Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

form men i sitt obearbetade tillstånd är de primitiva och råa. Här är det källsprång varifrån
konstnärer och författare kan hämta material ur en outsinlig källåder.”
43
Jag citerar så utförligt från detta Mao Tse-tungs arbete inte bara därför att det är ett intressant
uttryck för hans synpunkter utan på grund av dess universella betydelse. Det är omöjligt att
begripa den häpnadsväckande utvecklingen inom alla konstgrenar under de senaste åren i
Kinesiska folkrepubliken om man inte har klart för sig bakgrunden till kulturprogrammet som
utformades med sådant förutseende och omsorg flera år före segern över japanerna och
kontrarevolutionen. Ur jorden själv men med fasta rötter, som hade nonchalerats under sekler,
har något alldeles nytt byggts upp i konst och litteratur i det nya Kina. Ordförande Mao visste
att författare och konstnärer inte kunde förändras och utveckla nya synpunkter och stilar över
en natt. Han förutsåg att den nya kulturens blomstring skulle äga rum parallellt med och
inordnad i uppbyggandet av ett nytt samhälle efter revolutionens seger.
”Vi kommer att behöva lång tid för att komma över våra brister – åtta eller tio år”, sade han,
”men oberoende av hur lång tid det tar måste vi lösa problemet och lösa det helt. Det är
konstnärernas och författarnas uppgift. De måste tränga djupt ner bland arbetarna, bönderna
och soldaterna och sätta sig in i den aktuella kampens processer. Det är det enda sättet att
skapa en verklig litteratur och konst för arbetarna, bönderna och soldaterna.” Nio år efter det
ordförande Mao höll detta tal var det möjligt att njuta av dess frukter i teatrar och biografer
över hela Kina, de första frukterna av en stor ny folklig kulturs blomstring.
Då Mao Tse-tung diskuterade folkets kulturella behov betonade han att de måste ställas i
relation till konkreta situationer:
”Vår första uppgift är inte att brodera blommor på silke utan att skicka bränsle till insnöade
människor. Den mest överhängande frågan för arbetare, bönder och soldater nu är deras
våldsamma kamp mot fienden. På grund av att den feodala klassen så länge suttit vid makten
kan folket inte läsa och skriva. Det är primitivt och ociviliserat. Dess mest trängande behov är
en bildningsrörelse som ger det de kunskaper som det snabbast kan smälta och den litteratur
och konst som ökar dess entusiasm för striden och dess förtröstan om segern.”
Och konstnärerna och författarna gick verkligen till folket. Berömda målare gjorde teckningar
och karikatyrer av fienden som klistrades upp på bymurarna eller illustrerade arméns väggtidningar.
Musiker och dansintresserade organiserade de berömda ”yang ko”-danstrupperna,
baserade på folkmusik och skördedanser som senare hänförde byborna och stadsborna när de
till ackompanjemang av trummor och tamburiner dansade fram genom byar och städer med
Folkets befrielsearmé. Författare reste till fronten, skrev pjäser och eldande verser på soldaternas
språk för att inspirera dem till ännu större kraftansträngningar mot fienden. Många av
dem måste lägga åt sidan stora romanprojekt och ännu flera offrade sina liv för att tjäna
folket. Men de spelade sin roll för att vinna den seger som gjorde det möjligt för folket att
leva ett anständigt liv och för andra författare och konstnärer att leva och skapa. Det skapades
få litterära storverk i Yenan under kriget mot japanerna och befrielsekriget. Författarna var
alltför upptagna med att slåss för att revolutionen skulle överleva.
Samtidigt som ordförande Mao ständigt betonade att en författare eller konstnär endast genom
att bli massornas lärjunge kunde bli deras lärare, underströk han nödvändigheten av en hög
konstnärlig nivå i allt konstnärligt skapande. Han begärde att ”det revolutionära politiska
innehållet skulle förenas med en stil på högsta möjliga konstnärliga nivå”. Han påpekade att
arbeten som saknade konstnärligt värde var utan verkan, hur politiskt progressiva de än var.
Han fördömde lika starkt ”konstnärliga skapelser med reaktionärt innehåll och arbeten med