Ladda ner del 3 som PDF-uppslag - Regnmakarna

faste! Hon är ingen padda heller. Hon är en tiger. Så det så!
Hon sa inget mer. Men hon låg kvar och hulkade mitt på golvet. Alla stod stilla och
tittade på henne utan att röra sig. Ruth Skorpen hade verkat livsfarlig när hon snurrade
runt och fäktade med armarna. Nu var hon bara ynklig. Reinert tyckte nästan synd om
henne. Eftersom ingen sa något bestämde han sig för att göra det. Han gick försiktigt
bort och böjde sig ner över henne.
– Det är inte så farligt.
Ruth Skorpen tittade upp på honom med ögon som var blanka av tårar.
– Jo, det är det, viskade hon. – Det är inte roligt att spela hjälten om publiken
tycker hon är en spottloska.
Reinert visste inte vad han skulle säga, men det gjorde inget. Regina hade kommit
bort till dem. Hon log uppmuntrande mot Ruth Skorpen.
– Men Rusta Albertsson är inte hjälten, förstår du.
Ruth Skorpen tittade förvånat på henne.
– Vad är hon då?
– Hon är skurken, sa Rebecca, som också hade kommit bort till dem.
Ruth Skorpen öppnade munnen som om hon tänkte säga något. Sedan ändrade
hon sig, ställde sig upp och torkade bort de sista tårarna ur ögonen.
– Det får vi allt se, sa hon med en röst som sände kalla kårar nerför Reinerts rygg.
– Vänta bara, så ska jag visa er vem Rusta Albertsson är.
Hon drog läpparna till något som liknade ett leende, men som var något helt annat.
Sedan gick hon ut ur gymnastiksalen utan att titta vare sig till höger eller vänster.
Rebecca klappade i händerna.
– Ja, då tror jag repetitionen är slut, sa hon. – Tack för i dag, allesammans!
Reinert och Regina var de sista som lämnade gymnastiksalen.
– Vem tror du det var som ropade spottloska? frågade Reinert.
– Ingen aning.
De hade kommit ut i korridoren. Den lille vaktmästaren låste dörren efter dem.
– Tack ska du ha, sa Regina.
Vaktmästaren svarade inte, men när Reinert gick längs korridoren tillsammans
med Regina var han nästan säker på att det var andra gången han hörde den lille mannen
skratta.
Sjunde kapitlet
44 45