Här - Ergo

More documents

Recommendations

Info

20 / KULTUR Ergo #3 / 2009 Majestät utlovar sväng med bredd Den 27 februari är det dags. Då slår Queen Viktoria (Gamla Fredmans) upp dörrarna för nya klubben Majestät. Kompisarna bakom klubben är Harald Hussénius, diskjockeyn Erik Kvarnsmyr, fl itigt anlitad dj i Stockholms uteliv, och PR-mannen Martin Hörner. – Vi utlovar en klubbkväll lik ingen annan, det blir show, happenings och helt galet från start. Det är vårt mål, säger Erik Kvarnsmyr. A rrangörerna bakom Majestät är tveklöst eniga. Uppsala behöver en dynamisk och ”tvådelad” klubb, som Majestät. Vad skiljer då Ma- »DET jestät från andra Uppsalaklubbar kan man undra. – Det är lite mer street över det hela, rent musikmässigt, menar Erik Kvarnsmyr. Men det handlar inte alls om en renodlad hiphopklubb eller electroklubb. – Vi kommer att ha två olika dansgolv – ett med dansant hiphop (men det blir inte de senaste r’n’b-hitsen från radion) och ett annat med house, electro, breaks... Ja allt elektroniskt som svänger. Det är meningen att klubben ska kunna förena och erbjuda fl era intressanta och till synes olika stilar under ett och samma tak, berättar Erik Kvarnsmyr. På Svenska värden MALIN NAUWERCK EDINBURGH det sättet hoppas majestäterna locka en bred och varierad klubbpublik i Uppsala. OCH KILLARNA satsar stort. – Vi vill nå ut och gärna ha en klubb i varje stad. Inom bara ett år är planen att Majestät ska sprida sig från Stockholm via Uppsala till Gävle och Västerås. Och redan nu har arrangörerna en lokal som står redo för fest i Stockholm. – Vi är trötta på att knega vanligt och vill sprida musiken vi lever för, säger Erik Kvarnsmyr. Att internet är en jättebra plattform för att hitta grymma dj:s och artister – såväl stora som mer lokala men duktiga förmågor, kan killarna skriva under på. Och Majestät vill satsa både högt och lågt: KOMMER INTE FINNAS NÅGON SEG DJ SOM BARA STÅR OCH TITTAR NER I MIXERN.« – Harald och jag drev klubbar ihop i Uppsala när vi var 17 år, då var utelivet inte särskilt bra... Men nu är vi tillbaka och vill satsa fullt ut, det kommer inte fi nnas någon seg dj som bara står och tittar ner i mixern, avslutar Erik Kvarnsmyr. ELLEN PERSSON Det fi nns en norsk barnbok som på svenska heter ”Folk och Rövare i Kamomilla stad”. Den handlar om rövarna Kasper, Jesper och Jonatan som tack vare kärlek och omsorg och ett och annat jobberbjudande införlivas i det utopiska Kamomilla. I Kamomillalagen står det: ”man skal ikke plage andre/man skal være grei og snill/og for øvrig kan man gjøre hva man vil.” Nu kanske inte det är helt sant. Kamomilla är en stad företrädesvis byggd på kollektivism, vissa skulle kanske säga att individens handlingsutrymme därför är relativt begränsat (att ordningen i staden inte kan återställas förrän rövarna i marginalen har integrerats i stadslivet är ett exempel på detta). Normativiteten bekymrar emellertid inte Kamomillas invånare. För att övertyga sig själva om stadens förträffl ighet sjunger de på bästa Knutbymanér ständigt sånger till stadens ära: ”Här i Kamomilla har vi det så trevligt så, vi har aldrig bråttom för vi hinner nog ändå”. Man kan fråga sig: verkar inte det smått sekteristiska livet i Kamomilla märkligt välbekant? Jag menar: • invånarna sköter leende och lutherskt de sysslor de har blivit tilldelade, arbetet är icke-alienerande och självförverkligande. • istället för att betala för spårvagnen bjuds man på kakor av konduktören Erik Kvarnsmyr hoppas att Majestät ska sprida sig till fl er städer. Foto: Wolf Hörner – subventionerad kollektivtrafi k dragen till sin spets. ”alla ska med” i Kamomillas ständiga fi rande av sig själv. »TÄNK VAD FÖRVÅNADE MINA BEKANTA KOM- MER ATT BLI OM DE NÅ- GON GÅNG KOMMER TILL SVERIGE OCH TRÄFFAR ANDRA MÄNNISKOR ÄN GENUSINTRESSERADE FLICKOR UR MEDELKLAS- SEN.« ”SCANDINAVIAN VALUES” måste vara vår största export till Skottland förutom H&M och Henrik Larsson. Och ack vad jag har representerat dessa svenska värden under min tid i Edinburgh! Med självpåtagen auktoritet gör jag det ena djärva uttalandet efter det andra. Att alla svenskar är intresserade av jämställdhet, att alla svenskar är ateister, att alla svenska män vet hur man klär sig är bara ett axplock av de halsbrytande generaliseringar jag har hävt ur mig hittills. Och folk nickar imponerat och be- römmer och berömmer: ”det är ju det vi alltid har vetat, Sverige är så modernt, så upplyst, så fantastiskt – vilken välfärd!” Därför blir det genast jobbigt när andra svenskar dyker upp och komplicerar saker och ting. Till exempel Anders i träningsoverall som stirrar stint på mig när jag under ett samtal med några amerikaner självgott viftar lite diffust med armen åt hans håll och säger ”i Sverige är det faktiskt vulgärt att blanda religion och pengar, och dessutom har alla bergvärme”. ”Innan vi låter Stockholm (nåja, Uppsala – men vem bryr sig om skillnaden?) tala för resten av Sverige”, säger Anders på släpig norrländska (hallå, Norrland är halva Sverige), ”ska ni veta att den här bruden inte vet vad hon snackar om”. Och visst har han rätt. Det Sverige jag beskriver är mest en projektion av min egen hemlängtan. Närmast är det väl en önskan om hur jag tycker att Sverige borde vara. Och tänk vad förvånade mina bekanta kommer att bli om de någon gång kommer till Sverige och träffar andra människor än genusintresserade fl ickor ur medelklassen. Malin Nauwerck läser andra året på masterprogrammet i litteraturvetenskap (Comparative literature) på University of Edinburgh, Skottland.
22 / KULTUR Ergo #3 / 2009 ESSÄ Punktteknikens poet. Gunnar E. Gredell lyckades som få andra diktare fånga tillvaron i fl ykten. Idag är han märkligt bortglömd, kanske på grund av svårigheten att pressa in hans poesi i litteraturhistoriens snäva ramar, skriver Josefi ne Ek. Alla har vi vid något tillfälle uppfyllts av känslan av att rådlöst famla i tillvaron. Vägarnas oräkneliga förgreningar. Sinnena som bedrägligt leder oss på villospår. Målbilder byter ständigt skepnad eller rinner fl yktigt över horisontens skarpa kant. Endast tillfälligt skjuter ljusskott av insikt upp längs vår väg och inte sällan utanför synfältets ytterkanter. Det fi nns en dikt vid namn ”Lokbetjänten”. Ett ivägskenande lokomotiv utgör i dikten en metafor för livet och tidens hetsande framfart: Motsträvigt, pustande rullar tåget igång. Accelererar långsamt. Du slår dig ned vid ett kupéfönster. Blickar ut. Upplever hur från början helt klara synintryck börjar glida undan: en konsekvens av den hela tiden tilltagande hastigheten. Mer kol skyffl as i förbränningsmotorn och farten ökar ytterligare. Världen utanför blir ett obegripligt färgfl immer. Hettan: outhärdlig. Då tåget börjar sin inbromsning inför den slutgiltiga stationen – den från början enda förutbestämda – är det i samband med den egna avstannande pulsen och de allra sista, allra sköraste andetagen. Dikten ”Lokbetjänten” skrevs av en poet som bättre än andra lyckades med att snärja känslan av en hela tiden undfl yende verklighet. En diktare med ett för sin tid helt unikt förhållningssätt till språket och dess möjligheter. Genom sin lyrik infångade, inskärpte han tillvarons beståndsdelar, tingens nakenhet, med syftet att så precist som möjligt beskriva sina sinnesintryck. Med språklig medvetenhet nära bristningsgränsen söktes betydelsen bakom orden. Han reducerade dem inte enbart till deras grammatiska innebörd. Insåg sakers sammanhang och hur allt ovillkorligt hänger ihop. Hur poesi och liv är delar av samma allomfattande helhet. Tyvärr rör det sig om en poet som själv tidigt släppte greppet om både liv och lyrik. Vid 41 års ålder avled Gunnar E. Gredell (1923 – 1964). Trots att hans samlingar mottogs i positiva ordalag har hans poesi nästan fullkomligt utraderats från den litteraturhistoriska minnesväven. Återupplivningsförsöken har varit ambitiösa, men för få. I mötet med Gredells första diktsamling ”Rasterrasser” (1955) återfann jag en poesi som till en början tedde sig svårbegriplig, svårgreppbar men som efter läsning och omläsning slutligen framträdde och lät sig fångas och förstås. Den bidrog till att jag fi ck förkasta min gamla bild av poesi. Hade jag alls förstått innan? Skärpedjupet: övervägande större i den nya. Det var i mitten av femtiotalet som Gredell debuterade på Stockholmsförankrade och mytomspunna Metamorfos förlag. Femtiotalet var i det stora hela en blomstringstid för den svenska poesin. Brokigt, pluralistiskt, spretande men med en tydlig dragning åt det romantiska hållet. Här skrevs lyrik som skulle komma att lämna bestående spår i den svenska, litterära myllan. En mängd poeter gjorde debut (Thomas Tranströmer, Paul Andersson) och redan etablerade lyriker (Erik Lindegren, Gunnar E. Gredell. ” det är lätt att önska att det dragits i nödbromsen oftare under Gredells eget ivägskenande liv.” Josefi ne Ek läser kandidatprogrammet i kultur- och samhällsanalys vid Uppsala universitet. Texten bygger på hennes C-uppsats i litteraturvetenskap ”Att fi xera en undfl yende verklighet.” Gunnar Ekelöf) gav ut några av sina mest erkända verk. Det tidigare fyrtiotalet hade varit mer homogent. Nazisternas krig hade tillägnat poeterna en gemensam upplevelsebas som när fyrtiotal klev över i femtiotal blev mindre gällande. Visserligen var vetskapen om förintelsens gaskamrar svår att skaka av sig; skavde som ännu inte avlägsnat granatsplitter i det mänskliga medvetandet. Skräcken för atombomben – både konstruerad och använd under det föregående årtiondet – vilade över det svenska samhället. Poesin började ändå, från att ha varit introvert och suggestivt ångestladdad, rikta sina blickar utåt världen. Något att likna vid en känsla av hopp inför framtiden. Trots det tidiga femtiotalets brist på poetisk enhet var det en i viss mån förbluffad kritikerkår som mottog Gredells Rasterrasser. Samlingen beskrevs som originell, oavhängig traditionen och ansågs stå långt ifrån de romantiska ideal som karakteriserade delar av decenniet – och i synnerhet Metamorfos utgivningar. Bakgrunden till Gredells särpräglade stil och höga språkliga medvetenhet kan spåras till språkfi losofi ska underströmmar som inte nått upp till ytan i den litterära diskussionen vid femtiotalets mitt; direkt och indirekt påverkade av fi losofen Ludwig Wittgensteins tidiga teorier om språket som en avbild av verkligheten (Wittgenstein själv hade vid sin död 1951 hunnit omarbeta sin syn på språket). I samtida tidskrifter rådde dessutom polemisk debatt mellan å ena sidan en romantisk syn på diktskapandet, där diktaren sågs som en visionär och förkunnare, å andra sidan en ny realism med betoning på det rent hantverksmässiga i att dikta. Gredell stod närmare den senare falangen. Precis som målaren skulle poeten så exakt som möjligt avbilda verkligheten. Varje penseldrag; en avvägning. Gredells främste förebild var den franske impressionisten George Seurat; konstnären som gjorde färgen till ett intellektuellt medel. Seurat experimenterade med färger och former uppfattades av sinnena. Han utvecklade en ny måleriteknik, så kallad pointillism. Duken delades upp i små punkter av ren färg som betraktat på avstånd tillsammans tycktes samverka till en sammansatt färg. Genom sin teknik ville Seurat överföra vad det innebär att vara människa direkt till målarduken. Inspirerad av Seurat sökte Gredell fi nna ordens inneboende egenskaper och med dikten attrahera så många sinnen som möjligt. Det innebar inte bara att ta hänsyn till ordens rent språkliga betydelse utan också till deras ljudbild. Meningarna laddades på så sätt med innebörd. Det centrala var alltså att verkligen stå vid sitt ord. Gredell anammade även punktteknikens sinne för belysningar. I en porträttdikt av Seurat tar han avstånd från ”slaktares sätt att dra linjer”; ett beklagande över den orefl ekterade skapandeprocessen. Gredell var högst medveten om varje punkt, varje rytmiskt pulsnedslag, varje betoning eller obetoning. Även av mellanrummen mellan orden; andningsut- rymmenas essentiella funktion. De korta likväl som de utdragna. Gredell sönderdelade språket, för att därefter återigen sammanfoga – men på ett nytt sätt. Genom sammanfogningarna specifi cerades ordens semantiska innebörd. Resultatet blev en rad nybildningsord, så kallade neologismer. I ”Lokbetjänten” fi nner man cirka femton stycken, däribland ”alkyonskri” i följande versgrupp: O frågor alla frågor Vilsekomna som ett Alkyonskris ohörda ekon Och för längesedan Utsuddade profi ler... Neologismen för tankarna till stjärnan Alcyone: den ljusast lysande i stjärnhopen Plejaderna; uppkallad efter prinsessan Halcyone i den grekiska mytologin. ”Alkyonskri” syftar på Halcyones förtvivlade och fruktlösa rop efter maken som slukats av havet. Sett i sitt sammanhang – i ”Lokbetjänten” – visar de melodiösa versraderna på de frågor som aldrig besvaras under livsresans gång och det meningslösa i att ens ställa dessa frågor. Kanske var det just att Gredells dikter var av sådan särart som bidrog till att de glömdes bort. I ett land där krigets skugga ännu tycktes närvara, var få mottagliga för komplexa, poetiska språkexperiment. Lättare var då att drunkna i idealistisk, lättillgänglig lyrik. Fly verkligheten till en annan, mer tilltalande tillvaro. Kanske är det också så att litteraturvetenskapen allt för gärna vill pressa in författare i historisk-kontextuella mallar. Och de som inte automatiskt inordnar sig innanför sektioneringens, stundom farligt kompromisslösa ramar – går förlorade i det perifera. Vissa människor är undfl yende av naturen. Gredell är möjligtvis en av dem. ”Hans skygghet var en fågels, hans ensamhet en styrka, kanske också en sjukdom.” Orden var vännen Stig Carlsons och kom att ingå i den minnestext till poeten som publicerades i Stockholms-Tidningen den 7 september 1964. Under sina sista år drog Gredell sig allt mer undan omvärlden. Trädde in i tystnaden. Alkohol och droger uppfyllde dessa år; ett konstant rus, med undantag av några få ögonblick av absolut klarhet, i vilka han diktade. På Långbro mentalsjukhus avslutades den solitäre diktarens bana. Gredell hade då levt det turbulenta, självförbrännande liv som dikten ”Lokbetjänten” uppmanar till att undvika. För dryga tio år sedan sammanställde Olle Thörnvall Gredells två diktsamlingar och efterlämnade poem i ”Ett ord kallades Ordet bara” (1998). I samlingsalbumet ingår även en kortfattad biografi sk presentation av Gredell. Trots denna mindre renässans är det ändå lätt att önska att det dragits i nödbromsen oftare under Gredells eget ivägskenande liv. Inte minst för att minnesmärkena – ljuspunkterna i poesihistorien – på så sätt skulle bli fl er.
Page 1 and 2: Uppsala studentkårs tidning. Grund
Page 3 and 4: 4 / DEBATT »PERSONLIGA ÅSIKTER I
Page 5 and 6: 6 / DEBATT Universitetet tycks mena
Page 7 and 8: Ergo #3 / 2009 Garnfi ttor och lust
Page 9 and 10: 12 / NYHETER Ergo #3 / 2009 Traditi
Page 11 and 12: 14 / REPORTAGET Ergo #3 / 2009 Erik
Page 13 and 14: 16 / NYHETER Ergo #3 / 2009 Ett ög
Page 15: 18 / KULTUR Han började skriva fö
Page 19 and 20: Ergo #3 / 2009 RECENSIONER / 25 Bet
Page 21 and 22: Ergo #3 / 2009 19/3 kl 19.30. Torsd
Page 23 and 24: Ergo #3 / 2009 10/3 Städsexa 13/3
Page 25: Årets laguppställning! Valutskott

Här - Ergo

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?