 

2009 minskade antalet rapporterade fall av klamydia med 22,3 procent i de landsting 

som under hela 2000-talet kunnat påvisa också den nya muterade varianten av 

infektionen. Däremot har minskningen i incidens varit lägre i de landsting som 2006 

använde en testmetod som inte kunde upptäcka den nya formen av klamydia. Trots 

högre genomsnittlig incidens år 2007 var alltså minskningen lägre i landsting som 

inte hade passande diagnostik år 2006. Det visar att den nya varianten av klamydia 

spritt sig mest i de län där den tidigare har undgått upptäckt (Smittskyddsinstitutet, 

2010a). 

hiv-infektion 

Hiv-infektion orsakas av ett retrovirus. Retrovirus lagras i kroppens arvsmassa och 

kan inte läka ut utan innebär att den smittade bär på viruset resten av livet. Hiv 

smittar via blod och andra kroppsvätskor, och kan överföras via samlag, mellan 

en infekterad kvinna och hennes barn och genom att man får i sig blod eller annan 

vävnad från en smittad person, exempelvis genom att man delar en injektionsspruta 

eller får blodtransfusion (www.smi.se). 

Totalt har 8 935 antal fall av hiv upptäckts i Sverige t.o.m. 2009. Antalet fall per 

år har legat relativt oförändrat på ungefär 300 från 1980-talet fram till 2002. Under 

de senaste åren har däremot en viss ökning setts och 2009 anmäldes totalt 486 fall 

av hiv-infektion. Antalet fall per 100 000 innevånare var 5,2 för 2009, och 4,3 för 


2005. Trenden för hiv-epidemin i Sverige är en långsam ökning. Utvecklingen av hiv 

i Sverige liknar därmed utvecklingen i andra västeuropeiska länder med få smittade. 

De största grupperna av nyanmälda fall är heterosexuellt smittade före ankomst 

till Sverige och män som har sex med män och som har smittats i Sverige (figur 8a). 

Mer än 50 procent av fallen anmäls i Stockholms län, 14 procent i Västra Götaland 

respektive Skåneregionen och resten i övriga riket. (Smittskyddsinstitutet, 2006a, 

2007a, 2008a, 2009a, 2010a). 

Figur 8a. Antal rapporterade fall av hiv-infektion fördelade på smittväg 2000–2009. 

Antal 

300 

Heterosexuell smitta Sex mellan män Via intravenöst missbruk 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

-00 -02 -04 -06 -08 -00 -02 -04 -06 -08 -00 -02 -04 -06 -08 

Utomlands Sverige 


Det är framför allt män som smittas med hiv-infektion (figur 8b). Av de totalt 8 935 

hiv-smittade personer som upptäckts i Sverige var 6 206 personer män och 2 723 

kvinnor (ca 30 procent). Majoriteten av de som upptäcks vara infekterade med hivvirus 

är 25–49 år. 


Figur 8b. Antal rapporterade fall av hiv-infektion 2000–2009, uppdelade på män och kvinnor. 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

0 

Antal 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 

Kvinna Man Uppgift saknas 


Aids och dödsfall 

Av de totalt 8 935 anmälda hiv-fallen har 2 310 fått aidsdiagnos och 2 045 rapporterats 

avlidna. Sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 utmärker sig år 2007 med särskilt 

många rapporterade fall av aids bland män som har sex med män. Det kan vara 

ett första tecken på ett ökat mörkertal, som också visar på hur viktigt det är att sjukvården 

kan identifiera tidiga hiv-relaterade symptom, så att man snabbt kan börja 

behandla (Smittskyddsinstitutet, 2008a, 2010a). Förmodligen sker en underrapportering 

både av avlidna och av aidsdiagnos och det är okänt hur många hiv-smittade 

som efter diagnos flyttat från Sverige. Smittskyddsinstitutet beräknar att drygt 

5 000 hiv-infekterade lever i Sverige men siffran är osäker. (Smittskyddsinstitutet, 

2006a, 2010a). 

Smittade utomlands och före ankomst till Sverige 

Den svenska hiv-epidemin har sedan början av 1990-talet präglats starkt av den 

globala hiv-epidemin (figur 8c). En stor andel av de fall som diagnostiserats i Sverige 

från början av 1990-talet och framåt är fall där personerna har blivit smittade med 

hiv-infektion utomlands, vanligtvis i länder med hög förekomst av hiv. 


Figur 8c. Hiv-rapporterade 1990–2009, var smitta skett för de vanligaste smittvägarna. 

Antal 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

Heterosexuell smitta Sex mellan män Via intravenöst missbruk 

0 

-90 -95 -00 -05 -09 -90 -95 -00 -05 -09 -90 -95 -00 -05 -09 

Utomlands 


Sverige 

Den största gruppen utlandssmittade har smittats i sina hemländer, före ankomst 

till Sverige (se figur 8c ovan). Under åren 2005–2009 har mer än hälften av de 

upptäckta fall av hiv-infektion årligen bestått av individer som varit smittade innan 

de kom till Sverige. (Smittskyddsinstitutet, 2006a, 2007a, 2008a, 2009a, 2010a). 

Förändringar i antalet nyupptäckta fall av hiv i Sverige mellan olika år, hänger därför 

nära samman med förändringar i flykting- och migrationsströmmar till Sverige. 

Av de totalt 486 anmälda fall som upptäcktes 2009 var 262 smittade före ankomst 

till Sverige (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

Av de som är bosatta i Sverige som smittats utomlands är svenska män som 

smittats i Asien den största gruppen. Det förekommer också att immigranter smittas 

vid återbesök i sina hemländer, framför allt i afrikanska länder med stor andel 

smittade. För denna smittväg ses ingen större förändring sedan Folkhälsopolitisk 

rapport 2005. I medeltal har 46 fall upptäckts årligen sedan början av 2000-talet 

(Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

Bosatta i Sverige och smittade i Sverige 

Sedan 2005 ökar antalet upptäckta fall av hiv-infektion bland de, som är bosatta 

och smittade i Sverige. Det är en trend som går tillbaka till 2000. Under 2009 anmäldes 

totalt 108 personer som var bosatta i Sverige och smittade med hiv-infektion i 

Sverige. Av dem var 87 män och 21 kvinnor (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

Den inhemska spridningen av hiv-infektion har framför allt skett bland män som 

har sex med män (MSM) och injicerande drogmissbrukare. Män som har sex med 

män var den stora drabbade gruppen vid hiv-epidemins start. De är fortfarande den 


dominerande gruppen vad gäller smittspridningen inom Sverige. Under de senaste 

tio åren har en ökning skett av hiv-infektion bland homosexuella män, vilket tyder 

på ett ökat risktagande i den gruppen. Det här är en utveckling som rapporteras 

även från flera andra nordeuropeiska länder. 2007 identifierades 80 fall som var 

smittade genom homosexuella kontakter, vilket var en kraftig ökning jämfört med 

året innan. Innan dess hade antalet fall bland homosexuella legat relativt oförändrat 

på 40–50 fall sedan 1996. Under 2008 och 2009 minskade sedan antalet något 

och 2009 upptäcktes 63 fall av hiv-infektion där smitta skett genom homosexuella 

kontakter (Smittskyddsinstitutet, 2009a, 2010a). 

Under 2006–2007 pågick ett utbrott bland injektionsdrogmissbrukare i 

Stockholm, som ledde till ökad provtagning och upptäckt av totalt 52 fall under 

2007, 49 av dem i Stockholmsregionen. Det är en kraftig ökning i jämförelse med 

21 anmälda fall i genomsnitt under den föregående femårsperioden. Utbrottet har 

sedan klingat av under de senaste två åren och under 2009 anmäldes 17 injektionsdrogmissbrukare 

som hivsmittade, under 2008 var de 16 (Smittskyddsinstitutet, 

2007a, 2008a, 2009a, 2010a). 

Smitta som sker genom heterosexuell kontaktväg ökar också sedan 2000 

(Smittskyddsinstitutet, 2009a). 28 personer i Sverige rapporterades heterosexuellt 

smittade under 2009, av dessa var 15 män och 13 kvinnor. Av de som anmäldes 

under 2009 var 21 personer födda utomlands. Utlandsfödda som grupp löper alltså 

högre risk än svenskfödda att smittas i Sverige (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

Hiv-statistiken 

Förklaringen till att rapporteringen över nyupptäckta hiv-fall är osäker är att de 

anmäls med så kallad rikskod till Smittskyddsinstitutet. Fördelen med koden att 

den döljer personens identitet, samtidigt som den anger födelseår och kön. Eftersom 

många av patienterna saknar personnummer när de anmäls, anmäls de ofta med 

tillfällig kod. Om de sedan flyttar till en ny bostadsort, där det återigen observeras 

att de är hiv-positiva så anmäls de igen, ibland med en annan tillfällig kod. 

Smittskyddsinstitutets arbete med att rensa bort dubbelanmälningar lyckas sannolikt 

inte helt. Användningen av koderna gör det omöjligt att göra en säker uppföljning 

av om de anmälda patienterna dött eller flyttat från Sverige. Den gör det 

också svårt att följa aidsutvecklingen bland hiv-anmälda, eftersom patienterna ofta 

hunnit få ett personnummer när de utvecklar aids. Då anmäls de med rikskoden 

och inte en tillfällig kod. Statistiken över hiv-infektioner speglar därför inte andelen 

av hivinfekterade i befolkningen, utan snarare det år infektionen blev anmäld 


hepatit b 

Hepatit B orsakas av ett virus, och sprids via blod eller genom sexuella kontakter. 

Viruset finns hos en smittsam person i blod och andra kroppsvätskor. I Västvärlden 

sprids smitta framför allt genom användning av orena injektionsnålar, eller genom 

samlag med en person som är smittbärare (www.smi.se). 


Under åren 2005–2009 rapporterades 869 fall av akut hepatit B infektion i Sverige. 

Incidensen för akut hepatit B var 2009 1,2 fall per 100 000 innevånare, jämfört med 

2005 då den låg på 1,8 fall. De vanligaste smittvägarna för akut hepatit B infektion 

är injektionssmitta och sexuell smitta (Smittskyddsinstitutet, 2006a, 2007a, 

2008a, 2009a, 2010a). År 2007 ökade antalet anmälda fall av akut hepatit B markant, 

framför allt genom sexuellt överförd smitta. Det bröt en nedåtgående trend 

de tre föregående åren. Under 2008 och framför allt 2009 har antalet anmälda 

fall åter minskat. En ökad vaccinationstäckning bland barn och resenärer kan ha 

bidragit till minskningen. Men en analys av antalet rapporterade fall de senaste 

tolv åren visar ingen signifikant nedåtgående trend för någon av smittvägarna 


Figur 9. Antal rapporterade fall av akut hepatit B per smittväg 2005–2009. 

400 

300 

200 

100 

0 

Antal 

-94 -95 -96 -97 -98 -99 -00 -01 -02 -03 -04 -05 -06 -07 -08 -09 -10 


Totalt Intravenöst missbruk Sexuell smitta Annat/okänt 


Det är framför allt män som smittas med hepatit B. Män svarar för mer än hälften 

av samtliga anmälda fall av akut hepatit B under åren 2005–2009. År 2009 var 

medianåldern för män som var smittade sexuellt 39 år, för kvinnor 21 år. 

Intravenöst missbruk 

Perioden 2005–2009 har 308 personer smittats genom injektionsmissbruk. 

Medianåldern för män var 33 år och 26 år för kvinnor 2009. Det utbrott av hepatit 

B som pågick i början av 2000-talet bland injicerande drogmissbrukare i landet, 

visade hur viktigt det är att vaccinera riskgrupper för att förhindra spridning av 

hepatit B. Under 2005 antogs sedan rekommendationer för riktad vaccination och 


därefter har det totala antalet rapporterade fall av akut hepatit B sjunkit men det är 

för tidigt att säga om minskningen är en effekt av rekommendationerna och om den 

är bestående (Smittskyddsinstitutet, 2010a). Utbrott på olika ställen i landet under 

de allra senaste åren visar att det fortfarande finns risk för smittspridning i denna 

grupp trots rekommendationer om vaccination. Exempelvis noterades under 2009 

en ökad förekomst av akut hepatit B bland injicerande drogmissbrukare i Göteborg 

och under 2010 har utbrott upptäckts i Dalarna och Västmanland, samt Stockholm 


Sexuell smittväg 

Under åren 2005–2009 har 411 personer smittats sexuellt. Medianåldern för män 

var 39 år och för kvinnor 21 år. 

Kronisk infektion, bärare 

År 2009 rapporterades 1 314 fall av kronisk hepatit B, 2005 var det 1 103 fall. 2009 

var incidensen för kronisk hepatit B 16,5 fall och 2005 15,9 fall. Mer än hälften av 

alla som upptäckts vara bärare av kronisk hepatit B under dessa år var smittade i 

sina ursprungsländer. Av de totalt 1 314 kroniska bärare av hepatit B som anmäldes 

2009 var 1 179 smittade innan ankomst (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 

legionärssjuka 

Legionella infektion är en lunginflammation som orsakas av legionella bakterier. 

Bakterien förökar sig i stillastående vatten, som vattenledningar, duschar och bubbelpooler. 

Man blir smittad genom att andas in droppar av förorenat vatten, någon 

smitta mellan människor förekommer däremot inte (www.smittskyddsinstitutet.se/ 

sjukdomar/legionellainfektion-och-pontiacfeber/). 

Under åren 2005 till 2009 rapporterades 624 fall av legionellainfektion i Sverige. 

Incidensen 2009 för legionella var 1,4 fall per 100 000 invånare, 2005 låg den på 

1,2 fall. Under 2009 var 78 smittade i Sverige. De inhemska fallen ökade mellan 

2003 och 2008, men minskade 2009 med 15 procent. 


Figur 10. totala antalet rapporterade fall av legionella 2000–2009, uppdelade på män och 

kvinnor. 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

Antal 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 


Män Kvinnor 


Det är framför allt män som smittas med legionella. 2005–2009 svarade män för 

mer än hälften av alla rapporterade fall (Smittskyddsinstitutet, 2010a). Under 2009 

insjuknande 79 män och 48 kvinnor, 83 procent var över 50 år. 

Regional fördelning 

I Norrbotten, Jönköping och Västmanland ökade incidensen under 2008. I 

Norrbottens län fortsatte ökningen också under 2009. I övriga län observerades 

inga större förändringar (Smittskyddsinstitutet, 2010a). 


4 SkILLNADER 

I HäLSA 

BLAND OLIkA GRUPPER PÅ 

SMIttSkyDDSOMRÅDEt 



• Den nationella statistiken ger inte tillgång till uppgifter om utbildningsnivå och 

inkomst. I de epidemiologiska årsrapporterna redovisas heller inte födelseland. 

För närvarande finns därmed inte underlag att analysera skillnader i hälsa mellan 

olika socioekonomiska grupper. 

Det övergripande målet för svensk folkhälsopolitik är att skapa samhälleliga förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Det innebär att alla 

ska ges samhälleliga förutsättningar för en god hälsa, oberoende av socioekonomisk 

och etnisk bakgrund, oberoende av sexuell identitet och funktionsnedsättning och 

oberoende av om man är man eller kvinna (regeringens proposition 2002/03:35; 

regeringens proposition 2007/08:110). Ett sätt att följa upp hur de folkhälsopolitiska 

åtgärderna bidrar till att uppfylla detta mål är att följa utvecklingen i hälsa i 

olika grupper utifrån socioekonomiska skillnader som utbildningsnivå och inkomst 

(Statens folkhälsoinsitut, 2010). 

I den nationella statistiken över sjukdomars förekomst och förekomsten av antibiotikaresistenta 

bakterier registreras och rapporteras antal anmälda fall, ålder 

och kön, samt smittväg, smittland och geografisk spridning. Födelseland registreras 

i anmälningarna om smitta men redovisas vanligen inte i de årliga epidemiologiska 

sammanställningarna. Däremot finns inga uppgifter om utbildningsnivå och 

inkomst. Det saknas därför underlag för att analysera om och i så fall hur sjukdomar, 

antibiotikaresistenta bakterier och immunitet påverkas av socioekonomiska 

faktorer som utbildningsnivå och inkomst. Det är alltså heller inte möjligt att uttala 

sig om skillnader mellan olika socioekonomiska grupper utifrån den nationella statistiken. 

Däremot är det visat att våra levnadsvanor på olika sätt inverkar på smittspridningen 

i samhället. Vi reser mer än tidigare vilket gör att sjukdomar som influensa 

och antibiotikaresistenta bakterier mycket snabbt kan spridas mellan länder, och 

över världen (Socialstyrelsen, 2009a). Smitta kan också spridas genom att människor 

flyttar mellan länder (Socialstyrelsen, 2009a). Majoriteten av de rapporterade 

fallen av hiv-infektion i Sverige varje år består exempelvis av individer som blivit 

smittade före ankomst till Sverige i länder med hög förekomst av hiv-infektion. Att 

våra sexualvanor har förändrats kan också innebära en ökad risk för att smittas 

med en sexuellt överförbar infektion. Över tid har en liberalare syn på sexuella relationer, 

frikopplad från stadigvarande förhållanden, fått starkare förankring i vårt 

samhälle. Detta kan bl.a. få till konsekvens att vi har fler sexualpartners än tidigare, 

och också fler tillfälliga sexuella förbindelser. Samtidigt är det få som använder kondom 

när de träffar en ny partner, särskilt bland ungdomar. De här förändringarna 

har också visat sig i ökningar av sexuellt överförbara sjukdomar som klamydia 

bland unga, av hiv-infektion i särskilt riskutsatta grupper som män som har sex med 

män, och av bl.a. hepatit B-infektion bland injektionsmissbrukare (Socialstyrelsen, 

2009a). I många fall innebär också våra beteenden särskilda risker, som att vi slarvar 

med handhygien och på så sätt drar på oss smitta. Det gäller exempelvis för 


spridning av MRSA. Vi är också mer mottagliga för infektioner om vårt immunförsvar 

är nedsatt, exempelvis p.g.a. hög ålder eller kroniska sjukdomar, eller genom en 

operation (Socialstyrelsen, 2009a). Patienter med nedsatt immunförsvar, och andra 

riskgrupper som för tidigt födda och gamla är därför de som i första hand drabbas 

av en ökad förekomst av resistenta bakterier. 

Om dessa förutsättningar för att drabbas av infektionssjukdomar dessutom är 

systematiskt överrepresenterade i Sverige inom olika socioekonomiska grupper vet 

vi däremot inte. Kunskaperna om vilka förebyggande åtgärder som kan minska 

sådana skillnader är också begränsade. Litteraturöversikter som behandlar hur 

infektionssjukdomar i Europa bestäms av socioekonomiska skillnader visar däremot 

att också infektionssjukdomar, i likhet med kroniska sjukdomar, är ojämlikt 

fördelade (Semenza, 2008; J. C. Semenza, 2010a). Exempelvis drabbas sårbara 

grupper av en oproportionerligt stor del av den sjukdomsbörda som infektionssjukdomar 

skapar. Sårbara grupper är mer utsatta för riskfaktorer, och saknar också i 

högre grad tillgång till hälso- och sjukvård som kan förebygga ohälsa. Ett behov 

av att motverka den ojämna fördelningen av infektionssjukdomar i Europa, och av 

att utveckla kunskapen om vilka preventiva strategier som är effektiva i det arbetet 

är också påvisat (J. C. Semenza, 2010b). Det är därmed rimligt att ta reda på hur 

infektionssjukdomar är fördelade i olika socioekonomiska grupper, och beroende 

på födelseland även i Sverige. 


5 GENOMFöRDA 

ÅtGäRDER 

OcH RESULtAt FöR 

MÅLOMRÅDE 7 


i tabellerna som följer redovisar vi åtgärder 2005–2010 för att påverka tillstånden 

antibiotikaresistens, immunitet, samt smittämne. I spalten Faktorer som påverkas 

redovisas de samhälleliga förutsättningar (drivkrafter eller påverkansfaktorer i 

DPSIR-modellen) som besluten syftat till att påverka. 


Genomförda åtgärder som påverkar antibiotikaresistens 

Tabellen här nedan är en sammanställning av genomförda åtgärder på området 

förekomst av antibiotikaresistenta bakterier 2005–2010. 

tabell 1. Åtgärder under 2005–2010 mot förekomst av antibiotikaresistens. 

åtgärder nivå aktör Faktorer som 

påverkas 

världens regeringar 

antar FN-resolutionen 

Improving the containment 

of antimicrobial 

resistance 2005. Policy 

över gemensam inriktning 

för arbetet. 

Rådslutsatser om antimikrobiell 

resistens, 

2008. 

Andra uppföljningen av 

rådsrekommendationerna 

om en korrekt användning 

av antibiotika, 

2002 (2002/77/Ec). 

Rådslutsatser för att utveckla 

nya verksamma 

antibiotika, 2009. 

the Bacterial challenge: 

time to react, 2009. 

Rapport. 

Eurobarometer 338, 

attitydundersökning, 

2010. 

Propositionen 

Strategi för ett samordnat 

arbete mot antibiotikaresistens 

och 

vårdrelaterade sjukdomar 

antas 2005. 

Handlingsplan för det 

nationella arbetet. 

Internationell 

WHO Normer och 

lagar 

EU EU:s ministerråd tillgänglighet 

till effektiv 

behandling 

EU EU- 

kommissionen 

tillgänglighet 

till effektiv 

behandling 

EU EU:s ministerråd Utveckling av 

nya behandlingsmetoder 

EU EcDc Utveckling av 

nya 

behandlingsmetoder 

EU DG Health and 

consumers & 

DG communication, 

Research 

and Political 

Analysis Unit. 

Nationell, 

landsting 

och 

kommuner 

Attityder och 

beteenden 

Riksdagen tillgänglighet 

till effektiv 

behandling. 

värderingar 

bedömning av 

resultaten 

Resolutionen skapar 

nationellt mandat för 

att arbeta tvärsektoriellt, 

och kraftsamla 

kring frågan. 

kunskapsutveckling, 

beräkningarna 

beskriver bl.a. skillnaden 

mellan sjukdomsbörda 

vid antibiotikaresistens 

och utveckling 

av nya effektiva 

behandlingar. 

Följer upp åtgärder för 

att påverka attityder till 

antibiotikaanvändning 

inom EU. 

Handlingsplanen 

anger åtgärder som 

ska bevara effektiviteten 

i nu kända antibiotika. 



påverkas 

ändring av smittskyddslagen 

(2004) samt 

hälso- och sjukvårdslagen 

och tandvårdslagen, 

2006, för god 

hygienisk standard i 

vård och behandling. 

Årlig epidemiologisk 

övervakning och uppföljning 

av rapporterade 

fall av antibiotikaresistenta 

bakterier, sker 

kontinuerligt. 

Sammanställningar av 

utvecklingen redovisas 

i Epidemiologisk 

årsrapport. 

Årliga uppföljningar av 

antibiotika förskrivningen. 

Resultaten av 

analyserna redovisas i 

rapporten SWEDRES. 

Föreskrifter om 

basal hygien inom 

hälso- och sjukvård 

SOSFS:2007:19. 

MRSA hos personal 

inom vård och omsorg, 

2007. Rapport om 

kunskapsläget för smittspridning 

och andra 

frågor då personal är 

bärare av MRSA. 

Nationell Riksdagen Normer och 

lagar 

Nationell 

och 

internationell 

Smittskyddsinstitutet 

Nationell Smittskydds 

institutet 


övervakning, 

uppföljning/ 

utvärdering 

Attityder och 

beteenden, 


till effektiv 

behandling 

Nationell Socialstyrelsen Normer och 

lagar, 

värderingar 

Nationell, 

regional 

och lokal 

Socialstyrelsen, 

Smittskydds institutet, 

Strama. 


till hälso- och 

sjukvård på lika 

villkor 

bedömning av 

resultaten 

Lagändringen ger 

mandat för tillsyn av 

vårdhygienen i landet. 

tillägget innebär att 

vårdgivarna måste 

vidta nödvändiga 

åtgärder för att uppfylla 

kravet på en god 

hygienisk standard. 

Data redovisar utvecklingen 

och är en förutsättning 

för planering 

och framtida åtgärder 

för att motverka spridningen 

av antibiotikaresistenta 

bakterier. 

Data är en förutsättning 

för att kunna 

bedöma utvecklingen 

och effekter av åtgärder, 

samt ta ställning 

till prioritering av 

framtida åtgärder 

Redogör för kunskapsläget. 

Rapporten är 

grund för de gemensammarekommendationer 

som tagits fram 

för handläggning av 

personal som bär på 

MRSA.


påverkas 

Rekommendationer 

för handläggning av 

personal inom vård 

och omsorg avseende 

MRSA, 2007. Rapport 

med rekommendationer 

på åtgärder när 

vård personal bär på 

MRSA. 

Förslag till framtida 

nationella övervaknings-system 

för antibiotika 

resistens, antibiotika- 

försäljning och 

förskrivningsorsaker, 

2008. Slutrapportering 

av regeringsuppdrag. 

Resistenta bakterier – 

nya innovationer. 

Innovationer under 

utveckling som kan 

komplettera den traditionella 

användningen 

av dagens antibiotika, 

2009. Slutrapportering 

av regeringsuppdrag 

Digitalt övervakningssystem 

för uppföljning 

av antibiotikaresistens, 

Svebar (Svensk bevakning 

av antibiotikaresistens), 

2002 

Nationell 

regional, 

och lokal 


Smittskyddsinstitutet, 

Strama. 

Nationell Smittskyddsinstitutet, 

Strama 


till effektiv 

behandling 

övervakning/ 

uppföljning 

Nationell vinnova tillgänglighet 

till effektiv 

behandling 

Nationell Smittskyddsinstitutet 

MRSA i samhället Nationell Smittskyddsinstitutet,Socialstyrelsen 

Åtgärder för att förebygga 

smitta i förskolan, 

och rekommendationer 

för bärarskap 

och risk. 

övervakning/ 

uppföljning 

Attityder och 

beteenden. 

Normer och 

lagar. 

Nationell Socialstyrelsen tillgänglighet 



villkor. 

bedömning av 

resultaten 

Underlaget ska bidra 

till samordningen av 

handläggningen av 

personal som är bärare 

eller smittas med 

MRSA inom vård och 

omsorg. Åtgärderna 

ska göra det lättare 

att upptäcka personal 

som bär på MRSA, 

och att hantera MRSA 

för att förebygga spridning. 

Förslagen ska skapa 

beredskap att mycket 

snabbt upptäcka, 

larma om, samt åtgärda 

utbrott av antibiotikaresistens, 

samt 

minska felbehandling. 

Förslår åtgärder för 

fortsatt utveckling av 

nya former för behandling 

av resistenta 

bakterier. Förslagen 

ska komplettera den 

traditionella användningen 

av antibiotika. 

övervakningssystem 

som gör det möjligt 

att snabbt upptäcka 

och åtgärda resistenshändelser, 

och därmed 

förhindra smittspridning. 

Rapporten beskriver 

det epidemiologiska 

läger och identifierar 

kunskapsluckor i alla 

delar av arbetet. 

Allmänna rekommendationer 

skapar 

lika förutsättningar för 

bedömning av åtgärder 

och hantering. 



påverkas 

2005–2010, årliga 

utbildningsdagar och 

seminarier om hur 

antibiotikaresistens kan 

förhindras, med fokus 

vårdhygien. 

Nationellt It-stöd för 

registrering av vårdrelaterade 

infektioner 

Ren vård är säkrare vård 

I & II, 2007 (2005). 

Rapporter från vårdrelaterade 

infektioner ska 

stoppas. Slutrapport 

från 21 teams arbete 

med att reducera vårdrelaterade 

infektioner. 

vårdhygien i praktiken, 

– En nationell verksamhets 

tillsyn, 2007. Rapport 

om resultaten av 

Socialstyrelsens tillsyn 

av vårdgivarnas åtgärder 

för att åstadkomma 

en god hygienisk standard 

i vården. tillsynen 

byggde på kunskapsunderlaget 

Att förebygga 

vårdrelaterade infektioner. 

Fotnot 12 

Nationell SMI, Ref. grn 

för Antibiotika 

frågor (RAF) 

RAF: s metodgrupp, 

RAF-M 12 

Nationell, 

regional 

och lokal 

Sveriges kommuner 

och 

landsting, ceHis 

Regional SkL och 

Socialstyrelsen 

Nationell, 

regionalt, 

lokalt 


Attityder och 

beteenden 




villkor 




villkor 

Socialstyrelsen tillgänglighet 



villkor 

bedömning av 

resultaten 

Åtgärderna utvärderas 

genom laboratoriernas 

deltagande i det frivilligaresistensövervaknings 

och kvalitetssäkringssystemet 

ResNet. 

verktyget möjliggör 

återkoppling av registrerade 

uppgifter 

till vårdenheterna och 

skapar en helhetsbild 

av infektionshantering, 

med fokus på vRI och 

antibiotikabehandling. 

Att förebygga vårdrelaterade 

infektioner 

är ett av de högst 

prioriterade områdena 

för patientsäkerhetsarbetet. 

vårdrelaterade 

infektioner orsakar 

stort lidande och 

kostar samhället miljontals 

kronor varje 

år enbart i förlängda 

vårdtider. 

Följer upp lagändringen 

från 2006 i hälso- 

och sjukvårdslagen 

om hygienisk standard. 

Stärker patientsäkerheten, 

genom att 

identifiera brister och 

förbättringar som behövs 

för att nå en god 

hygienisk standard i 

vården, med låg spridning 

av bl.a. multiresistenta 

bakterier. 

12 RAF är Smittskyddsinstitutets, Svenska Läkaresällskapets (SLS), och Stramas:s expertgrupp i 

antibiotikafrågor. RAF-M är SMI:s och SLS:s expertgrupp i metoder för resistensbestämning 

av bakteriers känslighet för antibiotika. Från och med 2011 övergår RAF-M till en nordisk 

metodgrupp, NordicCAST, vars huvudman är Scandinavian Society for Clinical Microbiology 

(SSCA).


påverkas 

vårdhygien i kommunerna 

– en enkätundersökning, 

2007. 

Rapporter om resultat 

från kartläggning av 

kommunernas arbete 

för att motverka vårdrelaterade 

infektioner. 

Inventering av antibiotikaanvändningen 

inom 

hälso- och sjukvården, 

2008. Avrapportering av 

regeringsuppdrag 

Lokal Sveriges kommuner 

och 

landsting (SkL), 

Strama, 



Nationell Socialstyrelsen i 

samarbete med 


och 

Strama. 




villkor 

tillgång till 

effektiv behandling 

bedömning av 

resultaten 

Myndighetssamarbete 

för att stödja kommunernas 

arbete mot 

vårdrelaterade infektioner. 

Arbetet identifierar 

goda exempel och 

utvecklingsområden 

i den vårdhygieniska 

situationen. 

Inventeringen identifierar 

brister och 

utvecklingsmöjligheter 

med antibiotikaanvändningen.Underlaget 

kan användas 

för att prioritera bland 

åtgärder som kan 

förbättra antibiotikaanvändningen. 

internationella åtgärder 

Improving the containment of antimicrobial resistance 

Antibiotikaresistens som folkhälsoproblem har uppmärksammats internationellt 

på flera sätt sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005. I maj 2005 antog WHO:s beslutande 

organ Världshälsoförsamlingen (WHA) resolutionen Improving the containment 

of antimicrobial resistance (World Health Organization, 2005). I resolutionen 

uppmanas alla medlemsländer att skapa ett enhetligt och tvärsektoriellt arbete för 

att motverka antibiotikaresistens. WHO uppmanas också att aktivt stödja medlemsländernas 

arbete och återrapportera regelbundet om arbetet (World Health 

Organization, 2005). Hitintills är resultaten få (Cars O and collegues, 2008). 

Rådslutsatser om antimikrobiell resistens och för innovativa åtgärder 

för effektiva antibiotika 

Inom EU har flera överenskommelser träffats som är i linje med den rekommendation 

om antibiotikaresistens som antogs av EU:s hälsoråd 2001 (EU-kommissionen, 

2001). Det slovenska ordförandeskapet 2008 behandlade antibiotikaresistens vid 

en expertkonferens och vid ett informellt ministermöte. Detta resulterade i överenskommelsen 

Rådslutsatser för antimikrobiell resistens som antogs i juni 2008. 

Under det svenska ordförandeskapet 2009 diskuterades vilka åtgärder som behövs 

för att utveckla nya verksamma läkemedel mot antibiotikaresistens. Ämnet behandlades 

under en expertkonferens, och senare under året antogs rådslutsatser om att 

utveckla nya antibiotika, Council Conclusions on innovative incentives for effective 


Antibiotics (EU-kommissionen, 2009b). EU-kommissionen ges här uppdrag att ta 

fram en handlingsplan med åtgärder för att stimulera utvecklingen av nya antibiotika, 

samt metoder för rationell användning av antibiotika. Enighet nåddes också 

om att aktivt stödja forskning och att effektivisera sätten att godkänna antibiotika 

läkemedel inom EU:s marknad. En Task-force (insatsstyrka), TAT-FAR, upprättades 

också mellan EU och USA, med uppgift att bl.a. lämna förslag till framtida samarbete 

under 2011 (European Centre for Disease Prevention and Control [ECDC], 

2011d). 

The bacterial challenge: time to react 

Under EU:s expertkonferens 2009 presenterades rapporten The bacterial challenge, 

time to react som belyser gapet mellan sjukdomsbörda orsakad av multiresistenta 

bakterier och utveckling av nya antibiotika. Analysen visar att 25 000 patienter 

inom EU avled 2007 till följd av MRSA eller någon av de övriga antibiotikaresistenta 

bakterierna som inkluderades i analysen. Infektionerna uppskattas sammanlagt ha 

orsakat 2,5 miljoner extra sjukhusdagar och ökade sjukhuskostnader motsvarande 

900 miljoner euro. Den totala samhällskostnaden för infektioner orsakade av antibiotikaresistens 

beräknas här till 1,5 miljarder euro. Samtidigt visar analysen att det 

kommer att ta år att utveckla antibiotika med nya verkningsmekanismer (European 

Centre for Disease Prevention and Control [ECDC] & European Medicines Agency 

[EMEA], 2009). 

Eurobarometer 338 

För att påverka missuppfattningar om antibiotikaanvändning genomför EU- 

kommis sionen sedan 2008 medvetandehöjande åtgärder, i linje med de rådsrekommendationer 

som antogs 2001. För att följa upp resultatet av detta arbete genomfördes 

2010 en enkät, Eurobarometer 338 (TNS plc & TNS opinion, 2010). Den 

visar att det fortfarande saknas grundläggande kunskaper om användningen av 

antibiotika. En majoritet är medveten om att onödig användning av antibiotika 

bidrar till att läkemedel blir ineffektiva. Däremot tror så många som 53 procent 

felaktigt att antibiotika är effektivt mot virus. 40 procent uppgav att de under de 

senaste tolv månaderna tagit antibiotika och av dessa hade mer än en tredjedel tagit 

antibiotika för en virusinfektion. Bäst informerade om effekterna av antibiotika 

var de svarande från de nordiska länderna. Resultaten visar bl.a. att allmänheten 

behöver mer information om hur antibiotika används på ett korrekt sätt (TNS plc 

& TNS opinion, 2010). 

nationella åtgärder 

Strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens 

och vårdrelaterade sjukdomar 

Det förslag till handlingsplan som låg som ett av förslagen till framtida utveckling 

i Folkhälsopolitisk rapport 2005 trädde i kraft under 2006. Det nationella 

arbetet för att motverka antibiotikaresistens har sedan 2006 samordnats utifrån 


de riktlinjer som ges i propositionen Strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens 

och vårdrelaterade sjukdomar (regeringens proposition 2005/06:50). 

Handlingsplanen har, i enlighet med WHA:s rekommendationer 2005, ett tvärsektoriellt 

perspektiv och täcker utöver humanmedicinen även tandvård, veterinärmedicin, 

livsmedel, växtskyddsmedel och genetiskt modifierade mikroorganismer. I 

planen anges att målet för Sveriges arbete på området ska vara att bevara möjligheten 

att effektivt använda antibiotika vid bakteriella infektioner hos människor och 

djur (regeringens proposition 2005/06:50). Socialstyrelsen utvärderade under 2010 

de åtgärder som hitintills genomförts. Arbetet rapporteras till regeringen i mars 

2011. 

Ändringar i hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen, samt smittskyddslagen 

Utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier och vårdrelaterade infektioner är 

ett allvarligt hot mot patientsäkerheten inom hälso- och sjukvård. Den 1 juli 2006 

infördes ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763) och tandvårdslagen 

(SFS 1985:125) som preciserar vårdgivarnas skyldighet att tillgodose en god 

hygienisk standard i vård och behandling (regeringens proposition 2005/06:50). 

Det betyder att vårdgivarna måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppfylla 

kravet på en god hygienisk standard. Det innebär utöver att tillgodose behovet av 

vårdhygienisk expertis också att tillhandahålla de lokaler och den utrustning som är 

nödvändig, samt att utbilda personalen i vårdhygien (Socialstyrelsen, 2006). Ett tilllägg 

gjordes även i smittskyddslagen (6 kap. 2 §) som ger landstingets smittskyddsläkare 

ett uttryckligt ansvar for att följa upp att vårdgivarna gör de åtgärder som 

krävs för att förebygga smittspridning (SFS 2004:168). Därutöver får smittskyddsläkaren 

också till uppgift att i tidigt skede underrätta vårdgivarna om iakttagelser 

som har betydelse för att förebygga smittspridning (6 kap. 7 a §). 

Årliga epidemiologiska uppföljningar 

SMI följer upp och redovisar årligen den epidemiologiska utvecklingen av antibiotikaresistensen 

i sina epidemiologiska årsrapporter, läs om utvecklingen för MRSA 

i kap. 3 (Smittskyddsinstitutet, 2006a, 2008a, 2009a, 2010a, 2007c). De epidemiologiska 

uppföljningarna är grunden för det strategiska arbetet för att motverka 

utvecklingen och spridningen av antibiotikaresistenta bakterier. Data som visar en 

uppåtgående trend kan exempelvis resultera i åtgärder om att ta fram nya antimikrobiella 

medel, och andra ställningstaganden för att förhindra smittspridning 

(Smittskyddsinstitutet, 2006a). ). 

Årliga uppföljningar av antibiotikaförsäljningen och förskrivningen 

För att öka medvetenheten om utvecklingen av försäljningen och förskrivningen av 

antibiotika publicerar Smittskyddsinstitutet årligen även rapporten SWEDRES (Cars 

O & Olsson-Liljequist B, 2007; O. Cars & Olsson-Liljequist, 2006; Dohnhammar 


U & B, 2010; Struwe J & Olsson-Liljequist B, 2008) 13 . Som nämnts tidigare är 

bruket av antibiotika den viktigaste orsaken till den ökande antibiotikaresistensen. 

I SWEDRES redovisas utvecklingen av den totala förbrukningen av antibiotika, 

hur mycket som säljs och skrivs ut. De första åren efter Folkhälsopolitisk rapport 

2005 ökade förbrukningen, för att sedan minska igen under 2008–2009 (Cars O & 

Olsson-Liljequist B, 2007; O. Cars & Olsson-Liljequist, 2006; Dohnhammar U & B, 

2010; Struwe J & Olsson-Liljequist B, 2008, 2009). År 2009 minskade antibiotikaförskrivningen 

i öppenvården avsevärt, med 7,4 procent. Antibiotikaförskrivningen 

har minskat mest (17, 2 procent) bland barn i ålder 0–6 år. Nedgången bedöms bero 

på en ökad medvetenhet om infektionsspridning, till följd av informationskampanjerna 

om den nya influensan (H1N1) under våren 2009. Fortfarande varierar också 

antibiotikaförskrivningen stort mellan olika län i Sverige. Under 2009 förskrevs 

totalt 392 recept per 1000 invånare (Dohnhammar U & B, 2010). Detta ligger dock 

långt över de mål för den totala nationella förbrukningen som publicerades av SMI 

under 2009 (Cars & m fl., 2009). Målen anger att förskrivningen inte ska överstiga 

250 recept per 1000 innevånare per år och det är rimligt att anta att förskrivningen 

kan minskas betydligt, då det i dag finns stora regionala skillnader i förskrivning 

som saknar medicinsk grund (Otto Cars & Liljequist, 2009). 

Rekommendationer för handläggning av personal inom vård och omsorg av 

MRSA, handläggning av MRSA i äldreomsorgen 

Workshopen om MRSA i samhället visade att ett stort behov fanns av nationell 

samordning av bl.a. handläggning av MRSA bland vårdpersonal. För att rutinerna 

ska vara lika i hela landet har därför Socialstyrelsen tagit fram rekommendationer 

om MRSA-bärarskap och smittriskbedömning för vården (Socialstyrelsen, 2007b, 

2007c). Rekommendationer för handläggning av MRSA i äldreomsorgen har också 

tagits fram (Strama, 2010). 

Övervakningssystem för antibiotikaresistens, antibiotika försäljning 

och för skrivningsorsaker 

Den accelererande utvecklingen har gjort det nödvändigt att ta fram system för tidig 

upptäckt och snabba åtgärder mot antibiotikaresistens (Smittskyddsinstitutet & 

Strama, 2008). För att inte behandla patienter med onödigt breda preparat och därigenom 

ytterligare påskynda resistensutveckling behöver man kunna följa det regionala 

och lokala resistensläget för olika infektioner kontinuerligt. Socialstyrelsen 

och Strama redovisade 2008 ett förslag på framtida nationella övervakningssystem 

(Smittskyddsinstitutet & Strama, 2008). I rapporten ges också förslag på hur 

larmsignaler kan skapas vid oväntade resistenshändelser (Smittskyddsinstitutet & 

13 I Sverige övervakas resistensutvecklingen både inom humanmedicinen och djurmedicinen 

genom årliga uppföljningar, i enlighet med de internationella rekommendationerna. Rapportserien 

för utvecklingen inom djurmedicinen heter Swedish veterinary antimicrobial resistance 

monitoring, SWARM. 


Strama, 2008). Statistiken över antibiotikaförsäljningen behöver kompletteras med 

aktuell kunskap om försäljningen av antibiotika och följsamhet till behandlingsrekommendationer 

för att man ska kunna mäta behov och effekter av genomförda 

åtgärder. I dag framgår exempelvis inte för vilken diagnos antibiotika förskrivits, 

om den förskrivits i öppen vård eller i sluten vård. I slutenvården framgår heller 

inte vem som gjort ordinationen. Det är därmed svårt att bedöma följsamheten 

till behandlingsrekommendationerna. Rapporten beskriver dagens nationella system 

och ger förslag på framtida utformning. I en andra del föreslås också övervakningssystem 

för förskrivning och försäljning av antibiotika. Rapporten betonar 

att resistensövervakningen behöver integreras med sammanställning, analys och 

återföring av antibiotikaanvändning för att man ska kunna påverka förskrivarnas 

beteende och för att kunna användas som underlag (Otto Cars & Liljequist, 2009; 

Smittskyddsinstitutet & Strama, 2008). 

Resistenta bakterier – nya innovationer 

Som konstaterats tidigare släpar utvecklingen av nya läkemedel efter, samtidigt som 

antibiotikaresistensens breder ut sig alltmer (Courvalin P, 2008). 

Under 2009 fick Vinnova i uppdrag av Sveriges regering att kartlägga och analysera 

vilka nya innovationer på antibiotikaområdet som var under utveckling. I 

uppdraget ingick även att, i samråd med Vetenskapsrådet, föreslå möjliga planer för 

fortsatt utveckling. Rapporten ger en översyn av utvecklingen av framtida läkemedel 

i preklinisk fas och sammanfattning av prioriterade förslag. Man föreslår bl.a. 

• en nationell Task Force (insatsstyrka) mot antibiotikaresistens för fortsatt bevakning, 

beredskap och handling skapas 

• kraftfulla satsningar på forskning inom det antibakteriella området 

• en satsning på företag för att stimulera utvecklingen av innovationer som kan 

komplettera eller ersätta dagens antibiotika 

• bättre kommersiella incitament för utveckling av diagnostik och läkemedel inom 

det antibakteriella området (Vinnova, 2009). 

Digitalt övervakningssystem för uppföljning, SVEBAR 

För närvarande utvecklar Smittskyddsinstitutet den nationella resistensövervakningen. 

I samverkan med landets laboratorier arbetar man fram ett automatiskt 

rapporteringssystem för antibiotikaresistens, SVEBAR, som rapporterar utvecklingen 

i realtid från landets samtliga laboratorier. Ett pilotprojekt pågår där ett par 

mikrobiologiska laboratorier varit anslutna. Avsikten är att samtliga landets laboratorier 

ska delta med sina resultat för att skapa en nationell övergripande bevakning 

av resistensutvecklingen i landet. Avsikten med systemet är dels att identifiera 

tidiga varningssignaler vid oväntade fynd av antibiotikaresistens, dels skapa en stor 

databas för analys av resistensutveckling över tid. Systemet kan reagera på och 

samla in resultat om händelser som inte hunnit bekräftas och informationen når 

sedan Svebar inom ett dygn från den tidpunkt den registreras av labbpersonal. På 

lokal nivå ger systemet varje laboratorium ett kraftfullt verktyg att samla resistens- 


data för daglig och långsiktig återkoppling. Genom systemet får man möjlighet att 

upptäcka resistenshändelser i ett tidigt skede och vidta åtgärder för att förhindra 

smittspridning. Systemet ger också en samlad statistik över multiresistens (Morner, 

2009). Under 2010 har bl.a. den tekniska utvecklingen fortsatt och samarbetsavtal 

upprättats med 22 av landets laboratorier (Smittskyddsinstitutet, 2011d). 

MRSA i samhället 

Att smittvägarna för MRSA förändrats till spridning, framför allt i samhället, kräver 

helt nya strategier för att motverka smittspridningen från samhället (Strama, 

2010). Det var skälen för att anordna en workshop om MRSA i samhället. 

Smittskyddsinstitutet publicerade 2010 en skriftlig sammanställning från denna 

(Strama, 2010). Rapporten beskriver det epidemiologiska läget, erfarenheter av 

utbrott av MRSA i olika miljöer och grupper, samt visar på kunskapsluckor. Här 

föreslås också strategier för att motverka smittspridning och en arbetsgång för diagnostik, 

anmälan samt dokumentation. Målet för handläggning av MRSA i samhället 

ska vara att minska risken för att samhällsförvärvad MRSA kommer in i vården 

och att bevara stafylokockantibiotika av betalaktamtyp som förstahandsmedel vid 

behandling av stafylokockinfektioner. Rapporten visar att det saknas kunskap på 

ett flertal områden, bl.a. om riskfaktorer för samhällsförvärvad MRSA. Det behövs 

mer kunskap om vad som kännetecknar bärarskap för samhällsförvärvad MRSA, 

om smittrisk i familjer, vid utlandsvistelse, i äldreboenden och i förskolemiljö, samt 

om när det är lämpligast med smittspårning (Strama, 2010). 

Åtgärder för att förebygga smitta i förskolan 

Även förskolan är en miljö där allmänna rekommendationer är viktiga. Erfarenheten 

av MRSA inom barnomsorgen är begränsad och det saknas en gemensam nationell 

handläggningsplan så handläggningen sker enligt lokala och delvis varierande rutiner. 

Socialstyrelsen ger i MRSA i förskolan rekommendationer till handläggning vid 

tidigare känt bärarskap och för hur man ska göra när man upptäcker att barn är 

bärare (Socialstyrelsen, 2010b). En ytterligare satsning för att stödja det vårdhygieniska 

arbetet i förskolan är kunskapsöversikten Smitta i förskolan som ska ge stöd 

för lokala verksamhetsnormer (Socialstyrelsen, 2008e, 2010b). 

Rekommendationer för bedömning av bärarskap och risk 

Rekommendationer har tagits fram som en gemensam grund för att bedöma 

patienternas bärarskap och smittrisk vid MRSA-infektioner (Socialstyrelsen, 

2010a). Bedömningen av smittrisk och bärarskap för MRSA har visat sig variera 

från livslångt till att personen är smittfri efter tre negativa test efter varandra. 

Rekommendationerna behandlar bl.a. hur man kan hantera MRSA-bärarskap och 

bedöma när bärare inte längre har en större risk att sprida MRSA-smitta än vem 

som helst. 


Utbildningsdagar och seminarier 

För att förbättra antibiotikaanvändningen och minska andelen resistenta bakterier 

inom sjukhusens intensivvård har Smittskyddsinstitutet tillsammans med andra 

aktörer genomfört utbildningar och utbildningsdagar. 

Nationellt IT-stöd för registrering av vårdrelaterade infektioner 

En del av den satsning på patientsäkerhet som startades 2007 av Sveriges kommuner 

och landsting är utvecklingen av ett internetbaserat stöd för att registrera 

vårdrelaterade infektioner. I en pilotstudie har ett förslag tagits fram för att skapa 

en nationell modell för registrering och återkoppling av information om vårdrelaterade 

infektioner och antibiotikaordinationer (Sveriges kommuner och landsting 

& CeHis, 2010). Målet med projektet är att utveckla ett verksamhetsstöd som kan 

minska förekomsten av vårdrelaterade infektioner (VRI), samt optimera behandlingen 

med antibiotika genom registrering av uppgifter om VRI och antibiotikaordinationer. 

Verktyget ska göra det möjligt att återkoppla de registrerade uppgifterna 

till de registrerande vårdenheterna och skapa en helhetsbild av infektionshantering 

i vården med särskilt fokus på VRI och antibiotikabehandling. I förstudien anges 

ramarna för ett huvudprojekt, där modellen byggs upp och testas av två vårdgivare. 

Övriga vårdgivare har här uppmuntrats att förbereda sina journalsystem för 

att snabbt kunna ansluta sig i ett andra steg (Sveriges kommuner och landsting & 

CeHis, 2010). Center för eHälsa i samverkan (CeHis) har därefter initierat huvudprojektet 

tillsammans med två vårdgivare. Det nationella IT-stödet bygger på att 

läkare i samband med antibiotikaordination i journalsystemet anger om orsaken till 

ordinationen är en samhällsförvärvad eller vårdrelaterad infektion eller om ordinationen 

är profylaktisk. Lösningen kommer att bygga på en nationellt enhetlig 

terminologi och nationell lagring av information. Ambitionen är att IT-stödet ska 

kunna samla och bearbeta information om laboratoriesvar, riskfaktorer, in- och 

utskrivning och antibiotika för att främja en bättre individuell vård och behandling 

samt ökad patientsäkerhet inom VRI-området (http://www.cehis.se/vardtjanster/ 

infektionsverktyget/). På sikt bedöms verktyget också bidra till en mer rationell antibiotikaanvändning, 

minskad antibiotikaresistens, samt överblick över förekomsten 

av de dokumenterade infektionerna. 

regionala och lokala åtgärder 

Ren vård är säkrare vård, VRISS slutrapporter 

Som nämnts här ovan sker en stor del av spridningen av antibiotikaresistenta bakterier 

som bl.a. meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) inom vården. Det 

är ett tecken på att de vårdhygieniska rutinerna inte fungerar (Ekdahl & Giesecke 

J (red.), 2003). 2004 påbörjade dåvarande Landstingsförbundet och Landstingens 

ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) ett arbete för att stoppa vårdrelaterade infektioner: 

projektet Ren vård är säkrare vård (Sveriges kommuner och landsting, 2005b). 

Skälen för att starta ett sådant arbete var bl.a. att beräkningar visar att ca 10 procent 

av alla inneliggande patienter drabbas av vårdrelaterade infektioner. Vårdrelaterade 


infektioner är också en av de vanligaste orsakerna till skadeanmälningar hos LÖF. 

Behovet av kunskap om hur vårdrelaterade infektioner uppstår och förhindras hos 

personalen inom hemsjukvård och hemtjänst har också ökat, som en följd av att 

allt fler vårdas i hemmet eller i särskilda boendeformer. Ett första arbete startade 

under 2004 där 21 team från hela Sverige deltog. Under 2005 fortsatte arbetet, nu 

också med Socialstyrelsen och kommunerna representerade (Sveriges kommuner 

och landsting, 2005a, 2007). 

Att förebygga vårdrelaterade infektioner och vårdhygien i praktiken 

Mot bakgrund av de lagförändringar som genomfördes i samband med att den 

nationella strategin för att samordna arbete om antibiotikaresistens och vårdrelaterade 

infektioner antogs, utförde Socialstyrelsen 2006 en nationell verksamhetstillsyn 

i landstingen inom området vårdhygien (Socialstyrelsen, 2007e). Underlag för 

tillsynens inriktning och slutliga rekommendationer var kunskapsunderlaget Att 

förebygga vårdrelaterade infektioner (Socialstyrelsen, 2006). Verksamhetstillsynen 

undersökte faktorer som har betydelse för att åstadkomma en god hygienisk standard 

med stöd av Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:12). Samtliga landsting 

och regioner granskades, totalt besöktes 82 vårdenheter inom intensiv-, internmedicinsk-, 

kirurgisk-, ortopedisk-, infektions-, tand- och primärvård. Vid besöken 

observerades bl.a. vårdpersonalens arbetsklädsel, om tillgång fanns till handdesinfektionsmedel 

samt hur ofta utbildningsåtgärder om förebyggande smittspridning 

genomfördes med personal och patienter. På alla enheter fanns personal som inte 

följde de basala vårdhygieniska rutinerna för nära kontakt med patienter. Resultaten 

visade att verksamheternas egen kontroll av hur de uppfyllde de hygieniska kraven 

hade avgörande brister eller var helt obefintlig. Kunskapen om de hygieniska förhållandena 

i den egna verksamheten är alltså mycket begränsad. Bristerna i de basala 

hygienrutinerna var särskilt påtagliga inom primärvården. Resultaten visade att 

verksamheterna hade behov av att förbättra både uppföljningen och tillämpningen 

av de basala hygienrutiner, samt utbildningen till personalen i vårdhygien. 

Vårdhygien i kommunerna och god hygienisk standard i kommunal vård och omsorg 

Som ett sätt stödja kommunernas förebyggande arbete med vårdrelaterade infektioner 

i den kommunala hälso- och sjukvården sökte Socialstyrelsen Dagmarmedel 

i samarbete med Smittskyddsinstitutet och Sveriges kommuner och landsting. 

Projektet Vårdhygien i kommunerna, kartlade den aktuella situationen och identifierade 

områden där det behövdes stödåtgärder. En enkät skickades ut till samtliga 

275 medicinskt ansvariga sjuksköterskor i kommunerna. Resultaten visar att 

mycket vårdhygieniskt arbete pågår men att det också fanns brister. Exempelvis 

svarade mellan 20–40 procent av de anställda att de saknar grundläggande utbildning 

i vårdhygien, 70 procent uppgav att de tvättar sina arbetskläder i hemmet. 

Verksamheternas egen registrering av vårdrelaterade smittor var också mycket 

begränsad. Viktiga områden för kommunernas fortsatta vårdhygieniska satsningar 

bedöms vara är att öka tillgång till vårdhygienisk expertis, att utbilda och göra 


kontinuerlig kompetensutveckling i vårdhygien, att skapa en konsekvent tillämpning 

av basala hygienrutiner, samt att följa upp sina system, processer och resultat. 

(Socialstyrelsen, 2007d). 

I ett andra delprojekt, God hygienisk standard i kommunal vård och omsorg, 

utvecklades och prövades verktyg för förbättringsarbete inom ovan nämnda områden 

i kommunal hemtjänstverksamhet. Resultaten visar att enkla åtgärder kan 

förebygga spridning av antibiotikaresistenta bakterier och andra mikroorganismer 

mellan personal och vårdtagare. Utbildning av vård- och omsorgspersonal och chefer 

resulterade i förbättrad följsamhet till basala hygienrutiner. Egenkontroller lyfts 

fram som ett viktigt verktyg för förändring, tillsammans med ökad kunskap om hur 

smitta sprids och hur vårdrelaterade infektioner förebyggs (Socialstyrelsen, 2008b). 

Inventering av antibiotikaanvändningen inom hälso- och sjukvården 

Under 2008 inventerade Socialstyrelsen öppenvårdens och slutenvårdens användning 

av antibiotika. Syftet var att ta reda på hur antibiotika används och hur antibiotikaanvändningen 

styrs och kvalitetssäkras. En enkät skickades till primärvård, 

akutmottagningar, medicin-, barnmedicin-, infektions-, kirurg- och ortopedkliniker. 

Enkäten ställer frågor om vilka riktlinjer som används för diagnostik och 

behandling med antibiotika, om det fanns tillgång till infektionsmedicinsk kompetens, 

vilket stöd det mikrobiologiska laboratoriet ger till verksamheterna, samt 

vad för kontrollsystem för egen uppföljning som respektive verksamhet använder. 

Resultaten visade att endast hälften av landets vårdcentraler hade stöd från infektionsläkarkompetens, 

att riktlinjer för diagnostik och antibiotikabehandling ofta 

saknas, och att existerande riktlinjer endast användes i hälften av fallen. En konsekvens 

av det är att patienter riskerar att få antibiotika helt i onödan. Detta var 

särskilt vanligt i äldreboenden. 

Socialstyrelsen bedömde att viktiga åtgärder för att förbättra situationen var att 

landsting, kommuner och vårdföretag tar fram riktlinjer för infektionsdiagnostik 

och antibiotikabehandling, och skapar förutsättningar för att följa upp dem, samt 

att förskrivare får utbildning om diagnostik och antibiotikaanvändning. Här föreslås 

också att det mikrobiologiska laboratoriets roll som kunskapsförmedlare om 

resistensläget ska utvecklas. Områden som bedömdes särskilt viktiga att prioritera 

var infektioner hos äldre personer på särskilda boenden (Socialstyrelsen, 2008c). 

Analys av genomförda åtgärder 

Som beskrivits i tidigare kapitel räknas den tilltagande utvecklingen av antibiotikaresistens 

i dag som ett av våra allvarligaste folkhälsoproblem, då den hotar att slå ut 

möjligheten att häva bakteriella infektioner och därmed väsentliga delar av modern 

sjukvård. Huvudorsaker till en accelererande utveckling är en överkonsumtion av 

antibiotika, i många fall förskriven på felaktiga grunder samt bristande vårdhygien. 

Enligt de epidemiologiska uppföljningarna har antalet fall av MRSA i Sverige 

ökat varje år 2005–2009. En förändring är att de inhemska fallen av MRSA nu 

främst sprids ute i samhället och delvis nya grupper än tidigare, som barn och yngre 


vuxna. Den totala förbrukningen av antibiotika ökade under första delen av denna 

tidsperiod och har sedan sjunkit under de senaste två åren, med en särskilt markant 

nedgång under 2009. Förmodligen till följd av att allmänhetens medvetenhet om 

hur infektioner sprids ökat genom informationskampanjer om den nya influensan 

(H1N1). 

I Folkhälsopolitisk rapport 2005, och underlagsrapporten för målområde 7 redovisades 

flera områden där det krävdes förbättringar (Statens folkhälsoinstitut, 2006). 

En av åtgärderna som föreslogs var att anta den handlingsplan som Socialstyrelsen 

lagt fram för att åtgärda spridningen av antibiotikaresistenta bakterier. Man 

bedömde också att undervisning och styrning av vårdhygien var mycket viktigt för 

att hålla nere förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier som MRSA, framför 

allt i hemtjänsten och på äldreboenden. Därutöver föreslogs utökade resurser för 

vårdhygieniska åtgärder till landstingens sjukvård och till Smittskyddsinstitutet för 

att koordinera arbetet. Som visats i tabell 1 antogs handlingsplanen 2006 och flera 

satsningar har genomförts på regional och lokal nivå. 

Sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 har flera åtgärder påverkat övergripande 

normer och gemensamma värderingar. På internationell nivå har resolutioner och 

rådslutsatser som anger inriktningen för ett förebyggande arbete antagits. På nationell 

nivå har lagar trätt i kraft som förtydligar vårdgivarnas ansvar för att upprätthålla 

en god vårdhygienisk standard. Föreskrifter har också tagits fram för att ytterligare 

tydliggöra grundläggande krav på att upprätthålla en god hygienisk standard 

inom vården. 

Sedan 2005 har också ett flertal åtgärder genomförts som har betydelse för tillgången 

till hälso- och sjukvård på lika villkor. Det nationella arbetet samordnas 

exempelvis numera utifrån en nationell handlingsplan. För att skapa en enhetlig 

handläggning och gemensamma riktlinjer för MRSA i hela landet har ett flertal 

rekommendationer utarbetats för handläggning bl.a. av MRSA-positiv personal 

och patienter. Rekommendationer har också tagits fram för samhällsförvärvad 

MRSA, och de särskilda riskmiljöer som förskola och äldreomsorg utgör. Det vårdhygieniska 

arbetet har följts upp i samtliga landsting och kommuner och man kunde 

konstatera grundläggande brister och utvecklingsområden i de basala hygienrutinerna. 

Också hälso- och sjukvårdens användning av antibiotika och riktlinjer för 

antibiotikaanvändningen har kartlagts. 

Åtgärder som påverkar vårdpersonalens attityder till antibiotikaanvändningen 

och beteenden som förskrivningen av antibiotika är årliga utbildningsdagar och 

informationssatsningar, med fokus på vårdhygieniska frågor. Särskilt viktiga teman 

har också uppmärksammats, som att MRSA nu framförallt sprids i samhället, utanför 

hälso- och sjukvården. 

Flera åtgärder har också genomförts för att stärka de nationella systemen för 

uppföljning och övervakning för att öka den nationella beredskapen att snabbt upptäcka 

och sätta in åtgärder vid utbrott av smitta, dels i form av en analys av utvecklingsbehov 

i system, dels genom att utveckla uppföljningsverktygen. 


Resultaten visar att det finns behov av fortsatt kraftfulla åtgärder för att stärka det 

vårdhygieniska arbetet för att motverka spridningen av antibiotikaresistenta bakterier, 

och att skapa förutsättningar för att antibiotika används på ett korrekt sätt. 

Uppföljningen och tillämpningen av de basala hygienrutinerna behöver utvecklas. 

Behov finns av grundläggande vårdhygienisk utbildning till all berörd vårdpersonal. 

Genomgångarna visar också på behov av åtgärder inom landsting och kommuner 

för att utveckla infektionsdiagnostik och antibiotikabehandling. Behovet av att 

utveckla alternativa behandlingsterapier och nya antibiotika är stort, men det tar 

år att utveckla nya läkemedel. En översyn av utvecklingen av framtida läkemedel i 

preklinisk fas föreslår bl.a. en nationell Task Force (insatsstyrka) för att stimulera 

utvecklingen av innovationer som kan komplettera eller ersätta dagens antibiotika. 


Genomförda åtgärder som påverkar immunitet 

Tabell 2 är en sammanställning av ett flertal av de åtgärder och förändringar som 

genomförts sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 för att stärka och förbättra 

immunitetsläget. 

tabell 2. Genomförda åtgärder för åren 2005–2010 för förekomst av immunitet. 


påverkas 

vENIcE-projektet, 

2006–2008, 

vENIcE II. 

Eurovaccine-konferens, 

2009 och 2010. 

EU EcDc tillgänglighet 



villkor 

EU EcDc tillgänglighet 



villkor 

EUvAc-Net. EU Europeiskt 

nätverk 

vaccinationsstatistik 

från barnavårdscentraler, 

2005. 

Årliga rapporter. 

Epidemiologisk 

uppföljning av anmälningspliktigasjukdomar, 

årliga rapporter. 

Seroepidemiologisk 

studie av immunitetsläget 

för sjukdomar 

inom vaccinationsprogrammet, 

2007 

och 2010. 





övervakning 

och uppföljning 

övervakning 


övervakning 


övervakning 


bedömning av resultaten 

kunskapsutveckling 

för att öka kvaliteten i 

vaccinations förfaranden 

och vaccinationsprogram 

Uppföljningen av vaccinationstäckning 

ligger till 

grund för att bedöma barnvaccinationsprogrammets 

effektivitet. 

Den epidemiologiska uppföljningen 

av de sjukdomar 

som vi vaccinerar mot 

används för att bedöma 

barnvaccinationsprogrammets 

effektivitet. 

Uppföljningarna ger underlag 

om immunitetsläget i 

befolkningen efter vaccination, 

och fungerar som underlag 

vid ställningstagande 

om att införa nya vaccin, 

samt identifiera svackor 

och behov av åtgärder.


påverkas 

Socialstyrelsens 

föreskrifter, om vaccination 

av barn samt 

senare ändringar i 

form av införande av 

pneumokock- och 

HPv-vaccination. 

vaccination av barn. 

En kunskapsöversikt, 

2008. 

vacciner till barn om 

allmänna vaccinationsprogrammet, 

2009. Systematisk 

litteraturöversikt. 

Utveckling av nationelltvaccinationsregister 

(SvEvAc), 

2002. Digitalt system 

för registrering av 

vaccinationer. 

Nationell Socialstyrelsen 


Nationell Statens beredning 

för 

medicinsk 

utvärdering 


Normer, och 

lagar. tillgänglighet 

till effektiv 

behandling 

Attityder och 

beteenden 




villkor 

övervakning 



Det övergripande målet 

med nationella vaccinationsprogram 

är att samhället 

ska skyddas mot smitta 

och att de sjukdo mar vi 

vaccinerar mot hålls under 

kontroll. De regleringar 

som styr programmet behöver 

därför kontinuerligt ses 

över för att bevara största 

möjliga effektivitet. 

vårdpersonalens kunskap 

om och attityder till vaccination 

påverkar föräldrar. 

Föräldrar behöver få en 

oberoende och saklig information 

om vaccinationer 

att fatta sina beslut om 

vaccination utifrån. kunskapsöversikten 

ska fungera 

som ett faktaunderlag 

för vårdpersonal, vid information 

och rådgivning om 

de sjukdomar vi vaccinerar 

mot, och varför samhället 

erbjuder vaccination. 

vaccinationsprogrammets 

effekter behöver granskas 

kontinuerligt. översikten 

bedömer effekten av vaccinationer 

under barnaåren 

(exklusive difteri, stelkramp 

och polio). Granskningen 

visar, i kombination med 

erfarenheter av allmänna 

vaccinations program, att 

nyttan med vaccinerna 

överstiger riskerna för 

biverkningar. 

verktyget ska göra det möjligt 

att snabbare följa upp 

vaccinationstäckningen. 

vaccinationsutredningen 

undersöker fortsatt utveckling 

av de nationella uppföljningssystemen. 



påverkas 

Ny ordning för 

nationella vaccinationsprogram, 

2010. 

Statlig utredning om 

de nationella vaccinationsprogrammen. 

Årliga informationsdagar 

om vaccinationer 

i barn- och skolhälsovården. 

Information om vaccinationer 

på WHOcertifierad 

webplats. 

Nationell Regeringen Normer, värderingar,tillgänglighet 

till hälso- 

och sjukvård på 

lika villkor 




Attityder och 

beteende, 




villkor. 

tillgänglighet till 

hälso- och 


villkor. 


översyn av vaccinationers 

reglering och finansiella 

instrument i relation till 

läkemedelsförmånssystemet, 

omvärldsförändringar, 

beslutsprocess och huvudmannaskap. 

Information om vacciner 

och vaccination till personal 

och föräldrar, i kombination 

med informationsåtgärder 

i landsting och kommuner, 

bedöms bidra till att 

vaccinationstäckningen 

ökat 

Information om vacciner 

och vaccination till personal 

och föräldrar, i kombination 

med informationsåtgärder 

i landsting och kommuner, 

bedöms bidra till att vaccinationstäckningen 

ökat 

Vaccination är en av de mest effektiva medicinska åtgärder som finns. Målet för 

det allmänna vaccinationspro grammet i Sverige, i likhet med andra länder inom 

Europa, är att kontrollera de sjukdo mar vi vaccinerar mot så att spridningen av 

respektive sjuk dom begränsas till vad som bedöms vara en accep tabel nivå, eller så 

att sjukdomarna helt elimineras från lan det (Socialstyrelsen, 2008h). 

internationell nivå 

Det europeiska arbetet med sjukdomar som kan förebyggas genom vaccination 

koordineras genom ett program som styrs från ECDC. De europeiska vaccinationsprogrammen 

för barn innehåller vaccinationer mot 9–11 sjukdomar, beroende på 

nationella prioriteringar. En del av dessa har godkänts för användning under de 

allra senaste åren, som exempelvis HPV-vaccination, rotavirus, och nya konjugerade 

pneumokockvaccin som tillkom under 2009 och 2010. De utbrott av mässling 

som skett i olika länder i Europa under de senaste åren visar dock på att vaccinationsprogrammen 

inte når alla barn. Denna nationella variation gör det svårt att 

utvärdera vaccinsäkerhet och programmens effektivitet och genomslag. Samarbetet 

mellan länder beträffande vaccinationsprogrammen behöver därför öka, och övervakningen 

av sjukdomar som kan förebyggas med vaccination förstärkas (European 

Centre for Disease Prevention and Control [ECDC], 2011e).

Venice-projektet 

Exempel på arbete som utförts för att påverka situationen är bl.a. VENICEprojektet, 

Vaccine European New Integrated Collaboration Effort project. Det 

pågick under åren 2006–2008, och finansierades av EU-kommissionen. Projektet 

involverade alla 27 medlemsstaterna och två EEA länder (Island och Norge) i ett 

första steg mot att förebygga och dela kunskap om bästa förfarandet för vaccination 

(Pastore Celentano et al., 2007). Utifrån dessa erfarenheter startade 2008 ett 

nytt projekt, VENICE II, med mål att samla in och dela kunskap om nationella vaccinationsprogram 

samt att bygga upp en kunskapsbas om hur immuniseringssystemet 

generellt kan förbättras. VENICE II ska också ge information om vilken effekt 

de nyintroducerade vaccinen har (D´Ancona, 2009; European Centre for Disease 

Prevention and Control [ECDC], 2011f). 

Eurovaccine-konferens 

En internationell plattform för utbyte av erfarenheter och kunskap, med syfte att 

förbättra vaccinationsprogrammen, har också startats av ECDC genom Eurovaccin 

konferenserna, varav den första ägde rum 2009, och den andra 2010. Målet är 

att Eurovaccine regelbundet ska ge oberoende information, och möjlighet till erfarenhetsutbyte 

vad gäller reglering, implementering, policy liksom uppföljning och 

utvärdering (European Centre for Disease Prevention and Control [ECDC], 2010). 

EUVAC-net 

De sjukdomar som kan förebyggas med hjälp av vaccinationer övervakas genom 

nätverket EUVAC-Net, som täcker alla 27 medlemsstaterna. Nätverket har framför 

allt arbetat med övervakning av mässling (European Centre for Disease Prevention 

and Control [ECDC], 2011a). 

nationell nivå 

Vaccinationsstatistik från barnavårdscentraler 

På nationell nivå är det Smittskyddsinstitutet som har till uppgift att övervaka, följa 

upp och utvärdera vaccinationstäckning, sjukdomsspridningen i befolkningen, 

samt immunitetsläge och hur smittämnet är spritt i befolkningen (SOU 2010:39). 

Smittskyddsinstitutet sammanställer årligen den statistik som rapporteras in från 

barn- och skolhälsovården och återrapporterar till barnhälsovården och smittskyddsläkarna 

i landstingen, Socialstyrelsen samt till WHO. För närvarande sker 

inrapporteringen av data över vaccinationstäckningen framförallt på manuell 

väg. Övervakningen visar dels kort- och långsiktiga trender, vilket kan användas 

i bedömningar av förändringar i programmet, och dels vilka geografiska områden 

som har bristande täckning, dvs. där allmänskyddet (flockimmuniteten) börjar bli 

för svagt (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003; SOU 2010:39). Resultatet ger information 

om ytterligare åtgärder behövs för att uppnå tillräcklig vaccinationstäckning. 


Epidemiologisk uppföljning av anmälningspliktiga sjukdomar 

Smittskyddsinstitutet och landstingens smittskyddsläkare, följer också årligen förekomsten 

av de sjukdomar som alla barn rekommenderas vaccination mot, och de 

sjukdomar som rekom menderas till barn i riskgrupper. Uppföljningen visar hur 

olika smittämnen påverkas av vaccination. Smittskydds institutet publicerar de 

natio nella sammanställningarna på sin webb plats, och i årsrapporten om den epidemiologiska 

uppföljningen. Dessa uppgifter ligger sedan till grund för den svenska 

rapporteringen till EU och WHO (SOU 2010:39). 

Seroepidemiologisk studie av immunitetsläget 

Därutöver utför Smittskyddsinstitutet också tvärsnittsundersökningar av immunitetsläget 

i Sverige (Ekdahl & Giesecke J (red.), 2003). För flertalet av de vacciner 

som används idag är det inte känt hur länge de ger skydd mot sjukdomen. Genom 

att mäta antikroppshalterna i olika åldersgrupper mot de smittämnen som vi vaccinerar 

mot i det svenska vaccinationsprogrammet går det att uppskatta hur bra 

det kvarstående skyddet är olika lång tid efter genomgången vaccination (Statens 

beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Tillsammans med de årliga uppföljningarna fungerar tvärsnittsundersökningarna 

som grund för ställningstagande om att införa nya vaccin och identifiera 

svackor i immunitetsläget. De ger också underlag för att beräkna påfyllnadsdoser, 

och att besluta om nödvändiga åtgärder (Statens beredning för medicinsk utvärdering 

[SBU], 2009). 

För närvarande pågår analysen av den senaste tioårsuppföljningen. Vid folkhälsopolitisk 

uppföljning 2005 konstaterades att 1997 års mätning (som slutrapporterades 

2004) visade på ett gott skydd för de vaccinerade årskullarna (1982) som fått 

två doser av MPR-vaccination. För den andra dosen var immuniteten mot mässling 

hög, under det att antikroppar mot påssjuka, och till viss del även röda hund, börjat 

avta (Statens folkhälsoinstitut, 2006). 

Socialstyrelsens föreskrifter om vaccination av barn 

Det allmänna vaccinationsprogrammet för barn och de riktade vaccinationsinsatserna 

till människor med ökad risk att smittas är åtgärder som, enligt regeringen, 

bör erbjudas hela befolkningen på ett likartat sätt över hela landet (regeringens 

proposition 2003/04:30; SFS 2004:168). Det är en del i Socialstyrelsens uppdrag att 

ta fram de föreskrifter som tillsammans utgör det allmänna vaccinationsprogrammet 

(SOSFS 2000:1) och att bedriva tillsyn över vaccinationsverksamheten (Statens 

folkhälsoinstitut, 2006). Med den nya smittskyddslagen gavs Socialstyrelsen möjlighet 

att meddela föreskrifter om vaccinationsprogrammen (SFS 2004:168). 

Under 2007 införde Socialstyrelsen föreskrifter för barnvaccinationsprogrammet, 

dvs. att bindande regler ska reglera verksamheten för det allmänna programmet 

(SOSFS 2006:22). Det innebär att landsting och kom muner ska tillämpa dessa 

föreskrifter, till skillnad mot tidigare då programmet styrdes enligt rekommendationer. 

De riktade vaccinationsprogram men styrs däremot fortsatt genom allmänna 


åd eller rekommendationer, som inte är bindande. Hur landstingen och kommunerna 

väljer att genomföra just de riktade vaccinationsprogrammen kan därför 

variera något (Socialstyrelsen, 2008h; SOU 2010:39). Sedan den senaste folkhälsopolitiska 

rapporteringen har också en översyn gjorts av schemat för förnyelsedoser 

i barnvaccinationsprogrammet. Förändringarna i schemat antogs 2007 och 

gäller för barn födda år 2002 (SOSFS 2006:22). Förändringarna innebar bl.a. för 

MPR-vaccinationen att åldern för andra vaccinationen sänktes från 12 år (årskurs 

6) till 6–8 år (årskurs 1–2), då intervallet mellan första och andra sprutan bedömdes 

för långt. Sänkningen av åldern för andra vaccinationen bedömdes leda till ett 

bättre grundskydd under barnaåren, bl.a. mot importsmitta och vid utlandsresa. 

Därutöver förtydligades uppdraget att ge barn kompletterande vaccinationer. I föreskrifterna 

anges att missade vaccinationer ska fångas upp så länge barnet är barn, 

dvs. upp till 18 år. Målet är att alla barn som lämnar skolhälsovården ska ha fått det 

skydd som ingår i programmet (Carlsson R-M, 2006; SOSFS 2006:22). 

Införande av pneumokock och HPV-vaccination 

Socialstyrelsen ansvarar också för att följa utvecklingen och pröva om ytterligare vaccin 

ska inbegripas i vaccinationsprogrammen. Detta sker utifrån särskilda bedömningsgrunder 

(SOU 2010:39). De prövningar som genomförts sedan den senaste 

folkhälsopolitiska uppföljningen 2005 har lett till att det allmänna vaccinationsprogrammet 

sedan 2009 även omfattar pneumokock-vaccination (Socialstyrelsen, 

2007a; SOSFS 2008:7). Skälen för det är att pneumokockbakterier, utöver att vålla 

lindriga infektioner som öron- och bihåleinflammation, även kan leda till allvarliga 

och ibland livshotande sjukdomar som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation. 

De kan också orsaka komplikationer som t.ex. hörselskada eller olika former 

av hjärnskador. Vaccinet ger skydd mot 13 av de vanligaste pneumokocktyperna 

bland små barn (SFS 2009:400). Sedan den allmänna vaccinationen infördes har 

antalet fall av invasiv pneumokock infektion bland barn under två år minskat med 

50 procent (Smittskyddsinstitutet, 2011d). 

Från och med 2010 ingår även HPV-vaccination i programmet (SOSFS 2008:31). 

Vaccinationen ges till flickor i årskurs 5 och 6, födda 1999 eller senare. Bakgrunden 

till den förändringen var bl.a. att studier med de två vacciner som finns registrerade 

i Sverige har visat att de med mycket god effekt förhindrar cellförändringar på livmoderhalsen 

som orsakas av de två virustyper som svarar för ca 70 procent av alla 

svenska fall av livmoderhalscancer. Vaccinationen beräknas därmed rädda ett hundratal 

kvinnor per år från att dö i livmodercancer (Socialstyrelsen, 2009a, 2009c; SOSFS 

2008:31). Avgörande förutsättningar för att denna utvidgning ska vara effektiv är 

bl.a. att screening för cellprover fortsätter som förut, och att en minskning sker av 

cancerincidens och att det går att visa att vaccinationen ger långvarigt skydd mot livmodercancer 

(Socialstyrelsen, 2009c). Dessa frågor övervakas och följs upp i ett särskilt 

pilotprojekt med hjälp av vaccinationsregistret Svevac (Norrby R, 2006). Arbete 

pågår med att ta fram underlag och beslut om att inkludera även ytterligare vacciner 


i det allmänna vaccinationsprogrammet. Det handlar bland annat om vacciner mot 

hepatit B, vattkoppor, samt Rotavirus (Socialstyrelsen, 2009a, 2009c). 

Vaccination av barn 

För att kunna skapa en fortsatt god vaccinationstäckning i det allmänna vaccinationsprogrammet 

är det viktigt att föräldrar har en stark tillit till dess effektivitet 

(Socialstyrelsen, 2008h; Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Denna tillit kan rubbas, som inträffade bl.a. då felaktiga slutsatser om samband 

mellan autism och mässlingvaccination cirkulerade, vilket sedan resulterade i sjunkande 

vaccinationssiffror (Socialstyrelsen, 2008h). Vikten av stark vaccinationsvilja 

i befolkningen vid hot mot folkhälsan blev också tydlig under 2009 då beslut fattades 

om vaccinationer till hela befolkningen mot H1N1. Hälso- och sjukvården behöver 

kunna ge aktuell och objektiv information till barnfamiljer och andra berörda 

grupper om vaccinationerna, och behöver kunna visa att hälsovinsterna är större än 

eventuella biverkningar (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

2008 publicerade Socialstyrelsen därför kunskapsöversikten Vaccination av barn 

i ny upplaga, i syfte att ge läkare och sjuksköterskor på barnavårdscentraler och 

i skolhälsovården aktuellt underlag att informera föräldrar om vaccinationsprogrammet. 

Översikten informerar om de sjukdomar programmet vac cinerar mot, 

de vacciner som används, samt också om de grundläggande värderingar som ligger 

bakom besluten att samhället erbjuder ett allmänt, och ett riktat vaccinationsprogram. 

Informationen kan även läsas av föräldrar som vill fördjupa kunskaperna om 

vaccinationsprogrammet (Socialstyrelsen, 2008h). 

Vacciner till barn 

2009 publicerade Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) resultatet av 

en systematisk litteraturöversikt av de vacciner som ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet 

(Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). Syftet 

var att bestämma det vetenskapliga stödet för skyddseffekt för respektive vaccin och 

bedöma riskerna med vaccinerna. Arbetet är avgränsat till bedömning av skyddseffekter 

och bieffekter för vaccin mot mässling-påssjuka-röda hund (MPR), tuberkulosvaccin 

(BCG), vaccin mot kikhosta, Haemophilus influenzae typ b (Hib) och 

hepatit B. Dessutom har bieffekter av kombinationsvaccinerna innehållande stelkramp, 

difteri, polio, kikhosta, Hib med eller utan hepatit B utvärderats. Resultaten 

visar att nyttan med vaccinerna i det allmänna vaccinationsprogrammet är mycket 

större än riskerna för biverkningar. Vaccinerna har i det närmaste utplånat sjuklighet 

och dödlighet till följd av dessa sjukdomar som tidigare var vanligt förekommande 

sjukdomar hos både barn och vuxna. Vad beträffar MPR-vaccinationen, 

som redovisas särskilt i denna rapport, så visar genomgången att det fanns gott 

vetenskapligt stöd för att det kombinationsvaccin (MPR-vaccin) som används idag 

mot sjukdomarna mässling-påssjuka-röda hund ger ett gott skydd. Vaccinationerna 

ökar inte risken för att få autism. Granskningen visar också att MPR-vaccin ger 

många års skydd. Däremot saknas för närvarande vetenskapligt underlag för att 


kunna bedöma om det är livslångt (Statens beredning för medicinsk utvärdering 

[SBU], 2009). Kunskapen om hur vaccinationerna i programmet ger skydd under 

ett helt liv är således begränsade. Därför behöver vaccinationstäckningen i befolkningen 

vara fortsatt hög, för att minimera risken för att personer utan eget vaccinationsskydd 

smittas (Socialstyrelsen, 2008h). 

Utveckling av nationellt vaccinationsregister (SVEVAC) 

Smittskyddsinstitutet har till uppdrag att övervaka och följa upp anslutningen 

till det svenska barnvaccinationsprogrammet. Sedan 2002 bedriver dock 

Smittskyddsinstitutet ett utvecklingsprojekt för att ta fram ett webbaserat informationssystem 

(Svevac) för registrering av vaccinationer för denna uppföljning. 

Projektet sker i samarbete med Socialstyrelsen, Läkemedelsverket samt barn- och 

skolhälsovården. Mål för Svevac är en ökad patientsäkerhet och ett effektivare vaccinationsprogram, 

genom ökad information om givna vaccinationer. Svevac ska 

registrera alla givna barnvaccinationer, med uppgifter om personnummer, vilka vaccin 

som givits, vaccinatör och biverkningar. Det gör det enklare för SMI att snabbt 

få fram uppgifter om anslutningen till programmet, och enklare för individen att 

få veta vilka vaccinationer som givits. I systemet finns tidigare givna vaccinationer 

tillgängliga vid ny vaccination, det underlättar också uppföljning och forskning om 

biverkningar. Idag används detta webbaserade system i fyra län (Norrby R, 2006). 

Systemet gör det möjligt att snabbare följa upp vaccinationstäckning, antal givna 

vaccinationer och möjliggör också långtidsuppföljning, vilket behövs för att upptäcka 

biverkningar (Socialstyrelsen, 2008h). Utöver att registrera vaccinationerna i 

det allmänna vaccinationsprogrammet har Svevac också använts för registrering av 

vaccinationer under H1N1 pandemin, och för att följa upp bl.a. långtidseffekterna 

av den nyligen införda HPV-vaccinationen. Hitintills har dock Svevac inte kunnat 

användas för uppföljning i alla dessa avseenden, eftersom systemet inte är anpassat 

till de sekretessregler som gäller idag för samkörning och annan databehandling av 

känsliga personuppgifter (SOU 2010:39). 

Dagens manuella uppföljningssystem för vaccinationsprogrammet bedöms i en 

statlig utredning (SOU 2010:39) som otillräckliga. I utredningen konstateras att 

datainsamlingen för täckningsgrad sker på olika sätt i olika landsting, att insamlingsförfarandet 

är tidskrävande för såväl landstingen som Smittskyddsinstitutet. 

Det ger också osäkra underlag. De vacciner som nyligen tillkommit i programmet, 

som exempelvis HPV, kräver vidare noggrannare och bredare nyttoanalyser innan 

de införs, och ställer också högre krav på fortlöpande utvärdering än äldre vacciner. 

Dessa faktorer ställer nya krav på uppföljningssystemen (SOU 2010:39, kap.11). I 

utredningen bedöms bl.a. att ett hälsodataregister för vaccinationer, och de funktioner 

och grad av sekretess som gäller för dessa, är ett effektivt och tillräckligt sätt 

att utveckla kvaliteten på de nationella uppföljningssystemen för vaccinationsprogrammen 

(SOU 2010:39). 


Ny ordning för nationella vaccinationsprogram 

Under 2010 presenterades resultaten från en statlig utredning av de nationella vaccinationsprogrammen 

(Ny ordning för nationella vaccinationsprogram). Den ger 

förslag på regleringar, beslutsprocesser, beslutskriterier, finansieringsformer samt 

uppföljningssystemen för de vaccinationer samhället erbjuder och subventionerar. 

De nya vacciner som introducerats de senaste åren är dyrare jämfört med tidigare 

och hälsoeffekter och kostnadsbesparingar är heller inte lika tydlig som för äldre 

vacciner som exempelvis mässling. För närvarande beslutar en myndighet om vaccinationsprogrammen, 

beslut som kan leda till stora kostnader för stat, kommun och 

landsting. Inga lagstadgade regler finns heller för vad som krävs för att ta in ett nytt 

vaccin i programmet. Utredningen konstaterar att det därför finns skäl att förtydliga 

ansvaret för kostnader och genomförande. Ett förslag som läggs är att en lag om 

nationella vaccinationsprogram införs. I lagen ska anges vad som ska krävas för att 

en ny vaccination ska kunna införas. Utredningen föreslår också att ansvaret läggs 

hos regeringen att bestämma vilka sjukdomar som vaccinationsprogrammen ska 

omfatta och att vaccinerna ska upphandlas och betalas av staten (SOU 2010:39). 

regional och lokal nivå 

Landsting och kommuner beslutar om innehåll och omfattning av de vaccinationer 

som ska ingå i barn- och skolhälsovården, utifrån de rekommendationer och 

allmänna råd som ges av Socialstyrelsen. För närvarande finansieras också vaccinationsprogrammet 

för barn inom barn- och skolhälsovården, det är alltså kommuner 

och landsting som står för kostnaderna (Statens folkhälsoinstitut, 2006). 

Barn- och skolhälsovården har en viktig roll i genomförandet av barnvaccinationsprogrammet 

för förskolebarn och skolbarn, samt vid utbildning av vårdpersonal 

(Statens folkhälsoinstitut, 2006). Varje år sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 

har Smittskyddsinstitutet, i samordning med andra aktörer, anordnat informations- 

och utbildningsdagar för läkare och sjuksköterskor som vaccinerar inom 

barn- och skolhälsovården. Teman har varit bl.a. hur man vaccinerar inflyttade 

och ofullständigt vaccinerade, och hur man kan behålla förtroende för programmet 

(Smittskyddsinstitutet, 2011b). 

Analys av genomförda åtgärder 

Som framgår av tidigare kapitel är vaccination ett kraftfullt verktyg i arbetet med 

att skapa en god hälsa i befolkningen. För att de nationella vaccinationsprogrammen 

ska kunna säkerställa god folkhälsa, och skapa samhällsskydd mot smitta och 

sjukdom krävs samtidigt en effektiv vaccinationsverksamhet, som har ett högt förtroende 

i befolkningen och hög anslutning. 

Utvecklingen av den indikator som används för att följa utvecklingen förekomst 

av immunitet visar en positiv trend. Vaccinationstäckningen för MPR-vaccinationen 

har stärkts ytterligare de senaste åren och ligger nu med marginal över den gräns 

som krävs för att uppnå flockimmunitet. En tioårsuppföljning av immunitetsläget i 


efolkningen pågår också för närvarande. Samtidigt visar utbrott av bl.a. mässling 

i Europa på det ständiga behovet av arbete för en hög anslutning till programmet. 

I Folkhälsopolitisk rapport 2005 identifierades flera utvecklingsbehov. Statens 

folkhälsoinstitut föreslog bl.a. att möjligheterna att tillföra ytterligare vaccin till 

barnvaccinationsprogrammet skulle ses över. Socialstyrelsen lyfte fram att det fanns 

ett behov av att se över rekommendationerna och att ta fram föreskrifter för bl.a. 

vaccination mot barnsjukdomar och influensavaccination. Smittskyddsinstitutet 

menade att ett vaccinationsregister skulle ha betydelse för att säkra vaccinationsprogrammets 

effekt på folkhälsan (Statens folkhälsoinstitut, 2006). 

Som genomgången ovan visar har programmet reviderats och ytterligare vaccinationer 

lagts till. Vidare har nya föreskrifter tagits fram. Sedan Folkhälsopolitisk 

rapport 2005 har alltså ett flertal åtgärder genomförts som påverkar normer och 

andra samhälleliga drivkrafter. Föreskrifter och rekommendationer har reviderats 

och utökats. Åtgärder har också genomförts som kan bidra till en ökad tillgänglighet 

till hälso och sjukvård på lika villkor. Effektiviteten har också setts över. Det har 

bl.a. resulterat i förändring av föreskrifterna vad gäller tidpunkter för vaccinationerna 

för att uppnå bästa möjliga skydd. 

Som påpekats tidigare medför en hög anslutning att få har erfarenheter av sjukdomarna, 

vilket kan medföra att vaccinationens nödvändighet börjar ifrågasättas 

om inte tillräckliga verktyg finns för att visa vaccinernas hälsovinster, och att 

kunna sammanställa information om förändringar direkt då de uppträder. En ny 

bedömning av effektiviteten och skyddseffekten hos vaccinerna visar dock att hälsovinsterna 

vida överstiger eventuella biverkningar. Åtgärder som har betydelse för 

att påverka attityder och beteenden har också skett kontinuerligt under perioden, 

genom bl.a. informationsdagar till berörd vårdpersonal och i form av uppdateringar 

av kunskapsunderlag och informationsmaterial för vårdpersonal om programmet. 

Arbetet för att utveckla ett datoriserat system för att registrera vaccinationer har 

också fortskridit, även om frågor som hur bl.a. data i registret ska hanteras ännu inte 

är lösta. En statlig utredning av vaccinationsprogrammet bedömer dock att vaccinationsprogrammens 

uppföljnings och utvärderingssystem är otillräckliga vägt mot de 

krav som ställs i dag. Det gäller dels vaccinationstäckningen, som nu innebär stort 

administrativt arbete i landstingen och på skolor samt hos Smittskyddsinstitutet 

då vaccinationsdata sammanställs manuellt. Det finns också behov av att effektivisera 

de epidemiologiska utvärderingarna av vacciners skyddseffekter och att snabbt 

kunna bemöta rykten om biverkningar med statistiskt säkerställda data, samt att ha 

beredskap för analyser av eventuella biverkningar. Utredningen gör bedömningen 

att det därför finns behov av att effektivisera uppföljningssystemen, och lägger förslag 

på hur detta kan uppnås bl.a. genom införandet av ett hälsodataregister. 


Genomförda åtgärder som påverkar smittämnen 

Tabell 3 är en sammanställning av ett flertal av de åtgärder och förändringar som 

genomförts sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 för att motverka och kontrollera 

förekomsten av smittämnen. 

tabell 3. Genomförda åtgärder för åren 2005–2010 för förekomst av smittämnen 


påverkas 

European centre for 

Disease Prevention 

and control, 2004. 

Inrättande av europeisk 

myndighet med 

ansvar för smittsamma 

sjukdomar. 

the European Surveillance 

System (tESSy), 

2008. Webbaserat 

registreringssystem 

för inrapportering av 

fall. 

country progress report 

(2008 och 2010) 

Sweden. Nationell 

återrapportering av 

arbetet med UNGASSdeklarationen. 

Dublin Declaration 

on Partnership to 

fight HIv/AIDS in 

Europe and central 

Asia, 2004, och andra 

europeiska överenskommelser 

och handlingsplaner 

gällande 

hiv/StI. 

Implementing the 

Dublin Declaration on 

Partnership to Fight 

hiv/aids in Europe and 

central Asia, 2008. 

Resultatrapport. 

chlamydia control in 

Europe, 2009. 

Internationell EU-kommissionen 


övervakning och 

uppföljning 

Internationell EcDc övervakning och 

uppföljning 

Internationell Sveriges 

regering 

Internationell EU-kommissionen, 

WHO, 

Europa 

och EcDc 

(2010) 

Internationell EU-kommissionen 


uppföljning 

Normer och lagar, 

värderingar, 

samt tillgång 



villkor 


uppföljning 

Internationell EcDc tillgång till hälso- 


lika villkor 


övervakning och uppföljning 

bedöms minska 

incidensen och prevalensen 

av smittsamma 

sjukdomar, och ge vetenskapligt 

stöd för beslut 

om åtgärder. 

Epidemiologisk övervakning 

ger vetenskapligt 

stöd vid beslut om folkhälsoåtgärder. 

Nationell uppföljning 

av genomförandet av 

UNGASS-deklarationen. 

Sedan 2007 har bl.a. ett 

nationellt system för planering, 

samordning och 

uppföljning utvecklats. 

ökar kännedom om 

mål som tillgång till 

förebyggande åtgärder 

mot hiv, vård och stöd, 

samt hiv-status. Dublindeklarationen 

har följts 

upp 2008 och 2010. 

två generella slutsatser 

är att arbetet har gett 

fortsatt starkt politiskt 

engagemang och ökat 

ekonomisk stöd till åtgärder 

på område. 

Uppföljning saknas ännu.


påverkas 

HIv testing: increasing 

uptake and effectiveness 

in the 

European union. 

Guidelines for testing 

HIv, viral hepatitis 

and other infections in 

injecting drug users, 

2010. Riktlinjer för 

testning och rådgivning. 

Smittskyddslag 

(2004:168). 

SmiNet2 

Elektroniskt system 

för hantering av laboratorie 

anmälningar, 

2005. Webbaserat system 

för att rapportera 

in fall av smitta. 

Årliga epidemiologiska 

uppföljningar, 

2005–2009 

Redovisas i epidemiologisk 

årsrapport. 

Rekommendationer 

för profylax mot hepatit 

B, 2005. 

Nationell strategi mot 

hiv/aids och vissa 

andra smittsamma 

sjukdomar, 2006. Statlig 

utredning. 

Internationell EcDc tillgång till hälso- 


lika villkor 

Internationell EMcDDA tillgång till hälso- 

och sjukvård 

på lika villkor 

Nationell Sveriges 

regering, 

riksdagen 

Nationell, 

regional, 

lokal 

Nationell, 

regional och 

lokal 





samordnar 

arbetet 

nationellt 

Normer och 

lagar, värderingar 


uppföljning 


uppföljning 

tillgång till hälso- 

och sjukvård 


och sjukvård 



Uppföljning saknas ännu. 

Uppföljning saknas ännu. 

Lagen reglerar ansvar, 

åtgärder, skyldigheter och 

rättigheter vid smitta. 

Systemet bedöms förenkla 

registreringen, och 

korta ned handläggningstiden 

från diagnos till 

epidemiologisk analys. 

Bedöms bidra till att 

minska incidensen och 

prevalensen av smittsamma 

sjukdomar, och 

ge vetenskapligt stöd för 

beslut om insatser. 

Antalet fall av akut hepatit 

B har minskat sedan 

2005, men det är ännu 

inte verifierat om detta är 

en effekt av rekommendationerna. 

Sedan 2006 har det 

nationella arbete för att 

motverka och förebygga 

hiv/StI samordnats med 

denna strategi som utgångspunkt. 



påverkas 

Nationell handlingsplan 

för klamydiaprevention, 

2009, 

Nationell kommunikationsstrategi, 

2008 

och nationellt hiv-råd, 

2007. 

Lag och föreskrifter 

om utbyte av sprutor 

och kanyler. 

Smittspårning vid 

sexuellt överförbara infektioner 

2008, handbok. 

Smittspårning vid 

sexuellt överförbara infektioner 

(2004:168), 

SOSFS 2005:23. 

Förebyggande åtgärder 

för män som har 

sex med män. 

Satsningar inom 

kriminalvården på 

testning och vaccination, 

2004. 

Förordning om provtagning 

för hiv-infektion, 

2008. 

Lag och förordning 

om hälso och sjukvård 

till asylsökande. 

Föreskrifter om blodverksamhet, 

2009. 

Nationellt Socialstyrelsen 

samordnar 

arbete, 

ordförande 

för hivrådet 

är 

tillsatt av 

regeringen 

Nationell, 

regional och 

lokal 

Nationell, 

regional och 

lokal 


landsting 


landsting, 

kommuner 

Nationell Malmö 

högskola, 

med medel 

från SMI 

Nationell kriminalvården 


riksdag 


riksdag, 




tillgång till hälso 


lika villkor 


Handlingsplanen är sammanhållande 

struktur för 

arbetet 2009–2014. kommunikationsstrategin 

anger bl.a. inriktning för 

kommunikationen. Hivrådet 

bistår Smittskyddsinstitutet 

i arbetet med 

att främja ett tvärsektoriellt 

och lokalt förankrat 

arbetssätt. 

Normer och lagar Lagen och föreskrifterna 

reglerar verksamheten för 

sprutbytesprogram. 

Normer och lagar, 

attityder och 

beteenden 

Attityder och 

beteenden 

Attityder och 

beteenden 

Handboken ska öka kunskapen 

inom sjukvården 

om smittspårningsmetodik 

och gällande regler, 

samt förbättra rutiner 

för dokumentation om 

smittspårning. 

Underlag för uppföljning 

av effekter av hiv/StI 

förebyggande åtgärder, 

samt utformning av 

fortsatta förebyggande 

åtgärder. 

Flertalet anstalter har 

blivit drogfria, och årligen 

vaccineras 1200 intagna 

mot hepatit B. 

Normer och lagar Ger rätt att göra 

hiv-test anonymt. 

Normer och lagar Erbjudande om bl.a. 

hälsosamtal och hiv-test 

möjliggör tidig upptäckt 

av infektioner bland immigranter 

och flyktingar. 

Normer och lagar Bl.a. ställs krav på kombo-test 

för hiv-infektion, 

vilket ökar möjligheterna 

till tidig upptäckt.


påverkas 

Ett effektivare smittskydd, 

2009. Statlig 

utredning. 

Legionella i vatteninstallationer, 

2006. 

Studie som identifierar 

tillväxt av legionella 

bakterier. 

Hur mår våra hus 

(BEtSI). 

Undersökningar av 

byggnaders tappvärme. 

Häktesprogrammet Nationell, 

regional och 

lokal 

Baslinjestudie om 

blodburen smitta 

bland injektionsnarkomaner, 

2009. Rapport 

om studieresultat. 

Sprutbytesverksamheterna 

i Lund och 

Malmö, pågår sedan 

1980. 

Nationell Normer och lagar 

Nationell Boverket, 


och vvSinstallatörerna 


Fysisk miljö Resultaten kan användas 

för risk- och konsekvensdiskussioner 

för att ta 

fram åtgärder 

Nationell Boverket Fysisk miljö Bearbetningen av resultaten 

för legionella pågår 

Regional och 

lokal 

kriminalvården 

Regional Landstinget 

Skåne 


uppföljning 


uppföljning 


och sjukvård 


Arbetet har varit framgångsrikt, 

enligt utvärdering 

2008, och har 

integrerats i ordinarie 

verksamhet. 

Resultaten från studien 

ska användas för beslut 

och åtgärder för att minska 

smittspridning. 

Resultat visar att sprutbytesprogrammenförebygger 

nya fall av hivinfektion. 

internationellt 

Spridningen av smittsamma sjukdomar mellan länder är, i likhet med utvecklingen 

av antibiotika resistens, ett allvarligt hot mot folkhälsan. Enskilda länders situation 

påverkas därmed direkt av utvecklingen i omvärlden internationellt. På både global 

och europeisk nivå är det därför viktigt med samarbete om övervakning, kontroll 

och förebyggande av spridningen av olika smittämnen. 

European Centre for Disease prevention and Control 

För att stärka skyddet av medborgares hälsa har EU-kommissionen inrättat en särskild 

myndighet för smittsamma sjukdomar, European Centre för Disease prevention 

and Control [ECDC]. Verksamheten invigdes 2005 (OJL 142/1;0430 2004). 

ECDC ska identifiera, mäta och kommunicera nuvarande och kommande smitt- 


samma sjukdomar som är ett hot mot folkhälsan. Myndigheten samarbetar med 

nationella aktörer för att stärka och utveckla övervakningen av smittsamma sjukdomar 

inom hela regionen samt skapa övervakningssystem för tidig upptäckt. ECDC 

har också till uppgift att ge teknisk hjälp till medlemsstaterna och tredje land OJL 

21/32; 2601 2000, OJL 268/0310 1998). De gemensamma uppföljningarna ger en 

beskrivning av folkhälsosituationen, som kan användas vid utbrott och långsiktig 

planering samt för att bedöma effektiviteten i interventioner. Ett viktigt arbete är 

att utveckla de expertnätverk från medlemsstaterna som bistår med råd och rekommendationer 

om hur nya infektionssjukdomar och epidemier kan kontrolleras och 

förebyggas. Sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005 har därför ansvaret för att samordna 

nätverket för hiv och andra sexuellt överförbara infektioner, samt övervakningen 

av legionella övergått till ECDC (European Centre for Disease Prevention 

and Control [ECDC], 2011c). 

The European Surveillance System [TESSy] 

Medlemsländerna inrapporterar data över 49 smittsamma sjukdomar genom sjukdomsspecifika 

nätverk och nationella kontaktpunkter (CD 28/IV/2008). Sedan 

2008 används ett webbaserat övervakningssystem för denna epidemiologiska övervakning 

– The European Surveillance System (TESSy) (European Centre for Disease 

Prevention and Control [ECDC], 2011b). Resultaten av sammanställningarna ger 

vetenskapligt stöd för att besluta om vad som är effektiva folkhälsoåtgärder (http:// 

www.ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/spotlight_surveillance/Pages/Key_ 

message_3.aspx). 

Country progress report 2008 och 2010 

Sverige rapporterar och följer upp det nationella förebyggande arbetet för hiv/STI 

utifrån de indikatorer som fastställts av FN, och UNAIDS i UNGASS-deklarationen 

om hiv och AIDS 2001, samt 2006 (Förenta Nationerna [FN], 2001; UNAIDS, 

2010). I UNGASS-deklarationen förbinder sig medlemsländerna bl.a. att se till att 

unga människor får information och kunskap, att öka tillgången till billig medicin 

och att motverka stigmatisering av hiv-smittade. Deklarationen innehåller mål och 

tidsramar. Ledarna för världens länder uppmanas också att utforma regionala strategier 

i kampen mot hiv/aids. Smittskyddsinstitutet återrapporterar vartannat år 

om de svenska förhållandena till UNAIDS. I den senaste rapporten konstateras bl.a. 

att man har utvecklat ett effektivt nationellt system för planering, samordning och 

uppföljning, och att landstingen har utvecklat och gjort sitt förebyggande arbete 

mer systematiskt. Utmaningar under perioden 2008–2009 har bl.a. varit den sakta 

ökande hiv-epidemin och avsaknaden av systematiskt förebyggande arbete för injicerande 

drogmissbrukare (Socialstyrelsen, 2008a, 2010c). 

Dublindeklarationen och andra europeiska överenskommelser och handlingsplaner. 

Inom Europa har flera åtgärder träffats för att följa upp och motverka hiv och 

andra sexuellt överförbara infektioner sedan 2005. UNGASS har kompletterats 


av Dublindeklarationen, 2004, vilken utifrån ett europeiskt perspektiv förtydligar 

och stärker FN-deklarationen. Gemensamma mål uttrycks också i Vilnius declaration 

on measures to Strengthen responses to HIV/AIDS in the European union 

and Neighbouring Countries och The Bremen Declaration on Responsibility and 

Partnership – Together Against HIV/AIDS. De innebär åtaganden att motverka hiv 

och aids, att sträva mot att alla ska nås av förebyggande åtgärder, vård och stöd, 

samt att färre människor ska vara smittade utan att veta om det (European Centre 

for Disease Prevention and Control, 2010c). Inom EU har också arbetet med att 

motverka hiv varit högt prioriterat i planerna för arbetet under 2006–2009 och 

2009–2013 (EU-kommissionen, 2007, 2009a). Arbete pågår också för att förebygga 

spridningen av klamydia och nå fler med hiv/sti-test (European Centre for 

Disease prevention and Control, 2009, 2010e). 

Implementing the Dublin Declaration on Partnership to Fight HIV/AIDS in 

Europe 

Arbetet för Dublindeklarationen har följts upp 2008 och 2010 (European Centre 

for Disease Prevention and Control, 2010b; World Health Organization Europe & 

UNAIDS, 2008). Resultaten visar ett starkt politiskt engagemang för att minska 

hiv inom regionen. Det ekonomiska stödet till det internationella arbetet för att 

motverka AIDS har också ökat sedan 2004. Men även om det skett en ökning av 

behandling med bromsmediciner bland människor som lever med hiv i vissa länder 

i regionen, så är antalet sena hiv-diagnoser oacceptabelt höga. Eftersom dessa 

människor kommer mycket sent till behandling, finns också en ökad mortalitet och 

morbiditet i den gruppen (European Centre for Disease Prevention and Control, 

2010c). Vinsterna med att tidigare upptäcka smittade skulle här vara mycket stora. 

Guidelines for testing HIV, viral hepatitis and other infections in injecting drug users 

Bland injicerande drogmissbrukare är antalet sent diagnostiserade hiv-infekterade 

personer särskilt högt. 2010 publicerade det Europeiska centret för övervakning av 

droganvändning och drogberoende, nya riktlinjer för testning av hiv, hepatit och 

andra infektioner bland injicerande drogmissbrukare (EMCDDA). Avsikten är att 

tidigare nå gruppen för behandling och minska risken för att sprida smitta vidare till 

andra. Riktlinjerna uppmuntrar bl.a. till ökad testning i den här gruppen eftersom 

man inte gör det tillräckligt i flera medlemsländer (European Monitoring Center for 

Drugs and Drug Addiction [EMCDDA], 2010). 

nationellt 

Smittskyddslag SFS 2004:168 

Förändringar som påverkar den nationella smittskyddskontrollen är bl.a. förändringar 

i smittskyddslagstiftningen. 2004 infördes en ny smittskyddslag (SFS 2004: 

168) genom vilken flera nya sjukdomar blev anmälningspliktiga. Smittskyddslagen 

delar upp ansvaret, reglerar vilka mätningar som ska utföras, fördelar skyldigheter, 

rättigheter och så vidare. För närvarande omfattar lagen ett sextiotal sjukdo- 


mar, däribland hiv-infektion, klamydia, hepatit B och legionella (SFS 2004:168). 

Smittskyddsförordningen (2004:255) ger ytterligare riktlinjer för bl.a. sjukvårdspersonalens 

skyldigheter att avidentifiera och koda fall av hiv-infektion och andra 

sexuellt överförbara sjukdomar som regleras av smittskyddslagen (Socialstyrelsen, 

2010c). Enligt smittskyddslagen har personer som misstänker att de är infekterade 

med hiv eller någon annan allmänfarlig sjukdom rätt att testa sig kostnadsfritt. 

Ingen person får heller testas för hiv utan att ha blivit tillfrågad eller informerad 

om testet (Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen, 2010) Smittskyddslagen (SFS 

2004:168) anger även de sjukdomar som ska kontaktspåras, samt förutsättningarna 

för smittspårningen. Ytterligare riktlinjer för smittspårning anges i Socialstyrelsens 

föreskrifter (SOSFS 2005:23). Lagändringen har också inneburit att omfattningen 

på den epidemiologiska uppföljningen ökat. 

SmiNet2 

Sedan 2005 registreras också samtliga anmälningspliktiga sjukdomar i SmiNet2. 

Det är ett elektroniskt övervakningssystem som bedöms underlätta anmälningsprocessen 

och också öka benägenheten att anmäla upptäckta fall av sjukdomar. 

Det elektroniska systemet ska också korta tiden från diagnos tills att anmälan är 

tillgänglig för epidemiologisk granskning, vilket innebär att utbrott kan upptäckas 

tidigare (Statens folkhälsoinstitut, 2006). SmiNet2 bedöms av dessa skäl stärka 

smittskyddsverksamhetens beredskap vid utbrott. 

Årliga epidemiologiska uppföljningar 

Smittskyddsinstitutets årliga epidemiologiska uppföljningar av smittämnen har 

pågått under hela perioden sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005. Viktiga delar i 

den epidemiologiska uppföljningen är nationell övervakning av smittämnen baserad 

på smittskyddslagen tillsammans med en kontinuerlig övervakning av smittläget 

i omvärlden och utveckling av laboratoriemetoder för att upptäcka och särskilja 

smittämnen (Statens folkhälsoinstitut, 2006). Smittskyddsinstitutet ställer samman 

den epidemiologiska utvecklingen av samtliga anmälningspliktiga sjukdomar 

i befolkningen i sina epidemiologiska årsrapporter (Smittskyddsinstitutet [SMI], 

2006a, 2008a, 2009a, 2010a, 2007c). Rapporterna används som informativa styrmedel 

då resultat från rapporterna förmedlas till aktörer som har ansvar för att 

vidta åtgärder såsom Socialstyrelsen, smittskyddsläkare, enskilda läkare, hälsovårdsnämnden 

m.fl. (Smittskyddsinstitutet, 2006a; Statens folkhälsoinstitut, 2006). 


Rekommendationer för profylax mot hepatit B 

– profylax med vaccin och immunoglobulin – före och efter exposition 

2005 publicerades rekommendationer för vaccinationer mot hepatit B för riskgrupper, 

exempelvis missbrukare som använder sprutor, män som har sex med män samt 

barn i familjer från länder där sjukdomen är vanligt förekommande (Socialstyrelsen, 

2005). Innan dess hade ett utbrott av hepatit B pågått bland injicerande drogmissbrukare 

i landet sedan början av 2000-talet, med ett större utbrott 2003 som visade 

på vikten av att vaccinera riskgrupper. Sedan rekommendationerna publicerats har 

det totala antalet fall av akut hepatit B minskat. Men det är för tidigt att säga om 

minskningen är en effekt av rekommendationerna och ett flertal utbrott av hepatit 

B har rapporterats bland injicerande drogmissbrukare under de senaste åren 

(Smittskyddsinstitutet, 2010a). Orsaken till dessa utbrott behöver studeras närmare. 

Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar 

Sedan 2006 bedrivs arbetet med att motverka hiv/aids och vissa andra sjukdomar 

utifrån Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra sjukdomar (regeringens proposition 

2005/06:60) 14 . Upprinnelsen till strategin är UNGASS-deklarationen, som 

bl.a. uppmanar världens länder att anta nationella handlingsplaner. Arbetet har 

som mål att begränsa spridningen av hiv-infektion och andra sexuellt överförbara 

och blodburna sjukdomar, samt att begränsa konsekvenserna av dessa infektioner 

för individen och samhället. Delmål är att halvera antalet nyupptäckta fall av hivinfektion 

där smittöverföring skett i Sverige t.o.m. år 2016, att hiv-infektion hos 

asylsökande och nyanlända anhöriginvandrare skall identifieras inom två månader, 

samt att kunskapen om hiv/aids och hur det är att leva med sjukdomen ska förbättras 

i offentlig verksamhet, arbetsliv och samhälle. I strategin identifieras män som 

har sex med män, injektionsdrogmissbrukare, ungdomar och unga vuxna, migranter, 

utlandsresenärer, människor som köper och säljer sex samt gravida kvinnor som 

särskilt utsatta. Sedan 2006 har arbetet inriktats på dessa grupper, utifrån ett brett 

sex- och samlevnadsperspektiv. Inledningsvis samordnade Socialstyrelsen arbetet 

men sedan 1 juli 2010 har Smittskyddsinstitutet ansvaret. Hiv/STI-förebyggande 

arbetet i Sverige beskrivs också i underlagsrapporten för målområde 8: Sexualitet 

och reproduktiv hälsa (SRHR), med särskilt fokus på ungdomar och unga vuxna. 

14 Inom EU styrs arbetet för att motverka spridning av hiv/aids sedan 2004 av en handlingsplan 

mot hiv/aids – Coordinated and integrated approach to combat hiv/aids withing the european 

union and in its neighbourhood. Arbetet har sedan preciserats ytterligare i Meddelande 

från Europeiska gemenskapernas kommission till Europarådet och Europaparlamentet om 

bekämpning av hiv/aids i Europeiska unionen och angränsande länder 2006–2009 samt i 

Ett europeiskt handlingsprogram mot hiv/aids, malaria och tuberkulos genom yttre åtgärder 

(2007–2011). 


Nationell handlingsplan för klamydiaprevention, 

kommunikationsstrategi, samt hiv-råd 

Sedan den nationella strategin antogs 2006 har flera generella åtgärder genomförts 

för att motverka spridningen av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner 

inom strategins samtliga målgrupper. Socialstyrelsen har tagit fram en nationell 

handlingsplan för 2009–2014 med aktiviteter för det förebyggande arbetet med klamydia, 

med särskilt fokus på ungdomar och unga vuxna (Socialstyrelsen, 2009b). 

Vidare har en nationell kommunikationsstrategi utformats för att tydliggöra ansvar, 

roller och målgrupper för alla ansvariga för kommunikationen om hiv och sexuellt 

överförda infektioner (Socialstyrelsen, 2008d). Ett nationellt hiv-råd har också 

inrättats, med ordförande tillsatt av regeringen. Hiv-rådet har bl.a. till uppgift att 

bistå Smittskyddsinstitutet i arbetet med att främja ett tvärsektoriellt och lokalt 

förankrat arbetssätt (Smittskyddsinstitutet, 2010). 

Lag och föreskrifter om utbyte av sprutor och kanyler 

En ny lag av betydelse för arbetet med att motverka spridning av hiv bland människor 

med intravenöst missbruk började gälla under 2006 (SFS 2006:323). Lagen 

om utbyte av sprutor och kanyler till personer som missbrukar droger innebär ett 

utvidgande av svensk sprutbytesverksamhet så att alla landsting kan bedriva sprutbytesverksamhet. 

Sprutbytesverksamhet har hitintills bedrivits endast i Lund och 

Malmö. För att få tillstånd beviljat av Socialstyrelsen ska syftet vara att motivera 

de som deltar i sprutbytet till att bryta missbruket. Verksamheten ska tillhandahålla 

infektionsmedicinsk, beroendemedicinsk samt psykosocial kompetens och sprutor 

eller kanyler får endast lämnas ut om motsvarande begagnade lämnas in. Besökarna 

ska också informeras om smittrisker, skydd mot smitta, risker med missbruk och 

möjligheter till behandling. Besökarna ska kostnadsfritt erbjudas vaccinationer 

mot hepatit B och C, provtagning för hiv, hepatit B och C, samt motiverande samtal 

med syfte att de ska upphöra med missbruket, i enlighet med Socialstyrelsens 

rekommendationer (Socialstyrelsen, 2008g). 2007 utfärdade Socialstyrelsen även 

föreskrifter som kompletterar lagen och ger anvisningar om ansökningsförfarande, 

krav på bemanning, kvalitet, rutiner, dokumentation och återrapportering (SOSFS 

2007:2). Sprutbytesverksamheterna i Malmö och Lund drivs i enlighet med dessa 

rekommendationer. 

Smittspårning vid sexuellt överförbara infektioner 

Smittspårning är obligatorisk för en rad sjukdomar som ingår i smittskyddslagen då 

det är en viktig del i det förebyggande arbetet och i be kämpningen av smittsamma 

sjukdomar (SFS 2004:168) Detta gäller bl.a. gonorré, hiv-infektion, klamydiainfektion 

och syfilis samt hepatit A–C. Socialstyrelsen har sedan tidigare föreskrifter 

och allmänna råd om smittspårning (SOSFS 2005:23) och har som komplement 

tagit fram handboken Smittspårning vid sexuellt överförbara infektioner (STI) 

(Socialstyrelsen, 2008f). Den ska ge vägledning i det praktiska arbetet med smittspårning 

av STI. I boken behandlas bl.a. lagstiftning, samtals- och smittspårnings- 


metoder samt fakta om STI. Handboken ska öka kunskapen inom sjukvården om 

smittspårning och gällande regler, förbättra rutiner för dokumentation om smittspårning 

samt vara ett stöd vid utbildning om smittspårning för hälso- och sjukvårdspersonal. 

Förebyggande åtgärder för mäns som har sex med män 

Inom ramen för den nationella strategin har man genomfört enkätundersökningar 

om riskbeteende, särskilt inriktade på män som har sex med män, samt arbete 

för att anpassa befintliga förebyggande metoder för målgruppen. På uppdrag av 

Smittskyddsinstitutet 15 har Malmö högskola genomfört två sexualvaneundersökningar 

om beteenden och attityder bland män som har sex med män, den s.k. MSMenkäten 

(Tikkanen R, 2008). Resultaten visar bl.a. att de yngre männen har lite 

kunskap om smittvägar och strategier för att skydda sig mot hiv och andra sexuellt 

överförda infektioner. Vidare är de geografiska skillnaderna i tillgänglighet och kvalitet 

vid testning och rådgivning stora. Erbjudande om vaccination mot hepatit A 

och B varierar också över landet (Tikkanen R, 2008; Tikkanen R, Månsson S-A, 

Daneback K, & Eriksson N, 2006). 2008 anordnades en första nationell konferens 

om förebyggande metoder för män som har sex med män. Den behandlade hur nya 

och gamla förebyggande metoder kan utvecklas för dagens samhälle och epidemiologiska 

utveckling, samt målgruppens behov. Programmet utgick från de resultat 

som 2006 års enkät visade, och den genomgång av evidensbaserad prevention som 

publicerades under 2008 (Tikkanen R, 2007). Smittskyddsinstitutet arbetar vidare 

på en nationell handlingsplan för hiv/STI-förebyggande arbete riktad mot homo- 

och bisexuella män. Där läggs bl.a. förslag för att komma tillrätta med de geografiska 

skillnaderna i tillgänglighet till rådgivning och hiv-testning. Handlingsplanen 

beräknas tas i bruk under 2011. 

Satsningar inom kriminalvården på testning och vaccination 

Personer med injektionsmissbruk har en ökad risk att få hiv och de olika formerna 

av hepatit, eftersom dessa infektioner lätt överförs via injektionsverktyg. En stor 

del av injektionsmissbrukarna kommer någon gång i kontakt med kriminalvården. 

Inom Kriminalvården pågår sedan 2004 ett omfattande och framgångsrikt arbete 

med olika missbruksprogram. Inom häkten erbjuds klienter med missbruksproblem 

att testas för hepatit B-, C- och hiv-smitta. Dessutom erbjuds vaccination mot 

hepatit B samt individuellt behandlingsprogram vid missbruksproblematik. Cirka 

10 000 intagna på anstalter och häkten har problem med droger. Under 2008 testades 

drygt 3 000 av dessa för hepatit B, C och hiv. Hepatit B påvisades hos 561 

(19 procent), och cirka 5 procent av dessa hade en aktiv hepatit B-infektion. Det 

finns med andra ord ett stort mörkertal för dessa infektioner inom kriminalvården. 

Detta gäller även för tuberkulos där många smittade inte känner till sin smitta. Det 

15 Från och med den 1 juli 2010 är arbetet med den nationella strategin för att minska hiv/sti 

förlagt till SMI. 


finns således en uttalad risk för blodburen och luftburen smitta mellan klienter men 

också mellan klienter och vårdpersonal. Behandlingsprogrammen följs upp även 

inom anstalterna och i dag är de flesta anstalter helt drogfria tack vare insatserna 

(Smittskyddsinstitutet, 2009). Under 2010 vaccinerades 1 200 intagna i häktet 

(Smittskyddsinstitutet, 2009). 

Förordning om provtagning för hiv-infektion 

Hanteringen av hiv och andra STI påverkas utöver smittskyddslagen av flera andra 

lagar, förordningar, föreskrifter och policydokument. Förändringar har skett sedan 

Folkhälsopolitisk rapport 2005 i det sätt på vilket de reglerar det preventiva arbetet 

för att minska sprid ningen av hiv och andra STI. 2008 blev rätten att göra hivtest 

anonymt lagstadgad genom förordningen (2008:363) om provtagning för 

hiv-infektion (2008:363). Anonymiteten gäller fram till och med att infektion är 

visad. Patienter som testar sig eller får behandling för hiv-infektion omfattas också 

sedan 2009 av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen, 25 kap, 1 § (SFS 

2009:400). 

Lag och förordning om hälso och sjukvård åt asylsökande 

Lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande (SFS 2004: 344) stödjer arbetet 

med den svenska handlingsplanen för att motverka hiv/STI, där ett av delmålen 

är att kunna erbjuda asylsökande, nyanlända och anhöriginvandrare hälsosamtal 

och hälsoundersökning senast två månader efter deras ankomst till Sverige. Lagen 

antogs 2008 och anger att alla nyanlända flyktingar, asylsökande m.fl. kostnadsfritt 

ska erbjudas ett hälsosamtal och en hälsoundersökning, under vilken även hivtest 

ska erbjudas. (SFS 2004: 344; Socialstyrelsen, 2010c). Förordning (2008:347) 

om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. anger att Migrationsverket ska lämna 

uppgifter till landstingen om de utlänningar som omfattas av lagen (2008:347). 

Antalet genomförda hälsoundersökningar av nyanlända asylsökande har dock gått 

ner under 2009, efter att ha ökat under ett antal år. Under 2009 fick 38 procent av 

dessa hälsoundersökning. Ett skäl till detta bedöms vara att informationen från 

Migrationsverket till landstingen behöver utvecklas. Ett myndighetsgemensamt 

arbete pågår för att förändra detta (Sveriges kommuner och landsting, 2010). 

Föreskrifter om blodverksamhet 

Under 2010 har också nya föreskrifter om blodverksamhet trätt i kraft (SOSFS 

2009:28). En viktig förändring är att nu tillåts personer som har haft ett sexuellt 

riskbeteende lämna blod om minst ett år har gått sedan senaste risktillfället. 

Utökade kunskaper om sjukdomarna och riskfaktorer för att bli smittad samt förbättrade 

tester och krav på rutiner innebär att Socialstyrelsen inte längre kan motivera 

permanent avstängning av någon som haft, men inte längre har, ett visst sexuellt 

riskbeteende. En annan viktig förändring i de nya föreskrifterna är kravet på så 

kallade kombotest för hiv. Den formen av testning upptäcker smittämnet tidigare 

(http://www.socialstyrelsen.se/fragorochsvar/blodgivningforandradereglerfra). 


Ett effektivare smittskydd 

2009 publicerades en smittskyddsutredning med syfte att effektivisera ansvarsfördelningen 

mellan Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet (SOU 2009:55). 

I den proposition som sedan publicerades under 2010 säger regeringen bl.a. att 

det övergripande ansvaret för den statliga styrningen av smittskyddsåtgärder 

inom hälso- och sjukvårdens ska ligga kvar på Socialstyrelsen, liksom ansvaret för 

beredskapsplanering och vissa frågor som rör försörjning av läkemedel och vaccin 

ur beredskapshänseende. Även myndighetens uppgifter enligt smittskyddslagen 

(2004:64) och lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa 

bör vara kvar. Regeringen föreslår vidare att Smittskyddsinstitutet ombildas för 

att ge myndigheten ett bredare uppdrag som omfattar även kunskapsuppbyggnad 

och kunskapsspridning inom smittskyddsområdet. Myndigheten ska ta fram kunskaps- 

och beslutsunderlag och svara för epidemiologisk övervakning och annan 

kunskapsuppbyggnad. Smittskyddsinstitutet ges också nationellt laboratorieansvar 

för diagnostik på smittskyddsområdet. Förändringarna har också inneburit 

att Nationella rådet för samordning av åtgärder mot hiv/aids och Strategigruppen 

för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens inordnas i 

Smittskyddsinstitutets linjeorganisation (SOU 2009:55). 

Legionella i vatteninstallationer 

Det reella antalet individer som smittas med legionella årligen förmodas vara tio 

gånger högre än de antal som rapporteras årligen. Samtidigt har kunskapen om hur 

infektionen sprids och kan kontrolleras varit begränsad. Under 2006 genomförde 

Smittskyddsinstitutet, Boverket och VVS-installatörerna därför ett samarbetsprojekt 

för att identifiera faktorer i den fysiska miljön som orsakar tillväxt av legionellabakterier 

i tappvatteninstallationer. Man har gjort en sammanställning av vilka 

olika typer av vatteninstallationer som finns i Sverige. Den kan användas för risk- 

och konsekvensdiskussioner för att ta fram åtgärder. Den visar bl.a. att majoriteten 

av de undersökta byggnaderna saknade instruktioner om hur man kontrollerar 

tappvarmvattentemperaturen. I 80 procent av de byggnader som ingick i studien 

fanns också installationer med risk för stillastående vatten. Förslag på fortsatta 

åtgärder är kunskapsutveckling bland allmänheten och till hyresvärdar om legionellasäkerhet 

och risk för legionella i sim- och sporthallar (Smittskyddsinstitutet et 

al., 2006). 

Hur mår våra hus (BETSI) 

Boverket har haft i uppdrag av regeringen att med hjälp av besiktningar och enkäter 

ta fram en uppdaterad beskrivning av det svenska byggnadsbeståndet. Man gjorde 

2008–2009 en rikstäckande undersökning av byggnaders energianvändning, tekniska 

status och innemiljö (BETSI). I samband med BETSI mättes tappvarmetemperaturen 

i många byggnader. Arbetet med att sammanställa resultaten om legionella 

pågår ännu. 


egional och lokal nivå 

Häktesprogrammet 

Det svenska häktesprogrammet (före detta Socialmedicinska häktesprojektet) 

erbjuder provtagning för hiv och hepatiter, vaccination mot hepatit B, samt samtal 

om drog- och sexrelaterat riskbeteende för ca 6 000 intagna varje år. Av dessa 

låter ungefär 800 testa sig och tar emot erbjudandet om samtal. Mellan 2002 

och 2008 deltog 2 000 klienter i programmet och 46 hiv-infektioner upptäcktes 

(Smittskyddsinstitutet, 2009, 2011a, 2011c). Den utvärdering som genomfördes 

2008 visade att projektet varit framgångsrikt och därför föreslogs att det skulle 

integreras i ordinarie verksamhet (Socialstyrelsen, 2010c). 

Baslinjestudie om blodburensmitta bland injektionsnarkomaner 

Andra exempel på åtgärder sedan 2005 är den regionala studie om blodburen smitta 

som genomfördes bland injektionsnarkomaner i Stockholms landsting 2007–2008. 

Syftet var att få mer exakt kunskap om förekomst av hiv, hepatit A, B och C bland 

dessa personer samt att intervjua och vaccinera mot blodburen smitta. Resultaten 

visade bl.a. att förekomsten av smitta var hög bland de aktiva injicerande drogmissbrukare 

som identifierades: för hiv ca 70, hepatit B ca 20 och för hepatit C ca 300 

gånger högre än bland vuxna svenskar i genomsnitt. Två tredjedelar av dem hade 

också någon gång varit fängslad, vilket visar på betydelsen av fortsatt förebyggande 

arbete inom kriminalvården. Man tog stora risker med både injektionsmissbruk och 

sexualliv. Resultaten från studien ska användas för beslut och åtgärder inom området, 

som att upprätta integrerade vårdkedjor för injektionsnarkomanernas smittsjukdomar 

för att kunna minska smittspridningen (Britton S, Hillgren K, Marosi K, 

Sarkar K, & S., 2009). 

Sprutbytesverksamheterna i Lund och Malmö 

Under 2009 testades samtliga 794 aktiva missbrukare inom sprutbytesverksamheten 

i Malmö. Detta visar på viktiga resultat av åtgärderna då inga positiva fall av 

hiv upptäcktes. Också under 2008 testades samtliga 800 aktiva injicerande drogmissbrukare 

i programmet, och inga nya fynd gjordes. Resultaten visar att sprutbytesprogrammet 

haft en positiv effekt genom att förebygga nya fall av hiv-infektion, 

under det att Stockholm, som ännu saknar sprutbytesprogram har fler nya hivinfektioner 

(Socialstyrelsen, 2008g, 2010c). 

sammanfattning av resultat och åtgärder 

Spridningen av smitta inom och mellan länder är i likhet med utvecklingen av antibiotika, 

en stor utmaning för folkhälsan. Utvecklingen för indikatorerna för förekomst 

av smittämne varierar. De sexuellt överförbara infektionerna hiv, klamydia 

visar en ökande trend för perioden, i vissa grupper mer tydliga ökningar. Exempelvis 

har antalet som smittas med hiv inom landet ökat, det gäller både män som har sex 

med män och heterosexuellt smittade. För akut hepatit B däremot kan man inte se 


någon tydlig trend för perioden. Däremot finns exempel på större utbrott av hepatit 

B bland injicerande drogmissbrukare bl.a. under 2006 och 2007. Detta visar på 

risken för smittspridning i den här gruppen. 

Den här genomgången gäller framför allt åtgärder riktade mot män som har sex 

med män, injektionsdrogmissbrukare och migranter. Läs mer om vilka åtgärder 

som riktats mot andra grupper som lyfts i den nationella strategin för att förebygga 

hiv/aids och andra STI i Smittskyddsinstitutets redovisningar. 

Flera av de åtgärder som identifierades i Folkhälsopolitisk rapport 2005 har 

genomförts. En generell åtgärd är det arbete Smittskyddsinstitutet drivit för att 

utveckla rapporteringssystemen för övervakning och uppföljning av sjukdom bl.a. 

för att öka kapacitet att snabbt upptäcka utbrott. Smittskyddsinstitutet lyfte då 

också fram att den epidemiologiska uppföljningen av de sexuellt överförda infektionerna 

behövde utökade resurser eftersom den smittskyddslag som trädde i kraft 

2004 innebar ett utökat uppföljningsansvar. 

I linje med de rekommendationer som ges i UNGASS-deklarationen utförs det 

nationella arbete sedan 2006 utifrån en gemensam nationell strategi, en åtgärd som 

också föreslogs i Folkhälsopolitisk rapport 2005. 

För åtgärder riktade mot särskilt utsatta grupper, som män som har sex med 

män, injektions drogmissbrukare, och migranter, kan konstateras att det sedan 2005 

vidtagits ett flertal åtgärder för att anpassa det förebyggande arbetet för MSMgruppen, 

samt att följa gruppens sexuella riskbeteende över tid. I Folkhälsopolitisk 

rapport 2005 betonades också att åtgärder behövdes för att kunna följa hiv och 

hepatit bland injicerande drogmissbrukare (Statens folkhälsoinstitut, 2006). Även 

här kan konstateras att ett flertal åtgärder genomförts. Åtgärder har också vidtagits 

i arbetet med att snabbare nå nyanlända för hälsosamtal och information om bl.a. 

gratis hiv-testning. 

Åtgärder för att påverka normer och lagar, är ett par överenskommelser som 

träffats efter Dublindeklarationen 2004 i Europa, som stärker FN:s deklaration om 

arbetet för att motverka hiv och andra sexuellt överförbara infektioner. Man har 

också publicerat riktlinjer för testning av sexuellt överförbara infektioner bland 

injicerande drogmissbrukare, samt ett flertal nationella lagar och föreskrifter av 

betydelse för testning av hiv, bl.a. stärker de den enskildes möjligheter att förbli anonym 

vid testning och behandling för hiv. Nya föreskrifter och rekommendationer 

ger nyanlända rätt till kostnadsfria hälsosamtal och hiv-test. Vaccination för riskgrupper 

av hepatit har också tagits fram. Slutligen ger också en ny lag alla landsting 

möjligheter att bedriva sprutbytesverksamhet. 

För att stärka övervakningen och uppföljningen av smittsamma sjukdomar har 

EU bl.a. inrättat en egen myndighet, ECDC, som bl.a. utvecklat ett elektroniskt system 

för övervakningen. Arbetet med att införa Dublin-deklarationen och UNGASSdeklarationen 

har följts upp. Också på nationell nivå har ett digitalt system införts 

för registrering av smitta, vilket har betydelse för möjligheten till tidig upptäckt av 

utbrott. 


Vad gäller satsningar som påverkar tillgång till hälso och sjukvård på lika villkor så 

har arbetet för att motverka hiv/STI styrts utifrån de riktlinjer som ges i den nationella 

strategin sedan 2006. Utifrån den har sedan det nationella hiv-rådets arbete, 

och en övergripande kommunikationsstrategi utarbetats. Man har också arbetat 

med att utforma och genomföra den nationella handlingsplanen för att förebygga 

klamydia. 

Åtgärder av betydelse för attityder, kunskap och beteende är bl.a. de enkäter om 

attityder och beteenden bland män som har sex med män som Socialstyrelsen tagit 

fram, som ansvariga för att följa upp de förebyggande åtgärderna inom ramen för 

den nationella strategin att motverka hiv och STI. Den så kallade MSM-enkäten har 

också visat att kunskapen om hur smitta sprids är begränsad och att tillgängligheten 

till och kvaliteten i testningen varierar mycket. Lokala studier har visat att två tredjedelar 

av de injicerande injektionsdrogmissbrukarna någon gång varit fängslad, 

vilket visar på betydelsen av fortsatta satsningar inom kriminalvården på metoder 

för att nå den här gruppen. 


6 REkOMMENDAtIONER 

tILL 

FRAMtIDA ÅtGäRDER OcH 

FöRSLAG FöR MÅLOMRÅDE 7

här presenterar vi våra förslag på åtgärder för den kommande femårsperioden 

inom målområdet 7: Skydd mot smittspridning. Genomgången av området i kapitel 

tre och fem visar att särskilda satsningar behövs på övervakning och uppföljning för 

att kunna stärka det vårdhygieniska arbetet med att motverka spridningen av antibiotikaresistenta 

bakterier som MRSA och bidra till att antibiotika används på ett 

korrekt sätt. För att stärka immuniteten behövs också utökade uppföljningssystem. 

När det gäller förekomst av smittämnen är det viktigt med satsningar som bidrar 

till tidig upptäckt av smitta och ger möjlighet att nå grupper som är särskilt utsatta. 


tabell över förslag. 

Kostnad16 säkerhet i 

bedömning/ 

vetenskapligt stöd 

åtgärd nivå aktör Faktor som påverkas Konsekvenser 

(nytta) 

Medel Låg 

Registrering av rapporterade infektioner 

och föreskriven behandling ger förutsättningar 

för en korrekt behandling. Det är 

också en förutsättning för att följa upp 

förebyggande åtgärder. 




Upprätta ett 

hälsodataregister för 

att övervaka vårdrelaterade 

infektioner 

och diagnosrelaterade 

antibiotikaordinationer 

Låg Låg 

Resistensövervakning är en förutsättning 

för att vi ska kunna ta fram rekommendationer 

och riktlinjer för den empiriska 

antibiotikabehandlingen. Sentinell undersökning 

behövs för att ge en sann 

uppskattning av resistensepidemiologin 

för exempelvis diagnoser som okomplicerad 

urinvägs-infektion hos kvinnor och 

halsfluss. 


uppföljning 


och 

sjukvårdshuvudmännen 

Nationell 

och 

regional 

Utveckla resistensövervakningssystemet 

Svebar, och bygg upp 

system för övervakning 

av antibiotikaresistens 

Hög Låg 

Antibiotikaresistensproblematiken är 

multisektoriell och kräver samarbete och 

kommunikation mellan myndigheter och 

centrala andra aktörer. Humanhälsoperspektivet 

bör stå i centrum. Ett stärkt nationellt 

samarbete skapar förutsättningar 

för övergripande gemensamma mål och 

ett tydligt riktat arbete. 




Stärka det nationella 

samarbetet kring antibiotikaresistens 

genom 

att skapa nationella 

samarbetsstrukturer 

16 Staten behöver investera på både kort och lång sikt för att nå det övergripande målet för hälsa, att skapa samhälleliga förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. I Folkhälsopolitisk rapport 2010 rekommenderas cirka 60 åtgärder för att nå 

målet, och Statens folkhälsoinstitut gör en grov bedömning av de statsfinansiella kostnaderna för åtgärderna. Bedömningen redovisas 

utifrån tre kostnadsnivåer: låg, medel och hög. 

• Låg nivå avser kostnader på under 10 miljoner kronor. 

• Medelnivå avser kostnader på 10–100 miljoner kronor. 

• Hög nivå avser kostnader på över 100 miljoner kronor. 


Kostnad16 säkerhet i 

bedömning/ 

vetenskapligt stöd 

åtgärd nivå aktör Faktor som påverkas Konsekvenser 

(nytta) 

Låg vaccinations 

register bedöms 

ge skärpt rapport 

av sjukdomar. 

Registret ger möjlighet att tidigt upptäcka 

förändringar, data finns tillgängliga i realtid. 

Möjligheter till analys av samband 

med eventuella biverkningar förbättras. 


till effektiv behandling 

Nationell Smittskyddsinstitutet, 

i samråd 

med Socialstyrelsen,Läkemedelsverket, 

samt barn och 

skolhälsovården. 

Utveckla ett nationellt 

täckande hälsodataregister 

Medel 

Minskar smittspridning inom gruppen Medel till 

hög 


hälso- och sjukvård 


Sjukvårdshuvudmännen 

Regional 

och lokal 

nivå 

Stärka smittskyddet för 

särskilt utsatta grupper 

genom att införa sprutbytesverksamhet 

som 

även kan ge snabb 

tillgång till provtagning 

och sjukvårdsåtkomst 


Låg - 

kunskap om skillnader i fördelning av 

infektionssjukdomar mellan olika socioekonomiska 

grupper ger möjligt att mer 

precist kombinera preventionsstrategier 

för olika gruppers behov, och kan ge ökad 

kostnadseffektivitet. 


uppföljning 

Nationell Lämplig 

myndighet 

Utreda hur den folkhälsopolitiskauppföljningen 

av målområde 

7 kan förstärkas. 

Låg - 

Rikskoden gör svårt att följa aidsutvecklingen 

bland de hivanmälda. Avsaknaden 

av personnummer förhindrar också 

djupare analyser av epidemiologiska 

samband med andra StI 


uppföljning 

Nationell Lämplig 

myndighet 

Utreda det nuvarande 

systemet för rapportering 

av hiv-fall med 

rikskod.

Antibiotikaresistens 

upprätta ett hälsodataregister för att övervaka vårdrelaterade infektioner och 

diagnosrelaterade antibiotikaordinationer 

Antibiotikaresistens är ett allvarligt och växande hot mot folkhälsan, då den hotar 

att slå ut möjligheten att effektivt behandla bakterieinfektioner(Cars O and collegues, 

2008; European Centre for Disease Prevention and Control, 2010a; regeringens 

proposition 2005/06:50). Sverige har, i jämförelse med andra länder, en låg 

antibiotikaförbrukning och en förhållandevis gynnsam förekomst av antibiotikaresistens. 

Som visat ovan har dock antalet rapporterade fall av MRSA och annan 

antibiotikaresistens som ESBL ökat varje år sedan Folkhälsopolitisk rapport 2005. 

Denna utveckling är oroande. Det behövs alltså kraftfulla åtgärder för att nå det 

nationella målet att även i fortsättningen kunna behandla bakterieinfektioner effektivt 

med antibiotika (Cars O m. fl., 2009; Cars O and collegues, 2008). 

En förutsättning för att kunna göra säkra analyser och ge patienterna en säker 

antibiotikabehandling är att det finns kapacitet att följa och övervaka utvecklingen 

(Smittskyddsinstitutet & Strama, 2008). Vi behöver veta hur antibiotikaresistensen 

hänger ihop med den totala konsumtionen av antibiotika och med orsakerna 

till att antibiotika ordineras. Det är en förutsättning för att kunna garantera 

att patienter behandlas framgångsrikt, och att antibiotika används rationellt 

(Smittskyddsinstitutet & Strama, 2008). 

Sveriges kommuner och landsting samt Center för eHälsa i samverkan (CeHis) 

håller på att ta fram ett nationellt IT-system för att registrera och rapportera vårdrelaterade 

infektioner (Sveriges kommuner och landsting & CeHis, 2010). Sedan 

tidigare gör Sveriges kommuner och landsting så kallade punktprevalensmätningar 

två gånger per år, men dessa gör det inte möjligt att analysera antibiotikaordinationer 

eller förekomst av vårdrelaterade infektioner i realtid som ett samordnat register 

kan göra. 

Förslag 

Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet föreslår att Smittskyddsinstitutet 

får i uppdrag att upprätta ett hälsodataregister för att övervaka vårdrelaterade 

infektioner och diagnosrelaterade antibiotikaordinationer. Arbetet bör ske i dialog 

med Sveriges kommuner och landsting och utvecklingen av ovan nämnda nationella 

IT-system. Kostnaden bedöms ligga på medelnivå (se fotnot sid. 99). 

utveckla resistensövervakningssystemet svebar, och bygg upp 

sentinel-system för övervakning av antibiotikaresistens 

I det regeringsuppdrag som Smittskyddsinstitutet och Strama rapporterade 2008 

med förslag till framtida nationella övervakningssystem för antibiotikaresistens, 

antibiotikaförsäljning och förskrivningsorsaker, påvisas begränsningar i dagens 

övervakningssystem. Rapporteringssystemen ska larma vid infektionsutbrott res- 


pektive vid fynd av bakterier med nya resistensmekanismer och även användas för 

att övervaka utvecklingstrender. Olika uppföljningar har visat att befintliga system 

inte på ett tillräckligt sätt kan ge tidiga varningssignaler. De kan heller inte på ett 

tillfredställande följa resistensläget. De nuvarande systemen är vidare tidskrävande 

då inmatningsprocedurerna är manuella. Eftersom systemen är manuella ger de 

också begränsade möjligheter i den kontinuerliga insamlingen av data. De innehåller 

heller inte tillräckliga datamängder för att göra det möjligt att dra säkra 

statistiska slutsatser (Smittskyddsinstitutet & Strama, 2008). Resistensövervakning 

är en förutsättning för att kunna ta fram rekommendationer och riktlinjer, vilka 

krävs för den empiriska antibiotikabehandlingen. Sentinelundersökningar behövs 

för att ge en sann uppskattning av resistensepidemiologin för bl.a. diagnoser som 

urinvägsinfektion hos kvinnor och halsfluss. Smittskyddsinstitutet har tillsammans 

med de mikrobiologiska laboratorierna påbörjat utvecklingen av ett pilotsystem för 

övervakning av antibiotikaresistens, Svebar, med kapacitet för utveckling (Morner, 

2009; Smittskyddsinstitutet, 2011d; Statens folkhälsoinstitut, 2006). 

Förslag 

Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet föreslår att Smittskyddsinstitutet 

får till uppdrag att färdigställa och utveckla resistensövervakningssystemet Svebar 

till ett nationellt system, samt att tillsammans med huvudmännen bygga upp sentinelsystem 

för övervakning av antibiotikaresistens i olika patientgrupper i primärvård 

och sjukhusvård. Kostnaden bedöms som låg (se fotnot sid. 99). 

stärka det nationella samarbetet kring antibiotikaresistens genom att skapa 

nationella samarbetsstrukturer 

Antibiotikaresistensen är en stor utmaning för vårt framtida samhälle – inte bara för 

hälso- och sjukvården, utan också för djurnäringen och livsmedelsproduktionen. 

Därför behöver många olika kompetenser utveckla innovationer för att förebygga, 

diagnostisera och behandla bakteriella infektioner (EU-Kommissionen, 2009b; 

regeringens proposition 2005/06:50; Vinnova, 2009). Eftersom flera samhällssektorer 

är berörda, är det viktigt med en öppen och handlingsinriktad dialog mellan 

regeringen, hälso- och sjukvården, forskarsamhället, industrin och berörda myndigheter 

(regeringens proposition 2005/06:50; Vinnova, 2009). Berörda myndigheter 

behöver alltså samordna sitt arbete mot antibiotikaresistens för att kunna följa 

utvecklingen inom alla berörda sektorer på ett strukturerat och hållbart sätt, och för 

att undvika fragmentering och minskad effektivitet. Detta framgår tydligt i regeringens 

proposition Strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens och 

vårdrelaterade sjukdomar. Därför förordas att särskilda strukturer skapas för samarbete 

mellan berörda aktörer på området, med syfte att motverka antibiotikaresistens. 

Även forskning om antibiotikaresistens, vårdhygien, och antibiotika utveckling 

behöver följas och bevakas, särskilt på nationell nivå. Även denna uppgift bör ingå i 

aktörernas samarbete. Gruppen ska alltså, utöver att motverka antibiotikaresistens, 

verka för att hygienåtgärder för att minska smittspridning genomförs och utvär- 


deras samt för att forskning inom det antibakteriella området får fortsatt stöd. Ett 

sådant förslag har tidigare förts fram i Vinnovas rapport om antibiotikaresistens 

(regeringens proposition 2005/06:50; Vinnova, 2009). 

Förslag 

Statens folkhälsoinstitut föreslår att Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet får till 

uppdrag att ta fram en nationell samarbetsstruktur, där även andra berörda aktörer 

föreslås ingår. I uppdraget ingår också att starta en så kallad Task Force (insatsstyrka) 

mot antibiotikaresistens, i vilken representanter från alla berörda myndigheter, 

inklusive Smittskyddsinstitutet och en innovationsgrupp, föreslås medverka. 

I innovationsgruppen föreslås Vinnova och Vetenskapsrådet ingå. Förslaget är 

avstämt med Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Vinnova och Vetenskapsrådet. 

Kostnaden bedöms som hög (se fotnot sid. 99). 

Immunitet 

utveckla ett nationellt täckande hälsodataregister 

För att täckningen i det allmänna vaccinationsprogrammet ska vara fortsatt god 

krävs att allmänheten har ett stort förtroende för att de vacciner som ingår i dessa 

gynnar hälsan (Socialstyrelsen, 2008h; SOU 2010:39). Med effektiva uppföljningssystem 

går det att tidigt upptäcka förändringar i vaccinationstäckning och skyddseffekt, 

samt visa om vaccinerna har biverkningar. Med exakta data om vaccinationstäckning 

är det möjligt att göra riktade insatser i befolkningsgrupper, områden eller 

åldersgrupper där täckningen är bristande. Kvaliteten i data över vaccinationstäckning, 

skyddseffekt, samt biverkningar (om förutsättningar ges för samkörning av 

register) bedöms alltså stärkas avsevärt med ett IT-baserat hälsodataregister (SOU 

2010:39; Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). 

Ett digitalt register ger också möjligt att följa täckningsdata dag för dag. På så 

sätt kan myndigheter direkt iaktta plötsliga förändringar, vilket är avgörande för 

deras möjligheter att ingripa mot alla former av allvarlig svikt. Det gör det också 

möjligt att stärka eventuellt vikande vaccinationsvilja hos befolkningen (SOU 

2010:39; Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2009). Sedan 2002 

bedriver Smittskyddsinstitutet ett utvecklingsprojekt för att ta fram ett webbaserat 

informationssystem, Svevac, för registrering av vaccinationer för denna uppföljning. 

Möjligheterna att utvidga detta system till gällande sekretessregler för hälsodataregister 

diskuteras i utredningen Ny ordning för vaccinationsprogram, som 

också föreslår att Smittskyddsinstitutet ges uppdraget att ansvara för registret (SOU 

2010:39). 

Nuvarande manuella system för sammanställning av vaccinationsdata medför 

omfattande administrativt arbete i landstingen och hos Smittskyddsinstitutet. 

Behovet av att effektivisera uppföljningen har också ökat som en följd av att de nya 

vaccinerna som nu inkluderas i barnvaccinationsprogrammet oftare syftar till att 


motverka mindre allvarliga sjukdomshot såsom bältros och rota virus. De äldre vaccinerna 

däremot förhindrade svåra folksjukdomar med hög dödlighet eller utbredd 

risk för allvarliga komplikationer. Det här innebär också att de nya vaccinerna kräver 

en noggrannare och bredare nyttoanalys innan de införs i vaccinationsprogrammen. 

Detta gäller exempelvis både vaccinationerna mot HPV och pneumokocker. 

De nya vaccinerna behöver också fortlöpande utvärderas. Båda dessa faktorer ställer 

nya krav på uppföljningssystemen (SOU 2010:39; Statens beredning för medicinsk 

utvärdering [SBU], 2009). 

Förslag 

Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet förslår att ett nationellt, 

IT-baserat, hälsodataregister upprättas, där vårdgivarna ska registrera alla vaccinationer 

som ingår i barnvaccinationsprogrammet. För att åtgärden ska kunna fylla 

de uppföljningsbehov som finns för vaccinationer på nationell nivå förordar Statens 

folkhälsoinstitut att Smittskyddsinstitutet ges ansvaret för registret. Kostnaden 

beräknas som låg (se fotnot sid. 99). 

Smittämne 

stärka smittskyddet för särskilt utsatta grupper genom att införa sprutbytesverksamhet 

som ger tillgång till snabb provtagning och sjukvårdsåtkomst 

Vissa grupper är särskilt utsatta för smitta och annan sjukdom genom sina livsvillkor 

(regeringens proposition 2003/04:30; Socialstyrelsen, 2009a, 2010c; SOU 

2004:13). Hälso- och sjukvården behöver nå de här grupperna med förebyggande 

åtgärder som vaccination och provtagning då personerna ofta har en nedsatt hälsa 

och även kan vara smittbärare (Socialstyrelsen, 2009a). Sedan 2005 har antalet 

rapporterade fall av hiv ökat i Sverige, och förekomsten av akut hepatit B visar att 

även detta virus sprids aktivt i exempelvis vissa invandrargrupper och i samband 

med delade sprutor vid injektionsmissbruk (Smittskyddsinstitutet [SMI], 2007a). 

I Malmö och Lund, som bedriver sprutbytesverksamhet, har endast ett fåtal nya 

fall av hiv upptäckts under perioden 2000–2008 och någon inhemsk spridning av 

hiv förekommer inte bland injicerande drogmissbrukare. I sprutbytesprogrammet 

genomförs också hepatit B-vaccination, vilket har förhindrat lokal smittspridning 

(Holm L-E, Carlsson, & Wamala, 2009; Socialstyrelsen, 2010c). Sverige har sedan 

2006 en lag som tillåter landstingen att starta sprutbytesprogram, kompletterad 

av Socialstyrelsens föreskrifter (SFS 2006:323; SOSFS 2007:2). Det är viktigt att 

genom sprutbytesverksamheten arbeta på bred front med åtgärder för att hjälpa 

människor att bli av med sitt missbruk. Sprutbyte genom så kallade lågtröskelmottagningar 

förebygger spridning av hiv och hepatiter och har även inneburit att injicerande 

drogmissbrukare nås tidigare (Arponen, 2008; Holm L-E et al., 2009). Det 

är också visat att sprutbytesprogram är kostnadseffektiva (Australian Government 

Department of Health and Ageing, 2009). 


Förslag 

Statens folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet föreslår att stimulansmedel 

avsätts, för att stimulera sjukvårdshuvudmännen att införa sprutbytesverksamhet, 

som ger tillgång till snabb provtagning och sjukvårdsåtkomst. Kostnaden bedöms 

som medelnivå till hög (se fotnot sid. 99). 

Ytterligare identifierade utvecklingsbehov 

utreda hur den folkhälsopolitiska uppföljningen av målområde 7 kan förstärkas 

Arbetet med den här rapporten, om skydd mot smittspridning, har även visat på 

behov av utveckla den folkhälsopolitiska uppföljningen av målområde 7. Det gäller 

dels att se över och pröva om de indikatorer som idag används i den folkhälsopolitiska 

uppföljningen av detta målområde på ett representativt sätt kan visa 

utvecklingen för varje faktor för hälsa, dels att pröva om socioekonomi och konsekvensanalyser 

kan föras in. Syftet är att skapa ett bättre underlag att vidta folkhälsopolitiska 

åtgärder utifrån. 

Arbetet med rapporten har visat på förändringar som i framtiden kan vara skäl att 

ompröva de indikatorer som nu används för den folkhälsopolitiska uppföljningen 

av målområdet. Andra former av antibiotikaresistens har under denna period fått 

en ökad betydelse, som utvecklingen av ESBL karpaben-resistenta tarmbakterier 

som utgör stora utmaningar. Vad gäller immunitet kan frågor som utvidgningar av 

barnvaccinationsprogrammet samt behov av vaccination för särskilt utsatta vara 

skäl att ompröva indikatorn. Ökad förekomst av smitta som sprids via insekter, 

pandemier som H1N1-influensan, zoonoser 17 och ökad smitta via livsmedel, är 

också förändringar som pekar på att det kan finnas skäl att pröva om ytterligare 

smittvägar behöver inkluderas i indikatorerna för förekomst av smittämnen. Detta 

för att förstärka möjligheterna att följa den sammanlagda utvecklingen av faktorn 

förekomst av smittämnen. 

Målet för svensk folkhälsopolitik är vidare att skapa samhälleliga förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen (regeringens proposition 

2002/03:35; regeringens proposition 2007/08:110). Ett sätt att följa hur de folkhälsopolitiska 

åtgärderna bidrar till att uppfylla detta mål är att följa utvecklingen av 

hälsa i olika grupper utifrån socioekonomiska skillnader som utbildningsnivå och 

inkomst (Statens folkhälsoinsitut, 2010). Studier av europeiska förhållanden visar 

att infektionssjukdomar, i likhet med kroniska sjukdomar, är fördelade på olika sätt 

mellan olika grupper; sårbara grupper är betydligt sjukare (Semenza, 2008; J. C. 

Semenza, 2010a). Som konstaterats tidigare ger däremot Sveriges nationella statistik 

inte tillgång till uppgifter om utbildningsnivå och inkomst och redovisar heller 

inte födelseland så vi har inga uppgifter om fördelningen av infektionssjukdomar 

mellan olika socioekonomiska grupper. 

17 Bakterier, virus och parasiter som finns hos djur och som kan sprida sig till människor. 


Sådana data skulle göra det möjligt att mer precist kunna bestämma och kombinera 

förebyggande strategier för gruppers olika behov och kan därmed öka kostnadseffektiviteten 

i de förebyggande satsningarna (J. C. Semenza, 2010b). 

Förslag 

Statens folkhälsoinstitut föreslår mot bakgrund av detta att berörda myndigheter 

ges i uppdrag att utreda hur den folkhälsopolitiska uppföljningen av faktorer som 

rör målområde 7: Skydd mot smittspridning kan utvidgas för att förstärka uppföljningen 

och användningen av epidemiologiska data. I uppdraget ingår att bedöma 

behovet, samt att lämna förslag på hur en utveckling lämpligast kan ske. Syftet är 

att på sikt kunna ta fram bättre underlag för folkhälsopolitiska åtgärder. Kostnaden 

bedöms som låg (se fotnot sid. 99). 

I detta uppdrag prövas särskilt om det finns behov av att: 

• se över indikatorerna för målområde 7, särskilt för faktorn förekomst av smittämne, 

och ta fram ett förslag på kriterier för val av indikatorer som kan användas 

för uppföljningen av dessa faktorer 

• skapa möjligheter att följa socioekonomiska förhållanden och födelseland i den 

folkhälsopolitiska uppföljningen av målområde 7 och faktorerna förekomst av 

antibiotikaresistens, förekomst av immunitet, samt förekomst av smittämnen 

• göra fördjupade konsekvensanalyser av de åtgärdsförslag som kan identifieras 

utifrån den årliga epidemiologiska uppföljningen av antibiotikaresistenta bakterier 

och uppföljningen av antibiotikaförskrivning. 

utreda det nuvarande systemet för rapportering av hiv-fall med rikskod 

Det finns svårigheter med att statistiskt följa utvecklingen av hiv-epidemin i Sverige 

(Smittskyddsinstitutet, 2007a). Att anmälningar av nyupptäckta fall av hiv-infektion 

sker med s.k. rikskod innebär att rapporteringen av nyupptäckta fall är osäker 

och att det i vissa fall sker dubbelanmälningar. Rikskoden gör det även svårt att följa 

aidsutvecklingen av de hiv-anmälda (Smittskyddsinstitutet, 2007a). Avsaknaden av 

personnummer gör det dessutom svårt att göra mer ingående analyser av epidemiologiska 

samband med till exempel andra sexuellt överförbara infektioner. I t.ex. 

Finland har däremot praxis varit att personnummer använts ända från starten av 

hiv-epidemin. 

Förslag 

Statens folkhälsoinstitut föreslår att lämplig myndighet ges i uppdrag att, i diskussion 

med andra berörda aktörer, utreda det nuvarande systemet för rapportering av 

hiv-fall med rikskod för att se vilka konsekvenser det får för den statistiska uppföljningen 

och förutsättningarna för förebyggande åtgärder. I detta uppdrag ska också 

ingå att se över systemet för rapportering för övriga sexuellt överförbara infektioner 

som anmäls genom rikskod. Kostnaden bedöms som låg (se fotnot sid. 99). 


Prioriterade åtgärder 

Av dessa förslag föreslår Statens folkhälsoinstitut att följande fyra åtgärder prioriteras 

(i nämnd ordning): 

• Utveckla ett nationellt täckande hälsodataregister för vaccinationer. 

• Upprätta ett hälsodataregister för att övervaka vårdrelaterade infektioner och 

diagnosrelaterade antibiotikaordinationer. 

• Stärka smittskyddet för särskilt utsatta grupper genom att införa sprutbytesverksamhet 

som även kan ge snabb tillgång till provtagning och sjukvårdsåtkomst. 

• Stärka det nationella samarbetet kring antibiotikaresistens genom att skapa natio- 

nella samarbetsstrukturer. 


Referenser 

Arponen, A., Brummer-Korvenkontio, H., Liitsola, K. and Salminen, M. (2008). Förtroende 

och fri vilja som grund för hälsorådgivningsverksamhetensframgångar: – En tvärvetenskaplig 

utvärderingsstudie om effektiviteten av smittoförebyggande hälsorådgivningstjänster 

riktade till sprutdrogbrukare. Helsingfors: Folkhälsoinstitutet i Finland. 

Australian Government Department of Health and Ageing. (2009). Return of Investment 2: 

evaluation the cost-effectiveness of needle and syringe programs in Australia 2009. 

Britton, S., Hillgren, K., Marosi, K., Sarkar, K., & Elofsson, S.; (2009). Baslinjestudie om 

blodburen smitta bland injektionsnarkomaner i Stockholms län 1 juli 2007–31 augusti 

2008 Stockholm: Karolinska Institutet. 

Carlsson R-M., Tegnell, A. (2006). Dags för revidering av vaccinationsprogrammet. Skolhälsan(6), 

17–19. 

Cars, O., & Olsson-Liljequist, B (Red.). (2007). SWEDRES 2006: A report on Swedish antibiotic 

utilisation and resistance in human medicine. Solna: SMI och Strama. 

Cars, O., & colleagues. (2008). Meeting the challenge of antibiotic resistance. BMJ, 337(27), 

726–728 

Cars, O., m fl. (2009). Halvera antibiotikaförskrivningen i storstadsregionerna på fem år,. 

Läkartidningen, 106(47). 

Cars, O., m.fl. (2009). Halvera antibiotikaförskrivningen i storstadsregionerna på fem år. 

Läkartidningen, 106(47), 3133–3134. 

Cars, O., Olsson-Liljequist, B. (2006). SWEDRES 2005: A report on Swedish antibiotic utilisation 

and resistance in human medicine, Solna: SMI och Strama. 

Courvalin, P. (2008). Predictable and unpredictable evolution of antibiotic resistance 

(review). Journal of Internal Medicine, 264, 4-16. 

D’Ancona, F. (2009). VENICE I I: Go on combining our effort s towards a European common 

vaccination policy,. Eurosurveillance, 14(12 ), 1–2. 

Dohnhammar, U., & Olsson-Liljequist, B. (Red.). (2010). SWEDRES 2009: A report on Swedish 

antimicrobial utilisation and resistance in human medicine. Solna: Strama och SMI. 

EARSS. (2009). EARSS annual report 2008: on-going surveillance of S. Pneumoniae, S. 

aureus, E. coli, E. faecium, E. faecalis, K. pneumoniae, P. aeruginosa,(Red.). Bilthoven: 

RIVM. 

Ekdahl, K., & Giesecke, J. (red.). (2003). Smittskyddsboken. Stockholm: Studentlitteratur. 

EU-kommissionen. (2001). Proposal for a council recommendation on the prudent use of 

antimicrobial agents in human medicine. Bryssel: EU-kommissionen. 

EU-kommissionen. (2007). Communication from the Commission to the Council, the European 

Parliament, the European Economic and Social Committee and the Committee of 

the Regions. Combating HIV/AIDS in the European Union and neighbouring countries 

2006–2009. Bryssel: EU-kommissionen 

EU-kommissionen. (2009a). Communication from the Commission to the Council, the European 

Parliament, the European Economic and Social Committee and the Committee of 

the Regions. Combating HIV/AIDS in the European Union and neighbouring countries 

2009–2013. Bryssel: EU-kommissionen 


EU-kommissionen. (2009b). Council Conclusions on innovative incentives for effective antibiotics. 

Bryssel: EU-kommissionen. 

European Centre for Disease prevention and Control (2009) Chlamydia Control in Europe. 

Solna:ECDC 

European Centre for Disease Prevention and Control (2010). Transport Protocol Specification 

CSV – Comma Separated ValueTESSy. Solna: ECDC. 

European Centre for Disease Prevention and Control. Evidence for public health response 

(2010). Hämtad 2010-11-05 från http://www.ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/ 

spotlight_surveillance/Pages/Key_message_3.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2010a). Hämtad 2010-11-05, från 

http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/Spotlight_immunisation/Pages/Vaccines_powerful_tools.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2010b). Annual Epidemiological 

Report on Communicable Diseases in Europe 2009. Stockholm: ECDC. 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2010c). Annual Epidemiological 

Report on Communicable Diseases in Europe 2010. Stockholm: ECDC. 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2010d). Eurovaccine conference. 

Hämtad 2010-11-05 från http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/spotlight_ 

immunisation/pages/international_partnerships_initiatives.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2010e). HIV testing: Increasing 

uptake and effectiveness in the European Union. Stockholm: ECDC. 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2010f). Implementing the Dublin 

Declaration on Partnership to Fight HIV/AIDS in Europe and Central Asia: 2010 Progress 

Report. Solna: ECDC. 

European Centre for Disease prevention and Control. (2010g). Achieving and maintaining 

high vaccination coverage in Europe: the challenge remains. Hämtat 2010-11-05 från: 

http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/Spotlight_immunisation/Pages/challenges.aspx. 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2011a). EUVAC-net. Hämtad 2011- 

05-11 från http://www.euvac.net/graphics/euvac/background.html 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2011b). ESSTI-project. Hämtad 

2011-05-11 från http://ecdc.europa.eu/en/activities/surveillance/sti/Pages/ESSTI%20 

Project.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2011c). TESSy. Hämtad 2011-05- 

11 från http://ecdc.europa.eu/en/activities/surveillance/TESSy/Pages/interactive_TESSy_ 

databases.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2011d). Trans Atlantic Task Force 

on Antimicrobial Resistance – TATFAR. Hämtad 2010-12-14 från http://www.ecdc. 

europa.eu/en/activities/diseaseprogrammes/TATFAR/Pages/index.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2011e). Vaccinationsprogram i 

Europa. Hämtad 2011-05-11 från http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/Spotlight_immunisation/Pages/Vaccines_powerful_tools.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control. (2011f). The VENICE-project. Hämtad 

2011-05-11 från http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/spotlight/spotlight_immunisation/pages/international_partnerships_initiatives.aspx 

European Centre for Disease Prevention and Control, & European Medicines Agency. 

(2009). The bacterial challenge: Time to react. Stockholm: ECDC. 


European Centre for Disease Prevention and Control [ECDC]. (2010). Implementing the 

Dublin Declaration on Partnership to Fight HIV/AIDS in Europe and Central Asia: 

2010 Progress Report. Stockholm: ECDC. 

European Monitoring Center for Drugs and Drug Addiction. (2010). Guidelines for testing 

HIV, viral hepatitis and other infections in injecting drug users: A manual for providerinitiated 

medical examination, testing and counselling. Lisbon: EMCDDA Manuals. 

Förenta Nationerna. (2001). Declaration of Commitment on HIV/AIDS. Geneve: FN. 

Holm, L-E., Carlsson, J., & Wamala, S. (2009). Sprutbyte för narkomaner är en viktig folkhälsofråga. 

Dagens Nyheter, 2009-11-04. 

Kakoulidou, M., M., F., Lewensohn-Fuchs, I., & Johansen, K. (2010). Serum levels of 

rubella-specific antibodies in Swedish women following three decades of vaccination 

programmes. Vaccine, 28, 1001–1007. 

Kollef, M. H., G, Sherman, S., Ward, & Fraser, V. J. (1999). Inadequate antimicrobial treatment 

of infections: a risk factor for hospital mortality among critically ill patients. Chest, 

115, 462–474. 

Melander, E., & Cars, O. (2007). Antibiotikaresistenta S aureus ger ökad dödlighet och 

dyrare sjukvård. Läkartidningen, 104(42), 3052–3056. 

Morner, M. (2009). Unikt varningssystem ska slå larm om resistens. Smittskydd(6). 

Norrby, R. (2006). Svevac förbättrar vaccinationsprogram. Smittskydd(5). 

Ohlin, E. (2008). ESBL-bildande bakterier vanligare. Läkartidningen, 105(24–25), 1824– 

1825. 

OJL 21/32; 2601 2000. Commission Decision 2000/57/EC of 22 December 1999 on the 

early warning and response system for the prevention and control of communicable 

diseases under Decision No 2119/98/EC of the European Parliament and of the Council. 

Bryssel: EU-kommissionen. 

OJL 142/1; 0430 2004. Regulation (EC) No 851/2004 of the European Parliament and of 

the Council of 21 April 2004 establishing a European centre for disease prevention and 

control. Bryssel: EU-kommissionen. 

OJL 268/0310 1998. Decision No 2119/98/EC of the European Parliament and of the Council 

of 24 September 1998 setting up a network for the epidemiological surveillance and 

control of communicable diseases in the Community. Bryssel: EU-kommissionen. 

OJL 344/48; 2812 2007. Commission decision of 18 December 2007 amending decision No 

2119/98/EC of the European Parliament and of the Council and decision 2000/96/EC 

as regards communicable diseases listed in those decisions. Bryssel: EU-kommissionen. 

Pastore, C. L., Lopalco, P. L., O’Flanagan, D., Levy-Bruhl, D., Ferro, A., Tridente, G., et al. 

(2007). VENICE:Europe’s new network for vaccination. Eurosurveillance, 12(1). 

Regeringens proposition 2002/03:35. Mål för folkhälsan. Stockholm: Regeringen. 

Regeringens proposition 2003/04:30. Ny smittskyddslag m m. Stockholm: Regeringen. 

Regeringens proposition 2005/06:50. Strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistensoch 

vårdrelaterade sjukdomar. Stockholm: Regeringen. 

Regeringens proposition 2007/08:110. En förnyad folkhälsopolitik. Stockholm: Regeringen. 

Semenza, J., & Giesecke, J. (2008). Intervening to reduce Inequalities in Infections in Europe,. 

American Journal of Public Health, 98(5). 

Semenza, J. C. (2010). Strategies to intervene on socialdeterminants of infectious diseases. 

Eurosurveillance, 15(27). 

Semenza, J. C., Suk, J E, & Tsolova S. (2010). Social determinants of infectious diseases: a 

public health priority. Euro Surveillance, 15(27). 

SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Riksdagen. 


SFS 1985:125. Tandvårdslag. Stockholm: Riksdagen. 

SFS 2004:168. Smittskyddslag. Stockholm Riksdagen. 

SFS 2004:255. Smittskyddsförordning. Stockholm: Regeringen. 

SFS 2004: 344. Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Stockholm: Riksdagen. 

SFS 2006:323. Lag om utbyte av sprutor och kanyler. Stockholm: Riksdagen. 

SFS 2008:347. Förordning (2008:347) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Stockholm: 

Regeringen. 

SFS 2008:363. Förordning om provtagning för hivinfektion. Stockholm: Regeringen. 

SFS 2009:400. Offentlighets- och sekretesslag. Stockholm: Riksdagen. 

Smeets, E., & Weterings, R. (1999). Environmental indicators: Topology and overview 

(Technical report nr. 25). Copenhagen: European environmental agency (EAA). 

Smittskyddsinstitutet. (2005). Vaccinationsstatistik från barnavårdscentralerna insamlad 

januari 2005, gällande barn födda 2002. Solna: Smittskyddsinstiutet. 

Smittskyddsinstitutet. (2006a). Epidemiologisk årsrapport 2005. Solna: Smittskyddsinstiutet. 

Smittskyddsinstitutet. (2006b). Vaccinationsstatistik från barnavårdscentralerna insamlad 

januari 2006, gällande barn födda 2003. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet. (2007a). Epidemiologisk årsrapport 2006. 


januari 2007, gällande barn födda 2004. 

Smittskyddsinstitutet. (2008a). Epidemiologisk årsrapport 2007. Solna: Smittskyddsinstitutet. 


januari 2008, gällande barn födda 2005. 


Smittskyddsinstitutet. (2009b). Tema vårdrelaterade smittor: Slutrapport. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet. (2009c). Vaccinationsstatistik från barnavårdscentralerna insamlad 

januari 2009, gällande barn födda 2006 Solna: Smittskyddsinstitutet. 


Smittskyddsinstitutet. (2010b). Nationell kommunikationsstrategi för det förebyggande 

arbetet mot hiv, sexuellt överförda infektioner och vissa blodburna sjukdomar. Solna: 

Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet. (2010c). Vaccinationsstatistik från barnavårdscentralerna insamladjanuari 

2010, gällande barn födda 2007. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet. (2011a). Kriminalvården har full koll på smittorna. Hämtad 2011-01- 

01, från http://www.smittskyddsinstitutet.se/temaar-2009/artiklar/kriminalvarden-harfull-koll-pa-smittorna/ 

Smittskyddsinstitutet. (2011b). SMI-dagar om vaccinationer. Hämtad 2011-05-11, från 

http://www.smittskyddsinstitutet.se/om-smi/utbildningar/smi-dagar/tidigare-smi-dagar/ 

vaccinationer-i-barn-och-skolhalsovarden/ 

Smittskyddsinstitutet. (2011c). Vårdrelaterade smittor inom Kriminalvården. Hämtad 2011- 

05-11, från http://www.smi.se/temaar-2009/smittor-i-samhallet/kriminalvarden/ 

Smittskyddsinstitutet. (2011d). Årsredovisning 2010. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet (Red.). (2007c). Epidemiologisk årsrapport 2006. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet, Boverket, & VVS Installatörerna. (2006). Legionella i vatteninstallationer. 

Stockholm: Boverket. 


Smittskyddsinstitutet, & Strama. (2008). Förslag till framtida nationella övervakningssystem 

för antibiotikaresistens, antibiotikaförsäljning och förskrivningsorsaker. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen. (2010). Hiv, STI och juridik i Sverige. Solna: Smittskyddsinstitutet. 

Socialstyrelsen. (2005). Rekommendationer för profylax mot hepatit B: Profylax med vaccin 

och immunoglobulin – före och efter exposition. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2006). Att förebygga vårdrelaterade infektioner: Ett kunskapsunderlag. 

Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2007a). Background to a vaccination programme for the human papilloma 

virus in Sweden 2007. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2007b). MRSA hos personal inom vård och omsorg: Ett kunskapsunderlag. 


Socialstyrelsen. (2007c). Rekommendationer för handläggning av personal inom vård och 

omsorg avseende MRSA. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2007d). Vårdhygien i kommunerna-en enkätundersökning, Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2007e). Vårdhygien i praktiken: En nationell verksamhetstillsyn. Stockholm: 


Socialstyrelsen. (2008a). Country progress report Sweden. Stockholm: Regeringen. 

Socialstyrelsen. (2008b). God hygienisk standard i kommunal vård och omsorg: Möjligheter 

till förbättringsarbete. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2008c). Inventering av antibiotikaanvändningen inom hälso- och sjukvården: 

Rapportering av regeringsuppdrag. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2008d). Nationell kommunikationsstrategi för det förebyggande arbetet 

mot hiv, sexuellt överförda infektioner och vissa blodburna sjukdomar. Stockholm: 


Socialstyrelsen. (2008e). Smitta i förskolan: Kunskapsöversikt. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2008f). Smittspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Stockholm: 


Socialstyrelsen. (2008g). Sprutbytesverksamheterna i Lund och Malmö: Tillsynsrapport: dnr 

44-12644/2008. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2008h). Vaccination av barn: Det svenska vaccinationsprogrammet. Stockholm: 


Socialstyrelsen. (2009a). Folkhälsorapport. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2009b). Nationell handlingplan för klamydiaprevention: Med fokus på ungdomar 

och unga vuxna. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2009c). Rekommendationer för vaccination mot humant papillomvirus 

(HPV). Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2010a). Meticillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA): Rekommendationer 

för bedömning av bärarskap och smittrisk. Stockholm: Socialstyrelsen,. 

Socialstyrelsen. (2010b). MRSA i förskolan: Underlag och rekommendationer för handläggning. 


Socialstyrelsen. (2010c). UNGASS Country progress report. Stockholm: Sveriges Regering. 

SOSFS 2000:1. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering i 

hälso- och sjukvården. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOSFS 2005:12. Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården. 



SOSFS 2005:23. Smittspårning. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOSFS 2006:22. Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:22) om vaccination av barn. 


SOSFS 2007:1. Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:1) om anmälan av anmälningspliktig 

sjukdom i vissa fall. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOSFS 2007:2. Utbyte av sprutor och kanyler till personer som missbrukar narkotika. Stockholm: 


SOSFS 2008:7. Ändring i föreskrifterna SOSFS 2006:22 om vaccination av barn. Stockholm: 


SOSFS 2008:31. Socialstyrelsens föreskrifter om ändring i föreskrifterna (2006:22) om vaccination 

av barn. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOSFS 2009:28. Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOU 2004:13. Samhällets insatser mot hiv/STI - att möta förändring. Stockholm Fritzes. 

SOU 2009:55. Ett effektivare smittskydd. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2010:39. Ny ordning för nationella vaccinationsprogram. Stockholm: Fritzes. 

Statens beredning för medicinsk utvärdering. (2009). Vacciner till barn: Skyddseffekter och 

biverkningar: En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: SBU. 

Statens folkhälsoinsitut. (2010). Folkhälsopolitisk rapport 2010.Framtidens folkhälsa-allas 

ansvar: R nr R 2010:16. Solna: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2005). Folkhälsopolitisk rapport 2005. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut. (2006). Kunskapsunderlag till folkhälsopolitisk rapport 2005: 

Målområde 7: Gottskydd mot smittspridning. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Stenhem M. (2006). Mer insatser krävs mot både inhemsk och importerad MRSA. Läkartidningen, 

103(17), 1285. 

Strama. (2010). MRSA i samhället: Förslag till handläggning baserat på befintligt kunskapsunderlag 

och svenska erfarenheter. Stockholm: Strama. 

Struwe, J., & Olsson-Liljequist, B. (Red.). (2008). SWEDRES 2007: A report on swedish 

antimicrobial utilisation and resistance in human medicine. Solna: SMI och Strama. 

Struwe, J., & Olsson-Liljequist, B. (Red.). (2009). SWEDRES 2008: A report on swedish 

antimicrobial utilisation and resistance in human medicine. Solna: SMI och Strama. 

Sveriges kommuner och landsting. (2005a). Ren vård är säkrare vård: Erfarenheter från 

genombrottsprojektet VRISS: Vårdrelaterade infektioner ska stoppas. Stockholm: Sveriges 

kommuner och landsting. 

Sveriges kommuner och landsting. (2005b). Ren vård är säkrare vård:Erfarenheter från 

genombrottsprojektet VRISS:Vårdrelaterade infektioner ska stoppas. Stockholm: Sveriges 


Sveriges kommuner och landsting. (2007). VRISS: Slutrapporter 2006. Stockholm: Sveriges 


Sveriges kommuner och landsting. (2010). Hälso och sjukvård åt asylsökande under 2009 

(dnr 10/0129). Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. 

Sveriges kommuner och landsting, & CeHis. (2010). Förstudie av kontinuerlig registrering 

av vårdrelaterade infektioner -utveckling av IT-stödsystem:Slutrapport. Stockholm: Sveriges 


Sveriges regering. (Prop. 2005/06:60). Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma 

sjukdomar, Stockholm: Fritzes. 


Tikkanen, R. (2007). Kunskapsbaserad hiv-prevention rikta mot män som har sex med män: 

en sammanfattning och diskussion av sex internationella litteraturöversikter. Stockholm: 


Tikkanen, R. (2008). Person, relation och situation:riskhandlingar, hivtest och preventiva 

behovbland män som har sex med män (nr. FOU Rapport 2008:1). Malmö: Malmö 

högskola. 

Tikkanen, R., Månsson, S-A., Daneback, K., & Eriksson, N. (2006). MSM-enkäten 2006:en 

översiktlig resultatpresentation. Malmö: Malmö högskola. 

TNS plc, & TNS opinion. (2010). Anti-microbial resistance (Eurobarometer nr. 338). Brussels: 

European Commission. 

UNAIDS. (2010). Monitoring the Declaration of Comittment on HIV/AIDS: Guidelines on 

construction of Core Indicators 2010 Reporting. Geneve: UNAIDS. 

Vinnova. (2009). Uppdrag för att göra en studie inom området antibiotikaresistens. Vinnova; 

Stockholm 

World Health Organization. (1999). Report on infectious diseases: Removing obstacles to 

healthy development. Geneva: World Health Organization. 

World Health Organization. (2003). Communicable diseases 2002: Global defense against 

the infectious disease threat. Geneva: World Health Organization. 

World Health Organization. (2005). Fifty-eight world health assembly. Geneva: WHO. 

World Health Organization. (2007). A safer future : Global public health security in the 21st 

century (World health report 2007). Geneva: WHO. 

World Health Organization Europe & UNAIDS. (2008). Progress on implementing the 

Dublin Declaration. On Partnership to Fight HIV/AIDS in Europe and Central Asia. 

Geneva: WHO. 

Örn, P. (2007). “Medicinsk turism” ökar risk för importerad MRSA. Läkartidningen, 

103(17), 1281. 


Det övergripande målet för folkhälsan är att skapa samhälleliga 

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 

Statens folkhälsoinstitut har därför regeringens uppdrag att analysera 

och följa upp den nationella folkhälsopolitiken samt att föreslå framtida 

satsningar och prioriteringar. Resultatet presenteras i en regelbundet 

återkommande folkhälsopolitisk rapport. 

Denna rapport är en av 21 underlagsrapporter för Folkhälsopolitisk 

rapport 2010: Framtidens folkhälsa – allas ansvar, som Statens 

folkhälso institut presenterade för regeringen i november 2010. 

Rapporten ger en fördjupad kunskap och information inom folkhälsans 

målområde 7 – skydd mot smittspridning. 

Syftet med denna rapport är att visa hur förutsättningarna för hälsa 

inom målområde 7 med fokus på perioden 2005–2009 har utvecklats, 

vilka åtgärder som har genomförts inom målområdet samt att ge 

rekommendationer till framtida åtgärder. 

Rapporten vänder sig i första hand till sakkunniga och praktiker inom 

området skydd mot smittspridning men även politiker, som genom 

denna skrift får ett fördjupat underlag för att följa upp genomförda 

åtgärder och göra prioriteringar för framtidens folkhälsa inom målområde 

7. 

Statens folkhälsoinstitut utvecklar och förmedlar kunskap för bättre hälsa. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

R 2011:26 

fhi@strd.se 

www.fhi.se 

ISSN 1651-8624 

ISBN 978-91-7257-868-5 (pdf) 

ISBN 978-91-7257-869-2 (print)

Skydd mot smittspridning. Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?