Skrivkramp 2010 - Halmstad

Nu när du är borta har jag ingen mer än mig själv ...
När det var du och jag Justin, vi visste inte riktigt vad vi gjorde ibland.
Att det blev så fel ...
Jag har fortfarande inte glömt dig även om det var över 10 år sedan du gick bort.
Jag tycker fortfarande att det är konstigt att vi såg och hörde samma saker som ingen annan
gjorde.
Vi till och med kände dom, trodde på dem ...
Vi var så unga att ingen av oss ville tro att vi var psykiskt sjuka.
Jag vill fortfarande tro att dom verkligen fanns, att det var dom som tog över min kropp och
skadade dig ...
Rörde dig ...
Våldtog dig ...
Men det var jag hela tiden, men även du trodde det var någon annan.
En dag berättade du för dina föräldrar, sa dom berättade för mina och snart var vi tvungna
att förklara allt.
Inte långt efter tog du livet av dig ...
Jag anklagar fortfarande mig själv att du blev så sårad.
Men nu när du inte är här, bara jag,
Jag kan erkänna för mig själv att även om jag tyckte synd om dig jag också älskade att röra
dig, att vara inuti dig.
Jag älskade dig ...
Och just det är jag glad att det var ingen annan som gjorde det ...
Emmi
Ett försök. En tvingat frustrerad behärskning. Och sedan den där svalnande ilskan som med
åren blir härsken och osar av sådant man inte kan förlåta.
Bitterhet smakar surt.
Han inbillar sig att det är för att den är illa dold, att den har stått framme för länge. Att hans
hjärta inte är kallt nog. Det är liksom försent när bäst före datumet på ursäkterna har gått ut.
När allt det som då gick att rädda är svalt av ”går inte att göra ogjort”. Förlåten han väntat
på som aldrig kommit har fått beslutsamheten att börja gro där hjärtat multnat. Alla känslor
ruttnat till någon simpel form av död, abstrakt cellulosa och lämnat kvar det bittra
”jag älskar dig inte längre”
Ellen
8