Läs mer (pdf) - Situation Sthlm

STOLTKJARTAN
S. NIXON
Kan ha varit första vårdagen. Kändes i alla fall som det när
vi stannade på Hornsgatspuckeln och P tog en bild med sin
telefon av mig och G när jag pussade henne på kinden. Vi
hade precis käkat lunch alla tre på Blå Porten, nu på väg
tillbaka till kontoret, G skulle hem till sin mamma och städa för att
tjäna lite extra inför helgen.
Gick förbi ett skyltfönster. Grafik visades och såldes, bakom
ett skrivbord en ensam gallerist med en telefon mot örat. Stället
såg bra ut – ett inramat svartvitt Dylanmotiv, ganska litet, syntes
genom fönstret och intill det en dämpat färgglad litografi där en
smuggt leende Richard Nixon lite krängigt höjde en kopp kaffe.
Vi gick in.
Jag borde ha vetat det, eller snarare kommit ihåg det, att det var
Kjartan Slettermarks bild av Richard Nixon jag sett från gatan. Jag
berättade historien om passet och Kjartan Slettermarks resa med
det genom USA och Europa för G – hur han som passbild haft ett
fotografi där han klippt in sitt eget skägg över en bild av Nixons
ansikte, vid tiden en av världens mest omtalade personer och ett
medialt synligt ansikte, och hur det funkat som resehandling till
dess konstnären avslöjade hela grejen.
Galleristen kom in i rummet. Jag frågade honom vad som sedan
skedde med passet.
– Han sålde det på auktion. Jag har faktiskt sett det där passet.
Han gick bort till litografin på väggen.
– Det här tillhör det sista Kjartan gjorde. Han hann inte signera
hela serien klart, tror han bara hann med drygt hälften.
Det fanns ett annat grafiskt blad på väggen där, föreställande
den pudelkostym Kjartan Slettermark bar vid invigningen av
Malmö konsthall 1975; han bet då besökarna i benen för att illustrera
att konstnärer behandlas som hundar, pudeldräkten tillhör
i dag Modernas permanenta samling.
42
Vi tittade runt lite till bland bilderna på väggarna, galleristen
återvände till sitt skrivbord, vi rundade av samtalet och gick.
DET SISTA VETTIGA som den krutpundande skriftställaren Hunter
S. Thompson skrev – efter att inte ha skrivit någonting vettigt på
två decennier – var dödsrunan över just Richard Nixon: en man
han hatade ymnigt och rått, dock instrumentell i skapandet av
myten Hunter S. Thompson genom texterna i Rolling Stone från
presidentvalskampanjen 1972.
Dödsrunan inleds med orden: ”He was a liar and a quitter,
and he should have been buried at sea. But he was, after all, the
president.”
Det skulle inte fungera att skriva någonting liknande i Sverige.
Inte för det något syrliga innehållet, svenska politiker har översyn
över för små fögderier för att den typen av piss och vinäger ska
behövas i en framtida summering.
Här räcker betydligt blidare gemener.
I bokhyllan inte någon särskild ordning. Men jag ser några
bokryggar som jag vet är Hunter S. Thompson-böcker – en av dem
DET SLÅR MIG HUR HISTORIER
OCH PERSONER HÄNGER
IHOP OCH VÄVER SIG IN I
VARANDRA, BÅDE I MIN BOK-
HYLLA OCH ANNORSTÄDES,
NÄR JAG NÅGRA KVÄLLAR
SENARE SER ETT TV-PROGRAM
42-43 Stolt.indd 42 12-02-22 17.16.48