Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

17
barn och betalar ut pensioner vid penisionsåldern (vilken inträder vid 45-60 års ålder beroende
på kön och arbetets art) och som alltid är på utkik för att utbilda dem som har speciella
talanger.
Men jag har kommit för långt i min berättelse. Jag skulle ha stannat när Canton–Pekingexpressen
körde runt den stora gråa muren som omger den gamla huvudstaden, kastade sig in
under en massiv port och saktade av in på Pekings station i mitten av februari 1951. Där
lämnade jag mina vänliga och intressanta reskamrater och började mitt arbete med att finna ut
vad som hade hänt under de nio år som gått sedan jag sist var i Kina och framför allt vad som
höll på att ske i Mao Tse-tungs Kina.
3. Kinas nya ansikte
Mer än 80 procent av Kinas 475 miljoner är bönder, och bönderna utgjorde kärnan i gerillastyrkorna
och Befrielsearmén. Japanerna och Kuomintang höll de stora städerna och
Befrielsearmén opererade på landsbygden tills slutstriderna i befrielsekriget. Kommunisterna
skulle inte ha kunnat existera mer än några månader utan stödet från bönderna, som var deras
ögon och öron och rapporterade fiendens rörelser, deras bårbärare och underhållstrupper
under striderna och som tog hand om sårade, kamrater ifall det blev fråga om evakuering.
Bönderna var det väldiga hav som de revolutionära arméerna simmade i och i vilket de dök
under vatten eller kom upp till ytan alltefter omständigheterna. Det var naturligt att bönderna
skulle bli de första som skulle dra fördel av den slutliga segern. En av de första platser jag
besökte sedan jag kommit till Peking var den lilla byn Ya Men Ko, cirka sju miles väster om
huvudstaden, där jag studerade hur segern hade inverkat på böndernas liv.
Ya Men Ko är en typisk by i norr med fallfärdiga, gula lermurar med blågrå oglaserade tegel
på toppen. Byborna var osäkra om dess ålder men skolläraren sade att det fanns lämningar
från De fem dynastiernas tid, vilket gjorde Ya Men Ko åtminstone tusen år gammal.
Det fanns ingen bilväg till byn, bara en smal byväg som förband den med en landsväg cirka
halvannan mile från byn. Långhåriga, bruna kameler lastade med kol gungade fram genom de
gamla gatorna när vi hoppade fram över den steniga byvägen i en jeep och körde in i byn
genom ett hål i den fallfärdiga muren. Jeepen var en av de tiotusentals som amerikanerna,
utan avsikt förstås, hade försett Kinesiska folkrepubliken med. Den var erövrad från Chiang
Kaishek. Det fanns fortfarande spår av snö och is på den bara, gula marken runt byn men om
ett par veckor skulle fälten vara gröna av vete, hirs och ris.
Kvinnor med barn diande vid brösten och feta ungar i vadderade kläder kom ut ur dörrarna
vid den ovanliga åsynen av en jeep som skrämde kamelerna på Ya Men Kos huvudgata.
Min guide förde mig hem till Wang Shi-yi, lärarinna i byn. Hon bodde i det bästa huset i byn
frånsett godsägarnas. Det hade till och med glas i fönstren i stället för rispapper som vanligen
användes på landsbygden. Liksom de flesta hus var det byggt runt tre sidor av en fyrkant och
alla rummen hade fönster åt gården. Wang Shi-yi såg bra ut och var klädd i en lång bomullsklänning
med knappar i ryggen, i slitsarna såg man att den hade ett varmt yllefoder. Medan
hon serverade varmt te och ordnade elden under ”kangen” gick guiden ut efter de personer jag
ville träffa. Den förste som kom var Wang Ping-hsieh, byns huvudman, en kraftig allvarsam
man med vit handduk virad om huvudet. Han följdes snart av andra bybor som strömmade in i
rummet, så många som möjligt satte sig på sängen, de andra trängdes i dörren och vid fönstret.
Wang Ping-hsieh sköt upp händerna i sina vida ärmar och skakade av feber, men ingenting
kunde få honom att gå hem förrän han hade redogjort för detaljerna i Ya Men Kos liv.