Här - Ergo

24 / RECENSIONER
Betygen sätts i skala 0–5
BÖCKER
Förödmjukelse i storstaden
Människor helt utan betydelse
Johan Kling
Norstedts förlag
Arbetslöshet är något som många tvingas uppleva idag.
Även med en gedigen utbildning kan man hamna i limbo
utan att veta hur länge man måste vänta på ett jobb och
vad man förväntas göra. Man ska ha rätt kontakter och
bete sig på rätt sätt. Att vara duktig och ödmjuk uppmuntras
inte. Istället drivs vi mot det ytliga, lönsamma och karriärsmarta.
Klyftan mellan arbete och inget arbete växer.
Johan Klings roman följer Magnus under en dag i Stockholm
där han går runt och letar jobb och oroar sig för att fl ickvännen
ska lämna honom. Han är som en 35-årig Martin Birck i mediabranchen
vars självförtroende har knäckts av alla motgångar.
Magnus är ibland så mjäkig att man vill ruska om honom,
men samtidigt har han en stark integritet som
hindrar honom från att spela det spel som alla yuppies
omkring honom förväntar sig. Han känner sig obekväm
men fortsätter att gå på förnedrande intervjuer och
möten. Han tror att om fl ickvännen bara stannar hos
honom kommer allt annat att gå bra och därmed lägger
han makten över sitt liv hos någon annan.
Man får följa Magnus innersta känslor och tankar, men
de starkaste skildringarna framkommer i dialogerna. Kling
har skrivit manus till fi lmen “Darling” och mycket elegant
fångar han ironi, uppgivenhet och ytlighet i replikerna.
Andra fi na detaljer är den återkommande frågan om
planerna inför sommaren som allt eftersom dagen går,
och självförtroendet tryter, får annorlunda svar. Det som
stör lite grand är komprimeringen. Boken utspelar sig
under en dag och Magnus träffar en fantastisk mängd
bekanta. Nog för att han har bott och arbetat i Stockholm
länge, men det känns konstruerat. Det är också väldigt
stockholmscentrerat vilket i och för sig fungerar eftersom
det förstärker känslan av stress och big business.
“Människor helt utan betydelse” är en avskalad bok om utsatthet.
Hur en vanlig människa inte får en chans i det hetsiga samhället.
Girighet och översitteri premieras och ödmjukhet och eftertanke
leder till passivitet och utanförskap.
MUSIK
Dansant rock
Mando Diao
“Give me fi re”
(Universal)
KLARA JOHANSSON
Mando Diao bjuder upp till dans och inspirerar till sena
klubbnätter på femte skivan ”Give me fi re”. Dessutom levererar
männen från Falun en personlig musikmix och
skickar över en blandad godispåse innehållande modern
pop och några stänk soulinfl uenser. En gnutta engelsk
schlager blir det också mellan varven. Men främst handlar
det rätt och slätt om rock. Och det är kanske inte helt
otippat här som Mando Diao är som allra bäst. Det nästan
blommar om Mando Diao, här vågar de kliva fram ordentligt
och tror mer och mer på sig själva. Och självsäkerhet är
sexigt, så även i musikväg. Det har gett resultat. Att bandet
vågar utmana sig själva idag, 2009, skvallrar musiken om
redan under de första genomlyssningarna, samtidigt behåller
de fortfarande en hel del självdistans till hela musikkarusellen
och känns fortfarande uppfriskande ödmjuka.
Give me fi re väcker ett relativt starkt habegär, och nya skivan
känns ganska intressant trots en del nästintill intetsägande
mellanspår. Ljudbilden har blivit mer utkristalliserad
och skarp sen förra skivan Never Seen The Light Of Day
(2007). Mando Diao är defi nitivt att räkna med framöver.
Bandet får mig på bra danshumör med musikstycken som
superhiten Dance with Somebody och tredjespåret Gloria
som är riktigt klockren. Musik som Give me fi re klistrar sig
fast och håller ett tag framöver.
ELLEN PERSSON
Djupdeppigt och hårdsvängigt
Franke
“Det krävs bara några sprickor för
att skapa ett mönster”
(Lyxury/Border)
De som redan nu har vigt kvällen den 28 mars till Frankes
spelning på V-Dala har med största sannolikhet en
energifylld spelning att se fram emot. På uppföljaren
till den nu kultförklarade debuten “Optimismens hån”,
som kom för sex år sedan, lyckas Göteborgarna återigen
skapa ett sound som är djupdeppigt och hårdsvängigt
på samma gång.
“Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster”
för tankarna till en Nordpolen som förlyssnat sig på rockabilly,
eller Morrissey kompad av ett utfl ippat punkband.
Mest låter det dock som ett band som hamnat i en depression
men inte märkt det själva eftersom de inte hunnit
stanna upp och känna efter. En depression som likt
ett svart hål växer sig starkare och vackrare ju mer den
slukar av omvärlden.
ANDREAS JAKOBSSON
Progrocken under återhämtning
Maze Of Time
“Lullaby For Heroes”
(Art Performa/ISM)
För inte så många år sedan var den ståtliga internationella
progrocken (ej att förväxla med svensk politisk progg
med två “g”) en utrotningshotad art. År av medial negligering
hade förpassat “symfonirocken” till en underjordstillvaro
för ett fåtal invigda. Men så kom internet och
därmed en störtfl od av kreativitet. Runt planeten spelas
åter bombastisk självförtroenderock i sjutakt. Bland de
färskare utövarna fi nns Stockholms Maze Of Time, vilka
av sitt nya album att döma räknar utrikiska storheter
som Genesis, Pink Floyd och IQ till sina infl uenser, men
även Uppsalas progvärldsomseglare The Flower Kings.
Vad innebär det? Ja, en synnerligen ambitiös rockmusik,
tidvis meditativ, stötvis hård och intensiv, förgylld av stiliga
sångarrangemang och skapad av en kvintett som tar
sig själva på stort allvar, men inte väjer för att med “glimt
i öga” namedroppa gamla hjältars låttitlar.
Arrangemangsmässigt är “Lullaby For Heroes” närmast
en fullträff, men med några strålande undantag
(lyssna särskilt på det underbara titelspåret) missar
Maze Of Time de odödliga melodierna. Vässa dessa till
nästa gång!
DANIEL REICHBERG
Mando Diaos ny skiva “Give me fi re” väcker ett relativt starkt habegär.
Ergo #3 / 2009
FILM
Triumf i konventionellt fi lmskapande
Milk
Regi: Gus van Sant
Premiär: 27 februari på SF
Gus van Sants “Milk” dyker upp på våra biografer närmast
färdigkramad. Med aktualitetspoäng ihopsamlade
från Barack Obamas hoppfullhetsretorik och kontroversiella
val om samkönade äktenskap är det inte svårt att
förstå varför fi lmen nu står inför den glittrigaste av galor
med en drös nomineringar. Amerikanerna gillar sina
biografi ska framgångssagor, även när de slutar i ond,
bråd död.
Att Harvey Milk skulle sluta sina dagar för en mördares
kula tycks ha stått klart för honom själv tidigt.
Det berättar han själv för oss i fi lmens inledning. Milk
var tjänstemannen som sadlade om och blev gayaktivist
och sedermera USA:s första öppet homosexuella
politiker av rang. Filmen följer honom från hans fl ytt
till San Fransciscos gaykvarter i början av 70-talet till
hans sista dagar i kommunstyrelsens korridorer, åtta
år senare.
I allt väsentligt är “Milk” en djupt traditionell “biopic”.
I den dramatiserade skildringen av en verklig persons
uppgång och fall fi nns det en inneboende prydlighet
som sällan avviker på vägen mellan A och B. Den sanning
man väljer att berätta går igenom fullständigt förväntade
berg och dalar på väg mot ett slut vi redan känner
till. Känslosvallningarna sitter förvisso där de ska, både
på duken och i salongen, men däremellan tenderar det
att bli lite långrandigt.
Bäst fungerar fi lmen som tidsdokument. Kulturströmningarna
i det kalifornska70-talet och livet i San Francisco
skildras med en doftrikedom och temperamentsfullhet
som resten av fi lmen lider svår brist på. Och ändå
uppväger Sean Penns Harvey Milk det mesta. Hans naturliga
och nedtonade spel är befriat från onödiga krusiduller.
När berättelsen hotar att gå under av typiskhet är det
hans värme och bitskhet som gör “Milk” personlig och
värd att minnas.
Jämfört med van Sants halvabstrakta stämningsbiografi
er om Columbine (“Elephant”) och Kurt Cobain
(“Last Days”) så är “Milk” en triumf i konventionellt
fi lmskapande. Verklighetens Harvey Milk klippte håret
och skaffade kostym för ett bredare tilltal. Gus van Sant
verkar ha resonerat på samma sätt med sin välkammade
fi lm. Hur välgjord “Milk” än är så är det inte utan att man
saknar det poetiska kynnet från förra årets mästerliga
“Paranoid Park”. Att man förstår syftet med anpassningen
hindrar inte att man kan beklaga behovet av den.
CHRISTOFFER OLOFSSON
Foto: Baldur Bragason