SäveånS

22 Västarvet rapport
Säveåns dalgång är som framgått inte bara ett naturlandskap, den är i
högsta grad också ett kulturlandskap – ett landskap som präglats av människan
genom årtusenden. Dalgången och sjösystemen är kantade av fornlämningar
som vittnar om mänsklig närvaro i området i gångna tider.
De äldsta bosättningsspåren i området är omkring 9 000 år gamla och
härrör från den period som brukar kallas för äldre stenålder eller jägarstenålder.
Från den yngre stenåldern, bondestenåldern, finns förutom boplatser
ett fåtal stenkammargravar i form av hällkistor. Brons- och järnåldern är representerad
i området främst genom gravar i form av rösen, stensättningar,
högar, resta stenar och domarringar.
Markerna i Säveåns dalgång har under lång tid nyttjats för odling och
djurbete. Gårds- och bybildningarna i området är många och dessutom ofta
av hög ålder. Vissa kan förmodas ha uppkommit redan under järnåldern.
Fiske i Säveån och i de tillhörande sjösystemen har spelat en viktig roll som
komplement och binäring till jordbruket. Vattnet har också brukats som
kraftkälla för kvarnar, sågar, kraftverk och en mängd industrier.
Längs Säveån och dess vatten finns en rik industrihistoria. Tidiga etableringar
skedde redan under 1700-talet, följda av expansiva perioder under
1800- och 1900-talen med kontinuitet in i 2000-talet. Med koncentration till
tätorterna och städerna längs ådalgångarna finns äldre välbevarade industrimiljöer
och en levande industriverksamhet som representerar en mängd
företag av varierande storlek. Bilden skiftar från mindre kvarnar och sågar
på landsbygden till ett storskaligt industrilandskap vid åns nedre lopp i
Göteborg. Tillsammans med vattenkraften har järnvägen i många fall varit
av avgörande betydelse för utvecklingen.
Bild 11. Industriområdet vid Gullbergsvass, med Gamlestadens fabriker i bakgrunden. Foto: Rolf
Danielsson, Västarvet.