SäveånS

14 Västarvet rapport
Markfuktigheten ökar och grundvattennivån stiger. Det blir blött på hygget.
Nya träd får svårt att växa upp i blötan. Av denna anledning skyddsdikas
hygget för att leda bort överskottsvattnet. Markens magasinerande förmåga
reduceras och avrinningen ökar. När vatten forsar snabbare genom landskapet
river det också med sig mer lera, slam och näringsämnen som borde
ha legat kvar i markerna och bidragit till skogens tillväxt.
Också när vi bygger hus och vägar minskar vi magasinskapaciteten genom
dräneringar. Regnvatten måste ledas bort från tak, vägar och andra
hårdgjorda ytor. Inget magasineras utan allt rinner ner i dagvattenbrunnar
som via avloppsledningar leder direkt ut i vattendrag. I motsats till
det naturliga förhållandet hamnar regnvattnet nu omedelbart i de större
vattendragen.
När vi diskuterar samhällsplanering och natur- och kulturvård i anslutning
till Säveån duger det inte att vi enbart fokuserar på ån och dess stränder.
När vattnet har kommit dit har det, som vi sett, gjort en ganska lång
resa. Hur skogen sköts i exempelvis Risveden har betydelse för tillrinningen
i Mjörn och Säveån.
I arbetet med Säveån utgår vi därför från hela avrinningsområdet. Detta
faller sig också ganska naturligt inte bara ur ett biologiskt perspektiv, utan
även ur ett historiskt och kulturellt. Bergsryggarna som avgränsar olika
avrinningsområden har utgjort naturliga hinder för människors rörelse
i landskapet. Det har varit lättare att transportera sig själv och sina varor
inom respektive avrinningsområde än mellan dem. De större vattendragen
utgjorde länge de viktigaste transportlederna för tungt gods. Människor
som bodde och arbetade inom ett avrinningsområde hade därför i regel
mer gemensamt inbördes än vad de hade med folk från angränsande områden.
Gränser mellan socknar, härader, landskap, län etcetera överensstämmer
ofta väl med gränser mellan olika avrinningsområden, även om detta
naturligtvis inte är regelmässigt. Men även höjdryggarna utgjorde viktiga
kommunikationsstråk eftersom marken var mer väldränerad. Längs åsarna
var skogen därför ofta mer gles och lättgången.
A r b e t a m e d n a t u r e n – i n t e m o t d e n
Det är viktigt att alla aktörer inom ett avrinningsområde förstår problemställningarna.
Människan är helt beroende av fungerande ekosystem. Att
till exempel påskynda vattnets avrinning mot havet med åtföljande närsaltsförluster
är varken förenligt med uthålligt jord- och skogsbruk eller
naturvård. Kunskap är förutsättningen för att gemensamt arbeta för att
säkra våra barns och barnbarns framtid.
Tiden för kosmetiska naturvårdsåtgärder är över! För att få en bild av hur
stora förändringar i landskapet som människan givit upphov till, måste vi
ha något att jämföra med. Hur skulle naturlandskapet se ut om människan