Klicka här för att ladda ned pdf-versionen - Föräldrakraft

tema
jonas franksson:
”Jag är fantastiskt nöjd
med hur livet har blivit”
Jonas Franksson har mycket på gång i vår. På programmet
står teater, föreläsningar och opinionsbildning. Samtidigt vill
han njuta av familjelivet med fru och barn hemma i Aspudden
i södra Stockholm.
– Men så mycket längre än ett halvår vågar jag inte planera.
Det finns en ständig oro för att min assistans ska förändras
drastiskt. Jag har sett hur mina vänner har drabbats.
Utan assistans skulle det
mesta av Jonas aktiviteter,
yrkesmässigt och privat,
försvåras eller omöjliggöras.
Halva livet har han haft personlig
assistans. Han ”föddes” in i systemet,
assistansreformen vara bara två år
gammal när Jonas själv, vid 18 års
ålder, beviljades assistans.
Att kunna leva lika fritt liv som alla
andra har varit en självklarhet för
honom.
Och det har gjort det möjligt för
Jonas själv att spela en viktig roll i
samhällsutvecklingen, som opinionsbildare,
programledare på tv och
skådespelare.
– Jag är fantastiskt nöjd med hur
livet har blivit, det här hade jag nog
inte kunnat föreställa mig när jag var
15 år.
Personlig assistans är en förutsättning
för att Jonas ska kunna leva sitt
aktiva liv, med jobb på heltid, två små
barn, hämtningar på skola och dagis,
vård av sjukt barn, lekplatsbesök.
– Visst skulle jag överleva utan
assistans, jag behöver inte hjälp med
livsuppehållande saker, men jag
skulle bli fånge i mitt hem.
– Det var det jag ville illustrera med
buren vi satte upp utanför Riksdagshuset
förra våren. De som har allra
50 FÖRÄLDRAKRAFT # 1, 2013
störst behov behöver inte vara rädda
för att all assistans ska tas ifrån dem,
men många som ligger nära Försäkrings
kassans 20­timmarsgräns
riskerar neddragningar som gör dem
till fångar i sina hem.
Jonas ligger själv nära gränsen. Han
har drygt 20 timmar assistans för
grundläggande behov beviljade av
Försäkringskassan, men har betydligt
fler timmar totalt.
– Mitt problem har aldrig varit den
totala assistanstiden, eftersom jag
lever ett så aktivt liv, utan de grund­
läggande
behoven, där
Försäkringskassan
har en
gräns på tjugo
timmar och det
är dessa som ska
vara integritetskänsliga
för att
kunna räknas.
Om Jonas hamnar under gränsen
vid nästa omprövning är hans behov
inte längre Försäkringskassans
ansvar, då blir det upp till kommunens
vilja och ekonomi.
– Jag känner flera personer som
fått neddragningar eller helt blivit av
med sin assistans. Vi kan överleva
men inte leva något bra liv. Jag har
sett konsekvenserna. Vänner som har
gått till kommunen för att få assistans
har fått nej, där finns inga tydliga
riktlinjer utan det hänger på handläggaren
eller stadsdelen.
– Det är tärande att känna hotet hela
tiden. Sedan min förra omprövning
har Försäkringskassan åter ändrat
praxis och tagit bort ytterkläder som
del av grundläggande behov.
– Utan att min assistans egentligen
har förändrats har jag känt hotet i fem
år. Jag kan få ett brev om omprövning
idag, eller om ett halvår, och jag vet
inte vad det kan innebära.
Två saker gör assistansen så viktig
för Jonas. Dels att vara en aktiv pappa
och kunna leva jämställt. Dels att
jobba.
Jobbet är egentligen tre olika. Jonas
är skådespelare på Teater De Vill, som
just nu turnerar runt om i landet. Hos
organisationen STIL arbetar han med
opinionsbildning till försvar för
assistansreformen. Det tredje jobbet
är som frilansandeföreläsare,
krönikör
med mera.
– Det häftiga
med assistans är
att jag faktiskt
kan arbeta som
vilken annan
person som helst. Utan assistans
skulle jag kunna sitta vid datorn och
skriva, men jag skulle inte kunna vara
ute i samhället, det som är intentionen
med lagstiftningen.
– Jag har jobbat heltid de senaste
tio åren och det vore inte möjligt utan
assistans. Det vore absurt att tvingas
till förtidspension.
Visst skulle jag överleva
utan assistans, jag behöver
inte hjälp med livsuppehållande
saker, men jag
skulle bli fånge i mitt hem.