Ladda ner del 3 som PDF-uppslag - Regnmakarna

EN MYSTISK REGNMAKARE KOMMER IN PÅ SCENEN
Reinert la ner pärmen på bordet, satte sig på stolen och torkade svetten ur pannan.
Det var ett manuskript, men inte till pjäsen han hade varit med och skrivit. Det här var
manus till Ruth Skorpens egen pjäs. Här var det inte Regnmakarna som var hjältarna,
utan Klimatkrypen. Den hette inte ”Jorden vår ska leva” utan ”Jorden vår ska rosta”. Det
var det som var planen. Ruth Skorpen hade fört bort Regina som spelade en av huvudrollerna
i Regnmakarpjäsen. Då måste de ställa in premiären. Det var tråkigt, men
lyckligtvis hade Ruth Skorpen en annan pjäs i reserv. Kanske hade hon börjat repetera
på den redan. I hemlighet. Tillsammans med B.R, men vem var B.R? Reinert kände
ingen B.R. Kunde det vara …? Han reste sig från stolen och vände sig om. Borta vid dörren
hängde ett fotografi som han inte sett tidigare. Det var visst ett porträtt av några
människor, men det var för långt bort för att han skulle kunna se deras ansikten. Han
gick bort till dörren. Det var ett fotografi av en man och en kvinna. Kvinnan var Ruth
Skorpen. Det var något välbekant med mannen. Han hade vitt hår, men såg inte särskilt
gammal ut. Fotografiet var inramat. Uppe i ena hörnet satt ännu en bild instucken. Ett
litet fotografi av ett barn. Vad var det med barnet? Barnet var …
Trots att det var kokhett i rummet blev Reinert iskall. Plötsligt förstod han allt: det
rostiga skräpet som såg ut som en teaterdekoration, stanken i köket. Ritningarna av bilhusen!
Han hade haft rätt i sina misstankar, men han hade inte förstått det viktigaste.
Varför förrädaren var en förrädare. Det förstod han nu, och det han förstod var mycket,
mycket värre än vad han trott. Han darrade på handen så att han knappt kunde trycka
ner alarmknappen på klockan. När han till slut lyckades ylade det som ett brandlarm
genom hela Ruth Skorpens stora hus.
Reinert ryckte upp dörren och sprang i blind skräck längs den långa korridoren.
Han måste hitta de andra, och de måste komma därifrån. Nu!
Fast det bara var några meter kändes det som om han sprang i flera minuter. När
han kom fram till den nedersta dörren kröp han ihop och drog efter andan. När han
rätade upp sig igen var dörren öppen och han såg rakt in i ett litet rum med en soffa
framför en stor tv-apparat. I soffan satt tre människor med ryggen mot honom. Det
gick en våg av lättnad genom Reinert när han förstod att det var Renate, Reidun och …
Regina.
– Vi klarade det, sa Reinert. – Vi har vunnit! Nu måste vi iväg härifrån.
De tre i soffan vände sig om men satt kvar.
– Vi måste skynda oss! Innan det är för sent. Jag vet vem som…
Han tystnade. De tre i soffan sa ingenting. Det var något som inte stämde, men
han fattade inte vad det var förrän han hörde en välbekant röst bakom sig.
– Det är nog tyvärr redan för sent.
Reinert vände sig långsamt om. Där stod de. Ruth Skorpen och förrädaren. René
log nästan urskuldande mot Reinert.
– Vi har fångat dem, förstår du, sa han. Och nu har vi fångat dig också. Då blir det
visst ingen Regnmakarpjäs.
Reinert öppnade munnen, sedan stängde han den igen, sedan öppnade han den.
– Nå, pojke, sa Ruth Skorpen glatt. – Är det något du vill säga?
Han nickade.
– Ut med det då, sa Ruth Skorpen. – Vi har full yttrandefrihet här.
– Ja, viskade Reinert. – Det är en sak jag undrar över.
Han tittade på René.
– Jag undrar vilken färg ditt hår har i verkligheten.
Ett ögonblick var det som om Renés ansikte stelnade. Ett ögonblick stirrade han
stelt på Reinert. Sedan log han.
– Det är vitt, sa han, och tog av sig den svarta peruken han hade på huvudet.
René! Det var alltså han som var förrädaren. Reinert hade misstänkt honom ett bra
tag. Egentligen borde han begripit det redan när han föreslog att bygga skorstenar som
var så höga att de gick ända upp till gasskölden eller atmosfären. Då skulle alla föroreningarna
försvinna upp i himlen utan att göra skada, påstod han. Alla Regnmakare
vet såklart att det bara är dumheter. Det är inte skorstenarnas höjd som är problemet.
Det är det som kommer ut ur dem. René hade dessutom föreslagit att jonierna skulle
duscha tjugo gånger om dagen. Det hade Ruth Skorpen också. Fint sätt att spara vatten
och energi! Det var René som gav Reinert burken med sockerspray som han skulle
använda på Jätten, Albert Rustens vakthund. Jätten älskade sockerspray. Om han fick en
liten dos socker blev han lugn och somnade. Om han fick för mycket blev han hyperaktiv.
När Reinert gav honom spray tog det inte många sekunder innan hunden rusade
omkring som en olympiamedaljör i fristående gymnastik. Det berodde så klart på att
René hade fixat med sprayen så att Jätten fick i sig mycket mer socker än vad som var
meningen. Med tiden hade Reinert blivit allt säkrare på att René var förrädaren, men
60 61