Malmö – från kvantitets- till kvalitetskunskapsstad - Malmö stad

Malmö – från kvantitets- 

till kvalitetskunskapsstad 

Mikael Stigendal 

Ett diskussionsunderlag framtaget för 

Kommission för ett socialt hållbart Malmö

2 augusti 2012 

Författare 

Mikael Stigendal 

Kommissionär och professor i sociologi, Malmö högskola 

Framtagen för 

Kommission för ett socialt hållbart Malmö 

www.malmo.se/kommission

Ett diskussionsunderlag till Malmökommissionen 

Denna vetenskapliga underlagsrapport är ett diskussionsunderlag framtaget för Kommission för ett 

socialt hållbart Malmö. Syftet är att få till stånd en bred diskussion och medverkan kring kommissionens 

olika frågeställningar om hur skillnader i hälsa ska kunna minska i Malmö. Målet är att den slutrapport 

som ska lämnas till kommunstyrelsen i december 2012 är så väl förankrad och konkret som möjligt. 

Kommunstyrelsen i Malmö beslutade i november 2010 att tillsätta kommissionen, som är politiskt 

oberoende. Utgående från direktiven ska kommissionen ta fram ett vetenskapligt underlag som bas för 

politiska beslut om hur ojämlikhet i hälsa ska kunna minskas. 

Fokus för slutrapporten är på så kallade sociala determinanter för hälsa och ohälsa. Vi vet att dessa deter- 

minanter ytterst förklarar en betydande del av de skillnader i hälsa som finns inom staden och att de går 

att påverka. Exempel på determinanter är de tidiga barnaåren, skolan, arbetslöshet, inkomst, delaktighet i 

samhället, boendemiljö, segregation och utanförskap. 

Författarna till underlagen är ansvariga för innehållet. De slutsatser som redovisas i detta underlag kan 

inte ses som de som kommer att redovisas i slutrapporten. I slutrapporten kommer helhetsbilden, ba- 

serad på samtliga underlag och dialog med olika aktörer, att styra vad kommissionen till slut anser vara 

mest angeläget att åtgärda för att på sikt minska ojämlikheterna i hälsa i Malmö. 

Synpunkter på detta underlag kan framföras till kommissionens huvudsekreterare Anna Balkfors (anna. 

balkfors@malmo.se) eller via hemsidan www.malmo.se/kommission där samtliga diskussionsunderlag 

kommer att finnas för nedladdning. 

Sven-Olof Isacsson 

Professor emeritus, Medicinska Fakulteten, Lunds Universitet, 

Skånes universitetssjukhus, Malmö. 

Ordförande i Kommission för ett socialt hållbart Malmö.

Förord 

Arbetet med denna rapport började i december 2011. Jag funderade mycket på vad 

den skulle innehålla och hur jag skulle skriva den. I den processen hade jag stor hjälp 

av Sanna Bang Olsson. Hon har sen också läst och kommenterat slutmanus. Stort tack 

till dig, Sanna, för stöd, uppmuntran samt många bra kommentarer och språkändringar. 

En första version blev klar i början av april. En workshop arrangerades den 16 april där 

deltagarna diskuterade denna version i grupper. Tack till samtliga deltagare: Anna Balkfors, 

Anne Harju, Annelie Larsson, Annika Pfannenstill, Bertil Nilsson, Bim Riddersporre, 

Cecilia Bengtsson, Christer Dahlskog, Eva Renhammar, Frida Leander, Gustavo 

Nazar, Göte Rudvall, Hanna Cinthio, Hjalmar Falk, Håkan Larsson, Ingemar Holm, 

Jenny Malmsten, Jessica Hultzen, Kerstin Larsson, Leif Åhlander, Marie Köhler, Martin 

Grander, Minka Husic, Mujo Halilovic, Per Olof Östergren, Philip Lalander, Pia Hellberg 

Lannerheim, Sadiye Altundal, Sanna Bang Olsson och Vjollca Haxha. 

Jag fick många bra synpunkter. En del tyckte att rapporten var för snäv. Den borde inbegripa 

mer om tidigare storstadsinsatser. Det tog jag till mig och arbetade därför om 

hela rapporten. Jag fick hjälp av Martin Grander som gick igenom mängder av rapporter 

och skrev underlag till kapitlen om URBAN, Storstadssatsningen, Välfärd för alla, UR- 

BACT och Lilla Växthuset. Martin har sen också läst och kommenterat slutmanus. Stort 

tack för dina gedigna insatser, Martin. Version 2 blev klar innan midsommar. Den lästes 

och kommenterades omgående av Erika Pettersson och Sven-Olof Isacsson. Tack till 

er båda för det. Därefter skrev jag version 3 som blev klar i början av augusti. Den har 

sen diskuterats på möten med Stadskontorets avdelning för samhällsplanering och Folkhälsorådet. 

Ett särskilt stort tack till Göte Rudvall, nybliven hedersdoktor vid Malmö 

högskola samtidigt med bl a Michael Marmot och Tomas Hammar. Vi har samarbetat 

i många år och även denna gång har Göte läst och kommenterat samt stöttat och uppmuntrat 

mig under hela resan. 

Under 2011-12 har jag parallellt med mitt uppdrag i Malmökommissionen lett ett projekt 

om den europeiska regionalfondens storstadsinsatser, finansierat av Tillväxtverket. 

Dessa två uppdrag har delvis handlat om samma saker. Jag har därför strävat efter att 

skapa samordningsfördelar. Det har båda uppdragen haft stor fördel av. Jag skriver detta 

för att klargöra förutsättningarna för denna rapport. Med den begränsade tid som har 

stått till mitt förfogande skulle den inte ha blivit så omfattande och detaljerad om jag 

inte hade kunnat samordna detta uppdrag med mitt arbete i det andra projektet. När 

nu slutversionen publiceras vill jag som brukligt betona att ingen annan än jag själv ska 

lastas för kvarvarande brister. 

5

Innehåll 

Förord 5 

Sammanfattning 7 

1. Inledning 8 

1.1. Morgondagens städer 9 

1.2. Det sociala investeringsperspektivet 10 

1.3. Social hållbarhet - vad är det? 11 

2. Storstadsinsatsernas decennier 13 

2.1. URBAN 14 

2.2. Storstadssatsningen 17 

2.3. Välfärd för alla 20 

2.4 URBACT 23 

2.5 SÖM 26 

2.6 Slutsatser 28 

3. Aktuella storstadsinsatser 34 

3.1. Arbete 34 

3.2. Demokrati 40 

3.3 Kunskap 43 

3.4 Storstadsinsatser 50 

3.5 Slutsatser 53 

4. Tillväxt och välfärd – ett förändrat samband 55 

Litteratur 58 

Referenser 61

Sammanfattning 

Mitt uppdrag i Malmökommissionen gäller hur sambandet mellan tillväxt och välfärd 

kan förändras för att minska skillnader i hälsa. Om detta har jag skrivit en första underlagsrapport, 

Malmö – de två kunskapsstäderna. Detta är min andra underlagsrapport till 

Malmökommissionen. Medan den första fokuserade på problemen handlar denna om 

lösningarna. Mina förslag på lösningar bygger på analyser av de särskilda storstadsinsatser 

som under de senaste decennierna har gjorts i Malmö för att lösa problemen med de 

ökande skillnaderna i välfärd och hälsa. 

Jag har satt in lösningarna i ett större sammanhang genom att ta hjälp av två aktuella 

publikationer, EU-rapporten Cities of tomorrow samt antologin Towards a social 

investment welfare state?. Lösningarna har tolkats utifrån ett sociologiskt perspektiv på 

social hållbarhet, vilket jag också redovisar. I min första underlagsrapport beskrev jag 

det som att Malmö har blivit en kvantitetskunskapsstad. För att problemen med de stora 

skillnaderna i hälsa och välfärd ska kunna lösas måste Malmö bli mer av vad som skulle 

kunna kallas en kvalitetskunskapsstad. Utifrån analyserna av de senaste decenniernas 

storstadsinsatser har jag dragit femton slutsatser om vad som då krävs: 

1. Utveckla kompetensen att definiera problemen (sid. 28) 

2. Skapa bättre förutsättningar för lärande (sid. 29) 

3. Ta tillvara innovationerna, även de som inte har räknats (sid. 30) 

4. Öka samverkan med civilsamhället och stärk underifrånperspektivet (sid. 31) 

5. Satsa på en forskning som förenar relevans och excellens (sid. 32) 

6. Gör de sociala frågorna strategiska (sid. 33) 

7. Flytta ut de arbetsmarknadspolitiska insatserna till platser där människor 

känner sig hemma (sid. 53) 

8. Erkänn, stötta och dra fördel av annat arbete än förvärvsarbetet (sid. 53) 

9. Demokratisera governance utifrån en långsiktig uppbyggnad av tillit (sid. 53) 

10. Skapa kunskapsallianser för att utveckla kunskaperna om problemen och 

potentialerna (sid. 53) 

11. Utveckla ett potential- och orsaksorienterat förhållningssätt till storstadsproblemen 

(sid. 54) 

12. Förändra sambandet mellan tillväxt och välfärd så att tillväxten blir mera 

hållbar och inkluderande samt välfärden mera jämlik (sid. 55) 

13. Förändra och utveckla samhällssystemen för att möjliggöra fler människors 

faktiska delaktighet (systemintegration) (sid. 55) 

14. Skapa mötesplatser, dialog, kommunikation, tillit och förståelse så att fler 

människor kan känna sig delaktiga (social integration) (sid. 55) 

15. Utveckla kunskapen om Malmös inplacering i den globala ekonomin för att 

bättre förstå möjligheterna såväl som utmaningarna men också göra satsningar 

mera realistiska. (sid. 56) 

7

8 

1. Inledning 

I mitt uppdrag som kommissionär i Malmökommissionen 

ingår att ta reda på hur sambandet mellan tillväxt och 

välfärd kan förändras för att minska skillnaderna i hälsa. 

Det har jag skrivit en första underlagsrapport om som heter 

Malmö – de två kunskapsstäderna. 1 Den handlar om problemen, 

dvs vad det är som behöver förändras och varför. 

För att anknyta till den första punkten i Malmökommissionens 

direktiv har jag utifrån utmaningar gällande sociala 

skillnader, orättvisor och ojämlikheter analyserat orsaker 

och samband. 2 Denna underlagsrapport 2 ska handla om 

lösningarna. De lösningar som jag föreslår gäller samtliga 

tre områden som prioriteras i direktiven; Barn och ungas 

uppväxtvillkor, Demokrati och inflytande i samhället och 

Sociala och ekonomiska förutsättningar. 

Mina förslag på lösningar kommer att bygga på lärdomar 

av de särskilda insatser som under de senaste decennierna 

har gjorts i Malmö för att lösa problemen med de ökande 

sociala skillnaderna. Under en tid kallades insatserna 

Storstadssatsningen och då med förankring i den storstadspolitik 

som den socialdemokratiska regeringen inrättade år 

1998 genom propositionen Utveckling och rättvisa – en politik 

för storstaden på 2000-talet (1997/98:165). 3 Storstadspolitiken 

hade två huvudmål. Den skulle för det första skapa 

förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt och för 

det andra bryta den sociala, etniska och diskriminerande 

segregationen i storstadsregionerna. Dessa två huvudmål 

har varit kännetecknande för de större satsningar som har 

gjorts i Malmö sen mitten av 1990-talet. 

För att undvika missförstånd ska jag kalla dessa satsningar 

för storstadsinsatser och inte storstadssatsningar. Alla har 

nämligen inte ingått i den nationella storstadspolitiken 

och kan av det skälet inte kallas storstadssatsningar. De 

insatser som jag ska uppmärksamma har dock haft syftena 

gemensamt med Storstadssatsningen, dvs att å ena sidan 

skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt och 

å andra sidan minska de skillnader i välfärd som kommer 

till uttryck i segregation. För att återanknyta till problembeskrivningen 

i Malmö – de två kunskapsstäderna har det jag 

här kallar storstadsinsatser gällt konsekvenserna av sambandet 

mellan en finansdriven tillväxt och en allt ojämlikare 

välfärd. 4 

Del 2 beskriver de större storstadsinsatserna URBANprogrammet, 

Storstadssatsningen, Välfärd för alla och 

SÖM (SydÖstra Malmö). Ett kapitel ingår också om 

URBACT-programmet eftersom det ursprungligen utgjorde 

en förlängning av URBAN. Malmö ledde dessutom 

ett av projekten i det första URBACT-programmet och 

har sen medverkat på flera sätt. Kapitlet om URBACT har 

därför ett eget upplägg och det gäller även SÖM eftersom 

det blev något annat än så som det var tänkt från början. 

Övriga kapitel har dock samma upplägg med syften 

och mål, genomförande och resultat. Del 2 har en mer 

deskriptiv karaktär men mynnar ut i sex analytiskt grundade 

slutsatser. 

Del 3 är till sin helhet mer analytisk. Där fördjupar jag mig i 

några aktuella fallstudier. De kopplas till arbete, demokrati 

och kunskap. I förhållande till de två hörnpelarna, tillväxt 

och välfärd, kan arbetet sägas utgöra kärnan i den ena 

hörnpelaren. Det framgår av Nationalencyklopedin där 

tillväxt definieras som ”ökning över tiden av produktionen 

av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten 

(BNP).” På samma sätt kan även den andra hörnpelaren, 

välfärden, sägas ha en kärna och det är inte masskonsumtion, 

enligt min uppfattning, utan demokratin. 5 Kunskap 

kan motiveras som ett särskilt område eftersom det är 

så viktigt för båda hörnpelarna. Det räcker inte med att 

skapa en kunskapsbaserad ekonomi utan det krävs också 

ett kunskapsbaserat samhälle. 6 Förutom förändringar av 

dessa tre områden krävs det även fortsättningsvis särskilda 

storstadsinsatser men de måste i betydligt högre grad än 

tidigare bygga på lärdomarna från tidigare satsningar. 

I del 4 drar jag slutsatser om hur sambandet mellan tillväxt 

och välfärd kan förändras genom förändringar av 

arbete, demokrati och kunskap. Jag ska dock först i denna 

inledningsdel börja med att sammanfatta underlags- 

rapport 1, Malmö – de två kunskapsstäderna. Det ska jag 

göra genom att ta hjälp av en nyligen utkommen EUrapport, 

Cities of tomorrow. 7 Därefter ska jag redogöra för 

ett aktuellt perspektiv på lösningarna, nämligen det sociala 

investeringsperspektiv som i Sverige förespråkas av bl a 

Joakim Palme i antologin Towards a social investment welfare 

state? Ideas, policies and challenges. 8 

Jag har valt att anknyta till dessa två publikationer eftersom 

de har väckt stor uppmärksamhet och innehåller 

aktuella förslag på lösningar. Det finns mycket litteratur 

som kan hjälpa oss att förstå problemen. Svårare är det 

att hitta litteratur som handlar om lösningarna. Men det är 

vad dessa båda publikationer innehåller. Dessutom går de 

att koppla till den analys som jag har gjort i Malmö – de två 

kunskapsstäderna. Antologin Towards a social investment welfare 

state? är särskilt intressant mot bakgrund av Malmö stads 

beslut om att inrätta en social investeringsfond. För att 

det ska bli något riktigt bra av denna fond kan den inte 

bara ses som en enskild åtgärd. Som redaktörerna till antologin 

själva skriver “ … the social investment approach 

is a ‘package deal’ and partial implementation may at best 

deliver partial success.” 9

Men vad ska då lösningarna på problemen innebära? Vad 

är målet och hur ska man förstå det? Malmökommissionen 

ska verka för ett socialt hållbart Malmö. Det framgår av 

namnet. Men vad är det? Det ska jag avsluta denna första 

del med att resonera om utifrån ett sociologiskt perspektiv. 

1.1 MORGONDAGENS STÄDER 

Min rapport Malmö – de två kunskapsstäderna bygger på en 

tydlig värdegrund. Det har fått några att undra om den ska 

uppfattas som politisk. Denna undran säger nog mer om 

den rådande hegemonin än om min politiska tillhörighet. 

Resonemangen och perspektiven i min rapport stämmer 

säkert inte riktigt med hegemonins anspråk på normalitet. 

Men vad är då normalt och vem bestämmer det? Den 

frågan brukar ställas för att synliggöra människors förutfattade 

meningar om varandra. Men det normala handlar 

inte bara om hur man ser på kön, klass eller etnicitet. Det 

gäller också synen på kunskap, ekonomisk utveckling eller 

välfärd. Vi har t ex kommit att se det som normalt att betygen 

mäter kunskap. Ekonomisk tillväxt ingår också i det 

som anses vara normalt. Sak samma är det med välfärden. 

Den har kommit att likställas med individuell masskonsumtion 

av varor och tjänster på marknaden. 

Dessutom har det under flera decennier varit normalt att 

diskutera den ekonomiska utvecklingen utifrån den människosyn 

som brukar kallas ekonomism. 10 Enligt Klas 

Eklund, författaren till den mest lästa läroboken i national- 

ekonomi, Vår ekonomi, ”accepterar de flesta ekonomer 

… att människor agerar rationellt för att maximera sin 

nytta.” 11 Det anses så självklart att man inte ens pratar 

om det. Det ekonomerna påstår framställs som fritt från 

värderingar. Och när jag då vill prata om det och dessutom 

säger mig företräda värderingar kan det säkert upplevas 

som lite onormalt och därmed även politiskt. 

Oron för att min rapport ska upplevas som politisk tror 

jag också speglar en eftersläpning av debatten i Sverige. 

Ungefär samtidigt som jag blev klar med min rapport utkom 

EU-kommissionen med rapporten Cities of tomorrow. 

Challenges, visions, ways forward. 12 Den bygger på en process 

som initierades av Johannes Hahn, kommissionär i EUkommissionen 

med ansvar för regionalpolitik. Hahn har 

också skrivit förordet. Ett femtiotal experter från olika 

europeiska länder, forskare såväl som erfarna praktiker, 

har deltagit i processen och bidragit. När jag i april 2012 

deltog på ett möte i Stockholm om den kommande strukturfondsperioden 

så var det just denna rapport som framhölls 

av företrädare för näringsdepartementet och EUkommissionen. 

Den stod också i centrum för URBACTprogrammets 

årskonferens i december 2012. 13 

Det är en innehållsrik rapport, föredömlig också eftersom 

den så tydligt definierar många av begreppen, t ex city, 

vision, value, challenge and problem, tolerance and respect, 

social innovation, samt nodes and hubs. Begreppen 

tillåts inte flyta omkring och betyda lite vad som helst, dvs 

de tillåts inte vara ”floating signifiers” som jag kallade det 

i Malmö – de två kunskapsstäderna. 14 Problemdefinitionerna 

och perspektiven i Cities of tomorrow överensstämmer till 

stor del med mina egna i Malmö – de två kunskapsstäderna. 

Cities of tomorrow ger t ex inte sken av att vara fri från 

värderingar. ”A challenge is never neutral”, skriver författarna. 

”The way it is formulated reflects values and priorities 

…” 15 

Som jag skriver i min rapport räcker det inte med att 

fokusera på bara vissa delar av Malmö. Det krävs ett helhetsperspektiv 

för att förstå varför skillnaderna i hälsa 

har blivit så stora. Det hävdar också Cities of tomorrow 

för ”if neighbourhood problems are addressed only at 

neighbourhood level, the problem at hand may be moved 

on to another part of the city or beyond it.” 16 Tillväxt, 

förvärvsfrekvens och inkomstnivåer räcker heller inte 

långt som mått på utvecklingen. 

The challenge of moving toward shared visions of 

holistic, sustainable development models is to a certain 

extent the challenge of reaching a better and 

shared understanding of urban realities. Overall 

objectives need to be understood in wider terms of 

final objectives – e.g. sustainable quality of life and 

liveability – and not only in the more narrow terms 

of the means to get there (e.g. economic growth, 

employment rate, income levels). 17 

Centralt i det helhetsperspektiv som Malmö – de två kunskapsstäderna 

argumenterar för är sambandet mellan tillväxt 

och välfärd. För att klara krisen under 1980- och 

90-talen gjorde Malmö sig till del av den nya globala ordning 

som växte fram under 1980-talet dominerad av ett 

samband mellan finansdriven tillväxt och en ojämlikare 

välfärd. Cities of tomorrow pekar på hur finanssektorn nu 

ifrågasätts allt mer. 

A considerable portion of the high-level services 

that cities have tried to develop in recent decades has 

been related to the financial sector, including the 

legal and accounting services that feed into it. The 

financial sector has been considered a key part of 

the knowledge economy, but its utility for economies 

as a whole has been increasingly called into question 

by the financial and economic crisis. 18 

9

10 

Malmö gjorde sig till del i denna globala ordning genom 

en ny typ av politik, kallad stadspolitik, som är mer regional 

än kommunal, styrs genom nätverk mer än parlamentariska 

församlingar och ofta involverar näringslivet 

och de hårda förvaltningarna. Som Cities of tomorrow framhäver 

har denna typ av utveckling fått konsekvenser för 

demokratin: 

The growing complexity of political decisions and 

the apparent increase in global private interests’ influence 

have led to a situation where politics seem 

to have become subordinate to economic interests. 

Consequently, ‘there is a growing perception that 

democratic elections seem to lose importance ( no 

matter who will be elected policies will be approximately 

the same ) pushing citizens into a more and 

more passive role’ 19 

Förändringarna av politiken ledde till att Malmö sattes på 

kartan som en framgångsrik nod i den globala kapitalismens 

utveckling men samtidigt fördjupades de tidigare 

klyftorna, nya samhällsgränser uppstod och samhället blev 

ett innanförskap. De nya samhällsgränserna har bl a visat 

sig i hårdare villkor på arbetsmarknaden. De stora skillnaderna 

i hälsa är del i denna internationella utveckling 

och de hänger också ihop med den finansdrivna tillväxt 

som har dominerat under de senaste 30 åren. 20 

Förståelsen av det har dock försvårats av den kunskapssyn 

som ligger till grund för talet om Malmö som kunskapsstad. 

Det är en kunskapssyn som likställer kunskap med 

fakta och gör kunskap till en fråga om kvantifieringar. 

Underlagsrapporten Malmö – de två kunskapsstäderna 

beskriver det som att Malmö har blivit en kvantitetskunskapsstad. 

För att problemen med de stora skillnaderna i 

hälsa och välfärd ska kunna lösas måste Malmö bli mer 

av vad som skulle kunna kallas en kvalitetskunskapsstad. 

Utvecklingen i Malmö skulle då i högre grad än nu 

behöva bygga på den kunskapssyn som Läroplan för 

grundskolan, Lgr11, ger uttryck för. 21 För att kunskapen 

ska kunna utvecklas krävs det att olika former av kunskap 

får förutsätta och samspela med varandra. Fakta, förståelse, 

färdighet och förtrogenhet måste få balanseras och bli till 

helheter. Detta låter sig inte göras om det inte får ta tid 

och det kräver dessutom att betydligt större vikt läggs 

vid kunskapsutvecklingens och lärandets processer. En 

kunskapssyn som ligger i linje med Läroplanen lär oss att 

förstå betydelsen av processerna men den gör oss också 

uppmärksam på vikten av olika kunskaper. Det poängterar 

även Cities of tomorrow: 

We need to work on strategies for mutual knowledge 

between all cultures present in the city: European 

and non-European cultures, middle-class and 

working-class culture ( and poverty cultures, which 

are not necessarily ‘poor cultures’ ), ‘high’ and ‘low’ 

culture, and especially specific youth cultures. 22 

Syftet med Malmö – de två kunskapsstäderna är att lägga 

grunden till en bred diskussion om lösningarna. Allt för 

ofta talar man direkt om lösningarna utan att diskutera 

de problem som de är tänkta att vara lösningar på. Detta 

menar jag är ett problem i sig. Utan genomarbetade 

beskrivningar och definitioner av problemen kan de så 

kallade lösningarna rentav bidra till att förvärra problemen. 


är tänkt som ett bidrag till diskussionen om hur man ska 

förstå Malmö och vad som är problem. Min förhoppning 

är därmed också att den ska kunna bidra till att förändra 

tänkandet om Malmö vilket kan ses som en lösning i sig. 

1.2 DET SOCIALA INVESTERINGS- 

PERSPEKTIVET 

I Malmö – de två kunskapsstäderna skrev jag om hur fordismens 

kris på 1970-talet ledde till att de keynesianska 

regleringsformerna omprövades och ersattes av andra. 

Det skedde på olika sätt runt om i Europa, beroende på 

historiska och institutionella förutsättningar. De skillnader 

som uppstod kallade den danske forskaren Gösta 

Esping-Andersen för välfärdsregimer och hans teori om 

detta blev sen vida spridd. 23 Överallt var dock nyliberal 

ideologi och teori vägledande. Det innebar att socialpolitiken 

betraktades som en kostnad. Ojämlikhet ansågs 

vara en naturlig del i en marknad, rentav nödvändig för att 

motivera de ekonomiska aktörerna. Hög arbetslöshet och 

låg tillväxt ansågs bero på att marknaden inte var tillräckligt 

fri. Botemedlet hette avreglering. Marknaderna måste 

göras friare. Och människor måste stimuleras till att söka 

jobb, oavsett kvaliteten. Aktivering, kom det också att 

kallas. Trygghet var mindre viktigt. Staten skulle inrikta sig 

på att stödja utbudet och inte till att stärka efterfrågan, 

vilket hade varit kännetecknande för den keynesianska 

politiken. 24 

I mitten av 1990-talet stod det dock klart runt om i Europa 

att den nyliberala politiken inte fungerade så väl. Arbetslösheten 

hade ökat kraftigt och begreppet socialt utanförskap 

började användas för att beskriva den situation som 

allt fler människor hamnade i. Det ledde till en kritik mot 

nyliberalismen. Kritikerna samlades kring det nya perspektiv 

som utvecklades under 1990-talets andra hälft och 

som kom att kallas det sociala investeringsperspektivet.

Om detta handlar den nyligen utkomna boken Towards a 

social investment welfare state? av Nathalie Morel, Bruno Palier 

and Joakim Palme. De spårar det sociala investeringsperspektivet 

tillbaka till det svenska 1930-talet och makarna 

Myrdal, vilka förespråkade en politik som förenade effektivitet 

och jämlikhet. Det blev sen en ledande princip för 

den svenska välfärdsstatens utveckling. 

Just detta samband mellan effektivitet och jämlikhet har 

inte nyliberalerna trott på. De har tvärtom sett ojämlikheten 

som drivande för effektiviteten. Och just detta riktar 

kritiken från det sociala investeringsperspektivet in sig på. 

Det går att återupprätta sambandet mellan effektivitet och 

jämlikhet, menar forskare som Morel, Palier och Palme. 

Det är inte bara önskvärt för att minska ojämlikheten utan 

nödvändigt för att kunna hävda sig i den internationella 

konkurrensen. Förespråkarna för det sociala investeringsperspektivet 

håller med nyliberalerna om att sociala utgifter 

ska inriktas på att aktivera människor. Men till skillnad 

från nyliberalismen ser det sociala investeringspers- 

pektivet även tryggheten som viktig. Dessutom nöjer sig 

inte det sociala investeringsperspektivet med vilka jobb som 

helst utan stor vikt läggs också vid kvaliteten på jobben. 

Det sociala investeringsperspektivet fick ett genomslag 

inom den Europeiska Kommissionen under 1990-talets 

andra hälft. Det kom att sätta sin prägel på the European 

Employment Strategy och låg till grund för Lissabonstrategin 

år 2000. Men som jag framhöll i Malmö – de två 

kunskapsstäderna innebar revideringen av Lissabon-strategin 

år 2005 en radikal brytning. 25 Nyliberalismen tog sin 

revansch vilket ledde till en ensidig betoning av tillväxt. 26 

Det sociala investeringsperspektivet ligger i linje med mitt 

resonemang i Malmö – de två kunskapsstäderna om sambandet 

mellan tillväxt och välfärd. Det behövs ett förändrat 

samband och det tycks även Morel, Palier och Palme mena 

när de kopplar det sociala investeringsperspektivet till den 

utveckling av ekonomin som brukar kallas kunskaps- 

baserad. De skriver inte bara om välfärden utan också om 

hur det sociala investeringsperspektivet ”focuses more 

attention on the process through which labour is transformed 

(through upskilling and learning).” 27 

I ett annat av antologins kapitel fördjupas kopplingen till 

arbetet, dvs hur tillväxten görs. Författarna Bengt-Åke 

Lundvall och Edward Lorenz gör en indelning i fyra typer 

av arbetsorganisationer, Discretionary learning (självständigt 

lärande), Lean production, Taylorist organisation och 

Traditional organisation. 28 Dessa fyra skiljer sig framför 

allt i två avseenden; det ena gäller inslagen av problemlösning 

och lärande i jobbet, och det andra gäller de 

förvärvsarbetandes grad av frihet i att organisera sitt arbete. 

Självständigt lärande är den typ av arbetsorganisation 

som innehåller mest problemlösning, lärande och frihet. 

Och det är denna som dominerar i de nordiska länderna. 

Lean production dominerar i Storbritannien, Irland och 

Spanien. Skillnaderna i Europa beskrivs av författarna 

som ganska dramatiska och “… the dramatic differences 

within Europe in how people learn at the workplace 

reflect differences in national institutional settings in relation 

to education and labour markets.” 29 

Författarna visar att det är arbetsorganisationer utformade 

enligt självständigt lärande som klarar sig bäst i den globala 

konkurrensen; “… innovation thrives in countries 

where a big proportion of the employees are engaged in 

work activities involving problem solving and learning.” 30 

Och för att människor ska kunna lösa problem och vara 

intresserade av lärande krävs det en god välfärd, menar 

författarna. På så vis hänger tillväxt och välfärd samman. 

Länder med stora skillnader i välfärd, t ex Storbritannien 

och Portugal, är också de med minst problemlösning 

och lärande i jobbet. Dessa länder har därför också 

sämst förutsättningar för att klara sig i den internationella 

konkurrensen, eftersom “… growing income inequality 

reduces the willingness of workers to take an active part 

in processes of organisational learning.” 31 

1.3 SOCIAL HÅLLBARHET – VAD ÄR DET? 

Social hållbarhet har satts som Malmökommissionens 

övergripande mål. Förslagen på lösningar ska leda till 

social hållbarhet. Men vad betyder det? Hur ska det definieras? 

Det är en sak att använda termen i politisk retorik, 

men betydligt högre krav bör ställas om den ska användas 

vetenskapligt. Den bör då bland annat ha en historia. Det 

har den kanske men inte som vetenskapligt begrepp inom 

sociologin. Den finns till exempel inte med i Sociologiskt 

lexikon. Den engelska motsvarigheten ”social sustainability” 

finns inte heller med i ”The Cambridge Dictionary of 

Sociology”. 

Jag är också kritisk till uppdelningen i ekonomisk och 

social hållbarhet. Det menar jag är en tankefigur som 

härstammar från den neoklassiska revolutionen inom 

nationalekonomin på 1870-talet. Det ledde till att national- 

ekonomin avgränsade sig från andra samhällsvetenskaper, 

som Ben Fine så träffsäkert beskriver det, ”with the former 

tending to offer an individualistic approach (economic 

rationality) to market relations, and the latter focusing 

on holistic approaches to non-market relations (and/or 

“irrationality” in individual behaviour).” 32 Nationalekonomin 

gjorde ekonomin till sitt eget kunskapsobjekt medan 

11

12 

andra vetenskaper förväntades syssla med det sociala. 

Men hur skulle ekonomin kunna existera utan att också 

vara social, dvs utan förekomsten av sociala relationer? 

Uppdelningen skulle dock ändå kunna vara berättigad 

om man med ekonomi menar det dominerande systemet 

och med det sociala syftar på de mindre strukturerade 

sociala relationerna, det som t ex Jürgen Habermas 

kallar livsvärlden. Det kräver dock ett perspektiv som kan 

skilja mellan olika nivåer, t ex det som Thomas Brante 

företräder när han ser det som ”lämpligt att dela in ’det 

sociala’ i åtminstone tre nivåer, kallade makro, meso och 

mikro. Sociologin studerar utifrån en sådan delning individer 

och relationer mellan individer, institutioner och 

organisationer, samhällen och relationer mellan samhällen, 

samt relationer mellan dessa nivåer.” 33 

Själv föredrar jag en indelning som baserar sig på grad av 

social ordning och det resulterar i åtminstone fyra nivåer, 

snarlika men ändå lite olika de som Brante lyfter fram. 

Den enklaste formen av social ordning är den sociala relationen, 

den som t ex uppstår när vi träffas på en buss och 

som står och faller med dem som ingår i den. Den sociala 

relationen kan dock ordnas till en social struktur och det 

utgör nästa nivå av social ordning. Kännetecknande för 

den är att vi deltar genom att spela roller, t ex som lärare. 

Men som lärare ingår vi också i ett system, vilket befinner 

sig på en ännu högre nivå av social ordning vad gäller 

komplexitet. Församhälleligandet är den högsta och mest 

komplexa formen av social ordning. Det är den nivå där 

aktörer av olika slag försöker göra och utveckla samhällen 

utifrån sociala relationer, strukturer och system. 

Med detta vill jag bl a ha sagt att det sociala i sig inte är ett 

enda stort system. Sociala system kan mycket väl existera 

men då ingående i det större sammanhang av sociala relationer 

som utgör det sociala. Det sociala är mycket större 

än de sociala system som ingår i det eller som kanske inte 

alls ingår i det. I den utsträckning sociala system existerar 

så måste de nämligen göras. De finns inte av sig själva. 

Det framgår om inte annat så när ett land befinner sig i 

inbördeskrig. Då bryts den sociala ordningen ned och systemen 

upphör att fungera. Därmed upphör ju inte människor 

att vara sociala. Det sociala består, men formerna 

för det förändras. Och allt detta finns det mycket teorier 

inom sociologin. ”Den enklaste definitionen av sociologi 

är ’läran om det sociala’”, skriver Brante i sin artikel. 

Utifrån ett sociologiskt tankesätt ingår ekonomin således i 

det sociala. Det övergripande begreppet för mig är det sociala 

eller den sociala världen. Det inbegriper både sociala 

relationer, strukturer och system av olika slag, inklusive 

ekonomin. Frågan om social hållbarhet gäller således hur 

hela samhället hänger ihop. Jag skulle därför vilja komplettera 

social hållbarhet med social sammanhållning. Då 

möjliggörs en bättre förankring inom sociologin. Med 

inspiration från tongivande sociologer som bl a David 

Lockwood kan social sammanhållning i sin tur delas upp 

i två typer av integration; systemintegration och social 

integration. 34 Den som t ex har ett förvärvsarbete kan sägas 

vara systemintegrerad i det ekonomiska systemet. Det 

kan också sägas innebära att man är faktisk delaktig. Det 

behöver dock inte innebära att man känner sig delaktig. 

Känslan av delaktighet ingår i det som kallas social integration. 

Denna distinktion skulle också kunna användas 

för att rättfärdiggöra uppdelningen mellan ekonomisk och 

social hållbarhet om man med det förra syftade på systemintegration 

och det senare på social integration. 

Med hjälp av dessa begrepp kan målet tydliggöras och 

specificeras. Målet måste vara Malmöbornas faktiska såväl 

som känsla av delaktighet. Malmöborna ska kunna vara 

både faktiskt delaktiga och känna sig delaktiga. De ska 

kunna vara både systemintegrerade och socialt integrerade. 

Om detta lyckas och de två formerna av integration 

hänger ihop kan staden beskrivas som socialt sammanhållen. 

Om formerna för denna sociala sammanhållning 

dessutom är varaktiga kan staden beskrivas som socialt 

hållbar. 

Dessa försök till begreppsliga klargöranden leder fram till 

den övergripande fråga som får bli styrande för de följande 

kapitlen. Vilka former av faktisk och känsla av delaktighet 

har storstadsinsatserna möjliggjort? Det är en betydligt 

bredare frågeställning än de som mera snävt inriktar sig 

på i vilken utsträckning storstadsinsatserna har lett till t ex 

en ökad förvärvsfrekvens eller högre betyg i skolan. Det 

krävs en bredare frågeställning. Annars får man inte syn på 

mycket av det som har varit bra med storstadsinsatserna. 

Och det är en hel del, kommer det att visa sig i de följande 

kapitlen.

2. Storstadsinsatsernas decennier 

Behovet av särskilda storstadsinsatser har sin bakgrund 

i den tidigare samhällsmodellen. Peter Billing och jag 

beskrev det i Hegemonins decennier som att den tidigare samhällsmodellen 

underminerade sig själv. Dessa tendenser 

uppmärksammades av Olof Palme under ett besök i 

Malmö 1969 och han bekymrade sig för vad det skulle 

kunna leda till: 

Malmöregionen är expansiv, storslagen i sin 

satsning på framtiden. Här står porten öppen mot 

kontinenten, här finns ett rikt kulturellt utbud, 

stora fritidsmöjligheter. Här lever människor gott. 

... undersökningar bär vittne om en kvardröjande 

fattigdom, en begynnande invandrarslum. Det är 

härifrån vi fått rapporter om klassklyftor på det 

kulturella området, om tendenser till segregation på 

bostädernas och skolans område ... Får en utveckling 

härja s.k. fritt och om det inte förs en medveten 

politik, kan Malmö en dag bli en dyster plats att 

leva i, även för de välbeställda. 35 

Det var dock först 20 år senare som allvaret klargjordes 

i svart på vitt. Det skedde genom den statliga storstadsutredningen 

som tillsattes 1988 av den socialdemokratiska 

regeringen. Enligt direktivet skulle förslag till åtgärder 

utarbetas ”för att förbättra livsmiljön i storstäderna”. Omfattande 

statistiska undersökningar gjordes och de visade 

på stora sociala skillnader. Utredningen avgränsades inte 

till storstäderna utan även de kringliggande kommunerna 

ingick. Ansvaret för utredningen i Malmöregionen 

delades därför av Malmö stad och Sydvästra Skånes Kommunalförbund 

(SSK). En lång rad åtgärder föreslogs sen i 

huvudbetänkandet från 1990 på teman som bl a ”bygg ut 

infrastrukturen”, ”förbättra välfärden för utsatta grupper”, 

”förnya den offentliga sektorn”, ”stimulera medborgar- 

engagemanget” och ”stärk politikens handlingskraft”. 

Det blev dock ingen fortsatt statlig satsning utan planerna 

skrotades av den borgerliga regeringen efter dess val- 

seger 1991. Det var först några år senare efter de social- 

demokratiska segrarna i valet 1994 nationellt såväl som 

kommunalt som satsningarna kom igång på allvar. I samma 

veva gick Sverige med i EU och det möjliggjorde också 

satsningar. Storstadsinsatsernas epok kan sägas ha börjat 

då, i mitten av 1990-talet. Därefter har det gjorts många 

satsningar, varav en del stora. Och det är de stora satsningarna 

som jag ska inrikta mig på. Men innan dess ska jag 

ge en snabb överblick genom att dela in satsningarna med 

avseenden på huvudsaklig finansiering. Satsningarna kan 

delas in i tre spår; det nationella, kommunala och europeiska. 

Nationellt tillsatte den socialdemokratiska regeringen 

en särskild Storstadskommitté efter valsegern 1994 vars 

slutbetänkande som överlämnades 1997 låg till grund för 

storstadspolitiken. 36 Ungefär samtidigt som Storstadskommittén 

inledde sitt arbete beslöt regeringen på initiativ 

från invandrarminister Leif Blomberg att avsätta 125 

miljoner till ”särskilda insatser i invandrartäta områden”. 37 

Malmö tilldelades 18 miljoner av dessa så kallade ”Blommanpengar” 

för särskilda insatser i stadsdelarna Hyllie och 

Rosengård 1996-97. Satsningarna utvärderades av en särskild 

forskargrupp och kritiken var inte nådig. ”Det blev 

en stor flopp”, konstaterade professor Rolf Olsson. 38 

För att åstadkomma bättre resultat beslöt sig den socialdemokratiska 

regeringen för att fördjupa satsningarna 

men då i ett mindre antal bostadsområden. Ett av dem var 

Rosengård som 1998 utsågs till ett sk nationellt exempel. 

Stadsdelen tilldelades 115 miljoner kronor för att under 

en treårsperiod genomföra okonventionella insatser inom 

arbetsmarknad och sysselsättning, demokrati och delaktighet 

samt i form av språkförskolor. 39 Det nationella exemplet 

kom dock ganska snart att ingå i Storstadssatsningen. 

Kommunalt togs det en rad större initiativ efter valsegern 

1994, bl a stadsdelsreformen. Det initiativ som det finns 

anledning att skriva lite mer om eftersom det i mångt och 

mycket kan betraktas som en föregångare till Malmökommissionen 

var visionsprojektet, Vision Malmö 2000. Sju 

arbetsgrupper tillsattes med personer från olika kommunala 

förvaltningar såväl som från näringsliv, föreningsliv 

och forskarsamhälle. En av grupperna ansvarade för de 

sociala frågorna. Dess slutrapport innehöll tio delvisioner. 

40 ”Kommunen måste befrämja och ta sin utgångspunkt 

i medborgarnas sociala kompetens”, hette det i den första 

delvisionen. En annan delvision gällde tillväxt där det stod 

att ”kommunen bör satsa på en form av tillväxt där varu- 

och tjänsteproducenter av välfärd samarbetar i lokala utvecklingsprojekt”. 

Det skulle leda till förbättrade levnadsvillkor 

och samtidigt utvecklingsmöjligheter för regionala 

företag men också nya exportprodukter. 

I ytterligare en vision förespråkade gruppen en social ekonomi 

som skulle få existera vid sidan om den ordinarie 

arbetsmarknaden och ”där människor arbetar för sitt eget 

och andras församhälleligande”. Ersättningarna skulle 

ligga på samma nivå som a-kassa. I en annan av de 10 delvisionerna 

förespråkade gruppen en ”samhällsförankrad 

forskning som engagerar sig i en förutsättningslös och 

mångsidig dialog med människor, tar tillvara människors 

erfarenheter och fantasi, hjälper till vid formuleringar av 

kunskapsbehov, producerar och sprider samhällsrelevant 

13

14 

kunskap och låter samhällsförankringen bidra till forskningens 

utveckling”. 

För att förverkliga dessa delvisioner föreslog gruppen att 

det skulle bildas ett integrationscentrum, ”helst med regional 

förankring, men kanske till en början på kommunal 

nivå”. Förslaget hade sin grund i distinktionen mellan systemintegration 

och social integration. Det gällde främst 

ett förverkligande av delvisionen om tillväxt men i former 

som överensstämmer med det som numera kallas inkluderande. 

Det andra huvudförslaget var att etablera lokala 

kunskapscentra. 

Där kan invånare (till exempel föreningsengagerade, 

arbetslösa, socialbidragstagare, pensionärer, 

eldsjälar, skolelever eller människor i allmänhet) 

och förvaltningsanställda få delta i ett fortlöpande 

arbete med kartläggning, insamling, uppbyggnad 

och utveckling av kunskap. 41 

Det blev det dock inget av. Inget i den sociala visionen 

förverkligades. Och då ska sägas att rapporten och dess 

förslag ändå hade en bred förankring. Många enskilda samt 

personer från kommunala förvaltningar och föreningsliv 

engagerades i gruppens arbete. Gruppen gjorde också en 

studieresa till Newcastle vilket möjliggjorde jämförelser 

och ytterligare stöd för förslagen. 

Rapporten ”Malmö – en social vision” avslutades med 

ett uttalande om sambandet mellan folkhälsa och välfärd 

från överläkare Bertil S Hansson vid samhällsmedicinska 

institutionen, Universitetssjukhuset i Malmö. Han framhöll 

jämlikhetsmålet som centralt och förespråkade fyra 

förebyggande strategier i Malmös fortsatta folkhälsoarbete. 

För det första måste individerna stärkas och stödjas. 

För det andra måste bostadsområdena utvecklas till 

stödjande miljöer för en god hälsoutveckling. För det 

tredje bör tillgången till samhällelig service utvecklas. För 

det fjärde gäller det att främja en god ekonomisk och kulturell 

utveckling, bl a genom att införa hälsokonsekvensbeskrivningar 

av politiska beslut. 

Det tredje spåret är det som uppstår efter Sveriges inträde i 

EU 1994. Det första stora projekt som möjliggjordes med 

stöd av EU:s strukturfonder var URBAN-programmet. 

Det är också den storstadsinsats som denna del av rapporten 

ska fördjupa sig i först. Efter URBAN har Malmö 

deltagit i en mängd EU-program och -projekt. Ett av dem 

var URBACT-programmet som också ägnas ett särskilt 

kapitel i denna del av rapporten. Det senaste stora sammanhanget 

med EU-finansierade projekt i Malmö hette 

SÖM och det har nu tilldelats priset RegioStars 2012 i 

kategorin Citystar av den Europeiska kommissionen, DG 

Regio. Jag återkommer till detta nedan. 

2.1 URBAN 

URBAN-programmet var ett gemenskapsinitiativ från EU 

som startade 1994 och syftade till att skapa förutsättningar 

för en positiv utveckling i bostadsområden präglade av 

vikande attraktivitet och en negativ social och ekonomisk 

utveckling. URBAN-programmets övergripande mål 

var att anta och uppmuntra innovativa tillvägagångssätt, 

att främja transnationellt nätverkande och utbyte av erfarenheter 

samt att integrera nya tillvägagångssätt och 

goda metoder i nationell policy och nationella program. 

Totalt fanns 118 utvecklingsprogram inom URBAN 1, 

som omfattade nästan tre miljoner invånare och hade 

en total EU-finansiering på 900 miljoner euro, varav 83 

% kom från EU:s regionalfond. 42 URBAN 1 (1994-99) 

följdes av URBAN 2 (2000-06) där Göteborg som enda 

svenska stad deltog. 

URBAN 1-programmet var inriktat på utvalda geografiskt 

sammanhållna bostadsområden där de socioekonomiska 

förhållandena var påtagligt sämre än för genomsnittet i 

den aktuella staden. Valet av programområden baserades 

på tre kriterier. 43 Städerna skulle för det första vara större 

än 100 000 invånare. För det andra skulle målområdet vara 

geografiskt definierat. För det tredje skulle målområdet 

kännetecknas av hög arbetslöshet, förfallen urban struktur, 

dåliga bostadsvillkor och brist på sociala förmåner. 44 

Det aktuella området i Malmö blev dessutom utvalt utifrån 

att det hade en hög andel invandrare, låg utbildningsnivå, 

stort missbruk, hög kriminalitet och hög ohälsa. 45 

I Sverige fick Malmö 1995, som enda svensk stad, i uppdrag 

från regeringen att utarbeta ett lokalt program för 

en URBAN-satsning. Ett antal bostadsområden i stadsdelarna 

Fosie och Södra innerstaden valdes ut för satsningen: 

Sofielund, Augustenborg, Nydala, Almhög och 

en del av Möllevången. Det operationella programmet 

för URBAN-Malmö fastställdes av EU-kommissionen 

i december 1996. Totalt bidrog EU med ca 42 miljoner 

kronor till Malmös URBAN-program. Medfinansieringen 

uppgick till ca 60 miljoner kronor så sammanlagt landade 

finansieringen av URBAN-programmet på ca 100 miljoner 

kronor. 46 

2.1.1 Syften och mål 

Syftet med URBAN-programmet i Malmö var att ”få 

till stånd förnyelse av en del av Malmö som präglas av 

vikande attraktivitet, hög arbetslöshet och tilltagande social 

oro med sviktande hälsa hos stora befolkningsgrupper”. 

47 Ett antal allmänna mål formulerades om ökad 

försörjning, förbättrad kompetens, utveckling av närdemokrati, 

förbättrad närmiljö, bättre folkhälsa och ökad

omvärldsförståelse. Kvantifieringar av dessa allmänna mål 

angavs men det gällde enbart arbetstillfällen, företag, utbildning 

och områdets infrastruktur. 48 

Enligt den strategi som formulerades skulle programmet 

leda till ekonomisk utveckling men inte vilken som helst 

utan mer specifikt ”genom att ta tillvara de kompetenta 

invandrarnas kunskaper för nyföretagande och internationell 

handel, genom att utveckla nya mediaprodukter och 

genom att främja en önskad utveckling inom miljösektorn.” 

49 

De samlade åtgärderna skall utnyttjas för att 

skapa identitet och kulturell samhörighet i området. 

Genom satsningar på ekologi, miljö och lokal 

historia, skapandet av en lokal informationsförsörjning, 

mötesplatser och nätverk i bostadskvarteren 

kan en ny identitet och ny stark hemkänsla växa 

fram. 50 

Den som skrev det mesta av programmet var Britta 

Ström. 51 Hon arbetade då på Stadskontoret och hade 

redan då många års erfarenheter av sociala frågor i Malmö. 

Det var hon som hade arbetat med storstadsutredningen i 

slutet av 1980-talet, då visserligen under några år anställd 

på Sydvästra Skånes Kommunalförbund (SSK) men dessförinnan 

med en tjänst i Malmö stad sedan 1971. 

Jag tycker att det kom in ett nytt tänk. Dels var det 

kopplingen mellan fysiskt och socialt. Villkoren 

var att det skulle vara fysiska förändringar. Man 

hade ju haft upprustningar av bostadsmiljöer, bättre 

bostadsmiljöer, men i URBAN knöts det mer 

ihop. Dessutom kom det in mycket mer med entreprenörskap 

och företagande. Det fanns villkor 

som man ställde som vi inte hade haft tidigare på 

det sättet. Genom URBAN kom också begreppet 

partnerskap in och det handlade inte bara om 

tjänstemän utan också om civilsamhället och andra 

myndigheter. 52 

Det var dock inga problem med detta nya tänk, menar 

Britta. Det fanns kontakter med t ex Möllevångsgruppen 

att bygga vidare på för att få programmet på plats. 

”Sen hade vi Sofielunds Folkets Hus där det fanns en 

alert förening som kämpade hårt för att bevara den gamla 

skolbyggnaden. Jag tror ju absolut att den byggnaden 

inte skulle ha stått där i dag utan URBAN för det var ju 

fastighetskontorets policy att riva den.” 53 

2.1.2 Genomförande 

URBAN-programmet i Malmö pågick under åren 1997- 

2001. 54 64 projekt genomfördes, indelade i fyra huvudområden: 

Utvecklingscentret Facklan; Kultur- och mediacentrum 

i Augustenborgsskolan och fyra informations- 

lokaler; Förbättrad närmiljö och förstärkt miljömedvetande; 

samt Kompetensutveckling och motivationsskapande 

åtgärder. Varje åtgärdsområde hade noggrant 

specificerats i ansökan under rubriker som bakgrund, mål, 

innehåll, projekturvalskriterier, förväntade effekter, kvantitativa 

resultat och andra mätbara effekter. 

En central del i URBAN-programmet i Malmö var 

etableringen av utvecklingscentret Facklan, tänkt som en 

”katalysator för idéskapande och nyföretagsamhet, kompetenshöjning, 

utveckling av praktiska tillämpningar.” 55 

Det var vid programmets start en sliten industrifastighet, 

placerad i korsningen Lönngatan-Lantmannagatan i Södra 

Sofielund. Inom ramen för programmet rustades lokalen 

upp av arbetslösa från det aktuella området. En företagsrådgivning 

etablerades för att hjälpa såväl nystartade som 

etablerade småföretagare i området. Vidare tillhandahölls 

startlokaler för nya företag i Facklan. Som ett resultat av 

företagsrådgivningen etablerades också ett kooperativt 

företag. Därutöver fanns det i Facklan tillgång till möteslokaler 

och café i huset som kunde nyttjas av hyresgästerna. 

Ledningen och sekretariatet för URBAN-programmet i 

Malmö var även placerat i Facklan. 

Fyra mötesplatser samt ett kultur- och ett mediacentrum 

på Augustenborg etablerades. Dessa kom att utgöra UR- 

BAN-programmets ”ryggrad” vid sidan av Facklan. Målet 

för mötesplatserna var att förbättra de boendes tillgång 

till information om arbetsmöjligheter, arbetsmarknad och 

utbildningsmöjligheter samt att etablera arenor för den 

lokala kulturen som skulle stärka den lokala identiteten, 

skapa en känsla av tillhörighet och bidra till bättre 

förståelse mellan olika åldersgrupper och kulturer. 56 

På Kulturcentrum Augustenborg etablerades en biograf, 

Bio Augusta, i Augustenborgsskolans matsal. Mediacentrum 

Augustenborg, placerat i Augustenborgsskolans 

mediaverkstad, skulle fungera som en central resurs för 

mediaproduktion i URBAN-området där man hoppades 

på samarbeten med befintliga grafiska företag. Här tänkte 

man sig ta fram informationsmaterial om stadsdelens historia 

och om alternativa utvecklingsstrategier för den egna 

stadsdelen. Mediacentret skulle också ta ansvar för en 

kompetensutveckling av de som engagerades i verksamheten, 

även omfattandes praktik i befintliga kommunikations- 

och mediaföretag. Åtminstone 30 jobb skulle 

skapas inom mediasektorn som ett resultat av strategin. 57 

15

16 

I de aktiviteter som arrangerades på de fyra mötesplatserna 

– träffpunkt Möllevången, Café Urban/Träffpunkt 

Nydala, Mötesplats Augustenborg och Sofielunds Folkets 

Hus – låg fokus på lokal identitet och samhörighet. Man arbetade 

med ekologi, miljö och lokal historia utifrån ett nätverkstänkande. 

Underifrånperspektivet sågs som viktigt. 

Aktiviteterna som sattes igång var tänkta som början 

på en utvecklingskedja och katalysatorer för att få igång 

lokala aktörers agerande. 

Det åtgärdsområde som gällde en förbättrad närmiljö och 

förstärkt miljömedvetande hade sin grund i den begränsade 

tillgången till natur och upplevelserika utemiljöer i 

URBAN-området. Ett behov av bostadsnära parker för 

att skapa boendekvalitet och möjlighet för upplevelser 

i området ansågs därför vara stort. Genom att utnyttja 

den obebyggda ytan skulle detta kunna åtgärdas. Det 

skulle också öka områdets attraktivitet. Tio miljöförbättrande 

projekt sjösattes. Bland dessa fanns projekt för att 

öka miljömedvetande och kunskap hos barn och unga. 

URBAN-programmet samverkade också med det delvis 

parallella kommunala projektet Ekostaden Augustenborg 

som till stor del hade samma målsättning. 

URBAN Malmös mål inom området kompetensutveckling 

var att stimulera boende som stod utanför arbetsmarknaden 

att delta i utbildningsaktiviteter. Man erbjöd 

även utbildningsstöd till lokala företag och till aktiviteter 

inom mediacentret på Augustenborg. Åtgärderna förväntades 

ge effekter i form av engagemang och intresse för utbildning 

samt kompetenshöjning. Detta sågs som ett steg 

på vägen till egen försörjning. Man ville genom goda exempel 

på ”framtida arbetsuppgifter” inom IT, media och 

miljö bryta ett eventuellt motstånd mot arbetsmarknaden 

hos de boende man riktade sig till. 

Genom att skapa och stärka sociala nätverk i området 

ville man bygga upp en känsla av samhörighet hos de 

boende och öka invånarnas vilja att ta ansvar för sitt 

eget område. Framförallt arbetade man tillsammans med 

lokala bostadsföretag kring boinflytande. Man hoppades 

att hyresgästerna skulle ta över ansvaret för förvaltningen 

i vissa fastigheter och därmed också utveckla inflytandet, 

vilket man menade skulle gynna den demokratiska processen. 

58 

2.1.3 Resultat 

Flera av de viktigaste kvantitativa målen uppnåddes inte. 59 

Det slås fast av utvärderingen men samtidigt lyfter man 

fram en hel del positivt. Enligt utvärderingen har programmet 

präglats av en innovativ ansats i sitt sätt att ta ett 

helhetsgrepp på den lokala utvecklingen. Även vad gäller 

arbetssätt och de projekt/aktiviteter som genomförts 

finns det exempel på nytänkande, återkommer utvärderarna 

till flera gånger i rapporten. 

Facklan företagsrådgivning utgjorde ett enligt utvärderingen 

unikt samarbete mellan KOOP Skåne, Malmö 

Nyföretagarcentrum (MFC) och ALMI Skåne. Projektet 

var mycket framgångsrikt när det gällde att få igång nya 

företag där målet vida överträffades. 60 Kulturcentrum Augustenborg 

och Bio Augusta utvecklades under programtiden 

till populära kulturcentrum samt välanvända fest- 

och möteslokaler, enligt utvärderarna. De högt satta målen 

för utbildningsverksamheten i Mediacentrum Augustenborg 

nåddes dock inte. Det blev inte så mycket samverkan 

med mediaföretag eller med praktik- och arbetstillfällena 

kopplat till mediacentret. 

När det gäller mötesplatserna framhåller utvärderingen 

Möllevångsgruppens lokal och Sofielunds Folkets Hus 

som lyckade satsningar. Där kunde man bygga vidare 

på tidigare strukturer, lokala verksamheter och redan 

etablerade nätverk. Det framhålls i utvärderingen som en 

framgångsfaktor. Även projektledarnas förankring och 

personliga nätverk beskrivs som en ”ovärderlig tillgång.” 

Några av mötesplatserna kom i olika former att leva vidare 

inom ramen för Storstadssatsningen. Utvärderingen ut- 

tryckte en förhoppning om att det ”därmed finns möjlighet 

att de resultat som åstadkommits i URBAN- 

programmet kan säkras och chansen att öka att mötesplatsernas 

roll och betydelse för sina områden kan förstärkas 

och vidareutvecklas.” 61 Så blev det med Sofielunds 

Folkets hus. Det har inte bara levt vidare utan blivit en 

viktig aktör i civilsamhället. 

Beträffande insatserna inom miljöområdet blev flera 

URBAN-projekt inom Augustenborg integrerade i Ekostaden, 

bl a Musikens trädgård och Aktiv puls. NUTEK 

konstaterar att genomslaget av de miljöförbättrande 

åtgärderna bland de boende är tydligt. Samarbetet med 

Ekostaden Augustenborg lyfts upp som en framgångsfaktor 

i detta. Slutligen konstaterar man att insatserna 

inom området kompetenshöjning inte har uppnått målen. 

Att engagera långtidsarbetslösa i utbildning hade fungerat 

relativt bra, men kvinnorna hade man inte lyckats nå ut till. 

Sämst resultat visar indikatorn ”integrering av långtidsarbetslösa 

på arbetsmarknaden”. Flera sociala nätverk 

hade bildats, men målsättningen med självförvaltning i 

bostadshus uppnåddes inte.

2.2 STORSTADSSATSNINGEN 

Storstadssatsningen var namnet på de lokala utvecklingsavtal 

som slöts mellan staten och sju storstadskommuner. 

Utvecklingsavtalen gällde 24 bostadsområden och de ingick 

i den nationella storstadspolitiken som utformades 

1998 genom propositionen 1997/98:165 Utveckling och rättvisa 

– en politik för 2000-talet. I denna klargörs att syftet med 

politiken var att utjämna de strukturella orättvisor som 

finns mellan olika områden, såväl mellan olika regioner i 

riket som mellan olika områden inom regionerna. För att 

uppnå detta angavs två huvudsakliga mål. För det första 

skulle storstadsregionerna ges goda förutsättningar för 

tillväxt och för det andra skulle segregationen i storstadsregionerna 

brytas. 62 

Dessa två huvudmål hade i sin tur konkretiserats i ett antal 

delmål. När det gäller tillväxten handlade dessa bland 

annat om att de svenska storstadsregionerna ska kunna 

hävda sig i konkurrensen gentemot andra europeiska 

storstadsregioner och att de svenska storstadsregionerna 

ska ha tillgång till välutbildad arbetskraft som fyller behoven 

i regionens näringsliv. Segregationsmålet bröts 

ner i åtta delmål som gällde höjd sysselsättningsgrad i de 

socialt utsatta bostadsområdena, minskat socialbidragsberoende, 

stärkt ställning för det svenska språket, alla elevers 

förutsättningar för att nå målen i grundskolan, höjd 

utbildningsnivå bland den vuxna befolkningen, stadsdelarnas 

attraktivitet och trygghet, förbättrat folkhälsoläge 

samt ökning av demokratiskt deltagande och delaktighet i 

de utsatta bostadsområdena. 

Dessa målsättningar skulle kommunerna uppnå med hjälp 

av statliga stödmedel som utbetalades till de kommuner 

som tecknade lokala utvecklingsavtal med staten. De utvecklingsavtal 

som skrevs mellan stat och kommun skulle 

innehålla lokalt framtagna mål, en åtgärdsplan, en reglering 

av de statliga och kommunala åtagandena i respektive 

område samt en plan för uppföljning och utvärdering. 63 

Malmö stad skrev avtal gällande fyra stadsdelar: Fosie, 

Hyllie, Södra Innerstaden och Rosengård. Stadsdelarna 

ansvarade själva för åtgärderna. 

2.2.1 Syfte och mål 

Storstadssatsningen i Malmö var uppdelad i tre huvudsakliga 

områden: Arbete, skola samt demokrati och integration. 

Storstadsarbetet i Malmö skulle enligt avtalet präglas 

av ”invånarnas reella engagemang och delaktighet, bredast 

möjliga partnerskap, en utvecklad helhetssyn samt ett 

långsiktigt processorienterat arbetssätt”. 64 Några mål eller 

riktlinjer formulerades inte centralt i Malmö stad. Istället 

var det upp till varje stadsdel att formulera mål och arbeta 

med de metoder som man ansåg kunde fungera bäst i 

sammanhanget. Skillnaderna mellan stadsdelarna blev 

därför ganska stora. Utvärderingen av Storstadssatsningen 

i Malmö kom att betrakta det som fyra olika strategier. 65 

De fyra stadsdelarnas strategier skilde sig med avseende på 

målgrupp. I Fosie och Södra innerstaden vände man sig till 

alla boende i olika delområden. I Fosie såg man på integration 

som ”en långsiktig verkan av de generella satsningarna 

på att lyfta hela områden”. 66 I Södra innerstaden gick 

strategin ut på att i nära dialog med invånarna öka kunskapen 

om resurser och behov samt att dra nytta av denna 

kunskap. Genom att sammanföra människor från olika 

grupper och uppmuntra dem till gemensamma lokala s 

atsningar hoppades man kunna skapa sådan kunskap. I 

Hyllie och Rosengård valde man istället att fokusera på 

språk- respektive invandrargrupper. I Hyllie involverade 

man invandrare i storstadsarbetet, dels i syfte att stärka 

grupperna och dels för att skapa vad man kallade för ”interkulturell 

gemenskap”. 67 I Rosengård var strategin att 

göra invandrargrupper delaktiga, men hur aktiviteterna 

skulle genomföras och samordnas var mindre klart, enligt 

utvärderingen. 

Arbetet i Storstadssatsningen i Malmö fokuserade till stor 

del på det andra huvudmålet i propositionen, det som 

gällde segregation. Tillväxtmålet kom till en början i andra 

hand. Riktlinjerna för arbetet i de lokala utvecklingsavtalen 

stramades dock upp 2001 genom tilläggsdirektivet 

Det kompletterande erbjudandet. Detta innebar att storstads- 

delegationen uppmanade kommunerna att stärka inriktningen 

på tillväxt och sysselsättning, och lägga mindre vikt 

vid segregationsmålet. 68 Det kom att få konsekvenser för 

genomförandet. 


På konkret nivå bestod Storstadssatsningen i Malmö av 

en lång rad delprojekt i de fyra stadsdelarna. Huvud- 

delen av medlen satsades på arbete och skola. I det första 

målområdet, det som gällde arbete, gjordes en betydande 

stadsdelsövergripande satsning på så kallade AUC, arbete- 

och utvecklingscentrum. AUC byggde på en långtgående 

samverkan mellan kommunen, försäkringskassan (FK) 

och arbetsförmedlingen (AF) och kan beskrivas som en 

lokal arbetsförmedling som bedrevs med delvis andra 

metoder än de gängse. 69 AUC riktade sig till långtidsarbets- 

lösa i de fyra stadsdelarna som remitterades från FK, AF 

eller socialtjänsten och som bedömdes kunna komma in 

på arbetsmarknaden eller påbörja reguljära studier inom 

ett till två år. På varje AUC arbetade 21 handläggare; 10 

17

18 

från arbetsförmedlingen, 10 från kommunen och en från 

FK. Genom ett begränsat antal klienter och individuella 

handlingsplaner skulle samarbetet befrämja en helhetssyn 

och smidigare rådgivning om utbildning, praktik och 

andra åtgärder. Med AUC hoppades man också kunna 

minska väntetiderna mellan olika åtgärder. 

De projekt som anknöt till det andra målområdet, skolan, 

hade stadsdelsgemensamma drag men stora lokala variationer 

förekom också. Flertalet av skolprojekten gällde 

språkutveckling. För att åstadkomma detta satsade man 

bl a på vidareutbildning av pedagoger, utprövande av nya 

pedagogiska arbetssätt och metoder, biblioteksverksamhet, 

förstärkning av elevernas modersmål och modersmålsbaserad 

inlärning. 70 En stadsdelsgemensam satsning 

på språkförskolor gjordes, där alla 3–5-åringar som inte 

hade förskoleplats erbjöds att delta i verksamheten. Andra 

skolrelaterade insatser syftade till att öka tryggheten inom 

skolan. Satsningar gjordes på bl a ART (Aggression Replacement 

Training) och Kamratstödjare. Flera satsningar 

riktade in sig på dialogen mellan skola och föräldrar, t ex 

föräldrautbildning och brobyggare, eller linkworkers som 

de också kallades. 

Störst var skillnaden mellan stadsdelarna när det gällde 

projekten inom det tredje målområdet, det som handlade 

om demokrati och delaktighet. I Fosie satsade man på 

utvecklingen av mötesplatser (varav många bildats under 

URBAN-programmet), kulturverksamhet genom stöd till 

kultur-och invandrarföreningar, boendedialog kopplad 

till nämnda mötesplatser samt aktiviteter för barn och 

ungdom, främst på grundskolorna i Hermodsdal och 

Augustenborg. Linkworkers, mentorsverksamheten Näktergalen, 

mötesplatsen Augustenborgsgården, den öppna 

barnverksamheten Gnistan, Hermodsdalslyftet och det 

IT-baserade medborgarnätet Aktiv stad är exempel på 

satsningar i Fosie som antingen initierades eller vidareutvecklades 

under Storstadssatsningen. 

I Hyllie bedrevs arbetet inom ramen för enheten Arbete 

& Integration. Tre personer anställdes som brobyggare, 

med syfte att nå befolkningen i de större språkgrupperna. 

Att föra dialog med invandrargrupperna och engagera 

dem i förändringsarbete blev centralt i Hyllie. Brobyggarna 

skulle jobba uppsökande, skapa kontakter med boende, 

fungera som vägvisare och brobyggare mellan kulturer, 

arbeta mot föreningar, ta fram anpassat informationsmaterial, 

initiera utbildningar och etablera olika forum 

för idéer och diskussioner, samt informera, handleda 

och förmedla kunskap mellan olika sektorer. Den första 

större arbetsuppgiften för brobyggarna blev att inventera 

behov och resurser. Därefter utvecklade brobyggar- 

na sitt arbete relativt självständigt. Även i Hyllie satsade 

man stort på skolan. Både Kroksbäcks studieverkstad och 

Malalai-skolans alfabetiseringskurser för kvinnor var samverkansprojekt 

med skolan som initierades inom brobyggarnas 

målgrupper varifrån dessutom deltagare och personal 

rekryterades. 

I Södra Innerstaden arbetade man bland annat med 

kvarterslyften, en idé som hämtades från Danmark där 

dessa satsningar hade utvecklats underifrån och under en 

längre tid. Kvarterslyften framhålls i utvärderingen som 

stadsdelens ”flaggskepp och signum”. 71 Genom kvarterslyften 

ville man komma i nära dialog med medborgarna 

för att uppfylla underifrånperspektivet och för att effektivt 

kunna ta vara på människornas och stadsdelens resurser. 

Genom geografiskt utspridda mötesplatser/ 

kvarterslyft skulle man, var tanken, kunna ”ta 

pulsen” på området, stärka och bygga broar mellan 

de nätverk som redan fanns och sammanföra 

de isolerade med befintliga nätverk eller skapa nya 

nätverk kring de intressen och behov som utkristalliserade 

sig. 72 

Fem kvarterslyft i fyra olika delområden etablerades. 2-3 

personer med ”mångkulturell” kompetens anställdes på 

varje kvarterslyft. Den geografiska betoningen försvann 

så småningom och man gick istället över till att arbeta i teman 

och intresseområden, t ex ungdom/barn/kultur och 

vuxna/boendesamverkan. Verksamheterna inom ramen 

för kvarterslyften var varierade, från att ge råd och förmedla 

kontakter åt enskilda människor i olika sammanhang, 

stödja föreningar och organisera kulturella aktiviteter, till 

att tillhandahålla datorer. Det signifikativa var enligt utvärderingen 

att bygga upp och stärka nätverk samt att 

länka ihop olika nätverk. 

Som exempel på verksamheter organiserades självhjälpsgrupper, 

där personer med liknande problem eller intressen 

på eget initiativ bildade grupper och i dem bearbetade 

sina problem eller förverkligade sina intressen. 

Runt 20 självhjälpsgrupper var aktiva under varje halvår 

i satsningen, bland annat med fokus på långtidssjukskrivning 

och att bryta sig ut ur isolering. 73 Ett annat 

exempel är den öppna förskolan Kompassen. Mötesplatserna 

Möllevångsgruppen, Sofielunds Folkets Hus 

och Boendeföreningen Leonard blev drivande i en mängd 

verksamheter och nätverksbygganden. Exempel på 

sådana verksamheter var Barnens stad, anordnat av Möllevångsgruppen, 

ett projekt där 1200 barn deltog i undersökningen 

av sin stadsdel, samt de två bomässor som Mölle- 

vångsgruppen arrangerade.

Förutom verksamheterna i kvarterslyften satsade man i 

Södra Innerstaden på kvinnliga och manliga nätverk för 

personer som stod långt ifrån arbetsmarknaden eller av 

andra anledningar ”riskerat att hamna i utanförskap”. 74 Vidare 

var satsningar på kultur centrala. Som exempel på en 

kultursatsning nämns i utvärderingen satsningen UngInfo, 

vilken hjälpte ungdomar att starta olika ”kultur- och ungdomsprojekt”. 

I Rosengård arbetade man enligt utvärderingen utifrån två 

huvudsakliga arbetsmetoder; arbetsboksmetoden och nätverksbyggande. 

Arbetsboksmetoden var man ensam om i 

Malmö. En första arbetsbok med frågor om närmiljön delades 

ut till cirka 1 000 hushåll på Herrgården. 332 hushåll 

besvarade frågorna i boken. 75 Utifrån svaren utarbetades 

en andra arbetsbok med ett antal förslag till förbättringar. 

Förslag som framkom i denna handlade främst om åtgärder 

som rörde den egna boendemiljön, såsom problem 

med lägenheterna och trångboddhet. Utifrån förslagen i 

arbetsbok 2 skapades det sex arbetsgrupper med uppgift 

att arbeta fram konkreta förslag på förbättringar och förändringar. 

Grupperna var sammansatta av representanter 

från Hyresgästföreningen, Storstadssatsningen, skolan, 

fastighetsägarna samt de boende. Syftet med metoden var 

att den skulle bidra till ett ökat deltagande bland de boende 

på Herrgården när det gällde beslut om såväl förändringar 

i den egna boendemiljön som samhällsprocesser 

i stort. Efter drygt 18 månaders arbete presenterades en 

tredje arbetsbok som överlämnades till ansvariga politiker 

och tjänstemän i Rosengård. Tanken var nu att stadsdelen 

skulle arbeta vidare med förslagen i arbetsboken: 

I denna återfanns en kortare inledning på varje 

delområde där problembilden beskrevs och de aktuella 

aktörerna omnämndes. Därefter följde en 

lista med ett 60-tal konkreta åtgärdsförslag som 

de sex olika arbetsgrupperna plockat fram ur de 

föregående arbetsböckerna. Dessa förslag skulle 

alla vara konkreta, genomförbara och realistiska. 76 

Den andra huvudsakliga arbetsmetoden man använde sig 

av var nätverksbyggande. Nätverksbyggande kom till stor 

del att handla om folkbildningsinsatser för att ”på sikt öka 

möjligheterna att integreras i det svenska samhället”. 77 

Dessutom etablerades nätverket RESPEKT, bestående 

av 28 olika föreningar och organisationer från Rosengård. 

Olika aktiviteter arrangerades, ofta inriktade på informationsförmedling. 

Inför valet 2002 arrangerade nätverket 

öppna debatter mellan olika politiska partier. Man fick 

även bidrag för att bedriva sommarverksamhet för barn 

och ungdomar. Förutom RESPEKT etablerades även ett 

kvinnligt och ett manligt nätverk. 


Enligt utvärderarna nådde Storstadssatsningen inte de 

övergripande målen. ”Segregationen finns kvar, och inte 

heller råder särskilt mycket mer av demokrati, trygghet, 

hälsa och rättvisa i stadsdelarna. Det är en resultatbild som 

inga utvärderingar kan undgå att bekräfta”. 78 Samtidigt 

menade man att resultaten kunde utgöra viktiga lärdomar 

för det fortsatta integrationsarbetet i stadsdelarna. Genom 

satsningarna i de lokala åtgärdsprogrammen kunde ett 

antal olika nya åtgärder och metoder prövas. Vissa utvecklades 

med framgång och kunde införlivas i den ordinarie 

verksamheten. Det ansågs dock för tidigt att bedöma 

i vilken utsträckning resultaten av Storstadssatsningen 

långsiktigt skulle förändra arbetssätt och attityder i den 

ordinarie verksamheten. 

Våra deltagarintervjuer visar att enskilda människor 

fått del av insatser som i olika grad förändrat 

deras liv. Många har fått tillgång till ett nytt 

språk, mer kontakter med människor utanför sin 

egen krets och mer inflytande över sin tillvaro. Resultat 

som dessa är inte mätbara ekonomiskt eller 

statistiskt. 79 

Utvärderarna ställde sig positiva till Hyllies arbete med 

brobyggare, vilka bildade viktiga och starka nätverk 

inom olika språkgemenskaper. Man varnade dock för att 

grupperna skulle kunna verka exkluderande. Även Södra 

innerstadens arbete med att satsa på så kallade svaga nätverk 

lyftes upp som positivt. 

De positiva resultat man erhållit i dessa båda 

stadsdelar har i hög grad berott på att man utgått 

från betingelserna och haft språk- och kulturkompetenta 

och även i övrigt kompetenta linkworkers, 

som haft möjlighet att uppfylla kriterierna för ett 

bra linkwork, dvs. nära och personliga kontakter 

med de involverade, förtroende hos olika parter och 

mandat att agera. 80 

Utvärderingen framhöll kvarterslyften i Södra Innerstaden 

som exempel på hur man arbetade med svaga nätverk. 

Många enskilda personer fick stöd och nya nätverk 

skapades. I kvarterslyften togs 8 000 kontakter med boende 

och ett nätverk bestående av 75–80 organisationer 

etablerades. 81 

Utvärderingen ställde sig mer frågande till Fosies strategi 

för integrationsfrågorna. Att man använde sig av befintliga 

nätverk och föreningar var positivt i många fall, då 

kontakterna var inarbetade och hade egna nätverk. Men 

å andra sidan innebar denna delegering att man inte rik- 

19

20 

tigt nådde ut till den viktiga målgruppen invandrare. Det 

berodde också på brister i delegeringen, då personerna 

som anställdes enligt utvärderarna inte hade tillräckligt 

mandat för att ”länka och aktivera”. 82 

Utvärderarna var kritiska till Rosengårds arbete med 

arbetsboksmetoden. Den nådde inte ut till tillräckligt 

många personer, arbetsgrupperna var inte tillräckligt brett 

sammansatta och det gick för lång tid mellan kontakterna 

med de boende. Det ledde enligt utvärderarna till att de 

boende hamnade i utkanten istället för i centrum. 

När inget konkret kom ut av projektet tröttnade 

många boende och den kontinuerliga dialogen 

uteblev. Kvar blev några eldsjälar och ett skrivet 

dokument om vilka förändringar de boende i Herrgården 

önskar sig (…) Arbetsboken innebär 

knappast automatiskt en nära och kontinuerlig 

dialog. 83 

Nätverksarbetet i Rosengård fungerade dock bra, enligt 

utvärderingen. Såväl paraplyorganisationen RESPEKT 

som det kvinnliga nätverket omfattade många personer 

och man hittade former för samverkan med de reguljära 

verksamheterna. Det berodde mycket på en väl fungerande 

satsning med brobyggare. 84 Utvärderarna drog slutsatsen 

att framgången med linkwork beror på i vilken utsträckning 

det genomförs med empati, kraft och hänsyn till de 

lokala betingelserna. 

Nätverksarbetet i de olika stadsdelarna menar man främjade 

starka nätverk i Fosie och Hyllie, och svaga nätverk 

i Södra innerstaden. Ur integrationssynpunkt såg man 

satsningarna på de svaga nätverken som mest värdefulla. 

De svaga nätverken behövs som brobyggare och 

förenande länkar, de fungerar bättre som förmedlare 

av kontakter, information och tjänster än de 

starka. 85 

En för ensidig satsning på starka nätverk bedömdes vara 

”hindrande, fördröjande eller verkningslös” 86 . Annat som 

utvärderarna var kritiska mot var en ovilja att i praktiken 

bejaka ett mångkulturellt förhållningssätt, satsningar på 

projekt utan personer som kan länka till de egentliga målgrupperna, 

ovilja att delegera faktiskt beslutsutrymme till 

anställda i projekten samt oklar uppfattning hos de anställda 

om såväl mål som medel för integrationssträvandena. 

Till de framgångsfaktorer som lyftes fram hörde bl a förmågan 

hos ledningen att förmedla en förståelse för såväl 

målen som medlen, samordning av satsningarna, en strävan 

efter att ta till vara och utveckla de resurser som finns 

hos målgrupperna själva, satsningen på brobyggare med 

stort handlingsutrymme i förhållande till målgrupperna 

samt samarbete med lokala bostadsförvaltare. 87 

AUC (ingår idag i JobbMalmö) blev föremål för ett antal 

utvärderingar och hör till de mest lyckade arven från 

Storstadssatsningen. Genom AUC kunde man förbättra 

servicen till långtidsarbetslösa i problemtyngda stadsdelar. 

Man visade att en lokal kommunal arbetsförmedling kan 

fungera och att ett kvalitativt mål som samverkan kan ges 

ett innehåll. 88 

Till de lyckade resultaten hörde även flera av sats- 

ningarna på skolan. En av dessa satsningar var samarbetet 

med utomstående aktörer, t ex bostadsbolag och föreningar. 

Det ledde till att olika typer av nätverk etablerades 

där både skola och omgivning insåg att man kan kom- 

plettera varandra för att nå goda resultat. 89 Projekt som 

ökade föräldrarnas engagemang i sina barns skolgång 

lyftes också fram som lyckade satsningar. Genom 

Storstadssatsningen fick skolorna möjlighet att projektanställa 

personal med språklig och interkulturell kompetens. 

Det visade sig vara värdefullt för att förbättra föräldrakontakten 

och även dialogen mellan elev och skola. 90 

2.3 VÄLFÄRD FÖR ALLA 

I en skrivelse till kommunstyrelsen i juni 2003 beskrev 

kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu den situation 

som Malmö och andra europeiska storstäder befinner 

sig i. Han karakteriserade det som ”det dubbla åtagandet”. 

Staden ska se till så att alla Malmöbor har en välfärd som 

möjliggör en god levnadsstandard. Det framhölls som det 

första och grundläggande åtagandet. Som andra åtagande 

måste Malmö tillsammans med Lund kunna fungera som 

tillväxtmotor för Sydvästskåne, Skåne och Öresundsregionen. 

Dessutom betonades sambandet mellan de två 

åtagandena. Utmaningen låg därför enligt Reepalu i att ”på 

ett konstruktivt och offensivt sätt arbeta med båda åtagandena 

parallellt.” 

Välfärd för alla (VFA) lanserades för att möta denna utmaning. 

Stadskontoret fick i uppdrag av kommunstyrelsen 

att utarbeta en handlingsplan. Den skulle utformas i samråd 

med andra aktörer. Kommunstyrelsen betonade att 

utmaningen gällde hela Malmö och att ett brett förhållningssätt 

var nödvändigt. Till grund för arbetet med hand- 

lingsplanen hölls det tre framtidsseminarier i oktober 2003 

på respektive tema Arbete och utbildning, Boende med 

inriktning på demokrati och delaktighet samt Barn och 

ungdom. Framtidsseminarierna planerades och genom- 

fördes gemensamt av de stadsdelar som ingick i

Storstadssatsningen. Dessutom involverades de forskare 

som hade utvärderat Storstadssatsningen. Budskapet från 

framtidsseminarierna var att det krävdes förändringar 

i såväl attityder och organisation för att åstadkomma en 

genomgripande förändring. ”Det krävs mod att våga utmana 

befintliga strukturer!”, menade man. 91 

Som en del i förberedelsearbetet gjorde stadskontoret 

tillsammans med övriga förvaltningar och Ledarcentrum 

närmare 160 intervjuer med olika Malmöbor – vanliga 

medborgare, företrädare för myndigheter, föreningsliv, 

näringsliv, statliga myndigheter, fackliga och politiska 

organisationer samt media. Dessutom anordnades det 32 

samtalsgrupper (fokusgrupper) bestående av medborgare, 

anställda i Malmö stad och gymnasieklasser. Enligt 

den beskrivning av förberedelserna som görs i handlingsplanen 

visade resultaten ”att det finns en stor samstämmighet 

då det gäller bilden av vilka problem Malmö har”. 92 

Till skillnad från de tidigare storstadsinsatserna skulle 

Välfärd för alla till så stor del som möjligt genomföras 

inom de ordinarie verksamheterna. Satsningen fick inte bli 

ett projekt som låg utanför allt annat. Handlingsplanen för 

Välfärd för alla godkändes i kommunfullmäktige den 25 

mars 2004. Den reviderades 2007 som en följd av resultatet 

i kommunalvalet 2006 och den förändrade politiska 

sammansättningen. 

2.3.1 Syfte och mål 

Fyra övergripande och långsiktiga mål formulerades: 

Alla arbetsföra ska ha arbete, alla elever ska ha fullständiga 

betyg, alla ska erbjudas en bostad och antalet brott 

ska vara noll. Dessa långsiktiga mål konkretiserades i 

fyra delmål som enligt handlingsplanen skulle uppnås 

till 2008. Förvärvsfrekvensen skulle öka till 75 %, andelen 

obehöriga elever till gymnasieskolans nationella program 

minska till 10 procent, 5 000 nya bostäder byggas 

och antalet brott per tusen invånare minska från 61 till 

högst 47. 93 Målen skulle lösas genom insatser inom fem 

insatsområden: Arbete, Utbildning, Boende, Trygghet 

och Medborgardialog/mötesplatser. I slutrapporten 

redogörs dessutom för ett antal åtgärder som gäller ett 

sjätte insatsområde, nämligen Tillväxt. Det fanns inte 

med i den ursprungliga handlingsplanen som ett speciellt 

insatsområde utan tillkom senare. 

Inom insatsområdet Arbete framhöll man AUC som en 

viktig plattform och skriver att ”arbetslinjen är ledstjärnan 

för insatserna inom ’Välfärd för alla’”. 94 De svåra förhållanden 

som skolan arbetade under i vissa delar av Malmö 

ansågs bl a bero på ”tillströmningen av nya elever från 

andra länder som inte behärskar svenska språket och 

därmed inte kan följa undervisningen på ett acceptabelt 

sätt.” 95 Satsningen på nybyggnation av bostäder var en 

skillnad mot URBAN-programmet och Storstadssatsningen. 

Den ökade trångboddheten som en följd av ett extremt 

lågt bostadsbyggande och en kontinuerligt ökande 

befolkning angavs som skäl. 

En annan nyhet jämfört med tidigare satsningar var att 

trygghetsfrågan aktualiserades i målsättningarna. Antalet 

brott måste minskas, då den upplevda tryggheten har ”en 

direkt påverkan på människors benägenhet att besöka, bo 

kvar i respektive flytta till Malmö”. 96 Till det femte insatsområdet, 

Medborgardialog/mötesplatser, kopplades det 

inget mål att uppnå. Snarare sågs det som ett medel för 

att uppnå de andra målen. Man ville skapa mötesplatser 

”där framför allt svenskar och invandrare kan träffas och 

umgås” 97 eftersom de förberedande intervjuer som utgjorde 

underlaget för handlingsplanen hade tryckt på vikten 

av detta. 

Fyra arbetsgrupper bildades för att organisera arbetet: 

en för arbete, en för utbildning, en för trygghet och en 

för bostäder och mötesplatser. Här valde man alltså att 

slå ihop det fjärde och femte insatsområdet. En politisk 

samordningsgrupp bestående av drygt 120 personer 

från Malmö stad, Region Skåne, statliga myndigheter och 

näringsliv tillsattes. 


Ett antal åtgärder inom de fem olika insatsområden 

genomfördes. När det gäller arbete genomfördes en utvecklad 

introduktion för nyanlända inom ramen för AIC 

(tidigare AUC) samt satsningar på praktik- och lärlingsplatser 

inom kommunen och i samarbete med näringslivet. 

En satsning på nystartsjobb gjordes, vilket innebar 

att privata och offentliga arbetsgivare fick möjlighet att 

anställa arbetslösa genom att under en period befrias från 

arbetsgivaravgift. En annan satsning var de så kallade 

Servicepatrullerna där långtidsarbetslösa personer fick 

visstidsanställning inom kommunen för att arbeta inom 

skolverksamheten och med underhållsarbete. Deltagarna 

erbjöds också kompetensutveckling. 

Samverkan blev central i satsningen på arbetslinjen. Exempel 

som tas upp i Välfärd för allas slutrapport är samarbetet 

med den ideella föreningen Trygga Möllevången, 

arbetsförmedlingen och privata fastighetsägare i projektet 

Snygga Möllan. I detta EU-stödda projekt fick ett antal 

Malmöbor med ”långvarigt utanförskap från arbetsmarknaden” 

möjlighet att starta ett företag med inrikt- 

21

22 

ning på miljöarbete i Möllevångsområdet. Under den sex 

månader långa projekttiden fick 20 långvarigt arbetslösa 

utbildning inom IT, ekonomi, fastighetsskötsel, sophantering, 

klottersanering och eget företagande. Ett annat 

exempel på samverkan var satsningen på Lugna Gatan 

Support. Detta projekt riktade sig till unga som utsatts 

för brott eller kränkningar av andra unga och projektet 

betraktades både som en arbetsmarknadsinsats för unga 

och en trygghetssatsning. 98 Andra åtgärder som enligt 

handlingsplanen skulle genomföras var satsningar på 

småföretagsamhet och hushållsnära tjänster, minskat 

socialbidragsberoende genom ökade krav på motprestationer 

samt åtgärder för att bekämpa svart arbetskraft och 

skapa nya anställningsformer för dem som är förhindrade 

att delta på den ordinarie arbetsmarknaden. 

Beträffande utbildning skedde mycket av arbetet i samverkan 

med RMS – Resurscentrum för Mångfaldens Skola 

– som hade ett nationellt uppdrag att bedriva kompetensutveckling 

inom värdegrundsfrågor. Nära 2 000 anställda 

på 65 skolor deltog i kompetensutvecklingsinsatserna. En 

satsning på deltagande i den nationella satsningen Lärarlyftet 

gjordes också. Vidare erbjöds föräldrautbildning enligt 

COPE-modellen och studieverkstäder med modersmålsstöd. 

Mellan 2006 och 2009 bedrevs sommarskola 

för elever mellan årskurs 9 och gymnasiet. Aktiviteterna i 

sommarskolan var individanpassade och ungdomscoacher 

anställdes för att hjälpa och motivera eleverna under sommaren. 

Vidare gjordes en satsning på ett lärlingsprojekt i 

samarbete med NCC och länsarbetsnämnden i syfte att 

öka antalet bygg- och anläggningsarbetare med invandrarbakgrund. 

Mentorsverksamheten Näktergalen, Fadderprogrammet 

på Pauliskolan och en rekryteringsutbildning 

i samarbete med främst företag i Danmark och i Sverige 

var andra exempel på utbildningssatsningar. I rekryterings- 

utbildningen fanns en jobbgaranti för de deltagare som 

genomförde utbildningarna med godkänt resultat. Dessutom 

startades en utredning om de individuella gymnasieprogrammens 

framtid. 99 

För att minska trångboddheten ville man inom området 

boende bygga nya småhus, teckna avtal med fastighetsägare 

kring utplacering av boende (bl a så kallat kategoriboende) 

och starta en utredning kring ungas boendesituation 

i staden. Tidigt i satsningen såg det ut som att målet 

beträffande nya bostäder med all sannolikhet skulle uppfyllas 

genom den då aktuella byggboomen. Insatsområdet 

slogs ihop med det område som hette mötesplatser 

och medborgardialog och bostadsfrågan flyttades från 

VFA till stadsbyggnadskontoret och fastighetskontoret. 

Man satsade på en utveckling av kulturhuset Mazetti, 

etablerandet av Sommarscen Malmö samt biblioteken i 

staden. Biblioteken gjorde en satsning mot målgruppen 

nyanlända flyktingar och invandrare med fokus på ungdomar. 

2007 inleddes planeringen av mötesplatsen Garaget 

i Facklan-kvarteret. Garaget invigdes i februari 2008 

som ett samarbete mellan kulturförvaltningen, serviceförvaltningen 

samt stadsdelarna Centrum, Fosie och Södra 

Innerstaden. VFA spelade en roll också i etablerandet av 

andra mötesplatser som Stapelbäddsparken och Moderna 

Muséet. 100 Man genomförde dessutom medborgardialoger 

i Hej!-projekten för att öka trivseln och tryggheten i 

bostadsområdena. 

Inom området trygghet togs en gemensam plan (tiopunktsprogrammet) 

för hur polisen och Malmö stad tillsammans 

skulle minska ungdomskriminaliteten och gatuvåld. 

Mycket kom att handla om ungdomsbrottslighet. 

Bland annat satsade man på SSP (brotts- och drogförebyggande 

samverkansforum mellan Skola, Socialtjänst och 

Polis) med målet att förhindra och minimera ungdomars 

brottslighet, droganvändande och annat riskbeteende. 

Andra satsningar var tidigare nämnda samverkan med 

Lugna Gatan, som genom brottsförebyggande satsningar 

syftade till att öka tryggheten i speciellt utsatta områden 

som Rosengård, Fosie och Södra Innerstaden. Lokala trygg- 

hetssatsningar gjordes i Hermodsdal, på Möllevången 

och i Rosengård. Vidare utökades resurserna till polisen, 

för att kunna motverka svartklubbar och ungdomsgäng. 

I handlingsplanen fanns också ökade satsningar på kamera- 

övervakning på flera platser i staden, något som kom att 

bli en fråga för länsrätten. 101 

Insatserna inom det femte insatsområdet tillväxt genomfördes 

av Malmö stads näringslivskontor i samarbete med 

näringslivet i staden. Under 2005 och 2006 gjorde närings- 

livskontoret en kartläggning bland Malmös företagare 

i syfte att undersöka vilka frågor som engagerade mest. 

Under 2007 arbetade man för att förverkliga de önskemål 

som framkommit i kartläggningen, den så kallade 

nettolistan. Under 2008 koncentrerade sig Näringslivskontoret 

på uppgifter som syftade till att stärka kontakten 

mellan staden och näringslivet. Exempel på aktiviteter 

inom insatsområdet var frukostträffar för stadens företag, 

en företagsakademi där deltagande företagare fick möjlighet 

att välja utbildning för sina anställda utifrån behov 

samt framtagandet av skriften Malmöläget som kontinuerligt 

beskriver den aktuella situationen för Malmös näringsliv. 

Utöver insatserna inom dessa sex insatsområden fanns ett 

antal centrala strategier. Man ville satsa på myndighetssamverkan, 

där alla berörda myndigheter kunde samarbeta

för att åstadkomma ett långsiktigt och systematiskt förändringsarbete 

för ökad integration och tillväxt. Man ville 

stoppa EBO (val av bostadsort för asylsökande) i Malmö, 

med undantag för make, maka och barn. Vidare fanns en 

strategi för särskilda åtgärder mot ekonomisk brottslighet 

samt en strävan efter att låta staten ta ett större ansvar för 

flyktingpolitiken. 102 


Det ska inledningsvis sägas att någon extern utvärdering 

av Välfärd för alla inte har gjorts. Den presentation av resultat 

som görs i detta avsnitt är baserad på Malmö stads 

egen slutrapport. I denna slutrapport konstaterar man att 

målen i de flesta fall inte har uppnåtts. Många mål, t ex 

andelen i förvärvsarbete och med fullständiga betyg anser 

man i efterhand varit orealistiska i förhållande till de 

förutsättningar som Malmö har. 103 

Den satsning som fick mest genomslagskraft inom insatsområdet 

arbete är Servicepatrullerna. Servicepatrullerna 

är idag en del i Malmö stads ordinarie verksamhet, där 

personerna får 12 månaders projektanställning i ett av tio 

arbetslag knutna till en bestämd enhet/organisation inom 

Malmö stad. 104 Framgångarna från Storstadssatsningen 

med AUC/AIC fortsatte i VFA. I slutrapporten menar 

man att AIC har skapat ett större utbud av insatser för att 

underlätta inträdet på arbetsmarknaden. I övrigt lyfts nystartsjobben 

och satsningen på Snygga Möllan fram som 

positiva, medan den satsning på praktikplatser som genomfördes 

inte lyckades så bra som man hade hoppats. 105 

När det gäller utbildning så lyfter man i slutrapporten 

fram sommarskolan som ett gott resultat. Man uppger 

att andelen behöriga till gymnasiet har ökat med nära 

två procentenheter per år under 2006-2008 som en 

följd av satsningen. Ett annat positivt resultat som lyfts 

fram är det lärlingsprojekt som startades i samverkan 

med NCC. Hälften av deltagarna i projektet fick arbete 

efter utbildningen och man menar att det framgångsrika 

upplägget kan inspirera utbildningar inom andra 

yrkesområden. Arbetet med en gemensam värdegrund 

för Malmös skolor lyfts också upp som positivt. Från 

2006 ska alla skolor tillämpa värdegrunden, som har 

utgångspunkten att skolan ska vara en plats dit alla går 

med glädje och nyfikenhet. Ett stort antal föräldrar har 

vidare deltagit i föräldrautbildningen enligt COPEmodellen 

som infördes i alla stadsdelar. 106 

Avseende trygghet så lyfts det ”avsevärt förbättrade 

samarbetet mellan Malmö stad och polismyndigheten” 

upp som ett positivt resultat. 107 Mellan 2004 och 2008 

minskade det som VFA kallar för ”vardagsbrott”, från 64 

till 59 brott per 1 000 invånare. Detta upplever man som 

en framgång, även om målet på 52 brott per 1000 invånare 

inte uppnåddes. I slutrapporten från 2009 beskriver man 

Lugna Gatans arbete med stadsdelsvärdar och skolvärdar 

i Rosengård, Fosie och Södra Innerstaden som något som 

visat sig vara mycket bra för att förbättra tryggheten, minska 

vandalisering och annan brottslighet. Senare samma 

år bröt Malmö stad samarbetet med Lugna Gatan då man 

inte var nöjd med organisationens arbete. 108 

Resultat som lyfts fram som goda i insatsområdet boende/mötesplatser 

är Malmö Sommarscen som enligt 

slutrapporten ”har nått grupper, bland andra personer 

med annan etnisk bakgrund än svensk, som tidigare inte 

besökte kulturarrangemang och en större andel med 

lägre utbildning än de som besöker gängse kulturinstitutioner”. 

109 Goda resultat har också uppnåtts med Garaget, 

som har kommit att bli ett bibliotek, en samlingsplats och 

en plats där man kan lära mer om kontakten med medborgarna, 

enligt slutrapporten. De insatser inom området 

tillväxt som lyfts upp som lyckade är företagsakademin, 

Företagsamma förvaltningen, en utbildning av chefs- 

tjänstemän och handläggare inom Malmö stad, Nystartskontoret 

som har erbjudit hjälp till enskilda personer att 

starta företag samt skriften Malmöläget. 110 

2.4 URBACT 

URBACT är ett EU-program för utbyte och lärande som 

syftar till att främja hållbar och integrerad stadsutveckling. 

111 Programmet utgör en del i EU:s sammanhållningspolitik. 

Det finansieras av EU:s regionalfond (ERUF) och 

medlemsstaterna. Utgångspunkten är att städerna har en 

nyckelroll i de allt mer komplexa utmaningarna i samhället. 

Genom samverkan ska URBACT möjliggöra för städer att 

”utveckla pragmatiska lösningar som är nyskapande och 

hållbara och som integrerar såväl den ekonomiska, sociala 

som den ekologiska dimensionen”. 112 

URBACT är uppbyggt på samverkan inom tematiska nätverk 

av partners (t ex städer, kommuner, myndigheter, 

universitet och privata aktörer) från hela EU. Nätverken 

bildas genom att en huvudpartner inför varje utlysningsomgång 

tillsammans med några andra partnerstäder 

skriver en ansökan om att bilda ett tematiskt nätverk. 

Om nätverket blir beviljat involveras i nästa steg andra 

intresserade partners. I varje nätverk finns slutligen 6-12 

parters som under 2-3 år samarbetar för att utveckla effektiva 

och hållbara lösningar på urbana utmaningar. Nätverkens 

aktiviteter finansieras till 70-80% av medel från 

EU:s regionalfond, ERUF. Resterande är medfinansiering 

från partnerstäderna. 

23

24 

URBACT-programmet startades 2002 och de första 

tematiska nätverken bildades 2003. Under perioden 2003- 

2006 (URBACT I) fanns 28 nätverk med totalt 274 partnerstäder. 

2007 startade URBACT II som kommer att 

löpa till och med 2013. URBACT II-nätverken utgörs idag 

av 300 städer i 29 länder och 5 000 aktiva deltagare. 2009 

gjorde URBACT en satsning på att stärka kopplingen till 

varje medlemsland genom inrättandet av så kallade nationella 

spridningspunkter (National Dissemination Points). 

URBACT leds från ett sekretariat i Paris och har en total 

budget på 68 miljoner euro för perioden 2007-2013. Flera 

svenska städer har varit med i URBACT I och II. Malmö 

var huvudpartner i nätverket Young People – from Exlusion 

to Inclusion (2004-2006) och partnerstad i nätverket CoNet 

(Cohesion Network) (2007-2010) samt utgör sedan 2009 

den svenska nationella spridningspunkten för URBACT. 

2.4.1 Young People from Exclusion to 

Inclusion (2004-2006) 

Projektet Young People – from Exclusion to Inclusion leddes 

av Malmö stad. I projektet deltog praktiker och forskare 

från Malmö, Göteborg, Köpenhamn, Århus, Helsingfors, 

Gera (Tyskland) och Gijon (Spanien). Under 2004 anslöt 

sig Tallinn, Ukmerge (Litauen), Lomza (Polen) och Strovolos 

(Cypern), som då var nya medlemmar i EU. Syftet 

med projektet var att deltagarstäderna skulle lära av varandras 

goda exempel. Men vad är egentligen ett gott exempel? 

Den frågan aktualiserades tidigt i projektet när deltagarstäderna 

hade skrivit sina första fallstudierapporter. 

På det inledande möte som hölls i Malmö i februari 2004 

fick deltagarstäderna i uppgift att skriva fallstudierapporter 

om vardera 2-3 exempel vilka de själva ansåg vara goda. 

Som stöd för arbetet användes en gemensam rapportmall. 

På så sätt skulle alla väsentliga aspekter täckas in. 

Sammanlagt 19 fallstudierapporter skickades in till projektets 

huvudforskare under sommaren 2004. De visade sig 

inte vara så lätta att jämföra. Det berodde på de stora skillnaderna 

mellan sammanhangen vad gäller t ex välfärd, typ 

av arbetsmarknad, grad av lokalt självstyre, kultur och historia. 

Det som är ett gott exempel i den ena staden kan anses 

vara en självklarhet eller rentav mindre bra i den andra 

staden. Exemplen som helhet gick därför inte att jämföra. 

Problemen som de löser är inte helt och hållet de samma, 

villkoren för att lösa dem skiljer sig och lösningarna kan 

man också ha olika uppfattningar om. 

Hur kan man då jämföra goda exempel? Vad är det som 

ska jämföras? Tanken väcktes om att grunda jämförel- 

serna på det som exemplen har gemensamt. Men vad kan 

då det vara? Svaret på den frågan blev fem framgångs- 

kriterier. De formulerades utifrån analyser och jämförelser 

av de 19 fallstudierapporterna. Jag ska här sammanfatta 

dem så som de står formulerade i Riktlinjer för handling, ett 

av de tre publicerade resultaten från URBACT-projektet 

Ungdomar – från utanförskap till innanförskap. 

• Subjektivering (empowerment): För att kunna bli betraktat 

som gott måste exemplen stärka ungdomarnas 

förmåga att själva agera, tänka självständigt, välja, ta 

ansvar och stå upp för sina rättigheter. Uppifrånlösningar 

som behandlar ungdomar som objekt måste 

avvisas. Subjektivering kan definieras som en förändring 

från att vara objekt till att bli subjekt och står i 

motsats till objektivering. 

• Stärkta sociala relationer: Lärande bygger och beror 

på sociala relationer. Av det skälet behöver de sociala 

relationerna stärkas för att främja ungdomarnas 

lärande och sociala inkludering. Det betyder att förtroende 

och tillit såväl som kommunikation i relationen 

mellan lärare och ungdomar måste förbättras. 

• Strukturella förändringar av skolan: Exempel på hur 

ungdomars situation kan förändras från utanförskap 

till innanförskap kan inte avskiljas till utrymmen vid 

sidan om, samtidigt som skolans strukturer lämnas 

oförändrade. Skolans strukturer är en del av problemet 

och måste också förändras. Strukturella förändringar 

av skolor måste tackla utanförskapets strukturella 

orsaker för att förhindra att eleverna tappar 

tron på sig själva och hoppar av. Dessutom måste 

strukturella förändringar åstadkommas för att skolor 

ska kunna dra fördel av ungdomarnas potentialer. 

• Samverkan med lokalsamhället: Förutom att förändra 

skolan måste strukturella förändringar genomföras 

även i lokalsamhället. T ex skapar arbetsmarknaden 

barriärer för ungdomar och förorsakar således socialt 

utanförskap. Barriärer av olika slag utgör gränser mellan 

samhällets sociala innanförskap och utanförskap. 

Dessa barriärer visar sig i städerna, särskilt på många 

skolor. Av det skälet har samverkan mellan skola och 

lokalsamhälle slagits fast som ett fjärde kriterium. Det 

måste göras klart att en sådan samverkan handlar om 

någonting mycket mera grundläggande än relationen 

mellan den enskilda skolan och dess samhälleliga 

sammanhang. Det handlar om att förändra gränserna 

mellan samhällets sociala innanförskap och utanförskap. 

• Förnyelse av kunskapssynen: I allmänhet har utbildningssystemens 

mål förnyats runt om i Europa för att 

motsvara den kunskapsbaserade ekonomins krav. Den

syn som tar kunskapen för given och likställer lärande 

med en passiv matsmältning av förutbestämda fakta 

har blivit ersatt av en kunskapssyn som betonar ett 

aktivt och kreativt förhållande till kunskap. På denna 

grund ska ungdomar få lära sig att lösa problem, kritisera 

och ta ställning. Erkännandet av informell kunskap 

är ett annat viktigt kännetecken på förnyelserna. 

Dock har förnyelserna visat sig vara problematiska att 

förverkliga. Därför finns det ett behov av exempel 

som kan visa vad den nya kunskapssynen innebär och 

hur den kan förverkligas. 

De fem framgångskriterierna formulerades ursprungligen 

som ett förslag inför den konferens som hölls i början av 

september 2004 i Århus. I förslaget ingick också ett upplägg 

för konferensen. Tanken var att projektdeltagarna 

skulle diskutera de goda exemplen med avseende på vart 

och ett av de fem framgångskriterierna. Det resulterade i 

ett mycket innehållsrikt material. Framför allt resulterade 

Århus-konferensen i ett starkt stöd för indelningen i de 

fem framgångskriterierna. De ansågs vara begripliga, tillräckligt 

många och de fungerade. 

Efter konferensen i Århus uppmanades de deltagande 

städerna att välja ut nya exempel och det skrevs sen 

ytterligare 17 underlagsrapporter om lokala satsningar. 

Det fortsatta arbetet efter Århus-konferensen ledde till en 

utveckling och nyansering av de fem framgångskriterierna. 

Samtidigt stärktes stödet för dem. På projektets slutkonferens 

i april 2006 ställde sig samtliga deltagare i projektet 

bakom resultatet med de fem framgångskriterierna och 

det var en stor framgång. Resultatet av projektet har publicerats 

i tre rapporter; Operational Guidelines, översatt till 

samtliga språk som fanns representerade i projektet, samt 

en forskarrapport och en fallstudierapport. 113 

2.4.2 CoNet (2007-2010) 

Nätverket CoNet leddes av Berlin och bestod av partnerstäderna 

Malmö, Liverpool, Vaulx-en-Velin (Frankrike), 

Sofia, Alba Iulia (Rumänien), Bryssel, Apeldoorn (Nederländerna), 

Zabrze (Polen), Gijón (Spanien) och Palermo. 

I Malmö ansvarade Fosie stadsdelsförvaltning för arbetet. 

Precis som Young People – from Exclusion to Inclusion innehöll 

CoNet internationella studiebesök och konferenser i varje 

deltagande stad, med syftet att lära av varandra. Huvudforskaren 

hade ett särskilt ansvar för att fånga upp och 

belysa likheter såväl som skillnader i hur städerna arbetade 

med den sociala sammanhållningen i bostadsområdena. 

Under den konferens som hölls i Malmö i juni 2010 fick 

deltagarna från de europeiska städerna göra en granskning 

utifrån peer review-metoden av två projekt i Fosie; Lilla 

Växthuset och Ung i Forskning. Förgranskningsrapporter 

skickades till deltagarna innan konferensen för att de 

skulle kunna läsa in sig på de båda projekten. Under vistelsen 

i Malmö fick de sedan besöka de båda projekten, 

träffa projektmedarbetare och ställa frågor. Granskningen 

avslutades med att deltagarna presenterade vad de hade 

kommit fram till. 

Nytt för URBACT II var arbetet med lokala handlingsplaner 

och lokala stödgrupper. Förutom kunskapsutvecklingen 

som skedde i mötet mellan städerna hade varje 

partner i uppgift att omsätta kunskapen i lokala projekt. 

En lokal stödgrupp tillsattes i varje stad för att stötta detta 

arbete. Varje stad skulle producera lokala handlingsplaner 

- inspirerade av varandras arbete - för att stärka det integrerade 

arbetet för ökad social sammanhållning i bostadsområdena. 

I Malmö var arbetet nära sammankopplat med 

det strukturfondsfinansierade projektet SÖM Fosie. Den 

lokala handlingsplanen i Malmö skulle skapa synergi- 

effekter genom att sammankoppla erfarenheterna från 

URBACT-städerna med genomförandet av insatser inom 

projektet SÖM Fosie. De båda projekten Lilla Växthuset 

och Ung i Forskning, som granskades vid den internationella 

konferensen i Malmö, var båda kopplade till SÖM 

Fosie. 

Resultaten från CoNet finns presenterade i rapporten 

CoNet’s guide to Social Cohesion. 114 På lokal nivå i Malmö 

skrevs en handlingsplan för att koppla erfarenheterna 

från nätverket till det pågående arbetet i projektet SÖM 

Fosie. Handlingsplanen kom emellertid aldrig till konkret 

användning i SÖM Fosie, utan blev tänkt att användas 

i steget efter projektets avslutande och uppstarten av 

Områdesprogrammet i Lindängen. Resultatet från CoNet 

har således till stor del kommit att stanna hos det arbetslag 

från Malmö som deltog i samarbetet. 

2.4.3 URBACT Nationell spridningspunkt 

När URBACT-sekretariatet utlyste en anbudsförfrågan 

kring nationella spridningspunkter skickade Malmö stad in 

en ansökan med stöd från Tillväxtverket, som är gransk- 

ningsmyndighet för regionalfondsprojekt i Sverige, 

Sveriges Kommuner och Landsting samt Näringsdepartementet. 

Ansökan beviljades för tiden 2009-2011 och efter 

en ny ansökningsomgång blev Malmö stad även beviljad 

uppdraget för perioden 2012-2013. 

Malmös uppdrag som svensk spridningspunkt för UR- 

BACT skiljer sig från ovanstående två projekt då det inte 

handlar om deltagande i ett tematiskt nätverk med syfte 

25

26 

att lära av andra partners. Spridningspunkten har istället 

ett informerande syfte som kan delas in i två delar. För det 

första handlar det om att sprida nyheter från URBACT till 

den svenska målgruppen på svenska. För det andra har 

spridningspunkten i uppdrag att förse URBACT-sekretariatet 

och i förlängningen övriga medlemsländer med information 

om området hållbar integrerad stadsutveckling 

i Sverige. 

Allt sedan starten 2009 har ett stort antal artiklar om stads- 

utveckling i Europa publicerats på den svenska spridnings- 

punktens webbplats www.urbact.se. Artiklarna har anpassats 

till den svenska målgruppen för att väcka intresse. 

Ett antal rapporter om svensk urban utveckling har också 

publicerats på URBACT:s webbplats www.urbact.org, riktade 

mot den europeiska målgruppen. 

2.5 SÖM 

I juni 2007 arrangerade Malmö stad en workshop på 

Drömmarnas Hus i Rosengård. Inbjudna var representanter 

för såväl offentlig och privat sektor som föreningslivet: 

Avsevärt mer EU-medel kommer att finnas disponibelt 

i Skåne under kommande år. Det ställer 

krav, men öppnar samtidigt för nya och fantastiska 

möjligheter för goda och välplanerade initiativ. Tillsammans 

med myndigheter, näringsliv och föreningar 

vill Malmö stad med hjälp av EU-medel, 

fortsätta befästa och utveckla Malmös konkurrens- 

kraft och rollen som tillväxtmotor. Workshopen 

är det första steget och du behövs som idéspruta, 

innovatör, initiativtagare och engagerad samhällsmedborgare. 

115 

En arbetsgrupp tillsattes för att bearbeta resultatet av 

workshopen. Det ledde till ett projekt som hette SÖM: 

Processamordning, finansierades av den europeiska regional- 

fonden, ERUF, och pågick 2008-09. Syftet var att åstadkomma 

”en förstärkt samverkan mellan offentliga, privata 

och ideella aktörer i sydöstra Malmö för att ta tillvara 

förändrings- och tillväxtpotentialen och för att skapa en 

välmående, kreativ, attraktiv och hållbar stad”. 116 Många 

aktörer förväntades söka pengar från ERUF och ESF 

under strukturfondsperioden 2007-13. SÖM: Processamordning 

beskrevs som ett paraply men också ett stöd 

för de projekt som ville samverka. Dessa projekt skulle 

då också kunna använda sig av prefixet SÖM, vilket stod 

för Sydöstra Malmö. Syftet var att skapa ett nätverk mellan 

strukturfondsfinansierade projekt med verksamhet i 

Sydöstra Malmö. 

Med SÖM avsågs ett område som omfattade 22 delområden 

i den sydöstra delen av Malmö och som sträckte 

sig över fyra stadsdelar; Rosengård, Fosie, Södra Innerstaden 

och Centrum. Den 1 januari 2006 bodde 29 % av 

alla Malmöbor i SÖM-området. Avgränsningen var inte 

bestämd på förhand utan den växte fram i takt med utvecklingen 

av idéerna om satsningar och projekt, dvs den 

process som inleddes på våren 2007. 

Som en del i projektet SÖM: processamordning fick jag i uppdrag 

att skriva en behovsanalys. Rapportskrivandet skedde 

i nära samverkan med övriga aktörer i SÖM: processamordning 

och de olika projekten. Rapporten innehåller för det 

första analyser av ramarna för satsningen och vad de innebär. 

För det andra analyseras själva satsningen, dvs detta 

att avgränsa ett särskilt geografiskt område och satsa på 

det. Vad säger det om hur man ser på problemen? Vilka 

lösningar möjliggörs utifrån en sådan problemdefinition? 

Och omvänt, vilka lösningar möjliggörs inte? Vad kan 

man säga om den samhällssyn som det ger uttryck för? 

För det tredje innehåller rapporten en sammanställning av 

faktakunskaper om sydöstra Malmö. Kvaliteten på dessa 

kunskaper analyseras också. För det fjärde analyseras 

projektbeskrivningarna till SÖM: processamordning och de 

andra projekten. Nio projektansökningar som beviljades 

under våren 2008 omfattas, fem som finansieras av regionalfonden 

(ERUF) och fyra av socialfonden (ESF). 117 

Rapporten tar reda på hur man definierar problemen i 

projektbeskrivningarna och i vad mån de definieras på 

samma sätt. Dessutom analyseras synen på lösningarna. 

Rapporten mynnar ut i fyra slutsatser om behoven: 

1. Perspektiv: Definitionerna av nyckelbegreppen (framför 

allt tillväxt, sammanhållning och hållbar utveckling) 

och perspektiven på sambanden dem emellan 

behöver utvecklas. 

2. Problem: Problemdefinitionerna behöver förbättras, 

framför allt med inriktning på de sociala strukturerna. 

3. Områdeskunskap: Det behövs mycket mera kunskap 

om områdena och statistiken behöver förbättras. 

4. Lösningar: Det behövs fler lösningar som i de 

framåtriktade satsningarna på Malmös utveckling utnyttjar 

allt det i sydöstra Malmö som det talas positivt 

om. 

Men hur gick det då med SÖM, den stora satsning som 

var tänkt att bli efterföljaren till Välfärd för alla? Efter 

det att slutrapporten från projektet SÖM: Processamordning 

lämnades in på våren 2009 så hände det inget mer. Under 

ett helt år befann sig Malmö stad i en beslutsvånda innan 

man bestämde sig för att istället satsa på något helt annat, 

nämligen Områdesprogrammen. Därmed försvann den 

gemensamma satsningen på sydöstra Malmö, markerad

med prefixet SÖM. De projekt som hade inriktat sig på att 

ingå i SÖM fortsatte dock men utan det stöd som det var 

tänkt med en gemensam plattform. 

Ett av de största projekten behöll prefixet och fortsatte 

att kalla sig SÖM Fosie. Det pågick under åren 2008-juni 

2011 med SDF Fosie i Malmö stad som projektägare. 

SÖM Fosie fick dock en liknande betydelse som det var 

tänkt att SÖM Processamordning skulle ha eftersom det 

var så stort, innehöll flera olika delprojekt och täckte in 

en stor del av sydöstra Malmö. SÖM blev SÖM Fosie. 

Prefixet SÖM hade dock förlorat sin funktion och många 

förstod nog inte varför projektet hette SÖM Fosie. SÖM 

förvandlades från prefix till namn. 

Avsikten med SÖM Fosie var att genom tvärsektoriellt 

arbete främja en ökad förvärvsfrekvens, minskat försörj- 

ningsstöd samt bidra till att skapa attraktiva och trygga 

stadsdelar. Projektet skulle verka för såväl tillväxt som 

demokrati och delaktighet i samhället. En kedja av olika 

utvecklingsinsatser skulle samverka inom projektet. 

Medfinansiärer i projektet var Fosie SDF, Serviceförvaltningen, 

MKB, Gatukontoret och Stena Fastigheter. SÖM 

Fosie bestod av flera delprojekt och verksamheter som 

hade funnits sen tidigare eller åtminstone hade en bakgrund 

i tidigare sammanhang. Ett av dessa delprojekt var 

Områdesarbetet och ett annat Lilla Växthuset. Jag återkommer 

till dessa två i nästa kapitel och ska därför inte 

skriva mer om SÖM Fosie här. 

Det jag dock ska skriva om är den europeiska tävling som 

Malmö stad anmälde sig till på sommaren 2011. Tävlingen 

anordnas av Europeiska kommissionen, DG Regio (Directorate-General 

for Regional Policy), och kallas Regio- 

Stars. I denna tävling ställde Malmö stad upp i den kategori 

som heter Citystar: Integrated strategies for the development of 

deprived urban areas. 118 Det projekt som Malmö stad ställde 

upp med var just SÖM ‘South East Malmö’, dvs den 

satsning som man på våren 2009 beslöt sig för att avbryta. 

SÖM gick dock vidare till finalen i RegioStars, som en av 

fyra finalister i sin kategori. I den sammanställning över 

finalisterna som DG Regio gav ut presenteras SÖM som 

en ”integrated strategy to generate social, economic and 

environmental sustainability and growth in south-east 

Malmö, Sweden.” Presentationen bygger på den behovsanalys 

som jag skrev i SÖM: Processamordning. Det rör sig 

också om samma område med ca 80.000 Malmöbor. 

The SÖM ‘South East Malmö’ project undertaken 

in 2008 set out to bring together public, 

private and non-profit actors to work towards a 

sustainable growth in the area. The needs in the 

SÖM area were clearly identified, as well as the 

opportunity to fund some of this work with the 

help of the European Social Fund (ESF) and 

European Regional Development Fund (ERDF). 

Public consultation and sustained dialogue ensured 

a strategic focus on the needs in the SÖM area 

and synergy in implementing projects, even if the 

two funds had different aims and objectives. Over a 

period of one year the partners successfully created 

a platform to concentrate available resources, both 

human and financial, and help create a socially, environmentally 

and financially sustainable environment 

in these city districts while promoting creative, 

sustainable growth. 

Inget antyds dock om att plattformen och den integrerade 

strategin skrotades samt att de enskilda projekten istället 

fick fortsätta på egen hand. Av det som nämns om vad 

som har åstadkommits verkar mycket härstamma från 

SÖM Fosie. SÖM blev således SÖM Fosie, som jag skrev 

ovan. Och SÖM Fosies bedrifter finns det säkert anledning 

att fira. Dock gick den tidigare förankringen förlorad 

när SÖM skrotades, den som hade byggts upp genom 

workshops och samarbetet i SÖM: Processamordning. När 

det därför skrivs i EU-presentationen att ”the experience 

from SÖM has continued through a new programme in 

Malmö called ”Områdesprogrammet” area based programme,” 

så stämmer det inte. Områdesprogrammen 

skiljer sig från SÖM såväl i förankring som tänkande och 

avgränsning. De grundades inte heller på resultatet från 

SÖM: Processamordning. Den 13 juni 2012 togs beslutet i 

tävlingen. SÖM vann RegioStars 2012 i kategorin Citystars. 

Så här motiveras det: 

There is no simple solution for regenerating rundown 

urban areas. But in South East Malmö, 

Sweden, a neighbourhood with a population of 80 

000, the SÖM project offered an outstanding example 

of how measures working together can bring 

new hope to a depressed community. The project 

started by analysing the needs of local people in 

four of Malmö’s poorer areas. This generated 10 

projects on issues such as social integration, local 

growth and job creation. Partnership was key to 

success, so the project built a network of public 

and private participants; contacting businesses, universities, 

property owners, NGOs and community 

groups. Within a year, they created a coordination 

platform to ensure the best use of EU structural 

funding. 

27

28 

2.6 SLUTSATSER 

Det har talats ganska kritiskt om storstadsinsatserna. Det 

skulle vara lätt att stämma in i denna klagokör och sälla sig 

till kritikerna. Ser man till de uppsatta målen har storstadsinsatserna 

inte lyckats särskilt väl. Men tänk om det har 

varit fel på målen? Tänk om storstadsinsatserna har lyckats 

med annat istället? Tänk om problemen med storstadsinsatserna 

inte i första hand har gällt måluppfyllelsen utan 

definitionerna av problemen? Ett sådant påstående finns 

det stöd för i utvärderingarna. Jag ska även lyfta fram flera 

andra problem. Men dessutom finns det sådant som har 

lyckats och det har man talat alldeles för lite om. Det har 

dolts av den snäva inriktningen på de ouppfyllda målen. 

Det är dock inte problemen som denna underlagsrapport 

fokuserar på. Det utgjorde fokus för min första underlagsrapport, 

Malmö – de två kunskapsstäderna. Jag avslutade den 

med att dra ett antal slutsatser om vad som behöver förändras 

för att hälsan ska kunna förbättras för alla Malmöbor 

och klyftorna minska. Dessa slutsatser ska jag nu bygga vidare 

på men konkretisera utifrån analyserna av storstadsinsatserna. 

Eftersom denna underlagsrapport fokuserar 

på de möjliga lösningarna ska jag formulera de följande 

slutsatserna som uppmaningar. 

1. Utveckla kompetensen att definiera problemen 

I Allt som inte flyter gjorde jag en analys av problemdefinitionerna 

i Välfärd för alla (VFA). 119 Det kan verka 

självklart vad som är problemen, skrev jag, men så är det 

inte. Problemdefinitioner kan vara minst lika problematiska 

som problemen. VFA hade enligt handlingsplanen 

”startats och utformats utifrån medvetenheten om att 

Malmös befolkning har olika levnadsförhållanden. I vissa 

fall är skillnaderna oacceptabla.” Oacceptabla skillnader 

var dock inget nytt. Så hade man sett på det under en längre 

tid. 

Det var t ex därför som den socialdemokratiska regeringen 

efter sin valseger 1994 tillsatte Storstadskommittén. I ett av 

sina första betänkanden från 1995 konstaterade Storstadskommittén 

att man inte hade kommit så långt med att lösa 

problemen. Orsakerna till problemen kvarstod, menade 

man, trots att enorma resurser hade satsats av stat och 

kommuner. Storstadskommittén ansåg till och med att orsakerna 

hade fördjupats och förstärkts. Det berodde enligt 

kommittén på att insatserna ”till stor del haft en karaktär 

av kampanjer vilka har fokuserats på symptomen och inte 

orsakerna”. 120 

Året därpå startade URBAN-programmet i Malmö utifrån 

en liknande problembeskrivning. Ett antal bostadsområden 

som ansågs vara i behov av särskilda satsningar 

valdes ut, detta utifrån en medvetenhet om att ”insatser 

för att förbättra levnadsvillkoren i de socialt svagaste 

områdena i Malmö har återkommit under de senaste 25 

åren”. 121 Många miljoner satsades under en treårsperiod. 

URBAN-programmet hann knappt sluta innan Malmö 

kommun 1999 skrev ett lokalt utvecklingsavtal med staten 

om att satsa flera hundra miljoner på fyra utvalda stadsdelar, 

den så kallade Storstadssatsningen. 

Ändå fortsatte skillnaderna att vara oacceptabla och därför 

startade man VFA. Storstadskommitténs slutsats från 

1995 om kampanjer med fokus på symptomen och inte 

på orsakerna har förblivit aktuell. Men om den nu fortfarande 

stämmer, hur kan det då komma sig att man inte 

fokuserar på orsakerna, åtminstone inte i tillräcklig utsträckning? 

Jag har under många år hävdat att det beror på 

hur man definierar problemen. 

Under 1980- och 90-talen fördes det en livlig diskussion 

om det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Enligt 

Björn Elmbrant myntades det begreppet av författaren 

Lars Gustafsson 1980. 122 Gustafsson berättade om en gäst 

som kom till en fullsatt restaurang där värden mötte honom 

med beklagandet att det tyvärr var för många gäster. 

Gästen höll inte med utan menade att det istället var för 

få bord. Det ville dock inte värden lyssna på. Som värd 

var det han som hade privilegiet att formulera problemet 

och han hade uppenbarligen inget intresse av att köpa in 

fler bord. 

Exemplet visar inte bara vad problemformulerings- 

privilegiet kan innebära utan också hur problem kan 

definieras olika. Problemdefinitioner ska därför inte tas 

för givna utan kan alltid diskuteras och ifrågasättas. Hur 

har problemen definierats? Av vem? På vilka grunder? 

Med hjälp av vilka ord och begrepp? Kanske tror vi oss 

vara en lösning på spåren när problemdefinitionen i själva 

verket har fått oss att leta i fel riktning. Hur problemen 

definieras får nämligen konsekvenser för synen på lösningarna. 

Restaurangvärden i exemplet ovan löste problemet 

genom att stänga ute gästen. Det var en lösning som byggde 

på att han såg gästen som problemet. Utifrån gästens 

problemdefinition skulle lösningen däremot ha bestått i 

att sätta in fler bord. Problemdefinitioner har på så sätt 

en egen betydelse, oberoende av själva problemet. De får 

oss att göra något, tänka i vissa banor men inte i andra, 

uppmärksamma vissa sidor av verkligheten men inte andra, 

söka vissa lösningar hellre än andra.

Vilket eller vilka problem skulle VFA vara en lösning på? 

Det framgick inte helt klart i handlingsplanen. I min analys 

kunde jag urskilja tre olika problemdefinitioner och jag ska 

ta med merparten av mitt resonemang här eftersom det är 

ett intressant exempel på svårigheterna: 

1. I inledningen sägs problemen handla om skillnader: 

”Skillnaderna i levnadsbetingelser är fortfarande 

stora och välfärden är mycket ojämnt fördelad 

mellan olika bostads-områden.” 123 När skillnaden 

definieras som problemet håller man öppet för att 

skillnadens båda sidor måste förändras. Kanske måste 

mycket bli mindre eller lite bli mer. Eller både och. 

Skillnaden skulle mycket väl ha kunnat definieras som 

problemet i exemplet ovan med värden och gästen. Där 

värden såg för många gäster såg gästen för få bord. Ett 

tredje alternativ skulle således ha varit att se skillnaden 

mellan antalet bord och gäster som problemet. Därmed 

hade man inte tagit för givet vilken av skillnadens båda 

sidor som var mest problematisk. Det kunde få visa sig 

efterhand. Kanske är det värden som envist håller fast vid 

sitt privilegium. Eller så är det gästen som vägrar förstå 

att värden kanske inte har råd med fler bord. Bakom skillnaden 

döljer det sig då ett annat problem, inte så självklart 

och därför underliggande. T ex så syns det kanske inte på 

värden att han eller hon inte har råd. 

2. Två sidor senare i VFA ger man uttryck för en 

annan definition när det sägs att ”fokus måste sättas på 

dem som är socialt och ekonomiskt utsatta.” Därmed 

har det skett en förskjutning från skillnaden till den ena 

av skillnadens företeelser, dess ena sida. Innebär det att 

problemet ovan med skillnaden bara utgör ett symptom? 

Ska de ”som är socialt och ekonomiskt utsatta” 

uppfattas som orsak och huvudproblem? 

3. Några sidor senare antyds det ytterligare en 

förskjutning när vikten av att bekämpa diskriminering 

framhålls, ”för att vi därigenom ska kunna öka 

rättvisan och minska segregationen i Malmö”. 124 

Bekämpandet av diskriminering sätts således i direkt 

samband med den skillnad i levnadsbetingelser som 

inledningsvis definierades som problemet. Det är för 

att skillnaden ska kunna minska som diskriminering 

behöver bekämpas. Betyder det att skillnaden ska upp- 

fattas som symptom men nu med annan orsak och 

problem i bakgrunden, nämligen diskrimineringen? 

Menar man att diskrimineringen utgör orsak och huvudproblem? 

Oklarheterna väcker frågor om sambandet mellan å ena sidan 

orsak och å andra sidan symptom och verkan. Det var 

också vad Storstadskommittén ville ha svar på. Storstadskommittén 

varnade för en fortsatt fokusering på symptomen. 

Istället efterlyste man satsningar som inriktade sig 

på orsakerna. Men vilka är då orsakerna och vad är symptomen? 

Det sägs det inget om i VFA. Orden orsak, symptom 

och verkan förekommer överhuvudtaget inte. Istället 

intar ordet fokus en särställning i texten men det används 

bara i definitionen av problemet med den ena sidan, 

de som beskrivs som ”socialt och ekonomiskt utsatta”. 

Ordet fokus används inte för att definiera problemen med 

skillnadens andra sida, de som inte är ”socialt och ekonomiskt 

utsatta”. Varför? Är gästen alltid ett större problem 

än värden, även om det visar sig att värden bara vill bevaka 

sitt privilegium? 

Jag vill påstå att definierandet och beskrivningarna av 

problemen har varit ett stort problem i alla de hittillsvarande 

storstadsinsatserna. Redan utvärderingen av 

URBAN-programmet framhöll problemen med problembeskrivningarna. 

Har man blivit bättre på att definiera dem 

sedan dess? Tveksamt. Men det nämns i alla fall i den slutrapport 

om Innovationsforum som jag ska återkomma till 

nedan och där som en av sju vägledande grundprinciper. 

2. Skapa bättre förutsättningar för lärande 

Betydelsen av lärandet framhölls i utvärderingen av UR- 

BAN-programmet. Det är viktigt att idéerna och de goda 

erfarenheterna lever vidare och förvaltas, menade man. 125 

Men hur detta hade skett under programmets gång mellan 

de olika aktörerna och externt var man dock kritisk 

mot. Även i utvärderingen av Storstadssatsningen var 

man kritisk till lärandet. Andersson et al konstaterar att 

ett övergripande hinder för framgång i Storstadssatsningen 

i Malmö var avsaknaden av kommunikation och erfarenhetsutbyte 

mellan de deltagande stadsdelarna. En 

gemensam lärandeprocess borde ha prioriterats men det 

lyckades man inte med, skriver utvärderarna. 

I VFA skapades det dock goda förutsättningar för ett 

lärande av tidigare satsningar genom de många intervjuerna 

och de tre framtidsseminarierna som låg till grund för 

handlingsplanen. 126 Tillgängliga rapporter ger dock inga 

svar på i vilken utsträckning det skedde något lärande. 

Inte heller de forskarseminarier som arrangerades under 

arbetet med handlingsplanen redogörs det för i slutrapporten. 

Det är således svårt att säga något om vilka erfarenheter 

från exempelvis URBAN och Storstadssatsningen 

29

30 

som faktiskt kom till användning. Bristen på lärande är ett 

av de stora problemen och det håller Britta Ström med om 

i min intervju med henne: 

Det är och förblir en svag punkt. Vi har så väldigt 

svårt att dra slutsatser. Man skulle börja med att 

lysa igenom det som redan har gjorts men det gör 

man aldrig. Istället blir det så mycket tyckande. 127 

Problemen med bristen på lärande kan delas upp i diakroniskt 

och synkroniskt. Med diakroniskt menar jag lärande 

av det som har skett tidigare. Med synkroniskt syftar jag på 

det samtida lärandet, mellan olika aktörer och t ex stadsdelar. 

Om vi börjar med det diakroniska lärandet så säger 

Britta Ström att hon ”hade väldig nytta av att jag hade 

gjort URBAN-programmet där man skulle formulera mål 

som skulle gå att mäta. Det försökte jag få stadsdelarna att 

ta till sig men det var inte så lätt. Det är mycket enklare att 

formulera fluffigare mål, t ex att man ska ha en attraktiv 

miljö och få människor att stanna kvar. Men vad menas 

med det? Hur ser vi att vi är på rätt väg? Vad är det egentligen 

vi mäter? Det är fortfarande oerhört svårt.” 

Minst lika stort har problemet med det synkrona lärandet 

varit, menar Britta, ”eftersom stadsdelarna hela tiden har 

varit så ointresserade av varandra. Det här med att ta vara 

på varandras framgångar satt hårt inne.” Det har saknats 

en gynnsam jordmån för det. 

Ett väldigt bra exempel på detta är Kroksbäcksskolan. 

I Hyllie jobbade man mycket medvetet 

med att involvera andra, de som inte brukar vara 

med. Man anställde ju dem som kom att kallas 

brobyggare och fick inspiration från Gårdsten i 

Göteborg som jobbade medvetet med modersmålet. 

Jag försökte få de andra stadsdelarna att titta på 

det. Men ingen i Malmö åkte på studiebesök till 

Kroksbäck. 128 

3. Ta tillvara innovationerna, 

även de som inte har räknats 

Under 2011 genomförde Malmö stad ett projekt som 

hette ”Förstudie Innovationsforum”. Jag ska återkomma 

till detta projekt i ett senare kapitel men det handlade 

bl a om att dra lärdom av tidigare satsningar. Vad gäller 

URBAN-programmet tar projektets slutrapport fasta på 

utvärderingens karakterisering av det som ett skrivbordsprojekt 

men slutrapporten lyfter också fram det som står 

i urvärderingen om att ”programmets ansats präglades av 

nytänkande i sättet att ta ett helhetsgrepp på den lokala 

utvecklingen. Även vad gäller arbetssätt och de aktiviteter 

som genomförts finns exempel på nytänkande och innovativitet.” 

Positivt var också stödet till de två ideella 

föreningarna Möllevångsgruppen och Sofielunds Folkets 

Hus. De drev flera lokala utvecklingsarbeten som också 

utgjorde avstamp för andra projekt. Slutrapporten om Innovationsforum 

nämner som exempel Den Stora Gårdsdagen, 

Barnens Buss samt Gröna Gårdar. 

Jag frågade Britta Ström vad hon tyckte var bäst med 

URBAN-programmet. ”Nytt sätt att jobba”, svarade hon. 

”Man hade möjligheter att ge bidrag till idéer. Det fanns 

ett stråk av involvering som man försökte hitta vägar till 

men det var svårt. Vi har inte jobbat så tidigare. Hur gör vi 

människor delaktiga i det vi håller på med?” Det var också 

bra det här att man anställde, menar Britta, ”men det blev 

ett problem när pengarna tog slut. Så kan man inte göra 

för då får man problem sen när man ska lasa in. Ingen har 

funderat på allvar på hur man skulle kunna förändra den 

kommunala apparaten.” 129 

Och så har det varit hela tiden. Det har gjorts så mycket 

innovativt och en hel del har levt vidare och utvecklats 

men det har liksom inte märkts riktigt eftersom det har 

fallit utanför de förutbestämda målen. Det har inte täckts 

in av de använda indikatorerna. Det gäller resultat i form 

av sådant som t ex glädje, mening med livet, gemenskap 

och sammanhang, dvs sådant som i högsta grad anses ha 

med hälsa att göra. Men det gäller också processerna. Jag 

betraktar erfarenheterna från storstadsinsatserna som en 

synnerligen rik inspirationskälla till att utveckla nya former 

av arbete, kunskap, demokrati och delaktighet. Problemet 

är inte att allt detta inte har gjorts. Problemet är inte att 

dessa erfarenheter saknas. Det stora problemet är att de 

inte har tagits tillvara. Man har stirrat sig blind i fel riktning 

och t ex inte sett alla dessa nya former av arbeten som kan 

ha ett värde i sig och borde få leva vidare.

4. Öka samverkan med civilsamhället 

och stärk underifrånperspektivet 

Underifrånperspektiv och samverkan har varit ledord för 

samtliga storstadsinsatser. Hur har det gått med det då? 

Det gick inte så bra enligt utvärderingen av URBAN-programmet. 

130 Intervjuerna i utvärderingen lyfter dock fram 

några goda exempel på deltagande och samverkan; bl a det 

samverkansarbete som gjordes på Seved. Att ha en lokalt 

förankrad, välkänd och inspirerande person (en ”eldsjäl”) 

kan ha varit nödvändigt för att få med en mångfald av 

aktörer i området och sätta igång ett deltagande samarbete 

med dem. 131 Samverkan mellan socialförvaltning, hyresgäster 

och husvärdar uppgavs också ha fungerat bra. 

I utvärderingarna av Storstadssatsningen tar flera av rapporterna 

upp det som kallas för ”Storstadssatsningens 

Moment 22”, det vill säga att kravet på underifrånpers- 

pektiv kommer uppifrån. 132 Detta påverkade uppenbarligen 

möjligheterna för att på ett effektivt sätt kunna göra 

”med” istället för ”för”. Listan över identifierade hinder 

för framgång gällande underifrånperspektivet är lång, konstaterar 

Edström och Plisch, som överlag menar att under- 

ifrånperspektivet misslyckades i Storstadssatsningen. 

I Lahti Edmarks rapport slås det fast att underifrånperspektivet 

har varit långt ifrån självklart i arbetet med de 

lokala utvecklingsavtalen. När tilläggsdirektivet Det kompletterande 

erbjudandet beslutades och fokus flyttades från 

segregationsmålet till tillväxtmålet blev förutsättningarna 

för samverkan och deltagande förändrade. Enligt Lahti 

Edmark innebar tilläggsdirektivet i praktiken att underifrånperspektivet 

kraftigt underminerades, eftersom de 

satsningar som gjordes på sysselsättning och tillväxt inte 

alls hade ett underifrånperspektiv. 133 

Även i Malmöutvärderingen av Andersson et al konstaterar 

man att tilläggsdirektivets uppstramning ledde till att 

”underifrånperspektivet blivit ett uppdrag med sviktande 

mandat, övertrumfat av tillväxtmålets kraftiga framtoning. 

Vissa långsiktiga verksamheter liksom vissa verksamheters 

långsiktiga fortlevnad kom i uppenbar fara”. 134 Enligt den 

kartläggning som har gjorts inom projektet ”Förstudie 

Innovationsforum” ledde fokusskiftet från segregation 

till tillväxt till att många insatser som syftade till att 

stärka långsiktiga förbättringar av människors levnadsför- 

hållanden eller att skapa mer inflytande över den egna livssituationen 

helt enkelt lades ner. 

Lahti Edmark skriver också att underifrånperspektivet har 

varit otydligt formulerat. Otydligheten ledde till att det 

som så självklart stod inskrivet i satsningens ambitioner 

istället blev ett mål i sig. Projekten arbetade för att nå 

underifrånperspektiv; det blev ett mål istället för ett 

medel. ”Trots ambitioner om underifrånperspektiv verkar 

de flesta projekt eller insatser ha hamnat i tjänstemännens 

händer”, är den bistra slutsatsen. 135 Svårigheterna med att 

göra verklighet av underifrånperspektivet blev synliga i 

många kommuners fördelning av resurser, skriver Lahti 

Edmark. I Göteborg gick inledningsvis 80 % av medlen 

till projekt som stadsdelen genomförde, det vill säga endast 

20 % till lokala aktörer. Någon motsvarande siffra 

anges inte för Malmö. 

Utvärderingsrapporten En känsla av delaktighet fokuserar 

just på underifrånperspektivet i Storstadssatsningen. 136 

Innebörden av underifrånperspektivet har varit väldigt 

oklar, konstaterar man, och detta innebar ett hinder för 

reellt inflytande. De boende fick ofta vara med och uttrycka 

önskemål, men inte formulera målen för vad som 

skulle göras. De boendes roll decimerades till en referensgrupp 

som fick i uppgift att bekräfta att förvaltningarna 

hade tänkt rätt. 137 Rapporten menar också att det hela är 

en fråga om makt över informationen. De boende som 

var tänkta att medverka i satsningarna fick inte den information 

och kunskap om utvecklingsfrågorna som politiken 

och förvaltningarna hade, vilket försvårade förverkligandet 

av ett underifrånperspektiv. I rapporten menade 

man att ”allmänhetens mobilisering har främst handlat om 

trygghet och trivselfrågorna, medan tjänstemännen haft 

att försöka angripa de stora strukturella frågorna på lokal 

nivå”. 138 

Välfärd för alla (VFA) började ambitiöst med invol- 

verandet av praktiker i framtidsseminarier på olika teman. 

Tanken var att arbeta brett över förvaltningarna. Men i takt 

med att projektet fortskred blev det mer och mer centralstyrt, 

konstaterar man i slutrapporten. 139 Det etablerades 

en fruktbar dialog med näringsliv och myndigheter, skriver 

man, men inte med föreningsliv och medborgare. 140 

Detta är man kritisk mot, men det görs inte till någon stor 

sak i slutrapporten. All denna kritik till trots vill jag påstå 

att man har lärt sig mycket. Och det är slutrapporten om 

Innovationsforum ett uttryck för. Det ska jag återkomma 

till för jag menar att slutrapporten om Innovationsforum 

visar hur långt man har kommit i den här staden. Den 

visar upp det arv som faktiskt finns att förvalta och vidareutveckla. 

Viktigt att framhålla är också den mycket stora betydelse 

som storstadsinsatserna har haft för civilsamhället. Vad 

skulle t ex Sofielunds Folkets Hus ha varit utan URBANprogrammet 

och Storstadssatsningen? Men det går också 

att vända på det. Vad skulle det ha blivit av URBAN- 

31

32 

programmet och Storstadssatsningen utan Sofielunds 

Folkets Hus? Inte mycket, enligt min uppfattning. Civilsamhällets 

betydelse för den sociala sammanhållningen i 

staden går nog inte att överskatta. Det skapar andra former 

av faktisk delaktighet som gör det möjligt för människor 

att ändå känna en delaktighet i samhället, även om 

man saknar ett förvärvsarbete och de ekonomiska resurser 

som annars krävs för att man ska vara ”inne”. 

5. Satsa på en forskning som förenar 

relevans och excellens 

Två utvärderingar gjordes av URBAN-programmet, den 

ena en halvtidsutvärdering och den andra en ex postutvärdering 

eller heltidsutvärdering. Båda två gjordes 

av konsultföretag, den första av Inregia och den andra 

av Forum for Business Administration (FBA). Varken 

Malmö högskola eller Lunds universitet var involverade 

i utvärderingen. 

Mängder av utvärderingar i olika omfattning har däremot 

gjorts av Storstadssatsningen. Malmö högskola och 

framför allt Lunds universitet anlitades flitigt. Den stora 

mängden dokument gör det svårt att skapa en överblick 

över Storstadssatsningen, konstaterar Lahthi Edmark i 

den nationella utvärderingen. 141 Gemensamt för de flesta 

lokala utvärderingarna är att de är ex post-utvärderingar 

eller halvtidsutvärderingar. Någon följeforskning eller 

processutvärdering verkar inte ha genomförts under 

Storstadssatsningen. Detta trots att det utvärderingsperspektiv 

som efterfrågades i Storstadssatsningen var av 

”främjande art”, det vill säga att utvärderingarna skulle 

hjälpa till att föra satsningen framåt. 142 

Britta Ström tycker att engagerandet av forskare var bland 

det bästa med Storstadssatsningen. Med forskarna kunde 

man ha en dialog om bl a metoder, menar hon, och ”det 

var med hjälp av dom som jag kunde föreslå förändringar, 

t ex införandet av modersmål”. Forskare från såväl Malmö 

högskola som Sociologiska Institutionen vid Lunds universitet 

engagerades. På grund av upphandlingsregler och 

oenighet om kvaliteten blev det mest Sociologen som man 

samarbetade med. ”Det var lite olyckligt att vi hade två 

lag”, säger Britta. 

En styrka med Storstadssatsningen var att huvudsakligen 

högskolor och universitet anlitades för att göra utvärderingarna. 

Enligt Lahti Edmarks nationella utvärdering var 

syftet med detta att garantera kvaliteten men också att 

stödja uppbyggnaden av högskolor. Författarna är dock 

kritiska till många av rapporterna som de menar saknar en 

kritisk hållning. Man menar att utvärderarna har tullat på 

de strikta akademiska krav som ställs inom forskningen. 

Författarna säger sig vara övertygade om att ”utvärderande 

forskare i än högre utsträckning än vad som hittills framkommit 

kan bidra med kvalitativt goda utvärderingar till 

grund för en vidareutveckling av storstadsarbetet”. 143 

Välfärd för alla (VFA) hade en ambitiös forskningsansats. 

Så här står det i handlingsplanen: 

Ett betydande och omfattande arbete som ”Välfärd 

för alla” kräver naturligtvis en fortlöpande och 

noggrann utvärdering (…) För att komplettera 

den traditionella utvärderingen föreslås en grupp 

med forskare, vars kompetens täcker in de viktigaste 

delarna av de olika insatsområdena. Forskargruppen 

ska kunna knyta andra forskare till 

sig om kompetens saknas inom något visst område. 

Gruppens uppgift är att följa arbetet för att kunna 

vara ett ”bollplank” såväl till ledningsgruppen som 

arbetsgrupperna. Forskargruppen kan fungera 

som stöd och föreslå förändringar i de insatser som 

görs. Det bör också övervägas att knyta ett mindre 

antal europeiska städer till ett nätverk för att utbyta 

erfarenheter kring problem och lösningar då 

det gäller välfärdsfrågorna. 144 

En forskargrupp tillsattes också i början av satsningen. 

Enligt slutrapporten skulle den stödja arbetet med 

handlingsplanen och sedan följa utvecklingen i projektet. 

”Forskargruppens uppgift skulle vara att följa 

arbetet i dialog med företrädare för kommunen och andra 

intressenter. Gruppen skulle bidra till att värdera och 

utveckla arbetet”. 145 Denna grupp analyserade bl a de tre 

framtidsseminarier som genomfördes i oktober 2003. 

Även vid andra tillfällen deltog forskare, bl a på de tre 

konferenser som arrangerades inom Välfärd för alla. På 

den första konferensen (2004) fick forskare ge sin syn på 

handlingsprogrammet. En andra konferens (2007) baserades 

på forskarrapporten med namnet Organisation och 

arbetsformer – en temperaturtagning. 146 Även slutkonferensen 

(2008) hade forskarmedverkan. 

I slutrapporten är det dock svårt att se några spår av forskning. 

Det refereras inte till några rapporter eller några analyser 

från vare sig forskningsgruppen eller övrig forskning. 

I rapporten påpekar man att den kontinuerliga samverkan 

med forskningen inte har fungerat. Forskargruppen 

tillsattes för att samarbeta med projektledningen. Men i 

slutrapporten från VFA konstateras att samarbetsformen 

inte fungerade som förväntat, varför gruppen avvecklades 

2006. Olika syn från Malmö stads representanter och forsk- 

arna på vad detta innebar rent praktiskt gjorde att gruppen

fick läggas ned, konstaterar man i slutrapporten. 147 Den 

”fortlöpande och noggranna utvärdering” som man i handlingsplanen 

tryckte på vikten av blev aldrig förverkligad. 

Det blev den dock i SÖM. Inför strukturfondsperioden 

2007-13 lanserade EU-kommissionen en ny strategi för 

utvärderingar som man har kallat ”on-going evaluations”. 

I Sverige översattes det till följeforskning. En hel del har 

skrivits om följeforskning under de senaste åren. Begreppet 

har fyllts med ett innehåll också genom enskilda forskares 

insatser runt om i landet. Det bygger mycket på erfaren- 

heter från utvärderingarna av tidigare storstadsinsatser. 

Här finns det därför också ett arv att ta tillvara och vidareutveckla. 

Jag ska återkomma till det i kapitlet om kunskap. 

Där ska jag också återkomma till vad jag menar med den 

slutsats som åren med storstadsinsatserna leder fram till. 

Det behövs en praktiknära och därmed relevant forskning 

men den måste också vara kvalificerad och därmed excellent. 

6. Gör de sociala frågorna strategiska 

”Först då föddes de sociala frågorna i Malmö”, säger 

Britta Ström i min intervju med henne och det hon syftar 

på är Ilmar Reepalus initiativ med Välfärd för alla (VFA). 

Dessförinnan hade de sociala frågorna funnits i skymundan, 

menar Britta. Det var de stora frågorna om bron och 

näringslivet som gällde. Det har aldrig funnits någon riktigt 

bra plattform för de sociala frågorna. Det var ingen 

som drev t ex förslagen från den grupp som arbetade med 

de sociala frågorna inom visionsprojektet Malmö 2000. 

Som jag ser det har bristen på strategiskt tänk gjort 

storstadsinsatserna allt för selektivt inriktade. I Lahti 

Edmarks nationella utvärdering lyfts visserligen de områdesbaserade 

och selektiva insatserna upp som nödvändiga. 

”Det hade varit sämre utan insatserna”, menar 

man. 148 Instabiliteten i områdena skapar behov av kompensatoriska 

insatser för att stödja en positiv utveckling, 

menar man vidare. Men man tar också upp risken med 

att stänga ute övriga delar av staden eller kommunen från 

arbetet. ”Målet att bryta diskriminerande segregation 

innebär att problematiken måste ses i relation till omvärlden, 

om det finns ett ’utanför’ motsvaras också detta 

av ett ’innanför’”. 149 Man slår fast att ”segregation är inte 

det utsatta områdets ansvar, det är en fråga för hela kommunen, 

regionen, samhället”. 150 

Det håller Britta Ström med om och hon ser som det 

sämsta med Storstadssatsningen att ”vi hade så svårt att 

få genomslag i resten av staden och att kommunlednin- 

gen såg det så mycket som en fråga bara för dessa stadsdelar.” 

Därför verkade det så lovande med Välfärd för alla. 

Det var en generell satsning för hela staden. Det hade sin 

bas i de befintliga stadsdelarna och det ordinarie arbetet. 

Samtidigt visar slutrapporten att fokus ändå hamnade på 

de ”utsatta” områdena och på ”utsatta” grupper. I slutrapporten 

konstaterar man också att satsningen inte har 

förändrat det ordinarie arbetet i Malmö stad generellt. De 

goda erfarenheterna från projektet har inte integrerats i 

kärnverksamheten. 

Min slutsats är att VFA aldrig lyckades göra de sociala 

frågorna strategiskt viktiga. Det etablerades ingen plattform 

för de sociala frågorna som sen kunde leva vidare. 

Det ser jag som ett större misslyckande än att de flesta 

målen inte uppnåddes. Nedläggningen av SÖM och den 

efterföljande beslutsvåndan är ett annat uttryck för detta. 

Ytterligare ett uttryck för de sociala frågornas brist- 

fälliga strategiska betydelse är oförmågan att ta tillvara 

på resultaten av t ex URBACT-projekten. Slutrapporterna 

från Young people – from exclusion to inclusion och de 

fem framgångskriterier som projektet resulterade i fick en 

ganska stor uppmärksamhet inom URBACT-programmet 

men inte i Malmö. Det finns liksom ingenstans att göra 

av sådana resultat där de kan tas tillvara, spridas vidare 

och sättas in i större sammanhang. Det saknas forum för 

lärande som också kan bidra till att göra andra intresserade. 

Jag ska återkomma till detta i det avslutande kapitlet. 

33

34 

3. Aktuella storstadsinsatser 

En övergripande slutsats av föregående kapitel är att 

mycket som har gjorts har varit bra. Problemet är att man 

inte riktigt har sett eller förstått det på grund av bristfälliga 

problemdefinitioner, mål och indikatorer. Men vad är det 

då mer konkret som är bra och hur kan det göras ännu 

bättre? Det ska denna del handla om. Jag ska fördjupa mig 

i några aktuella insatser, kritiskt analysera dem, identifiera 

framgångsfaktorerna och komma med förslag på vidareutveckling. 

Analysen ska grunda sig på den indelning som jag har 

gjort i arbete, demokrati, kunskap och storstadsinsatser. 

Det är i dessa fyra avseenden det måste ske förändringar 

för att sambandet mellan tillväxt och välfärd ska kunna 

förändras. Och en förändring av sambandet mellan tillväxt 

och välfärd menar jag är nödvändig för att skillnaderna i 

hälsa ska minska. Jag ska använda fallstudierna för att visa 

hur förändringar vad gäller arbete, demokrati, kunskap 

och storstadsinsatser kan åstadkommas. 

3.1 ARBETE 


definierade två huvudproblem med arbetet. Det ena problemet 

gäller förvärvsarbetet och dess ökande ojämlikhet i 

kvalitet och villkor, vilket framför allt drabbar ungdomar. 

Hur vi blir som förvärvsarbetare beror i hög utsträckning 

på förvärvsarbetet. Det menar Bengt-Åke Lundvall och 

Edward Lorenz i den artikel som jag hänvisade till i del 1. 

Även hur vi blir som konsumenter och medborgare beror 

i hög utsträckning på förvärvsarbetet och då inte bara på 

inkomsten utan även på förvärvsarbetets kvalitet. Det 

finns därför anledning att oroa sig för vad det blir för konsumenter 

och samhällsmedborgare av dagens ungdomar 

om de måste gå arbetslösa under långa perioder och däremellan 

hålla tillgodo med tillfälliga och dåligt betalda jobb. 

Europa 2020 förespråkar en inkluderande tillväxt. 151 Det 

kan tolkas som att systemintegrationen inom arbetslivet 

måste underlättas men inte vilken som helst. Det krävs 

en faktisk delaktighet som gynnar känslan av delaktighet. 

Annars blir inte tillväxten och förvärvsarbetet särskilt 

inkluderande, åtminstone inte utifrån min tolkning av 

begreppet inkluderande. En faktisk delaktighet med stora 

skillnader i löner och villkor är inte gynnsam för en 

gemensam känsla av delaktighet och därmed inte heller för 

den sociala sammanhållningen. Då känner man nog inte 

heller för att ta en aktiv del i lärandet, vilket Lundvall och 

Lorenz framhåller som så viktigt för konkurrenskraften 

och tillväxten. Det gynnar nog inte heller känslan av delaktighet 

om man mer eller mindre tvingas att bli system- 

integrerad och på andras villkor. 

Just därför är ett projekt som heter Områdesarbetet så 

intressant för där har man inte gjort så. Där har tjänstemännen 

istället sökt upp människor på deras egen hemmaplan. 

Jag ska strax fördjupa mig i Områdesarbetet 

för att visa på dess potentialer och hur det skulle kunna 

utvecklas. Innan dess ska jag dock klargöra det andra 

problemet med arbetet. Det är att andra former av 

arbete inte uppmärksammas. Arbete är inte liktydigt med 

förvärvsarbete. Som Stiglitz-kommissionen poängterar 

utförs det mycket arbete vid sidan om förvärvsarbetet och 

det utgör också en viktig del av den totala ekonomiska 

aktiviteten. 152 Jag vill se det som att det har stor betydelse 

för såväl tillväxt som välfärd och sammanhållning. Det kan 

gälla till exempel ideellt arbete inom föreningslivet eller 

studerande-, hem- och omsorgsarbete. 

Även Cities of tomorrow framhåller betydelsen av annat arbete 

än förvärvsarbete. Sådant som är “self-produced and 

exchanged within small groups such as a family, club or 

social network or association, are of great importance, 

and are always underplayed in economic analyses that 

focus on GDP alone. These play a crucial role in quality of 

life and are often significant in economic development.” 153 

Kanske kan detta andra arbete, det som inte är förvärvs- 

arbete men ändå arbete, omvandlas till förvärvsarbete. 

Men det kanske också måste få ta tid. Eller så kanske 

det inte alls ska omvandlas till förvärvsarbete. Det kanske 

fyller sin främsta funktion utanför förvärvsarbetet. 

Kanske är det framför allt som en annan form av arbete 

det kan bidra till välfärd och sammanhållning. Jag ska fördjupa 

mig i en aktuell satsning som utforskar vad tillväxt- 

begreppet kan bestå av, dessutom utifrån en föreställning om 

demokrati, mångfald och inkludering. Satsningen heter 

Living Labs. Men först, Områdesarbetet. 

3.1.1 Områdesarbetet 

Ett av delprojekten inom SÖM Fosie hette Områdesarbetet. 

Det hade sin bakgrund i den oro som präglade 

området Hermodsdal i stadsdelen Fosie och som kulminerade 

i branden på Hermodsdalsskolan 31 januari 2006. 

Det ledde till att högstadiet på Hermodsdalsskolan lades 

ner. 

Det ledde också till att dåvarande AIC (Arbets- och Integrationscenter) 

fick en miljon kronor i bidrag för särskilda 

insatser. Vid samma tidpunkt var inskrivningssiffrorna på 

AIC låga trots att behovet av AIC:s tjänster upplevdes som 

mycket stort. På AIC kunde man få hjälp med att skriva 

CV och personligt brev. Det erbjöds kompetenshöjande 

kurser inom arbetsmarknaden samt personlig coachning. 

Men detta nådde man helt enkelt inte ut med till en stor

del av de arbetslösa i Fosie. Den tidigare enhetschefen 

på AIC, Monika Herstedt, menade i en intervju 2009 att 

många människor har gett upp eller så känner de en stor 

misstro mot systemet: 

”[D]et finns en massa människor som inte finns i 

de organiserade verksamheterna, som inte finns på 

arbetsförmedlingen, som inte finns på Komvux och 

inte på socialtjänsten, alltså som inte finns i de här 

sammanhangen och som alltså inte kan komma 

hit med remiss eller bli hitskickad av någon […]. 

Jag brukar så där lite slarvigt säga att det går folk 

och dräller och av dem som dräller omkring så är 

det många som har gett upp hoppet. Jag tror att det 

är därför man dräller, man tror att det som finns i 

samhället inte är till för mig. Jag har kanske gått 

i skolan och det har inte gått bra och jag har sökt 

jobb och jag har inte fått några så man upplever 

inte att man har fått den hjälp som man tycker att 

man har rätt till kanske, och så har man gett upp 

och så ja…” 

Mot denna bakgrund använde AIC den extra finansie- 

ringen till att starta Områdesarbetet. Till en början inriktades 

det på just Hermodsdal men verksamheten kom 

ganska snart att omfatta hela Fosie. AIC:s utbud av tjänster 

skulle föras ut i stadsdelen samtidigt som man ville 

fånga upp människor som riskerade att hamna utanför 

samhällets instanser. År 2008 kom Områdesarbetet att 

ingå i SÖM Fosie. Det möjliggjorde en bättre utveckling 

av Områdesarbetet till ett särskilt koncept. Nu kunde 

Områdesarbetet också göras till en del i AIC:s ordinarie 

verksamhet. Områdesarbetare Valdrin Havolli beskrev i 

augusti 2010 hur Områdesarbetet har bedrivits i praktiken: 

Min tjänst går ut på att finnas ute i området, i 

stadsdelen Fosie där jag besöker ett par befintliga 

mötesplatser dels för att marknadsföra AIC och 

våra tjänster men också för att komma ut med 

kompetensen som vi har och hjälpa människor som 

inte har kunskapen om samhällets olika instanser 

och därmed riskerar att hamna utanför. Under 

min tjänst har jag haft sex fasta mötesplatser där 

jag ständigt gjorde besök minst en eller två gånger 

i veckan beroende på efterfrågan. Mötesplatserna 

kunde vara allt från ett medborgarkontor till ett 

fritidshem för äldre ungdomar. (….) I utsatta 

områden råder det misstro till myndigheter (….) 

Det har inneburit att som områdesarbetare, har 

jag jobbat mycket med att införa förtroende hos de 

människor jag har träffat. För att kunna göra det 

har man varit tvungen att arbeta fram en roll som 

är ”befriad” från vad som kan uppfattas som myndighetsutövande 

och på så sätt har det inte alltid 

varit möjligt för mig, och mina andra föregångare 

att registrera fullständig dokumentation om Områdesarbetets 

framgång. 

Citatet är hämtat från den underlagsrapport som Havolli 

skrev till en grupp studenter på Malmö högskola som inom 

ramen för kursen Urban Integration gjorde en granskning 

av Områdesarbetet på hösten 2010. En liknande 

granskning gjordes på hösten 2011 av nästa årskull studenter. 

Studenternas granskningar var kopplade till mitt 

uppdrag som följeforskare för SÖM Fosie. Till detta uppdrag 

knöts även Johanna Sixtensson under 2009 och hon 

fick i uppgift att granska just Områdesarbetet med särskild 

inriktning på hur det lyckades med unga. 

Sixtensson bedömde det som en framgångsrik satsning 

och detta på flera sätt. Enligt Sixtensson främjar Områdes- 

arbetet det som kan kallas subjektiveringen (empowerment) 

av unga som både är och känner sig utanför samhället. 

Det främjar också de så viktiga sociala relationerna 

mellan unga och vuxna myndighetspersoner. 

Utan en tillitsfull och förtroendefull relation med 

områdesarbetaren eller andra vuxna är det svårt 

för den unge att våga ta steget vidare och tro på sin 

egen förmåga. En god relation mellan områdesarbetare 

och individ kan också påverka relationer 

mellan den unge och andra vuxna/myndighetspersoner. 

154 

Sixtensson betraktar dessutom Områdesarbetet som en 

framgångsrik strukturförändring inom den egna verksamheten. 

Ett problem hade identifierats med att det i området 

finns hinder som gör att människor inte kommer till 

AICs kontor, trots att de behöver det, och det ledde till en 

förändring av arbetsmetoder. 

Sixtenssons rapport byggde på intervjuer och observationer 

men också på den process med inventering av 

problem och lösningar som genomfördes 2009-10 inom 

SÖM Fosie. Initiativet togs av mig som följeforskare efter- 

som jag ville engagera olika intressenter i arbetet med att 

definiera problemen men också utveckla tankarna om 

lösningarna på dem. På en första workshop i juni 2009 

samlades ca 50 engagerade i SÖM Fosie och anställda i 

stadsdelsförvaltningen för att definiera de problem som 

de ville att verksamheterna i SÖM Fosie skulle lösa. Den 

andra workshopen i november 2009 ägnades åt att relatera 

de befintliga verksamheterna i SÖM Fosie till de definierade 

problemen. Hur bidrog verksamheterna i SÖM 

Fosie till att lösa just dessa problem? Den tredje work- 

35

36 

shopen i juni 2010 handlade om vilka indikatorer i form 

av frågor som kunde användas för att få reda på hur väl 

verksamheterna i SÖM Fosie hade lyckats. 155 

Det var denna process som studenterna på kursen Urban 

Integration kopplades till. De fick ta del av praktikernas 

frågor och i uppgift att söka svar på dem. Till sin hjälp fick 

de underlagsrapporter skrivna av praktikerna, handledda av 

följeforskaren. Studenterna arbetade i grupper och redo- 

visade sina resultat gruppvis på ett möte i december 2010 

då ca 50 praktiker från SÖM Fosie och Fosie stadsdelsförvaltning 

deltog. Därutöver skrev varje student en egen 

uppsats. 

Vad tyckte då studenterna om Områdesarbetet? De var 

huvudsakligen positiva. I gruppredovisningen framhöll 

studenterna som styrkor att Områdesarbetet hade ”minskat 

det mentala klivet till AIC & arbetslivet”, ”underlättat 

kommunikationen medborgare – myndigheter” och ”omsatt 

interkulturell kompetens i praktiken”. De betraktade 

också Områdesarbetet som ett exempel på ”lyhörd myndighetsutövning”. 

Hela SÖM Fosie var dock viktigt för 

framgången, menade de, och som en av dem skrev i sin 

uppsats så var det dock ”inte Områdesarbetet självt som 

kunde skapa en sådan relation, utan hela nätverket med 

de mötesplatser och institutioner som finns inom SÖM 

Fosie”. 

Malmö stad ser också positivt på Områdesarbetet för 

efter avslutningen på SÖM Fosie har det levt vidare i den 

nya organisation som heter JobbMalmö, ”en verksamhet 

för arbetsmarknadspolitiska insatser inom Malmö stad”, 

som det beskrivs på Malmö stads hemsida. 156 Där ingår 

Områdesarbetet i Arbets- och utbildningsenheten och 

erbjuder sina tjänster på två ställen i Malmö. Verksamheten 

har bytt namn flera gånger men startades ursprungligen 

år 2000 som del av den statliga Storstadssatsningen. Då 

hette det AUC och var en av de mest lyckade satsningarna 

enligt utvärderingarna. På våren 2008 gick AUC ihop 

med Introduktionsenheten och fick det nya namnet AIC. 

Då fanns det fem AIC på olika håll i Malmö. Nu har de 

koncentrerats till två. 

Arbetsmarknadssekreterare Senad Pivac berättar på en 

konferens om hur man som områdesarbetare cirkulerar 

ute på stan, söker upp olika mötesplatser och träffar målgrupper 

med olika behov. 157 En av de mötesplatser han 

besöker varje vecka är språkcafé Rosengård där ca 30-40 

invandrare brukar dyka upp. ”De vill verkligen studera 

och lära sig svenska för att sen kunna få ett jobb”, menar 

Senab. En annan mötesplats är Garaget där Senab träffar 

studenter som vill jobba extra. En tredje mötesplats ligger 

på Rasmusgatan i Seved, det område som har förekommit 

så mycket i media. Senab ser det som en olycklig svartmålning. 

Själv har han en annan bild. Han har träffat många 

fina ungdomar i Seved men många känner sig svikna av 

myndigheterna. ”Det är så viktigt att bygga upp goda 

relationer genom att söka upp ungdomarna där de befinner 

sig. Annars går det inte”, säger Senab. 

SÖM Fosie har således satt sina spår. Det finns effekter 

som kan granskas och det gjordes av en grupp studenter 

på kursen Urban Integration hösten 2011. 158 En grupp av 

studenterna fick i uppgift att granska just Områdesarbetet. 

En av studenterna menade i sin uppsats att det har saknats 

en tydlig problemformulering och ett ”kritiskt förhållningssätt 

kring vilka typer av problem som egentligen behövde 

åtgärdas”. Det handlar om att hjälpa människor in 

i sysselsättning men nästan uteslutande ”jobb utan krav 

på utbildning eller förkunskaper, och mestadels lågavlönade 

jobb. Frågan är då om det är denna typ av jobb 

som verkligen efterfrågas, samt om denna typ av jobb 

leder till integration, eller om det snarare bidrar till ökade 

samhällsklyftor.” Sektionschefen för arbete och utbildning 

på ”JobbMalmö” Lars Ekström menar att de inte kan 

påverka vilka jobb som kommer ut på arbetsmarknaden. 

Däremot kan de erbjuda utbildning och det satsar man 

stort på. 159 

Studenterna var också kritiska till arbetet med jämställdhet. 

Enligt de intervjuer som studenterna gjorde har Områdesarbetet 

haft svårt att nå ut till unga kvinnor. Det är 

nästan uteslutande de unga männen som syns och hörs. 

”Denna insikt är dock inte något som legat till grund för 

hur Områdesarbetet fortskridit. Det fanns aldrig någon 

strategi för hur Områdesarbetet skulle bemöta jämställdhetsfrågor. 

Det visar sig även i att det i huvudsak är unga 

män som fått hjälp genom Områdesarbetet, om vi ska lita 

på tjänstemännens magkänsla.” En av studenterna menar 

att större vikt kunde ha lagts vid jämställdhetsfrågan om 

man hade jobbat mer med problemformuleringarna. 

Det är inte självklart att den som ropar högst 

är den som utgör problemet. Det är heller inte 

självklart att sysselsättning leder till integration. 

Problemet grundar sig troligtvis i en mer omfattande 

samhällsproblematik som borde angripas i 

större skala. Vilken typ av sysselsättning som erbjuds 

är en annan aspekt som bör problematiseras. 

Studenterna är ändå i huvudsak positiva till Områdes- 

arbetet. De ser det dock som en något kortsiktig lösning 

på ”ett symptom som egentligen grundar sig i ett djupt 

rotat samhällsproblem”.

Områdesarbetet kan säkert bidra till en ökad tillväxt 

genom att underlätta för människor att skaffa jobb eller 

kanske starta eget. Det som dock gör Områdesarbetet 

särskilt intressant är det rumsliga närmandet mellan ökad 

tillväxt och minskad segregation. Områdesarbetet flyttar 

ut försörjningsmöjligheterna i stadsdelen, till den andra 

av segregationens poler, den som kännetecknas av bl a 

hög arbetslöshet. Möjligheterna till ett annat liv synliggörs 

bland människor som lever i ett utanförskap. Men därmed 

gör sig också en företrädare för samhällets innanförskap 

tillgänglig för kritik från dem som befinner sig utanför. 

En områdesarbetare får säkert höra en hel del om problemen 

med samhället. Frågan blir då hur denna kritik tas 

tillvara. Förs den vidare? Används den till att förändra 

samhällsstrukturerna? 

Arbetsmarknadssekreterare Senad Pivac svarar bestämt 

nej på den frågan. Han skaffar sig mycket erfarenhet och 

kunskap om hur människor har det och hur de ser på sin 

situation men upplever det inte som att denna kunskap tas 

till vara. Det finns inget forum för det. Vad blir det då för 

sammanhållning, om den bara ska ske på den ena sidans 

villkor? Detta är en nyckelfråga. 

3.1.2 Living Labs 

Projektet Malmö Nya Medier (MNM) har pågått 2009-12 

med Region Skåne som projektägare. Som en del av projektet 

har potentiella affärsidéer och entreprenörer fångats 

upp i så kallade Living Labs, drivna av Malmö högskola. 

Dessa Living Labs visar hur sociala innovationer kan 

skapas genom ett inkluderande och demokratiskt förhållningssätt 

som möjliggör delaktighet även för människor 

som annars befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. Men 

de visar också på ett stort problem med dagens tillväxtbegrepp 

eftersom resultaten till stor del inte räknas. 

Tre Living Labs har startats i Malmö. Det första startades 

2007 och kallas Scenen. Det har sin huvudsakliga 

förankring i den del av Malmö som heter Möllevången. 

Det andra labbet startades på senhösten 2009 och heter 

Kvarteret. Det har sin förankring i två stadsdelar som 

sällan förknippas med tillväxt, Rosengård och Fosie. 

Det tredje labbet heter Fabriken och startades på våren 

2010. Labben har alla på lite olika vis undersökt hur ny 

teknologi och nya tjänster kan skapas genom nya inkluderande 

samarbetsformer där medborgare, högskola, offentlig 

sektor och näringsliv kan samproducera lösningar. 

De sammantagna resultaten inkluderar allt från helt nya 

kollaborativa transmediaproduktioner till hur framtidens 

Internet of Things (IoT) kan stödja hållbar stadsutveckling. 

Detta kommer inte att diskuteras i denna rapport. Jag 

ska avgränsa mig till ett par exempelprojekt inom Scenen 

och Kvarteret, eftersom dessa exempel är de som mest 

explicit riktat sig mot social innovation och som tydligast 

belyser svårigheterna med traditionella indikatorer. 

Det står lite om dem i följeutvärderarens rapport och 

jag har också fått reda på en del genom att intervjua Per- 

Anders Hillgren. Mycket information har jag dock fått 

från det utmärkta konferens-paper som Hillgren har skrivit 

tillsammans med Erling Björgvinsson och Pelle Ehn. 160 

Det är också Hillgren som är huvudansvarig för Kvarteret 

medan Björgvinsson ansvarar för Scenen. Texten har också 

bearbetats med bidrag från den konferens i slutet av 

maj 2012 som en tidigare version av texten låg till grund 

för. Från Living Labs deltog på den konferensen förutom 

Ehn, Hillgren och Björgvinsson även Anders Emilson, 

Anna Seravalli och Elisabet Nilsson. 

I sitt paper förankrar Björgvinsson et al Living Labs i 

designteori och den övergång som har skett inom den 

deltagarorienterade designen från ”democracy at work” 

till ”democratizing innovation”. Med det förstnämnda 

menas den tidigare fokuseringen på arbetslivet och hur 

den deltagarorienterade designen kunde bidra till att göra 

det mera demokratiskt. Nu har den deltagarorienterade 

designen mer kommit att handla om innovationer rent 

allmänt, oberoende av var de sker, och hur dessa kan 

demokratiseras. Enligt författarna beror övergången på att 

design numera överskrider gränserna mellan medborgare, 

privata företagare, den offentliga sektorn och akademin. 

Dessutom beror det på att design och innovation har blivit 

mera användarstyrd. 

Living Labs i Malmö är en del av en större rörelse som har 

tagit fasta på detta gränsöverskridande skifte. Enligt författarna 

finns det mer än 200 innovationsmiljöer inom den 

rörelse som kallas ”The European Living Lab initiatives”: 

How the labs operate varies, but they share some 

common characteristics. They all argue that the 

labs are situated in real world environments, are 

user-driven, and collaborate with research organizations, 

companies, and public and civic sectors 

with the aim to collaboratively develop new services 

and products. 161 

I Malmö har man strävat efter att åstadkomma en utvecklad 

form av långsiktigt och aktivt medskapande av 

sociala innovationer. På konferensen i slutet av maj 2012 

beskriver Pelle Ehn Living Labs som en idé om att bedriva 

forskning och utveckling där människor finns, inte 

inne på universitetet eller på någon myndighet. Sats- 

ningen på Living Labs har drivits av en övergripande fråga 

37

38 

om vad en demokratisering av innovation kan betyda i en 

stad som Malmö med sin djupa fattigdom och segregation 

men samtidigt rika tillgång på människor från alla delar 

av världen. 162 Är ett mera demokratiskt förhållningssätt 

möjligt? I definitionen av sociala innovationer har man 

anknutit till The Young Foundation och det arbete som 

har bedrivits av den italienske designern och forskaren 

Ezio Manzini: 

Social innovations can be products or services just 

like any innovation, but they can also be a principle, 

an idea, a piece of legislation, a social movement, 

an intervention, or some combination of them. The 

key aspect is its capacity to simultaneously meet social 

needs and create new social relations. 163 

Författarnas paper beskriver hur arbetet med Scenen 

och Kvarteret har gått till. Det är intressanta historier 

med många människor inblandade, vilka förmodligen 

inte på annat sätt skulle ha kommit i kontakt med varandra. 

Scenen började genom att ett nätverk byggdes upp 

bestående av kulturarbetare och gräsrotsorganisationer 

såväl som IT- och mediaföretag. På så vis kom man i kontakt 

med Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA), den 

gräsrots-, hip-hop och ungdomsorganisation vars med- 

lemmar till stor del består av första och andra generationens 

invandrare. 

These teenagers travel geographically and culturally 

between the periphery and the centre of Malmö 

and Swedish society. Many of them feel marginalized 

and do not have the opportunity to express 

themselves on their own terms in the public sphere, 

whether this be in the urban environment or in the 

Swedish media landscape. (Mainstream media has 

one-sidedly depicted their suburbs unfavourably 

with the result that many of the teenagers feel stigmatized). 

Central to RGRA’s approach are multiethnic 

encounters through cultural activities. Issues 

of integration are not explicitly on their agenda, 

but indirectly addressed, as they rap, dance, and 

make graffiti. Many of the teenagers are creative 

and skilled rappers and beat makers. 164 

Samarbetet med medlemmarna i RGRA började med 

möten och workshops. Det har sen lett till en utveckling 

av flera intressanta idéer, bl a etablerandet av Bluetoothsändare 

på strategiska platser och i t ex bussar. Ett företag 

som heter Do-Fi och som har specialiserat sig på Bluetooth-tjänster 

kontaktades. Skånetrafiken och en av dess 

operatörer Veolia ställde också upp. För RGRA innebar 

det att man kunde nå ut till fler ungdomar med sin musik 

och sina budskap. Bussbolaget såg det som en ny typ av 

exploateringsbar tjänst. För Do-Fi innebar det möjligheter 

att utveckla en ny produkt medan forskare ville vara med 

för att forska om framväxten av platsspecifik media. 

I Living Lab Kvarteret samarbetade man inledningsvis 

mycket med SÖM Fosie. 165 Det gjordes experiment med 

medborgardialog genom användning av så kallade framtidskikare 

vilka ställdes ut på Nydalatorget. Samtidigt drog 

man också igång en process kring hur ungdomar skulle 

kunna skapa lokala historier om sina områden som sen 

andra skulle kunna spela med hjälp av sina mobilspel. Som 

Per-Anders Hillgren säger i intervjun, ”alltså, helt enkelt 

utforska hur teknologi kan komma i spel, inte bara som 

nåt roligt Iphone-spel. Kan det användas för att visa en 

annan bild av förorten?” Ungdomarna undrade varför 

inte deras område fick någon uppmärksamhet, framför 

allt inte det som de tyckte var bra där. De undrade varför 

inte de kunde få berätta sina lokala historier för det finns 

ju så mycket att berätta. 

En grundhypotes som vi jobbar mycket med är att 

titta på olika lokala communiteis, lite för att de 

har en egen blick, de har ett perspektiv på problem 

som varken privata eller offentliga aktörer har. Internationella 

forskare kallar det creative communities. 

Det har vi tagit med oss in i det här jobbet. 

Herrgårds Kvinnoförening har en annan blick på 

problem, lösningar och möjligheter, Safija Imsirovic 

i Augustenborg likaså. Dom som inte jobbar i förvaltningen 

och inte jobbar i näringslivet utan som 

är bland människorna de ser problemen från ett 

visst håll och det tycker vi är väldigt intressant. 

Och vi tror att den blicken är väldigt värdefull. 

Och då har vi haft som grundhypotes: Hur kan 

man gå in och stötta dom och låta dom få vara 

medskapande i nånting? 

Efter det inledande samarbetet med SÖM Fosie har man bl 

a satsat på ett samarbete med Herrgårds Kvinnoförening 

i stadsdelen Rosengård. 166 Den startades 2002 av fem 

kvinnor som kände sig utestängda från det svenska samhället. 

Sen dess har den vuxit och medlemsantalet upp- 

går nu till 200 kvinnor och 200 barn. Merparten har sin 

bakgrund i Afghanistan men även kvinnor från Iran, Irak 

och Bosnien deltar. Många av medlemmarna är analfabeter 

och en central målsättning för föreningen är att höja 

kvinnornas självkänsla. Som Anders Emilsson beskrev det 

på konferensen den 29 maj har dessa kvinnor så mycket 

kompetens. De utför också så mycket arbete som har att 

göra med t ex hälsa, kultur och mat. Det sker inte i form 

av förvärvsarbete och de bidrar därmed inte till BNP men

deras arbete har ändå en stor betydelse. Hur skulle deras 

färdigheter och förmågor kunna erkännas, värderas och 

komma till användning i det svenska samhället? Det har 

varit den övergripande frågan för samarbetet med Kvarterets 

Living Lab. 

Flera idéer har utvecklats. En av dem bygger på ett förslag 

från kvinnorna om att de skulle kunna vara till stöd för 

ensamkommande flyktingbarn. Kvinnorna började laga 

mat tillsammans med flyktingbarn och då visade det sig 

hända så mycket positivt, berättade Anders Emilsson på 

konferensen den 29 maj. Ett samarbete inleddes med Attendo 

Care, ett av många företag som tillhandahåller transitboende. 

Tanken var att ta reda på hur dessa kvinnors 

kunskaper om dari, pashto och arabiska språk och kulturer 

skulle kunna användas. Björgvinsson et al berättar ingående 

i sitt paper om hur denna spännande sociala innovation 

har utvecklats. Efter det att deras paper skrevs har 

Herrgårds Kvinnoförening dock haft stora svårigheter. 

Under sommaren 2011 utsattes föreningens lokaler 

för flera brandattentat, berättar Per-Anders Hillgren i 

intervjun. Herrgårds Kvinnoförening har uppenbarligen 

upplevts av en del som synnerligen radikala. De har utforskat 

gränserna och tagit upp frågor om vad kvinnor 

kan och får göra. 

En ambition har varit att kvinnorna ska starta ett kooperativt 

företag och kunna försörja sig på det. Det har 

än så länge inte lyckats. Bränderna har satt stopp för det 

men också olika kulturkrockar. ”Tillväxt eller inte”, säger 

Anders Emilsson på konferensen den 29 maj, ”men vad 

förlorar samhället om denna resurs tappar sugen och de 

inte kan utvecklas som de vill?” Per-Anders Hillgren är bekymrad 

över de kvantitativa mål som ska vara styrande för 

de strukturfondsfinansierade projekten eftersom de säger 

så lite om det man faktiskt lyckas åstadkomma. 

Jag tycker inte det är relevant för oss som forskare 

att arbeta med kvantitativa mål av detta slag. Vi 

har inte rätt kompetens för att skapa ett kvantitativt 

antal jobb. Vad vi kan göra är att skapa 

nya former. 

Och nya former har man skapat. Detta utifrån frågor om 

hur man på ett nytt sätt kan ta vara på storstadens mångfald 

och hur man utifrån nya tillväxtbegrepp kan få människor 

att jobba tillsammans. Genom Living Labs har man 

försökt utveckla nya former istället för att anpassa sig till 

de kvantitativa indikatorerna, former för att koppla samman 

olika aktörer och ta tillvara olika slags kompetens; 

blanda kompetenser. Det är en väldigt okänd terräng och 

svårt, menar Hillgren, mycket beroende på att olika ak- 

törer har sina olika agendor. Hillgren och hans kollegor är 

dock inte emot krav på att det ska leda till tillväxt, vilket de 

också understryker i sitt paper. 

One financing body expects Malmö Living Labs to 

generate new media innovations in close collaboration 

with private companies while another financing 

body expects the lab to generate new jobs partly 

through social innovation and new startups. We do 

not oppose any of these concerns as long as they 

are allowed to grow out of specific historical and 

geographic concerns and that the labs are not solely 

tied down to operate under the logic of traditional 

innovation perspectives. 167 

Frågan är dock vilka framgångskriterier som ska gälla för 

en satsning som Living Labs. En av de internationellt sett 

mest kända forskarna i participatory design heter Lucy 

Suchman, professor i sociologi och biträdande chef för 

Centre for Science Studies vid Lancaster University. Hon 

blev 2011 utsedd till hedersdoktor vid fakulteten för 

Kultur och Samhälle på Malmö högskola. Per-Anders 

Hillgren berättar om ett samtal han hade med henne nyligen 

då hon sade att ”’detta är de mest innovativa miljöerna 

som jag känner till idag, framför allt den del av Medea 

som jobbar med Herrgårds kvinnoförening och sociala 

innovationer’. Samtidigt har andra svårt att se relevansen 

i det vi gör”. 

Exemplet med Living Labs visar att begreppet tillväxt 

måste problematiseras. Traditionella tillväxtmått som 

antalet nya jobb och företag synliggör ju ingenting av de 

uppenbara framgångarna för Living Labs. Här har man 

lyckats med någonting av många betraktat som snudd 

på omöjligt och så får det ingen uppmärksamhet. Istället 

får de befintliga måtten de ansvariga att känna sig miss- 

lyckade. Ett steg på vägen mot ett synliggörande kan vara 

att använda sig av den distinktion mellan olika former av 

tillväxt som utvecklades i Malmö – de två kunskapsstäderna. 

168 Living Labs har måhända inte bidragit till varken 

vinstdriven tillväxt eller engångstillväxt, men kanske en 

behovsdriven tillväxt. 

Då uppstår ett annat problem. Den enda behovsdrivna tillväxt 

som räknas är nämligen den som sker på marknaden. 

Det framhålls också i Stiglitz-kommissionens rapport som 

ett problem. ”Many services that households produce for 

themselves are not recognized in official income and production 

measures”, skriver kommissionen med tillägget, 

“yet they constitute an important aspect of economic 

activity. 169 

39

40 

Med ekonomisk tillväxt menas en ökning av brutto- 

nationalprodukten (BNP), enligt Nationalencyklopedin 

det ”sammanlagda värdet av de varor och tjänster för slutlig 

användning som har producerats i ett land för marknaden 

och för den offentliga sektorn under en period, vanligen 

ett år”. Således inbegrips inte vilken produktion som helst. 

Den snabbt växande säkerhetsbranschen, med kameror 

och staket som syftar till att stänga ute, bidrar till BNP. 

Det gör däremot inte de ideellt arbetande nattvandrarna 

med sin strävan efter att försöka överbrygga gränser och 

skapa förståelse. Det är också produktion, eller arbete som 

det också kan kallas, men det räknas inte in i BNP. 

Behov tillgodoses ju även på andra sätt än via marknaden. 

Som det står i Nationalencyklopedin ”så har t.ex. kvinnornas 

ökade förvärvsarbete inneburit att bl.a. barntillsyn och 

åldringsvård i större utsträckning ombesörjs i offentlig regi 

eller av privata företag och därmed inräknas i BNP, vilket 

inte är fallet när sysslorna utförs som oavlönat arbete i 

hemmet”. Det räcker uppenbarligen inte heller med den 

distinktion mellan olika former av tillväxt som diskuteras 

i Malmö – de två kunskapsstäderna. Den behovsprövade tillväxt 

som uppenbarligen sker utanför marknaden räknas 

inte. Och det drabbar en satsning som Living Labs. 

Ett sätt att synliggöra framgångarna med Living Labs 

skulle kunna vara att relatera dem till ett mera över- 

gripande samhällsbegrepp, ett begrepp som täcker in mer 

av samhället än tillväxtbegreppet. Den hetaste kandidaten 

torde vara begreppet sammanhållning. Det är också det 

överordnade begreppet i den europeiska politik som bär 

dess namn; sammanhållningspolitiken. 170 Mitt förslag är 

att man i linje med distinktionen mellan systemintegration 

och social integration gör skillnad mellan två typer av 

sammanhållning; å ena sidan den som gäller den faktiska 

delaktigheten i samhällets system och strukturer, å andra 

sidan den som gäller känslan av delaktighet. Living Labs 

har kanske inte gjort så många människor faktiskt delaktiga 

i de befintliga samhällsstrukturerna. Däremot kan de 

vara mycket värdefulla för att skapa känslor av delaktighet, 

vilket sen kan gå att bygga vidare på för att också åstadkomma 

bl a ekonomisk tillväxt. På sikt kan Living Labs 

dessutom tjäna som modell för hur många skulle kunna 

bli delaktiga. Det är med andra ord inte Living Labs det är 

fel på. Felet gäller hur de uppmärksammas och mäts. Även 

Cities of tomorrow förespråkar Living Labs: 

Social living labs would permit us to simultaneously 

address multiple challenges – e.g. ageing, 

inclusion, food supply, greening of the city – and 

would transform those most concerned from objects 

to subjects, or from being a part of the problem to 

being a part of the solution. 171 

Men betydelsen av Living Labs skulle också kunna synliggöras 

om man vidgade tillväxtbegreppet och inbegrep 

den behovsprövade tillväxt som uppenbarligen sker utanför 

marknaden. Det skulle kunna ligga i linje med rege- 

ringens jämställdhetspolitiska mål för där uppmärksammas 

det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Enligt det 

tredje delmålet ska detta fördelas jämt. Detta utgör också 

en rekommendation i WHO:s rapport Closing the gap 

men som Susanna Toivanen et al skriver i en rapport till 

Malmökommissionen kvarstår här en del att göra: 

Av de 6 rekommendationer för att förbättra kvinnors 

hälsa som görs i WHO-rapporten är det 

bara ett som Sverige inte redan har behandlat i 

lagstiftning: Att uppgradera det obetalda arbetet 

(hushållsarbete, omvårdnad i hemmet och frivilligt 

arbete) och dessutom räkna med det vid nationella 

räkenskaper som t ex BNP. 172 

Pelle Ehn ser det som att man i Living Labs tillsammans 

med olika aktörer utforskar vad tillväxtbegreppet kan bestå 

av. Och det gör man utifrån föreställningen om demokrati, 

mångfald och ett inkluderande angreppssätt. Genom Living 

Labs synliggör man ”former för produktion som inte 

liknar vanlig produktion men som skulle kunna vara en 

möjlighet för människor att förverkliga ett hållbart sätt att 

leva på”. Det behövs en legitimitet för ett vidgat tillväxtbegrepp, 

menar Pelle Ehn, och andra redovisningssätt. 

3.2 DEMOKRATI 

I underlagsrapporten Malmö – de två kunskapsstäderna 

menade jag att den nätverksstyrning som har brett ut sig 

behöver demokratiseras. Det kan ske genom att möjliggöra 

en delaktighet i nätverksstyrningen för fler intressenter. 

Men det kan också ske genom skapandet av fler arenor 

för nätverksstyrning. Med andra ord så behövs det mera 

governance och dessutom på olika nivåer. Som Cities of 

tomorrow skriver så “what seems to be increasingly important 

is the capacity to shift from a government to a governance 

mode suitable to the scale of the challenges”. 173 

An urban problem may have very local symptoms 

but require a wider territorial solution. The relevant 

governance level may, therefore, vary from 

local to European level, or be a combination of 

several tiers. In other words, urban policy needs 

to be understood and to operate in a multi-scalar 

context. 174 

Kanske räcker det inte heller med europeiska, nationella, 

regionala eller kommunala skalnivåer. Kanske kan även 

en stadsdel bli för stor. I utmaningen som Cities of tomor-

ow skriver om ligger även att möjliggöra delaktighet i 

nätverksstyrning för människor i ett enskilt bostadsområde, 

t ex Hermodsdal, och kanske mer specifikt för ung- 

domar. Just på Hermodsdal har det nämligen utvecklats 

ett intressant exempel som jag menar att man också skulle 

kunna lära av och vidareutveckla. 

3.2.1 Lilla Växthuset 

Det heter Lilla Växthuset och var precis som Områdesarbetet 

en del av SÖM Fosie, det projekt som pågick 

under åren 2008-juni 2011 och hade SDF Fosie i Malmö 

stad som projektägare. Lilla Växthuset har sin bakgrund 

i oroligheterna på Hermodsdal. Fyra framtidsverkstäder 

om ungdomars situation på Hermodsdal anordnades 

under 2006 och 2007. Ett sextiotal personer, varav merparten 

unga Fosiebor, träffades för att diskutera problemen 

och vad som kunde göras för att lösa dem. Det 

främsta behovet som utkristalliserades under den första 

framtidsverkstaden gällde en mötesplats för ungdomar 

över 16 år. Dessa ungdomar var nämligen utestängda från 

de ordinarie fritidsgårdarna som inte släpper in äldre ungdomar. 

Det blev också fokus för de kommande framtidsverkstäderna. 

Diskussionerna kom att handla om former 

och innehåll för en ny mötesplats, som snabbt döptes till 

Växthuset. En av dem som växte upp i Hermodsdal och 

var med från början heter Bledar Zuta. 

När jag fyllde 16 år var det en av de jobbigaste 

dagarna i ens liv för då fick jag inte vara på fritidsgården 

längre. Vi fick höra av alla att vi bodde 

i ett problemområde. Vår tillit för myndigheter var 

därför inte alls bra. Men genom framtidsverkstaden 

byggdes det upp ett förtroende och det skapades 

relationer. De som var med där lyssnade och 

gjorde något åt saken. 175 

Satsningen på Växthuset kom att ingå i SÖM Fosie. Samtidigt 

framhölls erfarenheterna från Hermodsdal som 

grund för ansökan. Avsikten var således inte att lansera 

nya idéer. I projektbeskrivningen talas det om ”befintliga 

noder/ mötesplatser” som ”ska stärkas och nya utvecklas. 

På mötesplatserna finns brobyggare som länkar till befolkningen 

i närområdet”. Växthuset skulle bli en av dessa 

mötesplatser, en satsning som ”har växt fram via ett antal 

framtidsverkstäder där ungdomarnas idéer och tankar har 

tagits tillvara”. 

SÖM Fosie hade som övergripande mål ”ökad förvärvsfrekvens 

och minskat försörjningsstöd”, ”attraktiva och 

trygga stadsdelar”, ”ökad tillväxt” samt ”demokrati och 

delaktighet”. Satsningen på Växthuset hade onekligen 

med det andra och fjärde målet att göra. Men för att stärka 

kopplingen till det första och tredje målet skulle Växthuset 

ha sitt fokus på jobb och studier. Det skulle bli en bas för 

resurspersoner som kunde stötta med arbets- och studievägledning, 

coaching, samtal, läxhjälp, studiecirklar och 

annan utbildning. Dessutom skulle Växthuset bli en bas 

för kreativitet som kunde leda till utvecklingen av företagsidéer. 

I planerna ingick att Växthuset skulle fungera som 

en inspirerande, lärande, skapande och utvecklande plats 

och som en arena för närdemokratiutveckling. Växthuset 

skulle också utgöra ett nav för föreningar i närområdet. 

Helt avgörande var dock förtroendet mellan stadsdelsförvaltningens 

företrädare och ungdomarna. Projekt- 

ledaren för SÖM Fosie Bertil Nilsson berättar i en intervju 

som Martin Grander gjorde med honom om hur han fick 

förtroende för ungdomarna och stöttade dem i deras 

arbete för att bilda en förening som kallades FUSE. Ytterligare 

en anledning till att han vågade satsa på ungdomarna 

var kontakten med Behrang Miri från föreningen RGRA 

(Rörelsen Gatans Röst och Ansikte). Som Bertil säger så 

var det ”en kombination av detta med FUSE och idéerna 

från framtidsverkstäderna och kopplingen till RGRA. Där 

nånstans föddes detta att vi vågade komma igång med den 

här lokalen.” 

Växthuset var tänkt att bli placerad i anslutning till en ny 

planerad sporthall vid Gullviks idrottsplats. I ansökan 

fanns budget för etablering, inventarier, organisationssamordning 

och kostnader för bland annat möten med 

boende och intressenter. I väntan på att den planerade 

sporthallen på Gullviksborg skulle byggas bestämde man 

sig för att etablera en tillfällig lösning. Denna kom att 

kallas Lilla Växthuset och inhystes i en källarlokal på Professorsgatan 

som totalrenoverades av ett lokalt byggföretag 

under sommaren och hösten 2008, bl a med hjälp av 

ungdomar från Ung i Sommar, Malmö stads satsning på 

sommarjobb för ungdomar. Två killar som deltog i framtidsverkstäderna 

samt två tjejer och en processledare 

anställdes. En av dem som anställdes var Bledar Zuta. Lilla 

Växthuset var inte tänkt att bli en vanlig fritidsgård, säger 

han, utan man skulle gå dit för att få hjälp med att sig in 

i samhället. 

Den 19 december 2008 invigdes Lilla Växthuset. Dessa 

fyra ungdomar fick nyckelroller i det som sågs som en 

lösning på problemen i Hermodsdal. Processledarens roll 

skulle vara att stötta de fyra ungdomarna i inledningsfasen. 

Ganska snart efter invigningen stod det klart att 

den planerade idrottshallen på Gullviksborg inte kunde 

uppföras, då man inte fick tillstånd att bygga på den tänkta 

platsen. Därmed skrinlades även planerna på Växthuset. 

41

42 

Lilla Växthuset fick förbi litet. Istället lades mer resurser 

på att investera i den befintliga lokalen, bland annat i form 

av mediautrustning. 

Lilla Växthuset kom att erbjuda ett flertal aktiviteter för 

ungdomar i området. Fokus låg på skapande verksamhet 

med musik och konst som viktiga delar i verksamheten. 

I Lilla Växthuset fanns en musikstudio där ungdomar 

kunde spela in låtar och skapa beats. Här fanns också en 

mediastudio där besökarna kunde låna videokameror och 

arbeta med filmredigering. Musikverksamheten startades 

initialt i samarbete med föreningen RGRA. Föreningen, 

som är välkänd för sitt arbete med musik och ungdomar 

i Malmö, var med och planerade studioverksamheten och 

fick uppdraget att hitta en person som på plats i Växthuset 

skulle sköta studioverksamheten och locka ungdomar från 

hela Malmö till Växthuset för att arbeta med beats och 

spela in låtar. En av de personer som föreslogs av RGRA 

anställdes sedan på Lilla Växthuset. 

På Lilla Växthuset fanns ett antal internetuppkopplade 

datorer som ungdomarna kunde använda för att söka 

jobb eller bara nöjessurfa på. Men den kanske viktigaste 

delen av Växthuset var caféet, vilket fungerade som hjärtat 

i verksamheten. Här kunde besökarna dricka en kopp 

rättvisemärkt kaffe, prata med sina vänner och den oftast 

jämngamla personalen och få inspiration till sina framtida 

idéer. ”Växthuset är en plats där du kan få näring till dina 

drömmar och idéer”, berättade en av de anställda. Stor 

vikt lades vid samverkan med andra aktörer, framförallt 

dem inom SÖM Fosie. Områdesarbetare från Fosie AIC 

har funnits på plats varje vecka. Även personalen på Växt- 

huset har kunnat hjälpa till med information och rådgivning 

om arbete och studier. Tanken var att Lilla Växthuset 

med alla sina möjligheter skulle fungera som en 

motiverande språngbräda där ungdomar kunde få hjälp 

och stöd utan tvång. 

Inför avslutningen på SÖM Fosie den 31 december 2010 

ägnades det mycket energi åt att försöka permanenta de 

olika delprojekten och göra dem till del i den kommunala 

förvaltningen. I november 2010 fattades det beslut om 

att det inom SDF Fosie skulle skapas en ny sektion vid 

namn Förebyggarsektionen. Lilla Växthuset kom att ingå 

i denna nya sektion som startade i mars 2011. Fosie stadsdelsförvaltning 

betraktade således Lilla Växthuset som en 

lyckad satsning. Frågan är dock på vilka grunder. Bertil 

Nilsson menar i en intervju som Martin Grander gjorde 

med honom att beslutet grundar sig på den effekt man 

har sett i Hermodsdal på senare år. En ny bild av Hermodsdal 

har framträtt på senare år, menar han. En bild 

som karakteriseras av social ordning. Bertil Nilsson såg 

institutionaliseringen av Lilla Växthuset i den kommunala 

förvaltningen som en stor framgång. 

Stadsdelsförvaltningen tycks ha tagit ställning utifrån det 

intryck man fick av Lilla Växthusets effekter. Men det var 

effekter som hade genererats av Lilla Växthuset i dess 

dåvarande form, den som det hade då det ingick i SÖM 

Fosie. Hur mycket satte man sig in i vad denna form innebar? 

Hur mycket tog man reda på om vad det var som 

gjorde det dåvarande Lilla Växthuset effektivt? Det är 

frågor som har aktualiserats under det senaste året. 

När studenterna på kursen Urban Integration granskade 

Lilla Växthuset på hösten 2011 slogs de av hur kontakten 

med området hade försvagats. Som en av studenterna 

skrev i sin uppsats var ju en grundtanke med Lilla Växthuset 

att verksamheten skulle drivas av ungdomar med 

områdeskompetens. 

Det innebar att de anställda ungdomarna hade 

anknytning till området, att de kände deltagarna 

och även verkade aktivt utåt i området för att 

snappa upp nya ungdomar till verksamheten. De 

skulle fungera som mentorer för deltagarna och som 

drivande initiativtagare för utvecklingen av Lilla 

Växthusets verksamhet. 

Så blev det dock inte efter avslutningen på SÖM Fosie. 

Förebyggarsektionen tog över ansvaret på våren 2011. 

Senare under året fick de timanställda ungdomarna inte 

fortsatt anställning eftersom de saknade den formella 

kompetens som krävs för en anställning i Malmö stad. 

Dessutom närmade de sig gränsen för en tillsvidareanställning 

enligt LAS. Studenterna i kursen Urban Integration 

fick intrycket att många på grund av detta kände 

sig svikna och slutade besöka Lilla Växthuset. ”Förtroendet 

för verksamheten sjönk i deltagarnas ögon. Relationer 

som hade byggts upp mellan de anställda ungdomarna och 

deltagarna raserades.” Två av de tidigare anställda ungdomarna 

förklarade i intervjuer med studenterna hur de 

såg på saken: 

Men nu är det socionomer och andra människor 

som jobbar där, så nu händer det inte lika mycket 

längre. Socionomer och de andra känner inte till 

ungdomarna lika bra som vi gjorde. 

Jag har hört från ungdomarna att de hade mycket 

roligare och trevligare stämning när jag och mina 

kollegor jobbade där. Vi kände alla ungdomar där 

och dom såg oss som förebilder. 

I min roll som följeforskare skrev jag en första rapport 

på våren 2009. Där framhöll jag SÖM Fosie som ett

intressant exempel på hur man kan leta upp befintliga 

krafter och satsa på dem. Jag beskrev det som en stor tillgång 

att projektet till stor del bestod av verksamheter som 

hade funnits sen tidigare eller hade en bakgrund i tidigare 

sammanhang i stadsdelen. Därmed förde de med sig sina 

egna bevekelsegrunder, men också sina egna eldsjälar med 

egen motivation och kraft. På så sätt, menade jag, kunde 

projektet sägas vara drivet av ett ”underifrånperspektiv”. 

Projektet hade inte planerats i detalj ”ovanifrån” och sedan 

genomförts enligt en förutbestämd plan. Det utgick 

från en lyhörd kännedom om vad som pågick i stadsdelen 

och en strävan efter att vilja satsa på eldsjälars egna initiativ. 

”Underifrånperspektivet” var dock så utpräglat att jag 

även uppfattade det som ett problem. Den sammanhållande 

idén med hela projektet var svag. Ingen hade en 

klar uppfattning om vilka problem SÖM Fosie som helhet 

skulle lösa. Det fanns ingen tydlig problemdefinition 

i projektbeskrivningen. SÖM Fosie var, menade jag, gjort 

för självständiga medarbetare utan detaljerade arbetsbeskrivningar, 

som visste vad de ville innan de fick sin 

finansiering tryggad av projektet. 

Jag gjorde därför bedömningen att det behövdes mer av 

ett ”ovanifrånperspektiv” i projektet, även om det kunde 

låta konstigt eftersom ”ovanifrånperspektiv” är en viktig 

orsak till att så många tidigare satsningar misslyckats. Att 

hitta en balans mellan ”ovanifrånperspektiv” och ”underifrånperspektiv” 

var en av projektets största utmaningar, 

menade jag. Flera av deltagarna efterlyste i mina intervjuer 

med dem ett betydligt starkare stöd från projektledningen 

och mera handledning. 

Den professionalisering av Lilla Växthuset som sen 

skedde kanske delvis kan förklaras av detta. Verksamheten 

behövde styras upp. Det tycks dock ha slagit över i sin 

motsats, från för lite till för mycket professionalism. Hur 

åstadkommer man en balans? Bristen på ovanifrånstyrning 

till trots är SÖM Fosie ett intressant exempel på vad 

en demokratisk uppbyggnad av tillit kan möjliggöra. SÖM 

Fosie lyckades vända den negativa kraften hos ungdomarna 

till något positivt och detta är viktigt att lära av. Det 

visade sig vara en fråga om tillit och det är också titeln på 

den rapport som SÖM Fosie gav ut. 176 

3.3 KUNSKAP 

I underlagsrapporten Malmö – de två kunskapsstäderna 

försökte jag klargöra den kunskapssyn som jag menar 

ligger bakom de allt vanligare kvantifieringarna av kunskap 

och som innebär att kunskap likställs med fakta och görs 

till en fråga om kvantifieringar. Det är en kunskapssyn som 

skiljer sig från den som står i till exempel Läroplanen. Jag 

kallar den för kvantitetskunskapssynen och den kommer 

på sikt att underminera kunskapen, åtminstone sett utifrån 

den kunskapssyn som t ex Läroplan för grundskolan 

faktiskt ger uttryck för. Därför är det viktigt att gräva 

fram denna kunskapssyn i ljuset för att kunna diskutera 

den. Det ser även bl a professorn vid London School 

of Economics Michael Power som en viktig uppgift för 

samhällsvetenskapen: 

The task of social science is to open up the black 

box of performance measurement systems, to denaturalize 

them and to recover the social and political 

work that has gone into their construction as 

instruments of control. 177 

För att kunskapen ska kunna utvecklas krävs det att olika 

former av kunskap får förutsätta och samspela med varandra. 

Fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet måste få 

balanseras och bli till helheter. Detta låter sig inte göras 

om det inte får ta tid och det kräver dessutom att betydligt 

större vikt läggs vid kunskapsutvecklingens och lärandets 

processer. 

En kunskapssyn som ligger i linje med Läroplanen lär 

oss att förstå betydelsen av processerna men den gör oss 

också uppmärksamma på andra typer av kunskap. Jag tänker 

särskilt på den kunskap som många ungdomar i utanförskapspräglade 

och mångkulturella områden skaffar sig. 

Det kan kallas interkulturell kompetens och går knappast 

att värdesätta utifrån en kunskapssyn som likställer kunskap 

med fakta. Det är heller inget som det sätts betyg på 

och då får det ingen uppmärksamhet. För att Malmö ska 

kunna bli en kvalitetskunskapsstad måste denna interkulturella 

kompetens vara oerhört viktig att ta tillvara. Det 

skulle säkert också kännas bra för dessa ungdomar och 

bidra till en social integration av dem om de inte behövde 

bli betraktade som problem utan som resurser. 

Lösningen heter som jag ser det kunskapsallianser. Och 

det lär vi nog få höra en hel del om framöver. Begreppet 

ingår nämligen i Europa 2020, den strategi som EU 

antog 2010. Europa 2020 innehåller tre prioriteringar 

som samtliga har med tillväxt att göra. Tillväxten ska vara 

smart, hållbar och inkluderande. Dessa tre prioriteringar 

43

44 

ligger till grund för fem målsättningar och sju så kallade 

flaggskeppsinitiativ. Ett av de sju flaggskeppsinitiativen 

heter ”Innovative Union” och i detta ingår det att 

satsa på kunskapsallianser. Definitionen tenderar dock att 

avgränsas till allianser mellan ”education and business”. 178 

Det är för snävt, enligt min uppfattning. I den definition 

av kunskapsallianser som jag förespråkar ingår betydligt 

fler intressenter. Min definition bygger också på en tydlig 

förankring i en kvalitetskunskapssyn vilket bl a innebär att 

kunskapsallianser inte bara gäller ekonomisk tillväxt utan 

också i högsta grad välfärd och demokrati. Idén med kunskapsallianser 

har sin bakgrund inom såväl praktikens som 

forskningens utveckling under de senaste decennierna. 

EU-program som URBAN och URBACT har förespråkat 

ett allt närmare samarbete mellan aktörer med 

olika intressen och kunskaper. URBACT-programmet 

innehåller en intressant konstruktion med så kallade 

tematiska experter. Den som vill bli tematisk expert skickar 

in en ansökan som sen utvärderas enligt förutbestämda 

krav. Tematiska experter kan vara forskarutbildade personer 

men också andra med en erfarenhetsbaserad kunskap 

som har bedömts vara av stort värde. De som godkänns 

och dessutom anlitas av projekt betalas sen direkt 

från huvudkontoret i Paris, vilket bäddar för en självständighet. 

Ett annat exempel är den senaste strukturfondsperiodens 

krav på följeforskning. Inom forskningen är 

projektet Social Polis ett intressant exempel, enligt slutrapporten 

det hittills “largest international transdisciplinary 

social platform which has dealt with the complex problématique 

of social cohesion, involving over 300 stakeholders 

with different background.” 179 

Även Cities of tomorrow förespråkar satsningar på 

kunskapsallianser, då också i en bredare mening än den 

som flaggskeppsinitiativet ”Innovative Union” ger uttryck 

för. T ex framhålls ”neighbourhood-adapted forms of 

education and knowledge sharing” 180 som en av grundpelarna 

i en strategi för ökad social sammanhållning. Det 

menar man “requires a revised and more inclusive vision 

of the knowledge society and the encouragement of 

knowledge alliances”. 181 

Den typ av forskning det handlar om liknar det som kallas 

deltagarbaserad aktionsforskning och vad det innebär 

har Staffan Berglund och hans kollegor från Hälsa och 

Samhälle på Malmö Högskola skrivit om i Delaktighet och 

hälsa. Med ungdomar och beslutsfattare i Simrishamn mot hållbara 

strategier för ökad egenmakt, livskvalitet och jämlikhet i hälsa. 

De beskriver Partipatory Action Research (PAR) som 

”en paraplyterm som inbegriper och sammanfogar olika 

forskningstraditioner från deltagarbaserad forskning och 

aktionsforskning. Den minsta gemensamma nämnaren 

inom PAR-paradigmet är att forskningen involverar både 

forskaren och forskningsdeltagarna, så att de tillsammans 

arbetar för att undersöka en problematisk situation, eller 

genomföra en aktiv handling, i syfte att förändra situationen 

till det bättre för de berörda”. 182 

Enligt Berglund och hans kollegor står PAR i skarp kontrast 

till den forskning där de som forskningen gäller behandlas 

som passiva objekt. 183 Forskaren ska inte fungera 

som en upphöjd expert med tolkningsföreträde. Detta 

beskrivs som grundbulten och det skiljer PAR från det som 

författarna kallar den rent konventionella forskningen. 

Konventionell forskning handlar alltför ofta om 

akademins behov, en kunskapsproduktion för sin 

egen skull, som ofta mest gagnar den akademiska 

meritportföljen. Alltför sällan kommer kunskapen 

som forskningen genererat tillbaka till de människor 

som bidragit med sin tid och sin kunskap 

och blir till gagn för deras livssituation och lokalsamhälle. 

Ofta tar kunskapsproduktionen inom 

konventionell kvalitativ forskning flera år innan 

någon utomstående kan ta del av den. Den etiska 

aspekten tas sällan upp inom forskning, men vem 

tillhör forskningen? Vem har makten att avgöra 

vad som är en adekvat reflektion, analys och slutsats 

av en livssituation? PAR tvingar oss att föra 

in en demokratisk, likaberättigande tanke i varje 

steg i forskningsprocessen. 184 

En liknande uppdelning mellan två olika sätt att se på 

forskning görs i rapporten Challenging Futures of Science 

in Society, skriven av en grupp experter i det sk MASISprojektet 

(Monitoring Policy and Research Activities on 

Science in Society in Europe). MASIS-projektet ingår i det 

program som lanserades av EU-kommissionen 2002, då 

hette Science and Society och ingick i det sjätte ramprogrammet. 

Det omstartades 2007, då som en del av sjunde 

ramprogrammet och omdöpt till Science in Society. 

The aim is to contribute to the implementation of 

the European Research Area (ERA) and to build 

a democratic knowledge-based society by stimulating 

a harmonious integration of scientific and technological 

endeavour in Europe via the encouragement 

of broader public engagement. 185 

MASIS-projektet etablerades 2008 som en del av Science 

in Society med syftet att “developing structural links and 

interaction between scientists, policy-makers and society 

at large.” 186 Rapporten Challenging Futures of Science in

Society hänvisar till FN:s deklaration för mänskliga 

rättigheter, artikel 27 där det står att “var och en har rätt att 

fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt 

att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.” 

Under efterkrigstidens första decennier var det dock 

svårt med delaktigheten i de vetenskapliga framstegen, 

menar rapporten, eftersom en särskild regim dominerade. 

Den innebar att samhället i praktiken stängdes ute från 

vetenskapen. Det var grundforskning som gällde och det 

ställdes inga frågor om relevans. 

Under de senaste decennierna har denna regim dock utmanats; 

“the old division of labour between fundamental 

and applied or problem-oriented research has almost disappeared, 

and with it, the functional distinctions between 

universities, public labs and industrial and other private 

research.” 187 Det har lett till en förändring av det vetenskapliga 

sammanhanget. Vetenskapen är på väg att ”rekontextualiseras” 

och allt fler aktörer har involverats. 188 Sådana 

aktörer har kommit att kallas intressenter (stakeholders). 

Med det menas varje person eller organisation som har 

ett legitimt intresse av samspelet mellan vetenskap och 

samhälle. Det kan vara praktiker i allmänhet, offentligt 

anställda, medborgare, beslutsfattare, ungdomar, politiker, 

frivilliga etc. 

Vetenskapliga barriärer har monterats ned, intressenter 

har involverats och vetenskapen har gjorts mera relevant. 

Så ser trenden ut, menar man i MASIS-rapporten. Men det 

har också uppstått en motsatt trend som under benämningen 

“excellence” hävdar vetenskapens autonomi. I denna 

trend ingår bl a den ökande betydelsen av antalet publiceringar 

i internationella tidskrifter. MASIS-rapporten 

kritiserar den ensidiga och starka betoningen på excellens. 

Den kan äventyra strävan efter relevans. 

A case in point is the increasing importance of the 

ISI impact factor system which favours decontextualized 

and globalised science while context-related 

and more local research, dedicated to specific problem 

solving, is disadvantaged. Sciences could lose 

their link to practice resulting from the pressure 

to publish in international journals instead of engaging 

in local environments and problem solving. 

Thus there is a (perhaps unintended) tendency to 

bring science back to a more separated, perhaps 

isolated and more autonomous activity, following 

its own rules and hunting for impacts in the ISI 

system rather than in the ‘real world’. 189 

Relevans behöver dock inte ställas i motsats till excellens. 

MASIS-rapporten betonar förenligheten och förespråkar 

en forskning “able to combine problem-solving capacities 

at a context-bound level and at a more general theoretical 

level”. 190 Detta är förstås ingen enkel uppgift eftersom 

involverandet av intressenter i vetenskapen utmanar 

forskningens roll i samhället och forskarnas traditionella 

frihet. Det kräver därför en förändring av forsknings- 

kulturen, vilket MASIS-rapporten också betonar. 

Även Lennart Svensson, Per-Erik Ellström och Göran 

Brulin förespråkar en förening av relevans och excellens 

i en artikel om interaktiv forskning. Kännetecknande 

för interaktiv forskning är det jämlika deltagandet och 

gemensamma lärande. Dessutom ska den kunskap som 

produceras ”be of practical relevance and of a high 

scientific standard”. 191 Svensson et al menar med interaktiv 

forskning en vidareutveckling av aktionsforskning. 

Ambitionen att utveckla jämlika och ömsesidiga relationer 

mellan forskare och intressenter är gemensam för aktions- 

forskning och interaktiv forskning, men ”in action 

research these relations are based primarily on the researchers 

contributing to practical development and to a 

lesser degree on the participants contributing to the theoretical 

work”. 192 

Jämlika och ömsesidiga relationer mellan praktiker och 

forskare, bra för både forskningen och praktiken, har 

jag försökt utveckla under årens lopp. Det har jag gjort 

genom att ta reda på vad olika grupper skulle kunna bidra 

med till forskningen, vilken kompletterande utbildning de 

behöver för att kunna bidra med det, hur denna utbildning 

skulle kunna förenas med dessa gruppers egna intressen 

av utbildning samt genomförande av utbildningar där deltagarna 

lär sig genom att göra något på riktigt, vilket samtidigt 

väcker en lust för fortsatt lärande. 

Här finns som jag ser det en mycket stor potential för 

Malmö högskola. Men det kräver då att fler utvecklar 

den kunskap som krävs för att driva denna typ av projekt. 

Som Svensson et al skriver om interaktiv forskning, 

”it demands a broad range of knowledge on the part of 

the researchers and is more work-intensive for both the 

researchers and the participants – in terms of data collection, 

dialogue, meetings, feedback etc – compared to 

traditional academic research”. 193 Vad för slags utbildning 

krävs för att bli bra på detta? Jag vill understryka att det 

inte bara handlar om metoder utan också om syn på samhälle 

och kunskap, samt i grunden en tro på människors 

förmågor. Människor kan vara med och bidra, även till 

forskningen, och även de som saknar den rätta utbildningen. 

Men just detta kan göra dem intresserade av att gå 

vidare i livet och utbilda sig. 

45

46 

För att sammanfatta så menar jag med kunskapsallianser 

jämbördiga samarbeten mellan forskare och andra in- 

tressenter. Deltagarna i en kunskapsallians har olika erfarenheter 

och kunskaper, den ena inte nödvändigtvis varken 

bättre eller sämre än den andra. Samarbetet i en kunskapsallians 

ska motsvara krav på relevans, men inte bara. För 

forskningens del måste det också resultera i excellens. 

Kraven på en hög vetenskaplig kvalitet ska tillgodoses och 

därför kan det inte bara kallas aktionsforskning. Det måste 

vara en interaktiv forskning med den innebörd i begreppet 

som Svensson, Ellström och Brulin argumenterar för i 

den tidigare nämnda artikeln. 

I den definition av kunskapsallians som jag vill före- 

språka förenas relevans och excellens. Ambitionen är 

att alla parters intressen ska tillgodoses. Det ska gälla en 

innovativ samhällsutveckling lika mycket som forskning 

och även utbildning. Deltagandet ska innebära ett ömsesidigt 

lärande men inte bara det utan också utvecklingen 

av ny kunskap. Det är alltså inte bara frågan om att tillämpa 

befintlig kunskap utan också om att utveckla ny. 

I den meningen överskrider kunskapsallianser den gamla 

och förlegade skiljelinjen mellan grundforskning och 

tillämpad forskning. Nedan ska jag definiera fyra olika 

typer av kunskapsallianser. Det finns säkert fler typer men 

jag ska här begränsa mig till de som jag själv har deltagit i 

och har egna erfarenheter av. 

3.3.1 Levnadsundersökningar 

Med levnadsundersökningar menar jag undersökningar 

om levnadsvillkor där t ex praktiker intervjuar invånare i 

en stadsdel. Den första levnadsundersökningen i Malmö 

gjordes 1995 då 533 personer i åldrarna 18-74 år, boende 

i de stadsdelar som den 1 januari 1996 blev Södra Inner- 

staden och Husie, intervjuades. Intervjuerna innehöll 

frågor om bakgrund, familjeförhållanden, kommunal service, 

boendeförhållanden, makt, utbildning, hälsa, sysselsättning, 

ekonomi, fritid, föreningsliv, politik, Malmö och 

värderingar. Syftet var att ta reda på segregationens omfattning, 

dvs i vilka avseenden levnadsvillkoren skiljer sig 

mellan olika delar av Malmö och vad skillnaderna beror på. 

Intervjuerna i Levnadsundersökningen tog vanligtvis runt 

en timme och gjordes av 20 kommunanställda från de 

förvaltningar som sen kom att ingå i Södra Innerstaden 

och Husie. Tanken var att utnyttja den potential av lokal- 

kännedom, frågevana och social kompetens som finns 

bland kommunanställda. En utbildning skräddarsyddes 

som byggde vidare på deras egen kompetens. Utbildningen 

varade under några veckor och därefter påbörjades intervjuarbetet. 

Hela projektet pågick i närmare nio månader. 

Levnadsundersökningen 1995 kom att bli den första etappen 

i ett projekt som pågick under tre år och i tre etapper, 

1995-97. Särskilt omfattande blev det i den sista etappen 

då 50 personer deltog och gjorde intervjuer. Sammanlagt 

deltog 80 kommunanställda och 20 arbetslösa under de tre 

åren i projektet. 3600 Malmöbor intervjuades. Resultatet 

av undersökningen har publicerats dels i rapportform, en 

för varje stadsdel i Malmö (10 rapporter), och dels i form 

av en bok, Sociala värden i olika sociala världar, utgiven 1999 

på Studentlitteratur. 194 Mig veterligen har inget liknande 

projekt med samma omfattning genomförts någon annanstans 

i Sverige. 

En ny levnadsundersökning gjordes 2006, denna gång i 

samarbete med SDF Fosie och finansierad av Malmö stad 

(Välfärd för alla). Även denna gång gjordes intervjuerna av 

praktiker, samtliga med anknytning till stadsdelen Fosie, 

varav 15 med anställning i Fosie stadsdelsförvaltning. 

Därutöver var två deltagare anställda direkt i projektet 

och dessutom deltog en representant från föreningslivet. 

Resultatet har publicerats i boken Allt som inte flyter. Fosies 

potentialer – Malmös problem, utgiven på Malmö Högskola. 195 

Boken innehåller också jämförelser med resultaten från 

undersökningen av Fosie 1996. Några av de viktigaste resultaten 

finns redovisade i min första underlagsrapport, 

Malmö – de två kunskapsstäderna. 196 

En viktig del av levnadsundersökningarna allt sedan det 

började 1995 har varit deltagarnas dagboksskrivande. 

Genom att skriva om sina upplevelser från intervjuerna, 

läsa varandras texter och kommentera har deltagarna kunnat 

lära av varandra. Men syftet med skrivarverkstaden har 

också varit att ta tillvara deltagarnas egna intryck från intervjuerna. 

Frågeformulär kan bestå av hur många frågor 

som helst, men ändå försvinner alltid mycket empiri mellan 

svarsalternativen. Ett urval av dessa texter har gjorts 

och placerats ut på olika ställen i rapporter och böcker. 

Ibland har de kommenterats och analyserats men ofta har 

de också fått tala för sig själva i syfte att berika och komplettera 

den övriga analysen. 

Ett liknande projekt var det som hette Skolintegrationsprojektet 

och pågick 1998-99. Det finansierades av EU:s 

URBAN-program men medfinansierades även av stadsdelsförvaltningarna 

Södra Innerstaden och Fosie i Malmö. 

1.308 elever i mellan- och högstadiet på tre grundskolor 

i Malmö intervjuades. Det ställdes frågor om medinflytande, 

sociala relationer, kunskapsnytta, mening, värderingar, 

bakgrund, hemförhållanden, kultur och framtidsplaner. 

Intervjuerna gjordes av 24 arbetslösa ungdomar i 

åldrarna 18-25 år. Nio av dem var födda utomlands och 

sammanlagt 15 hade utländsk bakgrund. Det talades sam-

manlagt 16 andra språk än svenska i gruppen. Tanken var 

att deras ålder skulle underlätta för en bra kontakt med 

eleverna. På grund av sin ålder kunde de även fungera som 

förebilder för eleverna på skolan. För ungdomarna innebar 

projektet en kompetensutveckling. Resultatet publicerades 

år 2000 i rapporten Skolintegration – lösningen på 

skolans problem, utgiven på Malmö Högskola. 197 

En annan form av levnadsundersökning är det projekt 

som har hetat Ung i Forskning. Tio ungdomar i åldrarna 

15-18 år har under en sommarmånad arbetat med undersökningar 

som bidrar till aktuell forskning om såväl möjligheter 

som problem i utanförskapspräglade områden. 

Arbetet har byggt mycket på ungdomarnas egna erfarenheter 

och kunskaper men de har också fått lära sig det 

som behövs för att de ska kunna bidra till forskningen. 

Bidraget till aktuell forskning är det första syftet med Ung 

i Forskning. Det andra syftet har varit att bidra till den 

utveckling och de strukturförändringar som krävs för att 

ungdomar inte ska behöva bli betraktade som problem 

utan som resurser. Ung i Forskning har anordnats under 

tre somrar, 2009-2011, samtliga gånger i stadsdelen Fosie 

och huvudsakligen finansierat av den satsning som kallas 

Ung i Sommar. Det innebär att ungdomarna har fått betalt 

för sitt deltagande och det har därmed också betraktats 

som ett arbete. 

3.3.2 Kollegiala granskningar 

På engelska heter det peer review och det är en metod 

som har fått en allt större spridning i Europa. Metoden 

har sen länge använts av akademiker. Innan en artikel 

publiceras i en tidskrift anlitas en eller flera andra forskare 

som granskar, kommenterar och kanske rentav avråder 

från publicering. EU-kommissionen gjorde denna metod 

till en del i Lissabonprocessens Open Method of Coordination 

(OMC) och utvidgade därmed dess tillämpningsområden. 

Till en början användes den enbart i nationella jämförelser 

men tillämpningsområdena har utvidgats efterhand. Tack 

vare bl a Eurocities har den fått en allt större spridning. 

Metoden innebär att kollegor som arbetar med liknande 

frågor möts och utvärderar varandras satsningar. Därigenom 

lär de sig inte bara av andra utan kan också bättre 

förstå det de själva håller på med. Som Bengt-Åke Lundvall 

och Edward Lorenz skriver i artikeln From the Lisbon 

Strategy to EUROPE 2020 har OMC ”attracted a lot of 

attention among political scientists who emphasise the 

potential for policy learning.” 198 

Metoden ligger i linje med det som jag har kallat en 

kvalitetskunskapssyn. Det är inte den formella kunskapen 

och kvantiteterna som räknas. Man behöver inte ha en 

viss formell behörighet för att få vara med. All kunskap är 

viktig, oavsett om den har formen av fakta, förståelse, färdighet 

eller förtrogenhet. Det ska inte ha någon betydelse 

om man är akademiker eller praktiker. Det avgörande är 

om man har den kunskap som krävs för att kunna göra 

bedömningar. Och denna kunskap kan mycket väl vara 

erfarenhetsbaserad. 

En peer review består av flera steg och det finns lite olika 

bud på hur många. Först måste man dock bestämma sig 

för vad som ska granskas. Det måste vara tydligt avgränsat 

och konkret. I samma veva eller därefter måste det 

väljas ut deltagare. När metoden lanserades deltog bara 

högskoleutbildade och akademiska experter men sen har 

det blivit vanligt att engagera personer med en erfarenhetsbaserad 

kunskap. I den peer review som gjordes i t 

ex projektet Young people – from exclusion to inclusion deltog 

företrädare för särskilda exempel. De var med för att de 

kunde och visste mycket om just dessa projekt men också 

om de sammanhang i vilka de verkade. I ett annat projekt 

som hette Connections deltog företrädare för tre samhällssektorer, 

nämligen kommunal förvaltning, föreningsliv 

och forskning. 199 De deltog på lika villkor. Det innebar 

samtidigt ett erkännande av den kunskap som anses förknippad 

med dessa samhällssektorer. 

I nästa steg måste det bestämmas riktmärken och indikatorer. 

Med riktmärken menas ett slags ideal som man kan 

sträva efter och som det går att göra bedömningar i förhållande 

till. Bedömningarna görs med hjälp av indikatorer 

och de kan vara kvantitativa såväl som kvalitativa. Därefter 

måste de som ska granska prata sig samman om de olika 

stegen och vad de ska innebära. Kanske måste det ingå 

en kortare utbildning, om inte annat så för att skapa en 

gemensam förståelse för definitionerna av nyckelbegrepp. 

I nästa steg skrivs det en förgranskningsrapport om den 

satsning som ska granskas. Den kan gärna skrivas av de 

praktiker som företräder satsningen. 

Därefter görs det en skrivbordsgranskning. Det innebär 

att granskarna läser in sig på förgranskningsrapporten, gör 

sina första bedömningar, utvecklar en hypotes, tar ställning 

till vad man behöver veta mer om och kommer med 

önskemål om vilka man vill möta/intervju under granskningen. 

Det hjälper sen värden att förbereda granskningen. 

Sen är det dags för själva granskningen. Den kan 

göras genom t ex intervjuer eller deltagande observation, 

men även andra metoder är fullt tänkbara och det bör 

ingå i forskarens ansvar att tillhandahålla metodologiska 

alternativ. Inför granskningen är det viktigt att granskarna 

kommer överens om t ex vilka frågor som ska ställas, vem 

som ska göra vilka intervjuer, vilka roller man ska ha och 

vem som ska föra anteckningar. 

47

48 

I nästa steg ska granskarna göra bedömningar av det som 

har granskats. Det kan innebära att man redovisar sina 

allmänna intryck, tar ställning till indikatorerna genom 

att besvara ett antal frågor eller gör bedömningar av vad 

man anser vara bra och mindre bra samt kommer med 

förslag på förbättringar. Avslutningsvis skrivs det sen en 

eftergranskningsrapport utifrån bedömningarna med forskaren 

som huvudansvarig. Den kan även innehålla rekommendationer. 

200 

3.3.3 Följeforskning 

Inför EU:s programperiod 2007-13 ägde ett skifte rum 

från traditionell utvärdering till det som på engelska kallas 

”on-going evaluation”. I Sverige valde Tillväxtverket att 

översätta det till följeforskning. I publikationen Nytta 

med följeforskning från 2008 har Tillväxtverket angivit fyra 

riktlinjer. 201 Följeforskning ska för det första bidra med 

processtöd, för det andra dokumentera erfarenheter och 

kunskaper i syfte att skapa lärande och återföra kunskap, 

för det tredje värdera hur väl ett projekt når sina mål för 

att möjliggöra strategiska förändringar samt för det fjärde 

sätta in resultaten i ett bredare samhälleligt perspektiv. 

Följeforskningen i EU-projektet SÖM Fosie byggde på 

dessa riktlinjer. Dessutom utvecklades det där en modell 

med gemensam utveckling av kunskap om vilka problem 

projektet ska lösa, på vilka sätt det bidrar till att lösa dessa 

problem och hur man ska kunna veta det. 202 Denna modell 

skulle kunna användas inom följeforskningen framöver. 

Även i följeforskningen om det projekt som hette 

New City utvecklades det en modell som skulle kunna 

användas framöver. 203 Där utgick följeforskningen från 

att ungdomscoacherna hade två särskilda potentialer. 

Den ena kallades erfarenhetspotentialen och den andra 

reflektionspotentialen. Tack vare dessa två potentialer 

kunde ungdomscoacherna engageras i skrivandet av en 

bok om New City. Med erfarenhetspotentialen menade 

jag deras erfarenheter av ungdomarna, hur de har det, 

vad som är problemen i deras situation och hur det har 

funkat att stötta dem. Med reflektionspotentialen menade 

jag möjligheten att i gruppen av coacher bearbeta dessa 

erfarenheter till intressanta reflektioner och kunskaper 

p g av gruppens sammansättning, arbetsuppgifterna, 

sammanhanget, miljöerna osv. Syftet med bokskrivandet 

var också att stärka reflektionspotentialen och få coacherna 

att komma loss med reflekterandet om vad de gör, varför, 

hur osv. På så vis var det tänkt att de dels skulle bli bättre 

coacher, dels skriva en bra bok. 

Lennart Svensson, Göran Brulin, Sven Jansson och Karin 

Sjöberg utvecklar resonemangen i boken Lärande utvärder- 

ing genom följeforskning. I ett kapitel om hur synen på utvärdering 

har förändrats motiverar Svensson och Sjöberg 

följeforskning med att ”forskare kan ge ett projekt legitimitet 

när man försöker involvera beslutsfattare av olika 

slag. Forskare inom ett projekt kan fungera som ett stöd 

mot ifrågasättanden uppifrån och utifrån, dvs det handlar 

om ett utnyttjande av forskarens höga trovärdighet i samhället”. 

204 I ett annat kapitel markerar Brulin och Jansson 

skillnaden mellan följeforskning och utvärdering: 

Med följeforskning, till skillnad från traditionell 

utvärdering, är ambitionen att skapa möjligheter 

till fördjupade reflektioner, analyser, jämförelser, 

synteser och slutsatser. 205 

Boken innehåller många intressanta aspekter och reflektioner 

vilket Brulin och Svensson sen har vidareutvecklat 

i boken Att äga, styra och utvärdera stora projekt. 206 Jag har i 

inledningen till detta kapitel också hänvisat till en artikel av 

bl a Svensson och Brulin. 207 Den interaktiva forskning som 

de förespråkar ska inte bara vara praktiskt relevant utan 

också ha en hög vetenskaplig kvalitet. Deras artikel innehåller 

många goda argument för hur det kan åstadkommas. 

Med MASIS-rapportens språkbruk ska den inter- 

aktiva forskningen inte bara vara relevant utan också excellent. 

Mitt förslag är att följeforskning kategoriseras som en särskild 

form av kunskapsallians. En poäng med det är att 

den eftersträvade jämlikheten mellan praktiker och forskare 

markeras redan i benämningen. Det är visserligen 

forskaren som har fått i uppdrag att följa ett visst projekt 

och därför kallas det följeforskning men detta sker genom 

en kunskapsallians med praktiker som deltar i det projekt 

som följs. Och deras lärande sker inte bara för följeforskningens 

skull utan också för projektets. Det stämmer 

överens med det sociala investeringsperspektivet för som 

Bengt-Åke Lundvall och Edward Lorenz skriver att “… 

continuously upgrade the skills of workers, and especially 

low-skilled workers, are an especially important form of 

social investment.” 208 De betonar dessutom vikten av att 

“design labour market institutions and social policy so that 

they support the formation of learning organisations.” 209 

Det skulle en ökad satsning på följeforskning kunna bidra 

till. 

3.3.4 Urban Integration 

Urban Integration är ett begrepp som jag har arbetat med 

i många år. Det har en bakgrund i den sociala visionsgruppens 

förslag från 1996 om lokala kunskapscentra. Urban 

Integration har för mig två sammankopplade betydelser.

Det är för det första ett objekt, dvs det handlar om nånting. 

Med utgångspunkt i den sociologiska distinktionen 

mellan systemintegration och social integration kan detta 

objekt i all enkelhet sammanfattas som ”hur stadens sociala 

sammanhang hänger ihop”. Det gäller såväl sociala 

system och strukturer som relationerna mellan olika befolkningsgrupper; 

eller med andra ord såväl faktisk delaktighet 

som känsla av delaktighet. För det andra är Urban 

Integration ett subjekt som genom kombinationer av forskning, 

utbildning och praktik försöker bidra till en utvecklad 

integration av det urbana. Det är alltså frågan om 

att integrera forskning och utbildning i det som det handlar 

om. Det kan ske genom samarbeten med praktiker, t ex 

genom levnadsundersökningar men också med studenter 

och då som del av en högskoleutbildning. 

En grupp bildades 2006 för att diskutera möjligheterna 

till ett närmare samarbete mellan praktik och forskning. 

I gruppen ingick bl a två stadsdelschefer samt företrädare 

för såväl föreningsliv som forskning. Gruppen föreslog att 

det skulle skapas ett särskilt centrum för Urban Integration. 

Detta centrum skulle fylla flera funktioner. Genom 

att utmana, kritisera och tillhandahålla kunskapsstöd 

skulle verksamheten i ett centrum för Urban Integration, 

för det första, kunna bidra till en kvalitetshöjning på definitionerna 

av problemen. För det andra skulle ett centrum 

för Urban Integration kunna ta ansvar för att samla 

kunskaperna och kontakterna från tidigare satsningar i 

syfte att möjliggöra en bättre användning. För det tredje 

skulle ett sådant centrum kunna ta ansvar för att samla, 

samordna, kvalitetspröva och följa upp information och 

kunskaper. För det fjärde skulle centrat kunna bidra till 

att göra högskolan mera synlig och tillgänglig. För det 

femte skulle de möten och den tillgång till erfarenheter 

och kunskaper som ett Centrum för Urban Integration 

möjliggör kunna få en positiv betydelse för forskningens 

utveckling. Det skulle också kunna ha en positiv betydelse 

att forskningen här får en möjlighet att pröva tankar, 

teorier och slutsatser. 

Det blev dock inget. Den lokal där det var tänkt att centrat 

skulle ligga rustades dock upp och blev till det som 

heter Garaget. I de ursprungliga planerna var det tänkt 

att Garaget inte bara skulle bestå av ett bibliotek utan 

också husera ett centrum för Urban Integration. Det prioriterades 

dock bort. Istället gjordes Urban Integration till 

en kurs på institutionen för Urbana Studier vid Malmö 

högskola. Där ges den nu varje höst sen 2009, ingående 

i programmet Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering. 

Varje ny omgång av kursen ska kretsa kring en undersökning. 

Det ska vara en undersökning som är ”po 

riktigt”, dvs den ska ingå i en forskningssatsning. Undersökningen 

ska utgöra en röd tråd som de andra momenten 

i kursen relateras till. 

Under hösten 2009, då kursen anordnades för första 

gången, gjorde studenterna en levnadsundersökning av 

förhållandena i Fosie, närmare bestämt i fyra delområden. 

Vid nästa kurstillfälle på hösten 2010 ingick det att studenterna 

skulle granska fem av delprojekten i den struktur- 

fondsfinansierade satsningen SÖM Fosie. Frågor och informationsunderlag 

hade dessförinnan arbetats fram av 

praktiker med anknytning till dessa delprojekt. Vid av- 

slutningen på kursen presenterade studenterna sina resultat 

för dessa och andra praktiker från stadsdelen Fosie. 

Totalt var närmare 100 personer närvarande. Efter presentationerna 

diskuterade studenterna sina resultat gruppvis 

med praktikerna från respektive satsning. Studenterna 

skrev efter slutredovisningen individuella rapporter om 

sina erfarenheter, rapporter som såväl forskare och praktiker 

fick ta del av. Om detta har Martin Grander skrivit en 

rapport som bygger på utvärderingen av kursen: 

Resultaten av detta granskningsarbete kan inte 

beskrivas som något annat än en succé. Följeforskningen 

av SÖM Fosie erbjöd ett sammanhang 

där studenternas arbete i allra högsta grad blev ”på 

riktigt”. Att många högre tjänstemän och politiker 

lyssnade på presentationerna av studenternas granskningsarbete 

och därefter deltog i diskussionerna 

bäddade för ett ömsesidigt lärande. Genom att studenterna 

återförde sina resultat till praktikerna genom 

presentation och dialog bidrog studenterna till 

den urbana integrationen och vad man kan kalla 

för en innovativ samhällsutveckling. Praktikerna 

fick sina verksamheter bedömda och gavs input till 

hur de kunde förbättra sitt arbete med att få staden 

att hänga ihop bättre. En win-win-situation uppstod 

genom att studenternas granskningar kunde 

ligga till grund för praktikernas utveckling av sina 

verksamheter och samtidigt bidra till forskningen. 

Samtidigt kunde studenterna gå stärkta ur sin utbildning 

och känna att de varit med och bidragit 

till något. Utvärderingarna visade att studenterna 

var mycket nöjda med kursen. Helhetsbetyget blev 

4,5 på den femgradiga skalan. 

I den tredje omgången av kursen Urban integration, som 

gick höstterminen 2011, var tanken att studenterna återigen 

skulle granska SÖM Fosie, men denna gång undersöka 

de konkreta effekterna av vad det hade blivit av delprojekten. 

SÖM Fosie avslutades nämligen under våren 

2011 och flera av delprojekten hade nu införlivats i stads- 

49

50 

delens ordinarie verksamhet. En kritisk belysning av vad 

som blivit av projekten kunde bidra till utvecklingen av 

såväl delprojekten som stadsdelen som helhet, ge lärdomar 

om utvecklingsprojekt som SÖM Fosie samtidigt som 

det kunde bidra till den fortsatta forskningen om Fosie. 

Tyvärr blev det inte lika bra som under hösten 2010, konstaterar 

Martin Grander: 

Granskningsarbetet kom inte in i samma sammanhang 

denna omgång, eftersom det inte var 

kopplat till någon process av det slag som följeforskningen 

stod för året innan. Eftersom SÖM 

Fosie nu var avslutat hölls delprojekten inte samman 

av det kitt som huvudprojektet utgjorde under 

det föregående året. Utvärderingarna visar också 

att det var svårare för studenterna att få intervjupersonerna 

att ställa upp än föregående höst. Vi 

kunde inte heller erbjuda studenterna samma 

möjlighet att återkoppla granskningsresultatet till 

intervjupersonerna. Studenterna fick istället själva 

ansvara för att bjuda in sina intervjupersoner och 

andra intressenter till slutseminariet i december 

2011. Endast två personer nappade på detta erbjudande. 

Ingen högre tjänsteman eller politiker från 

Fosie närvarade för att lyssna på vad studenterna 

hade kommit fram till. Detta visade sig i utvärderingsresultaten. 

Helhetsbetyget blev 3,1, en märkbar 

skillnad från föregående år där helhetsbetyget 

alltså var 4,5. 

Resultatet kan tolkas som en bekräftelse på det praktiska 

momentets centrala betydelse för kursen. Det måste också 

vara ”på riktigt”. 

Under 2011 var Urban Integration en av de satsningar som 

beviljades medel från Malmö högskolas utlysning på temat 

”utveckling av utbildningens forskningsförankring”. Genom 

ett samarbete mellan Philip Lalander, Martin Grander 

och mig vidareutvecklades lärdomarna från kursen i Urban 

Integration till ett koncept för kunskapsdelning. Resultatet 

presenterades den 30 mars 2012 av oss tre på den 

halvdag som Malmö högskola hade anordnat för alla de 

beviljade projekten. 

Vi framhöll vikten av en förstärkt samverkan med samhället 

för att relevanta forskningsfrågor ska kunna formuleras 

men också för att skapa de kreativa miljöer och nya 

metoder som utvecklingen av en samtidsorienterad forskning 

måste bygga på. Forskningen behöver bli mycket 

bättre på att ta tillvara de nya idéer och kompetenser, t 

ex interkulturell kompetens, som utvecklas i de stadsdelar 

där majoriteten av barnen växer upp i familjer som lever 

under fattigdomsgränsen. Satsningarna på högskoleövergripande 

samarbeten och samverkan med samhället gör 

att det också krävs en ny typ av kompetens som i Malmö 

högskolas vision kallas en gränsöverskridande handlingskompetens. 

En av de viktiga lärdomarna från kursen Urban Integration 

är att det måste vara ”på riktigt”. Studenternas arbete 

måste kunna kopplas till pågående projekt där forskare 

och praktiker samarbetar. Följeforskning har visat 

sig kunna skapa gynnsamma förutsättningar för detta. 

Konceptet för kunskapsdelning måste också bygga på 

en kunskapssyn som innebär att olika typer av kunskaper 

respekteras. Därför är det viktigt att utveckla en slags kultur 

som gör att de olika deltagarna kan känna sig trygga 

med varandra. Det gör det även mycket viktigt med valet 

av plats. 

3.4 STORSTADSINSATSER 

Med storstadsinsatser menar jag särskilda insatser, nu för 

tiden vanligtvis finansierade av EU, som syftar till att lösa 

problem med samhällets utveckling till innanförskap och 

det utanförskap som har uppstått till följd av detta. Det 

är så jag vill beskriva det generella problemet. I olika projekt 

har problemet beskrivits på andra sätt, ofta genom att 

fokusera på utanförskapet, eller så har det inte beskrivits 

alls. Det generella problemet är särskilt stort eftersom 

uppdelningen mellan innanförskap och utanförskap har 

kommit att sammanfalla med segregation. Det har lett till 

framväxten av nya samhällsgränser och de går i städerna. 

Det är framför allt en fråga om stora skillnader i makt och 

de som befinner sig utanför dessa gränser saknar en stor 

del av de rättigheter som andra tar för givna. 210 

På grund av dessa problems storlek behövs det särskilda 

insatser även framöver. Därför är det också viktigt att 

Malmö stad och andra aktörer utnyttjar möjligheterna 

med EU:s sammanhållningspolitik. Det kräver ett mycket 

mera aktivt och reflekterande förhållningssätt än hittills 

eftersom sammanhållningspolitiken för med sig ett annat 

tänkande som på lite sikt kan förändra det svenska samhället. 

Sammanhållningspolitiken är också viktig eftersom 

den möjliggör internationella samarbeten och jämförelser. 

3.4.1 Innovationsforum 

En aktuell satsning som skulle kunna utvecklas till en 

plattform för storstadsinsatser framöver är den förstudie 

om ett innovationsforum som genomfördes 2011 finansierad 

av den europeiska regionalfonden (ERUF). I den 

sammanställning som Tillväxtverket har gett ut beskrivs

innovationsforum som ”miljöer där man prövar, följer 

upp och utvärderar sociala innovationer (nya idéer för 

att nå sociala mål).” Olika typer av kompetens ska samlas 

”för att från många olika utgångspunkter tackla sociala 

problem inom fyra förortsområden, där man genomför 

områdesprogram för socialt hållbar utvecklig.” Projektet 

pågick under den andra halvan av 2011 och tanken var 

att det skulle ligga till grund för ett större genomförandeprojekt. 

En rad metoder har använts för att enligt slutrapporten 

”inhämta kunskap och påbörja ett förankringsarbete där 

olika aktörer har medvetandegjorts om förstudien”. 211 

Projektet har således inte bara inbegripit en studie utan 

också genom ett förankringsarbete förberett för ett kommande 

genomförandeprojekt. Det har gjorts en inventering, 

intervjuer, studieresor och workshops. Många 

har engagerats. Inventeringen har gjorts genom studier 

av utvärderingar och publikationer om tidigare genomförda 

välfärdssatsningar i Malmö. Utgångspunkten har 

varit frågor om vad som har genomförts, vad det har lett 

till, vad man har lärt sig av det och vilka kontaktpersoner 

som finns kvar i organisationen. Kunskaper har inhämtats 

utifrån aktuella publikationer och forskningsarbeten om 

sociala innovationer och nya arbetssätt, nationellt och internationellt. 

Ett 40-tal intervjuer har gjorts med personer verksamma i 

Malmö stad, företag och föreningsliv samt på högskolan. 

Målsättningen har varit att inhämta en bred kunskap men 

också personliga erfarenheter från tidigare satsningar. 

Inom ramen för förstudien har två workshoppar och ett 

idéseminarium genomförts med olika syften och målgrupper. 

Först anordnade man ett idéseminarium med 

”nyckelpersoner” från de då fyra områdesprogrammen 

med fokus på behov och utmaningar för det framtida utvecklingsarbetet. 

Därefter anordnade man en workshop 

kring erfarenheter från tidigare satsningar. Den avslutande 

workshoppen handlade om nya arenor för samverkan. Allt 

detta redovisas i projektets slutrapport. Varje redovisning 

avslutas föredömligt med ett avsnitt om lärdomar. 

En rad studiebesök samt två videokonferenser med aktörer 

från hela världen har också genomförts, som man 

säger i slutrapporten, ”för att öppna upp för nya perspektiv 

och fånga in internationell kunskap på området”. 212 

Även i denna del av slutrapporten avslutas varje redovisning 

föredömligt med ett avsnitt om vad man har lärt sig. 

Dessutom har man skrivit en sammanfattande avslutning 

om övergripande lärdomar från studieresor och videokonferens. 

Av de större satsningar som har gjorts i Malmö 

under de senaste 15 åren har man fördjupat sig i Blom- 

manpengarna (1995-1999), URBAN-satsningen (1996- 

1999), Storstadssatsningen (1999-2003) och Välfärd för 

alla (2004-2008). 

Allt detta har lett fram till lärdomar om hinder och 

framgångsfaktorer. Fyra typer av hinder har identifierats; 

stuprörstänk, uppifrånperspektiv och kontrollbehov, kortsiktig 

planering samt brist på visioner. De framgångsfaktorer 

man har identifierat är också fyra; lokal förankring, 

samverkan = släppa på kontrollen, medskapande - förtroende 

och förståelse samt synliggörande av det som finns. 

Nu vill man ta med sig dessa lärdomar i en större satsning. 

Ett övergripande begrepp för det man vill satsa på i det 

kommande utvecklingsarbetet är sociala innovationer. Det 

definieras redan på sid 3 som ”nya idéer som utvecklats till 

fungerande lösningar vilka bidrar till social förändring”. 

Dessa lösningar kan vara en produkt, en tjänst, 

en modell, en social rörelse eller en kombination 

av dem. En viktig aspekt i social innovation är 

inslaget av nya sociala relationer och samarbeten 

i såväl processen när en idé utvecklas som i själva 

lösningen i sig. Sociala innovationer utmanar och 

förändrar ofta de system och strukturer som gett 

upphov till ett socialt problem eller behov. Karaktäristiskt 

för sociala innovationer är också att de 

ofta bygger på nya kombinationer av redan existerande 

element och att de ofta förverkligas genom 

samarbeten på tvärs över organisationers, sektorers 

och discipliners gränser. 

Flera aktuella exempel på sociala innovationer lyfts fram; 

Gnistan + Kaninhotellet, Stapelbädden, Nätverksgruppen, 

Soctanter på nätet, Stadsbiblioteket + Kidding, 

Brobyggare, SMS-kedjor och Servicepatrullerna. Det understryks 

också att ”goda lokala exempel kan mångfaldigas”. 

Innovationsforum ska kopplas till denna typ av utvecklingsarbeten. 

Det är tänkt att innehålla tre funktioner; 

samordnande, stödjande och lärande. Tre viktiga verktyg 

framhålls för att ett hållbart Innovationsforum ska kunna 

byggas; ett kärnteam med metod- och processkompetens, 

en hemsida med forum för kunskapsutbyte samt mötesverksamhet. 

Slutrapporten fastställer också sju principer 

som grund för det fortsatta arbetet; ”Den empatiska blicken”, 

”Bygg rätt team”, ”Gemensam problemformulering”, 

”Skapa gemensam överblick över tänkbara lösningar”, 

”Testa tidigt! Testa igen!”, ”Implementera” och ”Sprid”. 

Som ett första steg i uppbyggnaden av ett innovationsforum 

vill man arbeta med fyra ”case”; ”Utveckling av 

Lindängen centrum”, ”Infocenter i Holma”, ”Framtidens 

51

52 

skola i Rosengård” samt ”Unga vuxna i Seved”. Ett samarbete 

föreslås med Medea på Malmö Högskola och man 

lyfter särskilt fram Living Labs som ett intressant redskap 

för innovationsforum. 

Som jag ser det innehåller förstudien om Innovationsforum 

lärdomarna av storstadsinsatserna i Malmö under de 

senaste 15 åren. Här har mycket samlats men också bearbetats 

till slutsatser som kan ligga till grund för ett fortsatt 

arbete. Slutrapporten utgör därmed också en indikator på 

hur långt man har kommit i Malmö. Det gör den särskilt 

intressant och viktig. Ett förhållningssätt har utvecklats 

som kan kallas potentialorienterat. Projektledaren Annette 

Larsson berättar vad det innebär: 

Framgångsfaktorer är att man har stöd av sin 

ledning och det handlar inte bara om att få en acceptans 

utan att det finns ett aktivt stöd. Det är 

att man kan jobba på tvärs. Det är att man vågar 

bjuda in andra. Det är att man vågar ha en öppenhet. 

Det är att man vågar både gasa och bromsa. 

Och tänker långsiktigt. … Det är också att man 

ska lyssna på dem som man säger sig jobba för. De 

har oftast lösningarna själva. Det finns mycket att 

hämta där vi kanske har sett bekymmer. Och då 

kanske utmaningen omdefinieras. Det som vi har 

sagt är problem är kanske nåt helt annat. 

Men förstudien om Innovationsforum visar också på begränsningarna 

i hur långt man har kommit. I förstudien 

står det så gott som ingenting om problemens strukturella 

orsaker. Istället kan förstudien ses som ett exempel på hur 

lätt ett potentialorienterat förhållningssätt kan glida över 

i ett problemorienterat. Detta menar jag nämligen är vad 

som sker genom avgränsningen till Malmö stads satsning 

med Områdesprogram. Kommunstyrelsen i Malmö fattade 

den 3 mars 2010 beslut om att utveckla det man kallar 

den sociala hållbarheten. I detta ingår satsningen med 

Områdesprogrammen, avgränsade till följande områden: 

Seved, Holma-Kroksbäck, Lindängen och Herrgården, 

och något senare Segevång. 

Liknande satsningar till avgränsade områden har gjorts 

många gånger tidigare, såväl i Malmö som runt om i både 

Sverige och världen. Avgränsade satsningar gör det dock 

svårare att få syn på problemens strukturella orsaker. 

Det kan ge intrycket att problemen hör hemma i dessa 

avgränsade områden och endast där. I själva verket består 

segregation av relationer och i den typ av satsningar som 

görs med Områdesprogrammen avgränsas problemen 

enbart till det som kan kallas förlorarsidan. Det riskerar 

att förvärra problemen, som Andersson et al skriver i sin 

rapport om Malmöregionen: 

Att segregationen är relationell tenderar därmed 

att döljas. I själva verket är som nämnts de rikas 

självsegregering betydligt starkare än de fattigas – 

för dem mindre påverkbara – segregation. Genom 

att proklamera stadsdelar och bostadsområden 

som utsatta, proklamerar man dem också som annorlunda 

och bidrar till stigmatisering. Bilden att 

’skulden är offrets’ riskerar att förstärkas. 213 

I satsningen med Områdesprogrammen försöker man und- 

komma denna risk genom att betrakta de fem områdena 

som innovationsområden istället för problemområden. 

Man vill se det som att det här ska skapas de nya lös- 

ningarna och att dessa sedan ska spridas till hela staden. 

Frågan är dock vilka problem som dessa sociala innovationer 

ska vara en lösning på. Det sägs det ingenting 

om i slutrapporten från förstudien. Problemen diskuteras 

överhuvudtaget inte. Därmed kan man lätt få intrycket 

att problemen är det som synes vara problem i de fem 

områdena. Det innebär att man glider över i ett problem- 

orienterat förhållningssätt. Kännetecknande för det som 

kan kallas ett problemorienterat förhållningssätt är nämligen 

avgränsningen till det som synes vara. Det som ser ut 

att vara ett problem är också det problem som ska lösas. 

Det innebär att man tar problemen för givna. Det läggs 

ingen vikt vid att definiera problemen utan de uppfattas 

som definierade av sig själva. 

Alternativet till ett problemorienterat förhållningssätt kan 

kallas potential- och orsaksorienterat. Ett sådant förhållningssätt 

intresserar sig inte bara för det som synes vara, 

utan även för potentialer av olika slag men också de 

underliggande orsakerna till det som synes vara. Förstudien 

lägger stor vikt vid potentialerna. Det framgår tydligt 

av slutrapporten i t ex det som står om ”den empatiska 

blicken”: 

Ett återkommande budskap under förstudien har 

varit vikten av att se saker ur de berörda människornas 

perspektiv för att nå insikt och förståelse. 

Genom att spendera tid med dem det berör är det 

inte bara lättare att se de verkliga problemen utan 

även att identifiera drivkrafter, resurser och förmågor 

som grund för nya möjligheter och lösningar. 

Dessutom kan man också bygga upp en relation 

som är avgörande för det framtida arbetet. 214 

De underliggande orsakerna diskuteras däremot inte alls. 

Det banar väg för ett problemorienterat förhållningssätt i 

synen på problemen. För att undkomma detta skulle man 

behöva skilja mellan de problem som synes vara och de 

underliggande problemen, t ex i termer av symptomproblem 

respektive orsaksproblem. Det skulle ha behövts

diskussioner om t ex vad man ska mena med problem, hur 

problem kan definieras olika, hur ett problem ska kännas 

igen, varför det är problem, hur man kan bli bra på att 

definiera problem, konsekvenserna av hur man definierar 

problem osv. Utan denna distinktion och ens en diskussion 

om problemen lär satsningen på Innovationsforum 

inte kunna lösa orsaksproblem. Därmed finns det risk att 

de sociala innovationerna inte blir mer än symptomlösningar. 

Det lämnar orsaksproblemen intakta och förmögna 

att generera ständigt nya symptomproblem. 

3.5 SLUTSATSER 

Jag ska nu dra ett antal slutsatser utifrån ovanstående fallstudier. 

Slutsatserna anknyter till de fyra teman som jag 

har belyst med hjälp av fallstudierna; nämligen arbete, 

demokrati, kunskap och storstadsinsatser. De ska också 

ses som en fortsättning på de sex slutsatser som jag 

drog utifrån analyserna av de senaste 15 årens storstadsinsatser. 

Därför börjar det med nummer sju. Liksom de 

tidigare slutsatserna har jag formulerat nedanstående 

som uppmaningar. Det är min övertygelse att om dessa 

uppmaningar följs så kommer det att minska skillnaderna 

i hälsa. 

7. Flytta ut de arbetsmarknadspolitiska insatserna 

till platser där människor känner sig hemma 

Områdesarbetet har visat på stor framgång med att söka 

upp människor där de själva befinner sig och känner sig 

hemma. Det har minskat det mentala klivet från livet i 

bostadsområdet till myndigheterna och arbetslivet samt 

underlättat kommunikationen mellan medborgare och 

myndigheter. Det har gjort myndighetsutövningen mera 

lyhörd. Andra myndigheter och förvaltningar borde också 

kunna lära av Områdesarbetet och flytta ut till platser där 

människor kan känna sig delaktiga. Det kräver dock en 

förekomst av nätverk med mötesplatser som människor 

faktiskt besöker och där de kan känna sig hemma. Ta tillvara 

på den erfarenhet och kunskap som områdesarbetare 

skaffar sig, skapa forum för bearbetandet av den till kunskap, 

där den också kan föras vidare i syfte att förändra 

samhällsstrukturerna. 

8. Erkänn, stötta och dra fördel av 

annat arbete än förvärvsarbetet 

Uppmärksamma, uppvärdera, stötta och stimulera annat 

arbete än förvärvsarbetet genom att skapa plattformar 

för innovationer, oavsett typ av arbete, t ex genom Living 

Labs. Fortsätt det viktiga arbete som har påbörjats genom 

Living Labs med att utveckla ett demokratiskt förhållningssätt 

till innovationer. Satsa på att utveckla sociala innovationer 

som t ex kan visa en annan bild av förorten eller 

ta tillvara på kraften hos invandrarkvinnor. Problematisera 

och vidga tillväxtbegreppet. Komplettera det med andra 

framgångsbegrepp, t ex sammanhållning och hållbarhet. 

Utveckla andra mått på framgång. 

9. Demokratisera governance utifrån en 

långsiktig uppbyggnad av tillit 

Satsa på att bygga upp relationer med ungdomar, vända 

destruktiva krafter till konstruktiva och inse att det kräver 

tid och tålamod. Se det som en social investering som sen 

kan bli mycket användbar men som också kan förstöras 

om den inte underhålls. Lär av Lilla Växthuset om hur 

man kan skapa en mötesplats som inte bara är en fritidsgård 

utan hjälper ungdomar in i samhället, dessutom på 

jämlika villkor, dvs inte i tvingande former. Gör ställen 

som Lilla Växthuset till arenor för governance där ungdomarna 

kan få vara med och påverka, även i större skala. 

10. Skapa kunskapsallianser för att utveckla 

kunskaperna om problemen och potentialerna 

Skapa kunskapsallianser utifrån en bredare definition än 

den i Europa 2020 genom jämlika samarbeten mellan 

forskning, förvaltning, föreningsliv och näringsliv, inriktade 

på att förena excellens och relevans. Låt dessa kunskapsallianser 

handla om inte bara tillväxt utan även om 

välfärden och dess kärna, demokratin. Inte bara formella 

kompetenser ska möjliggöra en delaktighet i dessa kunskapsallianser 

utan även t ex interkulturell kompetens. Det 

förutsätter då också en kunskapssyn som ligger i linje med 

den som förespråkas i Läroplan för grundskolan och kan 

kallas en kvalitetskunskapssyn. 

• Satsa på levnadsundersökningar för att utveckla den 

kunskap (kvantitativ såväl som kvalitativ) om människors 

levnadsvillkor som inte finns i databaserna, 

ta tillvara på erfarenheten och den erfarenhets- 

baserade kunskapen bland praktiker, möjliggöra bearbetningar 

av erfarenheter till kunskap, möjliggöra ett 

gemensamt lärande praktiker emellan och mobilisera 

praktiker till förändringsprocesser. 

53

54 

• Satsa på kollegiala granskningar, inte bara av projekt 

utan även av ordinarie verksamheter, för att utveckla 

kunskaperna om arbetslivet, stärka lärandet inom 

arbetslivet (discretionary learning – självständigt 

lärande) samt låta människor från olika verksamheter 

träffas och utbyta erfarenheter. Kollegiala granskningar 

kan också bli viktiga för att utveckla förtrogenhetskunskapen, 

dvs den kunskap som krävs för att kunna 

göra bedömningar av vad som är bra respektive 

mindre bra. Kollegiala granskningar skulle kunna 

göras t ex mellan skolor av lärare men också av elever. 

• Satsa på följeforskning, inte bara till projekt utan även 

till ordinarie verksamhet, för att utveckla kunskapen 

om problemen, lösningarna och hur de ska kunna 

bedömas, men även för att utveckla kunskapen om 

begreppen, perspektiven och sammanhangen samt 

för att bli bättre på att problematisera och jämföra. 

• Etablera ett centrum och/eller nätverk för Urban 

Integration för att skapa en arena för gemensam kunskapsutveckling, 

kvalitetshöja problemdefinitionerna, 

samla kunskaper och kontakter från tidigare satsningar, 

kvalitetspröva och följa upp olika kunskaper, 

stimulera och möjliggöra lärande, göra högskolan 

mera synlig och tillgänglig, skapa praktiknära utbildningar, 

utveckla den omvärlds- och sammanhangskunskap 

som krävs för att t ex bättre kunna ta tillvara 

EU-möjligheterna, samt befrämja den relevanta samhällsforskningens 

utveckling. 

11. Utveckla ett potential- och orsaksorienterat 

förhållningssätt till storstadsproblemen 

Slå vakt om och vidareutveckla lärdomarna från de hittillsvarande 

närmare 20 åren av storstadsinsatser i Malmö, 

lärdomar som har sammanfattats i förstudien till Innovationsforum 

och som kan sägas ingå i ett potentialorienterat 

förhållningssätt. Fortsätt att utveckla kunskapen om 

vad som är problemen, särskilt de strukturella problemen, 

bli bättre på att problematisera och komplettera det potentialorienterade 

förhållningssättet med en inriktning på 

de underliggande orsaksproblemen.

4. Tillväxt och välfärd - ett förändrat 

samband 

Mitt uppdrag i Malmökommissionen har som övergripande 

tema sambandet mellan tillväxt och välfärd. Hur 

kan detta samband förändras för att skillnaderna i hälsa 

ska kunna minska? Det har varit min övergripande fråga. 

Jag har sökt svar på den genom att analysera storstadsinsatser, 

såväl de tidigare som några av de aktuella. En övergripande 

slutsats av alla analyser är att Malmö stad måste 

göra de sociala frågorna strategiska. Det innebär att det 

måste skapas ett nytt, genomtänkt och strategiskt samband 

mellan tillväxt och välfärd. 

Det var en av slutsatserna i min underlagsrapport 1, Malmö 

– de två kunskapsstäderna. Jag är så klart inte ensam om denna 

uppfattning. Nyligen uttryckte OECD:s chefsekonom 

Pier Carlo Padoan en liknande uppfattning i tidskriften 

OECD Observer: 

A classical, pre-crisis model that privileged pure efficiency 

and output can no longer be relied on for designing 

and evaluating new broader policies, or for 

measuring a country’s overall performance. Rather, 

a multi-dimensional welfare function is needed that 

can allow for the fact that society may wish to sacrifice 

short-term economic growth in favour of other 

wellbeing priorities, such as healthcare or more leisurely 

work-life balance. 215 

Intresset för ett nytt samband mellan tillväxt och välfärd 

är stort världen över. Det visar sig t ex i att Padoans artikel 

var den näst mest lästa på OECD Observers hemsida 

under juli månad 2012. Mest läst var artikeln Why measure 

subjective well-being? av Richard Layard, ekonomiprofessor 

vid London School of Economics som har gjort sig känd 

i bredare internationella kretsar genom boken Happiness – 

Lessons from a New Science från 2005. 

12. Förändra sambandet mellan tillväxt och välfärd 

så att tillväxten blir mera hållbar och inkluderande 

samt välfärden mera jämlik. 

Sambandet mellan tillväxt och välfärd kan också uppfattas 

som ett samband mellan ekonomisk och social hållbarhet. 

Jag har dock i underlagsrapporten problematiserat 

begreppet social hållbarhet och menat att det sociala inte 

utgör ett område vid sidan om ekonomin. Det sociala är 

ett övergripande begrepp för allt från globala maktrelationer 

till möten på gatan där bl a ekonomin ingår. Jag har 

delat in det sociala i olika nivåer med avseende på grad 

av social ordning. Den mest komplexa sociala ordningen 

kan kallas församhälleligandet, dvs den nivå där aktörer 

av olika slag försöker göra och utveckla samhällen utifrån 

sociala relationer, strukturer och system. När vi talar om 

social hållbarhet bör vi avse denna nivå av social ordning. 

Den sociala hållbarhet som Malmökommissionen ska verka 

för bör således gälla samhället som helhet, inte bara det 

som inte är ekonomi. 

Jag har också föreslagit att begreppet social ordning bör 

kompletteras med social sammanhållning. Det kan i sin 

tur delas in i begreppen systemintegration och social integration. 

Den förändring av sambandet mellan tillväxt och 

välfärd som krävs för att de stora skillnaderna i hälsa ska 

kunna minska måste innebära förändringar av såväl system- 

integrationen (faktisk delaktighet) som den sociala integrationen 

(känsla av delaktighet). Villkoren för integration 

måste förändras i båda avseendena men man måste också 

kunna bli integrerad på nya sätt. Delaktighet i samhället 

måste göras möjlig på fler sätt och på andra villkor än de 

som gäller idag. 

13. Förändra och utveckla samhällssystemen för 

att möjliggöra fler människors faktiska delaktighet 

(systemintegration) 

14. Skapa mötesplatser, dialog, kommunikation, tillit 

och förståelse så att fler människor kan känna sig 

delaktiga (social integration) 

De förändringar som behöver göras av sambandet mellan 

tillväxt och välfärd har jag delat in i arbete, demokrati och 

kunskap. Det liknar målen i t ex Storstadssatsningen och 

Välfärd för alla. Mina definitioner är dock annorlunda. 216 

Jag menar inte med arbete enbart förvärvsarbete utan alla 

former av arbete. Med demokrati menar jag inte bara t ex 

delaktighet i boendemiljön. Jag begränsar mig inte heller 

bara till den styrform som brukar kallas government. 

Demokrati måste idag också handla om inflytande i den 

styrform som brukar kallas governance. Med kunskap 

menar jag inte bara det som man lär sig i skolan. Utifrån 

den kvalitetskunskapssyn som jag företräder blir det också 

viktigt med t ex det lärande som äger rum på fritiden och 

inom förvärvsarbetslivet. 

55

56 

Det existerar så klart inga vattentäta skott mellan dessa tre 

områden utan de överlappar i många avseenden varandra. 

Kunskap är t ex också en fråga om demokrati som John 

Dewey, en av de främsta inspiratörerna till den svenska 

läroplanen, ofta betonade och som Eva-Lotta Hulthén 

påminde om nyligen i nättidskriften Skola och Samhälle. 217 

Det är också en fråga om arbete. Den som vill lära sig 

något måste arbeta för att göra kunskapen till sin egen. De 

tidigare kapitlen har mynnat ut i slutsatser med förslag på 

lösningar. Jag ska inte upprepa eller sammanfatta dem här 

utan hänvisar till dessa kapitels slutsatser. 

Alla dessa förslag ser jag som helt förenliga med det sociala 

investeringsperspektivet. Mitt förslag är därför också 

att Malmökommissionen anknyter till detta perspektiv. 

Det tror jag kan bli bra inte bara för Malmökommissionen 

utan även för det sociala investeringsperspektivet. Som antologins 

redaktörer skriver, “the first big challenge for the 

social investment perspective is to become a coherent and 

convincing economic and social policy paradigm …” 218 

Likheterna är många med det som jag har skrivit om i 

mina två underlagsrapporter. “Central to the social investment 

perspective”, skriver Morel, Palier och Palme, “is the 

attempt to reconcile social and economic goals.” 219 Vad 

gäller arbete skriver t ex Caroline de la Porte och Kerstin 

Jacobsson i samma antologi att “pressure on the unemployed 

to accept unskilled and unrewarding jobs may be 

detrimental to productivity in the long run.” 220 Ingen av 

författarna i antologin skriver dock uttryckligen om kunskapssyn 

och termen kvalitetskunskapssyn används inte 

men när t ex Lundvall & Lorenz skriver om kunskap så 

bygger de helt klart på en annan kunskapssyn än den som 

jag har kallat kvantitetskunskapssynen, vilket framgår av 

följande citat: 

A major challenge in the learning economy is to establish 

links and reduce barriers between those who 

operate on the basis of formal codified academic 

knowledge and those who operate on the basis of 

experience-based and practical knowledge. 221 

Antologin om det sociala investeringsperspektivet avslutas 

med reflektioner om möjligheterna för perspektivet 

framöver. Det ska jag också göra när det gäller mina 

egna förslag. Som jag ser det är det oerhört viktigt att 

Malmökommissionen tar i beaktande de grundläggande 

omvandlingar som sker i omvärlden. Utfallet av dessa omvandlingar 

lär nämligen få stor betydelse för situationen i 

Malmö, vad som är möjligt att göra och således även relevansen 

i kommissionens förslag. 

Det har i Europa byggts upp en farlig obalans mellan länderna 

i Sydeuropa och en grupp länder som domineras av 

Tyskland, det land som har tjänat mest på euron. Sverige 

ingår visserligen inte i Eurozonen men har ändå starka 

kopplingar till den senare gruppen, bl a beroende på att 

Tyskland är Sveriges största handelspartner. Ca 10% av 

den svenska varuexporten går dit. 222 Den svenska ekonomin 

dras med av den tyska ekonomins stora framgångar. 

Det gäller även Malmö för som det står i Cities of tomorrow, 

”many studies have shown that the economic growth of 

cities is frequently embedded in national economic systems 

and is often strongly related to the development of 

the latter”. 223 

Tysklands tillväxtmodell är dock inte hållbar. Tillväxten 

har skett till priset av fördjupade klyftor internt i landet 

men också i förhållande till andra länder i Europa, framför 

allt i Sydeuropa. 224 Redaktörerna till antologin om det 

sociala investeringsperspektivet har samma uppfattning. 225 

Om den tyska modellen får råda lär det inte bli några sociala 

investerings- och välfärdsstater i Europa. 

Det lär den dock inte få. Kritiken mot den tyska modellen 

växer sig allt starkare, framför allt bland människor i 

de hårdast drabbade länderna men även bland ekonomer 

och journalister som t ex DN:s politiske redaktör Peter 

Wolodarski. Han har i en rad uppmärksammade krönikor 

under det senaste året uttryckt en annan uppfattning än 

den som lägger all skuld på sydeuropéerna själva och 

ser drakoniska nedskärningar som enda lösningen. I sin 

krönika den 29 juli 2012 betraktar han detta som myter vilka 

rentav bidrar till eurons farliga läge, för som han skriver 

”stora nedskärningar och skattehöjningar är tragiskt kontraproduktiva, 

eftersom de genomförs mitt under själva 

depressionen. De har redan misslyckats ekonomiskt och 

göder nu extrema politiska krafter”. 

15. Utveckla kunskapen om Malmös inplacering 

i den globala ekonomin för att bättre 

förstå möjligheterna såväl som utmaningarna 

men också göra satsningar mera realistiska 

Hur ska det gå då? 226 Kommer eurozonen att spricka? 

Och hur ska den europeiska unionen klara de ökande 

skillnaderna mellan länderna och växande spänningarna? 

Och hur ska det gå med Sverige när det tyska dragloket 

ångar in i väggen? Ja, inte vet jag. Men det är detta som är 

den stora grejen: Ingen av oss kan veta! Vad vi däremot 

kan vara säkra på är just osäkerheten. Det stundar ovissa 

tider. Och det behöver vi förbereda oss på. Se där, ytter-

ligare en likhet med det sociala investeringsperspektivet. 

Centralt i detta sägs enligt redaktörerna vara att förbereda 

människor för förändringar. 227 Malmökommissionen kan 

komma med hur bra förslag som helst men på grund av de 

grundläggande förändringarna i vår omvärld kanske inte 

mycket går att genomföra. Min förhoppning är därför att 

Malmökommissionen först av allt kan bidra till att öppna 

sinnena, stimulera kreativiteten och mobilisera malmöborna 

till ett gemensamt engagemang för Malmös framtid. 

57

58 

Litteratur 

Aglietta, Michel (2012) The European vortex. New Left Review 75 

Andersson, B., Bevelander, P., Broomé, P., Carlsson, B., Liedholm, M., Lindberg G., Otterbeck, J., Salameh, E-K., Sörensen, 

J., Trulsson, J. & Ullberg, S. (2003b) Malmö och Storstadssatsningen. Sammanfattning från utvärderingsgrupperna vid Sociologiska 

institutionen, Lunds universitet och IMER, Malmö högskola. Malmö: Malmö stad 

Andersson, B., Liedholm, M., Otterbeck J., Salameh, E-K., Sörensen, J., Trulsson, J. & Ullberg, S. (2003a) Fyra stadsdelar – 

fyra vägar mot integration. Storstadssatsningen i Malmö. Utvärdering av demokratiarbete och skolprojekt. Malmö: Malmö stad 

Andersson, Roger & Bråmå, Åsa & Hogdal, Jan (2007) Segregationens dynamik och planeringens möjligheter : en studie av bostadsmarknad 

och flyttningar i Malmöregionen. Malmö: Malmö stad, Stadskontoret 

Becker, Joachim & Jäger, Johannes (2011) European Integration in Crisis: the Centre-Periphery Divide. Paper presented at 

the 17th Euromemo Workshop on Alternative Economic Politicy. http://www.euromemo.eu/annual_workshops/2011_vienna/papers_v/ 

index.html. 

Berglund, Staffan & Andersson, Oscar & Kihlsten, Ingrid & Tengland, Per-Anders & Wemme, Magnus (2011) Delaktighet 

och hälsa. Med ungdomar och beslutsfattare i Simrishamn mot hållbara strategier för ökad genmakt, livskvalitet och jämlikhet i hälsa. Malmö: 

Malmö Högskola, Hälsa och samhälle FoU Rapport 2011: 1 

Billing, Peter & Stigendal, Mikael (1994) Hegemonins decennier. Lärdomar från Malmö om den svenska modellen. Borås: Möllevångens 

Samhällsanalys 

Billing, Peter (2000) Skilda världar? Malmös 1990-tal i ett kort historiskt perspektiv. Malmö: Malmö stad 

Björgvinsson, Erling & Ehn, Pelle & Hillgren, Per-Anders (2010) Participatory Design and ‘Democratizing Innovation’. 

Proceedings of Participatory Design Conference (PDC), Sydney, Australia, December 2010. 

Blackburn, Robin (2011) Crisis 2.0. New Left Review 72 

Brante, Thomas (2004) Sociologi. I Brante, Thomas & Johansson, Kerstin & Sunesson, Sune (red): Diskussioner om samhällsvetenskap. 

Gränser, innehåll, framtid . : Lunds universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten (http://www.lu.se/o.o.i.s?id= 

12588&postid=617765) 

Brulin, Göran & Svensson, Lennart (2011) Att äga, styra och utvärdera stora projekt. Lund: Studentlitteratur 

Cassinari, D & Hillier, Jean & Miciukiewicz, Konrad & Novy, Andreas & Habersack, Sarah & MacCallum, Diana & Moulaert, 

Frank (2011) Transdisciplinary Research in Social Polis. http://ec.europa.eu/research/social-sciences/ 

Edström och Plisch (2005) En känsla av delaktighet. En studie av underifrånperspektivet i Storstadssatsningen. Tumba: Mångkulturellt 

centrum 

Eklund, Klas (2005) Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin (helt omarbetad upplaga). Värnamo: Norstedts Akademiska 

Förlag 

Elmbrant, Björn (1995) Politikens ABC. Stockholm: Fischer & Co 

Elmbrant, Björn (2012) Europas stålbad : krisen som slukar välfärden och skakar euron. Stockholm: Atlas 

Esping-Andersen, Gösta (1999) Social Foundations of Postindustrial Economies. Oxford: Oxford University Press 

EuroMemorandum (2010/2011) Confronting the Crisis: Austerity or Solidarity. www.euromemo.eu 

EuroMemorandum (2012) European integration at the crossroads: Democratic deepening for stability, solidarity and social 

justice. www.euromemo.eu 

European Commission (2009) Challenging Futures of Science in Society – Emerging Trends and cutting-edge issues. Report 

of the MASIS Expert Group setup by the European Commission. (ftp://ftp.cordis.europa.eu/pub/fp7/sis/docs/ 

sis_masis_report_en.pdf) 

European Commission (2010) Fifth Report on Economic, Social and Territorial Cohesion. European Commission (Directorate- 

General Regio). http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docoffic/official/repor_en.htm 

European Commission (2011) The urban and regional dimension of Europe 2020. Seventh progress report on economic, 

social and territorial cohesion. European Commission. Brussels 

Fine, Ben (2007) Eleven Hypotheses on the Conceptual History of Social Capital: A Response to James Farr. Political 

Theory 2007; 35; 47

Foster, John Bellamy & Magdoff, Fred (2009) The great financial crisis : causes and consequences. New York: Monthly Review 

Press (ISBN:978-1-58367-184-9) 

GHK (2003) Ex-post evaluation: Urban community initiative (1994-1999). Final report. Bryssel: GHK 

Grahl, John (2011) Crisis in the Eurozone. Eurozine http://www.eurozine.com/articles/2011-09-20-grahl-en.html 

Gustavsson, Bernt (2002) Vad är kunskap? En diskussion om praktisk och teoretisk kunskap. Kalmar: Skolverket 

Harvey, David (2010) The enigma of capital : and the crises of capitalism. London: Profile Books 

Hemerijck, Anton (2012) Two or three waves of welfare state transformation? In: Morel, Nathalie & Palier, Bruno & 

Palme, Joakim (eds): Towards a social investment welfare state? : ideas, policies and challenges. Bristol: Policy 

Hermant-de-Callataÿ, Corinne & Svanfeldt, Christian (2011) Cities of tomorrow. Challenges, visions, ways forward. Luxembourg: 

European Commission - Directorate General for Regional Policy 

Hort, Sven E O (1992) Segregation - ett svenskt dilemma? Socialpolitiska och sociologiska synpunkter. Bilaga 9 till LU 92. Stockholm: 

Finansdepartementet 

Ingelstam, Lars (2006) Ekonomi på plats. Linköping: Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet 

Inno (2010) Följeutvärdering. Delrapport 1: Nollbasmätning. Moving Media Southern Sweden 1 (MMSS1) och Malmö 

Nya Medier. 

Inno (2011) Intressent- och målgruppsuppföljning inom följeutvärderingen av MMSS1 och MNM. 

Larsson, Annette (2011) Slutrapport - förstudie Innovationsforum. 

Liedman, Sven-Eric (2011) Hets! En bok om skolan. Falun: Albert Bonniers förlag 

Lundvall, Bengt-Åke & Lorenz, Edward (2012) From the Lisbon Strategy to EUROPE 2020. In: Morel, Nathalie & Palier, 

Bruno & Palme, Joakim (eds): Towards a social investment welfare state? : ideas, policies and challenges. Bristol: Policy 

Lundvall, Bengt-Åke & Lorenz, Edward (2012) Social investment in the globalising learning economy: a European perspective. 

In: Morel, Nathalie & Palier, Bruno & Palme, Joakim (eds): Towards a social investment welfare state? : ideas, policies and 

challenges. Bristol: Policy 

Malmö stad (1999) Operationellt Program URBAN Malmö 1996-1999. Malmö: Malmö stad 

Malmö stad (2004) Handlingsplan ”Välfärd för alla – det dubbla åtagandet”. Malmö: Malmö stad 

Malmö stad (2006a) Young People — from Exclusion to Inclusion. Operational Guidelines. Malmö: Malmö stad. 

Malmö stad (2006b) Young People — from Exclusion to Inclusion. Case study report. Malmö: Malmö stad 

Malmö stad (2009) Välfärd för alla – det dubbla åtagandet. Slutrapport 2009. Malmö: Malmö stad 

Malmö stad (2010) Direktiv: Kommission för ett social hållbart Malmö. 

Morel, Nathalie & Palier, Bruno & Palme, Joakim (eds) (2012) Towards a social investment welfare state? : ideas, policies and challenges. 

Bristol: Policy 

Nilsson, Bertil (red) (2010) En fråga om tillit. Sydöstra Malmö (SÖM) Fosie – ett projekt för hållbar stadsutveckling. 

Fosie stadsdelsförvaltning/ Malmö stad: http://www.malmo.se/download/18.77b107c212e1f5a356a800062776/ 

very+sista+boken+%283%29.pdf 

Novy, Andreas (2011) Unequal diversity - on the political economy of social cohesion in Vienna. European Urban and Regional 

Studies 18 

Nutek (2001) URBAN Malmö. Slutlig utvärdering av det operativa programmet. Stockholm: Nutek 

Nutek (2008) Nytta med följeforskning. En vägledning för utvärdering av strukturfonderna 2007–2013. http://publikationer.tillvaxtverket.se/ProductView.aspx?ID=1465 

OECD (2011) Divided we stand - why inequality keeps rising. OECD: OECD Publishing 

OECD (2012) OECD territorial reviews: Skåne, Sweden 2012. OECD: OECD Publishing 

59

60 

Porte, Caroline de la & Jacobsson, Kerstin (2012) Social investment or recommodification? Assessing the employment 

policies of the EU member states. In: Morel, Nathalie & Palier, Bruno & Palme, Joakim (eds): Towards a social investment 

welfare state? : ideas, policies and challenges. Bristol: Policy 

Power, Michael (2004) Counting, Control and Calculation: Reflections on Measuring and Management. Human Relations 

(http://hum.sagepub.com/content/57/6/765) 57:765 

Regeringens proposition (1997) Utveckling och rättvisa – en politik för 2000-talet. (1997/98:165) 

Sixtensson, Johanna (2010) Områdesarbetet i Fosie, Malmö. En arbetsmetod och ett förhållningssätt som förändrar? 

(opubl rapport). 

Skolverket (2011) Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Fritzes 

Smith, John (2012) The GDP illusion. Value added versus value capture. Monthly Review 3-64 

SOU (1995) Att röja hinder för Samverkan - Egenmakt - Arbetslinjen. Stockholm: Socialdepartementet (Storstadskommittén 

1995:142) 

SOU (1998) Tre städer. En storstadspolitik för hela landet. Stockholm: Socialdepartementet (Storstadskommittén 1998:25) 

SOU (2005) Storstad i rörelse. Kunskapsöversikt över utvärderingar av storstadspolitikens lokala utvecklingsavtal. Stockholm: Fritzes 

offentliga publikationer (Utredningen om utvärdering av lokala utvecklingsavtal 2005:29) 

Stigendal, Mikael (1996) Malmö - en social vision. Slutrapport från den sociala visionsgruppen i Malmö 1996 inför år 2000. 

Malmö stad. Malmö 

Stigendal, Mikael (1999) Sociala värden i olika sociala världar. Segregation och integration i storstaden. Lund: Studentlitteratur 

Stigendal, Mikael (2000) Skolintegration - lösningen på skolans problem? Rapporter om utbildning 1/2000 - Malmö Högskola, 

Lärarutbildningen, Regionalt Utvecklingscentrum. Malmö 

Stigendal, Mikael (2006) Young People - from Exclusion to Inclusion. Revitalising European Cities. Malmö: www.mikaelstigendal.se 

Stigendal, Mikael (2007) Allt som inte flyter. Fosies potentialer – Malmös problem. Malmö: MAPIUS 1/Malmö högskolas publikationer 

i urbana studier 

Stigendal, Mikael (2009a) Behovsanalys av sydöstra Malmö (SÖM: processamordning). www.mikaelstigendal.se 

Stigendal, Mikael (2009b) Partnership responses to worklessness. Post review report of Peer Review in Newcastle 19-20 

January 2009. www.mikaelstigendal.se 

Stigendal, Mikael (2010a) Kapital. Stockholm: Liber 

Stigendal, Mikael (2010b) Cities and social cohesion. Popularizing the results of Social Polis. MAPIUS 6/Malmö högskolas 

publikationer i urbana studier. Malmö 

Stigendal, Mikael (2010c) SÖM Fosie - rapport 4. www.mikaelstigendal.se 

Stigendal, Mikael (2012a) Malmö - de två kunskapsstäderna. Kommission för ett socialt hållbart Malmö. 

Stigendal, Mikael (2012b) Segregation som blev utanförskap. Invandrare & minoriteter 1 

Stigendal, Mikael (red) (2011) ”det handlar om något större” - kunskaper om ungdomars möte med sin stad. Följeforskning om New City. 

Malmö: MAPIUS 7/Malmö högskolas publikationer i urbana studier 

Svensson, Lennart & Ellström, Per-Erik & Brulin, Göran (2007) Introduction - on Interactive Research. International Journal 

of Action Research 2007; 3, 3 

Svensson, Lennart m fl (red) (2009) Lärande utvärdering genom följeforskning. Lund: Studentlitteratur 

URBACT (2010) Cities and the economic crisis. A survey on the impact of the economic crisis and the responses of 

URBACT II cities. www.urbact.eu 

Weeber, R., Nohtdorf, P. & Fischer, R. (2011) Conet’s Guide to Social Cohesion. Integrated Approaches in Disadvantaged Neighbourhoods. 

Berlin: CoNet

Referenser 

1 M Stigendal (2012a). 

2 Malmö stad (2010). 

3 Regeringens proposition (1997). 

4 M Stigendal (2012a) s 17. 

5 Se t ex M Stigendal (2010a). 

6 Se t ex A Hemerijck (2012) s 47. 

7 C Hermant-de-Callataÿ & C Svanfeldt (2011). 

8 N Morel, B Palier and J Palme (2012). 

9 N Morel, B Palier and J Palme (2012) s 359. 

10 För en utförlig förklaring och kritik av 

begreppet ekonomism, se t ex L Ingelstam 

(2006). 

11 K Eklund (2005) s 44. 

12 C Hermant-de-Callataÿ & C Svanfeldt (2011). 

13 http://urbact.se (tillgänglig den 30 juli 2012). 


15 C Hermant-de-Callataÿ & C Svanfeldt (2011) 

s 33. 

16 Ibid, s 60. 

17 Ibid, s 61. 


s 19. 

19 Ibid, s 25. Citatet i citatet kommer från en 

underlagsrapport skriven av Iván Tosics. 

20 Se t ex D Harvey (2010), J B Foster & F 

Magdoff (2009). 

21 Skolverket (2011) s 10. 


s 35. 

23 G Esping-Anderson (1999). 

24 Se även N Morel, B Palier and J Palme (2012). 


26 Förutom referenser i min förra underlagsrapport, 

se B-Å Lundvall & E Lorenz (2012) 

s 337. 


28 B-Å Lundvall & E Lorenz (2012). 

29 B-Å Lundvall & E Lorenz (2012) s 235. 



32 B Fine (2007) s 48. 

33 T Brante (2004) s 95. 

34 Se t ex S Hort (1992). 

35 Citerat ur Billing & Stigendal (1994) s 314. 

36 SOU (1998). 

37 P Billing (2000) s 42. 

38 Ibid, s 42. 

39 Ibid, s 42. 

40 M Stigendal (1996). 

41 M Stigendal (1996) s 63. 

42 GHK (2003) s iv. 

43 Det som skrivs här gäller URBAN 1. 

44 GHK (2003) s v. 

45 Nutek (2001) s 17. 

46 Nutek (2001) s 37 och 17. 

47 Malmö stad (1999) s 11. 


49 Ibid, s 12. 

50 Ibid, s 12. 

51 Nedanstående citat kommer från de intervjuer 

jag gjorde med Britta Ström den 12/11 och 

25/11-2010. 

52 Intervju med Britta Ström den 12/11 och 

25/11-2010. 


25/11-2010. 

54 Enligt interimutvärderingen (s 58) kom det 

inte igång förrän under andra halvan av 1997 

och enligt utvärderingen (s 17) fastställdes 

den 31/3-2001 som sista datum för projekt- 

avslut. 





59 Nutek (2001) s 54. 

60 Nutek (2001) s 60. 

61 Nutek (2001) s 21. 

62 Regeringens proposition (1997) s 30. 

63 Regeringens proposition (1997) s 76. 

64 Andersson et al (2003a) s 12. 


66 Andersson et al (2003b) s 5. 


68 SOU (2005) s 43. 






















61

62 









98 Malmö stad (2009) s 20f. 

99 Malmö stad (2009) s 24 ff. 





104 http://www.malmo.se/Medborgare/Jobb- 

-praktik/JobbMalmo/Foretagsenheten/Servicepatruller. 

html (tillgänglig den 10 juli 2012) 

105 Malmö stad (2009) s 21f. 



108 Se t ex http://www.sydsvenskan.se/malmo/ 

machokulturen-faller-lugna-gatan 

(tillgänglig den 10 juli 2012) 



111 URBACT använder begreppet integrerad för 

att beskriva tvärsektoriellt arbete, t ex satsningar 

som parallellt arbetar med fysiska, eko- 

logiska och sociala dimensioner av stadsutveckling. 

112 http://urbact.se (tillgänglig den 10 juli 2012) 

113 M Stigendal (2006), Malmö stad (2006a) & 

Malmö stad (2006b) 

114 Weeber et al (2011) 

115 Inbjudan till workshop. 

116 Se M Stigendal (2009a). 

117 SÖM: Processsamordning, Betong & baklava, 

MABI Punkt Nu, Trapphuset Rosengård, 

Entreprenörsprogrammet, Rosengård – 

förstudie, Norra Sorgenfri, Interkulturell 

matchmaking och SÖM: Fosie. 

118 http://www.tillvaxtverket.se/huvudmeny/euprogram/omeuprogram/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv/malm 

oprojektblandfinalisternairegiostarsawards2012.5.6a7dfe9 

a134cd71cae180001345.html 

(tillgänglig den 2 augusti 2012) 


120 SOU (1995) s 43. 

121 Europeiska Kommissionen (1996) s 3. 

122 B Elmbrant (1995) s 140. 

123 Malmö Stad (2004) s 1. 

124 Malmö Stad (2004) s 4. 

125 Ibid, s 103. 

126 Malmö Stad (2009) s 3 


25/11-2010. 


25/11-2010. 


25/11-2010. 

130 Ibid s 19, 84. 

131 Ibid s 84. 

132 Se t ex Edström & Plisch (2005) s 23. 

133 Ibid s 109. 

134 Andersson et al (2004) s 124. 

135 SOU (2005) s 111. 

136 Edström & Plisch (2005) 

137 Ibid s 22. 

138 Ibid. 

139 Ibid s 7. 

140 Ibid s 8. 

141 SOU (2005). 

142 SOU (2005) s 18f. 

143 SOU (2005) s 24. 





148 SOU (2005) s 16. 

149 SOU (2005) s 13. 

150 Ibid s 17. 

151 Se mer om Europa 2020 i min första underlags- 

rapport, M Stigendal (2012a). 

152 Se M Stigendal (2012a) s 12. 


s 50. 

154 J Sixtensson (2010) s 19. 

155 M Stigendal (2010c). 

156 http://www.malmo.se/Medborgare/Jobb- 

-praktik/JobbMalmo.html 


157 Från konferens den 29/5-12 anordnad inom 

ramen för det projekt (2011-12) om 

den europeiska regionalfondens storstadsinsatser 

som finansieras av Tillväxtverket och 

som jag leder. 

158 Se nedan kapitel om urban integration. 



den europeiska regionalfondens storstads- 

insatser som finansieras av Tillväxtverket och 


160 E Björgvinsson et al (2010). 

161 E Björgvinsson et al (2010) s 2. 


163 E Björgvinsson et al (2010) s 3.


165 Se kapitel 2.5. 




169 J Stiglitz et al (2009) s 14. 



s 53. 

172 S Toivanen et al (2012) s 30. 


s 86. 


s 2. 



den europeiska regionalfondens storstadsinsatser 

som finansieras av Tillväxtverket och 


176 B Nilsson (2010). 

177 M Power (2004) s 778. 

178 http://ec.europa.eu/education/higher-education/knowledge_en.htm 

(tillgänglig den 

31 juli 2012). 

179 D Cassinari et al (2011) s 2, M Stigendal 

(2010b). 


s 56. 


s 53. 

182 S Berglund et al (2011) s 45. 



185 European Commission (2009) s 6. 

186 http://www.masis.eu/english/aboutmasis0/ 

(tillgänglig den 13 mars 2012). 





191 L Svensson et al (2007) s 236. 





196 M Stigendal (2012a) s 38-39. 




200 Se t ex M Stigendal (2009). 

201 Nutek (2008). 

202 M Stigendal (2010c). 


204 L Svensson m fl (2009) s 28. 

205 L Svensson m fl (2009) s 47. 

206 G Brulin & L Svensson (2011). 

207 L Svensson et al (2007). 



210 Se även M Stigendal (2012a) s 39. 

211 A Larsson (2011) s 7. 

212 A Larsson (2011) s 9. 

213 R Andersson et al (2007) s 67. 

214 A Larsson (2011) s 34. 

215 http://www.oecdobserver.org/news/fullstory. 

php/aid/3762/A_new_vision_of_growth_and_well-being.html 

(tillgänglig den 31 juli 2012). 

216 För mera utförliga förklaringar av alla tre 

begreppen, se min första underlagsrapport, 

M Stigendal (2012a). 

217 http://www.skolaochsamhalle.se/skola/eva-lotta-hulten-for-en-verkligt-demokratisk-skola-del-1/ 

(tillgängligt den 2 augusti 2012). 



220 C de la Porte & K Jacobsson (2012) s 143. 


222 http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Ekonomi/Utrikeshandel/Sveriges-handelspartners/ 



s 19. 

224 Se t ex M Aglietta (2012), R Blackburn 

(2011), J Becker & J Jäger (2011), Euro- 

Memorandum (2010/2011), Euro- 

Memorandum (2012), J Grahl (2011). 


226 En svensk författare som jag sen många år 

följer med stort intresse och som har 

skrivit många intressanta artiklar om hur det 

ska gå är Björn Elmbrant, se t ex B Elmbrant 

(2012). 


63

Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö är en oberoende kommission med upp drag 

från Malmö stad att ta fram mål och strategier för att minska skillnader i hälsa. 

Läs mer på www.malmo.se/kommission och www.malmokommissionen.se

Malmö – från kvantitets- till kvalitetskunskapsstad - Malmö stad

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?