Seminarieexemplar, får ej spridas - Örebro läns landsting

Örebro universitet 

Institutionen för hälsovetenskap och medicin 

Omvårdnadsvetenskap, avancerad nivå 

Examensarbete Magister, 15 högskolepoäng 

Vårterminen 2012 

Distriktssköterskors användande av vårdriktlinjer 

vid behandling av urininkontinens hos kvinnor 

En webbaserad enkätstudie 

Community health nurses’ use of practice guidelines for treatment of 

women with urinary incontinence 

A web based survey 

Författare: Annika Imhagen

Sammanfattning 

Bakgrund: Urininkontinens innebär varje form av ofrivilligt urinläckage, det drabbar främst 

kvinnor och ökar med stigande ålder. Urininkontinens påverkar livskvaliteten negativt och 

medför dessutom stora kostnader för samhället. Urininkontinens kan behandlas effektivt i 

primärvården. Syfte: Att beskriva i vilken omfattning vårdriktlinjer vid behandling av 

urininkontinens hos kvinnor används av distriktssköterskor i primärvården i Örebro län samt 

beskriva orsaker till varför de eventuellt inte används. Metod: En webbaserad enkätstudie 

med kvantitativ ansats. En elektronisk enkät med frågor om användande av vårdriktlinjer vid 

urininkontinens besvarades av 24 inkontinensansvariga distriktssköterskor på vårdcentraler i 

Örebro län. Resultat: Resultatet visade att 88 % av deltagarna alltid eller oftast utgick från 

vårdriktlinjer vid urininkontinens i mötet med kvinnor med urinläckage. De flesta använde 

anamnes med frågeformulär och i många fall utfördes också urinprov och miktionslista. 

Inkontinensskydd förskrevs på alla vårdcentraler och behandlingar som erbjöds var läkemedel 

och bäckenbottenträning via distriktssköterska eller sjukgymnast. Orsaker till att 

vårdriktlinjerna inte användes var att patienten hade kognitiva hinder, som t.ex. demens, inte 

ville medverka eller tidsbrist hos distriktssköterskan. Nästan 80 % av distriktssköterskorna 

följde alltid eller oftast upp given behandling/vård och uppföljning förekom vanligen efter 3-5 

månader eller i samråd med patienten. Avsaknad av uppföljning berodde på att patienten var 

överförd till annan vårdgivare, inte var intresserad av uppföljning eller distriktssköterskans 

tidsbrist. Konklusion: Majoriteten av de inkontinensansvariga distriktssköterskorna utgick 

från vårdriktlinjerna. En av orsakerna till att de inte användes var tidsbrist bland 

distriktssköterskorna vilket visar betydelsen av att inkontinensvården ges högre prioritet i 

primärvården. Resultatet visade dessutom ett behov av vidareutbildning inom urininkontinens 

bland deltagarna. 

Nyckelord: urininkontinens, evidensbaserad omvårdnad, kliniska riktlinjer, 

distriktssköterska, enkät

Abstract 

Background: Urinary incontinence is the complaint of any involuntary leakage of urine, it 

affects mainly women and increases with growing age. Urinary incontinence affects the 

quality of life negatively and also leads to high costs to the society. Urinary incontinence can 

be effectively treated in the primary care. Aims: To describe the extent of community health 

nurses’ adherence to practice guidelines on treatment of women with urinary incontinence and 

to describe possible reasons for not using them. Method: An electronic questionnaire 

regarding the use of practice guidelines on urinary incontinence was answered by 24 

incontinence community health nurses at primary care centers in the county of Örebro. 

Results: Eighty-eight percent of the participants always or in most cases used the practice 

guidelines when meeting women with urinary leakage. The majority reported anamnesis by an 

inquiry form and in many cases a urinary test and voiding diary were also ascertained. 

Incontinence pads were prescribed at all primary care centers and provided treatment involved 

drugs and pelvic floor muscle training. Reasons for not using the practice guidelines included 

cognitive impaired patients not willing to participate, or the nurses’ lack of time. Almost 80 % 

of the community health nurses always or in most cases did a follow-up of provided care after 

3-5 months or after consultation with the patient. Reasons for the lack of follow-up consisted 

of patient being referred to another caregiver, patient not interested in follow-up, or the 

nurses’ lack of time. Conclusions: The majority of the incontinence community health nurses 

used the practice guidelines. One of the reasons for not using them was the nurses’ lack of 

time which shows the importance of giving incontinence care higher priority in the primary 

care. In addition, the results illustrate the need for further training in urinary incontinence 

among the participants. 

Keywords: urinary incontinence, evidence-based nursing, practice guidelines, community 

health nurse, questionnaire

Innehåll 

BAKGRUND ____________________________________________________________________ 1 

Urininkontinens ________________________________________________________________ 1 

Livskvalitet vid urininkontinens __________________________________________________ 1 

Utredning, behandling och uppföljning ____________________________________________ 2 

Hälsoekonomi__________________________________________________________________ 3 

Evidensbaserad vård ____________________________________________________________ 3 

Vårdriktlinjer vid urininkontinens ________________________________________________ 4 

Vårdriktlinjer och följsamhet ____________________________________________________ 4 

Problemformulering ____________________________________________________________ 5 

SYFTE _________________________________________________________________________ 5 

METOD ________________________________________________________________________ 5 

Design ________________________________________________________________________ 5 

Urval _________________________________________________________________________ 5 

Enkät ________________________________________________________________________ 5 

Genomförande _________________________________________________________________ 6 

Bortfall _______________________________________________________________________ 7 

Etiskt ställningstagande _________________________________________________________ 7 

Databearbetning och analys ______________________________________________________ 7 

RESULTAT _____________________________________________________________________ 8 

Demografiska data _____________________________________________________________ 8 

Vårdriktlinjer vid urininkontinens ________________________________________________ 9 

DISKUSSION __________________________________________________________________ 11 

Resultatdiskussion _____________________________________________________________ 11 

Metoddiskussion ______________________________________________________________ 13 

KONKLUSION _________________________________________________________________ 15 

FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ___________________________________________ 15 

REFERENSER _________________________________________________________________ 16 

Bilaga 1 – Enkäten 

Bilaga 2 – Informationsbrev chef 

Bilaga 3 – Informationsbrev studiedeltagare 

Bilaga 4 – Påminnelsebrev 1 

Bilaga 5 – Påminnelsebrev 2

BAKGRUND 

Urininkontinens 

International Continence Society (ICS) definierar urininkontinens [UI] som varje form av 

ofrivilligt urinläckage, som dessutom bör beskrivas mer detaljerat med bl.a. typ, frekvens, 

svårighetsgrad, social påverkan och påverkan på livskvalitet (Abrams et al., 2002). UI är inte 

en sjukdom i sig utan symptom på bakomliggande störningar och kan delas in i olika former; 

Ansträngningsinkontinens innebär ofrivilligt läckage av urin vid fysisk ansträngning. 

Urinläckage uppstår när trycket i bukhålan överstiger trycket i urinblåsan och sker utan 

samtidig sammandragning av blåsmuskeln. Ansträngningsinkontinens kan delas in efter 

urinläckagets svårighetsgrad: I) läckage endast vid hosta, II) läckage vid fysisk ansträngning, 

III) läckage vid gång. Riskfaktorer för ansträngningsinkontinens är till exempel graviditet, 

förlossning, övervikt och kronisk hosta och är vanligast bland kvinnor. Trängningsinkontinens 

innebär ofrivilligt urinläckage i samband med eller strax efter stark trängning. Det uppstår en 

sammandragning av blåsmuskeln som inte går att stoppa vilken leder till urinläckage. Orsaken 

till sammandragningen av urinblåsan är i många fall okänd men kan bero på störningar av 

nervreflexen som ger signal om blåstömning, lokala förändringar i blåsan eller ha 

psykologiska orsaker. Blandinkontinens är en blandning av de två första formerna 

(Hammarström et al., 2011; Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2000). 

Enligt SBU-rapporten ”Behandling av urininkontinens” (2000) är mer än en halv miljon 

människor i Sverige drabbade av UI. Det är ett folkhälsoproblem som ökar med stigande ålder 

och är vanligare bland kvinnor än män, vilket har visats bland annat i en befolkningsstudie 

gjord i Örebro län (Andersson, Johansson, Garpenholt & Nilsson 2004; SBU, 2000). Det finns 

uppgifter om att UI förekommer hos 5-58% av den kvinnliga befolkningen, de varierande 

siffrorna beror bl.a. på studiegruppens ålder och aktivitetsgrad (Hammarström et al., 2011), 

men många studier visar att en stor del av kvinnor som rapporterar UI inte vill ha eller söker 

hjälp (Andersson et al., 2004; Shaw, Das Gupta, Williams, Assassa & McGrother, 2006; 

Stenzelius, Westergren, Mattiasson & Rahm Hallberg, 2006). Orsaker till detta kan vara 

känsla av skam, att UI betraktas som ett hanterbart problem, svårigheter att komma i kontakt 

med sjukvården eller att andra, allvarligare sjukdomar upplevs viktigare. Det finns dessutom 

beskrivet att kvinnor har dålig kunskap om vilken hjälp som finns att få (Andersson et al., 

2004; Andersson, Johansson, Nilsson & Sahlberg-Blom, 2008; Teunissen, van Weel & Lagro- 

Janssen, 2005). 

Livskvalitet vid urininkontinens 

World Health Organization, [WHO] definierar livskvalitet som ”individuals perception of 

their position in life in the context of the culture and value systems in which they live and in 

relation to their goals, expectations, standards and concerns” (WHO, 1997, s. 1). UI påverkar 

ofta livskvaliteten negativt. Den kan leda till bl.a. sömnproblem, social isolering, depression, 

försämrat sexualliv och hygieniska besvär (Cheater et al., 2008; SBU, 2000). Upplevelsen av 

UI är dock mycket individuell och beror bland annat på inkontinenstyp, svårighetsgrad, ålder 

och samtidig förekomst av andra, allvarliga sjukdomar (Andersson et al., 2008; Papanicolaou, 

Hunskaar, Lose & Sykes, 2005; SBU, 2000). Studier har visat att trängningsinkontinens ofta 

upplevs mer besvärande än ansträngningsinkontinens och det är därför viktigt att ta reda på 

den enskilda individens upplevelse av UI och dess påverkan på livskvaliteten (Franzén, 

Johansson, Andersson, Pettersson & Nilsson, 2009; SBU, 2000; Sveriges kommuner och 

Landsting & Svensk förening för Obstetrik och Gynekologi, 2006). Franzén et al. (2009) fann 

samband mellan UI och smärta, trötthet, sömnsvårigheter samt en känsla av utsatthet, och 

1

liknande resultat framkom i en intervjustudie där kvinnor med UI uttryckte bland annat 

maktlöshet (Hägglund & Ahlström, 2007). I en enkätstudie med äldre personer med 

urinvägssymtom uppgav deltagarna att den största inverkan av UI på det dagliga livet var att 

behöva undvika vissa platser och situationer (Stenzelius et al., 2006). 

Utredning, behandling och uppföljning 

Basal utredning av UI görs ofta på en vårdcentral av personal med särskild kompetens (läkare, 

distriktssköterska, barnmorska). Syftet med utredningen är att definiera typ av inkontinens för 

att kunna planera vidare vård, samt hitta de patienter som är i behov av specialistvård. Det är 

också av största vikt att identifiera de patienter vars UI har allvarliga bakomliggande orsaker. 

Utredningen bör vara noggrann och strukturerad och omfatta allmän sjukdomsanamnes, 

genomgång av läkemedel, specifik anamnes gällande UI, patientens subjektiva besvär av UI, 

urinsticka och miktionslista (Abrams et al., 2002; Hammarström et al., 2011; SBU, 2000). 

Blöjvägningstest (läckagetest) är ett viktigt mått vid utredning och utvärdering av behandling 

vid UI. Det är dessutom en lämplig metod för att anpassa ett inkontinensskydds storlek och 

absorptionsförmåga till läckagemängden (Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting 

[NIKOLA], Absorberande produkter). Specifika, standardiserade formulär bör användas vid 

utredningen (Abrams et al., 2002; Hammarström et al., 2011; SBU, 2000). 

UI kan behandlas effektivt i primärvården (Albers-Heitner, Lagro-Janssen, Joore et al., 2011; 

Du Moulin, Hamers, Paulus, Berendsen & Halfens, 2005; Williams et al., 2005) och studier 

har visat att livsstilsförändringar kan minska besvären av UI. Exempel på sådana 

livsstilsförändringar är ändrat vätske- och kostintag, viktminskning vid övervikt/fetma, 

rökavvänjning och regelbundna tarm- och toalettvanor vid förstoppningsbesvär (Imamura et 

al., 2010; Wyman, Burgio & Newman, 2009). Bäckenbottenträning [BBT] är ett av de främsta 

behandlingsalternativen vid UI. Syftet med BBT är att öka styrkan och uthålligheten i 

bäckenbottenmusklerna samt stabilisera urinröret. Träningen kan ha effekt på alla tre former 

av UI men effekten är dock bäst vid ren ansträngningsinkontinens (Dumoulin & Hay-Smith, 

2010). De flesta patienter med ansträngningsinkontinens bör erbjudas BBT under handledning 

av sjuksköterska eller sjukgymnast och träningen bör pågå minst tre månader (Hammarström 

et al., 2011). Vid trängningsinkontinens och blandinkontinens kan blåsträning också erbjudas, 

ibland i kombination med antikolinerga läkemedel som hämmar blåsans kontraktioner. Andra 

läkemedel som ordineras av läkare är östrogen som stärker slemhinnan i underlivet och 

desmopressin som minskar urinproduktionen (SBU, 2000). Personer med kognitiva hinder 

som kan ha svårt att tolka kroppens signaler och hinna till toaletten i tid bör få hjälp med 

toalettassistans (Socialstyrelsen, 2010). Vid trängningsinkontinens, eller som ett komplement 

till BBT kan elektrisk stimulering ges. Kvinnor med ansträngningsinkontinens och 

blandinkontinens, och om vissa kriterier är uppfyllda, bör erbjudas operation (Hammarström 

et al., 2011; SBU, 2000). 

Som vid all annan insatt behandling bör vården av UI utvärderas regelbundet för att bedöma 

resultatet av insatta åtgärder (Hammarström et al., 2011; SBU, 2000). I Sverige finns ett 

nationellt nätverk för inkontinens inom kommuner och landsting; NIKOLA, som har tagit 

fram tre kvalitetsindikatorer för att kunna beskriva förbättringar och förändringar i patientens 

tillstånd; – Normaliserat eller förbättrat miktionsmönster, – Inget eller minskat läckage, 

– Individuellt utprovade inkontinenshjälpmedel (NIKOLA, Utvärdering och uppföljning på 

verksamhetsnivå). 

2

Hälsoekonomi 

Utöver det personliga lidandet för individen medför UI dessutom stora kostnader för 

samhället. I SBU-rapporten ”Behandling av urininkontinens” beräknades de totala 

kostnaderna för UI till 2,8–4,4 miljarder SEK per år (SBU, 2000). De dominerande posterna 

var omvårdnadskostnader inom äldrevården samt inkontinenshjälpmedel. I en studie av 

Samuelsson, Månsson & Milsom (2001) uppskattades kostnaden för inkontinenshjälpmedel 

till 0,5 % av den totala kostnaden för hälso- och sjukvården i Sverige. I Örebro län förskrevs 

2011 inkontinenshjälpmedel till personer i enskilda boenden för drygt 19 milj. SEK och 

kostnaden har ökat de senaste åren (Centrum för hjälpmedel, Andersson, G., personlig kontakt 

2012). För många personer är primärvården den första instansen för utredning av UI och en 

distriktssköterska kan ha det övergripande ansvaret (Andersson et al., 2008). En studie som 

undersökte effekten av sjuksköterskeledda inkontinensmottagningar visade en minskning av 

UI samt mer nöjda patienter i interventionsgrupperna jämfört med de patienter som erhöll 

standardvård (Du Moulin, Hamers, Paulus, Berendsen & Halfens, 2005). Resultatet i en 

liknande studie visade att vården given av sjuksköterskor var mer kostnadseffektiv än 

läkarvård (Moore et al., 2003). Behandling av UI kan minska kostnaden för inkontinensskydd, 

det är dock osäkert hur mycket. Det finns få långtidsstudier på effekten av behandling av UI 

och skattningen av metodernas kostnadseffektivitet är osäker. Tänkbara vinster av lyckad 

behandling av UI är förbättrad livskvalitet, minskade vårdkostnader, och i de fall där kvinnan 

är yrkesverksam, förbättrad arbetsförmåga som ger minskade produktionsförluster 

(Hammarström et al., 2011). 

Evidensbaserad vård 

Evidensbaserad vård kan definieras både som ett förhållningssätt och en process. Det innebär 

dels att vården ska bygga på bästa möjliga vetenskapliga grund och dels att befintliga 

forskningsresultat systematiskt ska granskas, värderas, tolkas och tillämpas (Bahtsevani, 

Willman, Rohlin & Levi, 2006). Det finns flera myter om evidensbaserad vård. Några av 

dessa är att man endast bör använda metoder som det finns bevis för, att endast randomiserade 

kontrollerade studier gäller som bevis, att evidensbaserad vård tränger undan humanistiska 

och sociala värden i vården och att evidensbaserad vård leder till vård enligt ”kokboken”. Att 

tillämpa evidensbaserad omvårdnad innebär att sjuksköterskan i en specifik situation väger 

samman bästa vetenskapliga bevis, sin kliniska erfarenhet, patientens eller anhörigas 

önskemål samt befintliga resurser innan beslut om lämpliga åtgärder tas (Bahtsevani et al., 

2006; Willman, Stoltz & Bahtsevani, 2011). Svensk sjuksköterskeförening (SSF) menar att 

omvårdnaden behöver bli mer patientfokuserad, evidensbaserad och kostnadseffektiv för att 

rätt kvalitet ska uppnås. Ett prioriterat område är att sprida kunskap om evidensbaserad 

omvårdnad (Svensk sjuksköterskeförening, [SSF] 2005). 

I Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska rekommenderas att 

sjuksköterskan ska ”verka för en omvårdnad i överensstämmelse med vetenskap och beprövad 

erfarenhet” (Socialstyrelsen, 2005, s.13), vilket stämmer väl överens med Patientsäkerhetslagen 

(SFS 2010:659). Utövande av evidensbaserad omvårdnad kan främjas och underlättas 

genom att använda kliniska vårdriktlinjer baserade på systematiskt bearbetad vetenskaplig 

kunskap (Bahtsevani et al., 2006). I Örebro läns landsting [ÖLL] har CAMTÖ (Centre for 

Assessment of Medical Technology in Örebro) som uppdrag att främja utvecklingen av 

evidensbaserad vård. Detta görs genom bland annat implementering av nationella 

kunskapsunderlag, framförallt SBU:s rapporter. Enheten är multidisciplinär och 

3

tvärprofessionell och består av bl.a. läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster (Örebro läns 

landsting, CAMTÖ). 

Vårdriktlinjer vid urininkontinens 

I många länder finns nationellt framtagna vårdriktlinjer för behandling av UI (American 

College of Obstetricians and Gynaecologists, 2009; Dansk Selskab for Almen Medicin, 2009; 

National Institute for Health and Clinical Excellence, 2006; Schröder et al., 2010). I Sverige 

finns det inga nationella riktlinjer från Socialstyrelsen specifikt för UI, däremot finns det 

rekommendationer vid UI i samband med demens (Socialstyrelsen, 2010). Det finns dessutom 

nationella riktlinjer för behandling av inkontinens och prolaps samt nationella medicinska 

indikationer för operation vid ansträngningsinkontinens, vilka även tar upp behandling av UI 

(Hammarström et al., 2011; Sveriges kommuner och Landsting & Svensk förening för 

Obstetrik och Gynekologi, 2006). NIKOLA har tagit fram ett nationellt kvalitetsprogram vid 

blåsfunktionsstörning som bör användas tillsammans med ett lokalt vårdprogram (NIKOLA, 

2010). På de cirka 30 vårdcentralerna i ÖLL infördes i början av år 2000 lokala vårdriktlinjer 

vid urininkontinens, dels för distriktsläkare och dels för distriktssköterskor, sjukgymnaster 

och barnmorskor. Dessa är reviderade en respektive två gånger (Primärvården Örebro läns 

landsting, 2003; Primärvården Örebro läns landsting, 2007). Vårdriktlinjerna bygger på SBUrapporten 

”Behandling av urininkontinens” (2000) och bör användas vid utredning, 

behandling och uppföljning av UI inom primärvården (Primärvården Örebro läns landsting, 

2007). Enligt ÖLL:s vårdriktlinjer är målet att det ska finnas en sjuksköterskeledd 

inkontinensmottagning vid varje vårdcentral. En distriktssköterska eller barnmorska med 

specialintresse och utbildning inom UI ska i samarbete med distriktsläkare utreda och 

behandla patienter med UI. Dessutom bör uppföljning genomföras efter 3-5 månader, samt 

efter ett och två år. Det finns speciellt utformade frågeformulär som kan användas vid både 

utredning och uppföljning (Primärvården ÖLL, 2007). ÖLL inrättade år 2011 en ny 

landstingsgemensam organisation för inkontinensvården. En sortimentsgrupp för 

inkontinenshjälpmedel skapades och en inkontinenssamordnare tillsattes som bl.a. ska 

utveckla inkontinensvården, fortbilda personal och följa upp förskrivning av 

inkontinenshjälpmedel. Det finns dessutom sedan tidigare ett forum för de 

inkontinensansvariga distriktssköterskorna i primärvården, ”Inkontinensnätverket” vars syfte 

bland annat är att utbilda och ge möjlighet till utbyte av erfarenheter (Centrum för hjälpmedel, 

Andersson, G., personlig kontakt). 

Vårdriktlinjer och följsamhet 

Syftet med vårdriktlinjer är att vara ett stöd i vården av patienter vid olika sjukdomstillstånd 

(SSF, 2005). Det är mer sannolikt att vårdriktlinjer används om de är evidensbaserade, 

innehåller konkreta beskrivningar, följer gängse normer inom området och kräver få nya 

färdigheter eller förändringar av organisationen (Bahtsevani et al., 2006). Flera menar att 

användande av kliniska vårdriktlinjer kan leda till att patienter får bättre vård (Bahtsevani, 

Udén & Willman, 2004; Lugtenberg, Burgers & Westert, 2009; Willman et al., 2011). Trots 

detta visar studier att vårdriktlinjer vid UI i många fall inte följs. Studier från Nederländerna 

rapporterade att allmänläkare bara delvis använde de riktlinjer vid UI som fanns tillgängliga. 

Svårigheter till följsamhet berodde på brist på tid, personal, diagnosinstrument, kompetens 

och låg motivation hos patienter. Läkarna visade dessutom låg tilltro till att behandling av UI 

hos äldre kvinnor skulle ge effekt (Albers-Heitner, Berghmans, Nieman, Lagro-Janssen & 

Winkens, 2007; Teunissen, van den Bosch, van Weel & Lagro-Janssen, 2006). Studier från 

Storbritannien och Danmark har visat liknande resultat (Gerrits, Avery, & Lagro-Janssen, 

4

2008; Viktrup & Alling Møller, 2004). I Sverige har lokala vårdprogram och riktlinjer vid UI 

införts med varierande resultat. I Uppsala medförde införande av ett vårdprogram vid UI 

ingen förbättring av utredning och uppföljning (Sandblom, Stålhammar & Rezapour, 2006) 

medan en studie i Örebro visade att användandet av vårdriktlinjer vid urininkontinens hade 

ökat från 1999 till 2008 och antalet inkontinensansvariga sjuksköterskor på vårdcentralerna 

var fler (Andersson, Franzén, Johansson, Sahlberg-Blom, & Nilsson, 2009). 

Problemformulering 

En systematisk och noggrann utredning är en förutsättning för att en kvinna med UI ska kunna 

få individuellt anpassad behandling och genom att följa ÖLL:s vårdriktlinjer vid 

urininkontinens kan detta uppnås. Det var därför av intresse att undersöka i vilken omfattning 

vårdriktlinjer vid urininkontinens används av distriktssköterskor i primärvården vid 

vårdcentralerna i Örebro län, samt att få kunskap om orsaker till varför de eventuellt inte 

används. 

SYFTE 

Syftet var att beskriva i vilken omfattning vårdriktlinjer vid behandling av urininkontinens 

hos kvinnor används av distriktssköterskor i primärvården i Örebro län samt beskriva orsaker 

till varför de eventuellt inte används. 

METOD 

Design 

Studien är en deskriptiv studie med kvantitativ ansats. Metoden som användes var webbaserad 

enkät där empiriska data samlades in (Polit & Beck, 2012). 

Urval 

Urvalet var samtliga inkontinensansvariga distriktssköterskor vid de totalt 30 vårdcentralerna 

i Örebro län, inklusive de som drivs i privat regi. Författaren ingick i urvalet och exkluderades 

p.g.a. risk för jäv. 

Enkät 

Enkäten konstruerades och distribuerades i det webbaserade enkätverktyget esMaker 

(Entergate). Den första delen bestod av tio bakgrundsfrågor om ålder, utbildning, 

specialistutbildning, fortbildning inom inkontinensvård, antal år i yrket, på arbetsplatsen, 

inkontinensansvar på vårdcentralen, hur distriktssköterskan blev inkontinensansvarig samt 

antal år som inkontinensansvarig på befintlig och annan vårdcentral. Den andra delen bestod 

av sju frågor om användandet av ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens vid mötet med en 

kvinna som söker hjälp för urinläckage. Frågorna konstruerades utifrån vårdriktlinjerna och 

följde samma logiska ordning med utredning, behandling och uppföljning. Det ställdes inga 

specifika frågor om utredning som ordineras eller genomförs av läkare, t.ex. mätning av 

residualurin eller gynekologisk undersökning. Svarsalternativen gällande behandling tog 

endast upp de utvärderade och tillgängliga behandlingsmetoder som rekommenderas i 

vårdriktlinjerna. En allmän fråga om distriktssköterskan utgick från vårdriktlinjerna följdes av 

en fråga om orsaker till varför det eventuellt inte gjordes. Vidare ställdes frågor om vilken 

5

utredning och behandling som genomfördes. Enkäten avslutades med frågor om uppföljning 

av given vård/behandling, orsaker till avsaknad av uppföljning samt när uppföljning 

genomfördes. Svarsalternativen till de specifika frågorna om utredning, behandling och 

uppföljning utformades utifrån vårdriktlinjernas rekommendationer. Fråga elva ”Utgår du 

från vårdriktlinjer vid urininkontinens när du möter en kvinna som söker hjälp för 

urinläckage?” och 15 ”Brukar du följa upp given behandling/vård till en kvinna med 

urinläckage?” hade s.k. växelfält. Beroende på hur deltagaren svarade hoppade 

enkätprogrammet automatiskt fram till nästa aktuella fråga (Entergate). Fjorton av enkätens 

frågor hade fasta svarsalternativ samt möjlighet att lämna egna alternativ. Frågorna som 

handlade om hur många år distriktssköterskan hade arbetat på sin nuvarande vårdcentral samt 

som inkontinensansvarig på befintlig och annan vårdcentral besvarades med fritext utan 

svarsalternativ (bilaga 1). 

Enligt Polit & Beck (2012) bör en elektronisk enkät innehålla relativt få frågor vilket togs 

hänsyn till i enkäten som har sju frågor förutom de tio bakgrundsfrågorna. Enkäten skapades 

för att skickas till distriktssköterskor som förväntades använda vårdriktlinjerna i sitt arbete 

och bilden av populationen var tydlig under arbetet med enkäten. Frågorna konstruerades så 

att svarsalternativen skulle vara ömsesidigt uteslutande och så uttömmande som möjligt 

(Ejlertsson, 2005; Polit & Beck, 2012; Trost, 2007). 

Enkätfrågorna testades i tre pilotundersökningar (Ejlertsson, 2005; Polit & Beck, 2012). De 

två första pilotstudierna genomfördes i en fas då forskningsplan skrevs, innan själva arbetet 

med studien hade börjat. Vid pilotstudie ett skickades enkäten till sex personer som 

kommenterade dess utformning, språk, frågealternativ och svarsalternativ. Därefter gjordes 

vissa omformuleringar och justeringar. Vid pilotstudie två skickades enkäten till 13 

distriktssköterskor och sjuksköterskor, varav två kan anses som experter inom området. Dessa 

gav synpunkter på enkätens innehåll och utformning (Polit & Beck, 2012). I samband med att 

studien påbörjades omarbetades enkäten delvis. Vid pilotstudie tre skickades enkäten till sex 

sjuksköterskor på urologmottagningen vid Universitetssjukhuset i Örebro. Efter ändringar av 

årsintervall samt tillägg av några svarsalternativ föreligger enkäten i sin nuvarande form. 

Genomförande 

Vid ett chefsmöte och via informationsbrev som skickades med e-post informerades 

verksamhetscheferna om studien, och godkännande inhämtades (bilaga 2). Namn och epostadresser 

till de inkontinensansvariga distriktssköterskorna erhölls via 

inkontinensnätverket i ÖLL. På de vårdcentraler där ingen ansvarig distriktssköterska fanns 

angiven eller uppgiften var inaktuell kontaktades vårdcentralen via e-post eller telefon, totalt 

åtta stycken. Två vårdcentraler i länet var uppdelade på två olika mottagningar, enkäten 

skickades till en distriktssköterska på varje mottagning. Vid två vårdcentraler fanns två 

inkontinensansvariga distriktssköterskor och enkäten skickades till alla fyra. Enkäten 

skickades till totalt 33 distriktssköterskor. 

Datainsamlingsperioden påbörjades i mitten av februari 2012 då enkäten sändes till deltagarna 

via e-post tillsammans med ett informationsbrev om studien (bilaga 3). En första påminnelse 

skickades automatiskt ut av enkätprogrammet till de som inte hade svarat efter en vecka 

(bilaga 4). Efter ytterligare fem dagar skickades en andra automatisk påminnelse till de 

återstående som inte hade svarat (bilaga 5). Datainsamlingsperioden avslutades 120315. 

6

Tabell 1 visar antal inkomna besvarade enkäter efter det första utskicket och efter första och 

andra påminnelsen. 

Tabell 1 Antal inkomna svar efter utskick och påminnelser. 

Utskick Påminnelse 1 Påminnelse 2 

Antal svar 9 6 9 

(n=24) 

Bortfall 

Nio distriktssköterskor besvarade inte enkäten vilket innebar ett externt bortfall på 27 %. På 

grund av anonymiteten var det inte möjligt att genomföra ett slumpmässigt stickprov från 

bortfallet för att undersöka om dessa personer skilde sig från de som besvarade enkäten 

beträffande t.ex. ålder, utbildning eller användande av vårdriktlinjerna (Ejlertsson, 2003). 

Det interna bortfallet bestod av sex frågor som inte besvarades av alla deltagare. Sexton 

personer besvarade alla frågor, fyra personer besvarade 16/17 frågor, tre personer besvarade 

15/17 frågor och en person besvarade 13/17 frågor. En kontroll av bortfallsmönstret gjordes i 

statistikprogrammet SPSS men den visade inget mönster i avsaknaden av svar bland 

deltagarna (Polit & Beck, 2012). 

Etiskt ställningstagande 

Forskningsetiskt godkännande krävdes inte då studien genomfördes inom ramen för 

högskoleutbildning (Lag 2003:460 om etikprövning av forskning som avser människor). 

Samtliga verksamhetschefer informerades om studiens syfte och genomförande och gavs 

möjlighet att framföra synpunkter eller invändningar. Enkäten skickades till 

distriktssköterskor och avhandlade inte frågor av känslig karaktär. Informationsbrevet som 

medföljde enkäten informerade om studien och att deltagandet var frivilligt. Genom att svara 

på enkäten samtyckte distriktssköterskorna till deltagandet i studien, och full anonymitet 

kunde garanteras då svaren inte kunde kopplas till namn eller e-postadress (Ejlertsson, 2005; 

Entergate; Sykepleiernes Samarbeid i Norden, 2003). För att inte agera tvingande skickades 

endast två påminnelser (Ejlertsson, 2005). Medel för att genomföra studien har erhållits lokalt, 

dels från författarens arbetsplats och dels från Allmänmedicinskt forskningscentrum. 

Databearbetning och analys 

Enkätsvaren registrerades direkt i esMaker och data exporterades därefter till Microsoft Excel 

där en gruppindelning på fritextfrågorna gjordes och text omvandlades till siffror. 

Svarsalternativ på nominal- och ordinalskalenivå sifferkodades i form av heltal, med siffran 1 

(ett) som lägst. Medelvärde och median beräknades där så var möjligt. Data matades in i 

statistikprogrammet SPSS 15,0 och frekvenstabeller togs fram. Inga statistiska skillnader 

beräknades. Tabeller och diagram utarbetades i Microsoft Word samt Microsoft Excel och 

resultatet redovisades med hjälp av deskriptiv statistik. 

7

RESULTAT 

Av 33 utskickade enkäter till de inkontinensansvariga distriktssköterskorna vid 

vårdcentralerna i Örebro län besvarades 24 stycken, vilket gav en svarsfrekvens på 73 %. 

Demografiska data 

Majoriteterna av deltagarna var mellan 45 och 64 år och tre fjärdedelar av dem hade arbetat 

som distriktssköterska i upp till 14 år. Deltagarnas ålder, antal arbetade år som 

distriktssköterska och inkontinensansvarig redovisas i tabell 2. Deltagarna hade arbetat på 

sina nuvarande vårdcentraler mellan ett halvt och 39 år (medel 10,8 år, median 6 år) och varit 

inkontinensansvariga mellan 0-15 år (medel 4,6 år, median 3 år). Endast en deltagare hade 

varit inkontinensansvarig på annan vårdcentral (1 år). 

Tabell 2 Deltagarnas ålder, antal arbetade år som distriktssköterska och antal år som 

inkontinensansvarig. 

Variabel Kategori Antal 

Ålder, år 25-34 1 (n=24) 

35-44 5 

45-54 10 

55-64 8 

Distriktssköterska, antal år 0-4 9 (n=24) 

5-9 6 

10-14 3 

15-19 1 

20- 5 

Inkontinensansvarig, antal år 0-4 14 (n=23) 

5-9 3 

10-14 5 

15-19 1 

svar saknas 1 

Nio av deltagarna hade blivit tilldelade uppgiften som inkontinensansvarig. En fjärdedel av 

hade valt uppgiften aktivt och en tredjedel uppgav att ”det bara blev så”. En distriktssköterska 

hade tidigare arbetat med UI inom hemsjukvården och fick därför inkontinensansvaret på sin 

vårdcentral. Flera personer, förutom distriktssköterskorna, var ansvariga för 

inkontinensvården; barnmorskor, distriktsläkare, sjukgymnaster och gynekolog. Två deltagare 

uppgav att alla distriktssköterskor träffade patienter med UI samt förskrev inkontinensskydd. 

Den inkontinensutbildning som deltagarna uppgav var främst via 

distriktssköterskeutbildningen, inkontinensnätverket i ÖLL eller via företag, se figur 1. 

8

Figur 1 Deltagarnas utbildning inom inkontinensvård. *Annat: icke poänggivande kurs via 

urologkliniken på Universitetssjukhuset i Örebro. (Flera utbildningar kunde anges.) 

Vårdriktlinjer vid urininkontinens 

Nio deltagare utgick alltid från ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens i mötet med en 

kvinna med UI, och hälften uppgav att de oftast gjorde det. En deltagare utgick från 

vårdriktlinjerna hälften av gångerna och två deltagare sällan. De främsta orsakerna till att 

vårdriktlinjerna inte användes var att patienten hade kognitiva hinder (t.ex. demens) eller att 

distriktssköterskan efter en individuell bedömning valde att inte använda dem. Andra orsaker 

till att vårdriktlinjerna inte följdes var att patienten inte ville medverka eller tidsbrist bland 

distriktssköterskorna. Fyra deltagare uppgav att de hade för lite kunskap om vårdriktlinjerna 

eller att de inte var till någon hjälp. En deltagare uppgav att utredning inte genomfördes av 

patienter som hade diagnos på annan sjukdom, t.ex. stroke, och en annan att vårdriktlinjerna 

inte följdes om det redan fanns bra dokumentation för patienten. 

Den utredning som främst genomfördes var anamnes med frågeformulär, urinprov och 

miktionslista, se figur 2. Behandling som oftast erbjöds var läkemedel, bäckenbottenträning 

via distriktssköterska eller sjukgymnast samt blåsträning. Alla distriktssköterskor erbjöd 

dessutom förskrivning av inkontinensskydd, se figur 3. 

9

Figur 2 Utredning som genomfördes då en kvinna sökte hjälp för urinläckage. *Annat: 

utredning valdes utifrån tidigare insatser inom området, läkarbesök, vätskelista. (Flera 

alternativ kunde anges.) 

Figur 3 Behandling/vård som erbjöds till en kvinna med urinläckage. *Annat: Undersökning 

av gynekolog, läkarbesök med gynekologisk undersökning, remiss till kvinnokliniken. (Flera 

alternativ kunde anges.) 

En fjärdedel av distriktssköterskorna följde alltid upp given behandling/vård till en kvinna 

med urinläckage. Drygt hälften av deltagarna genomförde oftast uppföljning, och det var fyra 

deltagare som sällan gjorde det. Orsaker till avsaknad av uppföljning var att patienten var 

överförd till annan vårdgivare, inte var intresserad av uppföljning eller tidsbrist, och i några 

fall genomförde sjukgymnast eller läkare uppföljningen. Uppföljning förekom vanligen efter 

10

3-5 månader och ibland tidigare än så. Några få deltagare svarade att uppföljning också 

förekom efter ett och två år. En knapp fjärdedel av deltagarna uppgav att uppföljning 

genomfördes enligt patientens önskemål eller i samband med förskrivning av 

inkontinensskydd. 

DISKUSSION 

Resultatdiskussion 

Resultatet visade att majoriteten av distriktssköterskorna uppgav att de alltid eller oftast 

utgick från ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens, i motsats till tidigare studier som 

undersökt läkares följsamhet till vårdriktlinjer vid UI (Gerrits et al., 2008; Sandblom et al., 

2006). Dessa studier var dock objektiva granskningar av journaler, till skillnad från 

föreliggande subjektiva studie där distriktssköterskorna själva uppgav i vilken omfattning de 

använde de lokala vårdriktlinjerna. Egen beskrivning av sitt arbete medför en viss risk att 

deltagarna svarade som de upplevde att det förväntades av dem, d.v.s. enligt ÖLL:s 

vårdriktlinjer vid urininkontinens rekommendationer (Polit & Beck, 2012). Studier av svenska 

sjuksköterskors följsamhet till vårdriktlinjer vid handläggande av bensår, hjärtsvikt och 

perifera venkatetrar har visat liknande negativa resultat som i ovanstående studier om läkares 

följsamhet (Ehrenberg & Birgersson, 2003; Ehrenberg, Ehnfors & Ekman, 2004; Eiman 

Johansson, Pilhammar, Khalaf & Willman, 2008). Enligt Primärvården i ÖLL ska 

vårdriktlinjer ha klinisk relevans, vara korta och sammanfattande samt vara lätta att hantera i 

vardagsarbetet (Primärvården Örebro läns landsting, 2003). Resultatet i föreliggande studie 

antyder att ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens kan uppnå detta eftersom de användes i så 

hög grad av distriktssköterskorna. 

Även om många distriktssköterskor uppgav att de utgick från de lokala vårdriktlinjerna 

användes de inte i alla situationer. De främsta orsakerna till att de inte följdes var kognitiva 

hinder hos patienten (t.ex. demens), ovilja från patienten att medverka samt tidsbrist bland 

distriktssköterskorna, vilket också visades i en studie från Nederländerna (Teunissen et al., 

2006). Nästan hälften av distriktssköterskorna i föreliggande studie uppgav dessutom att de i 

vissa situationer valde att inte använda vårdriktlinjerna eftersom de hade gjort en individuell 

bedömning av patienten. Det framgick inte av svaren vilken sorts bedömning som gjordes 

eller varför vårdriktlinjerna i dessa situationer inte ansågs nödvändiga eller användbara. 

De lokala vårdriktlinjer vid behandling av urininkontinens som används i ÖLL är 

evidensbaserade och bygger på SBU-rapporten ”Behandling av urininkontinens”, vilken är en 

systematisk granskning och sammanfattning av vetenskapliga studier inom området (SBU, 

2000). Vid införandet av ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens för mer än tio år sedan hade 

endast ett fåtal av vårdcentralerna ansvariga inkontinenssköterskor (Andersson et al., 2009) 

och det fanns då inte någon inkontinenssamordnare i ÖLL. En svensk studie visade, att det vid 

införande av vårdriktlinjer i verksamheten var viktigt med ett stödjande ledarskap och en 

person som kunde underlätta införandet (Stenberg & Wann-Hansson, 2011). Även om 

vårdriktlinjerna numera borde vara väl implementerade i primärvården kommer det nya 

inkontinenssköterskor. För dem är det betydelsefullt att vårdriktlinjerna är evidensbaserade 

och att vårdcentralscheferna underlättar, synliggör och ger tid för inkontinensarbetet. Det är 

också viktigt att varje inkontinenssköterska ges möjlighet till stöd och hjälp av en person med 

kunskap och erfarenhet inom UI, vilket en inkontinenssamordnare kan hjälpa till med. 

11

Resultatet visade att utredning i hög grad genomfördes av distriktssköterskorna med anamnes, 

urinprov och miktionslista. Detta stämmer relativt väl överens med en dansk studie som 

undersökte läkares hanterande av UI efter införande av vårdriktlinjer. Det bör dock noteras att 

läkarna i den studien erhöll ekonomisk ersättning för varje genomförd miktionslista (Viktrup 

& Alling Møller, 2004). Resultatet i föreliggande studie visade däremot att det var färre 

deltagare som genomförde blöjvägningstest i utredningen. Orsaker till att blöjvägningstest 

inte genomfördes av distriktssköterskorna kan vara brist på teknisk utrustning (vågar), ovilja 

eller oförmåga hos patienten. 

Drygt hälften av deltagarna uppgav att kvinnor med urinläckage erbjöds BBT via 

sjuksköterska och knappt hälften via sjukgymnast. Det framgick inte av enkäten hur träningen 

genomfördes; om patienterna fick muntliga och/eller skriftliga instruktioner, om kontinuerlig 

handledning erbjöds, om knipförmågan bedömdes via palpation eller hur länge träningen 

pågick. Studier har visat att BBT har bäst effekt vid handledd träning under minst tre månader 

(Dumoulin & Hay-Smith, 2010) vilken bör erbjudas till i princip alla kvinnor med 

läckagebesvär där det inte uppenbart är ogenomförbart (Hammarström et al., 2011; SBU, 

2000). Endast en distriktssköterska erbjöd toalettassistans. En orsak till detta kan vara att 

patienter som är i behov av toalettassistans ofta har hemsjukvård vilket innebär att de 

vanligtvis inte besöker vårdcentralen för att genomgå utredning och behandling av UI, vilket i 

så fall inte är relevant i denna studie. För patienter med demens rekommenderas att personal 

ger hjälp och stöd vid toalettbesök, vilket bör ske i hemmet med hjälp av hemtjänstpersonal 

(Socialstyrelsen, 2010). 

Alla distriktssköterskor erbjöd förskrivning av inkontinensskydd. Det framgick inte av svaren 

vilka som också gav behandling, men förskrivning av inkontinensskydd får aldrig ersätta 

erbjudande av behandling av UI som i många fall kan leda till minskat eller upphört 

urinläckage (Albers-Heitner et al., 2011). En studie från Skottland visade att vårdpersonal 

oftare befäste än försökte bota urinläckage hos äldre genom att ge inkontinensskydd, och 

skydden betraktades som behandling (Dingwall & Mclafferty, 2006). Liknande resultat 

visades i en studie från Nederländerna där hälften av patienterna endast fick förskrivet 

inkontinensskydd utan samtidig behandling mot UI (Albers-Heitner, Berghmans, Nieman, 

Lagro-Janssen & Winkens, 2008). Inkontinensskydd kan förbättra livskvaliteten genom att 

förenkla sociala funktioner men de förebygger eller hindrar inte urinläckage och kan 

dessutom ge negativa sidoeffekter som t.ex. hudpåverkan eller rädsla för att skyddet ska lukta 

eller synas (Getliffe, Fader, Cottenden, Jamieson & Green, 2007). Studier har visat att inte 

alla personer med UI vill ha behandling (Andersson et al., 2004; Shaw et al., 2006; Stenzelius 

et al., 2006) och utifrån författarens egen erfarenhet av inkontinensvård är det troligt att flera 

kvinnor som distriktssköterskorna i studien träffade endast önskade inkontinensskydd. 

Orsaker till detta kan vara bl.a. att UI betraktades som ett hanterbart problem, låg tilltro till att 

behandling skulle hjälpa eller ovilja att genomgå undersökningar eller operation (Andersson 

et al., 2004; Andersson et al., 2008). Hög ålder och sjukdom skulle också kunna vara orsaker 

till att behandling inte är genomförbar och distriktssköterskan bör utifrån en bedömning av 

varje patients behov och resurser erbjuda lämplig vård (SBU, 2000). 

För att mäta resultatet av given behandling behöver uppföljning alltid genomföras (NIKOLA, 

Utvärdering och uppföljning på verksamhetsnivå). Majoriteten av distriktssköterskorna följde 

alltid eller oftast upp given behandling och vård. Den främsta orsaken till att uppföljning inte 

genomfördes var att patienten var överförd till annan vårdgivare vilket naturligtvis var 

12

elevant. Andra vanliga orsaker till avsaknad av uppföljning var tidsbrist bland 

distriktssköterskorna eller att patienten inte var intresserad av uppföljning. 

Utredning, behandling och uppföljning av UI har inte varit ett prioriterat område inom 

primärvården i ÖLL. Hösten 2011 anställdes en inkontinenssamordnare i ÖLL (Centrum för 

hjälpmedel, Andersson, G., personlig kontakt) vilket är positivt för inkontinensvården och 

ökar förutsättningarna för att kvinnor som söker hjälp för UI ska få bra vård men det finns 

fortfarande mycket kvar att göra. I primärvårdens verksamhetsplan för 2012 finns det 

exempelvis mål för KOL och diabetes men inte för UI (ÖLL, 2012). I vårdriktlinjer vid 

diabetes står det att det skall finnas en speciellt utbildad (minst 15 hp) diabetessköterska med 

avsatt tid för diabetesvård på varje vårdcentral (ÖLL, Vårdriktlinjer diabetes), men det finns 

inga motsvarande krav för inkontinenssköterskor. En distriktssköterska har många olika 

arbetsuppgifter, t.ex. mottagning med såromläggningar, blodtryckskontroller, 

livsstilsrådgivning och administrering av läkemedel. Ett av verksamhetsmålen för 

primärvården är dessutom att telefontillgängligheten ska vara minst 

90 % (ÖLL, 2012) och det är främst distriktssköterskor som arbetar med detta. Att utreda, 

behandla och följa upp en kvinna med urinläckage tar tid och det kan vara svårt att hitta och 

avsätta tiden bland övrig verksamhet. Detta avspeglades i resultatet där en av de främsta 

orsakerna till att ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens inte följdes var tidsbrist bland 

distriktssköterskorna. 

Resultatet visade att få av distriktssköterskorna hade ordentlig vidareutbildning inom UI, 

endast ett fåtal hade gått en poänggivande universitetsutbildning efter 

distriktssköterskeutbildningen. Flera distriktssköterskor uppgav att de hade fått utbildning via 

företag eller inkontinensnätverket i ÖLL, men dessa utbildningar får betraktas som sporadiska 

och otillräckliga. Några distriktssköterskor svarade att de inte hade tillräcklig kunskap om 

vårdriktlinjer vid urininkontinens och därför inte använde dem, vilket ytterligare tyder på ett 

utbildningsbehov. En studie med specialistutbildade inkontinenssjuksköterskor visade att en 

nödvändig förutsättning för deras arbete var fortlöpande utbildning samt återkoppling från 

experter (Albers-Heitner, Lagro-Janssen, Venema et al., 2011). Studier har dessutom visat att 

ökad utbildning och kunskap kan ge bättre förutsättningar för en korrekt utredning och 

behandling av patienter med UI (Albers-Heitner et al., 2007; Teunissen et al., 2006) vilket i 

sin tur kan leda till förbättrad livskvalitet, effektivare vård samt minskade samhällskostnader. 

Det borde således vara en angelägenhet för primärvårdsledningen att erbjuda 

inkontinensansvariga distriktssköterskor i ÖLL regelbunden fortbildning inom UI. 

Metoddiskussion 

Metoden som valdes till föreliggande studie var beskrivande med kvantitativ ansats, och en 

webbaserad enkätundersökning genomfördes. Metoden var lämplig eftersom syftet var att 

beskriva i vilken omfattning lokala vårdriktlinjer vid urininkontinens användes av de 

inkontinensansvariga distriktssköterskorna och ta fram kvantitativa data (Polit & Beck, 2012). 

Urvalet var alla inkontinensansvariga distriktssköterskor på vårdcentralerna i Örebro län och 

studien var en totalundersökning där hela populationen, med undantag från författaren, 

tillfrågades. I normala fall är det mycket kostsamt och tidskrävande att genomföra en 

totalstudie men eftersom urvalet endast var drygt 30 personer var den genomförbar (Trost, 

2007). Enkät valdes som insamlingsmetod eftersom den i jämförelse med intervju är 

kostnadseffektiv och deltagarna kunde vara anonyma. Den s.k. ”intervjuareffekten” 

eliminerades dessutom (Ejlertsson, 2005). Enkäten hade kunnat genomföras via telefon för att 

13

öka svarsfrekvensen, men det hade blivit på bekostnad av anonymiteten. Ett annat 

metodalternativ hade varit en kvalitativ intervjustudie vilken hade gett fördjupad kunskap och 

möjlighet till bättre helhetsperspektiv på området. Vid en intervju finns dessutom möjlighet 

till klarlägganden av intervjuaren och risken för bortfall på enskilda frågor minskar (Polit & 

Beck, 2012). 

Enkätverktyget esMaker var ett enkelt program att använda för att konstruera och distribuera 

enkäterna och det fanns tillgängligt att använda inom ÖLL utan kostnad. Svaren registrerades 

direkt i esMaker vilket var tidsbesparande och minskade risken för fel vid inmatning av data. 

Det fanns, precis som vid all elektronisk kommunikation, vissa tekniska svårigheter med den 

webbaserade enkäten, t.ex. att länken till enkäten inte uppmärksammades eller att deltagare 

glömde att klicka på ”Skicka”. Dessa problem kunde dock upptäckas vid påminnelserna. En 

fördel med den webbaserade enkäten var, förutom att den var enkel och snabb att fylla i, 

möjligheten till s.k. växelfält där deltagarna automatiskt fördes till nästa aktuella fråga. På så 

sätt minskade risken för mänskliga misstag vid ”hoppa vidare frågor” (Entergate; Polit & 

Beck, 2012). 

Enkäten testades i tre pilotstudier på personer som hade kunskap inom UI men inte var 

inkontinenssköterskor. Eftersom vårdriktlinjer vid urininkontinens är lokala för ÖLL var det 

inte möjligt att genomföra en pilotstudie bland inkontinenssköterskor i andra landsting. För att 

kontrollera enkätens reliabilitet kunde det ha varit lämpligt att verifiera användandet av 

vårdriktlinjerna hos enskilda distriktssköterskor genom t.ex. journalgranskning, detta var dock 

inte genomförbart inom ramen för studien (Polit & Beck, 2012). Flera av bakgrundsfrågorna i 

enkäten handlade om liknande områden; t.ex. fråga 3: ”Specialistutbildning 

distriktssköterska” och fråga 5: ”Hur länge har du arbetat som distriktssköterska?”. Dessa 

frågor hade kunnat sammanföras för att ytterligare förkorta och förenkla enkäten. För att 

kunna behålla deltagarnas anonymitet i den lilla populationen valdes att inte ställa frågor om 

exempelvis kön eller exakt ålder. Detta gav en lägre datanivå som dock inte påverkade 

resultatet utifrån syftet med studien. På grund av frågornas konstruktion, som i de flesta fall 

hade flera svarsalternativ med möjlighet att välja ett eller flera alternativ gick det inte att 

fastställa hur många svarsalternativ som angavs av varje deltagare. Exempelvis på fråga 14 

”Vilken behandling/vård erbjuds på din vårdcentral till en kvinna som söker hjälp för 

urinläckage?” framgick det inte vilka deltagare som erbjöd BBT via sjuksköterska och/eller 

sjukgymnast eller vilken ytterligare behandling som erbjöds på samma vårdcentral. En annan 

frågekonstruktion hade varit av värde. 

Webenkäter tenderar att ha lägre svarsfrekvens än postade enkäter och orsaker till detta kan 

vara att e-posten inte kontrolleras regelbundet, full e-postbrevlåda eller frånvaro från 

arbetsplatsen (Polit & Beck, 2012; Trost, 2007). Vid stora undersökningar med postade 

enkäter betraktas en svarsfrekvens över 65 % som bra (Polit & Beck, 2012). Svarfrekvensen i 

föreliggande studie var 73 %, vilken därmed får anses som förhållandevis hög. Populationen i 

studien var dock liten och bortfallet (9 deltagare) påverkade resultatet i större omfattning än 

det skulle ha gjort med en större population. Eftersom deltagarna var anonyma gick det inte 

att genomföra bortfallsanalys på det externa bortfallet beträffande t.ex. ålder eller följsamhet 

till vårdriktlinjerna (Ejlertsson, 2005). Tänkbara orsaker till att distriktssköterskorna inte 

besvarade enkäten kan vara långvarig frånvaro (sjukdom eller ledighet) eller tidsbrist. Det 

interna bortfallet bestod av sex frågor som inte besvarades fullständigt av alla deltagare. Fråga 

sju och tio (se bilaga 1) hade flest missade svar (5 st. vardera) men då de behandlade 

demografiska data påverkades inte resultatet nämnvärt av detta. 

14

KONKLUSION 

Studien visade att ÖLL:s vårdriktlinjer vid urininkontinens användes av majoriteten av 

distriktssköterskorna på vårdcentralerna i ÖLL. Detta kan tyda på att vårdriktlinjer är 

betydelsefulla för inkontinensvården i primärvården i ÖLL. Resultatet antydde att en del 

patienter inte ville medverka i utredning, behandling och uppföljning av UI och 

vårdriktlinjerna användes i lägre grad vid möte med patienter med kognitiva hinder som t.ex. 

demens. Denna kunskap kan användas för att förenkla och effektivisera vårdriktlinjerna så att 

de kan användas i fler situationer. En vanlig orsak till att vårdriktlinjerna inte följdes var 

tidsbrist bland distriktssköterskorna och studien kan användas av vårdcentralschefer i 

primärvården i ÖLL vid planering av distriktssköterskors uppgifter och arbetstid så att 

inkontinensvården ges högre prioritet. Resultatet visade vidare ett behov av vidareutbildning 

inom UI bland distriktssköterskorna, vilket bör uppmärksammas av primärvårdsledningen i 

ÖLL. 

FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING 

En objektiv granskning av journaler förda av inkontinensansvariga distriktssköterskor skulle 

kunna ge ytterligare kunskap om följsamhet till vårdriktlinjer vid urininkontinens samt den 

inkontinensvård som ges i primärvården. En kvalitativ intervjustudie med 

inkontinenssköterskor skulle kunna ge fördjupad kunskap om exempelvis svårigheter med 

inkontinensvård samt förslag på utvecklingsmöjligheter. 

15

REFERENSER 

Abrams, P., Cardozo, L., Fall, M., Griffiths, D., Rosier, P., Ulmsten, U., … Wein, A. (2002). 

The standardisation of terminology of lower urinary tract function: Report from the 

standardisation sub-committee of the International Continence Society. Neurourology and 

Urodynamics. 21(2), 167-178. doi: 10.1002/nau.10052 

Albers-Heitner, P., Berghmans, B., Nieman, F., Lagro-Janssen T. & Winkens, R. (2007). 

Adherence to professional guidelines for patients with urinary incontinence by general 

practitioners: a cross-sectional study. Journal of Evaluation in Clinical practice, 14, 807-811. 

doi: 10.1111/j.1365-2753.2007.00925.x 

Albers-Heitner, P., Berghmans, B., Nieman, F., Lagro-Janssen, T. & Winkens, R. (2008). 

How do patients with urinary incontinence perceive care given by their general practitioner? 

A cross-sectional study. International Journal of Clinical Practice, 62(3), 508-515. doi: 

10.1111/j.1742-1241.2007.01693.x 

Albers-Heitner, P., Lagro-Janssen, T., Joore, M., Berghmans, B, Nieman, F., Venema, P., 

…Winkens, R. (2011). Effektiveness of involving a nurse specialist for patients with urinary 

incontinence in primary care: results of a pragmatic multicentre randomised controlled trial. 

The International Journal of Clinical Practice, 65(6), 705-712. doi: 10.1111/j.1742- 

1241.2011.02652.x 

Albers-Heitner, P., Lagro-Janssen, T., Venema, P., Berghmans, B., Winkens, R., de Jonge, A. 

& Joore, M. (2011). Experiences and attitudes of nurse specialists in primary care regarding 

their role in care for patients with urinary incontinence. Scandinavian Journal of Caring 

Sciences, 25, 303-310. doi: 10.1111/j.1471-6712.2010.00827.x 

American College of Obstetricians and Gynecologists. (2009). Urinary incontinence in 

women. Hämtad 2012-03-20 från: http://www.guidelines.gov/content.aspx?id=10931 

Andersson, G., Franzén, K., Johansson, J.-E., Sahlberg-Blom, E. & Nilsson, K. (2009). 

Urininkontinens Organisation och omhändertagande i primärvården i Örebro län. CAMTÖ. 

Hämtad 2012-02-06 från: http://www.orebroll.se/Filessv/USO/Forskning/CAMT%c3%96/Microsoft%20Word%20- 

%20Urininkontinens%20organisation%20och%20omh%c3%a4ndertagande%20i%20prim%c 

3%a4rv%e2%80%a6.pdf 

Andersson, G., Johansson, J.-E., Garpenholt, Ö. & Nilsson, K. (2004). Urinary incontinence – 

prevalence, impact on daily living and desire for treatment. Scandinavian Journal of Urology 

and Nephrology, 38, 125-130. doi: 10.1080/00365590310022608 

Andersson, G., Johansson, J.-E., Nilsson K. & Sahlberg-Blom, E. (2008). Accepting and 

adjusting: older women´s experiences of living with urinary incontinence. Urologic nursing, 

28(2), 115-121. Hämtad från databasen CINAHL with Full Text. 

16

Bahtsevani, C., Udén, G. & Willman, A. (2004). Outcomes of evidence-based clinical 

practice guidelines: A systematic review. International Journal of Technology Assessment in 

Health Care, 20(4), 427-433. Hämtad från databasen CINAHL with Full Text. 

Bahtsevani, C., Willman, A., Rohlin, M. & Levi, R. (2006). Evidensbaserad vård – att 

använda vetenskaplig kunskap i det dagliga vårdarbetet. Omvårdnadsmagasinet, 5, 18-25. 

Hämtad 2012-03-20 från: http://www.swenurse.se/Documents/Publikationer%20pdffiler/S%C3%A4rtryck%20evidens.pdf 

Cheater, F. M., Baker, R., Gillies, C., Wailoo, A., Spiers, N., Reddish, S., … Cawood, C. 

(2008). The nature and impact of urinary incontinence experienced by patients receiving 

community nursing services: A cross-sectional cohort study. International Journal of Nursing 

Studies, 45, 339-351. doi: 10.1016/j.ijnurstu.2006.09.006 

Dansk Selskab for Almen Medicin. (2009). Udredning og behandling af nedre 

urinvejssymptomer hos mænd og kvinder. Hämtad 2012-03-20 från: http://www.epages.dk/dsam/1144046357/fullpdf/full4f68957293cd8.pdf 

Dingwall, L. & Mclafferty, E. (2006). Do nurses promote urinary continence in hospitalized 

older people?: an exploratory study. Journal of Clinical Nursing, 15, 1276-1286. doi: 

10.1111/j.1365-2702.2006.01381.x 

Dumoulin, C. & Hay-Smith J. (2010). Pelvic floor muscle training versus no treatment, or 

inactive control treatments, for urinary incontinence in women. Cochrane Database of 

Systematic Reviews, Issue 1, art no: CD005654. doi: 10.1002/14651858.CD005654.pub2 

Du Moulin, M. F. M. T., Hamers, J. P. H., Paulus, A., Berendsen, C. & Halfens, R. (2005). 

The role of the nurse in community continence care: a systematic review. International 

Journal of Nursing Studies, 42, 479-492. doi: 10.1016/j.ijnurstu.2004.08.002 

Ehrenberg, A. & Birgersson, C. (2003). Nursing documentation of leg ulcers: Adherence to 

clinical guidelines in a Swedish primary health care district. Scandinavian Journal of Caring 

Sciences, 17, 278-284. Hämtad från databasen CINAHL with Full Text. 

Ehrenberg, A., Ehnfors, M. & Ekman, I. (2004). Older patients with chronic heart failure 

within Swedish community health care: a record review of nursing assessments and 

interventions. Journal of Clinical Nursing, 13, 90-96. Hämtad från databasen CINAHL with 

Full Text. 

Eiman Johansson, M., Pilhammar, E., Khalaf, A. & Willman, A. (2008). Registered nurses´ 

adherence to clinical guidelines regarding peripheral venous catheters: a structured 

observational study. Worldviews on Evidence-Based Nursing, 5(3), 148-169. Hämtad från 

databasen: CINAHL with Full Text. 

Ejlertsson, G. (2005). Enkäten i praktiken – en handbok i enkätmetodik. Lund: 

Studentlitteratur. 

Ejlertsson, G. (2003). Statistik för hälsovetenskaperna. Lund: Studentlitteratur. 

17

Entergate. Hämtad 2012-02-16 från: http://www.entergate.se 

Franzén, K., Johansson J-E., Andersson, G., Pettersson, N. & Nilsson, K. (2009). Urinary 

incontinence in women is not exclusively a medical problem: a population-based study on 

urinary incontinence and general living conditions. Scandinavia Journal of Urology and 

Nephrology, 43(3), 226-232. doi: 10.1080/00365590902808566 

Gerrits, M., Avery, T. & Lagro-Janssen, A. (2008). Urinary incontinence management in 

women: audit in general practice. Journal of Evaluation in Clinical Practice, 14, 836-838. 

doi: 10.1111/j.1365-2753.2008.01054.x 

Getliffe, K., Fader, M., Cottenden, A., Jamieson, K. & Green, N. (2007). Absorbent products 

for incontinence: “treatment effects” and impact on quality of life. Journal of Clinical 

Nursing, 16, 1963-1945. doi: 10.1111/j.1365-2702.2006.01812.x 

Hammarström, M., Nilsson, K., Arvonen, T., Uustal Fornell E., Larsson, B., Stenzelius, K., 

… Moa, G. (2011). Indikation för operation vid ansträngningsinkontinens hos kvinnor. 

Rapport 2011:06 från samarbetsprojektet Nationella medicinska indikationer. Hämtad 2012- 

03-20 från: http://www.skl.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=0a829b28- 

4b7f-4ed2-8dbfe191bca343ba&FileName=Indikation_f%C3%B6r_operation_vid_anstr%C3% 

A4ngningsinkontinens_hos_kvinnor.pdf 

Hägglund, D. & Ahlström, G. (2007). The meaning of women´s experience of living with 

long-term urinary incontinence is powerlessness. Journal of Clinical Nursing, 16(10), 1946- 

1954. doi: 10.1111/j.1365-2702.2006.01787.x 

Imamura, M., Abrams, P., Bain, C., Buckley, B., Cardozo, L., Cody, J.,…Vale, L. (2010). 

Systematic review and economic modelling of the effectiveness and cost-effectiveness of nonsurgical 

treatments for women with stress urinary incontinence. Health Technology 

Assessment, 14(40). doi: 10.3310/hta14400 

Lugtenberg, M., Burgers, J. S. & Westert, G. P. (2009). Effects of evidence-based clinical 

practice guidelines on quality of care: a systematic review. Quality and Safety in Health Care, 

18(5), 385-392. doi: 10.1136/qshc.2008.028043 

Moore, K. H., O´Sullivan, R. J., Simons, A., Prashar, S., Anderson, P. & Louey, M. (2003). 

Randomised controlled trial of nurse continence advisor therapy compared with standard 

urogynaecology regimen for conservative incontinence treatment: efficacy, costs and two year 

follow up. International Journal of Obstetrics and Gynaecology, 110, 649-657. Hämtad från 

databasen CINAHL with Full Text. 

National Institute for Health and Clinical Excellence. (2006). Urinary incontinence The 

management of urinary incontinence in women. Hämtad 2012-03-20 från: 

http://www.nice.org.uk/nicemedia/live/10996/30281/30281.pdf 

NIKOLA. Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting. Absorberande produkter. Hämtad 

2012-03-22 från: http://www.hi.se/sv-se/Nikola/hjalpmedel/Absorberande-produkter-/ 

18

NIKOLA. Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting. (2010). Kvalitetsprogram vid 

blåsfunktionsstörning. Hämtad 2012-02-01 från: 

http://www.hi.se/Global/Dokument/Nikola/kvalitetsprogram-oppet/1Huvuddolk100927.pdf 

NIKOLA. Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting. Utvärdering och uppföljning på 

verksamhetsnivå. Hämtad 2012-01-27 från: 

http://www.hi.se/sv-se/Nikola/kvalitetsprogram/utvardering-uppfoljning/ 

Papanicolaou, S., Hunskaar, S., Lose, G. & Sykes, D. (2005). Assessment of bothersomeness 

and impact on quality of life of urinary incontinence in women in France, Germany, Spain 

and the UK. British Journal of Urology International, 96, 831-838. doi: 10.1111/j.1464- 

410X.2005.05722.x 

Polit, D. F. & Beck, C. T. (2012). Nursing research: Generating and Assessing Evidence for 

Nursing Practice. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. 

Primärvården Örebro läns landsting. (2007). Vårdriktlinjer vid urininkontinens för 

distriktssköterskor, sjukgymnaster och barnmorskor. Hämtad 2011-03-18 från (intern länk): 

http://intra.orebroll.se/templates/page.aspx?id=98982 

Primärvården Örebro läns landsting. (2003). Vårdriktlinjer vid urininkontinens. Gäller för 

distriktsläkare i Primärvården Örebro läns landsting. Hämtad 2012-02-01 från: 

http://www.orebroll.se/sv/Halsa-och-vard/Forvardgivare/Vardpraxis/Vardriktlinjer/Urininkontinens/ 

Samuelsson, E., Månsson, L. & Milsom, I. (2001). Incontinence aids in Sweden: users and 

costs. British Journal of Urology International, 88, 893-898. Hämtad från databasen Medline 

with Full Text. 

Sandblom, M., Stålhammar, J. & Rezapour, M. (2006). Vårdprogram för inkontinens nådde 

inte sitt syfte. Läkartidningen, 49(103), 3941-3945. Hämtad 2012-03-20 från: 

http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/5/5624/LKT0649s3941_3945.pdf 

Schröder, A., Abrams, P., Andersson, K-E., Artibani, W., Chapple, C. R., Drake M. J.,… 

Thüroff, J. W. (2010). Guidelines on Urinary Incontinence European Association of Urology. 

Hämtad 2012-04-12 från: 

http://www.uroweb.org/gls/pdf/Urinary%20Incontinence%202010.pdf 

SFS 2003:460 Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Hämtad 2012-02-21, 

från Riksdagen, http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/ 

Svenskforfattningssamling/Lag-2003460-om-etikprovning_sfs-2003-460/?bet=2003:460 

SFS 2010:659. Patientsäkerhetslag. Hämtad 2012-02-21, från Riksdagen, 

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling 

/Patientsakerhetslag-2010659_sfs-2010-659/?bet=2010:659 

Shaw, C., Das Gupta, R., Williams, K. S., Assassa, R. P. & McGrother, C. (2006). A survey 

of help-seeking and treatment provision in women with stress urinary incontinence. British 

Journal of Urology International, 97, 752-757. doi: 10.1111/j.1464-410X.2006.06071.x 

19

Socialstyrelsen. (2005). Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. Hämtad 2012- 

02-07, från Socialstyrelsen, 

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9879/2005-105- 

1_20051052.pdf 

Socialstyrelsen. (2010). Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010 

– stöd för styrning och ledning. Hämtad 2012-02-01, från Socialstyrelsen, 

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18012/2010-5-1.pdf 

Statens beredning för medicinsk utvärdering. (2000). Behandling av urininkontinens. (SBU 

rapport Nr 143). Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering. 

Stenberg, M. & Wann-Hansson, C. (2011). Health care professionals´attitudes and 

compliance to clinical practice guidelines to prevent falls and fall injuries. Worldviews on 

Evidence-Based Nursing, 8(2), 87-95. Hämtad från databasen CINAHL with Full Text. 

Stenzelius, K., Westergren, A., Mattiasson, A. & Rahm Hallberg, I. (2006). Older women and 

men with urinary symptoms. Archives of Gerontology and Geriatrics, 43, 249-265. doi: 

10.1016/j.archger.2005.11.001 

Svensk sjuksköterskeförening. (2005). Strategi för kvalitetsutveckling av omvårdnad. Hämtad 

2012-02-07 från: http://www.swenurse.se/Documents/Publikationer%20pdffiler/Strategif%c3%b6rkvalitetsutvecklingavomv%c3%a5rdnad.pdf 

Sveriges Kommuner och Landsting & Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi. (2006). 

Slutrapport från arbetsgruppen för nationella indikationer för gynekologi. Nationella 

riktlinjer för behandling av inkontinens och prolaps. Hämtad 2012-02-01 från: 

http://www.skl.se/vi_arbetar_med/halsaochvard/kvalitetsutveckling/medicinskaindikationer/m 

edink_rapporter 

Sykepleiernes Samarbeid i Norden. (2003). Etiska riktlinjer för omvårdnadsforskning i 

Norden. Vård i Norden 4; 70 (23). Hämtad 2012-03-20 från: 

http://www.sykepleien.no/ikbViewer/Content/337889/SSNs%20etiske%20retningslinjer.pdf 

Teunissen, D., van den Bosch, W., van Weel, C. & Lagro-Janssen, T. (2006). Urinary 

incontinence in the elderly: Attitudes and experiences of general practitioners. Scandinavian 

Journal of Primary Health Care, 24, 56-61. doi: 10.1080/02813430500417920 

Teunissen, D., van Weel, C. & Lagro-Janssen, T. (2005). Urinary incontinence in older people 

living in the community: examining help-seeking behaviour. British Journal of General 

Practice, 55, 776-782. Hämtad från databasen Medline with Full Text. 

Trost, J. (2007). Enkätboken. Lund: Studentlitteratur. 

Viktrup, L. & Alling Møller, L. (2004). The handling of urinary incontinence in Danish 

general practices after distribution of guidelines and voiding diary reimbursement: an 

observational study. BMC Family Practice, 5, 13-19. doi: 10.1186/1471-2296-5-13 

20

Williams, K. S., Assassa, P. R., Cooper, N. J., Turner, D. A., Shaw, C., Abrams, K. R., … 

McGrother, C. W. (2005). Clinical and cost-effectiveness of a new nurse-led continence 

service: a randomised controlled trial. British Journal of General Practice, 55(518), 696-703. 

Hämtad från databasen Medline with Full Text. 

Willman, A., Stoltz, P. & Bahtsevani, C. (2011). Evidensbaserad omvårdnad – en bro mellan 

forskning och klinisk verksamhet. Lund: Studentlitteratur. 

World Health Organisation, WHO. (1997). WHOQOL Measuring quality of life. Hämtad 

2012-06-05 från: http://www.who.int/mental_health/media/68.pdf 

Wyman, J. F., Burgio, K. L. & Newman, D. K. (2009). Practical aspects of lifestyle 

modifications and behavioural interventions in the treatment of overactive bladder and 

urgency incontinence. International Journal of Clinical Practice, 63(8), 1177-1191. doi: 

10.1111/j.1742-1241.2009.02078.x 

Örebro läns landsting, ÖLL. CAMTÖ: Hämtad 2012-06-05 från: 

http://www.orebroll.se/sv/uso/Forskning/Forskningsenheter/CAMTO/ 

Örebro läns landsting, ÖLL. (2012). Verksamhetsplan 2012 – Primärvården. Hämtad 2012- 

04-02 från: http://www.orebroll.se/Filessv/%c3%96rebro%20l%c3%a4ns%20landsting/Politik/Landstingsstyrelsen/Protokoll/2012/Pr 

otokoll_landstingsstyrelsen_120305_06_del_2.pdf 

Örebro läns landsting. ÖLL. Vårdpraxis. Vårdriktlinjer – diabetes. Hämtad 2012-04-02 från: 

http://www.orebroll.se/sv/Halsa-och-vard/Forvardgivare/Vardpraxis/Vardriktlinjer/Diabetes/Organisation/ 

21

1. Hur gammal är du? 

25-34 

35-44 

45-54 

55-64 

65- 

2. Grundutbildning sjuksköterska 

1965-1974 

1975-1984 

1985-1994 

1995-2004 

2005- 

3. Specialistutbildning distriktssköterska 

1965-1974 

1975-1984 

1985-1994 

1995-2004 

2005- 

Ingen speicalistutbildning till distriktssköterska 

Bilaga 1

4. Vilken/vilka utbildningar har du inom inkontinensvård? 

Du kan välja flera alternativ. 

Det som ingår i distriktssköterskeutbildningen 

Via hjälpmedels- eller läkemedelsföretag 

Internutbildning på arbetsplatsen 

Poänggivande universitetsutbildning 

Via inkontinensnätverket i Örebro läns landsting 

Annat ________________________________________________________ 

5. Hur länge har du arbetat som: Antal år 

Sjuksköterska 

Distriktssköterska 

0-4 

5-9 

10-14 

15-19 

20- 

0-4 

5-9 

10-14 

15-19 

6. Hur många år har du arbetat på din nuvarande vårdcentral? 

______________________ 

20- 

7. Vem/vilka, förutom du, har särskilt ansvar för inkontinensvården på din vårdcentral? 


Ytterligare en sjuksköterska/distriktssköterska 

Barnmorska 

Distriktsläkare 

Sjukgymnast 

Annat ____________________________________________________________

8. Hur blev du inkontinensansvarig på din vårdcentral? 

Jag blev tilldelad uppgiften 

Jag valde uppgiften aktivt eftersom jag är intresserad av området 

"Det bara blev så" 

Annat _____________________________________________________________ 

9. Hur många år har du varit inkontinensansvarig på din vårdcentral? 

_________________________ 

10. Hur många år har du varit inkontinensansvarig på annan vårdcentral? 

_________________________ 

11. Utgår du från Vårdriktlinjer vid urininkontinens när du möter en kvinna som söker hjälp för 

urinläckage? 

Ja, alltid 

Oftast 

Hälften av gångerna 

Sällan 

Nej, aldrig 

12. Av vilken/vilka orsaker använder du inte Vårdriktlinjer vid urininkontinens när du möter en 

kvinna med urinläckage? 


Patienten har kognitiva hinder (t.ex. demens) 

Jag har inte tillräckligt med kunskap om vårdriktlinjerna 

Patienten vill inte medverka 

Jag tycker inte att vårdriktlinjerna är till någon hjälp 

Tidsbrist 

Jag känner inte till vårdriktlinjerna 

Jag tycker att det är krångligt att hitta vårdriktlinjerna på hemsidan 

Jag har gjort en individuell bedömning av patienten och väljer att inte använda vårdriktlinjerna 

Annat ___________________________________________________

13. Vilken utredning genomför du då en kvinna söker hjälp för urinläckage? 


Anamnes med frågeformulär 

Urinprov 

Blodsocker 

Miktionslista 

Blöjvägningstest 

Provokationstest 

Annat _____________________________________________________ 

14. Vilken behandling/vård erbjuds på din vårdcentral till en kvinna som söker hjälp för 

urinläckage? 


Bäckenbottenträning via sjuksköterska 

Bäckenbottenträning via sjukgymnast 

Blåsträning 

Vätskekontroll 

Toalettassistans 

Läkemedel 

Förskrivning av inkontinensskydd 

Annat _________________________________________________________ 

15. Brukar du följa upp given behandling/vård till en kvinna med urinläckage? 

Ja, alltid 

Oftast 

Hälften av gångerna 

Sällan 

Nej, aldrig

16. Av vilken/vilka orsaker följer du inte upp given behandling/vård? 


Tidsbrist 

Patienten ej uppsatt på väntelista och föll ur systemet 

Patienten inte intresserad av uppföljning 

Sjukgymnast följer upp bäckenbottenträning 

Patienten överförd till annan vårdgivare 

Annat ____________________________________________________________ 

17. När, efter insatt behandling/vård genomför du uppföljning? 


Efter 3-5 månader 

Efter 1 år 

Efter 2 år 

Annat ________________________________________________________________ 

Tack för din medverkan!

Örebro januari 2012 

Till dig som är verksamhetschef på vårdcentral i Örebro län 

Bilaga 2 

Kunskapen om användandet av vårdriktlinjer vid urininkontinens inom primärvården i Örebro 

läns landsting är begränsad. Vi vill i denna studie ta reda på i vilken omfattning vårdriktlinjer 

vid urininkontinens används av sjuksköterskor i vården av kvinnor med urinläckage. 

Resultatet av studien kommer att redovisas i en magisteruppsats som beräknas vara klar i juni 

2012. 

En webbenkät kommer att skickas till alla inkontinensansvariga sjuksköterskor vid samtliga 

vårdcentraler i Örebro län. Deltagandet är naturligtvis helt frivillig men alla svar är 

betydelsefulla för undersökningens resultat. Svaren från varje enskild inkontinenssköterska 

kan inte ersättas med någon annan deltagare. Enkäten tar ca fem minuter att genomföra. 

Svaren kommer att vara anonyma. Enkätprogrammet kommer att skicka ut en påminnelse 

efter ca en vecka till de som inte har svarat. Svaren kommer att bearbetas i enkätprogrammet 

esMaker. 

Vi önskar att den inkontinensansvariga sjuksköterskan vid din vårdcentral kan delta i 

enkätundersökningen. Verksamhetscheferna vid vårdcentralerna i centrala Örebro och 

Odensbacken fick ovanstående information vid ett chefsmöte den 27 januari. De gav då sitt 

medgivande till enkätutskick. Om du har synpunkter på genomförandet eller motsätter dig att 

enkäten skickas till din vårdcentral ber vi dig höra av dig via mail eller telefon senast den 8 

februari. 

Kontaktuppgifter: annika.imhagen@orebroll.se eller 019-602 33 15. 

Vänliga hälsningar 

Annika Imhagen Gunnel Andersson 

Distriktssköterska Leg sjuksköterska, uroterapeut, med dr 

Olaus Petri vårdcentral Urologkliniken, USÖ 

Inkontinenssamordnare ÖLL

Till dig som arbetar som inkontinensansvarig sjuksköterska på vårdcentral i Örebro län 

Bilaga 3 

Kunskapen om användandet av vårdriktlinjer vid urininkontinens inom primärvården i Örebro 

län är begränsad. Vi vill i denna studie ta reda på i vilken omfattning Vårdriktlinjer vid 

urininkontinens används av sjuksköterskor i vården av kvinnor med urinläckage. Resultatet av 

studien kommer att redovisas i en magisteruppsats som beräknas vara klar i juni 2012. 

Följande enkät skickas till alla inkontinensansvariga sjuksköterskor på vårdcentralerna i 

Örebro län. Vi har fått ditt namn via Inkontinensnätverket i Örebro läns landsting eller efter 

kontakt med din vårdcentral. 

Ditt deltagande är naturligtvis helt frivilligt men vi är tacksamma om du tar dig tid att svara på 

enkäten som tar ca fem minuter att genomföra. Försök att svara så fullständigt du kan på 

frågorna. Genomför gärna webbenkäten så snart du har möjlighet, helst inom en vecka. I och 

med att du svarar på enkäten ger du ditt samtycke till att delta i studien. 

Dina svar är anonyma. Ingen av oss som arbetar med studien kommer att veta vem som har 

svarat vad. Enkätprogrammet kommer automatiskt att skicka ut en första påminnelse efter ca 

en vecka och en andra påminnelse efter ytterligare ca fem dagar till de som inte har svarat. 

Svaren kommer att bearbetas i enkätprogrammet esMaker. 

Kontakta Annika Imhagen, via mail; annika.imhagen@orebroll.se eller på telefon; 

019-602 33 15 om du har några frågor eller synpunkter. 

Tack för din medverkan! 

Örebro februari 2012 





Påminnelse om deltagande i enkätstudie om Vårdriktlinjer vid urininkontinens 

Bilaga 4 

För ca en vecka sedan skickades en webbenkät till dig med frågor gällande användande av 

vårdriktlinjer vid urininkontinens i primärvården. 

Vi har ännu inte fått något svar från dig. 

Ditt deltagande är naturligtvis helt frivilligt, men det är viktigt för undersökningens kvalitet 

att även du svarar. Enkäten tar ca fem minuter att genomföra och vi är tacksamma om du kan 

svara på frågorna så snart som möjligt. I och med att du svarar på enkäten ger du ditt 

samtycke till att delta i studien. 


svarat vad. 









Påminnelse om deltagande i enkätstudie om Vårdriktlinjer vid urininkontinens 

Bilaga 5 

För snart två veckor sedan skickades en webbenkät till dig med frågor gällande användande 

av vårdriktlinjer vid urininkontinens i primärvården. 

Vi har ännu inte fått något svar från dig. 

Ditt deltagande är naturligtvis helt frivilligt, men det är viktigt för undersökningens kvalitet 

att även du svarar. Enkäten tar ca fem minuter att genomföra och vi är tacksamma om du kan 

svara på frågorna så snart som möjligt. I och med att du svarar på enkäten ger du ditt 

samtycke till att delta i studien. 


svarat vad.

Seminarieexemplar, får ej spridas - Örebro läns landsting

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?