Seminarieexemplar, får ej spridas - Örebro läns landsting

Resultatet visade att utredning i hög grad genomfördes av distriktssköterskorna med anamnes,
urinprov och miktionslista. Detta stämmer relativt väl överens med en dansk studie som
undersökte läkares hanterande av UI efter införande av vårdriktlinjer. Det bör dock noteras att
läkarna i den studien erhöll ekonomisk ersättning för varje genomförd miktionslista (Viktrup
& Alling Møller, 2004). Resultatet i föreliggande studie visade däremot att det var färre
deltagare som genomförde blöjvägningstest i utredningen. Orsaker till att blöjvägningstest
inte genomfördes av distriktssköterskorna kan vara brist på teknisk utrustning (vågar), ovilja
eller oförmåga hos patienten.
Drygt hälften av deltagarna uppgav att kvinnor med urinläckage erbjöds BBT via
sjuksköterska och knappt hälften via sjukgymnast. Det framgick inte av enkäten hur träningen
genomfördes; om patienterna fick muntliga och/eller skriftliga instruktioner, om kontinuerlig
handledning erbjöds, om knipförmågan bedömdes via palpation eller hur länge träningen
pågick. Studier har visat att BBT har bäst effekt vid handledd träning under minst tre månader
(Dumoulin & Hay-Smith, 2010) vilken bör erbjudas till i princip alla kvinnor med
läckagebesvär där det inte uppenbart är ogenomförbart (Hammarström et al., 2011; SBU,
2000). Endast en distriktssköterska erbjöd toalettassistans. En orsak till detta kan vara att
patienter som är i behov av toalettassistans ofta har hemsjukvård vilket innebär att de
vanligtvis inte besöker vårdcentralen för att genomgå utredning och behandling av UI, vilket i
så fall inte är relevant i denna studie. För patienter med demens rekommenderas att personal
ger hjälp och stöd vid toalettbesök, vilket bör ske i hemmet med hjälp av hemtjänstpersonal
(Socialstyrelsen, 2010).
Alla distriktssköterskor erbjöd förskrivning av inkontinensskydd. Det framgick inte av svaren
vilka som också gav behandling, men förskrivning av inkontinensskydd får aldrig ersätta
erbjudande av behandling av UI som i många fall kan leda till minskat eller upphört
urinläckage (Albers-Heitner et al., 2011). En studie från Skottland visade att vårdpersonal
oftare befäste än försökte bota urinläckage hos äldre genom att ge inkontinensskydd, och
skydden betraktades som behandling (Dingwall & Mclafferty, 2006). Liknande resultat
visades i en studie från Nederländerna där hälften av patienterna endast fick förskrivet
inkontinensskydd utan samtidig behandling mot UI (Albers-Heitner, Berghmans, Nieman,
Lagro-Janssen & Winkens, 2008). Inkontinensskydd kan förbättra livskvaliteten genom att
förenkla sociala funktioner men de förebygger eller hindrar inte urinläckage och kan
dessutom ge negativa sidoeffekter som t.ex. hudpåverkan eller rädsla för att skyddet ska lukta
eller synas (Getliffe, Fader, Cottenden, Jamieson & Green, 2007). Studier har visat att inte
alla personer med UI vill ha behandling (Andersson et al., 2004; Shaw et al., 2006; Stenzelius
et al., 2006) och utifrån författarens egen erfarenhet av inkontinensvård är det troligt att flera
kvinnor som distriktssköterskorna i studien träffade endast önskade inkontinensskydd.
Orsaker till detta kan vara bl.a. att UI betraktades som ett hanterbart problem, låg tilltro till att
behandling skulle hjälpa eller ovilja att genomgå undersökningar eller operation (Andersson
et al., 2004; Andersson et al., 2008). Hög ålder och sjukdom skulle också kunna vara orsaker
till att behandling inte är genomförbar och distriktssköterskan bör utifrån en bedömning av
varje patients behov och resurser erbjuda lämplig vård (SBU, 2000).
För att mäta resultatet av given behandling behöver uppföljning alltid genomföras (NIKOLA,
Utvärdering och uppföljning på verksamhetsnivå). Majoriteten av distriktssköterskorna följde
alltid eller oftast upp given behandling och vård. Den främsta orsaken till att uppföljning inte
genomfördes var att patienten var överförd till annan vårdgivare vilket naturligtvis var
12