ladda ner broschyren - Kävlingeå-projektet

Mer natur – Renare vatten
1995-
2009
ETT SAMARBETE OM
ÅTGÄRDER MELLAN
NIO KOMMUNER

Projektsamordnare
Emilie Björling
046-356850 (direkt), 046-355000 (vx)
kavlingeaprojektet@lund.se
Lunds kommun
Tekniska förvaltningen, Park- & naturkontoret
Byggmästaregatan 4
222 37 Lund
Hemsida
www.kavlingeaprojektet.se
Text och teckningar
Ekologgruppen i Landskrona AB
Redaktör: Karl Holmström
www.ekologgruppen.com
Foto
Huvudfotograf: Johan Hammar, Ekologgruppen
Övriga, sid 10, ötv: Torbjörn Davidsson, Ekologgruppen
Layout
Kollor Designbyrå
Tryck
Tryckt på Cocoon, 100% returfiber.
Tryckfolket AB, Malmö 2010
Mars 2010
4 Förord
6 Kävlingeån
8 Hur mår vattnet?
10 Kävlingeåprojektet
16 Ekonomi
18 Genomförda åtgärder
24 Renare vatten
32 Mer natur
42 Rekreation
44 Fortsatt arbete
48 Vill du veta mer?
Kävlingeåprojektet
Mer natur – Renare vatten

Övergödningen av sjöar och hav med algblomningar, förändrade fiskbestånd
och försämrade badvatten har varit mycket uppmärksammad sedan en längre
tid tillbaka. En orsak till dessa problem är den förändring av landskapet som
människan genomfört, särskilt under de senaste två århundradena. Samhällsutvecklingen
med expansion av bebyggelse och vägar samt rationalisering inom
jord- och skogsbruk har bland annat fått stora konsekvenser för våra vatten- och
våtmarksmiljöer. Våtmarksarealen i landskapet har minskat drastiskt, sjöar har
sänkts eller torrlagts, och många vattendrag har fördjupats, rätats eller lagts i rör.
Detta har inneburit att vattnets naturliga självrening minskat och att våtmarksberoende
växt- och djurarter trängts undan. Även tillgången på naturområden
för människors rekreation och friluftsliv har minskat.
Redan 1995 beslöt de nio kommunerna i Kävlingeåns avrinningsområde att
gemensamt verka för att förbättra miljön bland annat genom att höja vattenkvaliteten
i områdets sjöar och vattendrag och minska uttransporten av näringsämnen
till Öresund. Åtgärdsarbetet skulle inriktas på att restaurera och iordningsställa
våtmarker och dammar samt att anlägga odlingsfria skyddszoner utmed
vattendragen. Förutom att få renare vatten har målet varit att förbättra förutsättningarna
för biologisk mångfald och för rekreation.
Efter snart 15 års åtgärdsarbete kan vi nu konstatera att utvecklingen mot ett
allt torrare landskap har vänt och att våtmarksarealen ökar. Detta innebär att
landskapets vattenreningsförmåga förbättras och att många vatten- och våtmarksanknutna
arter får ökat utrymme. Till dessa effekter kan läggas ett allmänt
ökat intresse för vattenmiljöernas betydelse. Denna skrift handlar om hur detta
vatten- och naturvårdsarbete gått till, vilka åtgärder som genomförts och vilka
resultat och erfarenheter som uppnåtts.
Miljöproblemen är dock långt ifrån undanröjda. Förbättringar har skett men
vi har fortfarande vattendrag med mycket höga halter av näringsämnen, kraftiga
grumlingar och utarmat djurliv. Problemet med algblomning i sjöar och hav finns
kvar. EU:s vattendirektiv, den nya svenska vattenförvaltningen samt Sveriges
åtaganden inom det internationella Östersjösamarbetet (HELCOM) innebär
bland annat att näringstransporten i våra vattendrag i jordbrukslandskapet
måste minska och att livsvillkoren för fisk och bottenlevande djur ska förbättras.
För att ett sådant arbete ska lyckas krävs att arbetet bedrivs med kontinuitet och
en väl fungerande organisation. Vår förhoppning är att Kävlingeåprojektet ska
ge inspiration och fungera som vägvisare och konkret exempel för ett fortsatt
framgångsrikt vattenvårdsarbete i jordbrukslandskapet.
Mars 2010
Göran Brinck
Ordförande för Programberedningen för Kävlingeåprojektet

1995
STARTADE KÄVLINGEÅPROJEKTET
PÅ INITIATIV AV KOMMUNERNA
I AVRINNINGSOMRÅDET

1200
KM2 STORT ÄR KÄVLINGE-
ÅNS AVRINNINGSOMRÅDE

kävlingeåns avrinningsområde ligger centralt beläget
i södra Skåne och upptar en yta av totalt 1200 km.
Större sjöar är Vombsjön, Krankesjön, Ellestadssjön,
Snogeholmssjön och Sövdesjön. Större biflöden är Bråån
i norr, Klingavälsån i söder och Björkaån i öster. Den
senare byter namn uppströms och övergår i Åsumsån,
Tolångaån, Vollsjöån och Sniberupsbäcken. Kävlingeåns
nedre lopp, mellan Löddeköpinge och havet, kallas
Lödde å.
Avrinningsområdet präglas av jordbruksmark. Intensivt
odlade delar finner man utmed huvudfåran mellan
Vombsjön och havet, utmed Bråån i norr samt runt Vollsjöån
i öster. Mer extensivt brukade marker och skog
finns framförallt i områdets södra del, vid Romeleåsens
nordsluttning och i sjölandskapet mellan Ellestadssjön
och Krankesjön. Även avrinningsområdets nordöstra
delar, som ansluter till Linderödsåsen, är präglat av skog
och betesmark.
Avrinningsområdet har cirka 67 000 invånare, av vilka
75% bor i områdets tätorter. Större tätorter är Eslöv, Kävlinge,
Löddeköpinge, Sjöbo, Södra Sandby och Veberöd.
Klimat och hydrologi
Temperatur, årsmedel*, Örtofta 7,8 ºC
Nederbörd, årsmedel*, Örtofta 621 mm
Årsmedelavrinning* 8-12 l/s km
Vattenföring, medel 1978-2008
i Kävlingeån, Högsmölla 11,8 m³/ s
* uppgifterna gäller statistik från SMHI
för perioden 1961-1990
7
Arealer km2 %
Avrinningsområden
Kävlingeån totalt 1197 100
Bråån 170 14
Klingavälsån 239 20
Björkaån 340 28
Större sjöar 2
Vombsjön 12
Krankesjön 3,4
Sövdesjön 2,5
Snogeholmssjön 3,0
Ellestadssjön 3,1
Markanvändning
Vatten 25 2
Land 1172 98
Åker 708 59
Bete 95 8
Skog 179 15
Tätort 36 3
Kommuner
Eslöv 228 19
Hörby 118 10
Höör 19 2
Kävlinge 42 3
Lomma 7 1
Lund 238 19
Sjöbo 474 40
Tomelilla 51 4
Ystad 22 2

1958
STARTADE KÄVLINGEÅNS
VATTENVÅRDSFÖRBUND

många av vattendragen och sjöarna i avrinningsområdet
hyser stora naturvärden. Huvudfåran, Klingavälsån,
Björkaån och delar av Bråån är alla utpekade som
nationellt eller regionalt värdefulla vatten. Detsamma
gäller Krankesjön, Sövdesjön, Snogeholmssjön och Ellestadssjön.
Vattensystemet hyser också en mycket varierad
fiskfauna och åtgärder för att främja fisket har lång
tradition. Också övrig vattenlevande fauna är rik, bland
annat med flera ovanliga dagsländor, nattsländor, snäckor
och musslor. I flera vattendrag finns den tjockskaliga
målarmusslan, som åtnjuter särskilt skydd genom att
den är fridlyst i Sverige och finns med i EU:s art- och
habitatdirektiv.
Åns nedre delar är känt för sina
”krokodiler” – storgäddor i 15-20
kilosklassen.
Även om naturvärden knutna till vattenmiljöerna på
många håll är mycket höga finns också stora miljöproblem
i området. Intensivt jordbruk präglar vidsträckta
arealer och påverkan från näringsläckage är mycket påtaglig
i många vattendrag och sjöar som uppvisar höga
halter av både kväve och fosfor. Också utsläpp från områdets
många reningsverk påverkar vattenmiljöerna, inte
minst lokalt. Vattenmyndigheten har nyligen klassat vattenkvaliteten
i avrinningsområdets större vattendrag och
sjöar och funnit att den med undantag av Krankesjön och
ett par biflöden längst i öster inte når upp till de krav på
god ekologisk status som föreskrivs i EU:s vattendirektiv.
Tips på var du kan läsa mer om avrinningsområdet
finns under Vill du veta mer?
9
Väldokumenterat vatten
Kävlingeåns vatten är ett av Sveriges
mest väldokumenterade. Redan 1958
startade Kävlingeåns Vattenvårdsförbund
(www.kavlingeans-vvf.com) sin
verksamhet och sedan dess har fortlöpande
vattenkemisk kontroll bedrivits
i vattensystemet. Blickar man tillbaka
till 1950 och -60 talen är det tydligt
att mycket förbättrats under senare
decennier. Utsläppen av syretärande
ämnen, fosfor och ammonium från
industrier och kommunala reningsverk
har minskat drastiskt, vilket
förbättrat livsvillkoren för djurlivet,
inte minst för fisken.
Fisk och fiskevård
Kävlingeåns vattensystem har en
spännande fiskfauna. 28 fiskarter har
observerats. Ån är rik på havsöring
som varje år vandrar upp från havet
till vattensystemets olika grenar för
att leka. Åns nedre delar är känt för
sina ”krokodiler” – storgäddor i 15-20
kilosklassen.
Kävlingeån är förknippad med
en lång fiskevårdstradition. Redan i
början av 1940-talet startade Svenska
Lax och Laxöringföreningen sin
verksamhet under ledning av Philipp
Wolf. Föreningen satsade bland annat
på olika fiskvårdande åtgärder i Kävlingeåsystemet.
För att bättre kunna
räkna fisk och kontrollera fiskfaunan
utvecklades fiskfällor av den typ man
alltjämt kan se vid Håstad mölla i
Kävlingeån. Tekniken att bedöva
och fånga fisk med elström, elfiske,
utvecklades också.
Fortfarande drivs ett aktivt fiskevårdsarbete
i vattensystemet, bland
annat genom fiskevårdsföreningarna
Kävlingeåns-Löddeåns fiskevårdsområde
(www.loddean-fiske.org) och
Björka-Åsumsåns fiskevårdsområde
(www.bjorkaan.se).

300
HEKTAR ANLAGDA
VÅTMARKER OCH
DAMMAR VAR MÅLET

Mål och åtgärder
kävlingeåprojektet syftar till att förbättra vattenkvaliteten
i vattendragen och sjöarna inom Kävlingeåns
avrinningsområde. Åtgärderna ska minska transporten
av näringsämnen till havet och vara till gagn för den
vilda floran, djurlivet och människorna i jordbrukslandskapet.
Projektet är inriktat på att anlägga naturdammar och
våtmarker på strategiska platser, bevaka anläggning av
skyddszoner (odlingsfria zoner) utmed vattendragen och
komplettera dem vid behov. I arbetet ingår även studier
för att följa upp åtgärdernas effekt på reduktion av närsalter
och den biologiska mångfalden.
Verksamheten har följt det handlingsprogram som
antogs av kommunerna inom avrinningsområdet 1995.
Programmet föregicks av utredningar om behov och förutsättningar
för vattenvårdsåtgärder. Kävlingeåprojektet
har haft som riktmärke att, i enlighet med handlingsprogrammet,
anlägga 300 hektar dammar och våtmarker
jämte 210 hektar odlingsfria zoner utmed vattendragen.
Åtgärderna ska
minska transporten av
näringsämnen till havet
och vara till gagn för
den vilda floran, djurlivet
och människorna i
jordbrukslandskapet.
11

Unikt samarbetsprojekt
projektet startade 1995 på initiativ av kommunerna
inom avrinningsområdet och är med sin lokala förankring
och organisation ett gott exempel på hur ett modernt
vattenvårdsarbete kan bedrivas.
Arbetet drivs med utgångspunkt från de förutsättningar
som finns inom avrinningsområdet. Detta innebär
bland annat att alla de nio kommuner som ingår i
området också tar del i projektet, både i den beslutande
och av politiker sammansatta Programberedningen för
Kävlingeåprojektet, och i Tjänstemannaberedningen.
Därutöver har det varit naturligt att olika intressen och
kompetenser varit knutna till organisationen.
Hit hör representanter för jordbruket, den samordnade
vattenkontrollen, den ideella natur- och fiskevården,
dikningsföretagen och fackkunskap från regionens universitet
och Länsstyrelsen.
Större delen av administrationen handhas av projektets
samordnare, anställd av Lunds kommun, som också
sköter den ekonomiska förvaltningen. Kontakter med
markägare, projektering, upphandling av entreprenader,
besiktningsarbeten mm har genomförts av konsult
(Ekologgruppen i Landskrona AB).
Till grund för Kävlingeåprojektet ligger det samarbetsavtal
som träffades mellan kommunerna 1995. Det
första avtalet var tolvårigt, men när det visade sig att pro-
12
Programberedningen
för Kävlingeåprojektet
Politiskt utsedda representanter från:
▶ Eslöv ▶ Lund ▶ Lomma
▶ Sjöbo ▶ Höör ▶ Tomelilla
▶ Ystad ▶ Hörby ▶ Kävlinge
Adjungerade:
Ordförande Tjänstemannaberedningen
Projektsamordnare
Länsstyrelsen i Skåne län
Ekologgruppen (konsult)
Tjänstemannaberedningen
för Kävlingeåprojektet
Kommuntjänstemän från:
▶ Eslöv ▶ Lund ▶ Lomma
▶ Sjöbo ▶ Höör ▶ Tomelilla
▶ Ystad ▶ Hörby ▶ Kävlinge
Adjungerade:
Projektsamordnare
LRF, Skåne
Naturskyddsföreningen, Skåne
Kävlingeåns-Löddeåns fiskevårdsområde
Kävlingeåns Vattenvårdsförbund
Kävlingeåns Vattenavledningsföretag
Institutionen för landskapsplanering, SLU
Ekologiska institutionen, Lunds Universitet
Ekologgruppen (konsult)

jektet behövde förlängas skrevs en ny reviderad version
för en avslutande sexårsperiod, etapp III, så att projektet
totalt kom att omfatta fjorton år. Avtalen är bindande
och tidsbegränsade. I avtalen regleras hur mycket pengar
de olika kommunerna ska skjuta till årligen, vilka åtgärder
som ska utföras och riktlinjer för var åtgärderna
ska genomföras inom avrinningsområdet.
Markägare, frivillighet
och service
goda kontakter mellan markägare och projektföreträdare
har varit avgörande för att åtgärder kunnat genomföras
på ett effektivt sätt. Markägarna har haft en
central roll i projektet eftersom all medverkan bygger på
frivillighet. För att fånga upp deras intresse och engagera
dem till medverkan har projektet presenterats i broschyrer,
tidningsartiklar och vid lokala informationsträffar. I
en del fall har enskilda markägare kontaktats personligen,
då markområden som bedömts särskilt lämpliga för
åtgärder funnits på deras mark.
Många markägare har sett Kävlingeåprojektet som attraktivt
och accepterat anläggning av våtmarker på sina
marker inte minst tack vare den omfattande service som
projektet tillhandahållit för genomförandet. Sålunda har
samråd med Länsstyrelsen, ansökan om miljöstöd, projektering,
upphandling av entreprenader, besiktning av
entreprenadarbete mm skötts av projektets konsult. Då
dessutom det statliga skötselstödet för anlagda våtmarker
kunnat kompletteras med en engångsersättning för
ianspråktagen mark, har det varit möjligt att anlägga ett
stort antal dammar och våtmarker inom avrinningsområdet.
Markersättningens storlek har anpassats till typ av
mark och möjligheten att erhålla statlig miljöersättning
till stöd för skötseln av anläggningen. I svårbrukade eller
lågproduktiva områden har markersättningen uppgått
till 10 000 kronor per hektar, medan högproduktiv åkermark
under senare år ersatts med upp till 70 000 kronor
per hektar.
Arbete i etapper
Projektet planerades från början att genomföras under
en tolvårsperiod uppdelad i fyra etapper, vardera omfattande
tre år. Tidsplanen visade sig i praktiken vara alltför
snäv och redan den första etappen förlängdes med ett år,
från tre till fyra år (1995-1999). Också etapp II förlängdes
till fyra år (1999-2003). I samband med utvärderingen
av etapp II beslöts att de två avslutande etapperna
skulle slås samman till en etapp, etapp III, omfattande
sex år. Sammantaget, efter ytterligare en mindre justering
av tidsplanen, har Kävlingeåprojektet verkat från och
med juli 1995 till och med 2009, d v s fjorton och ett
halvt år. Orsaken till förlängningen av projektet har varit
att det planerade arbetet tagit något längre tid att slutföra
än vad som beräknades från början.
Varje etapp har haft ett fastlagt mål för hur stor våtmarksareal
som skulle anläggas, se vidare Genomförda
åtgärder.
Beslut har fattats om att förlänga Kävlingeåprojektet
med ytterligare två år. Detta får ses som en tillfällig konstruktion
i avvaktan på att vattenvårdsarbetet därefter
kan bedrivas inom det nya vattenrådet för Kävlingeån.
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
13
utredning/planering
etapp I
etapp II
etapp III
förlängning

Viktiga erfarenheter
en förutsättning för att storskaliga och långsiktiga
åtgärdsprogram såsom Kävlingeåprojektet ska fungera
är att kostnaderna kan finansieras huvudsakligen med
statliga medel. Det är därför viktigt att länsstyrelserna
har en effektiv handläggning, exempelvis av samråd och
ansökningar om ekonomiska stöd etc. Kävlingeåprojektet
kan konstatera att de statliga stöden under den senare
delen av projektperioden successivt förbättrats. Samtidigt
har Länsstyrelsen i Skåne utvecklat och anpassat
sina handläggningsrutiner.
Inför det fortsatta arbetet med våtmarker bör lämpliga
markområden reserveras för ändamålet i de kommunala
översiktsplanerna. Ett långsiktigt arbete kan kräva
markköp och markbyten för att underlätta våtmarksanläggning
i större skala.
Lagstiftningen som rör arbetet med vattenvården behöver
ses över. Det relativt nyvaknade samhällsintresset
för att anlägga våtmarker samt dammar och restaurera
vattendrag av hänsyn till miljön är dåligt beaktat i miljöbalken.
Vidare är det angeläget att stimulera forskningen
kring damm- och våtmarksekologi genom att ytterligare
studera de faktorer som påverkar dessa miljöers förmåga
att reducera näringsämnen. Kunskapen om hur hotade
arter kan spridas och aktivt etableras i restaurerade och
nyskapade våtmarksmiljöer behöver också öka.
Resultat och erfarenheter av Kävlingeåprojektet avseende
våtmarkernas betydelse för vattenrening, biologisk
mångfald och rekreation presenteras under rubrikerna
Renare vatten, Mer natur och Rekreation.
14
Detta har vi lärt oss
Vid genomförandet av projektet har många
viktiga erfarenheter vunnits:
▶ En fast organisation och ett stabilt
kommunalt engagemang med drivande
politiker och tjänstemän är en betydande
framgångsfaktor och ökar möjligheterna
att få extern finansiering, till exempel av
staten och EU.
▶ Det går att starta och driva våtmarksprojekt
baserat på frivillighet hos berörda
markägare.
▶ Det är ytterst viktigt att det finns en
positiv grundsyn på projektet hos alla
inblandade parter - en fungerande dialog
mellan utförare, markägare och myndigheter
är en grundläggande förutsättning
för ett framgångsrikt arbete.
▶ Naturdammar och våtmarker kan sällan
återställas till samma skick som tidigare
beroende på att grundvattennivåer och
vattendragens bottnar oftast har sänkts
kraftigt. Ett fullständigt återställande
skulle då kunna påverka dagens jordbruk,
infrastruktur och bebyggelse i så hög grad
att det är praktiskt och ekonomiskt omöjligt
att genomföra.
▶ Det relativt okomplicerade sätt som
åtgärderna kunde genomföras på vid projektstarten
har successivt behövt stramas
upp, vilket innebär att erfarenhets- och
kompetensbehovet ökat till exempel i fråga
om projektering, samråd/anmälan enligt
miljöbalken och upphandlingsförfarande.

14
ÅRS ERFARENHET HAR VISAT
ATT MYCKET KUNNAT GÖRAS
- MEN MYCKET ÅTERSTÅR

ca 107
MILJONER KRONOR
HAR PROJEKTET TOTALT
OMSATT 1995-2009
Kostnader för Kävlingeåprojektet
1995-2009
Planering/projektering
Markersättningar
Entreprenadarbeten
Övrigt
24%
6,6%
7,7%
69,9%

Kostnader
kävlingeåprojektet har totalt omsatt cirka 107 miljoner
kronor under perioden 1995 till och med 2009. De
största kostnaderna utgörs av entreprenadersättningar för
anläggning av dammar och våtmarker. Resten hänför sig
till planering och projektering, markersättningar, undersökning
av miljöeffekter, information och administration.
Mindre kostnader gäller ersättning för skördeskador,
insådd av gräs och plantering av träd och buskar.
Finansiering
projektet har basfinansierats av de medverkande kommunerna,
som stått för nästan hälften av kostnaderna.
Merparten av den icke-kommunala finansieringen har
staten och EU stått för. Sålunda fick projektet i etapp I
bidrag genom EU:s Life-fond. Under etapp II utgjordes
den externa finansieringen främst av statliga LIP-medel
(Lokalt InvesteringsProgram), som söktes av de enskilda
kommunerna. Under slutet av etapp II och under hela
etapp III är det det statliga investeringsstödet för våtmarker
som varit den huvudsakliga icke-kommunala
inkomstkällan. Investeringsstödet har sökts för varje enskild
våtmarksanläggning. Övriga finansiärer i projektet
är Region Skånes miljövårdsfond och en privat donation
på 100 000 kronor.
Utanför projektets bokförda ekonomi finns de statliga
miljöersättningarna för skötsel av våtmarker och skyddszoner.
Andra delar som inte finns med i bokföringen är
medverkan från kommunala politiker, tjänstemän och
representanter för olika intresseorganisationer samt den
delfinansiering som enskilda markägare själva stått för
när det gäller så kallade bidragsdammar, till exempel
dammar för bevattning.
Fördelning av kommunala anslag
av de kommunala anslagen står Lund, Eslöv och Sjöbo
för de största delarna. Fördelningen mellan kommunerna
är fastlagd i samarbetsavtalet och baseras på befolkningstäthet
(skatteunderlag), areal inom avrinningsområdet och
behovet och nyttan av åtgärderna inom respektive kommun.
Behov och nytta har bedömts vara högre i de västra
mer uppodlade och havsnära delarna av avrinningsområdet.
Finansiering av Kävlingeåprojektet
1995-2009
3%
17
32%
12%
4%
Kommunerna EU-Life LIP
Investeringsstöd Övrigt
49%
Fördelning av kommunala anslag
Tomelilla Tomelilla 2% 2%
Sjöbo Sjöbo 13% 13%
Ystad Ystad 1% 1%
Eslöv Eslöv 26% 26%
Hörby Hörby 6% 6%
Höör Höör 2% 2%
Lund 39% Kävlinge Kävlinge 9% 9%
Lomma 2%

Så här har nya
våtmarker skapats
det praktiska arbetet med att anlägga våtmarker och
dammar omfattar många olika moment. Steg ett är att
hitta lämpliga platser i landskapet. Mestadels har detta
arbete bestått i att ta emot intresseanmälningar från
markägare efter det att information spridits om projektet
i tidningar, broschyrer och vid informationsmöten.
Inkomna anmälningar har bedömts efter potentiell
nytta för miljön, tekniska förutsättningar och eventuellt
motstridiga intressen. De flesta föreslagna platserna har
besökts i fält som underlag för bedömningen.
När en plats bedöms vara lämplig inhämtas uppgifter
om området: Hur har området sett ut tidigare? Finns
fasta fornlämningar? Är området skyddat på något sätt?
Finns något dikningsföretag att ta hänsyn till? Vilka
naturvårdsvärden berörs?
Om platsen fortfarande bedöms som intressant kan
arbete inledas med att mäta in höjdförhållanden och i
detalj studera eventuella dräneringssystem, rör och ledningar
som kan komma att beröras.
Därefter presenteras ett förslag till utformning av våtmarker
eller dammar som ska diskuteras med markägare
och brukare. När förslaget bearbetats skickas underlag för
samråd och ansökan om investeringsstöd till Länsstyrelsen.
Samråd sker också med berörd kommun och när så
är lämpligt med grannar och företrädare för eventuella
dikningsföretag.
Från idé till
genomförande
Samråd, anmälan, tillstånd och dispens
Anläggning av dammar och våtmarker kräver normalt
samråd med länsstyrelse enligt miljöbalken.
Från 2007 gäller anmälningsplikt för våtmarker
med storlek upp till fem hektar. Även omgrävning av
mindre vattendrag är anmälningspliktiga. Om det
är uppenbart att allmänna eller enskilda intressen
inte skadas behövs inga ytterligare tillstånd. Om risk
för skada finns måste tillstånd sökas hos miljödomstolen.
En tillståndsansökan med miljöprövning i
domstol är ofta en relativt omständlig och både tidsoch
kostnadskrävande process. Kävlingeåprojektet
har sökt och fått tillstånd av miljödomstolen i två
fall – Hjularöd (Borstbäcken) i Eslövs/Hörby kommun
och Vomb (Klingavälsån) i Lunds kommun.
Anläggning som kommer att påverka biotopskyddade
miljöer, såsom öppna diken och märgelgravar,
eller som ligger inom strandskyddat område, kräver
dispens från länsstyrelsen eller i vissa fall kommunen.
19

Om också Länsstyrelsen bedömer projektet som lämpligt
och samråden i övrigt inte visat på några hinder,
fortsätter arbetet med detaljprojektering och att ta fram
underlag för upphandling av entreprenad. I detta arbete
ingår ofta en geoteknisk undersökning.
När ritningar och beskrivningar av den planerade
anläggningen är klara tecknas ett förhandsavtal med
berörda markägare och en entreprenör handlas upp för
genomförandet.
Under anläggningstiden följs arbetet med byggplatsbesök
för att kontrollera att arbetet fortskrider som planerat
och för att klara ut frågor och problem, som ofta
uppkommer under arbetets gång.
När anläggningen är klar ska den besiktigas. Till besiktningen
kallas normalt entreprenör, markägare, brukare
och representant för berörd kommun. Eventuella
fel, brister eller behov av kompletteringar dokumenteras
och klaras ut.
Efter godkänd besiktning skrivs ett avtal mellan markägare
och kommun. Avtalstiden är normalt 30 år för anlagda
dammar/våtmarker. Efter att avtalet undertecknats
utbetalas överenskommen ersättning till markägaren.
I en del fall kompletteras anläggningarna, till exempel
med inplantering av buskar och träd.
Ibland fordras efterarbeten som aktualiserats en tid efter
att anläggningen färdigställts. Det kan gälla arbeten som
omfattats av garantin för entreprenaden eller problem
som varit svåra att förutse. Exempel på sådana är reparation
av skador på täckdikningssystem eller nödvändiga
justeringar på grund av dittills obekanta jordarts- eller
grundvattenförhållanden. Sådana efterarbeten har normalt
bekostats av Kävlingeåprojektet.
20
30 ooo
DIKNINGSFÖRETAG FINNS I SVERIGE,
VARAV CA 550 INOM KÄVLINGEÅNS
AVRINNINGSOMRÅDE
Dikningsföretag
I Sverige finns över 30 000 registrerade
dikningsföretag. Ungefär 550 finns inom
Kävlingeåns avrinningsområde. Dikningsföretag
är samfälligheter som kan ha allt
från två till hundratals delägare. Uppgiften
för dikningsföretagen är att avvattna mark.
När ett företag fastställts har delägarna
juridisk skyldighet att underhålla anläggningen,
som oftast utgörs av grävda diken,
täckta kulvertar eller omgrävda och rätade
vattendrag. Dikningsföretagens åligganden
gäller för all framtid men om förhållandena
inom det avvattnade området ändras kan
omprövning av dikningsföretaget begäras.
Också länsstyrelse kan söka omprövning
till förmån för allmänna intressen.

Restaurering av historiska
våtmarker – inte alltid enkelt
kävlingeåprojektet har med ekonomiskt stöd från
Länsstyrelsen i Skåne genomfört en omfattande inventering
av så kallade historiska våtmarker i avrinningsområdet.
Med den skånska rekognosceringskartan från början
av 1800-talet som förlaga har de forna våtmarkerna ritats
in på moderna kartor. Rekognosceringskartan är gjord för
krigsplanering och i detta sammanhang var utbredningen
av våtmarker mycket betydelsefull eftersom de kunde
avgöra framkomligheten för militära styrkor i olika områden.
De våtmarksområden som med stöd av rekognosceringskartan
identifierats i avrinningsområdet har i stor
utsträckning fältbesökts och bedömts på plats. Som stöd
för bedömningen har också använts modernt kartmaterial,
uppgifter från dikningsföretag etc.
Landskapet har förändrats
storskaligt sedan 1800-talet.
Genomgången av det historiska materialet gav till resultat
att endast ett fåtal av de tidigare våtmarkerna bedömdes
vara möjliga och lämpliga att restaurera med tanke på
miljönytta, andra intressen och kostnader. Landskapet har
förändrats storskaligt sedan 1800-talet. Både ytvatten och
grundvattennivåer har sänkts i stora områden. Att åter
höja dessa skulle göra stora arealer jordbruksmark mindre
brukbara och/eller påverka vägar, järnvägar, hus och andra
anläggningar negativt. Även ur rent naturvårdsperspektiv
kan det ibland vara olämpligt att återställa forna vattennivåer.
Områden som tidigare varit mycket blöta eller täckta
Anlagda våtmarker 1995-2009
21
Eslöv
Hörby
Höör
Kävlinge
Lomma
Lund
Sjöbo
Tomelilla
Ystad
0 20 40 60 80 100
Antal
Hektar

0 5
Anlagd våtmark Öppet vattendrag Åker, öppen mark Skog Tätort
km
10

av vatten är idag våtmarker med sumpskogar, kärr och
fuktängar, där ”nya” kvaliteter utvecklats. Eftersom det i
många jordbruksområden är påtagligt ont om natur skulle
det vara tveksamt att försöka restaurera sådana områden,
då de kanske redan idag utgör några av landskapets
mest värdefulla naturmiljöer, även om de skapats som ett
resultat av människans torrläggningsambitioner.
Trots sådana begränsningar finns det bland de historiska
våtmarksobjekten ett antal mycket intressanta
restaureringsprojekt. I flera av områdena har Kävlingeåprojektet
redan genomfört en rad åtgärder. Några av
de största anläggningarna till exempel Hjularöd, Skarhult,
Askeröds mosse och Klingavälsåns norra lopp,
ligger sålunda på platser som tidigare varit våtmarker.
Inventeringen av historiska våtmarker har också resulterat
i att ”nya” platser upptäckts, platser som inte
uppmärksammats i det övriga arbetet. Det gäller bland
annat våtmarker vid Ågerup, Säljeröd och Östraby.
Genomförda åtgärder
genom kävlingeåprojektet har ett stort antal våtmarker
och dammar skapats i landskapet. Totalt har cirka 350
hektar nya vattenmiljöer, fördelat på 150 olika våtmarker
och dammar, tillkommit under åren 1995 till 2009. Storleken
varierar mellan 0,2 och flera hektar. Den arealmässigt
största anläggningen är restaureringen av Klingavälsåns
norra del där mer än 50 hektar åker överförts till beteshävdad
våtmark. Vattendjupet i anläggningarna varierar
i allmänhet mellan några decimeter till drygt en meter.
Några dammar som används för bevattning kan till och
med vara över två meter djupa. I en del våtmarker och
dammar varierar yta och djup stort under året, beroende
på att hela eller delar av anläggningarna torkar ut under
torrperioder för att under högflöden växa sig större och
djupare.
Restaurering av vattendrag
kävlingeåprojektet har även restaurerat vattendrag,
till exempel bäckarna vid Vikingabyn (Kävlinge kommun)
och i Rödabäck (Eslövs kommun) samt återställt de tidigare
meanderloppen i delar av Grybybäcken, Borstbäcken
(Eslövs kommun) och Klingavälsån (Lunds kommun).
0,5-1
Skyddszoner
Under etapp I av Kävlingeåprojektet etablerades
utmed olika vattendrag cirka 2,5 mil skyddszoner
med en sammanlagd areal av 15 hektar. Därefter
har inget aktivt arbete med skyddszoner utförts.
Upprepade sammanställningar av uppgifter från
Jordbruksverket har dock utförts för att bedöma
hur mycket skyddszoner som erhåller statliga miljöersättningar
inom avrinningsområdet. Utifrån
dessa uppgifter har skyddszonerna bedömts ha god
täckning och ytterligare arbete i Kävlingeåprojektet
har därför inte ansetts behövligt.
Ny samfällighet för våtmark
I Hörby kommun har en drygt 10 hektar stor
våtmark anlagts vid Askeröd. Våtmarken sträcker
sig över sex fastigheter. Hur den framtida förvaltningen
och skötseln av vattenanläggningen skulle
se ut överlät Kävlingeåprojektet åt Lantmäteriet
att utreda. Verket fann att det lagrum som bäst
lämpade sig var att bilda en samfällighet med stöd
av Anläggningslagen. Våtmarken har nu genom
förrättning blivit en gemensamhetsanläggning med
miljövårdande syfte. Den nya samfällighetsföreningen
ansvarar för drift och underhåll av våtmarken.
I praktiken har föreningen lagt ut arbetet på
entreprenad, där två av markägarna sköter området
och som ersättning får de det statliga skötselstödet
för våtmarken.
23
Våtmarkernas storlek
Antal 0 10 20 30 40 50 60
>1-2
>2-5
>5

Historik
människans brukande av det skånska landskapet har
inneburit genomgripande förändringar. Samhällsutvecklingen
har fört med sig ständigt ny bebyggelse, nya
vägar och rationalisering av jord- och skogsbruk, allt
med stora konsekvenser för landskapets vatten- och våtmarksmiljöer.
Våtmarksarealen har minskat drastiskt,
sjöar har sänkts eller torrlagts och många vattendrag har
gjorts djupare, rätats eller lagts i rör. Vattnets möjlighet
till s k självrening i landskapet har därmed minskat.
En man som tidigt insåg avigsidan med torrläggningen
av landskapet var Philipp Wolf. Han var mycket aktiv
och arbetade bland annat med att förbättra förutsättningarna
för laxfisk i Kävlingeåns vattensystem redan
på 1940- och 50-talet. Hans tankar om torrläggningen
framgår av citatet till höger.
Förutom att landskapets hydrologi förändrats bidrar
människan också direkt till att på olika sätt tillföra vattnet
näringsämnen och föroreningar. Källorna till denna
tillförsel av olika ämnen har förändrats genom åren.
Vattenklosetter har införts och tätorterna har växt med
stora utsläpp av näring och syrebrukande ämnen som
följd. Dock har betydelsen av dessa utsläpp minskat sedan
1970-talet i takt med att de kommunala reningsverken
byggts ut och blivit effektivare. Enskilda avlopp har
förbättrats med filteranläggningar och i många tvätt-
och diskmedel har innehållet av fosfor minskat avsevärt.
Utsläppen från industrier till sjöar och vattendrag har
undergått en liknande positiv utveckling.
Sedan mitten av 1900-talet har användningen av handelsgödsel
i stor skala i jordbruket gett möjlighet till
större åkerarealer och större skördar men tyvärr också
resulterat i övergödning. Medvetenheten om näringsläckagets
negativa effekter i våra vattenmiljöer och stigande
gödselkostnader har medfört en mer optimerad
användning av gödselmedel i syfte att öka upptaget i
grödorna och minska läckaget. Trots detta läcker jordbruksmarkerna
fortfarande stora mängder näring och
den största källan till vattenmiljöernas ofta stora innehåll
av fosfor och kväve är just det diffusa läckaget från
jordbruket.
”Nu måste vi först och främst
förhindra varje ytterligare
utdikning med större
vattenavledande verkan.
Dessutom blir det nödvändigt
att återinföra vissa områden
i vattenproduktionen genom
att vi åter låter utdikade moss-
och kärrmarker tjänstgöra
som vattenmagasin, något
som i många fall kan ske
utan nämnvärd kostnad.
Detta är den enda möjlighet
vi har att rädda våra marker
undan den totala uttorkning
som hotar och bevara våra
vattentillgångar. Vi måste helt
enkelt avsätta jord för dessa
ändamål. Om vi av snikenhet
eller oförstånd försummar att
göra det nu, blir kostnaden
desto större sedan.”
Ur boken Utdikad civilisation. Ph Wolf 1956.
25

Naturliga reningsverk
den omfattande satsningen på våtmarker och dammar
i jordbrukslandskapet grundar sig i vetskapen om
den vattenreningspotential som finns i dessa miljöer. Sedan
länge har man känt till att många sjöar fungerar som
naturliga reningsverk. De undersökningar av näringsinnehållet
som gjorts för Ringsjöarna och Vombsjön i
Skåne visar att dessa sjöar normalt minskar vattnets halt
av kväve med mellan 50 och 80%. Beroende på det inkommande
vattnets innehåll av näringsämnen, vattnets
uppehållstid, biologiska förhållanden mm kan man normalt
se en varierande grad av näringsreduktion i sjöar,
dammar och våtmarker. Genom kvarhållning eller nedbrytning
bidrar dessa miljöer ofta till bättre förhållanden
avseende även en rad andra vattenproblem. Till exempel
brukar vattnets innehåll av metaller, bekämpningsmedel,
jordpartiklar, bakterier och humusämnen (som ger brunfärgning)
vara mindre nedströms dessa vattenmiljöer.
Kväve reduceras normalt mest genom s k denitrifikation.
Det är en process som ombesörjs av bakterier och
som innebär att det kväve som finns i vattnet som nitrat
omvandlas till luftburet kväve i form av kvävgas. Luften
innehåller naturligt cirka 78% kväve. Reduktion sker
också genom att kväve tas upp i vegetationen eller binds
i organiskt material i sediment.
För fosfor finns ingen process som för bort ämnet
permanent från vattenmiljön. Liksom kväve tas fosfor
upp av växterna under vegetationssäsongen. Men den
dominerande reduktionen sker genom att fosfor ansamlas
i bottensediment. Här kan det vara fråga om fosfor
i organiskt material, det vill säga döda växter och djur,
26
Sedan länge har man
känt till att många
sjöar fungerar som
naturliga reningsverk.
De undersökningar av
näringsinnehållet som
gjorts för Ringsjöarna
och Vombsjön i Skåne
visar att dessa sjöar
normalt minskar
vattnets halt av
kväve med mellan
50 och 80%.

men också fosfor bundet till jordpartiklar som lagras i
sedimenten.
Processernas förlopp varierar under året. Vissa perioder
kan man ha ganska stora fosfor- och/eller sedimentläckage,
medan hög ackumulation (reduktion) dominerar
under andra delar av året. Fosforläckage kan uppstå till
exempel sommartid om det blir syrebrist vid bottnen av
en damm. Fosfor som tidigare varit bundet i bottensedimenten
kan då frigöras till vattnet och orsaka ett ”läckage”
ut från dammen. En annan liknande situation kan uppkomma
om dammen utsätts för erosion, till exempel vid
högvatten eller kraftig vind, då stora mängder sediment
kan föras ut från dammen.
Även om de flesta undersökningar av våtmarker har
gällt reduktion av näringsämnen finns också flera exempel
på andra vattenreningseffekter i våtmarker. Till
exempel har norska studier visat att resterna av bekämpningsmedel
minskat markant i vatten som passerat dammar.
Man har också noterat att halten av bakterier och
metaller kan minskas väsentligt om vattnet leds genom
natur- och dagvattendammar.
Undersökningar
projektet har medverkat i mycket ingående studier
av reduktionen av näringsämnen och sediment i tre anlagda
våtmarker. En av de tre våtmarkerna, Slogstorp,
ligger inom Kävlingeåns avrinningsområde medan de
två andra, Råbytorp och Genarp ligger inom det angränsande
avrinningsområdet Höjeå. I dessa tre dammar har
mätningar gjorts kontinuerligt i mellan fyra och tio år
med hjälp av automatiska provtagare.
Den totala reduktionen av kväve, fosfor och suspenderat
material (sediment) för de tre dammarna framgår av
stapeldiagrammen. Reduktionen är i diagrammen angiven
som kg/ha dammyta och år (absolut reduktion). På varje
stapel anges också den procentuella (relativa) reduktionen
med en siffra. Denna siffra visar alltså hur stor andel av inkommande
mängd näringsämnen och sediment som har
reducerats vid vattnets passage genom dammen.
Framförallt när det gäller kväve visar undersökningarna
att belastningen, d v s den mängd som kommer in
Reduktion av kväve, fosfor och sediment i tre undersökta
dammar. Staplarna visar den absoluta reduktionen. På varje
stapel anges också den relativa reduktionen i procent.
Totalkväve
(kg/ha/år)
Totalfosfor
(kg/ha/år)
Suspenderat
material
(ton/ha/år)
27
2500
2000
1500
1000
500
0
50
40
30
20
10
0
14000
12000
10000
8000
6000
4000
2000
0
Dammyta (ha)
Tillrinningsomr. (ha)
8,9%
Genomsnittlig kvävereduktion
Genarp Råbytorp Slogstorp
Genomsnittlig fosforreduktion
31%
Genarp Råbytorp Slogstorp
Genomsnittlig sedimentreduktion
32%
5,6%
10%
28%
4,3%
12%
47%
Genarp Råbytorp Slogstorp
1,0 0,75 0,65
300 380 880

i dammen, är avgörande för hur stor reduktionen blir. I
till exempel Slogstorp, som är en liten damm med stort
tillrinningsområde och hög belastning, har uppmätts en
mycket hög absolut reduktion (2250 kg/ha och år), medan
den relativa reduktionen (4,3%) är förhållandevis låg.
Variationen av kvävereduktionen i en och samma
damm under olika år kan i stort sett förklaras med variationen
i vattenflödet från år till år. Ett år med hög
vattenföring innebär därför normalt hög absolut kvävereduktion
och omvänt under år med låg vattenföring.
Mätningarna visar också att en damms förmåga att rena
vattnet från kväve inte nämnvärt påverkas av dammens
ålder. Detta oavsett om dammen rensas eller får ”leva
sitt eget liv”.
Också reduktionen av fosfor och suspenderat material
är betingat av belastningen på dammen, men man kan
inte se samma tydliga mönster som för reduktionen av
kväve, bland annat beroende på att reduktionsprocesserna
är annorlunda. Eftersom en stor andel av fosforn
är bunden till partiklar ser reduktionsbilden för fosfor
och suspenderat material ofta ganska likartad ut.
Även om tillfälliga läckage förekommer, tyder resultaten
på att högre belastning över tiden leder till totalt sett
högre reduktion i absoluta tal. Den relativa reduktionen
är vanligtvis högre för fosfor och sediment än för kväve.
Dock visar studierna att dammarnas ålder tycks ha en
viss inverkan. Dammarnas förmåga att reducera fosfor
och sedimentpartiklar är vanligtvis bäst i en ung damm,
och försämras något med åren. Detta har sin naturliga
förklaring i att dammarna efterhand fylls med sediment
28
50o
KG KVÄVE KAN REDU-
CERAS PER HEKTAR
VÅTMARK OCH ÅR
Studierna har visat
att våtmarker i
jordbrukslandskapet
står sig väl jämförda
med andra åtgärder, till
exempel kvävereduktion
i reningsverk och riktade
åtgärder mot minskat
kväveläckage från
åkermark.

som lätt kan spolas ut vid högflöden. Minskad kvarhållning
av fosfor kan också bero på att bottenytans förmåga
att binda löst fosfor minskat. Rensning av äldre dammar
kan därför förbättra reduktionsförmågan, med undantag
för våtmarker som anläggs på tidigare odlade torvjordar.
I dessa har det visat sig att man även initialt kan
ha stora läckage av fosfor. Undersökningar under 2005-
2008 av restaurerade våtmarker på torvrika områden i
sydvästra Skåne, vilka tidigare brukats som åker eller
betesmarker, har visat att det kan förekomma läckage av
näringsämnen från sådana miljöer. Våtmarken vid Hjularöd
inom Kävlingeåprojektet är ett av de undersökta
områdena. Främst är det fosfor som tenderar att läcka ut
och uttransporten synes i allmänhet vara störst när anläggningen
är ny. Hur denna typ av våtmarker fungerar
som näringsfällor sett över en längre tidsperiod kan inte
besvaras idag, då resultat endast finns från ganska korta
mätserier.
De mätresultat som tagits fram inom ramen för Kävlingeåprojektet
och Höjeåprojektet har använts i diverse
forskningsprojekt, bland annat vid Linköpings Universitet
(Institutionen för TEMA Vatten), SMHI samt Våtmarkscentrum
vid Halmstad högskola. De långa tidserierna och
variationen mellan mätdammarna har gjort att denna
satsning från projekten varit mycket värdefull för att öka
kunskapen om dammar som åtgärd för att minska transporten
av näring till vattendrag, sjöar och hav.
Mer om genomförda undersökningar hittar du
i projektets rapporter – se vidare under Vill du veta mer?
Kostnadseffektivitet
För att kunna bedöma hur effektiva anlagda
våtmarker är som reningsverk har flera studier
gjorts för att jämföra kostnaderna mellan olika
reningsalternativ. Forskning inom området
har bedrivits bland annat på Beijerinstitutet.
Utfallet beror på vilka ingångssiffror man
utgår ifrån i kalkylerna vad gäller kostnader
och reduktionskapacitet. Avskrivningstiden
är också avgörande för utfallet. Studierna har
visat att våtmarker i jordbrukslandskapet står
sig väl jämförda med andra åtgärder, till exempel
kvävereduktion i reningsverk och riktade
åtgärder mot minskat kväveläckage från åkermark.
Ser man samtidigt till andra så kallade
ekosystemtjänster som genereras av våtmarker,
såsom rening av andra ämnen än närsalter, nya
rekreationsmiljöer och betydelsen för biologisk
mångfald, ter sig investering i våtmarker som
en kostnadseffektiv åtgärd.
En enkel beräkning av kostnaderna för
kvävereduktion i anlagda våtmarker, baserad
på erfarenheter från Kävlingeåprojektet, kan se
ut så här:
29
▶ Anläggningskostnad: 300 000 kr per hektar
▶ Kvävereduktion: 500 kg per hektar och år
▶ Avskrivningstid: 20 år
▶ Kvävereduktionskostnad per år: 30 kr/kg
(Beräkning: 300 000/500 = 600, 600/20 = 30)

Effekter i Kävlingeån
en viktig fråga som ofta kommer upp i sammanhanget
är i vilken mån de anlagda dammarna och våtmarkerna
verkligen begränsar transporten av näringsämnen ut i
Kävlingeån och vidare ut till Öresund. Kan man se några
resultat av åtgärdsarbetet? Svaret kan troligen besvaras
med ja, men effekterna är svåra att utläsa. Orsakerna är
flera. I de mätningar som Kävlingeåns Vattenvårdsförbund
utfört under perioden 1988-2008 har de beräknade
transporterna av kväve varierat mellan 900 och 2900 ton
per år. Motsvarande variation för fosfor har legat mellan
10 och 60 ton. De stora skillnaderna beror i hög grad på
hur mycket det regnat olika år och hur regnen fördelat
sig under respektive år. De anlagda dammarna och våtmarkerna
beräknas reducera transporten av kväve och
fosfor med i genomsnitt cirka 100 ton kväve och upp till
5 ton fosfor per år. Minskningen av kvävetransporten i
våtmarkerna motsvarar det sammanlagda årliga kväveutsläppet
från alla de större reningsverken inom Kävlingeåns
avrinningsområde.
I ett vidare perspektiv står det klart att våtmarksprojekten
med de nyskapade vattenmiljöerna lyckats bryta en
nästan 200-årig trend mot torrläggning och avvattning av
landskapet. Sett till den samlade nyttan av de nya våtmarkerna
i avrinningsområdet är det också viktigt att notera
att de, förutom att reducera näringsämnen, har positiva
effekter också på vattenkvalitet, biologisk mångfald och
möjligheter till rekreation.
Effekter i mindre vattendrag
i mindre vattendrag där dammar anlagts kan man
redan efter något år förvänta sig mätbara effekter på
vattnets innehåll av näringsämnen. Sommartid är det
i många fall fullt rimligt att kunna notera en halvering
av närsalthalterna, medan effekten om vintern oftast
är mindre än 5%. I absoluta tal, räknat i antalet kg näringsämnen,
reduceras/kvarhålls dock störst mängder i
dammarna under vinterhalvåret.
30
I ett vidare perspektiv
står det klart att
våtmarksprojekten
med de nyskapade
vattenmiljöerna
lyckats bryta en
nästan 200-årig trend
mot torrläggning
och avvattning av
landskapet.

100
TON MINSKNING AV
KVÄVETRANSPORTEN
TILL ÖRESUND

Nygamla livsmiljöer
för ungefär 150 år sedan såg det skånska landskapet
väldigt annorlunda ut jämfört med idag. En omfattande
utdikning av landskapet kom i gång under 1800-talet,
när det var matbrist och man behövde mer mark att
odla på. Odlingsintresset kom också att omfatta fuktigare
marker. Först ville man bara få bort ytvattnet men
efter hand inriktades ansträngningarna på att sänka
grundvattennivån. Våtmarker dikades ut via system av
grävda kanaler. Åar och bäckar rätades ut, breddades
och fördjupades för att öka vattenavledningen. I början
av 1800-talet utgjordes ungefär 13% av Kävlingeåns
avrinningsområde av våtmarker. Under de följande 200
åren har mellan 70 och 90% av dessa våtmarker dikats
ut och används idag främst som åker och betesmark.
I den s k Rödlistan över hotade
och missgynnade arter i Sverige
är ungefär 500 arter knutna till
våtmarker.
Men den enorma avvattningen av landskapet har haft
sitt pris. Våtmarker, slingrande bäckar och småvatten
har till stora delar försvunnit och många mindre vattendrag
har lagts i rör för att marken ska kunna odlas mer
rationellt. Många arter som är beroende av vatten för sin
överlevnad har minskat mycket kraftigt eller försvunnit
helt och hållet. I den s k Rödlistan1 över hotade och
missgynnade arter i Sverige är ungefär 500 arter knutna
till våtmarker.
En omfattande
utdikning av
landskapet kom
i gång under
1800-talet, när det
var matbrist och
man behövde mer
mark att odla på.
1Gärdenfors U. (ed.) 2005. Rödlistade arter
i Sverige 2005. ArtDatabanken, Sveriges
Lantbruksuniversitet - Uppsala.
Vill du ha detaljerad information om
undersökningsmetodik och resultat
hänvisas till projektets rapporter – se vidare
under Vill du veta mer?
33
13%
UTGJORDES AV VÅT-
MARKER I BÖRJAN
AV 1800-TALET

Kävlingeåprojektet har i samarbete med systerprojektet
för Höje å genomfört omfattande undersökningar av hur
fåglar, vattenlevande ryggradslösa djur (bottenfauna) och
vegetation (makrofyter) etablerats i de nya eller restaurerade
vattenmiljöerna (se vidare i rapportförteckningen).
Studier har också genomförts i vattendragssträckor som
ligger uppströms och nedströms anlagda våtmarker och
dammar för att se om anläggningarna påverkar vattendragens
fisk- och bottenfauna. Nedan presenteras
genomförda undersökningar översiktligt.
Fåglar
inom kävlingeåns och Höjeåns vattensystem har fågelfaunan
i 58 anlagda våtmarker och dammar inventerats
under åren 1994 till 2005. I snitt har mellan 20 och 30
dammar undersökts per år. Både häckfågel och rastfågel
har inventerats.
De undersökta dammarna hyser en mängd fåglar, och
spelar en stor roll för fågellivet, inte bara under häckningstid.
Även fåglar som inte är direkt knutna till våtmarkerna
gynnas, då områdena kring dammarna fungerar som viktiga
födosöksbiotoper. En stor variation finns när det gäller
antalet påträffade våtmarksfåglar per damm. Genomsnittet
för dammarna som inventerats 2001-2005 är 5 par/
ha eller 9 par/damm. Det innebär att projektens 219 dammar
(420 ha) förstärkt häckfågelfaunan i området med i
storleksordningen 2000 par.
Totalt har 67 olika fågelarter som är knutna till våtmarker
påträffats, varav 42 arter bedömts häcka. Etableringen
av fåglar har varit snabb, och en av de snabbaste
kolonisatörerna har varit mindre strandpipare, som
häckade i 80% av dammar yngre än 1 år. Även gravand
var vanlig i nya dammar, och båda dessa arter minskade
i takt med ökande dammålder, då vegetationen blir
alltmer sluten. Gräsand och sothöna är mer beroende av
tät strandvegetation, och dessa arter ökar istället med
stigande dammålder, och häckar numera nästan i alla
dammar. De artrikaste våtmarkerna, med 20 olika häckande
arter, är de som är stora, öppna, grunda och har
betade stränder. Om våtmarkens karaktär bibehålls så
bibehålls även fågelfaunan.
34
Kävlingeåns historia och storkens?
Stora delar av Kävlingeåns avrinningsområde
är påverkat av dränering och andra åtgärder
som avleder vatten. Det största vattenavledningsföretaget
påbörjades 1936 och slutfördes
i början på 1940-talet. Det sträcker sig längs
Kävlingeåns huvudfåra från Vombsjön till
Örtofta. Efter rensnings- och torrläggningsprojektet
i Kävlingeån blev de små vattendragen
runt ån känsligare för uttorkning. Grundvattnet
sjönk och de fågelrika markerna vid
Vombsängar blev torrare liksom våtängarna
runt Kävlingeån. Många våtmarksfåglar missgynnades.
Sveriges sista inhemska storkar häckade vid
Karups Nygård vid Klingavälsån 1954. Tack
vare storkprojektet finns numera åter häckande
storkar i landskapet kring Kävlingeån
och Klingavälsån. Även om en del av dem
gjort flyttningsförsök, vill inte de från början
uppfödda fåglarna flytta till varmare länder på
vintern, utan måste vinterutfodras på sina boplatser.
Men arbetet med att återinföra storken
fortsätter med målet att häckning och flyttning
ska fungera utan människans inblandning.
Kanske kan de nu återskapade våtmarksmiljöerna
kring Kävlingeån och Klingavälsån bli
Sveriges första lokaler för 2000-talets storkar.

Tio rödlistade arter (Artdatabanken 2000) har påträffats i
2/3 av anläggningarna. Fyra av dem (smådopping, mindre
strandpipare, sydlig gulärla och skärfläcka) ströks i
2005 års rödlista. Två tillkommande arter i 2005 års rödlista
har noterats i våtmarkerna; brushane och gräshoppsångare.
Allmänt kan sägas att alla dammar och våtmarker gynnar
fågellivet. Dammens eller våtmarkens utformning,
läge, storlek och biologi påverkar naturligtvis vilka arter
som dras dit. För vissa arter som sothöna och gräsand
spelar dammens utseende mindre roll, medan mindre
strandpipare, skedand och rödbena ställer krav på flacka
slänter, partier utan vegetation, bete och fuktiga områden.
Det är dock på förhand ofta svårt att säga vilka fågelarter
som kommer att häcka eller upphålla sig vid en
viss damm eller våtmark. Även till synes enkla dammar
utan beteshävd, speciell flikighet eller markerade grundområden,
kan hysa mindre vanliga arter, till exempel
olika doppingar och änder.
Växter
drygt 30 olika anlagda dammar och våtmarker i Kävlingeåns
och Höjeåns avrinningsområden har inventerats
på växter under åren 1998 och 2000. Totalt påträffades
över 100 våtmarksarter, med ett genomsnitt av drygt 30
arter per damm/våtmark. Fem rödlistade arter noterades,
varav blåtåg och vårtsärv fanns i sju respektive fem
dammar, medan kärrjohannesört, borstsäv och uddnate
noterades i vardera en damm. Vårtsärv ströks från rödlistan
2005.
36
Häckande gravänder och gräsänder
%
Dammålder
(år)
0
1
2
3
>3
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90
Gravand
Gräsand
Andelen dammar (%) i de olika ålderskategorierna
som hade gravand och gräsand. Från
undersökningar 1994-2000.
Avser Gärdenfors U. (ed.) 2000. Rödlistade
arter i Sverige 2000. ArtDatabanken, Sveriges
Lantbruksuniversitet - Uppsala.

Ålder och hävd
inget samband kunde ses mellan antalet våtmarksväxter
och dammarnas ålder eller storlek.
Även om artantalet var snarlikt mellan unga och äldre
dammar skiljde sig vegetationens utseende tydligt. Runt
de yngsta dammarna dominerade små, konkurrenssvaga
pionjärarter, till exempel vägtåg, sumpfräne och tiggarranunkel.
Stränderna vid de äldre dammarna dominerades
ofta av storvuxna, konkurrensstarka vassbildare, såsom
stor igelknopp, jättegröe och gråvide.
Hävden hade också en tydlig inverkan på vegetationen
och runt de flesta betade dammar hade den höga vegetationen
ersatts av en låg grässvål. I dessa miljöer gynnas
mindre gräs såsom kärrkavle och kärrgröe. Betet med
tramp skapar också utrymme för konkurrenssvaga arter,
till exempel brunskära. Skillnaderna i artsammansättning
mellan betade och ohävdade dammar gör att en blandning
av dessa sannolikt bäst gynnar den biologiska mångfalden.
Förändringar med tiden
en jämförelse mellan 1998 och 2000 års inventering
visar att ganska små förändringar ägt rum i de flesta
dammar, såväl beträffande vegetationens utseende som
det totala antalet arter. Dock var förändringen ofta större
i yngre dammar än i äldre, där vegetationen i högre
grad hunnit stabilisera sig.
Artlistorna från dessa båda inventeringar täcker troligen
ganska väl in den grupp av våtmarksväxter som kan
förväntas etablera sig i nyanlagda dammar i slättbygder,
framför allt i Skåne men även i övriga Sydsverige. På längre
sikt är det möjligt att ytterligare vattenväxter kan etableras,
även om många undanträngda arter också tycks
vara svårspridda. Det är möjligt att aktiv etablering skulle
kunna vara ett sätt att hjälpa till att sprida sådana arter.
Häckande sothöns
Antal häckande par sothöns i dammar/våtmarker
i de olika ålderskategorierna. Från
undersökningar 1994-2000.
37
Antal par
Dammålder
(år)
0
1
2
3
>3
0 5 10 15 20 25 30
Betet med tramp skapar
också utrymme för
konkurrenssvaga arter, till
exempel brunskära.

Bottenfauna
Totalt har 36 dammar och våtmarker undersökts
under åren 1998-2001 med håvprovtagning i strandzonerna.
Med bottenfauna i detta sammanhang avses
ryggradslösa djur som är knutna till strandområdenas
bottnar och vattenvegetation.
Snabb etablering
etableringen av smådjur i dammarna var snabb, och
de hade en art- och individrik bottenfauna redan från
första året med glattmaskar, iglar, snäckor, kräftdjur,
vattenkvalster, dagsländor, hoppstjärtar, trollsländor,
skinnbaggar, skalbaggar, fjärilar och tvåvingar. Individtätheterna
var ungefär lika stora som i de rinnande vattendragen
i området.
Totalt har 222 olika arter noterats i undersökningarna
1998 - 2001. De artrikaste grupperna var skalbaggar (65
arter), skinnbaggar (32 arter) och snäckor (22 arter).
Antalet arter per damm varierade mellan 9 och 54 med
ett medelvärde på 36.
Rödlistade arter
rödlistade³ eller ovanliga arter noterades i 35 av de
36 dammarna. Dessa arter hittades både i de yngsta (0,5
år) och de äldsta dammarna (9 år). Dvärgryggsimmaren
Plea minutissima var den rödlistade art som var mest
spridd i området och påträffades i 15 dammar. Totalt påträffades
nio rödlistade arter, men i de senare rödlistorna
från 2000 och 2005 har samtliga dessa arter avförts.
38
Dammålder och djurliv
Individantal/m
(median)
2000
1800
1600
1400
1200
1000
800
600
400
200
0
n=22
n=10
n=26
0,5-1,5 2-3 3,5-9
Dammålder (år)
Medianen för individantal per kvadratmeter gällande
fyra vanliga djurarter/grupper vid samtliga
58 inventeringstillfällen i totalt 36 anlagda dammar.
Dammarna har indelats i tre åldersklasser.
Resultat från bottenfaunaundersökningen 1998,
2000 och 2001 inom Höje å och Kävlingeåns
avrinningsområden.
³Avser Gärdenfors U. (ed.) 1993. Rödlistade evertebrater
i Sverige 1993. Databanken för hotade arter,
Sveriges Lantbruksuniversitet - Uppsala.

Olika vattenmiljöer - olika fauna
flera olika faktorer påverkar vilken fauna som
finns i olika vattenmiljöer. Dammens eller våtmarkens
ålder är en sådan. Fjädermygglarver tillhörde de dominerande
arterna i samtliga dammar som var 0,5 till 2
år gamla. Snäckor (Radix) dominerade framför allt i
1–3-åriga dammar. Sötvattensgråsugga var mycket vanlig
och dominerade stort i hälften av dammarna som var
4 – 7 år gamla. Inget tydligt samband kunde ses mellan
det totala antalet arter och dammens ålder.
En annan faktor som studerades var betydelsen av
vattenvegetation. I de undersökta dammarna med en tät
undervattensvegetation dominerade ofta sötvattensgråsugga
och dagsländor. De dammar som hade en dåligt
utbildad undervattensvegetation eller mest flytbladsvegetation
hade en fauna som ofta var dominerad av fjädermygglarver.
Dammarnas storlek och form påverkade inte artsammansättningen.
Inga samband kunde heller ses vid olika
typ av tillrinning. Dammar med enbart kulverttillflöde
hade en lika artrik och individrik bottenfauna som dammar
med tillflöde från större öppna vattendrag.
Det generellt höga artantalet visar att de nyskapade
dammarna och våtmarkerna utgör en väl fungerande
livsmiljö, dit ett stort antal djurarter snabbt förmår
sprida sig. Vattenmiljöernas rikliga innehåll av småkryp
har sannolikt stor betydelse som födoresurs för många
andra djurgrupper, både i och utanför själva vattenmiljön,
eftersom många av de vattenlevande insekterna, till
exempel många olika typer av sländor, också har flygande
livsstadier.
I de undersökta
dammarna med en tät
undervattensvegetation
dominerade ofta
sötvattensgråsugga och
dagsländor. De dammar
som hade en dåligt utbildad
undervattensvegetation eller
mest flytbladsvegetation
hade en fauna som
ofta var dominerad av
fjädermygglarver.
39

Våtmarker, vattendrag
och fisk
naturvårdsverket med flera har med stöd av Kävlingeåprojektet
låtit studera utvandrande havsöring och ål
på deras väg genom olika vattendrag, med och utan passage
av dammar. Av de fyra undersökta våtmarkerna var
smoltförlusterna störst i de större våtmarkerna med liten
vattenomsättning. I dammar med hög vattenomsättning
var förlusterna jämförbara med vissa vattendragssträckor.
För ål noterades inga skillnader i förluster mellan vattendragssträckor
med respektive utan våtmarker.
Även förekomsten av gädda undersöktes och antalet
befanns uppgå till i snitt 50 stycken per hektar i undersökta
vattendrag, medan motsvarande siffra i tre undersökta
våtmarker var 14. Resultaten tyder på att det
inte är gäddtätheten som avgör smoltförlusterna, utan
snarare hur smolten exponeras för gäddorna.
Kävlingeåprojektet har också studerat fisk- och bottenfaunan
i vattendragen upp- och nedströms tre anlagda
dammar. Resultaten visade inte på några stora
förändringar som kan kopplas till närvaron av de nya
dammarna. Vad gäller bottenfaunan kan skönjas att
antalen individer, och ibland även antalen arter, stiger
något nedströms dammarna, antagligen på grund av utflöde
av organiskt material och ökad födotillgång. På en
lokal strax nedströms en större våtmark har anläggningen
inneburit att bottnen av en lugnflytande dikessträcka
tillförts organiskt material. Detta har helt klart missgynnat
bestånden av elritsa och öring. Längre nedströms
i samma vattendrag har inte någon påverkan noterats.
40
Resultaten tyder
på att det inte
är gäddtätheten
som avgör
smoltförlusterna, utan
snarare hur smolten
exponeras
för gäddorna.

60%
AV DE UNDERSÖKTA VÅT-
MARKERNA VAR TILLGÄNG-
LIGA FÖR ALLMÄNHETEN

kävlingeåprojektets upprinnelse kan härledas till
ett samarbete i början av 1990-talet mellan Lunds och
Eslövs kommuner med Kävlingeåns dalgång som utgångspunkt
för en gemensam utveckling av kommunal
service men också av miljöer för boende och rekreation.
Vid projektstarten var de båda kommunernas stadsarkitektkontor
mycket aktiva.
Placeringen av våtmarker och dammar i Kävlingeåprojektet
har inte styrts av rekreationsbehov i första
hand. Däremot har närhet till bebyggelse haft betydelse
vid bedömningen av behov och nytta. I flera fall har också
särskilda åtgärder utförts för att öka tillgängligheten
till områdena runt de anlagda våtmarkerna, exempelvis
genom anläggning av stigar, stängselgenomgångar och
gömslen. I samarbete med Höjeåprojektet redovisade
Kävlingeåprojektet år 2002 en sammanställning av
våtmarksanläggningarnas betydelse för friluftsliv och
rekreation.
Resultatet av genomgången, som omfattade 122 våtmarker
och dammar, visade att vid minst 65% av dammarna
förekom någon form av aktivitet, där de vanligaste
var promenader, fågelskådning, skridskoåkning, bad,
fiske, båtnyttjande eller ridning. Skyddszonerna utnyttjades
för vandringar och som jakt- eller ridstråk. Åarna
med skyddszoner och tillgängliga dammar utnyttjades i
en del fall dessutom för utbildningsverksamhet inom allt
från förskola till högskola. För markägarna var möjligheterna
till jakt ofta en av de viktigaste drivkrafterna för att
skapa nya vatten. Konkreta tecken på detta är de många
jakttorn och gömslen som finns uppförda i anslutning till
dammarna.
Drygt 60% av de undersökta våtmarkerna/dammarna
var tillgängliga för allmänheten, förutsatt att man kan
ta sig dit med bil och har möjligheten att göra kortare
eller längre promenader. I de fall det krävs en längre promenad
(mer än ca 200 m) är skyddszoner och beträdor
ofta avgörande för framkomligheten. Resterande delen
av dammarna kan endast nås via privat mark och har då
inte bedömts vara tillgängliga för allmänheten.
Placeringen av
våtmarker och dammar
i Kävlingeåprojektet har inte
styrts av rekreationsbehov
i första hand. Däremot har
närhet till bebyggelse haft
betydelse vid bedömningen
av behov och nytta. I flera
fall har också särskilda
åtgärder utförts för att
öka tillgängligheten till
områdena runt de anlagda
våtmarkerna, exempelvis
genom anläggning av stigar,
stängselgenomgångar
och gömslen.
43

Renare vatten
Trots att en rad åtgärder för bättre vattenkvalitetet genomförts
under de senaste decennierna finns många
problem kvar att lösa. Klassningen av kvaliteten på våra
vatten, inom ramen för arbetet med EU:s vattendirektiv
och den svenska vattenförvaltningsförordningen,
har visat att mycket återstår att göra för att nå upp till
målet god ekologisk status. Det internationella samarbetet
inom HELCOM till skydd av våra hav visar också
att omfattande insatser behövs för att hejda tillflödet av
näringsämnen och minska risken för algblomningar. En
viktig åtgärd i detta sammanhang är att återskapa fler
våtmarker på platser med goda betingelser för rening av
vattnet.
Mer natur
Hotet mot flera våtmarksarter har omvärderats eller
minskat under det senaste decenniet. Rimligtvis har
satsningen på att återskapa våtmarker bidragit till denna
utveckling. Samtidigt kan konstateras att många våtmarksarter
alltjämt är hotade och det finns exempel på
arter för vilka situationen till och med försämrats. Motiven
för våtmarksarbete är således fortsatt starka.
I det arbetet kan det finnas skäl att på lämpliga platser
anpassa åtgärderna till mer krävande organismers
miljökrav. Till exempel är grundvattenförsörjda vatten
i betesmarker en typ av biotop som lämpar sig väl för
många hotade groddjur, snäckor och undervattensväxter.
Men kunskaper och metoder för att effektivt återetablera
hotade arter i restaurerade våtmarks- och vattenmiljöer
behöver utvecklas.
Hotet mot flera
våtmarksarter har
omvärderats eller minskat
under det senaste
decenniet. Rimligtvis har
satsningen på att återskapa
våtmarker bidragit till denna
utveckling.
45

Fortsatt arbete med Kävlingeån
Projektet har tagit initiativ till ett fortsatt åtgärdsarbete
genom att presentera förslag till Vattenvårdsprogram för
Kävlingeån samt utarbeta ett förslag till en ny organisation
i form av ett vattenråd. Syftet är att samla arbetet med vattenvård,
vattenkontroll och annat arbete med vatten inom
avrinningsområdet i en organisation – Kävlingeåns Vattenråd.
Viktigt är att denna organisation ska kunna verka
inom den nya vattenförvaltningen. Att fungera som stöd
och samrådspart gentemot vattenmyndigheten kommer
därför att bli naturliga delar av verksamheten.
Under 2010 och 2011 kommer Kävlingeåprojektet
fortsätta att arbeta med anläggning och restaurering av
våtmarker och vattendrag. Målsättningen är att vattenvårdsarbetet
därefter ska kunna drivas vidare inom ramen
för det nybildade vattenrådets verksamhet.
Avgörande för hur vattenvårdsarbetet kan bedrivas
framöver är finansieringen.
Det statliga stödet för vattenvårdsåtgärder ser ut att
öka framöver. Jordbruksverket har föreslagit att ersättningarna
vid anläggning av våtmarker, dammar och
skyddszoner ska förbättras från och med 2010. Parallellt
har det växt fram ett nytt stöd, Lokala vattenvårdsprojekt
(LOVA), som kan sökas av kommuner och ideella
organisationer, till exempel vattenråd, för åtgärder som
minskar utflödet av kväve och fosfor till havet. Även
andra statliga medel kan bli aktuella för planering och
genomförande av vattenvårdsåtgärder. Kanske kan det
ökade statliga engagemanget som nu signaleras skapa de
ekonomiska förutsättningar som sannolikt krävs för att
vattenvårdsarbetet ska kunna drivas vidare och uppsatta
miljömål kunna uppnås.
46
Syftet är att samla
arbetet med vattenvård,
vattenkontroll och
annat arbete med vatten
inom avrinningsområdet
i en organisation –
Kävlingeåns Vattenråd.

Hemsida och rapporter
På Kävlingeåprojektets hemsida, www.kavlingeaprojektet.se, kan du få ytterligare information, med
bildspel om våtmarkernas betydelse för vattenrening och biologisk mångfald. Du kan se och lyssna
till intervjuer med några av de personer som följt och aktivt medverkat till Kävlingeåprojektets tillkomst
och genomförande. Hemsidan innehåller också en pekbar karta som ger information om alla
de dammar och våtmarker som anlagts inom projektet.
På hemsidan finns också många av de rapporter som projektet sammanställt och som bland annat
redovisar genomförda åtgärder och resultat från vattenkemiska och biologiska undersökningar.
Nedan listas ett urval av dessa rapporter.
Allmänt om projektet och genomförda åtgärder
▶ Vattenvårdande åtgärder för delar av Kävlingeåns avrinningsområde.
1991. Kävlingåns Vattenvårdsförbund.
▶ Handlingsprogram för vatten och landskapsvårdande åtgärder
i Kävlingeån. 1993. Samarbetsgruppen Lund-Eslöv.
▶ Slutförslag till handlingsprogram för vatten och landskapsvårdande
åtgärder i Kävlingeån. 1994. Samarbetsgruppen Lund-Eslöv.
▶ Nu har det startat! - Kävlingeå projektet. Informationsskrift till markägare.
1996.
▶ Kävlingeå-projektet, årsrapport 1995 - 1996. 1997.
▶ Kävlingeå-projektet, årsrapport 1997. 1998.
▶ Wetlands in agricultural areas. Complementary measures to reduce
nutrient transport to inland coastal waters. Project No: LIFE96ENV/s/346.
Final report. 2000.
▶ Wetlands in agricultural areas. Complementary measures to reduce
nutrient transport to inland coastal waters. Project No: LIFE96ENV/s/346.
Laymans version. 2000.
▶ Kävlingeå-projektet går vidare. Informationsskrift. 2000.
▶ Kävlingeå-projektet, Etapp I - slutrapport. 2000.
▶ Kävlingeå-projektet, Projektkatalog 1996-1999. 2000.
▶ Kävlingeåprojektet. Etapp II. Årsrapport 1999-2000. 2001.
▶ Utvärdering av Kävlingeåprojektet etapp I och II. 2002.
▶ Reviderat Handlingsprogram för vatten- och landskapsvårdande
åtgärder i Kävlingeåns avrinningsområde, etapp III. 2002.
▶ Kävlingeåprojektet, Etapp II - slutrapport. 2004.
▶ Kävlingeåprojektet, Projektkatalog, Etapp I-II. 2004.
▶ Skyddszoner inom Kävlingeåns avrinningsområde. Kävlingeå-projektet
2004. 2005.
▶ Att återskapa historiska våtmarker i Kävlingeåns
avrinningsområde - möjligheter, hinder och praktiska erfarenheter. 2008.
▶ Skyddszoner inom Kävlingeåns avrinningsområde 2007. 2009.
▶ Kävlingeåprojektet. Utvärdering av etapp I-III. Strand och Weisner 2010.
▶ Kävlingeåprojektet. Slutrapport för etapp I-III. 2010.
49
Dammar och våtmarker som reningsverk
▶ Dammar som reningsverk. Mätningar av näringsämnesreduktionen
i nyanlagda dammar 1993-2000. 2001.
▶ Näringsämnesreduktion i nyanlagda dammar.
Aktuella resultat. Nr 1 2001.
▶ Näringsämnesreduktion i nyanlagda dammar.
Aktuella resultat. Nr 2 2002.
▶ Dammar som reningsverk. Mätningar av näringsämnesreduktionen
i nyanlagda dammar 1993-2002. 2003.
▶ Näringsämnesreduktion i nyanlagda dammar. Aktuella resultat. Nr 3 2004.
▶ Näringsavskiljning i anlagda våtmarker, Region- och metodjämförelser.
Jonas Andersson, Bengt Wedding och Karin Tonderski. 2006.
▶ Hur påverkas vattenkvaliteten av dämda våtmarker? Kävlingeåprojektet
och Segeåprojektet. 2009.
Biologisk mångfald i nyanlagda dammar och våtmarker
▶ Biologisk mångfald i dammar. Fåglar. Undersökning av 51 nyanlagda
dammar 1994- 2000. 2001.
▶ Biologisk mångfald i dammar. Vegetation. Undersökning av 28 nyanlagda
dammar hösten 2000. 2001.
▶ Biologisk mångfald i dammar. Bottenfauna. Undersökning av 36 nyanlagda
dammar 1998-2001. 2002.
▶ Biologi och vattenkemi i nya dammar. Undersökningar 2000-2002,
slutrapport. Med ekonomiskt stöd från Region Skåne och WWF. 2003.
▶ Biologisk mångfald i dammar. Fåglar. Undersökning av 21 nyanlagda
dammar 2005, med jämförelser bakåt i tiden. 2006.
Dammar och våtmarkers påverkan på fisk
och bottenfauna i anslutande vattendrag
▶ Våtmarkers inverkan på fisk och bottenfauna. Slutrapport. Sammanfattning
av studier genomförda under 2005-2008 (Ekologgruppen 2009)
Rekreation
▶ Nyanlagda dammars betydelse för rekreation och friluftsliv. 2002.

Medverkande kommuner
Denna publikation har producerats med stöd av Region Skånes miljövårdsfond.

Redan 1995 beslöt de nio
kommunerna i Kävlingeåns
avrinningsområde att
gemensamt verka för en
bättre miljö i områdets
vattendrag, sjöar
och anslutande kustvatten.
Efter drygt 14 års åtgärdsarbete har cirka
350 hektar våtmarker och dammar skapats.
Miljönyttan med åtgärderna är främst
minskad transport av näringsämnen i
vattendragen och ut till havet, ökat
livsutrymme för många våtmarksberoende
växt- och djurarter och ökad tillgång
på rekreationsmiljöer.