Untitled

Hur skall karteringen läggas upp ?
För att en fosfatkartering skall bli lyckosam krävs noggranna förberedelser. Några
uppförstorade kartor med ett rutnät på och en ytlig arkeologisk diskussion om
provtagningstäthet och lämpliga boplatslägen är inte tillräckligt. En kartanalys med
efterföljande fältinventering gör inte fosfatkarteringen mer professionell om de som utför
provtagningen saknar arkeologisk kompetens eller finner uppgiften meningslös. De stora
felkällorna uppstår inte i laboratoriet utan redan när provet tas och de påverkar sedan analysen
och tolkningen.
Typiskt för ett större sammanhängande landskap är variationen av lägre och högre liggande
markpartier, lågpunkter kring vattenflöden och skogiga och bergiga utmarkspartier, samt
förekomsten av nu odlad eller tidigare odlad mark. I ett uppodlat landskap har små höjdpartier
ofta planats ut, impediment tagits bort och det ursprungliga landskapet med sina små
sänkor, vattendrag och våtmarker kan vara svårt att se. Här kan landskapet från en tid till en
annan rekonstrueras med stöd av geologiska kartor och äldre lantmäterikartor.
Redan på förhand vet man att hela området inte behöver karteras och att provtagningstätheten
kan varieras på de ställen som bör karteras. Våtmarken döljer sällan boplatslämningar,
och gör den det kan vi ändå inte finna dem vid en ytlig markkartering, utan då
krävs provgrävning. Merparten av hällmarken och de branta bergen kan vanligen uteslutas
eller karteras extensivt om man vill finna råvarukällorna (kvartsbrott etc) vilka därefter
eventuellt kan karteras i detalj. Sent uppodlade, lägre liggande marker kan uteslutas. I dagens
hårt plöjda åkersystem är stora ytor arkeologiskt intetsägande, men i eller i anslutning till
dessa finns det dock områden som ofta är arkeologiskt intressanta, exempelvis ett svagt
markerat höjdläge, ett område med glaciallera, en sandlins i en lerig åker eller platser nära en
nu utdikad våtmark eller en igenlagd å eller bäck. Där har människorna ibland bott under
kortare perioder eller utövat olika hantverk och riter. De kan också ha haft sin fångstplats där
och samlat in växter och råmaterial etc. Gemensamt för dessa platser är att de är svåra att
påvisa. Trots detta kan fosfatkarteringsmetoden fungera. Signalerna kan vara svaga men ändå
tillförlitliga.
3