Metallpåverkade sjöar och vattendrag i Dalarna - Länsstyrelserna

I Hyttbäckens avrinningsområde utfördes även biologiska undersökningar 2009 i form
av fiske. Nätfiske utfördes i de tre sjöarna och elfiske i bäcken nedströms Silvbergssjön i
anslutning till provpunkt 56. Resultaten från fisket i Silvbergssjön och dess utloppsbäck
visar att bägge fortfarande saknar fisk. Avsaknaden av fisk behöver dock inte återspegla
de kemiska förhållanden som i dag råder i dessa vatten. Eftersom det är osannolikt att fisk
av egen kraft skulle kunna ha återkoloniserat området, kan avsaknaden av fisk helt enkelt
vara ett resultat av utebliven återinplantering. I de två andra sjöarna fångades dock fisk; i
Dammsjön fångades abborre och gädda och i Mossbysjön fångades abborre. För
Dammsjön uppvisar såväl mängden fångad fisk som storleksfördelningen hos
abborrpopulationen inga tecken på störning. Inte heller i Mossbysjön avviker
storleksfördelningen hos abborrpopulationen från ett friskt fisksamhälle. Mängden fisk
som fångades i Mossbysjön var dock mycket lägre än förväntat, vilket kan tyda på
störning.
Vid analys av metalltransporterna framträder gruvområdet vid Silvbergssjön som den
huvudsakliga metallkällan. Dock är variationerna i transporter betydligt större än
variationerna i halter, vilket gör det svårt att avgöra olika källors exakta betydelse. Till
exempel varierar zinktransporten i rännilen som rinner över de nedersta delarna av
slaggfältet mellan 370-3 200 g/dygn medan zinkhalten bara varierar mellan 23 000-80 000
µg/l. Anledningen till detta mönster är stora flödesvariationer.
Variationen i vattenflöde är även stor mellan olika provpunkter. Den provpunkt som
hade högst flöde vid ett provtagningstillfälle kan ha lägst flöde vid nästa. Anledningen
kan vara att det tar tid innan ett förändrat flöde fortplantar sig nedströms (t.ex. efter ett
kraftigt regn). Flödesmönstret påverkas även av de regleringar som görs i Dammsjöns
utlopp samt vid vattenfördelaren nedströms Silvbergssjön. De stora variationerna i relativt
flöde mellan olika provpunkter gör att metalltransporterna är som störst vid olika platser
vid olika tillfällen. Exempelvis är zinktransporten vid två tillfällen som störst vid
provpunkt 57 och vid ett tillfälle vardera som störst vid provpunkterna 54, 56 och 58.
Utifrån de uppmätta metalltransporterna står det dock klart att den rännil som rinner
över de nedersta delarna av slaggfältet tillför Silvbergssjön betydande mängder metaller.
Troligen kan inte hela sjöns metalltillskott tillskrivas rännilen, utan diffust läckage från
gruvan och kanske även upplagrade metaller i sjöns sediment utgör andra metallkällor.
Några andra betydande metallkällor än gruvområdet vid Silvbergssjön kan inte identifieras.
Troligtvis läcker gruvområdet Östra Silvberg även en mindre mängd metaller till Ljusterns
avrinningsområde (se Uppsala universitet 2004 för en hydromorfologisk beskrivning av
Silvbergssjön och dess avrinningsområde).
Resultaten från 2008-2009 ger en bild av ett vattensystem som är kraftigt metallpåverkat
från ett enstaka gruvområde. Metallhalterna som uppmätts är också i det närmaste
identiska med dem som uppmättes vid de två tidigare gruvavfallsundersökningarna
(Andersson 2005; Danielsson-Stenström 2007). Metallpåverkan är dock i huvudsak
begränsad till området uppströms Hyttbäckens mynning i Ljusterån. Metalltillskottet från
Östra Silvberg gör i och för sig att gränsvärdet för zink överskrids något i de nedersta
delarna av ån. Halten överskrids dock med ganska liten marginal (16-32 µg/l; provpunkt
44), och höjningen sker från en redan något förhöjd nivå (12-18; µg/l; provpunkt 45). Det
moderata överskridandet av gränsvärdet för zink i Ljusteråns nedersta delar till följd av
metalltillskott från Hyttbäcken är alltså i sammanhanget försumbart.
36 │ Gruvavfallsundersökning Etapp 3 │ Länsstyrelsen Dalarna 2010 : 08