Untitled

Fällor och felkällor
Det stora metodproblemet är, som redan har tagits upp, den enskilde arkeologens vaga
kunskaper om såväl redovisningsmetodik som tolkning av resultaten. Genom att
använda felaktiga definitioner på vad som är "normala" eller förhöjda fosfathalter
(t ex medelvärdet) och en gammal redovisningsteknik (som prickkartor) misstolkas många
resultat. Jag har själv medverkat till att medelvärdet av alla analysresultat från en kartering
använts som bas för intervallindelningen och därmed också andra statistiska parametrar. Idag
finns bättre lösningar på intervallproblemet, dvs större möjligheter att ange vad som är ett
högt respektive lågt fosfatvärde. Genom att använda moderna kartritningsprogram som t ex
SURFER, är manipulation av analysresultaten genom statistiska beräkningar inte längre
nödvändig, utan det räcker alldeles utmärkt att använda en naturlig metrisk intervallindelning
av typen 1-10, 11-20, 21-30, etc. Om karteringen är väl genomförd och det vanligaste värdet,
typvärdet, är exempelvis 30 ppmP är det sannolikt så att de förhöjda fosfatvärdena befinner
sig strax över denna nivå. Hur sedan de höga värdena skall tolkas beror naturligtvis på deras
spridning och nivå.
Viktigast är att man ser analysresultaten i en karteringspopulation i förhållande till varandra
och minimerar försöken att fastställa en slags nivå för vad som är förhöjda fosfatvärden i
största allmänhet (fig 14). Arkeologin har länge lidit av att ett förhöjt fosfatvärde ansågs ligga
någonstans kring 60P°. Även låga fosfatförhöjningar i ett område kan vara indikationer, men
huruvida metoden upptäcker låga förhöjningar beror i sin tur på vilken nivå områdets "normala"
fosfathalter har, dvs hur högt bakgrundsbruset är, men framför allt beror det på med
vilken metod proverna analyseras. Bakgrundshalten blir alltså begränsande för hur låga
fosfatförhöjningar, orsakade av människan, som metoden kan detektera. Trots mycket låga
fosfatvärden kan man ändå lyckas beskriva hur exempelvis en stenåldersboplats varit organiserad,
hur slagplatser, arbetsplatser och hyddor städats från avfall. Bra resultat kan erhållas även
om fosfatmängden i jordproverna "bara" uppmätts inom ett snävt och lågt intervall som t ex
vid stenåldersboplatsen Pärlängsberget i Överjärna sn, Södermanland (Hallgren et al. 1995),
där halterna varierade från 0 - 57 ppmP (dvs detsamma som 0 - 13P°).
23