Hälso- och sjukvården vid marinen. 1915 1/10-30/9 1916 (pdf)

Hälso- och sjukvården vid marinen. 1915 1/10-30/9 1916. –
(Sveriges officiella statistik).
Digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) 2011.
urn:nbn:se:scb-halma-1915
INLEDNING
TILL
Hälso- och sjukvården vid marinen / Marinöverläkaren. –
Stockholm, 1912-1943. - (Sveriges officiella statistik).
Täckningsår: 1911/12-1942.
1911/12-1942 med innehållsförteckning på franska. –
1911/12-1912/13 även med sammanfattning på franska.
Föregångare:
Bidrag till Sveriges officiella statistik. K, Hälso- och sjukvården. 1,
Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år ... – Stockholm : Norstedt,
1864-1912. - Sundhetskollegium ersattes 1879 av Medicinalstyrelsen.
Täckningsår: 1861-1910 = Ny följd 1-50.
Efterföljare:
Hälso- och sjukvård vid försvaret / Försvarets sjukvårdsförvaltning. –
Stockholm : 1944–1970. – (Sveriges officiella statistik).
Täckningsår: 1943-1969.
Årg. 1943-1944 med titel: Hälso- och sjukvård vid försvaret och veterinärvård
vid armén.
Översiktspublikation:
Historisk statistik för Sverige. Statistiska översiktstabeller : utöver i del I
och del II publicerade t.o.m. år 1950 / Statistiska centralbyrån. – Stockholm,
1960.
Tab. 157. Militära sjukvården 1903-1947.

SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK
HÄLSO- OCH SJUKVÅRD
HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN
VID MARINEN
1915 1 /10 - 30 /9 1916
AV
MARINÖVERLÄKAREN
STOCKHOLM 1916
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
163377

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
A. Berättelse jämte texttabeller.
1. Läkarpersonalen
Sid
8
2. Sjukvårdarpersonalen 9
3. Sjukvårdslokalerna 10
4. Sjukvårdsmaterielen 13
5. De sanitära förhållandena i land 15
6. De sanitära förhållandena till sjöss 17
7. Om sjukligheten och dödligheten på flottans stationer 28
8. Om verksamheten vid flottans sjukhus 40
9. Om sjukligheten och dödligheten ombord 42
10. Om sjukligheten och dödligheten vid kustartilleriet 48
11. Revaccinationen vid marinen 50
12. Om tandvården vid marinen 51
B. Tabeller med bilagor.
Tab. 1 a. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer, underofficerare
och manskap) 1915 1 /10 - 30 /9 1916 56
Tab. 1 b. Sjukligheten (å stationerna) bland daglönare vid flottans varv 1915 1 /10 - 30 /9 1916 56
Tab. I. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer, underofficerare
och manskap med varvsarbetare) 1910 1 /10 - 30 /9 1915 57
Tab. 2. Sjukligheten bland värnpliktige vid flottans stationer 1915 1 /10 - 30 /9 1916 57
Tab. II. Sjukligheten bland värnpliktige vid flottans stationer 1910 1 /10 - 30 /9 1915 58
Tab. 3 a. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland flottans stam och beväring
å stationerna 1915 1 /10 - 30 /9 1916 58
Tab. 3 b. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland daglönare vid flottans
varv 1915 1 /10 - 30 /9 1916 59
Tab. III. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid flottan (å stationerna)
1910 1 /10 - 30 /9 1915 60
4 a. Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare undantagna) 1915 1 /10 -
30 /9 1916 60
Tab. 4 b. De vid flottans stationer 1915 1 /10 - 30 /9 1916 dödas tjänstetid och ålder, som varit
stamanställda 61
Tab. IV a. Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare undantagna) 1910 1 /10 -
30 /9 1915 61
Tab. IV b. De vid flottans stationer 1910 1 /10 - 30 /9 1915 dödas tjänstetid och ålder, som varit
stamanställda 62
Tab. 5. Avskedade (tillhörande stammen) på grund av sjukdom och yttre skador vid flottans
stationer 1915 1 /10 - 30 /9 1916 62

4
Sid.
Tab. 6 a. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, medicinska
avdelningen, 1915 1 /10 - 30 /9 1916 63
Tab. 6 b. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, kirurgiska
avdelningen, 1915 1 /10 - 30 /9 1916 67
Tab. VI a. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, medicinska
avdelningen, 1910 1 /10 - 30 /9 1915 72
Tab. VI b. Statistisk sammanställning av värdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, kirurgiska
avdelningen, 1910 1 /10 - 30 /9 1915 74
Tab. 7 a. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående operationer, som
utförts å intagna patienter 1915 1 /10 - 30 /9 1916 77
Tab. 7 b. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående polikliniskt utförda
operationer, 1915 1 /10 - 30 /9 1916 80
Tab. VII. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående operationer, som
utförts å intagna patienter 1910 1 /10 - 30 /9 1915 81
Tab. 8. Sammanställning av fartygsläkarnas statistik över sjukligheten å flottans övningsexpeditioner
1915 1 /10 - 30 /9 1916 83
Tab. 9. Statistisk översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditioner 1915 1 /10 - 30 /9 1916... 88
Tab. IX. Statistisk översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditioner 1910 1 /10 - 30 Tab. 10. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1915
/9 1915... 90
1 /10 - 30 /9 1916 90
Tab. X. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1910 1 /10 - 30 /9 1915 91
Tab. 11. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1915 1 /10 - 30 /9 1916 92
Tab. XI. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1910 1 /10 - 30 /9 1915 93
Tab. 12. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland kustartilleriets stam
och beväring 1915 1 /10 - 30 /9 1916 94
Tab. XII. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid kustartilleriet 1910 1 /10—
30
/9 1915 95
Bilaga 1. Berättelse över utrikes studieresa av förste marinläkaren professor Patrik Haglund 97
Bilaga 2. Berättelse över utrikes studieresa av marinläkaren V. Boivie 101
Bilaga 3. Berättelse över utrikes studieresa av marinläkaren H. Fröderström 105
Bilaga 4. Frän flottans sjukhus i Karlskrona: Om luxation av knäledens menisker av förste
marinläkaren Gunnar Nilson 114

TABLE DES MATIÈRES.
A. Rapport et tableaux de statistique insérés dans le texte.
Pages.
1. Les médecins de la marine 8
2. Les infirmiers de la marine 9
3. Les locaux du service de santé 10
4. Le matériel de santé 13
5. Les conditions d'hygiène à terre 15
6. Les conditions d'hygiène sur mer 17
7. Maladies et mortalité dans les stations de la flotte 28
8. Activité dans les hôpitaux maritimes 40
9. Maladies et mortalité à bord 42
10. Maladies et mortalité dans l'artillerie de côtes 48
11. La revaccination dans la marine 50
12. Statistique sur les soins dentaires dans la marine 51
B. Tableaux et appendices.
Tabl. 1 a. Maladies (dans les stations) dans les corps de la flotte (officiers, assimilés, sousofficiers
et soldats) 1915 1 /10 - 30 /9 1916 56
Tabl. 1 b. Maladies (dans les stations) parmi les ouvriers des arsenaux 1915 1 /10 - 30 /9 1916 56
Tabl. I. Maladies (dans les stations) dans les corps de la flotte (officiers, assimilés, sousofficiers,
soldats et aussi ouvriers des arsenaux) 1910 1 /10 - 30 /9 1915 57
Tabl. 2. Maladies parmi les conscrits dans les stations de la flotte 1915 1 /10 - 30 /9 1916 57
Tabl. II. Maladies parmi les conscrits dans les stations de la flotte 1910 1 /10 - 30 /9 1915 58
Tabl. 3 a. Relevé statistique de principaux groupes de maladies dans les corps de la flotte
et parmi les conscrits dans les stations 1915 1 /10 - 30 /91916 58
Tabl. 3 b. Relevé statistique des principaux groupes de maladies parmi les ouvriers des arsenaux
1915 1 /10 - 30 /9 1916 59
Tabl. III. Relevé statistique des principaux groupes de maladies dans la flotte (dans les
stations) 1910 1 /10 - 30 /9 1915 60
Tabl. 4 a. Mortalité et causes de mort dans la flotte (ouvriers des arsenaux exceptés) 1915
1 /10 - 30 /9 1916 60
Tabl. 4 b. Hommes des corps de la flotte décédés dans les stations 1915 1 /10 - 30 /9 1916:
durée du service et âge au décès 61
Tabl. IV a. Mortalité et causes de mort dans la flotte (ouvriers des arsenaux exceptés) 1910
1 /10 - 30 /9 1915 61
Tabl. IV b. Hommes des corps de la flotte morts dans les stations 1910 1 /10 - 30 /9 1915: durée
du service et âge au décès 62
Tabl. 5. Réformés (hommes des corps de la flotte) pour cause de maladie ou de traumatisme
externe dans les stations de la flotte 1915 1 /10 - 30 /9 1916 62
5

6
Pages.
Tabl. 6 a. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
médicale 1915 1 /10 - 30 /9 1916 63
Tabl. 6 b. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
chirurgicale 1915 1 /10 - 30 /9 1916 67
Tabl. VI a. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
médicale 1910 1 /10 - 30 /9 1915 72
Tabl. VI b. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
chirurgicale 1910 1 /10 - 30 /9 1915 74
Tabl. 7 a. Relevé des hôpitaux de la flotte, section chirurgicale, concernant les opérations
effectuées sur les patients entrés 1915 1 /10 - 30 /9 1916 77
Tabl. 7 b. Relevé des hôpitaux de la flotte, section chirurgicale, sur les opérations effectuées
dans les polycliniques 1915 1 /10 - 30 /9 1916 80
Tabl. VII. Relevé des hôpitaux de la flotte, section chirurgicale, concernant les opérations
effectuées sur les patients entrés 1910 1 /10 - 30 /9 1915 81
Tabl. 8. Résumé des statistiques sur l'état sanitaire à bord pendant les manoeuvres navales
1915 1 /10 - 30 /9 1916 83
Tabl. 9. Relevé statistique des cas de maladie pendant les expéditions navales 1915 1 /10 -
30 /9 1916 88
Tabl. IX. Relevé statistique des maladies pendant les expéditions navales 1910 1 /10 - 30 /9 1915 90
Tabl. 10. Maladies dans le corps de l'artillerie de côtes 1915 1 /10 - 30 /9 1916 90
Tabl. X. Maladies dans le corps de l'artillerie de côtes 1910 1 /10 - 30 /9 1915 91
Tabl. 11. État sanitaire parmi les conscrits dans l'artillerie de côtes 1915 1 /10 - 30 /9 1916 92
Tabl. XI. État sanitaire parmi les conscrits dans l'artillerie de côtes 1910 1 /10 - 30 /9 1915 93
Tabl. 12. Résumé statistique des principaux groupes de maladies dans le corps de l'artillerie
de côtes et parmi les conscrits 1915 1 /10 - 30 /9 1916 94
Tabl. XII. Relevé statistique des principaux groupes de maladie dans le corps de l'artillerie
de côtes 1915 1 /10 - 30 /9 1916 95
Appendice I. Compte rendu du voyage d'études à l'étranger par le médecin de marine, le
professeur Patrik Haglund 97
Appendice II. Compte rendu d'un voyage d'études à l'étranger par le médecin de marine V.
Boivie 101
Appendice III. Compte rendu du voyage d'études à l'étranger par le médecin de marine H.
Fröderström 105
Appendice IV. De l'hôpital maritime de Karlskrona: De la luxation des ménisques de la
génou par le médecin de marine Gunnar Nilson 114

TILL KONUNGEN.
Till åtlydnad av instruktionen för marinöverläkaren
den 28 november 1902 får jag härmed i underdånighet
avgiva efterföljande årsberättelse över hälso- och sjuk-

8
vården vid marinen för tiden 1 oktober 1915—30 september
1916.
1. Läkarpersonalen.
Någon förändring i antalet marinläkare på stat har ej ägt rum
sedan den av 1909 års riksdag beslutade ökningen av marinläkarkâren.
Visserligen gjorde marinförvaltningen i sin underdåniga skrivelse
den 2 november 1915 angående förslag till beräknande av utgifterna
å vissa femte huvudtitelns anslag för år 1917 framställning om
äskande hos 1916 års riksdag av anslag till inrättande av 2 nya beställningar
vid marinläkarkåren, men denna fråga ställdes av Eders
Kungl. Maj:t på framtiden.
Då emellertid numera redan fredsbehovet av ökade läkarkrafter vid
marinen ej kan begränsas till de 2 nya platser, som förlidet år begärdes
för flottan, utan också kustartilleriet måste tillföras förstärkning
i sitt ordinarie läkarantal, för att tillräcklig och tillfredsställande
läkarvård måtte kunna beredas allt marinens befäl och manskap, torde
ej längre kunna anstå med marinläkarkårens ökning.
Också hava av marinmyndigheterna marinförvaltningen, marinstabschefen
och inspektören för flottans övningar till sjöss i gemensam
underdånig framställning uppgjorts förslag i ändamål att av nästa års
riksdag härför erforderlig ökning i marinläkarkårens stat måtte äskas.
1 sammanhang med frågan om marinläkarkårens ökning står det
växande kravet på specialisters användande vid marinen. Då det
emellertid icke torde kunna begäras anslag till anställning av alla
möjliga specialister såsom ordinarie ögon-, öron-, mag-, köns- etc. läkare
vid marinen, men användning av sådan specialist utan att avpolettering
till sjukhus anlitas understundom blir nödvändig eller
önskvärd, bör vederbörande befälhavare bemyndigas tillkalla specialist
på äldste vid truppförbandet tjänstgörande marinläkares förslag samt
ersätta den förre efter lämnad räkning, som skall attesteras av den
senare.
Läkarpersonalens vid marinen specialutbildning såsom marinläkare
har under redovisningsåret ej kunnat tillgodoses genom hållande av
den marinläkarkurs, vartill medel beviljats av riksdagen.
Den fortsatta mobiliseringen har nämligen ej lämnat tillfälle att
hålla så många marinläkare på stat samlade i Stockholm på en gång
för den tid, som kursen kräver. Däremot hava flera marinläkare på
skilda tider var för sig med anlitande av ordinarie anslaget enligt
riksstaten till resestipendium åt läkare vid marinläkarkåren vunnit förkovran
i sina kunskaper genom besök och tjänstgöring ute i det stora
världskriget såväl på centralmakternas som ententens fronter. Dessutom
bör jag framhålla, att under det gångna året liksom föregående
år marinläkare beretts tillfälle att tjänstgöra vid svenska sjukhuset i

Wien och ombord på sjuktransportfartygen för överföring av krigsinvalider
mellan svensk och tysk hamn.
I detta sammanhang må även påpekas, att på grund av nådig g. o.
sjukhusläkaren å medicinska avdelningen vid flottans sjukhus i Karlskrona
satts i tillfälle att under 3 veckors tid å härvarande epidemisjukhus
studera den epidemiska cerebrospinalmeningitens diagnostik
och behandling samt att under samma tid vid statsmedicinska anstalten
bedriva bakteriologiska studier angående denna sjukdom och
metoderna för dess bekämpande och förebyggande.
Såsom bilagor 1, 2 och 3 till denna årsberättelse har jag bifogat
särskilt förtjänstfulla reseberättelser över gjorda erfarenheter och iakttagelser
under de utländska studieresorna av årets krigsstipendiater.
2. Sjukvårdarpersonalen.
Under redovisningsåret hava 23 man, stamanställda sjukvårdare,
varit kommenderade att genomgå kurs å flottans sjukhus i Karlskrona,
av vilka 21 man tillhörde flottan och 2 man kustartilleriet; 3 hava
genomgått underofficerskurs, 9 korpralskurs och 11 rekrytkurs. Den
sistnämnda kursens elever utgjordes av 9 flottister och 2 kustartillerister.
Samtliga till underofficers- och korpralkurserna kommenderade hava
blivit godkända. Av rekrytkursens elever hava 7 blivit godkända, 1
avgått på grund av sjukdom, 1 avgått på grund av rymning samt 2
blivit underkända.
Dessutom hava 4 värnpliktiga från flottan, och 8 värnpliktiga vid
kustartilleriet under året utbildats till sjukvårdare vid flottans sjukhus.
Om sjukvårdarpersonalen vid Vaxholms kustartilleriregemente skriver
äldste läkaren, att denna den 1 oktober 1915 utgjordes av
4 sjukvårdskorpraler och 3 sjukvårdare av 2:a klass, och att sjukvårdsunderofficer
ännu saknas till stor olägenhet för äldste läkaren, som
har stoi't behov av ett biträde vid uppbördens handhavande, expeditionsgöromålens
skötande m. m.
Om sjukvårdarpersonalens undervisning vid nu ifrågavarande truppförband
är följande att märka. A Vaxholms samt å Oskar Fredriksborgs
sjukhus har under året från den 1 mars till den 15 augusti
hållits en rekrytskolekurs för värnpliktiga sjukvårdare samt en repetitionskurs
under re£ementsövnin£arna. Dessutom har å Oskar Fredriksborgs
sjukhus hållits sjuk vårdskor pralskola för stamanställt manskap.
Om sjukvårdarpersonalen vid Karlskrona kustartilleriregemente uttalar
äldste läkaren i sin rapport den åsikten, att personalen ej kan
vara förstklassig, då den ej har någon utsikt till befordran till underofficer,
»varför den bästa delen söker civilanställning». Därjämte
påpekas kraftigt behovet av en sjukvårdsunderofficer som hjälp vid
den stora och dyrbara läkaruppbördens handhavande å fästningen.
9

10
Om sjukvårdarpersonalen vid Älvsborgs fästning lämnar kår- och
fästningsläkaren den tillfredsställande upplysningen, att förste sjukvårdaren,
som är en äldre underofficerskorpral, beretts tillfälle att
under 5 veckors tid deltaga i arbetet på Allmänna och Sahlgrenska
sjukhusets kirurgiska poliklinik, och att sjukvårdsundervisning med
gott resultat meddelats av honom åt såväl stamanställda som värnpliktiga
under inkallelser och repetitionsövningar.
Vad slutligen sjösjuksköterskorna beträffar, så hade de under året,
med samma antal vid såväl flottan som kustartilleriet som förut, skött
sina åligganden till allas belåtenhet. Själva hava emellertid ej sköterskorna
vid kustartilleriet varit belåtna med sin avlöning, varför 2
av dem lämnat sina befattningar. De i deras ställe antagna sköterskorna
hade begärt ökade mat- och tvättpengar. Denna begäran är
nu underställd Eders Kungl. Maj:ts prövning med tillstyrkan av marinförvaltningen,
då helt säkert under nuvarande dyrtid framställningen
är fullt berättigad. 1
3. Sjukvårdslokalerna.
»Stationsfrågans hela lösning är ur hygienisk synpunkt i behov av
snar lösning», säger förste läkaren på Stockholms station i sin årsrapport.
Han motiverar denna sats med beskrivningen av de otillfredsställande
sjukvårdslokaler, som han årligen förgäves önskat förökade och
moderniserade samt därför i sina årsrapporter ständigt utdömt, varom
mina föregående underdåniga årsberättelser också bära vittne.
Ifrågavaranda rapport lyder i denna sak på följande, anmärkningsvärda
sätt.
»De olidliga förhållandena vis à vis sjukrum och uppbördslokaler
m. m., som förut påpekats många gånger, äro ännu rådande. Så
förvaras sanitetsmaterielen i säckar, lårar, kistor, uppstaplade från
golv till tak dels å en vind (sjöreserven) å varvet, dels i ett rum i
varfschefens kansli, dels i sjukrumslokalerna, där all expedition, in- och
utlämning av förråd från och till fartygen måste ske samtidigt med sjukvisitation
och sjukbehandling. Sjukplatsernas antal har visat sig alltmer
otillräckligt. Ingen möjlighet finnes att isolera ett misstänkt
sjukdomsfall. Undersökningsrum (mörkrum) saknas; en ögonundersökning
inlåste således äga rum i en arrestlokal; en noggrannare lungeller
hjärtauskultation måste ske i ett sjukrum med dess många störande
inflytelser.»
Denna dystra målning torde i verklighetens ljus behöva någon retuchering.
Sålunda är det ju icke alls nödvändigt att i läkarens expeditionsrum
in- och utlämna förråd från och till fartygen samtidigt
med sjukvisitation och sjukbehandling. Den senare skall ske på mor-
Sedan detta skrevs, har framställningen beviljats.

gonen och den förra kan mycket väl verkställas på eftermiddagen,
då expeditionsrummet står tomt.
Mörkrum saknas, säger förste läkaren vidare. Det är sant, men
då man vet, att ingen kasern i Stockholm, ej ens gardeskasernerna
med sina nyligen inrättade sjukavdelningar, äro utrustade med mörkrum
för ögonundersökningar, blir man betänksam på nödvändigheten
av detta nya kravs uppfyllande i en gammal kasern. På Stockholms
station var för ett årtionde sedan förste läkaren en framstående ögonspecialrst.
Han uttalade aldrig någon önskan att få särskilt mörkrum
inrättat bredvid sjukrummen.
»En noggrannare lung- eller hjärtauskultation måste ske i ett sjukrum
med dess många störande inflytelser» säges vidare i rapporten.
Det är svårt att inse, varför denna undersökning ej kan ske i expeditionsrummet,
om man ordnar mottagningen där på ett praktiskt sätt,
så att en sjuk i sänder intages för undersökning. För övrigt torde
ej kunna bestridas, att i själva sjukrummen å Skeppsholmen kan erhållas
ett lugn och en tystnad, som är vida fullständigare än flertalet
praktiserande läkare i Stockholm måste nöja sig med i sina mottagningsrum
med dess störande gatubuller.
Med dessa reservationer instämmer jag i kritiken av sjukvårdslokalerna
på Skeppsholmen, som äro otillräckliga i avseende på utrymmet
framför allt. Och lokalerna för den dyrbara läkaruppbörden
äro under all kritik och borde befria förste läkaren från allt ansvar,
om något förfares.
Med uttalande av den förvissningen, att nuvarande stationsbefälhavarens
i Stockholm intresse för saken och energi skall lösa denna viktiga
sjukvårdsfråga, långt innan stationsflyttningen framtvingat lösningen,
övergår jag till behandling av sjukvårdslokalerna på Karlskrona station.
Flottans sjukhus har icke i år undergått några större förändringar.
För belysningskostnadens nedbringande har emellertid växelström införts
i stället för den förutvarande likströmmen. Samtidigt har elektrisk
belysning blivit införd i ekonomihusets boställen.
Arbetena med moderniseringen av epidemisjukhuset hålla nu på
att avslutas. Endast målning av lokalerna återstår.
Då de rum, som hittills disponerats för den polikliniska sjukvården
å varvet måste användas för annat ändamål, kommer den s. k. sjukreserven
att flyttas till de rum invid mönstersalen, som förut använts
av besiktningsförrättningen. Enligt det uppgjorda förslaget torde de
nya lokalerna bliva fullt lämpliga för sitt ändamål.
Under den gångna vintern visade sig med den stora beläggningen
sjukhusets kökslokaler tarva utökning och modernisering. En utredning
för att på bästa och billigaste sätt åstadkomma detta är
igångsatt.
Om sjukvårdslokalerna vid Vaxholms kustartilleriregemente innehåller
fästningsläkarens rapport följande. Under den stora sjuklighet,
11

12
som varit rådande sistlidne vinter, ha sjukhusen varit strängt belagda
och den utvidgning av Oskar Fredriksborgs sjukhus, som ägde rum
förra året, har visat sig vara väl behövlig.
Epidemisjukhuset har ej räckt till att emottaga alla smittsamma
sjukdomar, utan särskilda lokaler hava för deras isolering och vård
måst upplåtas dels inom kasernerna vid Oskar Fredriksborg dels å
Vaxholmen. Dessa lokaler hava dock på grund av sitt läge varit
olämpliga. Då epidemisjukhuset, som är gemensamt för Vaxholms
kustartilleri- och Vaxholms grenadjärregementen, även visat sig otillräckligt
för det sistnämnda regementet, har fästningsläkaren hos kommendanten
föreslagit tillbyggnad av epidemisjukhuset vid Oskar Fredriksborg.
Kommendanten har översänt förslaget till marin förvaltningen, men
ej tillstyrkt detsamma, utan föreslagit nybyggnad av epidemisjukhus
å Vaxholmen, för att slippa den långa transporten av sjuka från
denna plats till Oskar Fredriksborg. Marinförvaltningen har hört sig
för hos magistraten i Vaxholm, om ej marinens epidemiskt sjuka kunde
emottagas å stadens blivande epidemisjukhus mot skälig ersättning,
såsom sker i Stockholm, där epidemiskt sjuka vid krigsmakten mottagas
och behandlas på stadens epidemisjukhus.
Därjämte har marinförvaltningen för yttrande hänskjutit ärendet
till arméns myndigheter, eftersom grenadjärernas epidemisjukvård i
detsamma bero res, innan något beslut fattas av förvaltningen.
Fästningsläkaren i Vaxholm omnämner slutligen i avseende på
fästningens sjukvårdslokaler det pågående arbetet med iordningsställande
av ännu ett operationsrum, för att färre avpollettei-ingar till garnisonsjukhuset
i Stockholm av svårare operationsfall måtte bliva resultatet.
Härigenom skulle, säger fästningsläkaren, även läkare och sjukvårdspersonal
erhålla en välbehövlig övning i operationers utförande. Man kan
invända, att man redan under fredstid sålunda alltid måste å fästningen
kunna disponera en skolad kirurg, vilket hittills ej låtit sig
göra. Att under krigstid en kirurgiskt skolad reservläkare måste sändas
till fästningen är givet.
Om sjukvårdslokalerna å Kungsholmsfort och Västra Hästholmsfort
utanför Karlskrona har jag vid min inspektion förliden sommar med
tillfredsställelse iakttagit sanningen av fortläkarens rapport, att »den
nya sjukvårdsavdelningen å Kungsholmen, som nu är i ordning och
tagen i bruk, uppfyller högt ställda fordringar». Likaledes är hans
påpekande av behovet av ännu ett logement för sjukvården å Västra
Hästholmen riktigt.
Vad slutligen sjukvårdslokalerna för kustartilleriet på Nya Varvet
i Göteborg beträffar, innehåller kårläkarens rapport följande. »Föregående
års anmärkningar på utrymme, läge m. m. kvarstå, men det
är att hoppas att i sammanhang med örlogsdepåns ordnande nya tidsenliga
lokaler skola inrättas.» Denna förhoppning torde också bliva

uppfylld med de förslagers realiserande, som ligga till grund för
hela förläggningens utökning och modernisering.
Det nuvarande, otillfredsställande tillståndet i avseende på lokalerna
för sjukvård karakteriseras på följande sätt av kårläkaren. »På grund
av infanteriskyddstruppernas förläggning har ett större antal infanterister
vårdats på sjukavdelningen å Nya Varvet, varigenom utrymmet
tidtals varit så anlitat att ytterligare ett rum, 1 lässal 2 tr. upp,
måst upptagas för sjukvård, (för isolerings- och operationsfall). En
mängd fall, som väl behövt sjukhusvård, har erhållit kasernvård till
nackdel för logementskamrater, som därigenom utsatts för smittfara.
Om sjukvårdslokalerna på Oskar II:s fort innnehåller fortläkarens
rapport följande framställning, som bör tagas i övervägande.
»Ett önskemål är att inom fortet erhålla ännu ett sjukrum, förslagsvis
nuvarande marketenteriet (rum n:r 6) avsett att ersätta det
nuvarande sjukrummet, vilket i stället skulle vara omläggningsrum
och förberedelserum före operationerna, upptagningsrum för svårt
sårade och förvaringsrum för sterila förbandsartiklar, sterilisationsrnm
m. m.»
Om jag skulle efter denna redogörelse över sjukvårdslokalerna vid
marinen fälla ett allmänt omdöme över de intryck, jag fått under
mina inspektioner, så kan jag fatta mig kort. Vissa tider på året
äro lokalerna på vissa platser för små för de massor av sjuka, som
mobiliseringen och de många inkallelserna förorsakat. Samma huvudintryck
rörande förläggningen skola vi i ett följande kapitel göra.
Kasernerna räcka ej till för den beläggning, som det nuvarande politiska
läget kräver. Därav uppstå de sanitära olägenheterna, som fått
så skarpa uttryck i läkarnas rapporter.
4. Sjukvårdsmaterielen.
Till den å Mässgarn nu färdigbyggda sjukstugan har anskaffats
fullständigt ny instrumentutredning under det gångna året.
För alla andra sjukvårdslokaler i land hava däremot endast kompletteringar
och reparationer av sjukvårdsmatoielen verkställts.
För fartygen gäller detsamma. De nya ha fått ny instrument- och
bandageutredning, och de gamla ha fått sina utredningar kompletterade.
Vad särskilt bandageförråden vid marinen beträffar, har under redovisningsåret
en mycket stor förbrukning på grund av mobiliseringen
ägt rum, men på samma gång har en ännu större anskaffning av
ny förband s materiel gjorts, varigenom fullt tillräckliga förråd för alla
eventualiteter finnas.
Så har vid förbandsfabriken å flottans sjukhus till bearbetning inköpts
dubbel uppsättning för året av råmateriel för fabrikation av
färdiga förband etc.
13

14
Marinförvaltningens depå av förbandsmedel för användning, när alla
andra källor för denna nödvändighetsvara under krig utsinat, har under
året vid två särskilda tillfällen ined medel, som av Eders Kung]. Maj:t
härtill blivit anvisade, utökats, så att 2 större rum i marinförvaltningens
gamla lokal därmed äro belagda.
Förbandsförråden ombord ha ersatts allt efter behovet med nya artiklar.
För att emellertid för händelse av krigsutbrott alla rimliga anspråk
på ifrågavarande förbrukningsmedel måtte kunna uppfyllas, har marinförvaltningen
att börja med föreskrivit, att alla förbandslådor ombord
å fartygen, som äro upptagna av marinens färdiga förband, skola vara
plomberade, sedan de kompletterats, och ej disponibla förrän efter
eventuellt krigsutbrott. Därjämte hava nya reservförbandskistor anskaffats
för medel, som anvisats av eders Kungl. Maj:t. Alla stridsfartygen
hava härmed utrustats, men till förekommande av förrådens
förbrukning i otid, hava även de nya reservkistorna plomberats i närvaro
av tjänstgörande marinläkaren i marinförvaltningen, innan de avsänts
från leverantören i land, och order utgått från marinförvaltningen
till respektive fartygsbefälhavare, att kistornas innehåll skall anlitas
först efter krigsutbrott.
Vad kistornas innehåll beträffar, har detsamma sammansatts med
ledning av erfarenheterna från det pågående världskriget och torde
uppfylla alla fordringar på modern sanitetsmateriel.
För våra örlogsfartygs dagliga behov av förbandsmateriel sörjes genom
föreskriften, att förbandskistorna, som tillhöra fredsutrustningen, skola
undan för undan kompletteras vid därför lämpliga tillfällen dels från
stationernas förråder och dels genom direkta uppköp av fartygsläkarna.
Då det stundom inträffat, att en och annan särskilt yngre fartygsläkare
haft svårighet att bedöma mängden av erforderlig förbands- och sjukvårdsmateriel
ombord, har jag gått i författning om utarbetande å sanitetsavdelningen
av en sammanfattande förteckning å all sjukvårds- och
förbandsutredning å flottans samtliga strids- och sjukfartyg, att tjäna
till ledning vid ersättning av förbrukad dylik materiel.
Genom nu relaterade åtgärder torde det viktiga spörsmålet beträffande
förbandsmaterielen ombord kunna sägas vara tillfredsställande
ordnat. Förbands- och reservförbandsförråden på kustfästningarna äro
ävenledes i fullgott skick.
Innan jag lämnar detta kapitel, är det min angenäma plikt att för
Eders Kungl. Maj:t anmäla de frikostiga gåvor, som marinens sjukvård
erhållit även under nu förflutna år.
Från svenska Röda korset, Göteborgs- och Älvsborgs-kretsarna, har
sålunda kårläkaren vid Älvsborgs fästning fått mottaga »till förvaring»
inom fästningen en mängd sjukvårdsartiklar, såväl sängutredningar
som klädespersedlar och förbandsutredning, »allt avsett för visst slag
av trupper inom fästningen».

Och från Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar har marinförvaltningens
sanitetsavdelning mottagit till förvaring i marinförvaltningens
depå för förbandsmedel 10,000 meter gas, 500 kilogram fet
vadd och 50 kilogram bomull, förvarade i 13 säckar och 50 paket.
Vid behov skola Kvinnoförbundets medlemmar själva bearbeta detta
»depositum» till marinens färdiga förband m. m.
5. De sanitära förhållandena, i land.
Stockholms station har under flera år av sin förste läkare med rätta
fått ett dåligt betyg i avseende på hygienen inom de gamla kaserner,
som hysa den för varje år talrikare personalen. I sin rapport för det
gångna året avskriver han ordagrant, vad han sagt redan i 1912 års
rapport, som av mig refererades i samma års marinöverläkareberättelse.
Med hänvisning till denna anser jag mig ej här behöva upprepa
de gamla klagomålen. Emellertid torde drägliga och försvarliga
förhållanden i hygieniskt avseende kunna åstadkommas även i våra
gamla kaserner på Skeppsholmen, om de beläggas med ett mindre
antal människor, ty det är huvudsakligen överbefolkningen, som vållar
de värsta sanitära olägenheterna.
»För närvarande inledes elektrisk belysning i kasernerna — en hygienisk
förbättring» säger förste läkaren i sin rapport. Häri har han
förvisso rätt. Bristen på artificiell ventilation bör härigenom bliva
mindre kännbar, då gasbelysning (den nuvarande) i överbefolkade lokaler
bidrager mer än mycket annat till dålig bostadshygien. Den
elektriska belysningen, som nu införes, skall också blotta dammet i
alla vinklar och vrår, så att rengöringen kan genomföras ännu effektivare,
än nu är fallet. Därmed vill jag naturligtvis ej hava sagt, att
renhållningen i Skeppsholmskasernerna hittills varit dålig. Tvärtom
kan jag intyga, att sjömanskåren än i dag uppfostras på sjöexpeditionerna
till en förtrolighet med såpa och skurstenar, som sitter i även
för tjänstgöringen i land.
Önskemålet för flottans station i Stockholm beträffande kaserner
torde kunna uttryckas bäst därmed, att vi behöva flera kaserner, om
stationen skall förbliva, där den är. Att tillräckligt kasernutrymme
kommer att beredas sjöfolket, när stationen flyttas en gång, kan man
väl taga alldeles för givet med den moderna uppfattningen av bostadshygienens
betydelse, som genomträngt alla lager av befolkningen och
ofta gör sig hörd i riksdagen, som skall bevilja de stora anslagen, som
krävas för ändamålet.
De sanitära förhållandena på flottans station i Karlskrona under det
gångna året karakteriseras bäst genom förste läkarens korta meddelande
härom i hans årsrapport.
15

16
»I såväl sjömanskårens kaserner som skeppsgossekasernen hava under
året en del reparations- och måleriarbeten verkställts.
Kasernerna äro i sitt nuvarande skick och med normal beläggning
tillfredsställande, särskilt vill jag framhålla den renlighet och den
ordning, som där är rådande.
Förslag om införande av vattenklosetter i kasernerna har framställts,
men på grund av de därmed förenade stora kostnaderna tillsvidare
blivit lagda åsido.
Några svårare anmärkningar mot den å stationen levererade provianten
hava icke förekommit undantagandes mot mjölken, som någon
gång varit mindre god samt under sista tiden mot margarinet, som
oftast varit nästan oätbart.
Tack vare stationens egen tillverkning av korv har denna proviantartikel
även under detta år varit av utmärkt beskaffenhet. Under
upprepade inspektioner av fabriken har jag städse funnit, att minutiös
ordning och renlighet därstädes varit rådande och då alltjämt endast
förstklassiga ingredienser användas, har resultatet blivit det ovan
nämnda. Tillverkningen under året har uppgått till icke mindre än
47,350 kg. fläsk-, bräck- och köttkorv samt medvurst.»
Vi övergå nu till redogörelse för de sanitära förhållandena på kustartilleriet
med stöd av läkarnas årsrapporter och mina iakttagelser
under inspektionsresorna till de olika förläggningsorterna.
Äldste läkaren vid Vaxholms kustartilleriregemente erinrar först
om kasernernas överbeläggning till följd av äldre årsklassers av beväringen
inkallande, varigenom ej större luftkub än omkring 7,5
beståtts den del av manskapet, som varit förlagd till Vaxholms och
Rindö redutt samt omkring 9 kubmtr till dem, som varit förlagda till
Oskar Fredriksborg, vilket är otillräckligt.
Vidare påpekas, att det ohygieniska Oskar Fredriksborgs-tornet även
i är måst tagas i anspråk för manskapsförläggning, och att det likaledes
mindre lämpliga missionshuset varit för samma ändamål förhyrt.
»Att denna förläggning haft ett ogynnsamt inflytande på det allmänna
hälsotillståndet är påtagligt» följer som riktig slutledning i
denna rapport. Utvidgade och förbättrade kaserner föreslås.
Äldste läkaren vid Karlskrona kustartilleriregemente kritiserar i sin
rapport till mig centraluppvärmningen på Kungsholms fort, därför att
den bjuder på allt för stark värme. »Svårigheten att reglera värmetillförseln
torde dock bero på ovana hos dem, som sköta värmeledningen»,
säger fortläkaren och däri har han nog rätt, då ingen annan
grund för missförhållandet har kunnat upptäckas.
Vidare erinras om de betydliga förbättringar i köksavdelningen, som
verkställts, varefter slutligen det nya varmbadhuset inom fortet prisas
såsom fungerande till allmän belåtenhet.
Mot de sanitära förhållandena på Västra Hästholms fort göres den
anmärkningen, att för stor sparsamhet med eldning där äger rum.

»Jämväl under sommarmånaderna, isynnerhet vid regnväder, måste det
eldas duktigt där» anmärkes med fullt fog.
Kår- och fästningsläkaren vid Alvsborgs fästning har slutligen flere
uttalanden i avseende på de sanitära förhållandena i sin rapport, som
förtjäna anföras. Angående planen till den nya kasern, som skall inredas
i den s. k. västra flygeln, uttalas stor tillfredsställelse med den
blivande ventilationen av logementen, med torkrummen i varje våning,
med dagrumsanordningen och med det större reservsjukrum, avsett för
»sjuka i kasern», som erhållas.
Till avhjälpande av en del markbristfälligheter invid Oskar II:s fort
påpekas, att makadam eller grovt grus bör påföras. Arbetet inom
fortet med tätningen av taken bör fortsättas; och belysningen inom
detsamma synes för svag, »varigenom brister i renlighet och snygghet
äro allt för lätta att dölja».
Om provianten vid kustartilleriet innehålla läkarrapporterna inga
anmärkningar. Ej heller har manskapet vid mina inspektioner gjort
några uttalanden av klander mot provianten.
Om vattenförsörjningen vid kustartilleriets olika förläggningar har
endast gjorts uttalande av äldste läkaren vid Vaxholms kustartillerireffemente.
Han skriver i ämnet: t>l min förra årsrapport omnämnde jag att
brunnen invid exercisfältet vid Oskar Fredriksborg höll på att restaureras
och att man hyste gott hopp att vattnet i densamma skulle bliva
bättre än förut. Så har också inträffat och då brunnen dessutom
givit rikligt med vatten, så har vattenbåt från Stockholm endast undantagsvis
behövt uthämtas. Däremot har vattnet i en av de nyupptagna
brunnarna emellan officersbyggnaderna blivit sämre och vid undersökning
har det konstaterats att sjövatten intränger i densamma.
Vattenbåt från Stockholm måste alltjämt tillföra Vaxholmen dricksvatten.
Vid matini'attningen på Värmdön, å Galtholmen och Djurönäs
kvarstår behovet av brunnars upptagande.»
6. De sanitära förhållandena till sjöss.
Av rapporterna till mig från stabsläkare och fartygsläkare samt
mina inspektioner ombord å fartygen framgår, att ett resultatrikt
arbete i hälsovårdens tjänst under det gångna årets många expeditioner
utförts av läkarna, varvid befälet på allt sätt visat sitt deltagande
i de påyrkade sanitära åtgärdernas utförande.
Vid min redogörelse för detta viktiga kapitel av min årsberättelse
skall jag först vända mig till kustflottan.
På densamma har under året tjänstgjort 4 stabsläkare. Man har
gjort anmärkning på de många ombyten av stabsläkare och även far-
2—183377. Marinörerläkarens berättelse.
17

18
tygsläkare på de enskilda fangen, som ägt rum. De hava emellertid
nödvändiggjorts av den organisation av marinläkarkåren, som i vårt
land av sparsamhetsskäl antagits, och som förutsätter, att endast 3—
4 månader årligen varje marinläkare måste göra sig beredd på sjökommendering,
för att lian den övriga delen av året skall kunna ägna
sig åt sin enskilda praktik i land. På så sätt har helt visst vår
marin erhållit en bättre kvalificerad läkarkår — om också den är
mindre tränad som del av besättningen — än exempelvis de stora
marinerna i Europa, som hava marinläkare uteslutande hänvisade till
sin militära tjänstgöring med dess under fredstid alltför ensidiga och
obetydliga praktiska läkarverksamhet.
Ur stabsläkarnas förtjänstfulla årsrapporter från kustflottan förtjänar
följande här anföras.
Stabsläkaren under vintern till och med 10 /i detta år skriver
om de sanitära förhållandena vid undervattensbåttjänsten följande.
»Uppmärksamheten har under senare tid allt mer riktats på undervattensbåtvapnet,
och hava fordringarna på dess prestationer i hög grad
ökats. Förr bedrevos övningarna i allmänhet i vår marin med lätt
tillgängligt stöd av ett depåfartyg, som även tjänade som logementsfartyg;
en nyare uppfattning har emellertid alltmer strävat att göra
undervattensbåtarna så. mycket som möjligt oberoende av depåfartygets
hjälp, något som ju även bättre överensstämmer med vapnets karaktär.
En aktuell fråga vid dessa skärpta övningar blev därför provianteringen;
man utgick nämligen från den förutsättningen att undervattensbåtarna
skulle kunna uppträda självständigt, fullt skilda från moderfartyget
omkring en veckas tid. Utspisningen måste av lätt insedda
skäl huvudsakligen ske med konserver. Förslag till utspisningsstat
uppgjordes av stabsintendenten i samråd med stabsläkaren.
För att få en inblick i de hygieniska förhållandena ombord å undervattensbåtarna
samt för att personligen pröva den nya utspisningsstaten
deltog jag i en övning å undervattensbåten D 24 timmar, därav
7 i följd under vatten. Enligt utdrag i D:s loggbok visade barometertrycket
därunder en stigning från 762 mm. till 778 mm. Intet obehag
av denna stigning kunde hos någon ombord iakttagas. Temperaturen
höll sig under dagen konstant omkring 13°, under natten i
marschläge var temperaturen mycket växlande i olika delar av fartyget
från 17° till 9°. Denna ojämnhet i temperaturen kan dock undvikas
genom ändrade ventilationsåtgärder. Någon påtaglig försämring av
luften ombord kunde ej förmärkas. Temperaturen ombord var utan
tvivel väl låg, när det gäller att vistas längre tid uti densamma; uppvärmningen
sker medelst elektriska värmeapparater och förordades
ökandet av antalet dylika värmekällor, vilket omedelbart utfördes.

Vad utspisningen beträffar observerades några smärre brister, vilka
korrigerades i den nu fastställda spisordningen, 1 om vilken omdömet
bland undervattensbåtbe ättningarna är mycket fördelaktigt.
1 Spisordning
att tillämpas beträffande officerare, underofficerare och manskap å U, när dessa uppträda
självständigt, skilda från depåfartyget:
Beräknad för en man.
19

20
Som förut är nämnt utsträcktes övningarna alltmer; efter den första
expeditionen på 6 dygn utan depåfartyg förrättade jag på uppdrag av
II BK mönstring med hela besättningsstyrkan å undervattensbåtarna.
A en av u-båtarna hade genom bristande ventilationsåtgärd 2 lindriga
samt 1 något mera uttalat sjukdomsfall inträffat; symtomen voro huvudvärk,
svindel samt hos den svårare insjuknade kräkning, medvetslöshet,
eyanos och hastig puls. Samtliga tillfrisknade mycket snart. Genom
att uppmärksamheten riktades på vikten av omsorgsfull ventilation
torde ett återupprepande av ett dylikt tillbud få anses vara uteslutet.
Under gång i marschläge orsaka motorerna ett bedövande larm,
nedsättning av hörselförmågan kvarstår längre eller kortare tid därefter.
Vid företagna försök med s. k. Elliots öronskyddare vanns
förbättring i detta avseende, varför dylika utdelades till maskinister
och eldare å samtliga undervattensbåtar.»
Denna stabsläkares rapport innehåller vidare redogörelse för den av
honom och stabsingeniören gjorda planen till förändring av stridsförbinderiplatsen
ombord å pansarbåten Oskar II, som utfördes under
fartygets uppehåll å Stockholms station under decemher—januari detta
Middag, alternativ II:
Nattskaffning, alternativ I, till havresoppa:
Nattskaffning, alternativ II, till fruktsoppa:
Nattskaffning, alternativ III, till buljong:
Dessutom erhåller varje man dagligen:

år till stor båtnad för verksamheten å denna viktiga plats ombord.
Vidare redogöres för apteringen av eldarmässarna ombord å Oskar II
för behandling där av lindrigt skadade under drabbning. För ändamålet
gjordes bord och bänkar löstagbara, överdrag till eldarkojerna
anskaffades m. m.
Den andre stabsläkaren under året tjänstgjorde till och med den
li
li, medan kustflottan låg i Karlskrona större delen av tiden. Han
omtalar i en omfångsrik rapport sina åtgärder i avseende på anskaffning
av förnyat lager av mun-, näs- och öronskydd vid skarpskiutnino-
samt de förbättrade anordningar han infört till »motverkände
av röks, gasers och damms irriterande inverkan på ögonen i
strids- och kanontorn» (med hemlig order härohi utfärdad av HBK),
och påyrkar slutligen, att ombord skall finnas ett mindre instrumentarium
för ögonundersökningar samt föreslår, såsom varande själv
ögonspecialist, varav detta skall bestå. Då det sistnämnda förslaget
förtjänar uppmärksamhet, och priset för de föreslagna instrumenten
ställer sig jämförelsevis lågt, torde stabsläkarnas uppbörd böra ined
dem utökas.
Vidare innehåller ifrågavarande stabsläkares rapport en utförlig redogörelse
för »grunddragen av skyddstjänsten vid personalhaverier
ombord». Då införandet av denna del av stabsläkarens rapport skulle
upptaga ett alltför stort utrymme i min årsredogörelse, och då redan
tillgängliga handböcker såsom exempelvis förste marinläkaren Gunnar
Nilssons »Sjökrigets kirurgi», vilken varje marinläkare och stipendiat
erhåller kostnadsfritt vid sin anställning vid marinläkarkåren, innehålla
nödiga anvisningar i ämnet, som lätt kunna, om nödigt är, kompletteras
av varje något erfaren fartygsläkare, får jag inskränka mig
till detta omnämnande med hänvisning till marinöverläkarens arkiv för
den, som särskilt i denna detalj intresserar sig för ifrågavarande
stabsläkarrapport. Vad denna rapport däremot innehåller i avseende
på sjukvården ombord på kustflottan 10 /i— U U, vill jag framdeles
referera på sin därför lämpliga plats i denna årsberättelse.
Rapporten från kustflottans nästföljande stabsläkare, eller för tiden
lo
/i— h innehåller i huvudsak följande angående de sanitära förhållandena.
Kustflottan var under ovannämnda tid förlagd till Stockholms skärgård
eller utefter ostkusten och Gottland på patrull- och bevakningstjänst.
Väderleken var större delen av våren och försommaren regnig
och rätt kylig. Proviant- och vattenförhållandena voro utan anmärkning.
»Sorgligt är», säger rapportskrivaren, »att se de ingalunda
små mängder överblivna matrester — god och duidior mat — som så
gott som dagligen gå till s. k. svinmat eller vräkas i havet. Kunde
förbättring häri nås, vore mycket vunnet.» Vidare framhålles önskvärdheten
av bättre anordningar för matens servering: varm än nu
finnas. Kaffemissbruket ombord överklagas.
21

22
Av dessa anmärkningar och iakttagelser rörande proviant- och bespisningsförhållandena
ombord är den första alldeles särskilt värd vår
uppmärksamhet med den livsmedelsdyrhet i vårt land, som råder och
hotar med varje dag bliva värre. Botemedlet härvidlag är lätt funnet.
Ransonerna kunna och böra förminskas. På samma gång måste
dock bestämt framhållas, att denna avknappning endast får tillämpas
om sommaren. Under den övriga delen av året äter folket upp sin
mat och under de kallaste vintermånaderna säger sig mången gast ej
få nog mat, särskilt ombord å jagare och torpedbåtar. Från besättningarne
å dessa mindre fartyg hör man också ofta berättigade klagomål
över de dåliga manskapskockar, som kommenderas ombord och
förvisso ej förljuva det i och för sig tillräckligt hårda och hälsofrestande
livet för såväl befäl som underbefäl och manskap.
Härefter rapporteras i nu ifrågavarande stabslåkares berättelse förekomsten
av ohyra ombord på en del fartyg, »alla hittillsvarande åtgärder
till trots». Man kan här anmärka, såsom skedde i föregående
årsberättelse, att rengöring och desinfektion för ohyra måste man
ombord göra sig beredd företaga ofta på den grund att ombord komma
nya besättningar eller delar därav flera gånger om året, som föra
med sig ständigt nya enstaka individer ohyra från sina orena hem,
av vilka mycket snart stora hopar av de farliga och vedervärdiga
krypen alstras. Kunde man gå till roten av det onda och utrota
eller åtminstone grundligt hålla efter ohyran i land, behövdes inga
eller färre desinfektioner ombord.
Vidare beröres i rapporten önskvärdheten, att på alla de större fartygen,
där ej redan detta skett, eldare- och manskapstvättrummen apteras
till ångbad.
Besättningarnas bristande simkunnighet påpekas. 1
Fries' apparat för konstgjord andning borde anskaffas i större utsträckning
å fartygen, säger stabsläkaren i sin rapport. Här bör anmärkas,
att även å de mindre fartygen marinförvaltningen under
sommaren placerat sådana apparater.
»Det å de olika fartygen ingående mobiliseringsförbandsmaterialet»,
rapporterar vidare denna stabsläkare, »synes mig i många avseenden
böra utökas; en del kompletteringar ha redan ordnats, särskilt gäller
detta spjälförrådet. Jag vill därför föreslå, att den officiella mobiliseringsutrustningslistan
finge genomgå en kompletterande granskning
och utökning med omedelbar anskaffning av ytterligare behövlig utrustning.
Angående förbands-, instrument- och sjukvårdsutredningens
förvaring och vård, har på ett fartyg hänt, att den feta vadden tagit
skada, eljes finner jag intet att därom anmärka, och åtgärder vidtogos
för att förhindra ett upprepande.»
Med anledning av denna framställning om förbandsförrådens om-
1 Beträffande vådan därav se kapitlet om sjuklighet och dödlighet ombord.

ord förnyelse och förökning får jag endast hänvisa till det, som redan
i denna årsredogörelse är sagt i kapitlet om sjukvårdsmaterielen.
Stabsläkaren påpekar vidare i sin rapport, att »kontinuiteten i läkartjänsten
ombord numera lämnar mycket övrigt att önska». »F"örr i
tiden med dess korta kommenderingar, men också korta helt avslutade
expeditioner ställde sig förhållandena i detta hänseende annorlunda
än nu, då flottan ligger i tjänst i lång, fortlöpande följd.» För att
neutralisera så vitt möjligt olägenheterna av de för fartj^gsläkarens
ekonomi nödvändiga täta läkarombytena ombord föreslås en del åtgärder,
som synas mycket praktiska och förtjäna omnämnande för
tillämpning, otn expeditionerna fortfarande skola bliva årslånga.
Fartygsjournal, varmed egentligen diarium synes hava avsetts, bör
föras av fartygsläkaren, kortfattad och praktisk, samt överlämnas, så
länge fartyget är rustat, till efterträdaren för att alltid finnas ombord.
»Stabsläkaren för redan nu enligt reglementet journal av ovanstående
beskaffenhet», säges det i den ifrågavarande stabsläkarrapporten,
»men med varje redovisningsår skall den insändas tillika med övriga
handlingar.» Den bör i stället ständigt, föreslås det, kvarstanna ombord,
ingående så att säga i stabsläkarbefattningens uppbörd, varemot
kort utdrag av densamma bör insändas samtidigt med årsrapporten.
Vidare meddelar i sin rapport denne stabsläkare några iakttagelser
rörande sanitetsskyddstjänsten på de större fartygen, som förtjäna att
refereras här.
Han anser således, att förutom stridsförbandsplatser bör alltid någon
plats utses till reservförbandsplats att träda i bruk, om den första
blir förstörd. På reservförbandsplatsen bör finnas nödig förbandsoch
annan utrustning, vars förpackning föreslås så ordnad, att den blir
vattentät och flytkraftig för eventuell överföring till annat fartyg.
Om tjänsten under strid och övningar påpekas, att läkare, sjukvårdare
och uttagna sjukbärare behövas vid och i förbandsplatsens närhet,
och att den egentliga transporten av sårade från fartygets olika
delar skall ombestyras av besättningen själv, som därför bör vara förtrogen
med första behandlingen av sår och olycksfall samt sättet,
vägen i fartygen och tiden för transporterna. Läkarens plikt att med
biträde av officerare och underofficerare noggrant undervisa och utbilda
hela personalen ombord till ifrågavarande hjälp vid de sårades
transport och första behandling framhålles med allvar.
Beträffande de nödvändiga övningarna under klart skepp kritiseras
den mångenstädes på våra fartyg förekommande slentrianen att alltid
hålla sanitetsmanskapet bundet på de platser, som fördelningarna angiva.
Med rätta skriver stabsläkaren följande: »Praktiska övningar
böra i den utsträckning fartygsläkaren anser nödigt bedrivas i samband
ined annan haveritjänst, dock exempelvis minst 1 à 2 gånger i
månaden, men ej heller för ofta och framför allt ej däremellan vid
varje »klart skeppa med intresselöst långvarigt hängande på post för
23

24
sanitetsmanskapet, vars tid är väl upptagen av den dagliga inre tjänstens
ombord så nödvändiga arbete, som ej går att komma undan,
utan måste göras oberoende av hur än dessa övningar extra svsselsätta
dem, ty sådant befordrar långt ifrån arbetsglädje och intresse
hos läkaren och hans underordnade».
Slutligen framhålles, att fartygsläkaren, som skall samarbeta med
befälet vid planernas uppgörande för de sårades transport m. m., ej
bör under dessa vara bunden vid stridsförbandsplatsen, utan vara »rörlig»
och kunna se och rätta fel hos sina underordnade etc.
Stabsläkaren avslutar sin rapport med förslag, att marinläkare J.
Lagerhohns för några år sedan uppgjorda förträffliga »Läkarråd vid
sjöstrid» bör tryckas och sedan utdelas ocli anslås på lämpliga platser
ombord. Instämmande häri måste jag dock påpeka, att denna åtgärd
kunnat företagas av stabsläkaren själv, då han blivit i tillfälle att
efter ytterligare vunnen erfarenhet och studium av hithörande litteratur
göra de mindre ändringar och tillägg i läkarrådet, som tid efter
annan måste anses lämpliga.
Kustflottans 4:e stabsläkare under redovisningsåret tjänstgjorde från
och med Vs. Han säger i sin rapport om de sanitära förhållandena
ombord följande.
»Kustflottans fartyg hava under denna tid varit spridda från Karlskrona
till Luleå. Flaggskeppet har dels uppehållit sig i Stockholms
skärgård dels ej mindre än sex veckor varit förlagt till varvet i
Stockholm under permissionsperiod. Under denna tid företog jag en
resa till Norrland för inspektion av 1 och III flottiljerna samt V
divisionen.» Härefter meddelar stabsläkaren en utförlig redogörelse
för sjukligheten på kustflottan. Till densamma vill jag i behörig ordning
återkomma, men fullföljer däremot här rapportens innehåll om hygienen.
»Utspisning, dricksvatten och beklädnad föranleda ej till några väsentliga
anmärkningar i avseende på kustflottan.
Vattenklosetternas träsitsar borde, åtminstone å manskapsklosetterna, i
snygghetens intresse ändras såtillvida att träkransens framdel bortskures.
En annan relativt lätt utförbar ändring, som under nuvarande ständiga
vintertjänstgöring vore av icke obetydlig vikt, skulle bestå i att
befälets kojer å samtliga torpedfartyg (u-båtar naturligtvis ej medräknade)
omplacerades, så att de ej korarae att ligga mot fartygssidan.
A Hugin och Munin är detta önskemål redan uppfyllt.
I min rapport från Öresundsavdelningen förra året gjorde jag anmärkning
på, hur gammalmodig och farlig vår dykarutrustning är.
Denna min övertygelse har ytterligare stärkts, sedan våra dykare börjat
gå ned på större djup (hittills 48 met.), Dessutom vore det
önskvärt, att till dykarattiraljen hörde en tabell ined föreskrifter om
tiden för dykarnas vistelse på och uppstigning från olika djup.
I skrivelse till HBK har jag begärt provs anställande och eventuell
anskaffning av lämpliga apparater för uppstigande från en sjun-

o
ken u-båt. Åtminstone å de engelska u-båtarna ar varje man försedd
med en dylik räddningshjälm och det ingår i utbildningen för besättningen
att kunna taga sig ut från en förolyckad u-bât. Aven
tyskarna hava en Tauchretter', men jag har ej sett någon uppgift
om varje man är försedd därmed, vilket väl dock ar sannolikt.
800 par öronskydd och 65 stycken ögonsköljkannor hava utdelats
å fartygen.
I september inköptes reservförråd av morfin för kustflottan, som
förvaras i pulverform i vaxat papper i förseglade glasburkar, som ej
få öppnas i fredstid.»
Beträffande medicinaliers anskaffande påpekar slutligen denne stabsläkare
det många år gamla önskemålet, att marinen skulle ha egna apotek
i Stockholm och Karlskrona för att därifrån fylla sina förråder, varjämte
värnpliktiga apotekare där skulle tjänstgöra, allt i avsikt att göra desinfektionsmedel
och medicin billigare. Som jag redan i en föregående årsberättelse
anmärkt, hindra apoteksprivilegierna denna reform, som dock skulle
hava i avseende på hälso- och sjukvården vid marinen ej ringa inflytande.
Om de sanitära förhållandena ombord på kustflottans särskilda fart)
T g innehålla vidare de respektive fartygsläkarnas rapporter huvudsakligen
följande anmärkningsvärda meddelanden.
• Pansarbåten Thules läkare förordar förbättring av värmelednings- och
luftväxlingsanordningen i de 4 längst akterut belägna officershytterna.
Pansarbåten Tors läkare anser, att stridsförbandsplatsen ombord »bör
tillgodoses med luftväxlingsanordning genom upptagande av ventil på
den gen o m passerande lufttrumman».
Pansarbåten Dristighetens läkare under de kallaste vintermånaderna
klagar över den låga temperaturen ombord och förordar förökade
värmeelement såväl på trossbotten som i officershytterna. Han skriver
härom i sin rapport följande.
»En synnerligen stark kyla har varit rådande och det har visat sig,
att Dristighetens uppvärmningssystem är otillräckligt. Under de kalla
vinterdagarna vid jul och nyår kunde temperaturen i den på styrbordssidan
belägna arresten endast med svårighet fås upp till 10° och den
var nere på -f- 7°, och den bordvarts belägna sidan var täckt av is.
Sträng arrest avtjänades med päls, halmskor och sovsäck. Även de
aktre officershytterna äro mycket kalla. I iäkarehytten var temperaturen
bordvarts 8° hela dagen den 22 /i2, och kunde först mot kvällen
bringas upp till -f- 12°.»
Pansarbåten Manlighetens läkare utdömer som ohygienisk »den å
överbyggnaden befintliga officershytten, som i synnerhet under vintern
på grund av sitt dåliga utrymme och bristfälliga belysning och
ventilation är föga lämplig som bostad».
Pansarbåten Oskar II:s läkare säger i sin rapport att »några befogade
anmärkningar mot stridsförbandsplatsen, som förr voro vanliga
i alla rapporter, nu icke kunna göras, sedan en del ändringar under
25

26
expeditionen företagits därstädes» och att »fartyget är från sanitär synpunkt
att anse som synnerligen gott».
Pansarkryssaren Fylgias läkare vitsordar fartygets godhet ur hygienisk
synpunkt och framhåller de förbättringar i avseende på utrymme
m. m. för de sårades vård, som vunnits genom vissa ändringar i inredningen
av stridsförbandplatsen.
Om de sanitära förhållandena å Göteborgsavdelningen under det
gångna året skriver dess stabsläkare följande.
»Den gångna vintern och våren har i klimatiskt avseende varit ovanligt
svår ined kyla, snö, stormar och häftiga temperaturväxlingar, vilket
dock ej tyckes ha menligt inverkat på besättningarnes hälsotillstånd.
Vad fartygens sanitära beskaffenhet angår, har den med hänsyn till
fartygens höga ålder varit i det hela god. Å en del fartyg såsom
Thordön och Tirfing har väggohyra visat sig i såväl officers- som
underofficers- och andra hytter, varför de under höstreparationerna
underkastades antiparasitär behandling med gynnsamt resultat. En
olägenhet med den behandlingen var en ännu kvarstående obehaglig
ukt i madrasser och andra stoppade möbler. A Tirfing förekom under
hösten råttor i förrådsrummen, varför under jultiden Känsö råttutrotningsapparat
anlitades.
En del isoleringsförbättringar å torpedbåtarna ha under vintern
verkställts.
Värme- och ventilationsanordningarna ombord å avdelningens fartyg
ha i allmänhet vajit tillfredsställande. Torpedbåtarna komma nog
alltid att lämna en del övrigt att önska i detta avseende. Vid jultiden,
när kölden gick upp till 20° och däröver, förspordes klagomål
över både fukt och kyla ombord å en del torpedbåtar. Kylans utestängande
måste då ske på ventilationens bekostnad, och en följd härav
blev fukt ombord. Den bistra kölden lade sig dock ganska snart och
efterträddes av det mera vanliga västkustvädret, varigenom förhållandena
blevo båttre.
Dricksvatten och proviant utmärkta.»
I sammanhang med redogörelsen i min årsberättelse förlidet år för
de sanitära förhållandena ombord beskrevos, såsom frågans vikt krävde,
av mig utförligt de förebyggande sanitära åtgärderna mot uppkomsten
av epidemi av epidemisk hjärnhinneinflammation, vilka enligt den
moderna uppfattningen anses nödvändiga.
Även under redovisningsåret ombord förekommande fall av ifrågavarande
sjukdom, som kommer att statistiskt behandlas i ett följande
kapitel av denna årsberättelse, har föranlett en skärpt uppmärksamhet
på denna sak från läkarsynpunkt. Och något förändrade och utökade
föreskrifter mot den farliga sjukdomens spridning hava uppgjorts
av på kustflottan tjänstgörande expert på området, en medicinalrådsassistent,
som tillika är marinläkare i reserven. Den av honom
författade promemorian och förslaget i ämnet, som inlämnades till

flaggen den 15 mars och där vann stadfästelse, lyder på följande
sätt.
»S5 r stematiska undersökningar hava visat, att vid denna sjukdom
bacillbärarna spela en alldeles särskilt viktig roll; man har funnit att
i enstaka fall ända till halva antalet av de personer, som varit i umgänge
med en insjuknad, varit infekterade utan att på något sätt
förete sjukdomssymtom. Under sådana förhållanden är det uppenbart,
att de talrika oisolerade bacillbärarna utgöra en vida större fara
än de enstaka isolerade sjukdomsfallen och häri har man i själva
verket förklaringen till att just vid denna farsot den språngvisa utbredningen
utan påtagligt sammanhang mellan sjukdomsfallen är karakteristisk.
Alla bacillbärare äro emellertid icke i lika hög grad
farliga som smittspridare. Största faran härutinnan erbjuda givetvis
bacillbärare, som lida av kroniska katarrer i näsa och nasofarynx med
riklig avsöndring av bacillhaltigt sekret och alldeles särskilt osnygga
personer med bristande personlig hygien, vilka genom hostningar,
nysningar och spottande avbörda sig det flödande sekretet på enklaste,
bekvämaste sätt utan tanke på smittfara.
Ett verksamt bekämpande av en meningitisepidemi måste således
— förutom isolering av sjuka — rikta sig framför allt mot efterforskandet
och isolering av bacillbärare och särskilt farliga bacillbärare
(se ovan). Detta mål kan endast vinnas genom en systematisk,
av bakteriolog utförd undersökning av besättningen, i sin helhet eller
delvis. Har ett enstaka sjukdomsfall inträffat ombord och genast
kommit under läkarens behandling och inlagts i sjukhytten för en
eller annan dag, tills avpollettering kunnat ske, torde i allmänhet efterforskandet
av bacillbärare kunna inskränka sig till backlaget, grannarna
enligt kojfördelningen, andra, med vilka den sjuke varit i särskild
beröring, sjukvårdarna samt möjligen ombordvarande personer
med kroniska näskatarrer. Denna undersökning kräver förutom sakkunskap
i utförandet tillgång till bakteriologisk laboratorieutrustning.
Anträffade bacillbärare isoleras (i likhet med sjuka) till bacillfrihet
i två på varandra följande prov.
Följande förslag till ändring i KO n:r 6 p. 86 angående åtgärder
vid inträffat eller misstänkt fall av meningitis cerebro-spinalis epidemica
har jag uppgjort under hänsynstagande till ovan angivna synpunkter.
Förslag
till åtgärder vid inträffat eller misstänkt fall av hjärnhinneinflammation
ombord å fartyg.
a) . . . . (lika med förutvarande). 1
b) . . . . (lika med förutvarande).
1
De gällande föreskrifterna vid fall av epidemisk hjärnhinneinflammation ombord finnas intagna
i Sveriges officiella statistik, hälso- och sjukvården vid marinen 1914 1/io— 3 % 1915 av
marinöverläkaren, sidan 25.
27

28
c) personal (lika med föregående) sjukvårdare samt personer med
kroniska katarrer i näsa och nasofarynx isolerat vätesuperoxidlösning.
d) av samtliga i punkt c) omnämnda personer tagas omedelbart prov från nasofarynx
för undersökning på meningokokker enligt särskild anvisning. . Anträffade bacillbärare
avpolletteras omedelbart; desinfektion såsom vid sjukdomsfall b), c).
e) . . . . lika med förutvarande d).
f) fartyg, å vilket dylikt sjukdomsfall inträffat, må icke hava kommunikation med
land eller fartyg förrän — efter det smittrening i den utsträckning som ovan sagts
verkställts — fem dygn förflutit sedan sista sjukdomsfallet avförts från fartyget.»
Innan jag lämnar kapitlet om de sanitära förhållandena ombord,
bör jag ej underlåta att omnämna det understöd, som hälso- och sjukvården
ombord på kustflottan erhållit genom färdigbyggandet och slutliga
medicinalutrustningen av sjukstugan å Mässgarn vid Hårsfjärden.
Densamma har under året tagits i bruk för behandling av sjukdomsfall
från fartygen å skjutskoleavdelningen, som ej lämpligen kunnat
vårdas ombord och som man ej velat sända till garnisonssjukhuset i
Stockholm. Avsikten med denna sjukstuga var ursprungligen önskvärdheten
av isoleringsmöjlighet för inträffande fall av smittosarnma
sjukdomar såsom difteri, scharlakansfeber etc. Då dessa] sjukdomar
lyckligtvis äro sällsynta gäster ombord och sjukstugan sålunda största
delen av året skulle komma att stå tom, har verksamheten utvidgats
och skall omfatta även andra än smittosarnma sjukdomar. För detta
ändamål har en ganska omfattande instrument- och bandageutredning
tillkommit, som anskaffats av marinförvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som uppgjorts av en av kustflottans
stabsläkare (tillika skolad kirurg) under året. Om sjukstugan, som
den då stod i sin första varfägring, skriver en annan av årets stabsläkare
följande vackra omdöme. »Den gedigna byggnaden med sina
luftiga, soliga salar och obeskrivligt härliga läge skulle enligt mitt
förmenande lämpa sig förträffligt som konvalescenthem för personer
vid Stockholms station under de tider kustflottan ej är förlagd till
Hårsfjärden.»
5. Om sjukligheten och dödligheten på flottans stationer.
Enligt reglementets föreskrift skola stationsläkarna årligen inlämna
till marinöverläkaren sjukförslag och berättelser över sjuklighet och
dödlighet under det gångna redovisningsåret. Med ledning av dem
har jag uppgjort de statistiska tabeller, som åtfölja årsberättelsen och
som jag nu går att närmare diskutera.
Tabell n:r 1 lämnar en exakt redogörelse för antalet sedan föregående
år kvarliggande sjuka, nyinsjuknade, döda och avskedade för
invaliditet, antalet sjukdagar, som sjukligheten betingat och sålunda
berövat tjänsten i land, antalet kvarliggande sjuka vid redovisningsårets
slut samt slutligen den personalstyrka av flottans stam på sta-

tionerna, som varit underkastad dessa förändringar i tjänstbarhet.
Tabell 1 b lämnar motsvarande uppgift för daglönare pä flottans varv.
Med hänsyn till de viktigaste av dessa uppgifter och för lättare och
åskådligare jämförelses skull vilja vi först uträkna promilletalen för
sjukligheten, dödligheten och invaliditeten på de båda tabellerna. Vi
finna då att av de stamanställda på flottans stationer under redovisningsåret
1915—16 vårdats 358°/oo sjuka, att bland dem inträffat
3,2°/oo dödsfall samt 4,9°/oo kassationer på grund av invaliditet, under
det att bland dagavlönarna på flottans varv förekommit 992°/oo sjukdomsfall,
4,9%o dödsfall och 0,7°/oo avsked för invaliditet.
Den stora skillnaden i avseende på sjuklighet mellen militär och
varvspersonal, som varit rådande i år liksom föregående år, är naturligtvis
beroende på den högre medelåldern hos den senare. De tämligen
lika promilletalen för dödligheten angiva, att den rådande sjukligheten
ej varit så svårartad och ödesdiger för varvsarbetarna, som
man kunnat vänta. Den obetydliga kassationen tyder på ovanlig arbetsduglighet
trots framskriden ålder hos dessa arbetare, som till stor del
i yngre år varit sjömän.
Nästa tabell i ordningen, som åtföljer denna årsberättelse eller tab.
n:r I, redogör för sjukligheten under närmaste föregående femårsperiod
inom flottans stam, sedan även varvsarbetarna blivit medräknade. Om
vi sålunda uträkna promilletalen för sjukligheten med stöd av tab.
n:r I och jämföra dem med de promilletal för sjukligheten under det
gångna året, som vi erhålla, sedan siffrorna på tab. 1 a, och 1 b blivit
sammanslagna, så finna vi följande jämförbara och upplysande siffror.
Med en personalstyrka under det gångna året av 8,152 man, stamanställda
och daglönare, samt bland dem 4,728 sjukdomsfall, 31 dödsfall
och 28 kassationer, få vi följande promilletal: för sjuka 579°/oo,
för döda 3,8°/oo samt för avskedade 3,4 /oo.
Motsvarande promilletal för närmast föregående femårsperiod, uträknade
med hjälp av tab. n:r I, voro för insjuknade under de olika
åren respektive 595; 611; 656; 597 och 531; för döda 6,8; 4,8; 5,9;
6,2 och 5,3 samt för avskedade 3,4; 3,6; 5,3; 1 och 4,2°/oo
Alltjämt kan man framhålla huru jämförelsevis små variationerna
på detta område av den sanitära statistiken äro.
Men vi gå vidare i vårt studium av sjukligheten på stationerna, begagnande
för detta ändamål uppgifterna om sjukdagarnas antal. Enligt
tab. 1 a och 1 b uppgingo sjukdagarna för de 8,152 stamanställda och
daglönarna under redovisningsåret till 75.999, medan enligt tab. n:r I
för närmaste femårsperiod sjukdagarna i förhållande till personalstyrka
uppgingo till följande siffror:
29

30
Av dessa siffror framgår, att antalet sjukdagar, som förekommit
bland stamanställda och daglönare, i år varit mindre än föregående
år, vilket är särskilt anmärkningsvärt, då personalstyrkan under redovisningsåret
varit ökad med några 100-tal man.
An vidare finna vi sjukligheten hos stamanställda och daglönare i
år något minskad mot föregående år, om vi bedöma densamma efter
medeltal dagar varje sjuk vårdats. I år hade vi enligt våra tabeller
4,728 sjuka och sammanlagt för dem alla 75,999 sjukdagar, d. v. s.
varje sjuk har i år vårdats i medeltal 16 dagar, innan han avförts
från sjukrullan. Förlidet år hade vi 4,094 sjuka och 79,497 sjukdagar,
vilket med andra ord uttryckt säger, att varje sjuk förlidet år
var sjukskriven 19 dagar och under de 4 andra åren av sista femårsperioden
uppgick sjukskrivningens medellängd i dagar för varje sjuk
till 17 för alla åren med undantag av redovisningsåret 1910—11, som
stannade vid samma antal dagar som i år eller 16.
Från de stamanställdas statistik övergå vi till de värnpliktigas på
stationerna. Deras sjuklighet, dödlighet och invaliditet är upptecknad
på tabellen n:r 2. Av densamma framgår att bland 8,447 värnpliktiga
inträffade under redovisningsåret 1,985 sjukdomsfall eller 234°/oo
och 11 dödsfall eller l,3°/oo samt 96 kassationer eller ll°/oo.
Förlidet år hade vi bland 7,831 inkallade värnpliktiga på stationerna
2,971 sjukdomsfall eller 379°/oo och 11 dödsfall eller l,4°/oo
samt 155 kassationer eller 19°/oo. Och året närmast före eller redovisningsåret
1913—14 hade vi bland 8,598 inkallade värnpliktiga på
stationerna 1,224 sjukdomsfall eller 142°/oo och 5 dödsfall eller 0,5%o
samt 52 kassationer eller 6%o.
I promilletalen för sjuklighet och dödlighet under de 3 åren står
således redovisniogsåret bättre till boks än närmast föregående år.
Efter denna redogörelse och utläggning av statistiken över sjuklighet,
dödlighet och invaliditet hos personalen på stationerna, övergå
vi nu till sjukdomarna, som förekommit i land.
Tabellerna n:ris 3 a och 3 b lämna en översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna,
den förra bland flottans stam och beväring (å stationerna)
för tiden 1915 Vio— 30 /9 1916. Den sennre bland daglönarna
å flottans båda varv för samma tid. Tabell n:r III, som innehåller
statistiken för de viktigaste sjukdomsgrupperna vid flottan (å stationerna)
under närmast föregående femårsperiod skola vi här behandla
för jämförelsens skull, och ur första läkarnas å stationerna rapporter
under året till mig över sjukdomarna, som förekommit, och de åtgärder,
som vidtagits för deras bekämpande, skall jag anföra det, som
har sammanhang med och intresse för denna sak.
At de viktigaste sjukdomarna eller de akuta infektionssjukdomarna
skola vi först ägna vår uppmärksamhet. Härvid skola vi dock iakttaga
den sedan flera år tillbaka följda regeln att frånskilja för särskild
behandling de veneriska akuta infektionssjukdomarna.

De lindrigare sjukdomarna såsom febricula och influensa, parotitis
epidemica och rubeola finna vi som vanligt uppträda med största
antalet fall eller rerpektive 325, 294, 193 och 55. Ehuru dessa sjukdomar
som regel ej hava någon större betydelse för individen, blir dock
anhopningen av fall både besvärande för sjukvården och betydelsefu
för all personal, således den friska också, därför att sjukvårdslokalerna
ej kunna rymma alla, som där i sitt febrila stadium behöva vård och
därför måste sjukskrivas för att stanna för vård i sina kaserner. Härigenom
spridas sjukdomarna, om icke läkarna kunna ordna en tillfällig
isolering på så sätt, att särskilda logement avses för alla de
lindrigt sjuka i de akuta, epidemiska sjukdomarna.
Av de farligare akuta, epidemiska sjukdomarna finna vi scarlatina
representerad med det största antalet fall eller 47. Av dessa fall
komina de flesta eller 45 på Karlskrona station.
Om scarlatinan i Kai'lskrona under redovisningsåret skriver förste
läkaren där följande i sin årsrapport till mig.
»Redan under november månad 1915 hade icke mindre än 74 fall
av scharlakansfeber och 11 fall av difteri enligt epidemirapporterna
för länet blivit anmälda, samt under december 43 fall av scharlakansfeber
och 31 fall av difteri förekommit. Då det således var bekant,
att epidemiska sjukdomar såväl i staden som dess omgivning förekommo
i stor mängd, var uppmärksamheten kanske mer än vanligt riktad
på möjligheten att fall skulle uppträda inom kasernerna, och hade
redan tidigt på hösten föreskrivits, att sjukvårdarna alltid skulle besiktiga
huden på dem, som anmälde sig för sjukmönstring. Därjämte tog
kasernläkaren dagligen halsprov för bakteriologisk undersökning angående
difteribaciller. Emellertid föll det sig så gynnsamt, att kasernerna
förblevo helt ocb hållet fria från nämnda smittosamma sjukdomar
under de månader av redovisningsåret, som falla under året 1915.
På nyåret 1916 fortsatte de epidemiska sjukdomarna i länet och i
staden. Siffrorna för scarlatina i Karlskrona stad voro under januari
18, februari 55, mars 11, april 16, maj 6.
Difterifallen visa följande siffror i staden: för januari 14, februari
26, mars 9, april 3, maj 1.
Redan under första veckan efter julpermissionen eller närmare bestämt
den 13 januari uppträdde första fallet av scarlatina i sjömanskårens
kasern I, logement 1, varpå 1 fall kom följande dag i samma
logement och 1 fall i kasern II, logement 35 samt 1 fall i kasern II,
logement 26. Den 25 januari konstaterades ett nytt fall i kasern I,
logement 8. Sedan följde ånyo en fri mellantid på 11 dagar till den
6 februari, då 2 fall visade sig, ett i kasern II, logement 8 och ett
i sjukrummet; nästa fall lät vänta på sig till den 11 februari, då det
konstaterades i kasern II, logement 12, men därmed var en betydlig
epidemi i full gång, i det att sedan så gott som dagligen under februari
månad ett eller flera fall inträffade — med största antalet den
31

32
"Va med 3 fall, den "V2 med 4 fall, den 27 /s med 3 fall. Två sjukdomsfall
inträffade den G, 13, 24 och 21) februari. Med ingången av
mars manad visar epidemien en tydlig tillbakagång, i det att sjukdomsfall
visa sig endast G dagar under denna månad, nämligen 3 fall den
", 3 oeh 2 fall vardera den 10 /:i och -',;$ samt 1 fall de övriga tre dagarna.
Under april månad fingo vi 3 fall, ett vardera av dagarna den 8,
11 ocli 14. Sedan 1 fall uppträtt den 3 maj, var epedemien avstannad
och hava inga nya fall senare tillkommit.
För battre överskådlighet bifogas här en tabell över sjukdomens
utbredning inom kasernerna.
Taboll över scarlatinans utbredning i sjöm.-kårens kaserner 1916.
1 Logem. för kökspersonal.

De insjuknade vårdades dels å stadens epidemisjukhus, nämligen
de, som sjuknade före den 17 februari; från ocli med denna dag intogos
de sjuka å flottans epidemisjukhus å Stumholmen; där vårdades,
förutom de ovan omnämnda fallen från sjömanskårens kaserner, patienter
från kustflottan, distrikten, kustartilleriet och skeppsgossekåren,
tillsammans 11 st.
Det kliniska förloppet av sjukdomsfallen har i allmänhet varit ett
typiskt, måttligt svårartat; enstaka fall hava varit synnerligen lindriga
och ett par tre betydligt svåra; för dessa senare följer en kort redogörelse
:
1. Sjöbeväring A. vistades å sjukhuset under tiden ll h— 8 /s, fick
24 /2 en utbredd bronchit och hade sedan små temperaturstigningar till
den x "h under tecken på myocardit, som långsamt gick tillbaka; vid
utskrivningen erhöll han sjukpermission i 14 dagar och ställdes sedan
på lindrig tjänst under ett par månader; i juli klagade han ännu
över trötthet, men säger sig nu på hösten känna sig kry.
2. Sjöbeväring B. vårdades den 22 /2—Vs, lick 1 h bronchopneumoni
och var subfebril till den 3 /t; han fick tecken på myocardit och erhöll
14 dagars sjukpermission efter utskrivningen.
3. Sjöbeväring C. inkom 2S h och låg kvar till 20 /6. Han var från
början mycket svårt sjuk med våldsam angina, så att han den 2i 72
och följande dagar endast kunde svälja vatten; halsprov cck.; den 9 h
halskörtlar starkt ansvällda; 10 /3 ledsmärtor och värk i v. öra, 22 /s
parotit epid. 28 — 31 /s temp. 40°; 28 /s smärtor i bröstet, andnöd, värk
i skuldror och ben, puls 110, liten intermittent, reagerade gott för digitalis
så att den blev full och jämn den 30 /3, under sjukhusvistelsen upprepade
anfall av hjärtsvaghet, hela tiden utan hjärtbiljud; frän mitten av
juni kunde patienten vistas uppe någon kortare stund och överflyttades
vid epidemisjukhusets stängning till flottans sjukhus för fortsatt vård.
Komplikationer i sjukdomsförloppet hava varit följande (här äro
även medtagna kompl. å de 11 fall från sjömanskårens kaserner, som
vårdats å stadens epidemisjukhus): parotit. epidem. 4, bronchit. ac. 3,
bronchopneumoni 2, lymfadenit. suppur. 1, polyarthrit 1, alburninuri 2,
haemathuri 1, otit. med. supp. c. rnastoidit. suppur. ac. 2 (båda opererade
å flottans sjukhus).
Från epidemiologisk synpunkt förtjänar framhållas, att sjömanskårens
kaserner voro starkt belagda med 15—48 man per logement
efter den 1 februari, då 1916 års till sjötjänst inskrivna värnpliktiga
inryckte. Vidare är det förhållandet konstaterat, att de angripna samtliga
hade sitt hem på landet med undantag av fyra, som voro mantalsskrivna
i stad; många som tillfrågades angående hemort uppgåvo
sig bo ett par mil från närmaste stad och dessa få förutsättas icke
förut hava varit utsatta för smittotillfällen. Av tabellen framgår, att
de logement, som hysa kökspersonal, voro infekterade, logement 34
den 2 V2, logement 35 den /i o. 21 /2 samt logement 36 den 10 lz;
3—Ï63377. Marinörerläkarens berättelse.
33

34
härav framgår icke att köksavdelningen varit smittoförande. Det första
av dessa fall (i log. 35 den 13 /i) kan icke påbördas något tydligt inflytande
på epidemien, och de 2 fallen den 2x li inföllo under epidemiens
höjdpunkt samt fallet den 10 /3 först i slutet av epidemien.
Beträffande skyddsåtgärder förfares sedan ett antal år i kasernerna
på följande sätt. Då ett fall av smittosam sjukdom yppat sig, sker,
omedelbart efter avlägsnandet av den sjuke och alla hans tillhörigheter
och skedd desinfektion av hans plats, internering av samtliga
inom logementet under 4 dagar med daglig besiktning; skaffning
försiggår inom logementet och matkärlen kokas efter varje måltid.
Har då efter 4 dygn intet nytt fall inträffat, föres manskapet till
badet; där avläggas använda kläder och påtagas efter skedd badning
i-ena kläder, varefter manskapet förlägges i ett tomt logement. Samtidigt
företages desinfektion med formalinspray i det utrymda logementet,
sedan klädespersedlarna, utom rena tvättkläder, i säckarna utbretts
i sängarna; följande dag återfår manskapet sina kläder och
återgår till arbetet, därefter sker skurning och tvättning av det utrymda
logementet.
Det är sålunda en ganska vidlyftig procedur, som försiggår. Den
blir vid tillfällen av utbredd epidemi synnerligen tidsödande, då såsom
i år ända till 6 logement samtidigt kunde vara isolerade. Ett logement
var i vinter isolerat under 10 dagar i' sträck på grund av nya
fall under interneringstiden; på så sätt voro vissa dagar ett par hundra
man innestängda. Resultatet av isoleringen var icke alltid uppmuntrande;
det inträffade flera gånger, att ett nytt sjukdomsfall inträffade
samma dag eller nästföljande dag i det nyöppnade logementet (ex.
16 /2 logement 12 i kasern II, 28 /2 i logement 7). Därför upphördes
från och med den 20 /3 med isoleringsförfarandet och gjordes därefter
endast besiktning under 4 dagar, varjämte logementet rengjordes och
manskapet fick bada.
Epidemien har enligt ovanstående varit av stor omfattning. Samtliga
de sjuka hava efter kortare eller längre tid tillfrisknat.»
Av övriga svårare akuta, epidemiska sjukdomar, som äro upptagna
på tabellerna, hava endast mera enstaka fall förekommit och skulle här
kunna förbigås, om ej den sällsynta förekomsten i mina årsredogörelser
av 3 ovanliga sjukdomsformer särskilt gåve mig anledning att här
redogöra för dem. Det gäller fallen av akut epidemisk cerebrospinalmeningit,
Beri-Beri och tropisk dysenteri, som vi återfinna å nu ifrågavarande
tabeller. De uppträdde alla på Karlskrona station och första
läkarens årsrapport innehåller om dem följande redogörelse:
»Av epidemisk cerebrospinalmeningit hava utom en konvalescent
trenne fall varit intagna å flottans sjukhus. I intetdera fallen kunde
källan till smittans ådragande klargöras. I Karlskrona och trakten
däromkring funnos dock enstaka fall av sjukdomen. I alla tre fallen
kunde sjukdomen bakteriologiskt konstateras. Det ena gällde en be-

väringsman från pansarbåten Manligheten, som ej varit i land på över
två veckor. Han insjuknade ytterst häftigt på e. m., inkom till sjukhuset
på natten under de svåraste symptom och avled omkring en
timme efter inkomsten.
De övriga båda fallen gingo till hälsa; de behandlades å stadens
epidemisjukhus, dit de så fort diagnosen konstaterats avfördes, med
lumbalpunktion och serum (norskt).
Ett fall av Beri-Beri inkom till sjukhuset i december 1915, det
gällde en beväringsman, som kom direkt från Ostindiska öarna, där
han ådragit sig sjukdomen. Han företedde huvudsakligen en betydlig
nedsättning av muskelkraften i armar och ben och en karakteristisk
egendomlig förändring i känseln .å extremiteterna i synnerhet händerna,
känsla av att ha 'handskar på händerna' eller liksom ett stycke
mellan huden och det berörande föremålet. Han tillfrisknade tämligen
hastigt.
Ett fall av tropisk dysenteri vårdades likaledes i december 1915.
Patienten hade infekterats såsom kofferdisjöman, under det att hans
fartyg låg i Eufrats nedre lopp och hade sedan vårdats å sjukhus i
Bombay och Columbo under mer än 6 månader. Blödningar och
övriga tarmsymptom hade nu upphört och infektionsäumet kunde ej
bakteriologiskt säkert påvisas. Som patienten led av kraftnedsättning
och nervositet förklarades han för tillfället oduglig till krigstjänst.»
De veneriska sjukdomarna på översiktstabellerna för sjukdomarna å
stationerna komma vi nu till. I sammanhang med de akuta gonorrhéoch
chancrefallen skola vi redogöra för den kroniska ven. infektionssjukdomen
syfilis, som trots sitt uppträdande med mindre antal fall i
betydelse dock vida övergår de förra.
Följande specialtabeller visa såväl det nuvarande sjukdomstillståndet
på detta område som den närmast föregående tidens.
Tabell över de veneriska sjukdomarnas förekomst på stationerna
1915—16.
35

36
Promilletabell för de veneriska sjukdomarnas förekomst på stationerna
1911—15.
Liksom föregående år må här påpekas vilka små siffror, som vi
lyckligtvis röra oss med på detta område. Vilka förfärande tal däremot,
som de nu krigförande länderna ha att dragas med i sina
härar och flottor i avseende på sjukligheten i veneriska sjukdomar,
är nogsamt bekant för all världen genom tidningspressen, som offentliggjort
flera medicinska auktoriteters uttalade farhågor för hela befolkningens
hälsa i detta hänseende, som beröres av kriget.
Till vidare studium och bedömande av de veneriska sjukdomarna,
särskilt på Karlskrona station, hava följande tabellariska uppgifter
lämnats av sjukhusläkaren på medicinska avdelningen av flottans sjukhus,
som äro av det intresse, att jag här inför dem.
Uppgift från flottans sjukhus, Karlskrona, för 1915 1 /10 - 30 /9 1916
angående de för nedannämnda veneriska sjukdomar intagna med hänsyn till ålder,
kön, civilstånd samt sättet för smittans överförande.

Uppgift från flottans sjukhus, Karlskrona, för 1915 1 /10 - 30 /9 1916
angående de för nedanstående veneriska sjukdomar intagna med hänsyn till den landsdel,
inom vilken smittan ådragits.
Till fortsatt diskussion av detta viktiga ämne skola vi återkomma
i kapitlet om sjukligheten ombord på våra fartyg.
Av de smittosamma sjukdomarna på stationerna återstår det nu
endast att redogöra för de två kroniska, tuberkulosen och alkoholismen,
som hava så stor betydelse för folkhälsan och därmed också för
försvaret, att de förtjäna alla våra ansträngningar i avseende på deras
bekämpande.
För bättre översikts skull har jag uppgjort tabellariska framställningar
av statistiken på området.
Tabell över tuberkulosens förekomst på stationerna 1915—16.
37

38
Promilletabell för tuberkulosens förekomst på stationerna 1911—15.
Av dessa tabeller framgår, att tuberkulosen härjat med något ökad
kraft under redovisningsåret bland marinens sjöfolk. Bland daglönarna
har visserligen promilletalet i tuberkulos vårdade på Karlskrona varv
ej oväsentligt minskats, från 22,6 till 16,4, men så har däremot motsvarande
siffra för Stockholms varv nära nog fördubblats (från 14,7
till 28).
De i noten å tabell n:r 3 a förekommande statistiska uppgifterna
å nyinsjuknade tuberkulosfall förtjäna för jämförelsens skull med
engelska flottans statistik vår uppmärksamhet beträffande de stamanställda.
36 man bland det under redovisningsåret stamanställda
sjöfolket, som enligt tabell n:r 1 utgjorde 5,806 man, infekterades
av denna ödesdigra sjukdom. Det giver oss det höga promilletalet
6,7 för insjuknade.
I engelska marinen var på deras hemstation motsvarande promilletal
för i tuberkulos insjuknade år 1911, det sista för vilket statistik
varit mig tillgänglig, endast 3,03. Härav framgår att siffrorna för i
tuberkulos nyinsjuknade yrkesmatroser äro dubbelt så höga i Sverige
som i England. Siffrorna för i tuberkulos vårdade bliva naturligtvis
i de båda marinerna ännu mera skiljaktiga, därför att engelsmännen
avskeda undan för undan de tuberkulösa, medan vi behålla våra sjuka
som regel, till dess deras kapitulationstid är slut. Vi sända de sjuka
till sanatorierna, varifrån en del återkomma förbättrade, medan flertalet
fortfarande sjukskrives vid hemkomsten.
Av övriga sjukdomar på stationerna återstår endast en, nämligen
den kroniska alkoholismen, som jag i föregående årsberättelser särskilt
brukat diskutera på grund av dess betydelse såväl för sjötjänsten som
för samhället i dess helhet.

För översiktens skull begagna vi samma tabellariska framställning
för denna sjukdomsform som i föregående årsberättelse.
Tabell över den kroniska alkoholismens förekomst på stationerna 1915—16
Av dessa tabeller se vi, att promilletalen för den kroniska alkoholismen
äro högre hos daglönare än hos sjöfolket, vilket naturligtvis
har berott på sämre disciplinära förhållanden och en högre ålder
hos de förra.
Promilletabell för den kroniska alkoholismens förekomst på stationerna
1911—15.
Beträffande årets statistik är den uppgift mycket glädjande, som vi
finna i noten å tabellerna, nämligen att alla kroniska alkoholismfallen
äro gamla och ärvda från föregående år. Vi kunna sålunda konstatera
dels, att promilletalen för under året för denna sjukdom behandlade
förminskats, dels att inga nya fall antecknats.
Ehuru vi även under det gångna året kunnat iakttaga, att fallen av
akut alkoholförgiftning bland sjöfolket på gator och torg betydligt
39

40
avtagit, måste nykterhetsarbetet alltjämt fortsättas, för att allmännare
folkhälsa på detta område i en framtid måtte erhållas.
Efter redogörelsen för sjukdomarna på stationerna komma vi nu till
tabellerna ined statistiken för döda och dödsorsakerna â stationerna
(daglönare undantagna). Tabell n:r 4 a lämnar statistiken för det
gångna året och n:r IV för närmast föregående femårsperiod. Vi
konstatera även i år, att de flesta dödsfallen förorsakats av andningsorganens
sjukdomar, och att därvid särskilt tuberkulosen gjort sig
gällande.
Tabellerna n:r 4 b och IV b, som lämna redogörelse för de dödas
tjänstetid och ålder, behöva ej något förtydligande här.
Detsamma torde förhållandet få anses vara med tabell n:r 5, som
redogör för avskedade bland stampersonalen på grund av sjukdom
och yttre skador på stationerna under redovisningsåret.
8. Om verksamheten vid flottans sjukhus.
Statistiken över verksamheten vid flottans sjukhus i Karlskrona
återfinnes i tabellerna 6 a, 6 b, VI a och VI b. Av densamma
framgår, att under redovisningsåret vårdats å sjukhuset 2,117 personer,
värnpliktiga och personal från kustartilleriet m. fl. medräknade.
Av dessa sjukhuspatienter avledo 19 och avskedades för invaliditet
60 man. UnderhålJsdagarn;is antal för de sjuka hava under året uppgått
till 32,796. Huru dessa vårdade under årets olika månader varit
fördelade på de olika kategorierna, lära vi av efterföljande tabellariska
framställning.

För att jämföra nu anförda sjukhusstatistik med densamma å föregående
femårsperiod, har följande tabell (med stöd av föregående årsberättelser)
uppgjorts:
Antalet 1910—15 å flottans sjukhus vårdade, avlidna och deras
underhållsdagar.
Av dessa siffror framgår, att patientantalet på flottans sjukhus visserligen
avtagit avsevärt sedan förra redovisningsåret, men detsamma
är fortfarande ganska anmärkningsvart i förhållande till de 4 föregående
åren under femårsperioden. Detta beror naturligtvis på de upprepade
inkallelserna av värnpliktiga samt det stora antalet i tjänst
kvarhållna A-klassare, som världskriget medfört.
Anmärkningsvärda äro vidare siffrorna för dödsfallen, som i år nedgått
betydligt. Jämförelsen med dödligheten å sjukhuset 1914—15
är sålunda påfallande fördelaktig för redovisningsåret.
Angående verksamheten särskilt å den kirurgiska avdelningen av
flottans sjukhus finna vi av tabell n:r 7 a, att 294 operationer under
året utförts å intagna patienter med god utgång i 286 fall, med
mindre god utgång i 1 fall samt med dödlig utgång i 7 fall.
Under närmast föregående femårsperiod utfördes enligt föregående
årsberättelser följande antal operationer:
Av denna statistik framgår, att operationsverksamheten i år något
minskats. Den är dock alltjämt livlig och med rätta högt uppskattad
av dem, som behövt anlita densamma liksom detsamma kan av mig
vitsordas i avseende på all verksamhet på sjukhuset.
Från verksamheten särskilt på kirurgiska avdelningen har dess
sjukhusläkare givit ett berömvärt prov genom den uppsats »om luxation
av knäledens menisker», som han till mig insänt och som bifogas
denna årsberättelse såsom bilaga 4.
41

42
9. Om sjukligheten och dödligheten ombord.
Enligt tabell n:r 8 utgjorde under redovisningsåret den sammanlagda
besättningsstyrkan på sjöexpeditionerna omkring 6,400 man, av
vilka omkring 6,000 man samtidigt varit inmönstrade.
Bland denna besättningsstyrka inträffade enligt nyssnämnda tabell
ombord 2,753 sjukdomsfall, som i sin ordning föranledde 1,028 avpolletteringar
till sjukhus samt enligt tabell n:r 9 6 dödsfall. .
Relativa sjuksiffran till sjöss blir sålunda för året 430 °/oo sjuka
av besättningen samt dödssiffran 0,9 °/oo döda.
Enligt mina årsberättelser för närmast föregående femårsperiod voro
promilletalen för sjukligheten och dödligheten till sjöss 1910—11 209
%>o sjuka och 0,3 °/oo döda, 1911—12 171 %>o sjuka och 0,4 °/oo
döda, 1912—13 160 °/oo sjuka och 0,3 °/oo döda, 1913—14 151 %>o
sjuka och 0,2 °/oo döda samt närmast föregående år eller 1914—15
438 °/oo sjuka och 1,3 %o döda.
Av denna statistik finna vi sjukligheten under året uttryckt i promilletal
nära sammanfallande med närmast föregående år eller 430 °/oo
sjuka i år mot 438 °/oo sjuka närmast föregående år. Detta förhållande
kunde man ju också vänta med den fortsatta mobiliseringsrustning,
som flottan varit iklädd de båda världskrigsåren. Dödlighetstalen
hava för båda åren varit låga, varjämte bör iakttagas, att intet
dödsfall ombord under redovisningsåret föranletts av sjukdom och
endast 2 närmast föregående år.
De lägre promilletalen för sjukligheten under femårsperiodens föregående
4 år bero naturligtvis på den kortare övningstid, som under
alla dessa år var utmätt åt flottan.
Om sjukligheten under redovisningsåret på de olika fartygen skola
vi nu med ledning av tabellerna och stabs- samt fartygsläkarnas berättelser
lämna närmare redogörelse.
Av tabell n:r 8 finna vi sålunda, att högsta medeltalet sjuka per
dag, 3,8, är antecknat för pansarkryssaren Fylgia. Henne följa närmast
pansarbåtarna Oskar II med medeltalet 3,5 och Manligheten, 2,6.
Sedan iakttaga vi ett medeltal sjuka per dag högre än 1 för pansarbåtarna
Dristigheten, 1,6, och Thule, 1,5, och minfartyget Clas Fleming,
1,5, samt pansarbåten Wasa, l,i. Medeltalet 1 nås av pansarbåtarne
Svea och Tapperheten samt skeppsgossefartygen. Alla
övriga fartyg slutligen kunna glädja sig åt ett medeltal, som understiger
1.
Av denna tabell inhämta vi sålunda, att flottans bemanning under året
i ganska ringa grad varit decimerad av sjukdom för någon avsevärd tid.
Huru den måttliga sjuksiffran per dag förhållit sig till de olika sjukdomarna,
framgår av tabell n:r 9. De smittosamma sjukdomarna äro
på densamma representerade, med bortseende från de veneriska, av

ett fåtal fall av de farligare eller 1 akut epidemisk cerebrospinalmeningit,
1 akut poliomyelit, 1 febris typhoïdes, 6 scarlatina och
20 difteri samt som vanligt år från år en mängd fall av de mindi-e
farliga eller 32 rubeola, 65 febricula, 141 parotittis epidemica och 38
influensa.
Taga vi statistiken på de veneriska sjukdomarnas område i skärskådande,
så säger tabell n:r 9, att på fartygen förekommit sammanlagt
245 fall, eller 28 chancre, 1G1 gonorrhé och 56 syfilis. Med en
besättningsstyrka av omkring 6,400 man få vi sålunda ett promilletal
i år för sjukligheten på detta område ombord, som mycket nära följer
föregående år, eller 38 °/oo för redovisningsåret mot 39 °/oo för
föregående år. Detta är för våra förhållanden rätt så höga tal, då
vi före första världskrigsåret 1914—15, som också hade till följd
vår flottas mobilisering, nöjde oss med mindre än hälften så stor
sjuklighet eller 14—15 %o. Vår försämrade statistik under de 2
sista åren i avseende på könssjukdomarna är dock ännu vida bättre
än motsvarande inom stormakternas mariner.
Sedan vi vidare i denna allmänna översikt omnämnt, att årets expeditioner
medfört ombord 57 tuberkulos- och 3 kroniska alkoholismfall
eller respektive 9 °/oo och 0,4 °/oo sjukdomsfall i förhållande till besättningsstyrkan
och därvid vid jämförelse med förlidet års motsvarande
statistik konstaterat promilletalets förminskning för den förra
sjukdomen från 11 °/oo och för den senare från 0,9 °/oo, skola vi med
begagnande av fartygsläkarnas särskilda berättelser upptaga till
ytterligare behandling och utredning sjuklighetens natur och bekämpande
.på årets expeditioner.
Vad först det enda säkert konstaterade fallet av akut epidemisk cerebrospinalmeningit
(ombord å Manligheten) beträffar, så avpolletterades
detsamma till sjukhus i land (där patienten hastigt avled), utan att
efterföljas av nya fall. De sanitära åtgärder, som vidtogos ombord,
hava blivit förut i denna årsredogörelse omnämnda. Fartygsläkarens
rapport om sjukdomsfallet till mig lyder på följande sätt:
»Med anledning av ett ombord å H. Maj:ts pansarbåt Manligheten
natten mellan den 9 och 10 mars förut telegrafiskt inrapporterat fall
av meningitis cerebrospinalis epidemica, får jag härmed vördsamt
överlämna föreskriven rapport om sjukdomens förlopp samt de åtgärder,
som vidtagits till förhindrande av sjukdomens spridande.
Värnpliktige eldaren n:r 5 229 /i5 Pettersson, som före kojningen
enligt kamraternas utsago förefallit frisk, insjuknade häftigt vid Iltiden
på kvällen den 9 mars och inbars omedelbart i sjukhytten.
Han var redan då medvetslös, starkt cyanotisk och företedde tydliga
tecken på ögonmuskelförlamning, pupiller dilaterade, något oregelbundna,
reaktionslösa, våldsam dyspnoe, stark opistotonus, krampanfall
av tonisk typ med trismus, pulsen hastig, regelbunden, 140—150, ej
spänd. Efter ungefär en timme uppträdde en gulgrön flytning ur näsan.
43

44
Då enligt order meningitisfall å eskadern under uppehållet i Karlskrona
skola föras till stadens epidemisjukhus, satte jag mig telefonledes
i förbindelse med dess läkare, som emellertid upplyste, att patienter
ej nattetid mottagas dar, varför patienten omedelbart vid halv
1-tiden på natten infördes till flottans sjukhus, där han inlades på
isoleringsrum och erhöll antimeningococcserurn. Vid lumbalpunktion
visade sig cerebrospinalvätskan klar och ej stående under något starkare
tryck. Patienten avled den 10 mars kl. 4,30 f. m.
Sa snart den sjuke inkommit i sjukhytten och sjukdomen konstaterats,
tillvaratogos hans koj, kläder och andra tillhörigheter, vilka
jämte de båda sjukvårdarnas och de vid transporten behjälpliga eldarnas
kläder sändes i land till desinfektion. Britsen, där den sjuke
legat i sjukhytten, indränktes med sublimat, sedan överdragen avtagits
och nedlagts i kokhett vatten. Golv och väggar skurades med
kokhet, stark såplösning. Samtliga backlagskärl och matredskap kokades.
Sjukhytten avstängdes medelst post, och de båda sjukvårdarna
och de två där liggande sjuka isolerades och skaffade i sjukhytten.
Förliga eldarernässen, där patienten haft sin kojplats, avstängdes likaledes
medelst post och de 19 där befintliga eldarna isolerades liksom
personalen i sjukhytten under 4 dygn. På femte dagen fingo samtliga
avtaga sina klädesplagg, kvarlämna dem i respektive mäss och
hytt, bada samt iföra sig nya ställ och förlades under natten i nya
kojer på särskild plats. Den övriga besättningen underrättades vid
divisioner om sjukdomens symptom och smittovägar samt tillsades
genast anmäla sig vid misstänkta symptom. Dessutom utdelades i
mässar och på trossbottnar 10 exemplar av medicinalstyrelsens »Råd
och anvisningar» vid ifrågavarande sjukdom. Dessutom hade i sex
föredrag under föregående vecka för hela besättningen genomgåtts
allmän hygien och dess tillämpning med avseende på i staden och å
eskadern gängse smittosamma sjukdomar, varvid hjärnhinneinflammation
utförligt behandlats. Varje man av besättningen har alltsedan
sjukdomsfallet under uppsikt dagligen erhållit bad, första dagarna
varm dursch, men sedan badstubad i en i tvättrummet provisoriskt
inredd badstu, rj^mmande 20 man. Eldaremäss och sjukhytt ha genomgått
en grundlig desinfektion medelst formalinstänkning och formalinförgasning
under 24 timmar. Fartyget har under 1 vecka varit
fullkomligt isolerat från kommunikation med land eller andra fartyg.
Intet nytt eller misstänkt fall har iakttagits.»
Den andra svåra akuta epidemiska sjukdomen, som vi återfinna på
tabell n:r 9, är det lyckligtvis enstaka barnförlamningsfall, som uppträdde
på skeppsgosseavdelningen. Detsamma rapporteras till mig på
följande sätt av fartygsläkaren:
»Under vistelsen i Stockholm inträffade å Najaden ett fall av poliomyelitis
epidem. acuta, vars förlopp torde förtjäna närmare beskrivning.
Patienten, en 15 års gosse, insjuknade på e. m. med 40,7° feber och

synnerligen stark huvudvärk, men visade i övrigt inga symtom. Några
timmar senare märktes en obetydlig nackstyvhet, Kerings och Bradzinslys
symptom svagt uttalade, patellarreflexer förstärkta. Pä misstanken,
att meningit eller poliomyelit förelåg, forslade jag patienten till
epidemisjukhuset, där hos honom vid lumbalpunktion ett lumbaltryck
på över 200 mm. iakttogs; lumbalvätskan visade sig fullt klar, varför
diagnosen meningit uteslöts. Påföljande dag var temperaturen lägre,
men meningismen mer uttalad, patellarreflexerna försvunna, varjämte
patienten vid gång släpade något på det högra brnet. Under därpå
följande dagar minskades symptomens stj-rka hastigt, med undantag
för den lindriga stelheten i höger ben; patellarreflexerna återkommo
efter några dagar. . Patienten utskrevs från epidemisjukhuset efter en
månads vistelse därstädes.
Fallet måste anses vara en av de abortiva former av poliomyelitis,
vilka oftast ej komma under läkares ögon och därför utgöra en farlig
och obekant smittokälla för omgivningen; efter samråd med epidemisjukhusets
läkare isolerades därför Najaden i tvenne veckor och desinficierades.
Något ytterligare fall av sjukdomen inträffade ej.»
Tabell n:r 9:s tredje svårare, akuta epidemiska sjukdomsform, som
likaledes ej förekom under redovisningsåret med mera än 1 fall, var
tyfoidfebern på Fylgia, som enligt stabsläkarens å kustflottan vitsord
»tidigt diagnostiserades och väl isolerades, varigenom det lyckades
fartygsläkaren förhindra vidare spridning av sjukdomen».
De 6 scharlakansfeberfallen, som äro upptecknade på sjöexpeditionerna
under året, förekommo enligt tabell n:r 9 fördelade på 4 olika
fartyg, med 2 fall på Wasa, 1 på Tapperheten, 1 på Manligheten och
2 på Fylgia. Den allvarliga sjukdomen gav sålunda ej anledning till
någon epidemi.
Vi komma så till tabellen n:r 9:s 20 fall av difteri. De äro som
synes spridda på 7 fartyg med enstaka fall på Thordön och Claes
Uggla, med 2 fall på vardera av Wasa och Skäggald, med S fall på
Fylgia, med 5 fall på Tapperheten och slutligen 6 fall på Oskar II.
Denna kustflottans farliga gäst under redovisningsåret blev emellertid
behandlad på fullt korrekt och energiskt sätt samt föranledde troligen
därigenom intet dödsfall och ingen epidemi. Det senare anmärker stabsläkaren
på kustflottan såsom särskilt lyckligt »trots det att de två
först insjuknade på flaggskeppet voro från spridningssynpunkt så farliga
individer som officerskocken och biträdande manskapskocken».
Om sjukligheten i de mindre allvarliga akuta epidemiska sjukdomarna
influensa, parotit etc, som förekomma på tabell n:r 9, torde
endast böra anmärkas, att man förgäves försökte undvika dem genom
isolering och sanitära föreskrifter, då de under januari—februari tämligen
våldsamt trädde inom kustflottans relingar från sitt grasserande
bland befolkningen i land i Karlskrona.
45

46
Med îlnnu större kraft och allvar har man på vår sjögående flotta
alltjämt sökt bekämpa den stora och betydelsefulla sjukdomsgrupp
bland de smittosamma, som vi redan till antalet omnämnt, eller de
akuta och kroniska veneriska sjukdomarna. Bland de heroiska åtgärderna
för detta ändamål må nämnas följande. I Karlskrona underrättades
på föranledning av stabsläkaren polismyndigheterna om
den invasion lösaktiga kvinnor från Stockholm, Malmö och Köpenhamn,
som kustflottans förläggande till orten förorsakat. Razzia
med utvisning av de farliga gästerna följde. Åtgärder vidtogos för
att varje man ombord omedelbart efter sin embarkering skulle erhålla
undervisning i de profylaktiska metodernas användning. P. M. om
förebyggande av veneriska sjukdomar uppklistrades på lämplig plats
ombord. Fartygsläkarna beordrades i sjukrapporterna angiva, huruvida
»den insjuknade förgätit den föreskrivna, förebyggande behandlingen
eller icke» etc. Att sjukligheten ej kunnat nedpressas mera
trots de allvarliga åtgärder, som vidtagits ombord, torde förklaras genom
den omständigheten, att permissionsförhållandena ofta lagt hinder
i vägen för den preventiva behandlingens meddelande av sjukvårdarna
i tid. En fartygsläkare upplyser sålunda, att den vanligaste permissionen
å hans fartyg (eller s. k. Stockholmspermission) varade från
fredag eftermiddag t. o. m. söndag kväll eller måndag morgon. Av
andra iakttagelser och anmärkningar rörande könssjukdomarnas förekomst
pä årets expeditioner förtjänar följande anföras. På en torpedbåt
måste skeppskocken avpolletteras för venerisk sjukdora upprepade
gåno-er. Sålunda vandrade från denna båt i land till sjukhus efter
varandra 3 olika besättningsmän för gonorrhé och 1 sista för syfilis,
vilka alla voro anförtrodda matlagningen ombord!! En annan fartygsläkare
på torpedjagare beklagar, att »från Stockholms station skickats
manskap ombord utan sundhetsmönstring, vilket givit anledning till
annars överflödiga avpolletteringar och transporter».
En fartygsläkare skriver om behandlingen av könssjukdomarne på
mindre fartyg följande, som visar det allvar, han ägnade detta viktiga
hälso- och sjukvårdsarbete. »För att underlätta preventiv behandling
för torpedbåtsbesättningarne ha ombord å min torpedkryssare förfärdigats
trälådor med lock till — inre mått: höjd 17,5, bredd 15 och
längd 30 cm. — med 4 mindre fack, avsedda för flaskor med albarginlösning
och sprit (denaturerad), burk med antisyfilitisk salva samt
burk innehållande sprit, för att ställa gonorrhésprutan i, samt ett
större fack med plats för bomull och spetsglas. Dessa lådor ha
skruvats fast i skottet i torpedbåtarnas klosettrum och har bredvid
uppklistrats noggranna föreskrifter för behandlingen. Vidare har vid
undervisningen med torpedbåtbesättningame betydelsen av noggrann
preventivbehandling ytterligare inskärpts.»
Förutom nu diskuterade sjukdomsform på tabell n:r 9 återstå oss
ännu av de socialt viktiga och desslikes ur försvarets synpunkt bety-

delsefulla de båda med så många medel bekämpade, men ändock ej
besegrade sjukdomarna, som gärna följa i varandras kölvatten: tuberkulosen
och den kroniska alkoholismen.
Av den nyss anförda statistiken funno vi väl, att tuberkulosen på
våra expeditioner något avtagit i år, men ännu uppträder sjukdomen
så hotande talrikt ombord, att detta faktum i förening med smittofaran
i den stora trångboddhet, som ej kan undvikas på örlogsfartyg, manar
till samma sanitetspolitik hos oss, som tillämpas på de stora marinerna,
eller ett tidigt avskedande av alla konstaterade tuberkulosfall.
Det blir i stort sett också den mest humana politiken, ty de tuberkulösa
själva bliva bäst tillgodosedda genom avskiljande från tjänsten
och de friska besparas en överhängande fara till liv och hälsa, som
annars möta dem bland alla andra sjömanslivets oundvikliga faror.
Om emellertid det kan synas en och annan vid bedömandet av hithörande
hälsovårdsfråga endast ur individens synpunkt hårt, att genast
huvudsakligen för det helas skull avskeda den sjuke, så bör däremot
ett dylikt förfaringssätt med den, som konstaterats lida av kronisk
alkoholism, ej möta någon gensägelse. Den tid är lyckligtvis för alltid
förbi, då man hyste fördrag med drinkaren ombord. Nu straffas han
allvarligt för varje fylleriförseelse, men enligt min och många erfarna
sjöofficerares mening borde alltid den, som vårdas på sjukhus för
kronisk alkoholism endast utskrivas för att erhålla sitt avsked. Förrän
statsmakterna gemensamt stiftat en sådan lag, att man kan på detta
sätt förfara med deliranterna och de fallandesjuka på grund av missbruk
av starka drycker, blir det ej lätt att utrota den kroniska
alkoholismen ombord. På kommandobryggan i strid, vid ratten i hårt
väder, nere i maskinrummet, då fartygskollision hotar, kan, som det
nu är ordnat, stå en kronisk alkoholist, som väl »tillfrisknat» kanske
från sina delirier, men som i påfrestningens stund tumlar omkull i
krampanfall och medvetslöshet. Många hundra människoliv och ett
dyrbart fartyg kan på så sätt bliva offret för vår »humanitet» att ej
avskeda den obotlige alkoholisten.
I år hade vi på våra sjöexpeditioner enligt vad förut är sagt blott
3 fall av kronisk alkoholism, varigenom också promilletalet för sjukligheten
i denna självförvärvade sjukdom i år befanns lägre (0,4) än
under närmast föregående år (0,9). Tillfredsställelsen härmed grumlas
emellertid betydligt, då vi av fartygsläkarnes rapporter finna, att det
ena sjukdomsfallet ändades med döden genom självmord. Med vilken
styrka borde ej en sådan ohygglig händelse inskärpa hos dem, som
kommendera folket till sjötjänstgöring, att härifrån utesluta alla alkoholister!
Förhållningsböckerna utpeka alla av manskapsklass, som lida
av sjukdomen så tydligt, och alkoholisterna bland manskapets förmän
äro så säkert kända, att ingendera av dessa kategorier någonsin borde
kunna sjökommenderas.
Att däremot »torrlägga» våra fartyg på expedition, som yrkats,
47

48
d. v. s. förbjuda till och med utspisningen av ett glas öl åt varje
man vid middagsskaffningen, anser jag ej vara ett steg i nykterhetssvfte.
Det skulle endast hava till följd, att större procent av besättningen
skulle berusa sig vid landpermission, än vad nu är fallet.
Matrosen behöver dessutom en stärkande måltidsdryck och det måltidsdricka,
som man experimenterat med, kan ej ersätta ölet. Svagdriekat
håller sig ej heller ombord, utan blir blott med sin snart sura
och fadda smak en vedervärdig dryck, som alstrar magsyra. Folket
har också ej kunnat på frivillighetens väg förmås utbyta ölet på försök
ens mot svagdricka. Marinförvaltningens åtgärd att tillskriva
respektive befälhavare och anbefalla dem verkställa försök med utspisning
av svagdricka till sjöss har sålunda ej lett till något positivt resultat.
Innan vi lämna detta kapitel om sjukligheten och dödligheten ombord
under redovisningsåret, återstår oss undersöka deras förhållande
till varandra med ledning av tabell n:r 9. Vi finna då, att sjukligheten
ej betingat något dödsfall, enär de senare alla varit föranledda
av olyckshändelse eller yttre våld. Drunkningsdöd inträffade nämligen
2 gånger, 1 gång följde döden vid omkullkörning med motorcykel,
självmord genom vulnus sclopetarium föranledde 2 dödsfall,
varjämte ännu 1 fall av skottskada, men denna gång genom annans
förvållande, medförde döden. Det var som bekant flaggstyrman S.,
som vid undervattensbåten Hvalens beskjutning av en tysk trålare
sårades till döds utanför Abbekås. Han träffades i bröstet av en inträngande
granatskärva, som åstadkom förblödning.
10. Om sjukligheten och dödligheten vid kustartilleriet.
Tabellerna n:ris 10, 11, 12 och X, XI, XII samt läkarnes rapporter
lämna följande översiktliga redogörelse för sjukligheten och dödligheten
vid- kustartilleriet under det gångna året.
Stamanställdes antal vid kustartilleriet var, inberäknat officerare,
underofficerare och vederlikar, omkring 1477 man. Bland dem inträffade
enligt tabell n:r 10 1637 sjukdomsfall och 5 dödsfall, varjämte
16 avsked för invaliditet beviljades, vilket gör 1108 °/oo sjukdomsfall,
3,3 %o dödsfall och 10,8 °/oo kassationer.
Motsvarande promilletal för närmast föregående femårsperiod voro
följande:
Av denna statistik framgår, att sjukligheten under redovisningsåret
varit avsevärt större än under föregående femårsperiod med ganska

stor stigning av promilletalet redan under det sista aret av perioden.
De mänga sjukdomsfallen under året motsvaras dock ej av motsvarande
ökning av dödsfallens antal. Tvärtom angiver det minskade promilletalet
3,3 för dödligheten i år mot 5 förlidet år, att sjukligheten varit
mindre elakartad till sina följder i år. Ett antagande att man sjukskrivit
under året flera fall av lindrig natur än tillförene, ligger också
nära till hands.
De värnpliktiga vid kustartilleriet, som under året varit inkallade
till tjänstgöring längre eller kortare tid, voro enligt tabell n:r 11 till
antalet 2430 man. Bland dem inträffade 2,887 sjukdomsfall "och 3
dödsfall, varjämte 50 värnpliktiga kasserades på grund av invaliditet.
Vi få sålunda 1188 °/'oo sjukdomsfall, 1 °/oo dödsfall, 17 °/oo kassationer.
Motsvarande promilletal under närmast föregående femårsperiod hava
varit följande:
Härav framgår, att kustartilleriets värnpliktige under redovisningsåret
hemsökts av betydligt större sjuklighet än förra året, och att
promilletalen för sjuklighet under de två senaste åren varit än mycket
högre än under de föregående 4 åren. Den ökade sjukligheten i år
har, såsom förhållandet var med kustartilleriets stam, även för de
värnpliktige kännetecknats av mindre dödlighet än föregående år,
medan promilletalen för kassationerna för invaliditet båda åren varit
lika.
Huru sjukligheten vid kustartilleriet fördelar sig på de viktigaste
sjukdomsgrupperna, inhämtas av tabell n:r 12, som hänför sig till både
stam och beväring.
De vanligen sparsamt förekommande akuta infektionssjukdomarne
intaga på årets tabell ett dominerande läge. Vi vända vår uppmärksamhet
först åt det enstaka fallet av meningitis cerebrospinalis, som
uppträdde i Vaxholm och avhandlas i äldste läkarens rapport på följande
sätt.
»Den 29 februari intogs å Oskar Fredriksborgs sjukhus värnpliktige
E., som insjuknat samma dag med kräkningar, huvudvärk och feher
(39,2). Såsom orsak till sin sjukdom uppgav E., att han den 27 och
28 i samma månad deltagit i manöver. Natten mellan dessa dagar
hade varit kall (— 15° Cels.), elden hade slocknat i bivuaken och E.
låg barhuvad. Efter ett dygns vård å regementssjukhuset avpolleteterades
E. till garnisonssjukhuset i Stockholm och därifrån till epidemisjukhuset.
Diagnosen cerebrospinalmeningit fastställdes. Han utskrevs
4—163377. Marinöverläkarens berättelse.
49

50
först i mitten av april. Energiska desinfektionsåtgärder vidtogos och
den sjukes logementskamrater isolerades under 14 dagar.
På grund av det enstaka fallet företogos ej några seruminjektioner
för immunisering, men förberedelser gjordes härför, om nytt sjukdomsfall
skulle inträffa.»
Vidare hava vi av allvarliga akuta infektionssjukdomar på tabellen
scharlakansfeber att diskutera. Den förekom med 38 sjukdomsfall eller
med 6 fall vid Karlskrona och ej mindre än 32 fall vid Vaxholms
kustartilleriregemente. I Karlskrona sluppo kustartilleristerna sålunda
undan med enstaka fall, fördelade på årets tre första kvartal. I Vaxholm
samlade sig fallen till en mindre epidemi med 1 sjuk bland
stammen och 31 bland de värnpliktige. »Skarlakansfeberfallen voro
svårartade» säger äldste läkaren i sin rapport. »Ett dödsfall inträffade
bland dessa på grund av tillstötande lunginflammation.»
Den ökade sjukligheten vid kustartilleriet i år karakteriseras dock
mest av de mindre allvarliga epidemiska sjukdomarne och av dem
framträda i första linjen rubeola, febricula, parotitis epidemica och
influensa.
Av övriga akuta infektionssjukdomar, som tabell n:r 12 upptager,
är det endast 2, som särskilt böra uppmärksammas, nämligen chancre
och gonorré. Av den förra sjukdomen ha vi 10 och av den senare
32 fall. Förlidet år hade vi 9 chancre och 59 gonorréfall. I sammanhang
med denna statistik böra vi avhandla densamma för den
kroniska infektionssjukdomen av de veneriska eller syfilis. Vi finna
då 13 syfilisfall i år mot 11 förlidet år. Av dem voro dock blott 4
nyinsjuknade, de övriga recidiv av sjukdomen.
Den andra kroniska infektionssjukdomen på tabell n:r 12 är tuberkulosen.
Och antalet fall, varmed den uppträtt under året eller 28,
finna vi mindre än under de två föregående åren. Vi hade nämligen
förra året 36 och året dessförinnan 34 fall. Tuberkulosen har sålunda
inte varit anledning till den större sjuklighet, som under redovisningsåret
varit rådande.
De sjukdomar, som åstadkommit detta resultat, har äldste läkaren i
Vaxholm i sin rapport uppgivit vara de många fallen av rheumatism,
bröstkatarr och halsfiuss, som den blåsiga kalla väderleken i skärgården
och »en del dåliga förläggningsställen inom fästningen» förorsakat.
De 8 dödsfallen under året vid kustartilleriet föranleddes av akut
pneumoni (2), nefrit (1), otit (1), olyckshändelse (2) och tuberkulos
(2). I avseende på dödsorsaken olyckshändelse bör anmärkas, att misstanke
på suicidium föreligger för ett av fallen.
11. Revaccinationen vid marinen.
Sedan nu lagen om skyddskoppympning blivit stiftad och från trycket
utkommit den 10 juni detta år, är lyckligtvis situationen förändrad,

så att revaccinationsrapporterna för framtiden böra kunna innehålla
endast, huru ympningen utfallit, ej tillika huru många av beväringsmanskapet,
som behagat underkasta sig denna nödvändiga åtgärd till
folkhälsans bevarande.
För hela det nu gångna redovisningsåret äro emellertid ännu ej tillgängliga
andra exakta uppgifter än statistiken för de stamanställda,
som här meddelas.
Förste läkaren vid Stockholms station rapporterar sålunda, att revaccination
är verkställd med positivt resultat hos 50—60%.
Förste läkaren vid Karlskrona station uppgiver, att gott resultat
uppnåtts i 85,6% av revaccinationsfallen.
Äldste läkaren vid Vaxholms kustartilleriregemente säger, att »av
vaccinationsjournalen framgår, att hos 76% av de revaccinerade erhållits
gott resultat».
Äldste läkaren vid Karlskrona kustartilleriregemente lämnar den
uppgiften, att revaccination verkställts med gott resultat i 84?^ av
de ympade.
Kår- och fästningsläkaren vid Älvsborgs fästning kommer slutligen
med den överraskande uppgiften, att »revaccination företagits på stamrekryterna
med gott resultat i alla fall (100%)».
12. Om tandvården vid marinen.
' I förste läkarens i Karlskrona årsrapport yttras om tandvården på
stationen följande.
»Härvarande tandpoliklinik, som under månaderna maj—augusti varit
för personalen tillgänglig varje helgfri måndag, onsdag och fredag mellan
kl. 9—11,15 f. m. samt under september—april även på tisdagarna
under samma tider, har under året varit besökt av 1,186 patienter.
Därvid hava 223 tänder extraherats.
I 90 fall har tandpulpan behandlats och i 82 fall hava rotfyllningar
blivit gjorda. Plombering med emalj har skett i 195 tänder och med
amalgam i 225 fall. Cementfyllningar, som alltid inlagts såsom isoleringsmedel
i alla de tänder, vilka plomberats, ha dessutom förekommit
i 81 fall, där tandkronan synts så tunn eller litet motståndskraftig,
att en överkapsling egentligen varit indicerad, ehuru detta
av ekonomiska orsaker ej förekommer på kliniken. För övrigt har
annan bekandling utförts i 962 fall, såsom incisioner, sköljning av
abcesser, borttagning av tandsten, råd lämnats angående vården av
tänder och tandkött m. rn.
Med förste läkarens årsrapport från Stockholm följer tandläkarens
på stationen redogörelse för hans verksamhet å tandpolikliniken. Den
lyder på följande sätt. »Kliniken började sin verksamhet den 17 nov.
1915 och har sedan dess hållits öppen i enlighet med fastställda före-
51

52
skrifter. Antalet patienter under året — alla journalförda — har
varit 512, därav 345 beväringsmän, 157 fast anställda och 10 daglönare.
De hava sammanlagt avlagt 1,172 besök å kliniken i och för
behandling. Antalet besök fördelar sig sålunda under de olika månaderna:
17 nov.—30 nov. . . . 62 st.
dec 131 »
jan 154 »
febr 161 »
mars 174 »
april 82
maj 81 »
juni 47 »
juli 108 »
aug 86 »
sept. . . 86
S:ma 1,172 st.
Tandfyllningar i amalgam hava utförts till ett antal av 220, av
vilka 70 voro rotfyllningar.
Extraktionernas antal har varit 346 och övriga behandlingar, såsom
borttagning av tandsten, behandling av stomatiter, gingiviter o. s. v. 171.
Tuggförmågan har undersökts hos patienterna och befunnits vara:
God hos 191 man
Mindre god hos 271 »
Dålig, d. v, s. = 0 hos . . . . 50 »
På kliniken har naturligtvis ej kunnat förekomma fullständig saniering
av munnarna, då härför tid och arbetskraft skulle behöva tilltagas
mycket större. Med att fylla 1 till 3, 4 à 5 tänder hos patienter,
som ha 15 à 20 tänder starkt carierade, blir ju hjälpen ej stor.
Kunde kliniken utvidgas så, att arbetet där omfattade fullständig
saniering av manskapets munnar, vore mycket vunnet för detsamma.
Kostnaden härför skulle säkerligen ej bliva oöverstiglig».
Vid tandpolikliniken i Karlskrona kustartilleriregementes kasern
har enligt rapport till äldste läkaren verksamheten under året bedrivits
varje helgfri torsdag och lördag kl. 2,i5—3,15 e. m. »Behandlingarna»,
skriver tandläkaren, »hava i likhet med föregående år bestått
i, förutom diverse plomberingar, stillande, av pulpiter, periodontider
genom lämpliga behandlingsmedel och periostiter med extraktioner
etc.»
Följande utförligare årsrapport från klinikföreståndasen i Vaxholm har
insänts till mig genom Vaxholms kustartilleriregementes äldste läkare.
»Kliniken har under året varit öppen 4 timmar i veckan, vanligtvis
lördagar, då mottagningen skötts av föreståndaren eller hans vikarie.

Under min sjukdom har nämligen annan tandläkare från Stockholm
vikarierat, vilket även varit fallet under min tjänstledighet 17 juni—
26 aug.
Antalet patienter under året har varit 275, och hava dessa avlagt
528 besök å kliniken.
Tandfyllningar hava utförts till ett antal av 150, fördelade på olika
fyllningsmaterial sålunda:
Rotfyllningar med amalgam eller cementfyllning 30
Amalgamfyllningar med anticept. underfyllning 90
Fyllningar med synth. cement 19
» » guttaperka 5
Extraktionernas antal har varit ...225
Dessutom annan behandling av salivsten, abscesser, incisioner, preparering
för löständer, stifttänder m. m.
Under året hava utförts 14 proteser å tillsammaes 63 tänder samt
insatts 7 stifttänder, allt å patienternas egen bekostnad.
Tuggförmågan, som undersökts hos patienterna, har befunnits vara:
god i 152 fall
mindre god i 69 »
dålig i 6 »
Förutom här angivna 30 rotfyllningar hava ytterligare 12 fall förekommit,
då patienterna icke infunnit sig för slutbehandling.»
Tandvården som vid stationerna och kustartilleriets huvudförläggningsorter
skötts av för detta ändamål genom kontrakt anställda marintandläkare
på sätt, som nu lämnade statistik utvisar, har i övrigt
handhafts av privattandläkare, vars biträde ersatts med anslag, som
beviljats på framställning av vederbörande befälhavare- Så hava kustflottan,
Göteborgs- och öresundsavdelningarna av flottan, som ej kunnat
begagna sig av tandpoliklinikerna på stationerna, varit hänvisade till
tandvård av tandläkare på de platser där fartygen befunnit sig under
sina expeditioner. Och från dem föreligger ingen statistik, som jag
här kan anföra. Ett länge känt behov av sakkunnig vård i tandsjukdomar
åt allt manskap vid marinen torde emellertid nu vara förverkligat,
så långt detta är möjligt. Att uppfylla alla fordringar på plomberingar
och nya konstgjorda tänder skulle förutsätta så stora kostnader,
att säkerligen ingen förvaltning kunde anskaffa dem. Ingen riksdag
ville bevilja dem. Ej heller skulle så utsträckt tandvård bliva behövlig,
om skolbarnens tänder erhölle tillsyn och vård av kommunaltandläkare.
Stockholm den 30 november 1916.
Underdånigst
KARL RUDBEBG.
53
G. Asplund.

TABELLER OCH BILAGOR.

56
Tabell n:r 1 a. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer,
underofficerare och manskap) 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
Tabell n:r 1 b. Sjukligheten (å stationerna) bland daglönare vid flottans varv
1915 1 /10 - 30 /9 1916.

Tabell n:r I. Sjukligheten (a stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer,
underofficerare och manskap med varvsarbetare) 1910 1 /10 - 30 /9 1915.
Tabell n:r 2. Sjukligheten bland värnpliktiga vid stationerna
1915 1 /10 - 30 /9 1916.
57

58
Tabell n:r II. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1910 1 /10 - 30 /9 1915.
Tabell n:r 3 a. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland flottans stam och beväring å (stationerna) 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
') Därav nyanmälda 24 stam och 13 värnpliktiga.
s ) > » 12 > .
») > syfilis recens, {^JJ;
4 ) Därav syfilis recens 17.
6 ) Samtliga gamla fall.

Tabell n:r 3 b. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland daglönare vid flottans varv 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
') Därav nyanmälda 4.
2 ) > syfilis recens 2.
3 ) > nyanmälda 3.
59

60
Tabell n:r III. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid
flottan (å stationerna) 1910 1 /10 - 30 /9 1915.
Tabell n:r 4 a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare
undantagna) 1915 1 /10 - 30 /9 1916.

Tabell n:r 4 b). De vid flottans stationer 1915 1 /10 - 30 /9 1916 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda.
Tabell n:r IV a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare
undantagna) 1910 1 /10 - 30 /9 1915.
61

62
Tabell n:r IV b). De vid flottans stationer 1910 1 /10 - 30 /9 1915 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda.
Tabell n:r 5. Avskedade (tillhörande stammen) på grund av sjukdom
och yttre skador vid flottans stationer 1915 1 /10 - 30 /9 1916.

Tabell n:r 6 a). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, medicinska avdelningen, 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
') Första siffran anger samtliga sjuka bland stam, beyaring och daglönare, siffran inom parentes endast
daglönare.
63

5—163377. Marinöverläkarens berättelse.
65

Tabell n:r 6 b). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, kirurgiska avdelningen, 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
67

68
') Utgöras av nytillkomna fall. — 8 ) Törsta siffran anger samtliga sjuka bland stam, beväring och daglönare,
siffran inom parentes endast daglönare.

72
Tabell n:r VI a). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, medicinska avdelningen, 1910 1 /10 - 30 /9 1915.

74
Tabell n:r VI b). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, kirurgiska avdelningen, 1910 1 /10 - 30 /9 1915.

Tabell n:r 7 a). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
angående operationer, som utförts å intagna patienter
1915 1 /10 - 30 /9 1916.
77

80
Tabell n:r 7 b). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
angående polikliniskt utförda operationer 1915 1 /10 - 30 /9 1916.

Tabell n:r VII. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående
operationer, som utförts å intagna patienter 1910 1/10—30/9 1915.
6—183377. Marinöeerläkarens berättelse.
81

Tabell n:r 8. Sammanställning av fartygsläkarnes statistik över sjukligheten
å flottans övningsexpeditioner 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
83

88
Tabell n:r 9. Statistisk översikt av sjukdoms-
1 Första siffran anger samtliga fall; siffran inom parentes nyinträffade fall. — 2 1 stammatros
död genom drunkning. — s 1 n.-off. död genom självmord. — 4 1 off. död vid motorcykelolycka. —
5 1 stammatros död genom självmord. — 6 1 n.-off. död genom skottskada. — 7 1 värnpl. död genom drunkning.

fallen under sjöexpeditionerna 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
89

90
Tabell n:r IX. Statistisk översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditionerna
1910 1 /10 - 30 /9 1915.
Tabell n:r 10. Sjukligheten inom kustartilleriets stam
1915 1 /10 - 30 /9 1916.

Tabell n:r X. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1910 1 /10 - 30 /9 1915.
91

92
Tabell n:r 11. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet
1915 1 /10 - 30 /9 1916.

Tabell n:r XI. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1910 1 /10 - 30 /9 1915.
93

94
Tabell n:r 12. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland kustartilleriets stam och beväring år 1915 1 /10 - 30 /9 1916.
') Därav 1 fall syphilis recens.
8 ) > 3 » > =>

Tabell n:r XII. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
vid kustartilleriet 1910 1 /10 - 30 /9 1915.
95

Berättelse över
utrikes studieresa
av
förste marinläkaren, professor P. HAGLUND.
97
Bilaga 1.
Med understöd från för marinläkares studieresor disponibla medel besökte undertecknad
Berlin den 5—10 februari d. å. i avsikt dels att bevista de stora extraordinära
krigskongresser, som nollos av >Deutsche Vereinigung fttr KriippelfQrsorge» (den 7 febr.)
och av »Deutsche Ortopädische Gesellschaft» (den 8—9 febr.) dels även att idka studier
å den samtidigt (den 6 febr.) öppnade >Sonderausstellnng von Ersatzgliedern und Arbeitshilfen
fur Kriegsbeschädigte, Unfallverletzte und Krilppel», och får jag härmed om
detta studiebesök i Berlin avgiva följande berättelse.
Under trycket av det första krigsårets stora svårigheter hade 1915 de sedvanliga
årskongresserna för vanförevård och ortopedi i Berlin — även under normala förhållanden,,
anordnas numera dessa bägge alldeles skilda organisationers vanligen vid påsktiden
hållna ordinarie årskongresser samtidigt och i en viss samorganisation med varandra —
inställts, och man undrade litet var, om och när de alltid givande mötena skulle kunna
återupptagas. Vid en tidigare studieresa i juni 1915, således ännu under det första
krigsåret, över vilken jag förut ingivit berättelse, hade jag väl på flera viktiga centralpunkter
för det krigsortopediska fackarbetet och det sociala krigsinvalidräddningsarbetet
haft tillfälle studera och lära högt skatta det enorma arbete, som nedlades av ortopeder,
såväl som av alla andra i s. k. vanförevård intresserade personer. Jag hade emellertid
under dessa besök en stark känsla av den heterogenitet, som i de olika tyska länderna
präglade arbetet; man kunde näppeligen anse, att någon verkligen enhetlig ledning gav
det vittomfattande och oerhört samhällsviktiga arbetet en enhetlig färg. Man kände
liksom ett behov, att få alla dessa krafter mera förenade. I känslan härav anordnade
de ledande krafterna dessa båda extraordinära »krigskongresser» i Berlin i febr. 1916
med förhandlingarna strängt begränsade till krigsortopediska och krigsinvalidfrågor, och
man fick genom dessa kongresser ett bestämt intryck av att en slags samling av alla
krafter verkligen genom dylika möten med deras förhandlingar och personliga sammanträffanden
kan åstadkommas. Man hade redan l 1 /» års rika krigserfarenheter bakom
sig; det gällde och lyckades även på åtskilliga punkter att giva en överskådlig bild av
i en mängd olika förhållanden gjorda erfarenheter.
Det högtidliga öppnandet av den omtalade utställningen av proteser och andra hjälpmedel,
företrädesvis för krigsskadade, föregick kongresserna och ägde rum söndagen den
6 febr. under stor tillslutning av representativa personer från de bägge intresseområden,
som i dessa frågor så intimt tangera varandra. Utställningen hade fått charmanta lokaler
i »Ständige Ausstellung för Arbeiterwohlfart, Reichsanstalt», Charlottenburg, Frauenhoferstrasse
11/12, och vid det högtidliga öppnandet i anstaltens föreläsningssal, till
vilket jag med professor Biesalskis bistånd erhöll tillträde, närvoro en stor mängd framstående
ortopeder, varjämte även instrumentmakare och bandagefabrikanter voro rikt representerade;
därjämte syntes militärer och särskilt de högsta representanterna för krigssjukvården
från centralmakterna samt militärattachéer från neutrala länder. På eftermiddagen
hade jag tillfälle att tillsammans med alla inbjudna ganska grundligt genomgå hela
7—163377. Marinöverläkarens berättelse.

98
den utomordentligt intressanta utställningen; under förnyade besök efterföljande dagar
kunde jag mera ostörd fördjupa mig i den rikedom av intressanta saker, som där bjöds.
Man kan gruppera de utställda föremålen och anordningarna, som demonstrerades, i
två huvudriktningar. Den ena utgjordes av den ganska vanliga och som vanligt särdedeles
triviala utställningen från alla dessa otaliga firmor, som kunde prestera något för
krigsinvalider av värde; således instrument- och bandagistfirmor med dels gamla vanliga
bandage- och protesmodeller, dels en oändlighet av nykonstruktioner, särdeles i fråga om
armproteser, allt mer eller mindre patenterat och det mesta i fråga om s. k. universalarmar,
d. v. s. armproteser ar generell typ, mer eller mindre värdelöst, vidare firmor
för skrivmaterialier och kontorsmöbler, vilka alla exponerade ett otal av ofta synnerligen
behändiga hjälpredskap för enarmade; man sag att anhopningen av enarmade redan
hunnit framlocka många konstruktionsgenier, sannolikt ej minst bland de enarmade
själva. Så såg man hel kontorsinredning med själva skrivbordet försett med en massa
mekaniska apparater och tricks, som gjorde den vänstra eller, med motsatta anordningar,
den högra armen rätt obehövlig, varjämte alla andra kontorsutensilier voro konstruerade
för enarmade. Som alltid såg man ett fåtal konstruktioner av sannolikt bestående
värde, inblandade i en väldig mängd alldeles förfelade.
Den andra, vida intressantare riktningen â utställningen utgjordes av utställningarna
från olika krigssjukhus i olika fördelningar; på de flesta håll har man ju redan a
krigssjukhusen nedlagt stort arbete och stora kostnader på att den militära sjukvården
själv skulle kunna dirigera och åstadkomma protesanskaffningen och dylikt åt de amputerade.
Och jag kan ej neka, att jag här liksom under min föregående resa fick ett
synnerligen starkt intryck av, att man i denna riktning kunde iakttaga de verkliga
framstegen, varemot den mera industriella utställningen mera verkade ytlig glans, men
föga djup förståelse av behovet. Man såg i dessa många utställningar från av kirui^er
och ortopeder dirigerade krigssjukbus det verkliga sökandet, det djupare förståendet och
det målmedvetna konstruerandet till de amputerades, paralyserades eller på annat sätt
i rörelse- och stödjeorganen krigsskadades hjälp.
Att detta massuppträdande av amputerade skulle bliva protesfabrikationen en kraftig
stimulus var ju att förutse, och om man också på utställningen i stort sett återsåg mer
ellar mindre allmänt kända och använda modeller, möttes dock den sakkunnigares öga
över allt av små nya tekniska framsteg, ofta enkla nog, men av stort värde. Särskilt
i krigssjukhusens och de olika staternas separatutställningar såg man utvecklingen av
immediatproteser och av enklare, mera provisoriska hjälpmedel driven mycket långt.
Och i fråga om utmärkta konstruktioner och briljant vackert arbete synes mig Ungerska
Krigsförvaltningens utställning, arrangerad av professor Dollinger, högste ledaren av
krigssjukvården i Ungern, höja sig högt över allt annat. Såväl gipsarbetet som ståloch
läderarbetet var så över allt beröm, och en hel del konstruktioner, särskilt för
höjjt lårbensamputerade och höftexartikulerade, säkerligen särdeles värdefulla. Skulle
man söka formulera, vad som i stort vunnits som resultat av den stora erfarenhet, som
kriget givit, kunde det formuleras så, att man mera än tillförene lärt sig förstå värdet
av s. k. immediatproteser, d. v. s. av provisoriska protesanordningar, som möjliggöra
tidigast möjliga funktion av stumpen, långt innan tiden för anläggandet av definitiv,
mera fulländad och dyrbarare protes är inne, samt att man i fråga om armproteser
allt mera är enig om den ståndpunkt, som man å våra svenska vanföreanstalter
sedan länge intagit, nänligen att protesfabrikationen för övre extremiteten måste vara
rent individuell; d. v. s. att varje armdefekt måste förses med de speciella protesanordningar,
som hans situation — särskilt arten av hans sysselsättning eller yrkesarbete
— kräver. Universalhänder med någon nämnvärd praktisk arbetsduglighet, annat än
för vissa inlärda tricks, finnas ej. Även i denna riktning har naturligtvis konstruktionsarbetet
gått under kriget; mycket uppseende väckte på ortopediska kongressen
amerikanaren Carnes' hand, demonstrerad av en enarmad, som inlärt en hel mängd
grepp, vilka sågo nog så förbluffande ut; vid närmare skärskådande var det emellertid
endast fråga om dessa tricks, däremot ej alls om någon vidare allmän användbarhet ar

armen i vanliga, nödvändiga sylselsättninger, än mindre i yrkesarbete. Alla dessa konstruktioner
bliva lyxanordningar, vilka naturligtvis, såsom även de rena prydnadshänderna
(»söndagshänderna»), hava sin berättigade kosmetiska uppgift, men ej utgöra något
nämnvärt bidrag i det sociala invalidräddningsarbetet.
Måndagen den 7 febr. samlades man till kongresserna, den första dagen var ägnad
åt >Deutsche Vereinigung för Kruppelfursorge»'s krigskongress, som rörde sig om rena
krigsinvalidspörsmål av mera social än medicinsk art, de två följande åt »Deutsche
Orthopädische Geseilschaft»:s kongress, vilken var ägnad åt krigsortopediska, resp. rent
krigskirurgiska frågor. Bägge kongresserna sammanträdde under mycket solenna former
i riksdagshusets ståtliga plenarsal och i närvaro av representanter från kejserliga hoven
i Berlin och Wien (tyska kejsarinnan, tyska kronprinsessan, ärkehertig Karl Stephan)
och från den högre militära och civila förvaltningen. Man kunde genast på församlingen
iakttaga, att ett utomordentligt tillfälle förelåg. I vanliga fall pläga å de båda
sammanhängande kongresserna fackortopederna utgöra en för bägge kongresserna gemensam
kontingent deltagare, med vilken å vanförevårdskongressen blanda sig andra
grupper av i vanförevården arbetande filantroper, präster, katolska och evangeliska
organisationer, som understödja vanförevård, manliga och kvinnliga funktionärer vid
vanföreanstalter, pedagoger, yrkeslärare etc. etc, men vilken på den efterföljande ortopedkongressen
utgör majoriteten, blott något uppblandad med mindre specialiserade, men
av ortopediska frågor intresserade kirurger och andra läkare. Nu tillkom på begge
kongresserna en stor mängd representanter från krigssjukvården med v. Schjerning och
nästan alla »Obergeneral- och Generalärtzte» i spetsen, en stor mängd kända kirurger,
vilka ej förut synts på dessa fackkongresser, en stor mängd fältläkare frän Tyskland
och Österrike (bland de senare Dollinger och Spitzy, de framstående organisatörerna
av Ungerns och Österrikes krigssjukvård), representanter för kommunala myndigheter
och för statsförvaltningen o. s. v. Man fick med ett ord ett starkt intryck av att de
fackintressen, som förut diskuterats blott i en begränsad krets av speciellt sakkunniga,
nu blivit ett riksintresse, som så att säga omsvepte hela landet och, grenande ut sig
åt alla håll, kom att beröra hela förvaltningen lika mycket som folket självt. Bland
dem, som kunde sägas representera landets och befolkningens allmänna behov av att
på varje möjligt sätt bistå alla dessa, som blivit invalider i fosterlandets blodiga tjänst,
iakttogs på bägge kongresserna Freifrau von Bissing, som syntes vara ledarinna av
väldigt utbredda understödsverksamheter och som även gjorde bemärkta inlägg i diskussionerna.
Det skulle föra för långt att uppräkna alla de på olika områden remarkabla
personer, som jag såg eller sammanträffade med.
Här är ej platsen att redogöra för kongressförhandlingarnas rika innehåll; förhandlingarna
föreligga redan färdiga från bägge kongresserna och vittna om ett stort uträttat
arbete och om en intensiv önskan, att med fortsatt gemensam strävan kunna lösa
en mängd ännu olösta frågor. Alla förhandlingar rörde sig ytterst om vad som kunde
uträttas på det ortopediska krigssjukhuset och i krigsinvalidskolor av olika slag; på
den första kongressen från social synpunkt mera än från ortopedisk, på den andra
tvärtom. Fix gräns mellan bägge kongressernas huvudsyften och föredragsämnen kan
knappast dragas ; man fick ett starkt intryck av, att det är det intima samarbetet mellan
det sociala (statliga och enskilda) arbetet och läkarevården, som ensamt kan åstadkomma
verkliga resultat; särskilt gåvo första dagens förhandlingar intryck av, huru
frågan om invalidernas behandling tränger in över allt, i de enskildas liv såväl som i
varje minsta gren av den statliga och kommunala förvaltningen. Att enarmades behandling
— en av de svåraste uppgifter i all invalidvård — rätt mycket dominerade,
förvånar ej den sakkunnige, därjämte en mängd rent ekonomiska ränte-, pensions- och
understödsfrågor. Skall största möjliga antal av krigsinvaliderna kunna göras till nyttiga
samhällsmedlemmar, som i framtiden känna sig återplacerade i någorlunda normala
levnadsförhållanden, måste förvisso samhällets alla enskilda krafter, såväl som alla
statliga sociala organ mobiliseras. Redan i fredstid torde för god krigsberedskaps skull
vissa förberedande åtgärder kunna vidtagas även i fråga om krigsinvalidernas behandling.
99

100
Under de bägge ortopediska kongressdagarna fick man även intryck av, att de speciella
fackfrågorna såsom aldrig tillförene flutit samman med icke speciella kirurgiska
frågor. I själva verket har en mycket stor del av krigskirurgien par force des choses
blivit krigsortepedi ; på krigssjukhusens kirurgiska avdelningar har arbetet fått allt
mera prägel av ortopediskt arbete.
Bland frågor, sona ägnades särdeles stor uppmärksamhet, var proteskonstruktionen.
Dollinger och Gocht höllo inledningsföredragen; i fråga om allmänna principer gåvo
varken dessa inledningsföredrag eller den efterföljande diskussionen något egentligt
nytt, vilket säkert ej heller var föredragandenas mening; det som krigserfarenheten
givit av protesförbättringar kom vida mera till synes å den utställning jag ovan omtalat.
Huruvida Sauerbrucks försök med »kinetiska armproteser», d. v. s. hans försök
att utnyttja stumpens muskulatur för mekanisk effekt å protesens mekanik (ej nytt,
föregångare finnas), kan komma att spela någon praktisk roll, är väl minst sagt tvivelaktigt.
De perifera nervskadornas kirurgi var naturligtvis också föremål för föredrag och
diskussioner. Ett oerhört stort material av nervsuturer, primära och sekundära, föreligger
ju; några definitiva slutsatser kunna ännu ej dragas.
Även frågan om lårbensfrakturernas tekniskt svåra behandling var föremål för livligt
intresse, liksom ledgångsskador med kontrakturer och ankyloser. En av dagarna uppkom
en liten intressant diskussion med en viss motsättning mellan manuell sjukgymnastik
och mekanisk övningsterapi med Zanderapparater och andra dylika anordningar.
Några förklarade den ena metoden bättre, några den andra. Motsättningen var emellertid
mera skenbar än verklig. Den uppmärksamme iakttagaren kunde lätt konstatera,
att de motsatta lägrens talare i själva verket talade om olika saker. Kirurger, som
huvudsakligast hade sin erfarenhet från den tidigare behandlingen av de färska skadorna,
rekommenderade manuell rörelseterapi — naturligt nog, då i detta tidiga stadinm
av behandling näppeligen någon annan kan komma till användning —; de, som
mera sysslade med den senare efterbehaudlingen prisade den maskinella mekanoterapin.
Mycket kunde vara att tillägga, men jag inskränker mig till att ånyo framhålla, att
besöket vid dessa kongresser och på denna utställning gav en utomordentligt intressant
överblick över de erfarenheter, som under krigets första 3 halvår vunnits på här berörda
område. Besöket blev en särdeles lycklig avslutning på de mera detaljerade studier
jag under min förra resa på flera platser gjort.
På basen av mina under dessa resor gjorda iakttagelser och studiet av hithörande
krigslitteratur har av mig och marinläkaren doktor G. Asplund utarbetats ett förslag
till vissa förberedande åtgärder, vilka böra redan i fredstid hos oss vidtagas till
främjandet av god krigsberedskap i fråga om den ortopediska krigssjukvården och
krigsinvalidvården. Detta förslag, som utarbetats på anmodan av Armeförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, har i dagarna överlämnats till Generalfältläkaren.

Berättelse över
utrikes studieresa
av
marinläkaren V. BOIVIE.
Bilaga 2.
101
I sällskap med marinläkaren H. Fröderström företog jag innevarande är med statsunderstöd
en studieresa till Tyskland. Hvad mig själv beträffar, skulle jag särskilt
studera öron- och skallskador samt möjligen förefintliga skyddsanordningar däremot.
Sedan vi enats om resplan och alla passformaliteter undanstökats, avreste vi den 10 maj
över Trelleborg—Sassnitz till Berlin, där vi anmälde oss för legationen. Vi hade begärt
att få besöka Köln, Frankfurt a. M., Heidelberg och Strassburg. Denna vår begäran
bifölls utom vad beträffar Strassburg, dit vi »aus militärischen Grundens ej fingo
komma, vilket åtminstone för mig var beklagligt, då just där finnes en av de största
och bäst skötta klinikerna för skallskador. Dessutom skulle vi på detta inom krigszonen
belägna ställe helt naturligt lättare fått se flera färska skador. Åt den saken
var emellertid intet att göra, varför vi reste till Köln. Efter anmälan hos guvernören
och uppvaktning hos garnisonsläkaren Oberstabsarzt Dr. Lambertz erhöllo vi tillstånd
att bland annat besöka kliniken för öron- och skallskador i Burgerliches Hospital, vars
chef professor Pr ey sin g, visade oss den största vänlighet och tillmötesgående. Prof.
Preysing är en otolog med världsrykte, känd som skicklig operatör. Under kriget har
han liksom de flesta opererande otologer, ej blott fått direkta öronskador på sin lott
utan alla slags >Kopfverletzungen>, ty otologens vana vid benoperationer och behärskande
av belysningsteknik m. m. komma ja väl till pass vid så gott som alla operationer a
skallen. Preysings officiella titel var alltså nu »Leitender Arzt des Lazarettes för Kopfverletzungen
der Festung Köln». Från vår synpunkt olägligt var, att på det område
av västfronten, varifrån Köln erhöll sina sårade, nu sedan en längre tid rått så gott
som fullständigt lugn, varför det var ont om färska skador. Vi fingo dock se en hel
del opererade fall ävensom en operation för täckande av en bendefekt. Pr. förkastar
absolut alla slags proteser av främmande ämnen för att täcka bendefekter å b järnskålen.
Han kommer till utmärkta resultat endast med periostmjukdelslambåer. Från
sårets ena sida vikes en periostlambå över defekten och sys till periostet å motsatta
sidan. Sedan göres av mjukdelen å denna denna del en lamba, som i sin ordning täcker
periostlambån. Är det ställe, som skall täckas, stort, sker detta i flera seancer.
Endast några få cm:s längd i taget anses lämpligt att försöka få ihop. Han betonade
starkt, att man hellre skulle göra många och små ingrepp än att försöka vinna tid,
inte bara vid dessa plastiker, utan även vid hjärnkirurgien i allmänhet. Hans resultat
voro verkligen glänsande: enl. uppgift räddades mer än 97 proc. av de kranialskadade,

102
som överlevt transporten från krigsskådeplatsen. Vi fingo även se ett flertal patienter
med rent otroliga defekter, som täckts synnerligen elegant. Men i och med sårets läkning
var naturligtvis patienten ej återställd, utan sedan återstod, som nedan skall påpekas,
den längsta och besvärligaste behandlingen. En uppfattning, som detta krig
kullkastat, var den förr gängse om tangentialskottens beskedlighet. Med den våldsamma
anslagskraft, som våra dagars projektiler hava, åstadkomma de även vid ett
till synes oskyldigt »Streifschuss» svåra hjärnskador genom bensplittror. Dessa kunna
många gånger läkas in skenbart utan obehag för patienten, men efter någon tid uppträda
svåra nervösa rubbningar och med Röntgen upptäckes först då orsaken. Preysing
trepanerar fortast möjligt alla fall av tangentialskott, där benet är på minsta vis
skadat.
Epilepsier opererar han med stor framgång, så snart Röntgen visar inläkta skärvor
eller andra förändringar. Hos de flesta patienter hava anfallen uteblivit efter operationen.
Vid avlägsnandet av benskärvor i hjärnan användes Röntgen naturligtvis först så
noga som möjligt; sedan hjärnan blottats, för operatören försiktigt in ytterst fina stålnålar
mot skärvan och markerar på sa sätt dess läge och form, varefter det minsta
möjliga insnitt göres i och för extraktionen.
Alla patienter, som erhållit hjärnskador, äro därmed nnmera för all framtid oförmögna
till tjänst vid fronten. I början skickade man ånyo ut de till synes fullt läkta,
men det visade sig snart, att dessa patienter ej tåla vid någon som helst starkare
ansträngning, utan duka då under. Av största vikt är, att de ej släppas ens till sina
hem förtidigt. Oftast böra de hållas kvar halvårs- eller årsvis. Och därmed kommer
jag in på det intressantaste och viktigaste av allt, vad vi sågo i Köln, nämligen organisationen
av samarbetet mellan kirurgen och nevrologen. Min reskamrat redogör för
detta, varför jag inskränker mig till att understryka vikten härav. Preysing skriver:
»Kurz, die ganze bisherige Tätigkeit, wie sie sich an unserem Lazarett fur Kopfverletzte
gestaltete, hat gezeigt und weist fur die Zukunft darauf hin, dass ein einheitlicb.es Zusammenarbeiten
von Chirurg, Nervenartzt, Psychologe und Lehrer an einem Institut
gefordert werden muss, wenn die Erfolge in Hinsicht nicht bloss auf die Lebensrettung,
sondern auch auf die spätere Erwerbsfähigkeit so giinstig sein sollen, wie sie bei uns
erreicht wurden. Sowie keine chirurgische Klinik, an weleher Extremitätenverletzungen
behandelt werden, heutzutage ohne Orthopädische Abteilung auskommen känn, so mussen
an kopfchirurgische Klininken öder Lazarette, Institute fur 'Gehirn-Orthopädie'
angegliedert werden.»
I Köln besågo vi i detalj inredningen och utrustningen av ett »Vereinslazarettszug»
upprättat av belgiske konsuln i Köln, von Stein. Detta tåg hade under första året,
det var i bruk företagit 31 resor, varvid omkring 8 000 patienter befordrats. Utrustningen
var förstklassig. Det fanns till och med ett katolskt kapell inrett i en av
vagnarna, men utrymmet tillvaratogs dock så, att t. ex. bakom altaret var linneförråd
etc. En sak, som man tycktes rara ense om även å de lasarettståg, som Ti senare
besökte, var, att operationsvagnen visat sig överflödig. Några ingrepp, som fordrade
särskild därtill inredd vagn. företogos aldrig under resorna.
Från Köln begåvo vi oss till Frankfurt a. M., där Generalarzt Lind em an ställde sin
adjutant dr. R. Liertz till vårt förfogande, och i honom funno vi en både älskvärd
och energisk ciceron, som ej skydde några mödor, för att vi skulle få se så mycket
som möjligt. Jag för min del hade otur så till vida, att otologen professor Voss, som
jag ämnat besöka, just nu befann sig vid ostfronten och hans klinik förestods tillfälligtvis
av en ung assistent, varför utbytet för mina speciella studier ej blev så stort i
Frankfurt. Men mycket annat av intresse fingo vi se. Jag besökte förutom öronkliniken
även näs- och halskliniken, vars chef professor Spiess var mycket förekommande;
vidare besåg jag under professor Göppertz' personliga ledning den nya anatomiska institutionen,
som uppbyggts mitt under brinnande krig. Det var en storartad byggnad
med utomordentliga utrymmen (plats för 150 studenter) med alla de modernaste och

103
utsöktaste apparater och inrättningar, man kände önska sig. Kakelklädda duschrum
funnos inte blott för lärare och studenter, utan även för vaktmästarne nere i likkällrarna.
Ett litet utslag av tyskarnas strävan att förtyska allt må nämnas: i stället för
bibliotek stod på dörren till detta rum »Biicherei».
Även i Frankfurt hade man inrättat en klinik för efterbehandling av hjärnskadade.
Den förestods av professor Goldstein. Av speciellt intresse för mig var hans observationer
av flera lillbjärnslesioner med vackra Barany-symtom. Professor G. hade funnit
felpekning även vid skador i parietalloben, men då med motsatta sidans arm. Ytterligare
en intressant iakttagelse hade gjorts, nämligen konstaterandet av fel i viktsinnet
vid lillhjärnsaffektioner.
För att få se även ett provisoriskt inrättat sjukhus besökte vi Keservlazarett 11,
som var förlagt i 2 stora affärsbyggnader tillhöriga en engelsk firma. Här voro plats
för 350 patienter, mest kirurgiska fall. Allt var ytterligt praktiskt och väl anordnat,
med Röntgen, bad och operationsrum etc. De stora varuhissarna kommo väl till pass
och skulle säkert väcka avund på många verkliga lasarett. Här liksom på de flesta
andra kirurgiska sjukhus användes den öppna sårbehandlingen i stor utsträckning.
Såren täckas ej alls, utan skyddas endast med flugnät. Man var mycket belåten med
resultaten, förutom det att man sparade avsevärda mängder förbandsartiklar.
Vårt starkaste intryck av kriget fingo vi, då vi bereddes tillfälle att se urlastningen
av 250 sårade direkt från Verdun. De av soldaterna, som kunde ha uuiform på sig,
voro så gott som betäckta av skyttegravsleran, men sågo dock glada och käcka ut.
Endast å en och annan verkligt svårt sårad hade lidandets prägel överhanden.
Bland de sårade funnos 2 turkos och de sågo blott slött och dystert framför sig.
Trodde väl antagligen att de skulle torteras och dödas. Urlastningen försiggick tyst,
lugnt och metodiskt. Bärarna hängdes på fjädrande krokar i öppna spårvagnar, som
sedan dirigerades till de olika sjukhusen.
På bangården blevo vi föreställda för baronessan v. Bothmer, en mycket högt uppsatt,
energisk och välgörande dam, som stod i spetsen för bespisningen av sårade på
järnvägsstationen. I ett litet provisoriskt trähus omedelbart intill stationen var anordnat
ett kök, där societetens unga damer vaktvis tillredde mat under ledning av en
f. d. värdshusvärd. I en väntsal funnos så anordnade matsalar och rum för dem, som
behövde övernatta etc. Allt sköttes av frivilliga med den största offervillighet. Friherrinnan
v. B. var även själen i ett stort så att säga kooperativt företag i Frankfurt.
Under chefskap av en skicklig affärsman inom livsmedelsbranchen gjordes kolosala
uppköp av livsmedel, som sedan mycket billigt tillhandahöllos de fattiga. Staten
understödde företaget tämligen rikligt mot det, att vissa mängder av förråden fingo disponeras
av sjukhusen. Det hela lär ha fungerat utmärkt, och man var mycket stolt
över, att det var den första och t. v. enda organisationen i den vägen i hela
Tyskland.
Under vår Frankfurtervistelse fingo vi även tillfälle till intressanta utflykter till
Wiesbaden och Nauheira, vars storartade badanordningar i detalj förevisades av prof.
Schott.
Slutligen reste vi till Heidelberg där vår ankomst var väl förberedd av dr. Lierzt,
sä att vi utan vidare formaliteter blevo på det mest förekommande sätt emottagna
och omhändertagna av Oberstabsarzt Ernst och Oberstabsarzt Buck. Jag besökte dels
en provisorisk öronklinik i Englische Schule, dels professor Kummels universitetsklinik.
Professorn var mest intresserad av näsplastiker, och hade verkligen lyckats åstadkomma
beundransvärda resultat på de olyckliga, som fått näsan och kinder m. m.
bortskjutna. Han använde sig vanligen av stjälkade lambåor som efter många operationsseancer
så småningom förvånande väl kunde ersätta de saknade partierna. Vid
förlust av ytteröronen användes konstgjorda dylika av gelatin och glycerin ( äo /ioo +
zinkvitt, zinober och ultramarinblått), som fästes med mastix. De vore icke möjliga
att skilja från en verklig öronmussla icke blott till utseende utan märkvärdigt nog
även för känseln. Även i Heidelberg fingo vi närvara vid urlastningen av ett läsa-

104
rettståg. Vår märkvärdigaste upplevelse i Heidelberg var dock besöket i ett officersfångläger.
Våra iakttagelser därstädes torde min reskamrat hava redogjort för.
I planen för min resa ingick att söka studera möjligen förefintliga skyddsanordningar
mot öronskador. Ingenstädes där jag var, hade man reda på några dylika. I tidningarna
annonserades dock om ett medel mot buller och detonationer benämnt »Ohropax».
Jag köpte en ask och det hela bestod helt enkelt av ett vaxartat ämne, med
vilket man proppade till hörselgången. Någonting motsvarande de i vår marin införda
öronskydden tycktes ej finnas.

Berättelse över
Studieresa i Tyskland
av
marinläkaren HARALD FRÖDERSTRÖM.
Bilaga 3.
105
Resan, som företogs i sällskap med marinläkaren V. Boivie, gick enligt den fastställda
planen över Berlin till Köln, Frankfurt am Main och Heidelberg med återresa över
Karlsruhe, Niirnberg och Berlin — alltså skärande de stora etapplinjerna från västfronten
och berörande viktiga upptagsorter bakom krigszonen. Syftemålet med min
resa var att söka få en överblick av företrädesvis kranialskadornas och psykoneurosernas
tillvaratagande och behandling bakom västfronten.
Den tillfälliga konstellation av otiatri och neurologi, som vi representerade, visade
sig oväntat gynnsam, åtminstone för mitt uppdrag. Ett stort antal otorinologer äro
nämligen under kriget verksamma som hjärnkirurger och ha därför en betydande del
av det för neurologen intressanta materialet under sin omedelbara domvärjo. Utan mitt
förmånliga ressällskap skulle jag tvivelsutan ha gått förlustig en del värdefulla iakttagelser,
ty man väljer i dessa tider ej efter behag, vilka kliniker man vill besöka,
utan får sig av militärmyndigheterna a resp. platser ett program förelagt i enlighet
med sina fackintressen.
Det långvariga och blodiga ställningskriget å västfronten bar som bekant tillfört icke
blott hjärnkirurgien, utan även neurologien och experimentalpsykologien ett ohyggligt
rikt och dyrköpt studiematerial. Medan i tidigare krig, även det rysk-japanska, det
övervägande antalet svårare kranialskottskador gick förlorat, innan de lyckades nå ett
välutrustat operationsbord, har den snabbhet och precision, varmed Västeuropas kommunikationsväsen
i alla dess detaljer numera arbetar på ömse sidor av frontlinjen — i
förening med kirurgiens mästerskap — åstadkommit, att de kranialskadade, som äro
transportabla, i regel efter ett dygns förlopp eller t. o. m. tidigare kunna vara inlagda
på ett stort och modernt reservlasarett bakom krigszonen — innan ännu skyttegravsleran
å uniformerna hunnit torka. Man beräknar i Tyskland, att ända till 90 %
av de kranialskadade, som sålunda med livet uppnå reservlasaretten och komma under
omedelbar behandling, räddas och läkas, i trots av även otroligt stora förluster av
hjärnsubstans.
Dessa kirurgiskt sett glänsande resultat ha emellertid sin trista baksida, i det att
därigenom åt samhället återbördas ett förskräckande stort antal själsliga invalider, vilka
under årtionden framåt skola gå omkring som levande vittnesbörd om vår tids ogärningar;
var och en inser, att den hjältegloria, som nu omger den tappres hjässa, snart
nog skall förblekna i den hårda kamp för tillvaron, som måste inträda efter detta krigs
avslutning. Men det är naturligtvis alldeles ofruktbart att resonera om det upprörande
eller motbjudande uti att dessa spillror räddas åt ett långt skenliv — läkekonsten
måste till det yttersta göra sin plikt, även då förlorad substans icke kan ersättas; och
även om tillståndet förefaller ohjälpligt, får ingen åtgärd underlåtas, som till äventyrs

106
kan förbättra detsamma. Det är för övrigt härvidlag icke blott fråga om hjälpsamhet
och barmhärtighet — uthålligheten, som i detta krig sättes på fruktansvärda prov,
kräver bakom fronterna en så stor sparsamhet med levande kraft, att ej ens krymplingens
insats i det sociala arbetet och i släktets förökning får åsidosättas.
Neurologisk organisation för hjärnskador.
De tyska kirurgerna ha under kriget i allt större utsträckning tillgodogjort sig den
neurologiska expertisen beträffande hjärnskadorna. Även om operatören och hans
assistenter äro nöjaktigt förfarna i den neurologiska diagnostiken — vilket ingalunda
alltid är fallet — så sakna de ofta det intresse, som erfordras för upptagande av ett
noggrannt nervstatus, varjämte den arbetsavlastning och tidsvinst, som ernås genom
neurologens bistånd, är av största värde, framför allt då en klinik plötsligt översvämmas
av en stor kontingent svårt sårade.
Aven i till synes tämligen enkla fall av kranialskada kan ett summariskt förfarande
vid nervundersökningen rätt ofta hämna sig. Vissa specialsymptom, som avslöjas först
vid en systematisk rannsakning av patienten, kunna ge särdeles värdefulla ledtrådar för
upptäckande av en avsprängd benflisa, ett sekundärt hämatom eller andra komplikationer,
vilkas förbiseende skulle kunnat grumla operationsresultatet, trots allsköns teknisk
fulländning. Neurologens arbete kan alltså äga avgörande betydelse redan vid
ställande av primärdiagnoseu och de operativa indikationerna.
Vad neurologen före operationen kunnat påvisa och fastställa är emellertid i ej ringa
mån beroende av patientens allmänna tillstånd och reaktionsförmåga — exempelvis beträffande
sensibilitet, sinnesorgan, statik — och förbiseenden även från hans sida höra
naturligtvis till det oundvikliga. Genom hans regelbundna deltagande i det kirurgiska
klinikarbetet får han dock allt framgent tillfälle att fullständiga sina iakttagelser, vilket
otvivelaktigt har sin stora betydelse lör den postoperativa behandlingen. Den moderne
kirurgen drager sig icke för att operera sekundärt eller i seanser, även då hjärnan
är med i spelet, om därigenom ett förbättrat resultat kan påräknas. Jag har sett
några fall och hört flera beskrivas, där täta epileptiska anfall uppträtt efter primäroperationen
och där i anledning härav ett eller två förnyade ingrepp företagits med
påföljd att anfallen uteblivit under återstoden av observationstiden; i somliga av dessa
fall hade lokala indikationer påvisats av neurologen, men även utan sådana fingervisningar
hade man gripit sig an med en revision av operationsområdet och lyckats häva
anfallen, utan att kunna påvisa utgångspunkten. På eu av de besökta platserna hade
man frän nenropsykiatriskt håll rest betänkligheter emot dessa något lättvindiga indikationer
under framhävande av de talrika faktorer, som — oberoende eller vid sidan
av den lokala förstörelsen — kunna framkalla epilepsi hos en kranialskadad, och otvivelaktigt
får en sådan invändning ej sällan vatten på sin kvarn, då anfallen efter längre
eller kortare tid återuppträda trots dessa operativa ingrepp, som naturligtvis icke kunna
anses ofarliga. De neurologiska kirurgassistenterna torde emellertid under sitt arbete i
regel ha givit avkall på betänkligheterna i sådana fall, där man med en viss säkerhet
kan förutse, att ingreppets underlåtande icke lovar gynnsammare resultat än dess
företagande. I detta liksom i många andra avseenden har krigets radikaliserande
verkan lämnat kirurgen ett betydligt större svängrum än i fredstid, och om han inom
denna vidgade marginal kan anteckna ett fall, där han genom sitt ingrepp verkligen anses
ha befriat ett krigsoffer ifrån epilepsiens dystra perspektiv, så måste detta även för
hans neurologiska vittne vara en viktig och lärorik frukt av samarbetet.
Tyngdpunkten i krigsneurologens arbete för de kranialskadade är emellertid förlagd
ännu ett steg längre fram i sjukdomsförloppet — nämligen vid tiden för patientens
utskrivning från kirurgkliniken som återställd eller defektläkt. Ett visst antal av de
kranialskadade utskrivas naturligtvis som friska, åtminstone kirurgiskt sett, och man
häpnar över, huru stora benförlusterna ibland kunna vara, utan att patienterna efter
läkningen ha någon påvisbar central eller perifer bristfällighet. Jag erinrar mig från

107
Köln en förevisning av två unga officerare, av vilka den ene, som hade en djup sagtttalfåra
genom hjässbenet efter ett tangentialskott, var paretisk i ena sidan, hade förlorat
inpräglingsförmågan m. m., den andre däremot, vilkens ansikte vanställdes av en
från tinning till tinning gående tumsdjup grop med pulserande botten emellan smala
benspångar (allt som fanns kvar av pannbenet), hade, ehuru frontalloben skadats, läkts
»per-primam» och ansågs fullt återställd även i psykiskt-neurologiskt avseende. Jag har ingen
föreställning om, huru talrikt dessa lyckligt undansluppna förekomma, men jag fick den
föreställningen, att ett neurologiskt otadligt slutstatus torde höra till sällsyntheterna
bland dem, som genom skottskador fått kranialhålan öppnad; vad jag här avser med
»otadlighet» skall i det föjande närmare dryftas.
Den tyska krigsberedskapen, huru noggrannt genomarbetad den än varit, hade säkerligen
icke förutsett, att antalet hjärndefektläkta skulle bliva så oerhört stort som det
i verkligheten blivit, tack vare både krigets oväntade karaktär och kirurgiens överlägsenhet.
Det strider emot det tyska kynnets egenart att handskas lättvindigt eller fatalistiskt
med sociala problem, och man kunde därför vänta sig, att ganska snart en
särskild organisation skulle träda i verksamhet för dessa patienter. Redan under första
krigshalvåret inrättades som annex till åtskilliga storstadslasarett s. k. Nervenstationen
fur Kopfschässige, vilka nu vanligen utgöra centraler för större sjukvårdsdistrikt i
hemorten; sannolikt finnes t. n. minst ett tiotal dylika anstalter i Tyskland. Jag har
varit i tillfälle att besöka två av dem, i Köln och Frankfurt a. M., och skall här lämna
en kort redogörelse för deras organisation och arbetsmetoder.
Jag vill här inskjuta den upplysningen, ätt fransmännen ingalunda förbisett deuna
detalj. I de täta diskussioner om krigsmedicinska frågor, som under åren 1915—16
anordnats av »Société nationale de chirurgie» och »Société de neurologie de Paris» samfällt,
har . den neurologiska expertisen vid kirnrgklinikerna upprepade gånger varit på
tal, och Pierre Marie omtalade i april 1916, att ett stort antal »centres neurologiques»
upprättats vid krigslasaretten, så att man kunde hoppas på att hädanefter fä till stånd
en regelbunden neurologisk undersökning av kranialskadorna.
I Köln har otologen prof. Preysing*), under kriget chef för den hjärnkirurgiska kliniken
å Festungslazarett I, hos sig anställt en ung neurolog, med. och fil. d:r Poppelreuter,
väl förfaren i psykologisk pedagogik och förut assistent hos prof. Aschaffenburg.
Redan tidigt gjorde sig behovet av en specialavdelning för defektläkta hjärnskador gällande,
och genom enskild offervillighet kom ock en sådan till stånd under våren 1915.
Såsom bostad för patienterna förfogar man över ett sanatorium med utrustning för
160 sängplatser, medan undervisnings- och arbetslokalerna förlagts till en större, under
kriget övergiven privatvilla. Vid mitt besök utgjorde beläggningssiffran endast 70. Personalen
består utom chefläkaren av 12 skollärare, verkstadsföreståndare, maskinist och
handräckning från garnisonen.
Varje till anstalten remitterad patient underkastas dels en medicinsk undersökning,
dels en pedagogisk prövning för utrönande av hans naturliga anlag, bildningsnivå och
kunskapsförråd. Resultaten, som noggrannt journalföras, läggas till grund för behandlingen
och utgöra ett viktigt material för utlåtande om invaliditetsränta, eventuell
arbetsduglighet etc.
Skolarbetet är uppdelat i olika kvalitetsklasser för t. ex. optiska centralskador, olika
afasiformer, dövhet, högerförlamades skrivutbildning m. m. Ett rikhaltigt åskådningsmaterial
och ett detaljerat psykologiskt instrumentarium stå till förfogande, det allra
mesta tillverkat inom anstalten; en som gåva erhållen kinematograf finner trägen användning
vid undervisningen.
Jämsides med undervisningen bedrives ett ganska mångsidigt verkstadsarbete. Anstalten
förfogar över två snickarverkstäder, svarveri, snideri, skomakeri, en tecknings-
*) Jag har under resan ingenstädes anmodats att hemlighålla orts- eller personnamn utom i
fråga om särskilda detaljer, som icke tillhöra det för rapporten avsedda studiematerialet.

108
och konstruktionsbyrå med utrustning för ciselör och gravör, en större metallverkstad
för lås- och grovsmeder, bleckslagare och elektriska montörer, målarverkstad, fotografiatelier
m. m. Genom bidrag från traktens stora industrifirmor hade på sista tiden
införts maskindrift i trä- och metallbranscherna, så att man t. o. m. kunnat efterapa
storindustrien. Det lämpar sig här ej att ingå på någon detaljbeskrivning av de verktygsvariationer
och särskilda anpassningar, som ofta äro nödvändiga för detta klientel;
de äro för övrigt i huvudsak välkända från vanföreanstalterna.
I detta sammanhang må anföras, att den motsvarande anstalten i Frankfurt, som vid
mitt besök varit i gång endast tre veckor, men redan emottagit ett 60-tal patienter, i
tekniskt avseende erbjöd föga av intresse, till en del måhända beroende på att dess
chef, prof. Goldstein. till synes var mera teoretiskt än praktiskt intresserad av sin
uppgift och ansåg, att arbetsanordningarna kunde hållas inom mera blygsamma gränser.
Huruvida detta är psykologiskt riktigt, kan dock ifrågasättas: ett idogt och rörligt
verkstadsarbete måste redan som miljö verka livande och uppmuntrande på patienterna
— även om såsom i Köln endast hälften av dem kan deltaga däri — varjämte
på detta sätt en vida kraftigare reklam göres för anstalten till båtnad även för klientelets
framtidsintressen. Den ekonomiska frågan är naturligtvis en annan sida av saken;
under kriget synes den icke vålla några svårigheter, men sedermera, då de definitiva
anstaltsfallen skola omhändertagas, måste otvivelaktigt, såsom Poppelreuter också framhöll,
en centralisation av dessa anstalter åvägabringas för att begränsa kostnaderna.
Trots den något beskäftiga och nervösa iver, som kännetecknade Poppelreuters arbetsmetoder,
kan jag dock icke från praktisk synpunkt annat än föredraga Kölnanstaltens
bullersamma driftighet framför den vetenskapligt kyliga atmosfären i Hotell Kronenhof,
där Goldsteins klinik logerade.
Jag övergår nu till den viktiga frågan om arbetsresultaten.
Medan Goldstein ställde sig tämligen pessimistisk till spörsmålet om de kranialdefektläktas
framtida prestationer, hyste Poppelreuter på grund av sin halftannat år långa
erfarenhet den glada tillförsikten, att i 80 à 90 % av fallen en socialisering av olika
valör borde kunna ernås och att sålunda endast 10—20 % av hans klientel skulle bliva
i så hög grad invalidiserade, att anstaltsbehandlingen hade blott den individuella välgörenheten
till syftemål. Huru härmed i verkligheten förhåller sig, torde icke kunna
klargöras förrän ett gott stycke fram i tiden, då det väldiga materialet blivit statistiskt
bearbetat. Till en del beror naturligtvis avgörandet på, vad man menar med
arbetsförmåga och socialisering; att tillverka skor eller binda böcker på en anstaltsverkstad
eller i hemmet med pensionsunderstöd är icke detsamma som på en fabrik
eller i fri konkurrens, då helt andra anspråk ställas på yrkesskicklighet och uthålligket.
Men om en systematisk övningsterapi verkligen är i stånd att nedbringa invaliditetsprocenten
och göra en defekt individ yrkesduglig, om ock inom blygsamma gränser,
så måste givetvis anstaltsvården anses ha fyllt en ganska viktig nationalekonomisk uppgift.
I varje fall kan man i dessa misantropiska tider ej undgå att känna sig sympatiskt
stämd inför uttrycken av en frisk företagsamhet, som oförskräckt sätter alla järn
i elden för att bota skadorna på livsens träd.
En klinisk orsak till de skiljaktiga uppfattningarna kunde emellertid tänkas föreligga
i den olikhet, om ock av tillfällig art, som förefanns emellan de båda anstalternas
klientel: Goldstein tycktes hittills mera genomgående ha emottagit svåra defektfall,
medan Kölnanstalten, som hunnit skaffa sig en större aktionsradie, fått göra vidsträcktare
bekantskap med de lindrigare hjärnskadorna, varigenom statistiken tett sig
gynnsammare.
För hjärndefckterna liksom för de ortopediska fallen gäller, att man noga bör skilja
mellan spontan läkekraft och övningsterapiens resultat. Under den postoperativa klinikbehandlingen
inträder ju hos nästan alla överlevande ett neurogent förbättrings- och
begränsningsarbete, som, då substansförlusterna äro jämförelsevis små, t. o. m. kan leda
till ett >restitutio ad integrum», bl. a. genom vikarierande cellfunktioner. I andra fall
kvarstår efter spontanläkningen en avgränsad defekt, som under återstoden av klinik-

109
vistelsen kan förefalla oeftergivlig. Vid denna tidpunkt måste den neuropedagogiska
övningsterapien energiskt taga vid, ty ofta visar det sig, att densamma nnder några
dagar eller veckor förmår ränsa bort betydande bristfälligheter i t. ex. afasifallen. För
att undvika en fixering av den defekt, som spontanläkningen kvarlämnat, bör patienten
sålunda efter kliniktiden ej ens för en kortare period överlämnas åt sig själv, utan
omedelbart förflyttas till nervanstalten.
Även i ett annat avseende måste neurologen förhålla sig kritiskt till det klinisktkirurgiska
resultatet och till uppfattningen om spontanläkniugens räckvidd — nämligen
just i fråga om de förut berörda kranialskador, som under etiketten otadligt läkta stå
färdiga att utskrivas från kliniken och på ett eller annat sätt återbördas åt samhället.
Understundom kunna å en kirurgisk klinik fullt ursäktliga förbisenden begås, vilka
däremot ej gärna undgå neurologens uppmärksamhet. Såsom exempel härpå berättade
prof. Preysing, hurusom en ung soldat efter snabb läkning av ett lindrigt tangentskottsår
i bakhuvudet hade utskrivit^ som frisk från kliniken; å sitt truppförband i Köln
började han emellertid snart klaga över diverse obehag, bl. a. svårighet att se, vilka
dock av tjänsteläkaren ansågos på sin höjd som neurasteniska, möjligen som simulerade;
då soldaten ånyo hänväude sig till Preysing, överantvardades han åt d:r Poppelreuter,
som fann ett hemianopiskt skotom, sannolikt beroende på en liten blödningsmalaci i
synbarken.
Det är emellertid icke fall av dylik art, som jag här åsyftar, utan de mera diffusa
cerebrala symptom, som ofta ligga på lur bakom en till synes otadligt läkt kranialskada
och som icke låta sig påvisas med övliga fysikaliska hjälpmedel: hastig intellektuell
uttröttning, nedsatt inpräglingsförmåga, allmän slapp oföretagsamhet, i vissa fall
jämte stegrat sömnbehov, polyuri m. m.; därutöver förekommer dock icke något sådant
intrång på det personliga affekt- och karaktärsområdet, som utmärker neuroserna och
den endogena nervositeten. Syndromet är förut välbekant, bl. a. under titeln cerebrasteni,
för att betona dess förmodade organiska karaktär; i svårare fall, sannolikt
genom utlösande av latenta psykopatiska anlag, kan denna asteni övergå i en psykos
med efterföljande démens, skildrad av Krajft- Ebing, Koppen m. fl. Som orsak har man
gissat på miliära ramolli tioner i associationsbanorna, på en kronisk kommotionsverkan
å pannioben m. m. Intressant är Goldsteins iakttagelse, att man i ett stort antal defektläkta
fall, både lindrigare och svårare, särdeles ofta finner ett komplex av cirkulatoriska
rubbningar, bestående av pulsarytmi, förhöjt blodtryck och förändring av blodbilden
(eosinofili och ökning av de små lymfocyterna). Tolkningen och värdet av denna
iakttagelse torde dock ännu ligga i framtidens sköte.
Huru som helst —• det är tydligen av vikt, att dessa s. k. cerebrastenier, vilka innebära
en allvarlig funktionell invaliditet, icke förbises eller missförstås vid uppgörande
av slutstatus — att ingen kranialskadad, som företer »nervösa» symptom, utskrives som
ett otadligt läkningsfall, utan, då tillfälle därtill gives, underkastas en neurologisk efterundersökning.
Det bör vara neurologens uppgift att avgöra, huruvida de förefintliga
symptomen skola tolkas som »cerebrasteniska» ocb som lämpliga för neuropedagogisk
terapi, eller om de tillhöra neurosgruppen och kräva andra åtgärder. A Kölnanstalten
bildade cerebrastenierna en särskild klass i skolarbetet och ansågos utgöra prognostiskt
tacksamma övningsfall, ehuru deras vederfående krävde relativt lång behandlingstid.
En av de stora fördelar, som dessa anstalter medfört, är att ett stort och vetenskapligt
värdefullt material hopsamlats för enhetlig bearbetning. En intresserad och kunnig
neurolog kan näppeligen tänka sig ett ypperligare klientel än dessa arma offer för samtidens
dårskaper, och man kan vara ganska förvissad om, att varken de tyska eller de
franska läkarna — trots de breda fåror kriget plöjt även i deras led — skola förspilla
detta material. Man får väl alltså hoppas, att vetenskapen på denna och andra
vägar må kunna sona åtminstone en liten bråkdel av krigets stora skuldregister.

110
Omhändertagandet av psykoneuroserna.
I fråga om psykoneuroserna har jag icke så särdeles mycket att anföra. Dels kräves
för en sådan framställning vida omfångsrikare erfarenheter än vad jag lyckats förvärva,
dels har litteraturen — både den medicinska och den laikosa — redan översvämmats
av skildringar rörande de många intressanta variationer å detta område, vartill kriget
givit upphov. Jag vill blott uppehålla mig vid några organisatoriska detaljer.
Ett stort antal, sannolikt huvudparten, av de svårare psykoneurosfallen upptagas givetvis
i sinnessjukkolumnen iî fältlasarettens sjukbesked och evakueras till etappbasernas
hospital. Man beräknar, att a varje hemvändande lasarettståg, rymmande 250 patienter,
i genomsnitt finnas 10 »psykiskt» sjuka; om under ett år av 200 mobila lasarettståg
vartdera transporterar 8,000 patienter, skulle sålunda de psykiska fallen under ett år
uppgå till 64,000. Siffran är naturligtvis särdeles grovt beräknad, men ej osannolikt stor.
Å sinnessjukanstalterna finnas, som vanligt, sällan ordinarie platser tillgängliga, utan en
ständig överbeläggning sker; å psykiatriska kliniken i Frankfurt (chef prof. Sioli) hade
sålunda enligt avtal upplåtits 40 platser för armén, men den hyser vanligen dubbla
antalet soldater.
Inom krigszonen finnes ett antal smärre upptagningsanstalter för sinnessjuka, exempelvis
i St. Quentin och Lille, varest sker en viss sovring av neuroserna från psykoserna.
De mildare neurosformerna liksom neurastenier och rekreationsfall emottagas i
mån av utrymme uti krigszonen tillhörande »Genesungsheime», belägna avsides från de
stora transportstråken och ursprungligen avsedda för tyfoidkonvalescenter; tyfoidfebern
har som bekant nästan alldeles uteblivit å västfronten. Genom att sålunda behålla
lindrigare fall inom krigszonen undviker man den förstärkta sjukdomssuggestion, som
en förflyttning till hemorten lätt medför hos dessa patienter; resultaten sägas ock ha
varit mycket fördelaktiga. Inträder ingen förbättring under loppet av en månad, sker
avpollettering till etappbaserna. Frankfurts sinnessjukhus har i Köppern, uppe i Taunas,
en stor åkerbrukskoloni, varest under kriget 90 platser disponeras av armén; en
av paviljongerna med ett 30-tal platser är avsedd för psykoneuroser och hyste vid mitt
besök en representativ samling av speciella krigsneuroser. Från denna koloni levereras
dagligen hundratals liter mjölk till Frankfurts spädbarnsvård.
Heidelberggarnisonen, som under kriget ökat sitt antal militärsjuksängar från 600
till 4,000, äger sedan mitten av 1915 en för svårare traumatiska neuroser särskilt inrättad
anstalt, belägen i Rohrbach, ett stycke söder om staden, och rymmande ett 50tal
patienter. Dess chef är Medizinalrat Kûrz, en 60 års man, som vid krigsutbrottet
ställde sin erfarenhet och sin ungdomliga energi till garnisonskommandots förfogande.
Mitt besök därstädes företogs i sällskap med d:r Boivie och stadens bägge ledande
militärläkare, överstabsläkarna Buck och Ernst. Mina iakttagelser under detta besök
synas mig värda ett närmare omnämnande.
De bit överflyttade patienterna voro i regel inbitna fall, som förut under 4—12
månader passerat sjukvårdsinstanserna: hysteriska förlamningar, ataxier, astasi-abasier,
kontrakturer m. m.; även verkliga simulanter hörde till klientelet. Efter en noggrann
undersökning för uteslutande av organiska skador, psykoser etc. inledes under ett par
veckor en verbalsuggestion, åsyftande att luckra upp den frontskräck, som utgör neurosens
motiv och kärna. Då patienten anses mogen för slutklämmen, tages han vid
lägligt tillfälle in å läkarexpeditionen, varest han under 1 /t—l timme underkastas en
energisk faradisk pensling jämte starka verbalsuggestioner. Kilrz hade vid vårt besök
behandlat 32 neurosfall på detta sätt och icke i ett enda fall misslyckats, utan ernått
fullständig återställelse. I ett fall hade recidiv inträffat till följd av att patienten för
aknt kroppslig sjukdom måst överflyttas till annan klinik.
Kurt- höll inför oss ett kortare föredrag om sin metod, dryftande den gängse neuroslärans
principer och den Freudska åskådningen av de drivfjädrar, som äro verksamma
vid neurosens uppkomst och vid dess plötsliga helbrägdagörelse. Här var sålunda icke

111
fråga om någon medicinsk »bluff» eller nyhetsmaken, utan om en metodisk och kraftigt
genomförd psykoterapi med banala hjälpmedel.
Kiirz hade just en »mogen» patient till hands och berättade i korthet hans sjukhistoria:
En 27-årig spårvagnskonduktör hade för 7 à 8 månader sedan inkallats i krigstjänst
och anlänt till skyttegravarna i väster; efter en vecka råkade han ut för en
granatkrevad, som dödade några kamrater i hans närhet, men lämnade honom själv
osårad, ehuru bedövad; han låg till en början i ett halvstuporöst tillstånd och företedde
vid uppvaknandet utbredda slappa förlamningar utan objektiva läsionssymptom.
Småningom började han återfå en diffus rörlighet, först i armar och bål, därefter delvis
i benen, som dock alltjämt visade en oregelbunden spastisk ataxi, så att han måste
släpa sig fram på två kryckor. I detta tillstånd hade han anlänt till Kiirz 1 klinik,
varest man kunnat utbyta kryckorna mot käppar; i övrigt hade hittills ingen förändring
inträtt å kliniken.
Patienten blev nu införd, alldeles naken; han var kroppsligen särdeles välbyggd, smärt
och axelbred, med en sportsmans muskelharmoni. Stödd på sina käppar, stapplade
han mödosamt fram genom rummet, åtföljd av en underläkare; ett par sjukvårdare
höllo sig i bakgrunden. Efter några uppmuntrande ord av Kiirz lades han ned på en
chäslong, och en svag elektrisk ström, som jag kontrollerade vid elektrodfästena, penslades
i hastiga drag längs hela kroppen. Patienten började genast stöna och vrida sig,
men fasthölls. Efter V 2 minut rycktes han upp i stående ställning, och en vild exercis
började: »Gehen Sie jetzt! — vorwärts marsch! •— ein, zwei — ein, zwei!» I rännan
mellan chäslongen och åskådarstolarna raglade mannen fram, slog korsomed benen,
gjorde våghalsiga överhalningar, fick fatt i en möbel och höll sig fast. Åter ned på
chäslongen och något starkare ström; han började nu skrika och kasta sig som en
vansinnig, men intet förbarmande gavs — därpå ny vild marschövning, ett vacklande
och sprattlande med armar och ben och en duns i golvet. Efter ungefär l / 2 timmes
rörelsemättat förlopp gjorde Kiirz en paus och talade vänligt till patienten, framhållande,
att elektriciteten vore absolut osviklig, att han skulle bli bra från sin svåra
nervsjukdom och visserligen aldrig mer kunna göra krigstjänst, men säkert återtaga
sitt spårvagnsyrke och underhålla sin familj. Därpå fick han en ny elektrisk dust med
ökad ström, så att han vrålade, brukade hela sin styrka för att komma loss, blev blå
i ansiktet och svettades i strömmar. En lyssnare utanför, okunnig om förspelet, borde
ofelbart ha fått den uppfattningen, att här bedrevs en fruktansvärd misshandel — och
likväl kunde jag hela tiden vid elektrodfästena utan större obehag uthärda även den
starkaste använda strömstyrkan. — Nya marschkommandon, medan patienten i våldsamt
staccato kastade sig framåt, krängde över möblerna, tog törn i en vändning och sjönk
till golvet med otadlig »défense».
Dä en hel timme förflutit på detta sensationella sätt, började situationen bli något
pinsam — det gamla medicinalrådet torkade bort svettpärlorna och andades tungt —
patienten, som varannan minut brottades förtvivlat med tre karlar och däremellan utförde
verkliga cirkuskonster, kippade efter andan och föreföll alldeles utpumpad —
vi fraktade ett misslyckande och insågo vår delaktighet däruti. En av överstabsläkarna
föreslog, att vi skulle göra en rond genom sjukhuset för att lämna duellanterna
åt sig själva. Vid vår återkomst en stund senare var tablån färdig: inför oss utfördes
av den förre krympligen ett formfulländat marschprov med ögonblicklig lystring, blixtsnabba
helomvändningar och snörräta riktlinjer. Han var fuktig av svett och en smula
matt i blicken, men han tog emot våra lyckönskningar med stram hållning och ett
förnöjt leende — den besegrades stolthet!
Något i och för sig nytt eller märkvärdigt innebär ju icke denna rafflande episod
— den är blott en variation av det gamla helbrägdagörelsetemat, som från urminnes
tid ägt en ständigt lika livskraftig förmåga att locka fram människornas vidskepliga
roirakelträngtan. Det bestickande i Kûrz' förfarande ligger däruti, att han på ett
rättskaffens sätt och inom den kliniska lagbundenhetens gränser — låt vara med en
något brutal metodik — lyckats att 33 gånger under ett år osvikligt driva sjukdoms-

112
djävulen ur kroppen pä sina utvalda offer; då och då försiggår samma manöver pä
varje nervklinik med lika gynnsamt resultat, men att den lika ofta misslyckas är ett
ofrånkomligt faktum. Man skulle av de JTûrs'ska resultaten till äventyrs kunna förledas
till den reflexionen, att inför denna radikalkur våra sinnrika neurosteorier och
tålamodsprövande suggestionsmetoder väga fjäderlätt och att vi skalle göra mänskligheten
större tjänster genom att återgå till en mera förenklad uppfattning av både
diagnos och terapi, eftersom neurosen likväl icke är annat än simulation eller självbedrägeri!
Visserligen är det icke alldeles omöjligt, att vår moderna neuroslära lider av en viss
överkultiverad veklighet, som kan ha sina betänkliga följder — att den psykologiska
forskningsivern gör sig skyldig till ett jäktande efter djupsinnigheter och en generalisering
av ytterligheter, som ställer till villervalla i sådana fall, där den intrapsykiska
mekanismen i verkligheten är ganska enkel. Härutinnan är det tänkbart, att krigets
brutala påföljder kunna åstadkomma en hälsosam förskjutning i neurosuppfattningarna
och räta till vissa linjer, som hittills beskrivit onödigt invecklade figurer.
Men grundvalarna för vår uppfattning av psykoneurosernas natur låta sig förvisso
icke rubbas av sådana resultat som de ovan anförda, vilka tvärtom utgöra en bekräftelse
därav. Under förberedelsetiden hade så småningom hos patienten inpräglats den,
föreställningen, att han även efter ett tillfrisknande skulle undslippa kriget och få återvända
till hemmet, varigenom Kiirz redan i förväg potentiellt förverkligat den hysteriska
»Wunscherfullung», som med visshet utgjorde neurosens motiv. Den elektriska
»exorcismen> var sålunda endast den avgörande framstöt, genom vilken återstoden
av det neurotiska motståndet nedbröts. Den gräsliga behandling, som patienten säkerligen
tror sig genomgå under penseldragen, blir för hans hysteriska psyke en efter alla
konstens regler utförd radikaloperation, som icke blott för honom själv, utan även för
yttervärlden motiverar och ursäktar hans plötsliga tillfrisknande. Ett för hela suggestionsbehandlingen
särdeles gynnsamt moment är givetvis den miljö, varuti patienten
befinner sig. Det klemas icke med en tysk soldat i krig — det vet han, liksom ock
att ingen vädjc-rätt finnes utanför militärmakten; även den smärtsammaste behandling,
som på ett offentligt sjukhus påtvingas honom, kan han icke undkomma, och därför
måste den hysteriska opportuniteten anbefalla honom eftergivenhet hellre än en upprepad
misshandel, framför allt då han därigenom befrias både från sjukdomstvånget
och dess ledmotiv, krigsskräcken.
Det kan till äventyrs förefalla moraliskt upprörande, att en individ, som sålunda blir
frisk efter att ha drivit sin — låt vara hysteriska — vilja igenom, tillätes undandraga
sig en allvarlig pliktuppfyllelse, medan andra få lida alla pliktens marter; ty naturligtvis
är löftet om hemförlovning icke någon falsk förespegling, utan en betryggande
sjukvårdsåtgärd, som militärt fasthålles. Men även detta spörsmål har genom krigets
framtvingande av sparsam het med levande kraft blivit ställt i bjärt belysning. Att
vilja straffa eller uppfostra en botad neurotiker genom att sända honom åter till fronten
vore förvisso lika opsykologiskt som slösaktigt; med största säkerhet skalle han
hastigt få ett återfall även av en obetydlig anledning och måhända förbli oemottaglig
för varje slag av psykoterapi. Såsom nu sker, räddas han sannolikt åt en eller annan
viktig samhällsuppgift och blir en värdefull ersättningsfaktor bakom krigszonen i stället
för en ren förlust.
Kiirz hade alltså till sitt förfogande två mäktiga hjälpmedel, som mera sällan samtidigt
stå oss till buds i fredligt vardagslag: ett nästan oinskränkt yttre herravälde över
patienten och möjlighet att förverkliga den neurotiska viljans syftemål. Tack vare ett
oförskräckt och målmedvetet handhavande av denna sociala makt, som möjliggöres genom
kriget, hade Kiirz ernått sina glänsande resultat, vilkas praktiska värde är påtagligt.
Det synes mig icke falla inom ramen av eu reserapport att försöka en tillämpning
av de anförda iakttagelserna på våra svenska förhållanden — därtill äro de förra allt-

113
för begränsade och de senare på denna punkt alltför outredda. Ty omhändertagandet
av s. k. nervsjuka människor har hittills i vårt land vunnit föga beaktande från officiellt
håll, under det man i Tyskland och även annorstädes hunnit ett långt stycke
framåt redan under fredens dagar, delvis under trycket av folkförsäkringens krav. Det
torde väl icke råda något tvivel därom, att de förmenta vådorna av att inrätta särskilda
anstalter eller klinikavdelningar för dessa illa lottade medmänniskor, som höra
hemma varken på allmänna sjukhus eller hospital, äro i hög grad överdrivna och att
tvärtom det rationella vårdandet av dessa patienter, som mer än många andra kunna
tillgodogöra sig en medicinsk uppfostran, är en nationalekonomisk angelägenhet, lika
viktig som tuberkulos- och sinnessjukvårdeu och säkerligen vida tacksammare. Om
krigets Damoklessvärd, som visat sig i stånd att driva fram så många andra skyddsåtgärder,
även här kunde tjäna som drivkraft, skulle därmed förvisso ett nytt medel
förvärvas till höjande av vår nationella och världsborgerliga livskraft.
8—163377. Marinöverlätarens berätteUe.

114
Om luxation av knäledens menisker
av
förste marinläkaren GUNNAR NILSON.
Bil. 4.
Bland den mängd skador av speciell art, som träffa människokroppen, finnas en del,
vilka kunna sägas vara karakteristiska för vissa åldersklasser. Endera beror detta urval
på särskilda anatomiskt predisponerade moment, såsom exempelvis epifysavlösningarne
hos ungdomliga individer och de företrädesvis hos åldringar förekommande frakturerna
å lårbenshalsen, eller också är orsaken den, att endast individer ar en viss åldersklass
bruka vara utsatta för det den speciella skadan framkallande traumat.
Till det sistnämnda slaget höra de s. k. meniskluxationerna i knäleden, vilka till
allra största del ha iakttagits bos män i bästa kroppsliga utveckling men däremot endast
mera sällan hos kvinnor. För att en sådan rubbning av meniskerna skall komma
till stånd, fordras nämligen ett excessivt ianspråkstagande av ledens funktionsförmåga.
Det är därför ej underligt, att inom den litteratur, som rör åkomman i fråga, engelsmännen
såväl i avseende å antalet beskrivna fall som med hänsyn till tidpunkten för
deras offentliggörande kommit före tyskarne. England är ju sportens förlovade land
och en blick på den i Bovins 1 avhandling »Om traumatiska meniskrubbningar i knäleden»
förekommande statistiken visar genast, vilken mängd fall, som uppkommit under
utövande av olika sportgrenar såsom fotboll, kricket o. s. v. Hos oss har mig veterligen,
sedan nyssnämnda arbete publicerades, intet vidare meddelande i ämnet förekommit
i litteraturen.
För bedömande av meniskluxationernas frekvens lämnar tyvärr vår officiella statistik
från Kungl. medicinalstyrelsens årsberättelser ingen ledning, då nämligen en så speciell
åkomma där ej finnes specificerad. Bovin har på annat sätt sökt erhålla ett värde för
huru ofta densamma hos oss diagnosticeras — bland närmare 27,000 fall av alla slag
från Serafimerlasarettets kirurgiska poliklinik inträffade detta 9 gånger eller i 0,03
procent av samtliga undersökta fall. Då emellertid ej alla dessa underkastats operation,
blir antalet opererade fall ännu mindre — från olika sjukhus i Stockholm och Uppsala,
däribland klinikerna, under åren 1893—1903 har Bovin samlat 10 sådana.
Det syntes mig ej otroligt, att bland patientmaterialet å kirurgiska avdelningen av
Flottans sjukhus i Karlskrona meniskluxatiouer borde vara förhållandevis vanliga. Klientelet
därstädes utgöres nämligen till stor del av livskraftiga män, som dels på grund
av sitt yrke, dels på grund av sportövningar utsättas för de arter av trauma, som framkalla
meniskluxation. Bland 6,700 å avdelningen intagna patienter med alla slags
kirurgiska åkommor ha förekommit 17 fall, som gått till operation, d. v. s. 0,2 5 procent
av totalsumman, ett frekvenstal, som ju är mer än 8 gånger större än Bovins.
Levnadsåldern hos 15 av dessa patienter växlade mellan 18 och 30 år, tvenne voro 43
år gamla. Nyssnämnda frekvenstal har synts mig berättiga ett framläggande av erfarenheterna
i avseende å mina opererade fall, vilka för överskådlighetens skull finnas
sammanställda å följande tabell.
1 Uppsala Lärarförenings Förhandlingar 1902—03, h. 3.

115

116
Innan jag går närmare in på den kliniska sidan av ämnet, torde det vara lämpligt
att i största korthet erinra om åkommans aetiologi. I detta avseende har Bovin tydligt
och klart redogjort för de mekaniska moment, som föranleda luxation av meniskerna.
Vid böjning i knäleden glida dessa bakåt, så att vid full flexion deras främre hälfter
bliva liggande över tibiakondylernas främre delar. Beträffande den mediala menisken
förstärkes denna förflyttning genom utåtrotation av underbenet. Sker nu en plötslig
extension i leden, händer det, att menisken ej hinner glida undan framåt för den åt
detta håll då sig rörande femurkondylen utan fastnar och klämmes in mellan denna och
tibias övre ledyta. En sådan inklämning gynnas av ytterligare tvenne moment — det
ena samtidig abduktion i knäleden, som ju kommer ledspringan mellan femnr och tibia
att medialt något klaffa och sålunda skaffar rum för menisken mellan resp. kondyler, det
andra av den anatomiska byggnaden hos mediala tibiakondylen, som nämligen är utpräglat
konkav uppåt, något som gör att när väl menisken glidit in i nämnda konkavitet, den
sedan lättare stannar kvar och inklämmes därstädes. Sistnämnda moment, som torde vara
utav en ej ringa betydelse för meniskluxationen, saknas i Bovins framställning men har
senare påvisats av Konjetzny. 1 Tänker man sig nu vidare den mediala menisken, som
på detta sätt är dislocerad mot ledens centrum, av extensionen fortfarande pressad vidare
åt detta håll, är det lätt att förstå, huru ledkapseln mer och mer dragés in i
leden och hurusom det fortsatta våldet slutligen sliter loss menisken från kapselfästet
eller rent av åstadkommer en tvärruptur å densamma. Har detta skett, kan menisken
antingen kvarligga å inklämningsstället, i vilket fall knäleden ej fullt kan rätas ut,
eller också lägger den sig framför eller bakom femurkondylen. Det händer emellertid
också, att menisken ej slites lös från kapseln, utan med bibehållet sammanhang därmed
klämmes in. Denna form har kallats meniskluxation vid abnormt rörlig menisk och
Bovin meddelar därav åtskilliga fall. Själv har jag att omförmäla två sådana. Mina
övriga fall rörde luxerade menisker i vanlig bemärkelse.
Som bekant utsattes den mediala menisken mycket oftare för luxation — i Bovins
avhandling refereras ur litteraturen 270 fall rörande denna mot blott 42 av den laterala
menisken. Av mina fall beträffade 15 den mediala och 2 den laterala. Orsaken
till denna väsentliga frekvensskillnad torde enligt mitt förmenande huvudsakligen vara
att söka i nyssnämnda av Konjetzny påpekade anatomiska olikhet mellan mediala och
laterala tibiakondylerna. Mekaniken för luxation av den laterala menisken är i tilllämpliga
delar densamma som för den mediala, endast att utåtrotation och abduktion
av underbenet utbytas mot inåtrotation och adduktion.
Egendomligt nog röra bland mina 17 fall ej mindre än 12 det vänstra knät och
blott 5 det högra. Detta kan emellertid knappast bero annat än på en tillfällighet,
enär uti Bovins statistik bland de fall, där sidan finnes angiven, 57 gälla vänstra och
53 högra knät, alltså i det allra närmaste lika många på båda sidor.
Meniskluxationen är ett typiskt exempel på en s. k. indirekt skada, d. v. s. en sådan,
där våldets angreppspunkt ligger mer eller mindre avlägsen från den kroppsdel, som
kommer att skadas. Vid anamnesens upptagande lyckas man emellanåt också fullt
typiskt få fram de karakteristiska rörelser, som framkallat luxationen. Bland mina
egna fall vill jag framhålla: rotation av underbenet vid golvspel, högeromvändning vid
fixerad fot, hopp i trappa från ena avsatsen till den andra med samtidig vändning,
extrem böjning och extrem extension såsom exempelvis vid höjdhopp. I en del fall
uppgiver dock patienten endast en obestämd »vrickning» eller t. o. m. en direkt stöt å
knät såsom orsak, men då det i de allra flesta hithörande sjukhistorier är frågan om
fall från höjder, mot marken eller golvet, kan inverkan av ett samtidigt indirekt moment
ingalunda uteslutas.
Enligt erfarenheten har mången gång ett ytterst ringa trauma såsom exempelvis en
liten »vrickning» vid dans, skid- eller skridskoåkning visat sig tillräcklig för att framkalla
en meniskluxation. Mången har därför i dessa fall varit böjd för att antaga en
• Mnnch. med. Wocbenschr. 1912, n:o 22.

117
individuell disposition i ledens byggnad såsom predisponerande moment, vilket väl då
sannolikt utgöres av abnormt rörliga menisker. Klart är, att man härvid har att hålla
sig endast till det primära inklämningsanfallet, ty vid de recidiverande inklämningarne
förorsakas anfallen ofta nog också av till synes mycket små anledningar, som för en
normal ledgång äro utan betydelse.
De patologiska förändringarne vid meniskluxation utgöras av mer eller mindre fullständiga
lösslitningar av meniskerna från deras fästen vid tibia och ledkapseln, varjämte
själva broskskivan kan vara tvär- eller längsrupturerad. Nämnda förändringar
träffas vanligast å främre hälften av den mediala menisken. Bland mina fall förekommo
2 gånger nära nog fullständiga avlösningar av hela menisken så att den endast på en
finare eller grövre pedunkel hängde fritt inne i leden, 2 gånger tvärruptur förenad
med avslitning av kapselfästet och av de återstående, hos 11 avlossniugar från kapseln
eller ruptur av främre fästet och hos 2 inklämning av enbart abnormt rörlig menisk.
Vid operationen av den ena av de sistnämnda iakttogos å menisken fyra smärre blödningar,
i det andra fallet syntes å menisken ingen makroskopisk förändring. Den primära
inklämningen löses ej sällan genom någon tillfällig för reposition lämplig rörelse
antingen genast eller efter kortare eller längre tids fixation av knät i olika grad av
böjställning. Den från sina naturliga fästen fortfarande lösta menisken råkar emellertid
förr eller senare ut för förnyad inklämning, som i sin ordning förökar eller förändrar
den vid den ursprungliga inklämningen satta skadan a menisken. På sa sätt
uppkomma verkliga upptrådningar av substansen, deformeringar, nära nog fullständiga
avslitningar och tvärrupturer etc. beroende på hur ofta inklämniugsanfallen förnyas.
Som jag nyss nämnde, inställa sig dessa nnder det kroniska stadiet även efter mycket
ringa traumata.
Det är emellertid ej endast själva meniskerna, som förete förändringar; ledens synovialis
reagerar också konstant. Det primära inklämningsanfallet åtföljes av en intraartikulär
serös utgjutning av samma slag som den vanliga s. k. akuta traumatiska
synoviten. För de kroniska fallen är en intermitterande hydrops karakteristisk, som
så småningom leder till förslappning av ledkapseln jämte atrofi i lårmuskulaturen.
Meniskluxationen manifesterar sig under olika utvecklingsstadier på olika sätt. Det
synes mig därför beträffande symptomatologien redigast att lägga dessa till grund för
indelning i olika sjukdomsbilder och att sålunda särskilja: 1) det initiala akuta inklämningsfallet,
2) det kroniska stadiet med recidiverande inklämningar och 3) det
kroniska stadiet under fri mellantid.
Vad då först angår den initiala inklämningen, så är det enligt Bovin endast sällan,
som kirurgen får tillfälle att observera någon sådan. Bland mina fall disponerar jag
emellertid över tre dylika. Dessa företedde samtliga trubbvinklig kontraktur, akut
hydrops med utpräglade allmänna retningssymptom från leden, som persisterat från
tiden för traumat. Försök att sträcka benet ökar smärtan och möter fjädrande motstånd,
ömhet förefinnes vid palpation över ledspringan på meniskens plats. Ett av
fallen med inklämning av abnormt rörlig menisk hade samtidigt infektion i leden, manifesterande
sig genom starkt ökad grumlig synovia. Menisken var inklämd mellan
femur- och tibiakondylerna och först efter framdragning av densamma kunde leden fullt
extenderas. De två andra primärfallen utgjordes av vanliga meniskavlösningar. Då man
i de färska fallen ej har någon karakteristisk auamnes att hålla sig till, kan diagnosen
mot exempelvis höggradig okomplicerad haemartros vara vansklig, ty i sådana fall
håller ju patienten också ofta leden fixerad i böjställning. Den lokala palpationsömheten
jämte smärtan vid extentionsförsök böra dock leda till rätt diagnos, blott man
har den akuta meniskinklämningen i minne. Att primärfallen mera sällan komma till
observation torde bero på att de, sedan reaktionen i leden givit med sig, förr eller
senare lösa sig genom tillfälliga spontana repositionsrörelser eller att de någon gång
äro så pass lindriga, att patienten även utan full extentionsförmåga kan använda sin
extremitet.
Diagnosen av de nnder det kroniska stadiet inträffade inklämningarne bör ej möta

118
vidare svårigheter. Utom det att man har ett eller flera anfall ar samma slag i anamnesen,
äro nämligen då de allmänna retningssymptomen från leden esomoftast betydligt
lindrigare samt tillåta fastställandet av de karakteristiska inklämningssymptomen:
fixation av knät i mer eller mindre utpräglad böjställning, ytterligare flexion möjlig
men extension stöter på fjädrande motstånd och vållar ökad smärta ofta lokaliserad till
meniskens plats samt slutligen lokal palpationsömhet. Enligt min erfarenhet torde
det i de flesta fall vara omöjligt att medelst palpation konstatera någon defekt i ledspringan
efter den indragna menisken. Även dessa inklämningar kunna förhålla sig
ganska resistenta mot repositionsförsök, ty samtliga mina 8 till denna grupp hörande
fall äro opererade under recidiverande, ej löst inklämning. 7 av dem rörde den mediala
och 1 den lateraia menisken. Det sistnämnda företedde en anmärkningsvärt utpräglad
böjställning, leden gick ej att extendera längre än till rät vinkel. I de andra
fallen växlade vinkelställningen från åtskilliga graders trubbvinklighet till lindrigast
utpräglade böjställning.
Den tredje sjukdomsbild, som meniskluxationen erbjuder, skulle jag i analogi med
vid andra sjukdomstillstånd vilja kalla det fria intervallet. Knäleden visar därunder
allt efter de patologiska förändringarnes storlek och inklämningsanfallens frekvens olika
grader av insufficiens. En mer eller mindre utpräglad sekundär hydrops förefinnes
för det mesta, som exacerberar vid ansträngningar, smärre traumata och vrickningar,
vilka på en normal ledgång skulle hava varit utan inverkan, samt vid förnyade inklämningar.
Många sådana patienter behandlas eller behandla sig själva under den
intetsägande diagnosen »vatten i knät» i långliga tider med massage, gymnastik eller
antirheuraatica utan resultat. Så småningom sällar sig till den sekundära synoviten
även atrofi i lårmuskulaturen, vilken naturligtvis endast ökar insufficiensen i extremiteten.
Undersöker man en sådan patient, händer det ej så sällan, ett den avlossade
menisken mellan inklämningarna tydligt kan palperas i ledspringan särskilt vid extenderat
knä, då den ju skjutes framåt däruti. Detta var fallet med 4 av mina till denna
grupp hörande patienter. En viss ömhet kan även mellan inklämningsanfallen kvarstå
på den lossade meniskens plats, någon gång förenad med palpabel svullnad därstädes.
En del patienter lägga själva märke till en abnormt rörlig kropp på detta ställe samt
lära sig med vilka konstgrepp den skall pressas fram. Bland mina 6 å fri mellantid
opererade fall finnes ett, hos vilket luxationen av den mediala menisken skulle kanna
kallas habituell. Denne patient, en 29 års infanterist, kunde när som helst med utgångspunkt
från extrem böjställning av knäleden bringa sin mediala menisk i luxationsoch
inklämningsställning samt löste den lika lätt ur den sistnämnda genom rotationsrörelser
å underbenet efter ånyo intagen extrem böjställning. Menisken var då tydligt
palpabel i ledspringan. Oaktat med tillhjälp av inklämningsanfallen i anamnesen diagnosen
av dessa fall sålunda bör vara synnerligen lätt, ser man, som jag nyss antydde,
dock allt emellanåt, att de både länge och väl få gå odiagnosticerade. Så insändes en
min patient efter omkr. 2 månaders observation av läkare till sjukhuset under diagnosen
gonitis tuberculosa, något som av lättförklarliga skäl hade vållat honom mycken onödig
oro och ängslan. Visserligen hade i detta fall inklämningssymptomen varit tämligen
litet markerade, men de karakteristiska tecknen därå läto sig dock vid undersökning
utan svårighet konstateras såsom allt jämt kvarstående och vid operationen befanns
menisken avlossad och så inkilad mellan benändarna, att den hindrade full extension.
Meniskluxationernas behandling utgöres av antidgen oblodig reposition eller arthrotomi
med ingrepp på menisken. Den förstnämnda behandlingsmetoden har rekommenderats
vid färska fall för att återföra menisken i dess rätta läge samt i hopp att den sedermera
under omedelbart följande effektiv immobilisering av knäleden skulle spontant
läka fast därstädes. Repositionsmanövern skulle, när det är frågan om den mediala
menisken, bestå uti flexion för upphävande av trycket å meniskens främre del, påföljande
inåtrotation av underbenet för att bringa den utåt mot tibiakondylens periferi
och så slutligen extension i knäleden för att kvarhålla den i dess rätta läge. Beträffande
lateraia menisken användes samma repositionsmanöver med undantag av att

119
utåtrotation av underbenet ersätter inåtrotationen. Vid en dylik reposition far man på
intet sätt gå våldsamt till väga utan »lirka» försiktigt. I de fall, där jag trott mig
böra använda metoden, har jag lagt patienten i ett vanligt karbad, som dels genom
värmen i viss mån motverkar den reflektoriska muskelspänningen dels ju i övrigt borteliminerar
en del av extremitetens tyngd, varigenom repositionsmanövrarna gå lättare att
utföra. Nu vidlådes emellertid denna metod av åtskilliga och ganska stora »mens:
1) lyckas ofta nog ej alls repositionen såsom i ej mindre än 11 av mina egna fall,
vilka måste opereras just på grund av olösbar inklämning, 2) kan man i tvivelaktiga
fall, om ej full extension i knät ernåtts, icke vara säker på diagnosen, 3) kan till
följd av den samtidiga intraartikulära utgjutningen samt möjligen kvarstående rcflektorisk
muskelspänning full extension fattas, även om menisken reponerats och 4) torde
det slutligen vara mer än tvivelaktigt om man även efter en lyckad reposition enbart
genom gipsning av knäleden för några veckor kan få en avlossad menisk att definitivt
läka fast. Gör den det icke, har ju patienten förgäves fått ligga till sängs hela immobiliseringstiden,
som torde ställa sig föga kortare än den tid som fordras efter en
artbrotomi.
Med hänsyn till den ringa risk, en meniskexstirpation numera medför och då ingreppet
med ens bortskaffar anledningen till alla symptom från leden utan att sedermera
medföra några olägenheter, måste jag betrakta denna operation såsom normalbehandlingsmetod
för såväl akuta som kroniska fall. Jag har exstirperat den avlösta
delen av menisken så fullständigt som möjligt och lämnat den fastsittande resten kvar.
Ingreppet låter sig lätt verkställas under flexionsställning i knäleden blott man gör snittet
så stort, att tillräcklig insyn i leden erhålles. Om incisionen härvid göres longitudinell,
sned eller bågformig, torde efter min erfarenhet ungefär kunna komma på ett ut.
Suturering av menisken till kapseln, som av en del operatörer rekommenderats, har
jag ej försökt. Dels torde resultatet härav vara långt ifrån säkert, dels är sutur på
grund av meniskens deformering eller upptrådning ej sällan helt enkelt omöjlig. Av
mina 17 fall opererades 11 på grund av icke lösbar inklämning och 6 på fri mellantid.
Av de förstnämnda befunno sig 3 i det primära anfallet, 8 voro recidiverande.
Med avdrag av 2 fall av abnormt rörlig menisk, samt en helt nyligen opererad patient,
utgör antalet av mina med meniskexstirpation behandlade fall, varav sen resultatet kan
bedömas, 14. Effekten av ingreppet visar sig omedelbart och påtagligt. Då jag alltid
opererat under lokal bedövning, har jag städse, innan jag gått att sy arthrotomisnittet,
låtit patienten övertyga sig om den återvunna förmågan av full extension i knäleden
genom att låta hela extremiteten med dess baksida vila mot underlaget. Efter operationen
inställer sig nästan konstant en intraartikulär hydrops, sannolikt dels en kvarleva
av den ursprungliga sekundära synoviten, dels beroende på operationstraumat.
Jag har låtit den olika reaktionen i leden bestämma tiden för sängläget, hvilkcn dock
'knappast i medeltal uppgått till 14 dagar. Sedan har några veckors massage vidtagit
till dess utgjutningen i leden varit fullständigt försvunnen. Medeltalet för sjukhusvistelsen
är för de första 16 fallen 48 dygn, längst 160 och kortast 25 dygn. Samtliga
dessa fall ha vid utskrivningen företett en i det allra närmaste normalt funktionerande
knäled utom det, som var komplicerat med infektion i leden och till vilket jag
strax återkommer.
För att få någon kännedom om de permanenta resultaten uti mitt material har jag
angående de 14 första fallen igångsatt en efterundersökning, varvid jag både genom
egen undersökning och genom ett utsänt frågeformulär i 8 fall kunnat förvissa mig om
ledens tillstånd och i samtliga dessa funnit den funktionera utan anmärkning. Härigenom
bekräftas sålunda endast ytterligare, att t. o. ra. större delen av en menisk
saklöst kan avvaras utan något efterföljande men. Flera av mina efterundersökta patienter
uppgiva t. o. m. att de utan några olägenheter kunnat deltaga i så pass frestande
prestanda som längdhopp, 100-meters4öpning, bergsklättringar, fotbollspel, skridsko-,
cykel- och skidåkning.
Det återstår mig nu blott att säga några ord om de två fallen av abnormt rörlig

120
menisk, av vilka det ena helt nyligen opererats. Det första fallet var som jag i
annat sammanhang nämnt, redan vid operationstillfället komplicerat med ledempyem,
antagligen sekundärinfektion från en samtidig akut bronchit. Leden var maximalt
utspänd av grumlig synovia och menisken inklämd. Sedan densamma framdragits,
iakttogs å inklämningsstället 4 små punktformiga blödningar. Leden kunde nu fullt
extenderas och jag inskränkte mig pä grund av de övriga symptomeu från leden till
att blott sy ihop snittet. Säkerligen hade det varit bäst att redan från början drainera
densamma, ty leden fyllde sig efter några dagar ånyo med exsudât och oedem visade
sig så småningom i fossa poplitea, varjämte operationssåret på femte dygnet öppnade
sig och uttömde en del flockigt varig synovia. En arthrotomi på baksidan över mediala
femurkond3'len kom emellertid empyemet att efter några dagars drainage snart läka ut.
Patienten bevarar emellertid såsom minne därav en till 90 grader inskränkt flexionsförmåga
i knät. I det andra fallet av abnormt rörlig menisk, som jag opererade för
endast 3 veckor sedan, exstirperade jag av den ur inklämningen befriade menisken
ett 2,5 mm brett och 2,5 cm. långt skärformigt stycke utefter inre periferin i hopp
att denna förminskning av menisken skall förhindra recidiv. Patienten är nu uppe och
går samt knäleden hittills utan anmärkning.