Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

3
oljade master glänser i solskenet som bajonetter. En liten portugisisk kanonslup ligger grå på
vattnet med kanonerna riktade mot fiskebåtarna – en ynklig påminnelse om den portugisiska
sjömaktens glansdagar. Skalliga munkar i bruna kåpor och med dinglande radband och kors
strosar omkring på kullerstensgatorna i sina mystifika affärer. Sjukhuset ligger fortfarande där
”Den outtröttligt onde” utandades sin sista suck, högeligen indignerad och i hög feber. På en
engelsk kyrkogård finns gravar där många ättlingar till fina familjer vilar, dödade under sina
försök att sprida opium och biblar i Kina. Bland gravstenarna finns en med namnet lord John.
Spencer Churchill, fjärde son till femte earlen av Marlborough, som modigt stupade ombord
på fregatten Druid då den skyddade opiumsmugglarna.
Macaos industrier och befolkning får sina råämnen och sina livsmedel från Kinesiska folkrepubliken.
Vid sidan av ris, grönsaker och fläsk för massorna skyltar delikatessaffärerna, som
omväxlar med glädjehusen på ”Glädjens gata”, med ugglor, ormar och apor, vilka anses som
utsökta delikatesser av förmögna kineser, som har sökt en tillflykt i Macao från Canton och
andra städer i Kwantungprovinsen. Soppa med en hel babyapa anses särskilt aptitligt.
Varje gata, kyrka och befästningsverk i Macao har spelat sin roll i den västerländska imperialismens
smutsiga historia. Macao var den port genom vilken Västern arrogant tvingade sig in i
Kina med sina kanoner. Det är nu en part genom vilken rester av en avslutad epok smyger sig
ut ur Kina. Misstänkta missionärer och Kuomintangförrädare slinker igenom, konspirerar ett
tag och drömmer om motaktioner tills de slutligen försvinner tillbaka till Europa eller flyr till
Sydamerika. Vad än Macaos slutliga status blir, kommer sannolikt en del av staden att bevaras
som ett museum över den västerländska imperialismen.
Hongkong var ursprungligen en ung avkomling till Macao. Den överlämnades till engelsmännen
som ett resultat av föreningen mellan brittiska och portugisiska intressen i opiumkriget
300 år efter det portugiserna fick Macao. I dag är den också något av ett museum över
den engelska imperialismen, men kanske skulle det bästa sättet att beskriva denna sista
engelska utpost i Kina vara att kalla den en arbetsmodell. Livet fortsätter där precis som om
inga världsomskakande förändringar hade inträffat tvärs över sundet. Kineserna hålls på
”plats”, den vite mannens överhöghet är nyckelordet för administrationen, klubbarna är fyllda
med viskypimplande, rödbrusiga ”taipaner”, som med gälla röster skäller på Chiang Kai-shek
för att han låtit dem komma i en sådan situation, på Mao Tse-tung för att han lever och på de
kinesiska uppassarna för att de är dumma. I dag skäller de också på amerikanerna för att de
har förstört deras handel. Utan att låtsas om att de kördes ut från Hongkong på tjugofyra
timmar av japanerna skryter de med att de skall hålla kolonin i det oändliga ifall de ”röda” går
till anfall.
Kolonin är full av tullofficerare, affärsmän, polisbefäl och missionärer, ”flyktingar”, som
klagar över att de har berövats de privilegier som de så länge innehaft på grund av sitt vita
skinn och som de nu förlorat i Shanghai, Tientsin, Tsingtao, Nanking och ett dussin andra
platser. En del klandrar Chiang, andra kommunisterna, åter andra sin egen regering och
många amerikanerna. En del hade varit beredda att stanna i Kina även utan de speciella
privilegierna så länge det fanns affärer att göra, själar att rädda och biblar att sälja. Den
amerikanska blockaden hade förstört affärerna, den amerikanska arrogansen hade ödelagt
förbindelserna och det amerikanska trycket hade förstört de brittiska chanserna. Så gick
argumenten.
1950 hade varit det bästa året i Hongkongs historia. Handelsomsättningen belöper sig till en
halv miljard pund, halvannan gång så mycket som 1949 och tre gånger så mycket som 1947.
Den engelska handeln gjorde vinster på de amerikanska misstagen i Kina. Omsättningen