Untitled

Värt att veta om fosfor
Den största mängden fosfor finns bunden i marken som
mineral. Endast en mycket liten del av fosforn förekommer som
fosfater lösta i markvätskan.
Fosfor är ett viktigt näringsämne som finns i alla levande
organismer. När växt- och djurdelar bryts ned frigörs fosforhaltiga
föreningar i marken. En annan fosforkälla är avföring från
människor och djur.
Fosforföreningarna är dels organiska, dels oorganiska. I marken
fixeras de mer eller mindre hårt. De hårdast fixerade fosfaterna
är inte tillgängliga för växterna. De lakas inte heller ut i nämnvärd
omfattning.
Vill man generalisera, kan man påstå att fosfatvärdena är höga från stenåldersboplatser och
bronsåldersboplatser, minskar under tidig järnålder, ökar i förhållande till dessa under yngre
järnålder och är relativt höga i medeltida kulturlager. Växlingarna har att göra med hur
människorna under olika tider omhändertog och slängde sitt avfall på boplatsen, hur tätt
bebyggelsen och husen låg och hur djuren stallades. När det animaliska avfallet fick ligga i sin
hög och långsamt förmultna blev fosfatfixeringen, dvs fosforns bindning till mineralpartiklarna
i marken, som störst.
En fosfatkoncentration ser ut ungefär som en lins i marken där fosfathalterna är som kraftigast
i centrum för att sedan avta ut mot kanterna. En sådan formation är resultatet av att en
hög med avfall sakta brutits ned i kompostform. Sällan eller aldrig är det dock så enkelt att
den avfallshög som lämnades på boplatsen fick ligga kvar och stilla förmultna till jord. Högen
påverkades av både djur och människor, kanske flyttades eller jämnades den ut när förändringar
gjordes på boplatsen. Dynghögen blev också människornas sophög där avfallet blandades
med trasiga bruksföremål som på så sätt kom ut på åkrarna när dessa gödslades.
7