Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

16
Sen Yi-chi var så allvarsam och stolt över sin familjs politiska framsteg att det rörde min tolk
till tårar. När det kom till kritan fick varken hon eller hennes far eller äldre bror, som också
anmält sig, resa till Korea. Jag hälsade på familjen vid lunchtid en söndag. Modern var en
kraftfull kvinna som Sen Yi-chi. Hon hade också bobbat sitt hår och börjat undervisa i skolan.
Där var den äldste pojken som arbetade på järnvägen, den lilla brodern med pionjärernas röda
halsduk runt halsen och lillasystern som ville bära ris i Korea. De satt runtomkring på
”kangen”, den stora stensängen med en eldstad under, som tar upp halva utrymmet i de flesta
kinesiska hem. Över sängen hängde väldiga porträtt av Stalin och Mao Tse-tung. De åt en
enkel måltid av nudlar och grönsaker på ett långt bord, som var placerat på sängen, när jag
kom in. Fadern, en smärt livlig intellektuell typ, höll på att läsa högt ur tidningen medan de
andra åt. Grannar trängdes i dörren. Sen Yi-chi, rosig och förlägen och med järnvägsbindeln
fortfarande om armen, presenterade mig för familjen. Det behövdes bara ett par minuters
samtal för att man skulle förstå hur denna familj snabbt hade funnit sin plats i det nya Kina.
Bägge föräldrarna hade intressanta arbeten med stora möjligheter till befordran. Barnen fick
en undervisning som deras föräldrar och äldre bror och syster inte hade kunnat få. Fadern
skulle snart börja utbilda lärare som det är mycket stor brist på. Modern var lycklig över sitt
arbete och egen inkomst och var mycket stolt över Sen Yi-chi. De är fortfarande fattiga efter
västerländsk standard. De bor för trångt, är fattigt men tillräckligt klädda och kött är fortfarande
något av en raritet. Men de är rika i sina förhoppningar om framtiden, deras livsföring
är ojämförligt mycket bättre än när de måste låta Sen Yi-chi börja arbeta vid fjorton års ålder
som järnvägsservitris. Och det var till stor del genom Sen Yi-chis initiativ att genast med
bägge händerna gripa de chanser det nya Kina erbjöd henne genom att jämställa könen, som
hela familjen hade accepterat det nya livet så snabbt.
– Förr i världen, sade Sen Yi-chis mor blygt sedan jag gratulerat henne till dottern, fick
kvinnorna bara lida förtryck. De hade inga chanser att få något yrkesarbete. Nu behandlas vi
inte bara på samma sätt som männen utan har också speciella privilegier. Se på Sen Yi-chi.
Hon fick gratis utbildning. Vid tjugoett års ålder deltar hon till och med i Kinas styrelse. Vid
Pekingkonferensen diskuterade hon, trots att hon bara är en flicka och vanlig järnvägsarbetare,
statens affärer på jämställd fot med män och med några av våra stora revolutionära namn. En
sådan sak skulle man inte ha kunnat drömma om ens för två år sedan. Hon omfamnade Sen
Yi-chi, slätade till hennes skinande svarta hår och tog bort några lockar från Sens starka,
ärliga ansikte. Hon hade rätt.. Ett sådant liv som Sen Yi-chi lever och en sådan framtid som
öppnar sig för henne och Kinas övriga 450.000 järnvägsarbetare, män som kvinnor, kunde
ingen ha drömt om före befrielsen.
I den gamla tiden arbetade de tolv timmar om dagen för svältlöner. De hade inga fackliga
rättigheter, inga sociala förmåner, inga chanser till befordran såvida de inte köpte den, ingen
sjukhjälp, ingen olycksfallsersättning, inga utsikter att uppfostra sina barn eller förkovra sig
själva.
dag arbetar järnvägsarbetarna i åttatimmarsskift för löner som är många gånger större än
under japanerna eller Kuomintang. Deras mäktiga fackförening är deras beskyddare, vän och
uppfostrare, deras klubbar är hem utanför hemmen. Enbart i Nordostkina (Manchuriet) har
järnvägsmannaförbundet 1.871 klubbar, 180 välförsedda bibliotek, 36 teatergrupper och
hundratals sångkörer och mindre underhållningsgrupper, 103 skolor för järnvägsarbetarnas
barn, 55 aftonskolor för arbetarna själva vid sidan av tekniska utbildningsinstitut, 26 vilohem,
2 sanatorier och hundratals idrottsfält. Sen Yi-chi är en del av en vidsträckt organisation som
sköter sina medlemmar och deras familjer gratis när de är sjuka, uppfostrar dem och deras