Jonathan Swift: Djurens bikt

illasinnade, utom den sistnämnda, som överträffar människan i slughet. Så stor är människans
högfärd.
En gång i tiden talade djuren;
den gåvan fick de av naturen
(de lärde säger: djuren har
den talangen ännu kvar),
och de var lika fasta i tron
som folk är nu i sin religion.
Det hände sig, när pesten bröt ut,
att de blev frommare än förut,
och djurens konung (nej, det är fel:
de fyrfota djurens, för all del) 10
lät utgå en proklamation
till hela sin djuriska nation:
var undersåte måste bekänna
för prästen sina synder. Denna
ukas blev åtlydd prompt och villigt
som ju var ganska rätt och billigt –
med bikt kan syndarn sig hugsvala.
Den fromma vargen började tala:
”Ack, gode fader: jag har syndat helt visst
(som många andra), ja, stor är min brist. 20
Låt mig bekänna: sistlidne fredag
min fasta likt en usling bröt jag.
Dock trotsar jag allt lömskt förtal,
ty aldrig har jag något kval
min nästa berett; nej, alltför god
är jag att leva på stöld eller blod.”
En annan bikt gav åsnan sen:
han skämtade jämt, och gav skämt igen;
en spjuver var han, och det med besked:
han lämnade aldrig en dumbom i fred. 30
Med sina vänner skämtade han
(väl långt gick kanske skämtet ibland).
Mot all kritik fanns ett försvar:
att han ett boret kvickhuvud var –
var det en synd, då måste man
beskylla naturen i första hand.
Ett fel han fann med stort besvär:
sex tum för korta öronen är:
om de varit lagom långa blott,
han audiens hos konungen fått. 40
Och stämmans charm var helt fatal,
ty han var djurens näktergal.
2