ladda ner broschyren - Kävlingeå-projektet

Historik
människans brukande av det skånska landskapet har
inneburit genomgripande förändringar. Samhällsutvecklingen
har fört med sig ständigt ny bebyggelse, nya
vägar och rationalisering av jord- och skogsbruk, allt
med stora konsekvenser för landskapets vatten- och våtmarksmiljöer.
Våtmarksarealen har minskat drastiskt,
sjöar har sänkts eller torrlagts och många vattendrag har
gjorts djupare, rätats eller lagts i rör. Vattnets möjlighet
till s k självrening i landskapet har därmed minskat.
En man som tidigt insåg avigsidan med torrläggningen
av landskapet var Philipp Wolf. Han var mycket aktiv
och arbetade bland annat med att förbättra förutsättningarna
för laxfisk i Kävlingeåns vattensystem redan
på 1940- och 50-talet. Hans tankar om torrläggningen
framgår av citatet till höger.
Förutom att landskapets hydrologi förändrats bidrar
människan också direkt till att på olika sätt tillföra vattnet
näringsämnen och föroreningar. Källorna till denna
tillförsel av olika ämnen har förändrats genom åren.
Vattenklosetter har införts och tätorterna har växt med
stora utsläpp av näring och syrebrukande ämnen som
följd. Dock har betydelsen av dessa utsläpp minskat sedan
1970-talet i takt med att de kommunala reningsverken
byggts ut och blivit effektivare. Enskilda avlopp har
förbättrats med filteranläggningar och i många tvätt-
och diskmedel har innehållet av fosfor minskat avsevärt.
Utsläppen från industrier till sjöar och vattendrag har
undergått en liknande positiv utveckling.
Sedan mitten av 1900-talet har användningen av handelsgödsel
i stor skala i jordbruket gett möjlighet till
större åkerarealer och större skördar men tyvärr också
resulterat i övergödning. Medvetenheten om näringsläckagets
negativa effekter i våra vattenmiljöer och stigande
gödselkostnader har medfört en mer optimerad
användning av gödselmedel i syfte att öka upptaget i
grödorna och minska läckaget. Trots detta läcker jordbruksmarkerna
fortfarande stora mängder näring och
den största källan till vattenmiljöernas ofta stora innehåll
av fosfor och kväve är just det diffusa läckaget från
jordbruket.
”Nu måste vi först och främst
förhindra varje ytterligare
utdikning med större
vattenavledande verkan.
Dessutom blir det nödvändigt
att återinföra vissa områden
i vattenproduktionen genom
att vi åter låter utdikade moss-
och kärrmarker tjänstgöra
som vattenmagasin, något
som i många fall kan ske
utan nämnvärd kostnad.
Detta är den enda möjlighet
vi har att rädda våra marker
undan den totala uttorkning
som hotar och bevara våra
vattentillgångar. Vi måste helt
enkelt avsätta jord för dessa
ändamål. Om vi av snikenhet
eller oförstånd försummar att
göra det nu, blir kostnaden
desto större sedan.”
Ur boken Utdikad civilisation. Ph Wolf 1956.
25