Modernism och islam i Iran och Turkiet Hela boken

34 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
av sultanerna att förstärka sin makt genom att få vesirerna och
de högst uppsatta tjänstemännen i divanen och statskansliet att
konkurrera med varandra. ”Sultan Ahmet III (1703–1730)
satsade t.ex. på att skapa konflikter mellan de viktiga aktörerna
inom divanen. Därigenom kunde han hantera situationen,
förstärka sin position inom hovet och behålla makten under 27
års tid" 42 .
Divanens traditionella makt att lägga sig i sultanens beslut
fortsatte under tiden. År 1876 betonade sultan Abdülhamit
(1876–1909) i sitt tal i början av sin långvariga karriär att det
inte skulle vara statskansliet utan hovet och sultanen som
skulle ha rätten att styra regeringen 43 . Han försökte skapa ett
parlamentariskt system under sitt envälde, men trots detta
kunde han inte befria sig från byråkraternas påverkan. Av de
30 personer som Abdülhamit valde ut för att skriva en ny
grundlag var 16 personer tjänstemän inom divanen 44 . Det
byråkratiska skiktet blev sedan en viktig samhällsklass vid
utförandet av reformerna, trots att dess inblandning i sultanens
makt utgjorde ett av konfliktämnena i systemet, särskilt
konflikten mellan konservativa och reformvänliga sultaner och
tjänstemän. Den långvariga maktkampen inom byråkratin och
också mellan byråkrater och sultaner försvagade i sin tur
statsmakten i landet och hindrade genomförandet av en
långvarig utvecklingsplan.
Statsmakten och det byråkratiska skiktet i Istanbul kunde
sällan utöva sin makt och politik utanför huvudstaden, i
synnerhet inte i avlägsna regioner. Ottomanerna styrde de
avlägsna regionerna genom sina utvalda sändebud och hade
42
Palmer, s. 31– 33
43
Palmer, s. 161.
44
Palmer, s. 162.