Nr 2 2012 - Neurologi i Sverige

I takt med medicinska framgångar ökar också kvaliteten och exaktheten på hur symtom
kan mätas och registreras. Det gäller inte minst inom de neurologiska sjukdomarna där
rörelsehandikapp kan vara ett av de mest utmärkande symtomen. Detta ställer också krav
på att exempelvis rörelseförmågan kan mätas så objektivt som möjligt. Här redogör civilingenjör
Mats Eklund, Qbtech AB, och docent Bo Johnels, institutionen för neurovetenskap
och fysiologi, Göteborg, för olika metoder för rörelsemätning, med ett exempel ur den
kliniska verkligheten inom Parkinsonvården.
Förmågan att ta hand om sig själv är starkt förknippad
med rörelseförmågan. Det gäller både den faktiska graden
av handikapp och den egna uppfattningen om självständighet.
Det finns ett flertal sjukdomar, exempelvis Parkinsons
sjukdom, där de mest utmärkande symtomen gäller just rörelseförmågan.
Fysiskt mätbara symtom av denna typ har den
fördelen att de är åtkomliga för objektiv mätning, vilket kan
vara svårt att uppnå när det gäller en självuppskattad egenskap
som exempelvis smärta eller sinnesstämning.
Intressant nog finns det inte sällan ett samband mellan
sinnesstämning och rörelse. Guo och Matousek har konstaterat
att nedsatt kognition korrelerar med rörelseförmåga 1 .
Schön-Olsson drar slutsatsen att om man kan hantera förväntan
om smärta i rörelsen så kan man både öka rörligheten
och minska smärtan 2 . Det är dock viktigt att understryka att
även om motoriska symtom är påtagliga och lättillgängliga
måste man givetvis beakta patienten i sin helhet utifrån dess
upplevelse. Det kanske inte spelar så stor roll för patienten
hur god rörelseförmågan är om han/hon samtidigt lider av
en depression, sömnlöshet eller svår smärta.
Maskinell Metod idealisk
Allteftersom framstegen inom de medicinska vetenskaperna
förlänger människans livslängd och höjer livskvaliteten lyckas
vi också adressera alltfler detaljer och finstämmiga samband,
vilket leder till att vi utvecklar alltmer verklighetsnära
modeller för symtomregistrering. Det är naturligtvis mycket
bra, men det skapar också behov av att kunna överblicka och
registrera fler variabler och samband.
Vid rehabilitering av rörelsehandikapp behövs utvärdering
av insatta resurser, dels för att avgöra om dessa har effekt så
att patientens rörlighet verkligen förbättras, dels för att kun-
na jämföra olika behandlingsmetoder. Av tradition används
då subjektiv mätteknik med utvärdering mot olika skattningsskalor
och frågeformulär.
Dessa brukar utvärderas genom att en grupp utförare gör
samtidiga skattningar av en eller flera patienter och att man
sedan jämför dessa mätningar. De statistiska noggrannhetsmått
man då får kan emellertid kritiseras eftersom det inte
är säkert att mätningar som är gjorda vid andra tillfällen, i
andra miljöer, med andra utförare och patienter faller inom
metodens deklarerade noggrannhet.
Skattningar gjorda av människor är alltid subjektiva mått
och kan vara tidsödande. Modern teknik kan vara till stort
stöd i både forskning och klinik. Idealet är att man har en
maskinell metod som tillåter sant objektiva mätningar som
inte varierar beroende på person, mätplats eller tillfälle. Objektiv
mätning är vetenskapens vassaste verktyg.
objektiv rörelseMätning
Inom medicinsk rörelsemätning på människa utnyttjas ett
flertal tekniker och principer, var och en med sina för- och
nackdelar. Ett objektivt mätningsförfarande är ofta kopplat
till någon form av standardiserad metod för resultatframställning,
vilket har det goda med sig att det är lätt att ställa frågor
kring jämförbarhet och repeterbarhet vilket annars lätt
kommer i skymundan.
De objektiva teknikerna i sig tenderar alltså att främja
evidensbaserad mätning och utvärdering. En annan intressant
egenskap är att metoderna numera oftast är datoriserade
och innehåller någon form av datalagring vilket medger enkel
åtkomst av mätresultat och möjligheten att ytterligare vidareutveckla
metoderna genom statistisk behandling av stora
datamängder. Givetvis ställer detta stora krav på datasä-
neurologi i sverige nr 2– 12 49