Jonathan Swift: Djurens bikt

Ja, det är sant att folket förstått
att allt han ville var innerligt gott.
Nu har han dess kärlek prövat på;
den var väl både si och så.
Som rik han kom till hovet en gång,
men lyckan varit honom vrång. 190
Hans kassa blir alltmera svag,
bankrutten närmar sig var dag.
Snart är det slut på det han har,
då har han inga pengar kvar
och det är dags för tiggarstaven.
Han står ett tuppfjät ifrån graven.
Ack, att Hans Majestät blott skrev
för honom ett litet nådebrev
och äntligen lät honom dra sig tillbaka
(en njutning han länge önskat smaka) – 200
då skulle hans bokföring be besked
om att tiotusen strukit med.
Han erkänner, om också det ter sig fräckt,
att aldrig han gynnat sin egen släkt.
Att hovet fylls med anförvanter –
släktingar till höga tanter –
den orättvisan hans vrede väcker.
Hans egen moral de andras bräcker:
för honom är hans land hans mor
och varje man av heder hans bror. 210
Själv handlade han kanske fel
när han ej sökte för egen del
något stöd hos de rika eller höga,
och släkt och vänner betydde föga:
han sökte sig till de kunniga och visa.
All själviskhet var han van att risa:
han såg till andras fördel jämt
och tog sin egen mer på skämt.
Falskspelarn svär: ”Jag hatar spel”
(en timme kan han ju slå ihjäl); 220
det är nog bäst, för han är så svag
i spelet, att varenda dag
hans guld rinner bort i rasande fart
(ruinen hotar uppenbart).
Det finns en bondfångarklubb, som är bra
(han säger) på tusen knep att bedra:
att mixtra med kort och fixa en tärning
och mången annan välment gärning.
Hans pengar försvinner, han vet nog hur:
när han är drucken är det hans tur: 230
kamraterna samvetsgrant honom plundrar
(blott oskulden sig över det förundrar).
6