Modernism och islam i Iran och Turkiet Hela boken

18 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
utvidga rikets gränser. De hade en fungerande religiös
organisation som alltid var lojal mot den heligförklarade
centralmakten.
Sultanen och hans traditionella hierarkiska system symboliserade
Gud och de islamiska heliga statscheferna, dvs. de
stora kaliferna. Sultanen ägde i princip allting på jorden på
samma sätt som Gud. Hans plikt var att skänka sin äganderätt
till sina betrodda underordnade, samtidigt som han i princip
hade rätten att ta tillbaka de tidigare skänkta ägodelar som
ägdes av privatpersoner. Allting, såväl det statliga som det
privata, tillhörde Gud och sultanen representerade Guds
rättigheter. De ottomanska äganderätts- och arrendesystemen,
Timar och Iltizam, representerade detta islamisk-asiatiska
produktionssätt.
Den patriarkaliska makten stod i centrum av kollektiva
rättigheter och skyldigheter, och centralmakten hade på
samma sätt som Gud ansvar för att belöna och straffa. Den
hade hela makten och kunde bestämma över allt och alla,
samtidigt som den i princip var ansvarig för att skapa trygghet
och välfärd åt folket. Det patriarkaliska islamisk-asiatiska
systemet gav centralmakten möjlighet att inkräva skatt från
hela riket och rekrytera nya soldater. Systemet förenade
centralmakten, byråkratin och militären med de religiösa
aktörerna och folket.
Det ottomanska samhällets sammanbrott började först när det
gamla systemet inte längre kunde fylla denna funktion.
Systemet kunde inte bevara enheten och de gamla institutionerna
förlorade balansen i förhållande till varandra. De
kunde inte heller tillfredsställa behoven i det gigantiska
samhället.
Utvidgningen av gränserna hade länge varit en viktig symbol
för att systemet fungerade bra. En ständig utveckling krävde
en varaktig balans mellan olika institutioner och deras
funktioner. En fungerande centralmakt, en balanserad arbets-
och maktfördelning mellan olika samhällsinstitutioner och