Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

31
limpa. Sedan dök en funktionär upp på scenen, Tsen Shao-lun, som nu är ordförande i Sjöfolksförbundet
i norra Kina. Han började organisera sjöfolket. Hamnarbetarna började gå in i
fackföreningen och bossarna försökte åter få de ledande posterna. Men Tsen, en tystlåten,
skarp gammal partiorganisatör, ville inte ha dem. Tsang Wei-hsieh valdes som hamnarbetarnas
delegat i den nya fackföreningen. Han blev uppsökt av bossen Chen Chao-hsiang, som
sade ungefär så här:
– Hör på. Vi lagbasar fick inte gå in i fackföreningen. Och det var alldeles riktigt. Jag har läst
den nya regeringens program och där står det att den skall skydda kapitalisterna. VI lagbasar
är kapitalister, ni hamnjobbare arbetare. Och när allt kommer omkring, vem ska sköta om er
om inte vi är där och skriver kontrakt med skepparna? Vi skall till och med låta arbetarna få
behålla mer än halva avlöningarna. Vad säger du om det?
Tsang tyckte att det var ett rimligt resonemang men gick och talade om saken för Tsen Shaolun,
som omsorgsfullt förklarade för honom att lagbasarna inte var kapitalister eftersom de
inte hade investerat några pengar i produktiva företag. De var blodsugare som uteslutande
levde på arbetarnas svett och blod. Tsang blev övertygad och sade till hamnarbetarna att de
inte skulle låta lura sig av bossarnas argument. Chen Chao-hsiang bjöd hem Tsang och erbjöd
honom tjugo miljoner kinesiska dollar (c:a 1.000 amerikanska dollar) och garanterade honom
ekonomiskt stöd under hans återstående liv om han kunde ordna så att bossystemet kunde
fortsätta. Tsang låtsades gå med på saken och gick och rapporterade det hela för Tsen Shaolun.
Sedan började en period av flera veckors politisk skolning för Tsang Wei-hsieh. Han var
fortfarande misstänksam mot den nya regeringen. Ingen hade brytt sig om arbetarna förut.
Bossarna stod i kontakt med Kuomintangs hemliga agenter och spred ut rykten att Kuomintang
snart skulle komma tillbaka. De arbetare som gick in i fackföreningen skulle enligt vad
bossarna sade aldrig mera få plats i hamnarna. De som spelade en ledande roll i krossandet av
det gamla systemet skulle avrättas. Tsang var inte beredd att leda in arbetarna i något som de
skulle ångra efteråt och han måste bli fullständigt övertygad om, att Folkregeringen verkligen
brydde sig om arbetarna och skulle sitta kvar. Det är typiskt för de kinesiska kommunisternas
mogna metoder att de inte handlade brådstörtat. Det skulle ha varit en enkel sak att dekretera
att bossystemet skulle avskaffas, men det skulle ha väckt misstankar och orsakat avbrott i
arbetet och minskat arbetskraften i hamnarna och ett utomordentligt tillfälle till politisk
skolning av arbetarna skulle ha gått förlorat. Det är en huvudregel i Kinesiska folkrepubliken
att förändringar måste komma nerifrån, när massorna är redo för dem och begär dem.
Tsang Wei-hsieh och Tsen Shao-lun hade långa, allvarliga diskussioner. Tsang skickades till
Peking för att tala med fackförenings- och politiska ledare där, med veteraner som hade varit
med i den revolutionära rörelsen i tjugo år. Han såg hur enkelt de levde, från funktionärer till
de ledande männen, och hur självuppoffrande de arbetade. Ingen hetsade honom att fatta
beslut, han fick alla chanser att se och höra så mycket han önskade. Han återvände till Tientsin
fullständigt övertygad om att det nu fanns en det arbetande folkets regering som skulle stå
på arbetarnas sida. Han gick ner i hamnen och förklarade saker och ting för arbetarna. Det tog
ytterligare flera veckor av individuella diskussioner och gruppmöten med männen i den
koncession där han brukade arbeta för att skingra deras misstankar. Tsen Shao-lun kom ner
och hjälpte honom att övertyga männen att tiden var mogen att krossa bossystemet. Slutligen
blev de övertygade och hjälpte Tsang att ställa ihop en dossier om Che, Chao-hsiang. De
skrev upp alla hans brutaliteter, däribland att han våldtagit ett antal hamnarbetares hustrur som
hade kommit ner till hamnen med mat. Knivskärningar och stryk och åratals utsugning och
utplundring. De räknade ut att under de få månaderna från befrielsen och fram till den dag de