SäveånS

Bild 5. Skred vid Knavrabro. Foto: Anders Nilsson, Göteborgs Naturhistoriska museum, Västarvet.
Under vinterhalvåret då växterna vilar kan inget vatten bindas in i växtbiomassa
och då luften är kallare kan betydligt mindre vatten avdunsta. Då
magasineras emellertid under normala vintrar en stor del av nederbörden
som snö. Därmed har vi kommit in på nästa faktor i vattenbalansekvationen.
När regnet faller på jordar med varierande grad av genomsläpplighet
sipprar det mer eller mindre snabbt ner i marken där det magasineras. Så
länge det inte handlar om stora regnmängder stannar det mesta av vattnet
kvar i ytliga jordskikt och ger upphov till markfuktighet. Men när det
regnar mycket och de ytliga markskikten är mättade sipprar vattnet djupare
ner och bildar grundvatten. Det är stora vattenmängder som magasineras i
marken. Vid regn trycker det nya vattnet det gamla framför sig nedströms.
Grundvattnet rör sig således långsamt i landskapet. I sänkor kommer det
i dagen i form av sjöar. Det kan ta flera år för en vattendroppe att förflytta
sig från markytan till en sjö. Så vid avrinningen i bäckar och åar efter ett
häftigt regn är det inte i första hand regnvattnet utan det magasinerade
vattnet som forsar fram.
Det är de stora grundvattenmagasinen som ger förklaringen till att vår lilla
skogsbäck kan fortsätta att porla långt efter det att regnet upphört. Magasinen
jämnar ut vattenföringen i landskapet. När det regnar fylls markens
vattendepåer. Det är först när de är fyllda och marken mättad med vatten
som regn kan resultera i direktavrinning.
Om vi går tillbaka till vattenbalansekvationen ser vi att ju mer vatten som
avdunstar och magasineras, desto mindre blir kvar till avrinning. När vi avverkar
skog kan träden inte längre suga upp vatten och avdunstningen minskar.
Det vatten som inte avdunstar kommer i stället att fylla på magasinen.
Säveåns landskap 13