Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
37<br />
tonsugn och elva 20-tons. Japanerna gjorde ofta svep in på kommunistkontrollerat territorium<br />
för att fånga in arbetskraft som användes som slavar vid ugnarna.<br />
De fick upp produktionen till en topp på mellan sju och åtta tusen ton om året. Arbetarna fick<br />
precis tillräckligt med mat för att hålla sig vid liv men inte tillräckligt med kläder för att<br />
kunna hålla sig varma. De arbetade tolv timmar om dagen tills dödsfallen blev så många att<br />
man inte hann ersätta de döda, och då minskades arbetstiden till tio timmar om dagen. På<br />
vintern trängdes arbetarna runt ugnarna om natten för att sova i värmen. I medeltal dog tre<br />
varje natt av koloxidförgiftning men det var en angenämare död än att frysa ihjäl i de<br />
ouppvärmda hyddorna. En gång när några arbetare hade svår diarré sade japanerna att det var<br />
kolera och kastade dem levande in i ugnarna. Då och då gick japanska vakter omkring på<br />
natten och valde ut några av dem som sov i ugnsvärmen och kastade dem levande i ugnarna<br />
som en läxa för de andra. De vanliga sadistiska bestraffningarna användes för minsta tänkbara<br />
förseelser: arbetarna tvingades slå och piska varandra och hundarna hetsades på dem.<br />
Efter 1945 var det Kuomintangs tur igen i Peking. Under två år var ”Drakögonen” försänkt i<br />
sömn. Chiang Kai-shek var allt för upptagen med förberedelserna till inbördeskrig och sedan<br />
med att föra kriget med amerikansk materiel för att hinna med stålverket. Men Kuomintangs<br />
krigsmaskin behövde stål och 1948 tändes åter ugn nr 1 som under cirka fyra månader<br />
producerade ungefär 70 procent av sin kapacitet. Ugn nr 2 ansågs oanvändbar. Japanerna hade<br />
låtit fyren slockna utan att tappa ur stålet. Det hade stelnat inne i ugnen till ett tvåhundratonsblock<br />
av solid metall. Den 17 december 1949 befriades stålverket av Befrielsearmén. Nästa<br />
dag kapitulerade Peking. Man beslöt väcka gamla ”Drakögonen” till liv fortast möjligt.<br />
Anläggningen befann sig i ett fruktansvärt tillstånd. Kuomintangtjänstemännen hade sålt så<br />
gott som all transportabel materiel för reda pengar. Somliga experter ansåg att det var<br />
omöjligt att göra något åt den, men sovjetteknikerna kom och efter en noggrann inspektion<br />
förklarade de att anläggningen kunde räddas genom omsorgsfullt reparationsarbete.<br />
Den 24 juni 1949 arbetade ugn nr 1 igen. Arbetare började ta isär ugn nr 2 och gå till angrepp<br />
mot det väldiga blocket av solitt järn inuti med borrar och dynamit och kranar som svängde<br />
väldiga slägghammare. I början var produktionen låg. De flesta av de gamla tjänstemännen<br />
och förmännen från Kuomintangs dagar fick stanna kvar eftersom det var brist på utbildade<br />
ersättare. Men fackföreningar bildades och demokratiska val hölls. En del arbetare togs ut och<br />
fick resa till Peking och genomgå korta kurser vid Folkuniversitetet. I början av 1950 genomförde<br />
man förändringar i verkstadsledningen. De värsta Kuomintanganhängarna avskedades<br />
eller skickades till Revolutionära universitetet för att genomgå kurser som skulle förändra<br />
deras inställning. En ny direktör utnämndes, arbetarna valde förmän och företagskommitté.<br />
Därefter började produktionen stiga.<br />
Fram till slutet av 1949 producerade ugn nr 1 60 procent av sin kapacitet. Den 1 maj 1950<br />
producerade den 51 procent över sin kapacitet eller 376 ton, som en speciell kraftansträngning<br />
till den internationella arbetarrörelsens dag. ”Drakögonen” började producera 26 procent mera<br />
stål i en ugn än alla tretton ugnarna hade producerat under japanerna. Under tjugo månader,<br />
från juni 1949 till februari 1951 framställde ”Drakögonen” 56 procent mer järn än den gjort<br />
på precis dubbelt så lång tid under den japanska ockupationen. Sovjetexperterna införde nya<br />
metoder att bygga och torka ut ugnar. Det brukade ta sex månader att bygga om en ugn,<br />
företagskommittén planerade att skära ner tiden med hälften. Med sovjetexperternas hjälp<br />
gjorde de färdigt arbetet på trettiofem dagar genom att börja lägga tegel på flera olika nivåer<br />
samtidigt. De tio till femton dagar som vanligen behövdes för att torka ut ugnen genom att<br />
blåsa in gas från brinnande kol skars ner till tre dagar genom att bränna kol inuti ugnen och till