ladda ner broschyren - Kävlingeå-projektet

Kävlingeåprojektet har i samarbete med systerprojektet
för Höje å genomfört omfattande undersökningar av hur
fåglar, vattenlevande ryggradslösa djur (bottenfauna) och
vegetation (makrofyter) etablerats i de nya eller restaurerade
vattenmiljöerna (se vidare i rapportförteckningen).
Studier har också genomförts i vattendragssträckor som
ligger uppströms och nedströms anlagda våtmarker och
dammar för att se om anläggningarna påverkar vattendragens
fisk- och bottenfauna. Nedan presenteras
genomförda undersökningar översiktligt.
Fåglar
inom kävlingeåns och Höjeåns vattensystem har fågelfaunan
i 58 anlagda våtmarker och dammar inventerats
under åren 1994 till 2005. I snitt har mellan 20 och 30
dammar undersökts per år. Både häckfågel och rastfågel
har inventerats.
De undersökta dammarna hyser en mängd fåglar, och
spelar en stor roll för fågellivet, inte bara under häckningstid.
Även fåglar som inte är direkt knutna till våtmarkerna
gynnas, då områdena kring dammarna fungerar som viktiga
födosöksbiotoper. En stor variation finns när det gäller
antalet påträffade våtmarksfåglar per damm. Genomsnittet
för dammarna som inventerats 2001-2005 är 5 par/
ha eller 9 par/damm. Det innebär att projektens 219 dammar
(420 ha) förstärkt häckfågelfaunan i området med i
storleksordningen 2000 par.
Totalt har 67 olika fågelarter som är knutna till våtmarker
påträffats, varav 42 arter bedömts häcka. Etableringen
av fåglar har varit snabb, och en av de snabbaste
kolonisatörerna har varit mindre strandpipare, som
häckade i 80% av dammar yngre än 1 år. Även gravand
var vanlig i nya dammar, och båda dessa arter minskade
i takt med ökande dammålder, då vegetationen blir
alltmer sluten. Gräsand och sothöna är mer beroende av
tät strandvegetation, och dessa arter ökar istället med
stigande dammålder, och häckar numera nästan i alla
dammar. De artrikaste våtmarkerna, med 20 olika häckande
arter, är de som är stora, öppna, grunda och har
betade stränder. Om våtmarkens karaktär bibehålls så
bibehålls även fågelfaunan.
34
Kävlingeåns historia och storkens?
Stora delar av Kävlingeåns avrinningsområde
är påverkat av dränering och andra åtgärder
som avleder vatten. Det största vattenavledningsföretaget
påbörjades 1936 och slutfördes
i början på 1940-talet. Det sträcker sig längs
Kävlingeåns huvudfåra från Vombsjön till
Örtofta. Efter rensnings- och torrläggningsprojektet
i Kävlingeån blev de små vattendragen
runt ån känsligare för uttorkning. Grundvattnet
sjönk och de fågelrika markerna vid
Vombsängar blev torrare liksom våtängarna
runt Kävlingeån. Många våtmarksfåglar missgynnades.
Sveriges sista inhemska storkar häckade vid
Karups Nygård vid Klingavälsån 1954. Tack
vare storkprojektet finns numera åter häckande
storkar i landskapet kring Kävlingeån
och Klingavälsån. Även om en del av dem
gjort flyttningsförsök, vill inte de från början
uppfödda fåglarna flytta till varmare länder på
vintern, utan måste vinterutfodras på sina boplatser.
Men arbetet med att återinföra storken
fortsätter med målet att häckning och flyttning
ska fungera utan människans inblandning.
Kanske kan de nu återskapade våtmarksmiljöerna
kring Kävlingeån och Klingavälsån bli
Sveriges första lokaler för 2000-talets storkar.