Klicka här för att ladda ned pdf-versionen - Föräldrakraft

tema
Tack vare assistans
lever Jonas ett mycket
aktivt liv, och spelar
bland annat teater, just
nu med föreställningen
Teater på väg.
För åtta år sedan gjorde Jonas succé
som programledare för teve-programmet
CP-magasinet, vilket gav
honom Stora Journalistpriset. Men
programmet levde bara något
halvår.
– Vi ville vara dörröppnare, inte
skapa ett ”alibi-tv” som reservat för
personer med funktionsnedsättningar.
Vi fick så starkt genomslag
på en enda säsong att vi kände att vi
hade genomfört uppdraget.
Tyvärr dröjde det längre tid än
man trodde innan ”dörrarna
öppnades”.
Cp-magasinet
blev ändå en
väckarklocka.
Men teatern är
det som Jonas
upplever som
sin naturliga
plats.
– Där jobbar jag fortfarande med
satir och att vända på perspektiven.
Känslan av att kunna jobba heltid
med frågor som engagerar är viktig.
Liksom att kunna vara en bra
pappa, att finnas där för sina barn,
mitt i vardagen. Det är det som gör
livet så spännande, för Jonas i lika
hög grad som för många andra.
– Om jag hade fötts 15 år tidigare
hade mitt liv sett radikalt annorlunda
ut. Jag har ett fantastiskt liv tack
vare assistansen. Därför är det så
chockartat att det inte längre är
självklart.
– Jag har bott två år på elevhem
och sett skillnaden mellan institution
och personlig assistans. Det var
underbart att lämna elevhemmet.
När Jonas gick ut gymnasiet och
flyttade från elevhemmet kvalificerade
han sig med bred marginal för
rätten till assistans.
– Jag var så ung så jag hade aldrig
varit med i kampen för assistans
52 FÖRÄLDRAKRAFT # 1, 2013
Om jag hade fötts 15 år
tidigare hade mitt liv sett
radikalt annorlunda ut.
Jag har ett fantastiskt liv
tack vare assistansen.
Foto: José Figueroa.
utan såg det som en självklarhet.
Det blev en chock när jag för några
år sedan förstod vilken skillnad det
var i bedömningarna av behov och
att jag faktiskt riskerade att bli av
med min assistans.
– Förra året blev en barndomskompis
i Gävle av med sin assistans
och då kom det väldigt nära mig.
Det var inte hjärnspöken utan ett
konkret hot.
– Jag har tränat mycket på vissa
saker som gäller grundläggande
behov, som att klara toalettbesök på
egen hand. Jag
kämpade med
det under hela
barndomen tills
jag klarade det.
Men just därför
– för att jag nu
klarar det på
egen hand – är
min livssituation i riskzonen.
Livet som skådespelare värderar
Jonas högt. Den drömmen hade han
redan som liten.
– Men jag fick tidigt höra att det
var omöjligt att bli skådespelare
med min funktionsnedsättning.
Vilken underbar känsla det var att
förstå att jag visst kunde bli skådespelare.
Jag minns fortfarande när
jag blev tillfrågad av Teater De Vill
och knappt vågade tacka ja, men
inte heller kunde säga nej.
– På den tiden var det ingen som
ifrågasatte om jag kunde göra något,
då var det en sådan självklarhet.
Lika naturligt var det för Jonas att
bilda familj och år 2005 föddes
dottern Boel.
– När min yngsta dotter, Maj,
föddes 2009 var det mycket mer ont i
magen och rädsla för vad som skulle
komma. Men jag hade ett fungerande
liv och ville inte låta livet styras av
rädsla.
Att kunna ta hand om det praktiska
i vardagen är viktigt för Jonas som
pappa.
– Kärlek kan man alltid ge, men
det handlar också om att kunna ta
hand om sina barn, hjälpa till med
mat och påklädning, vara i lekparken,
allt som ett barn behöver. Jag är
med i allt det där.
Livet är fortfarande fantastiskt för
Jonas. Den stora skillnaden är att han
inte längre vågar blicka långt framåt.
– Jag gör de saker jag verkligen vill
och skjuter inte fram dem. Jag tackar
inte nej till en teaterturné för jag vet
inte om det är sista chansen. Jag
måste göra det nu! l