Musikklassrummet i blickfånget - DiVA

diens forskningsfrågor är av en annan art än att de skulle kunna ge förklaringar
till hur och på vilket sätt den diskursiva praktiken står i relation till de bakgrundsfaktorer,
diskursiva eller icke diskursiva, som är verksamma i konstruktionen
av den diskursiva praktiken. Dessutom vet vi redan att ovanstående
faktorer har större eller mindre betydelse för verksamheten i skolan. Finns
inga musikinstrument i klassrummet bidrar detta oundvikligen till att musikutövning
i klassrummet uteblir. Är lärarens musikaliska kompetens obefintlig
minskas förmodligen elevernas möjlighet att utveckla sin musikalitet under
musiklektionerna. Vår avsikt är istället att studera vilken kunskap som explicit
bildas i klassrummen, vilka subjektspositioner som är möjliga att inta samt att
diskutera effekterna av detta. Vi vänder därmed på steken. Istället för att ”se
bakom” och försöka förklara vad händelserna kan tänkas bero på vill vi ”se
framför” eller ”vid sidan om” eller kanske till och med ibland ”upp och ned”
för att på så sätt utmana det som konstituerats som normalt, det vill säga diskurserna.
Normativitet, kritik och relativism
Även frågan om normativitet är något som vi anser hör hemma i en självreflexiv
inställning till forskning. Vi författare är i grunden musiklärare och har
därmed en erfarenhet av att verka i en starkt normativ kontext, erfarenheter
som skulle kunna ligga oss i fatet i våra försök att perspektivera klassrumspraktikerna.
Även som forskare finns naturligtvis risker att hamna i normativitetsfällan.
Det musikpedagogiska forskningsfältet är ingalunda fritt från ställningstaganden
om ”den goda musikundervisningen”. Vi är alla invävda i diskursiva
nät vilka formar våra uppfattningar och tankar i en viss tid och i en
viss miljö och därmed blir frågan om reflexivitet angelägen i alla vetenskapliga
sammanhang. Precis som enkätundersökningar kan ses som begränsande i sitt
utfall, genom att en viss sorts frågor ställs och en viss sorts svar därmed är
möjliga, kan även denna diskursanalys ses som begränsande då resultatet är
filtrerat genom våra ögon. Vi har dramatiserat studien liksom enkätforskaren
har dramatiserat enkätfrågorna. En av svårigheterna med denna typ av metodologi
är att vi som forskare ständigt måste kräva av oss själva att pröva vad vi
ser. Att hela tiden ställa frågor till sig själv kring det man ser och fundera över
varför jag ser det jag ser. Beror det på mina egna minnen från tiden som mu-
30