Modernism och islam i Iran och Turkiet Hela boken

26 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
imperiets fortlevnad utan att i gengäld kunna diktera sina
villkor för det.
Det framgångsrika samarbetet mellan Ryssland och
Ottomanska riket, liksom de ryska och ottomanska ledarnas
gemensamma aversion gentemot Napoleon, ”en soldat som
hade tagit kejsarens heliga makt i Frankrike”, fick
ärkefienderna Ryssland och Ottomanska riket att för första
gången bilda en militärallians 21 . Napoleons seger över
Ryssland och Österrike 1805 fick dock sultanen att gå med på
fransmännens krav och bryta avtalet med Ryssland. År 1806
erkände sultanen Napoleon som Frankrikes kejsare.
Erkännandet innebar också att den nye europeiske härskaren
kunde diktera sin politik för ottomanerna. Denna politik
innebar att de båda muslimska staterna Iran och Ottomanska
riket skulle stå emot ryssarnas makt och hegemoni i området.
Napoleons strategi lade grunden för två långa krigsaktioner
mot Ryssland: nämligen det sju åriga kriget (1806–1813)
mellan Iran och Ryssland och det sex åriga kriget (1806–1812)
mellan Ryssland och ottomanerna 22 . Kriget med Ryssland
visade än en gång att ottomanerna inte längre kunde välja en
självständig strategi och att de nu behövde en beskyddare i
Europa. Därefter präglades ottomanernas historia fram till
slutet av kungadömet 1923 av stormakternas konflikter och
överenskommelser om att utgöra ottomanernas förmyndare.
År 1807 seglade Englands krigsfartyg in genom Dardanellerna
och kunde utan att stoppas av det ottomanska försvarets eld nå
öarna utanför huvudstaden Istanbul. Engelsmännens ”beväpnade
diplomati” kunde inte driva igenom deras krav gentemot
ottomanerna, men ottomanernas auktoritet och självständighet
var underminerad. Engelsmännen ockuperade därefter det
ottomanska territoriet i Egypten. Ottomanerna kunde hindra
21
Issawi, 1980, s. 60; Palmer, s. 69, 70.
22
Palmer, s.71–72.