Untitled

Fördjupning med metoddiskussion
Det finns en utpräglad övertro på olika naturvetenskapliga metoder, främst tycks
många tro att dessa skall kunna ersätta gamla beprövade metoder. När detta inte
fungerar ratar många till och med de gamla beprövade metoderna och återgår till ett
slags noll-stadium, ett börja-om-från-början-syndrom. All användning av fosfatkarteringsmetoden
eller andra prospekteringsmetoder kräver utveckling och ständig kontroll.
Spot-test-metoden introducerades i Sverige av Inger och Sven Österholm (1983). Avsikten var
att man redan i fält skulle kunna få reda på fosfathalten i marken utan tidsödande laboratorieanalyser.
För att lokalisera fornlämningar fungerar metoden bra, men när den används för att
göra detaljerade avgränsningar av desamma har man gått ett steg för långt, eftersom metoden
inte är tillräckligt exakt för sådana bedömningar. Idag finns en väsentligt bättre möjlighet att
bedöma fosfatförekomsten tämligen exakt redan i fält genom användning av en s k fosfatsticka
(finns i kemiföretaget Mercks sortiment). Man måste dock hålla i minnet att uteslutande
användning av sådana här metoder kan leda till att boplatsens ytter- och aktivitetsytor,
dvs ytor med låga fosfathalter, missas. Ingen snabbmetod kan ersätta en rejäl standardiserad
laboratorieanalys.
Fosfatkarteringsmetodens tre väsentliga användningsområden
1. Att påvisa förekomst av boplatser
Från att ha varit en relativt allmänt spridd karteringsmetod har dess användning minskat
inom arkeologin. Detta beror främst på att Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet
(UV), som utgör den största institutionen, om inte upphört, så ändå radikalt minskat sin
användning av fosfatkarteringsmetoden. I vissa delar av Sverige, exempelvis på västkusten, har
metoden aldrig varit frekvent använd. Det är många myter och mycket enskilt tyckande som
styrt och styr användningen av fosfatkarteringsmetoden. När det gäller lokaliseringen av
boplatser krävs såväl förberedelse som en hel del kartografisk analys för att man skall kunna
17