Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

37
tonsugn och elva 20-tons. Japanerna gjorde ofta svep in på kommunistkontrollerat territorium
för att fånga in arbetskraft som användes som slavar vid ugnarna.
De fick upp produktionen till en topp på mellan sju och åtta tusen ton om året. Arbetarna fick
precis tillräckligt med mat för att hålla sig vid liv men inte tillräckligt med kläder för att
kunna hålla sig varma. De arbetade tolv timmar om dagen tills dödsfallen blev så många att
man inte hann ersätta de döda, och då minskades arbetstiden till tio timmar om dagen. På
vintern trängdes arbetarna runt ugnarna om natten för att sova i värmen. I medeltal dog tre
varje natt av koloxidförgiftning men det var en angenämare död än att frysa ihjäl i de
ouppvärmda hyddorna. En gång när några arbetare hade svår diarré sade japanerna att det var
kolera och kastade dem levande in i ugnarna. Då och då gick japanska vakter omkring på
natten och valde ut några av dem som sov i ugnsvärmen och kastade dem levande i ugnarna
som en läxa för de andra. De vanliga sadistiska bestraffningarna användes för minsta tänkbara
förseelser: arbetarna tvingades slå och piska varandra och hundarna hetsades på dem.
Efter 1945 var det Kuomintangs tur igen i Peking. Under två år var ”Drakögonen” försänkt i
sömn. Chiang Kai-shek var allt för upptagen med förberedelserna till inbördeskrig och sedan
med att föra kriget med amerikansk materiel för att hinna med stålverket. Men Kuomintangs
krigsmaskin behövde stål och 1948 tändes åter ugn nr 1 som under cirka fyra månader
producerade ungefär 70 procent av sin kapacitet. Ugn nr 2 ansågs oanvändbar. Japanerna hade
låtit fyren slockna utan att tappa ur stålet. Det hade stelnat inne i ugnen till ett tvåhundratonsblock
av solid metall. Den 17 december 1949 befriades stålverket av Befrielsearmén. Nästa
dag kapitulerade Peking. Man beslöt väcka gamla ”Drakögonen” till liv fortast möjligt.
Anläggningen befann sig i ett fruktansvärt tillstånd. Kuomintangtjänstemännen hade sålt så
gott som all transportabel materiel för reda pengar. Somliga experter ansåg att det var
omöjligt att göra något åt den, men sovjetteknikerna kom och efter en noggrann inspektion
förklarade de att anläggningen kunde räddas genom omsorgsfullt reparationsarbete.
Den 24 juni 1949 arbetade ugn nr 1 igen. Arbetare började ta isär ugn nr 2 och gå till angrepp
mot det väldiga blocket av solitt järn inuti med borrar och dynamit och kranar som svängde
väldiga slägghammare. I början var produktionen låg. De flesta av de gamla tjänstemännen
och förmännen från Kuomintangs dagar fick stanna kvar eftersom det var brist på utbildade
ersättare. Men fackföreningar bildades och demokratiska val hölls. En del arbetare togs ut och
fick resa till Peking och genomgå korta kurser vid Folkuniversitetet. I början av 1950 genomförde
man förändringar i verkstadsledningen. De värsta Kuomintanganhängarna avskedades
eller skickades till Revolutionära universitetet för att genomgå kurser som skulle förändra
deras inställning. En ny direktör utnämndes, arbetarna valde förmän och företagskommitté.
Därefter började produktionen stiga.
Fram till slutet av 1949 producerade ugn nr 1 60 procent av sin kapacitet. Den 1 maj 1950
producerade den 51 procent över sin kapacitet eller 376 ton, som en speciell kraftansträngning
till den internationella arbetarrörelsens dag. ”Drakögonen” började producera 26 procent mera
stål i en ugn än alla tretton ugnarna hade producerat under japanerna. Under tjugo månader,
från juni 1949 till februari 1951 framställde ”Drakögonen” 56 procent mer järn än den gjort
på precis dubbelt så lång tid under den japanska ockupationen. Sovjetexperterna införde nya
metoder att bygga och torka ut ugnar. Det brukade ta sex månader att bygga om en ugn,
företagskommittén planerade att skära ner tiden med hälften. Med sovjetexperternas hjälp
gjorde de färdigt arbetet på trettiofem dagar genom att börja lägga tegel på flera olika nivåer
samtidigt. De tio till femton dagar som vanligen behövdes för att torka ut ugnen genom att
blåsa in gas från brinnande kol skars ner till tre dagar genom att bränna kol inuti ugnen och till