358 Svensk botanisk t 99-2 pdf - Länsstyrelserna

74 U. Arup m fl SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
På södra delen av ön Jungfrun i Kalmarsund finns en unik, urskogsartad
ädellövskog, vars epifytiska lavflora undersöktes under två dagar
i juni 1996. Lavfloran visade sig vara mycket rik – vi fann 174
arter, varav sju aldrig tidigare rapporterats från Småland. Många av
lavarna är rödlistade, och åtskilliga är oceaniska arter som här har
en östlig utpost. Den stora artrikedomen förklaras bland annat genom
skogens variationsrikedom och relativa orördhet, och genom havets
inflytande på lokalklimatet.
Mitt ute i Kalmarsund reser sig den mytomspunna
ön Jungfrun, eller Blå Jungfrun,
ur havet. Otaliga är de historier som berättats om
ön av sjömän och ortsbefolkning. Vem har inte hört
talas om Blåkulla, dit häxorna beger sig på skärtorsdagsnatten
för sin årliga orgie tillsammans med
djävulen? Berömt är också nationalskalden Verner
von Heidenstams bröllop som stod här en julikväll
1896 i skenet av facklor, och med ett bröllopsfölje
klätt i vita lakan.
Idag är ön nationalpark och lockar många besökare
genom sin svårtillgänglighet, sin säregna
natur och genom möjligheterna till bad. På den
västra sidan finns också en stor stenlabyrint, Trojeborg,
som existerade redan vid Linnés besök 1741.
Jungfrun uppskattas dessutom för sina geologiska
sevärdheter med bl a grottor och jättegrytor. Varje
år besöks ön av 6 000–10 000 personer (Naturvårdsverket
1985), som tar sig runt ön på spångade stigar
i den ställvis rätt krävande och kuperade terrängen.
Mindre känd är förekomsten av en unik, urskogsartad
ädellövskog med betydande biologiska värden,
belägen på öns södra del. I juni 1996 besöktes ön av
författarna. Syftet var i första hand att undersöka
rödlistade och sällsynta epifytiska lavars status och
tillstånd i ädellövskogen, i andra hand att öka kunskapen
om de övriga epifytiska lavarna i denna
miljö.
Jungfruns läge, topografi och geologi
Med sina 86,5 meter över vattenytan tornar Jungfrun
upp sig över havet likt en kupol i den norra delen av
Kalmarsund. Ön är belägen 20 km öster om Oskarshamn
och 8 km väster om Horns udde på Öland. Den
största längden är 1150 m och största bredden 840
m. Arealen är 66 ha. Området hör till landskapet
Småland, till Kalmar län och Misterhults socken.
Jungfruns grovkorniga, röda granit bildades för ca
1,5 miljarder år sedan och avviker från såväl Kalmarsundsbottnens
kambriska sandsten som Ölands kalkbergarter.
Däremot finns liknande bergarter på fastlandet
mellan Västervik och Oskarshamn.
Öns former har utmejslats av istiderna. Nordsidan
av ön kan beskrivas som en stötsida, och den
södra som en läsida. Inlandsisens sandblandade smältvatten
polerade jungfrugraniten, och i strömvirvlar
med löpstenar bildades jättegrytor i berghällen (Laufeld
& Paasio 1984).
Efter den senaste istiden har havets vågor påverkat
hela ön. Under Östersjöstadierna Ancylussjön och
Litorinahavet, med 35 m respektive 25 m högre
havsnivå än idag, svallades lösa avlagringar som sand,
grus och sten ytterligare bort. För mer detaljerad
information om öns geologi hänvisas till Du Rietz
m fl (1961), Åberg m fl (1983), Nordenskjöld (1944),
Mattsson (1960) och Lundqvist (1920).
Havet har stort inflytande på klimatet
Klimatet på Jungfrun är närmast oceaniskt med ganska
milda vintrar och svala men torra somrar. Någon
väderstation finns inte på ön, men förhållandena på
den närbelägna stationen Ölands norra udde är troligtvis
representativa även för Jungfrun. Följande statistik
från Ölands norra udde omfattar perioden 1961–
1990 (SMHI): Årsmedeltemperaturen är +7,3°C.
Kallaste månad är februari med en medeltemperatur
på –1,1°C, varmast är juli med +16,7°C. Årsnederbörden
är låg med ett snitt på ca 580 mm (verklig
nederbörd), men genom havets inflytande är ändå
lokalklimatet fuktigt.