Ladda ner del 3 som PDF-uppslag - Regnmakarna

– Jag har tyckt att det är bättre att förbruka än att spara …
– Jag vet det, suckade Rebecca. – Det är för att du inte har något samvete.
– Det stämmer, sa Ruth Skorpen. – Men jag har gott humör och det är inte dåligt
det heller.
Rebecca skakade på huvudet.
– Det räcker inte, sa hon. – Gott humör hjälper inte om du inte kan bry dig om
andra.
– Det var just det som var mitt problem när jag var liten, fortsatte Ruth Skorpen.
– Jag kunde inte tycka om någon annan än mig själv, och så småningom blev det
fruktansvärt ensamt. Jag kände mig inte hemma här på Jorden, för att säga det rakt ut.
Jag höll mig i stort sett för mig själv. Medan de andra flickorna lekte med dockor samlade
jag ihop tunga säckar med sopor som jag strödde ut på gatorna. Det var kul. När
de andra barnen sov smög jag runt i huset och skruvade på vattnet och strömmen. Då
hade jag trevligt. När min lillasyster lekte med lego var jag där som en blixt och trampade
sönder klossarna. Det tyckte jag var roligt. När barnen på gården byggde kojor,
stod jag gömd bakom ett hörn med hammare och yxa. Jag kan lova er det inte fanns
mycket till koja kvar dagen efter.
– Rev du kojorna? sa Renate upprört. – Det var jättedåligt gjort.
– Det var det väl inte, sa Ruth Skorpen lite förvånat. – Alla är olika, inte sant? En
del tycker om att bygga. Andra tycker om att förstöra.
Regnmakarna tittade på varandra. De förstod att det inte var någon idé att protestera.
Ruth Skorpen var ett obotligt Klimatkryp. Hon fortsatte berätta.
Allt eftersom hon blev äldre hade hon känt sig allt mindre hemma på Jorden.
Hon höll sig allt oftare på sin kant och gick sina egna vägar. En kväll när hon gick och
strödde ut sopor över en öde skogsstig hittade hon en snurra i vägkanten. Den såg ut
att vara fin att förstöra. Men hon visste inte att det inte var någon vanlig snurra, utan
en regnmakarsnurra. När Ruth Skorpen gick lös på den med all sin energi lättade den
plötsligt. Hon klamrade sig fast. Det nästa hon minns är att hon flög genom luften tills
hon landade på en planet som var precis sådan som hon drömde om att Jorden skulle
vara. Den planeten var naturligtvis Jonia. Ruth Skorpen älskade livsstilen på Jonia, och
när hon mötte Albert Rusten blev hon för första gången förälskad i en annan levande
varelse. Rusten å sin sida föll pladask för den energiska lilla kvinnan, som tyckte mer
om att förbruka än någon han hade träffat tidigare. Förhållandet varade inte så länge.
70 71