Hälso- och sjukvården vid marinen. 1913 1/10-30/9 1914 (pdf)

Hälso- och sjukvården vid marinen. 1913 1/10-30/9 1914. –
(Sveriges officiella statistik).
Digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) 2011.
urn:nbn:se:scb-halma-1913
INLEDNING
TILL
Hälso- och sjukvården vid marinen / Marinöverläkaren. –
Stockholm, 1912-1943. - (Sveriges officiella statistik).
Täckningsår: 1911/12-1942.
1911/12-1942 med innehållsförteckning på franska. –
1911/12-1912/13 även med sammanfattning på franska.
Föregångare:
Bidrag till Sveriges officiella statistik. K, Hälso- och sjukvården. 1,
Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år ... – Stockholm : Norstedt,
1864-1912. - Sundhetskollegium ersattes 1879 av Medicinalstyrelsen.
Täckningsår: 1861-1910 = Ny följd 1-50.
Efterföljare:
Hälso- och sjukvård vid försvaret / Försvarets sjukvårdsförvaltning. –
Stockholm : 1944–1970. – (Sveriges officiella statistik).
Täckningsår: 1943-1969.
Årg. 1943-1944 med titel: Hälso- och sjukvård vid försvaret och veterinärvård
vid armén.
Översiktspublikation:
Historisk statistik för Sverige. Statistiska översiktstabeller : utöver i del I
och del II publicerade t.o.m. år 1950 / Statistiska centralbyrån. – Stockholm,
1960.
Tab. 157. Militära sjukvården 1903-1947.

SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK
HÄLSO- OCH SJUKVARD
HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN
VID MARINEN
1913 1 /10 — 30 /9 1914
AV
MARINÖVERLÄKAREN
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1914
[143677]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
A. Berättelse jämte texttabeller.
Sid.
1. Läkarpersonalen 8
2. Sjukvårdspersonalen 9
3. Sjukvårdslokalerna 10
4. Sjukvårdsmaterielen 11
5. De sanitära förhållandena i land 12
6. De sanitära förhållandena till sjöss 18
7. Om sjukligheten och dödligheten på flottans stationer 26
8. Om verksamheten vid flottans sjukhus 32
9. Om sjukligheten och dödligheten ombord 33
10. Om sjukligheten och dödligheten vid kustartilleriet 39
11. Revaccinationen vid marinen 40
12. Om tandvården vid marinen 41
B. Tabeller och bilagor.
Tab. 1 a. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer, underofficerare
och manskap) 1913 1 /10— 30 /9 1914 44
Tab. 1 b. Sjukligheten (å stationerna) bland daglönare vid flottans varv 1913 1 /10— 30 /9 1914
Tab. I. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer, under- 44
officerare och manskap med varvsarbetare) 1908 1 /10— 30 /9 1913 45
Tab. 2. Sjukligheten bland värnpliktige vid flottans stationer 1913 1 /10— 30 /9 1914 45
Tab. II. Sjukligheten bland värnpliktige vid flottans stationer 1908 1 /10— 30 /9 1913 46
Tab. 3 a. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland flottans stam och beväring
å stationerna 1913 1 /10— 30 /9 1914 46
Tab. 3 b. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland daglönare vid flottans
varv 1913 1 /10— 30 /9 1914 47
Tab. III. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid flottan (å stationerna)
1908 1 /10— 30 /9 1913 48
Tab. 4 a. Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare undantagna) 1913 1 /10—
30 /9 1914 48
Tab. 4 b. De vid flottans stationer 1913 1 /10— 30 /9 1914 dödas tjänstetid och ålder, som varit
stamanställda 49
Tab. IV a. Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare undantagna) 1908 1 /10—
30 /9 1913 49
Tab. IV b. De vid flottans stationer 1908 1 /10— 30 /9 1913 dödas tjänstetid och ålder, som varit
stamanställda 50
Tab. 5. Avskedade (tillhörande stammen) på grund av sjukdom och yttre skador vid flottans
stationer 1913 1 /10— 30 /9 1914 50

4
Sid.
Tab. 6 a. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, medicinska
avdelningen, 1913 1 /10— 30 /9 1914 51
Tab. 6 b. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, kirurgiska
avdelningen. 1913 1 /10— 30 /9 1914 55
Tab. VI a. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, medicinska
avdelningen, 1908 1 /10— 30 /9 1913 60
Tab. VI b. Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus i Karlskrona, kirurgiska
avdelningen, 1908 1 /10— 30 /9 1913 62
Tab. 7 a. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående operationer, som
utförts å intagna patienter 1913 1 /10— 30 /9 1914 65
Tab. 7 b. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående polikliniskt utförda
operationer, 1913 1 /10— 30 /9 1914 68
Tab. VII. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen angående operationer, som
utförts å intagna patienter 1908 1 /10— 30 /9 1913 68
Tab. 8. Sammanställning av fartygsläkarnas statistik över sjukligheten å flottans övningsexpeditioner
1913 1 /10— 30 /9 1914 70
Tab. 9 a. Statistisk översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditioner 1913 1 /10— 30 /9 1914 76
Tab. 9 b. Statistisk sammanställning av vårdade å lasarettsfartyget Verdande 1914 1 /10— 30 /9
1914 78
Tab. 9 c. Uppgift från lasarettsfartyget Verdande angående operationer, som utförts å intagna
patienter 1914 1 /10— 30 /9 1914 81
Tab. 9 d. Uppgift från lasarettsfartyget Verdande angående polikliniskt utförda operationer
1914 1 /10— 30 /9 1914 . 82
Tab. IX. Statistisk översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditionerna 1908 1 /10— 30 /9 1913 83
Tab. 10. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1913 1 /10— 30 /9 1914 83
Tab. X. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1908 1 /10— 30 /9 1913 84
Tab. 11. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1913 1 /10— 30 /9 1914 85
Tab. XI. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1908 1 /10— 30 /9 1913 86
Tab. 12. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland kustartilleriets stam
och beväring 1913 1 /10— 30 /9 1914 87
Tab. XII. Å kustartilleriet behandlade sjukdomar 1908 1 /10— 30 /9 1913 88
Bilaga 1. Berättelse över utrikes studieresa 7/2— 30 /6 1914 av marinläkaren H. Breide. 89
Bilaga 2. Läkareundersökning för flygtjänst av marinläkaren J. Lagerholm 98

TABLE DES MATIÈRES.
A. Rapport et tableaux de statistique insérés dans le texte.
Pages.
1. Les médecins de la marine 8
2. Les infirmiers de la marine 9
3. Les locaux du service de santé 10
4. Le matériel de santé 11
5. Les conditions d'hygiène à terre 12
6. Les conditions d'hygiène sur mer 18
7. Maladies et mortalité dans les stations de la flotte 26
8. Activité dans les hôpitaux maritimes 32
9. Maladies et mortalité à bord 33
10. Maladies et mortalité dans l'artillerie de côtes 39
11. La revaccination dans la marine 40
12. Statistique sur les soins dentaires dans la marine 41
B. Tableaux et appendices.
Tabl. 1 a. Maladies (dans les stations) dans les corps de la flotte (officiers, assimilés, sousofficiers
et soldats) 1913 1 /20— 30 /9 1914 44
Tabl. 1 b. Maladies (dans les stations) parmi les ouvriers des arsenaux 1913 1 /10— 30 /9 1914 44
Tabl. I. Maladies (dans les stations) dans les corps de la flotte (officiers, assimilés, sousofficiers,
soldats et aussi ouvriers des arsenaux) 1908 1 /10— 30 /9 1913 45
Tabl. 2. Maladies parmi les conscrits dans les stations de la flotte 1913 1 /10— 30 /9 1914 45
Tabl. II. Maladies parmi les conscrits dans les stations de la flotte 1908 1 /10— 30 /9 1913 46
Tabl. 3 a. Relevé statistique des principaux groupes de maladies dans les corps de la flotte
et parmi les conscrits dans les stations 1913 1 /10— 30 /9 1914 46
Tabl. 3 b. Relevé statistique des principaux groupes de maladies parmi les ouvriers des arsenaux
1913 1 /10— 30 /9 1914 47
Tabl. III. Relevé statistique des principaux groupes de maladies dans la flotte (dans les
stations) 1908 1 /10— 30 /9 1913 48
Tabl. 4 a. Mortalité et causes de mort dans la flotte (ouvriers des arsenaux exceptés) 1913
1 /10— 30 /9 1914 48
Tabl. 4 b. Hommes des corps de la flotte décédés dans les stations 1913 1 /10— 30 /9 1914:
durée du service et âge au décès 49
Tabl. IV a. Mortalité et causes de mort dans la flotte (ouvriers des arsenaux exceptés) 1908
1 /10— 30 /9 1913 49
Tabl. IV b. Hommes des corps de la flotte morts dans les stations 1908 1 /10— 30 /9 1913: durée
du service et âge au décès 50
Tabl. 5. Réformés (hommes des corps de la flotte) pour cause de maladie ou de traumatisme
externe dans les stations de la flotte 1913 1 /10— 30 /9 1914 50
5

6
Pages.
Tabl. 6 a. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
médicale 1913 1 /10— 30 /9 1914 51
Tabl. 6 b. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
chirurgicale 1913 1 /10— 30 /9 1914 55
Tabl. VI a. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
médicale 1908 1 /10— 30 /9 1913 60
Tabl. VI b. Relevé statistique des malades soignés à l'hôpital maritime de Karlskrona, section
chirurgicale 1908 1 /10— 30 /9 1913 62
Tabl. 7 a. Relevé des hôpitaux de la flotte, section chirurgicale, concernant les opérations
effectuées sur les patients entrés 1913 1 /10— 30 /9 1914 65
Tabl. 7 b. Relevé des hôpitaux de la flotte, section chirurgicale, sur les opérations effectuées
dans les polycliniques 1913 1 /10— 30 /9 1914 68
Tabl. VII. Relevé des hôpitaux de la flotte, section chirurgicale, concernant les opérations
effectuées sur les patients entrés 1908 1 /10— 30 /9 1913 68
Tabl. 8. Résumé des statistiques sur l'état sanitaire à bord pendant les manœuvres navales
1913 1 /10— 30 /9 1914 70
Tabl. 9 a Relevé statistique des cas de maladie pendant les expéditions navales 1913 1 /10—
30 /9 1914 76
Tabl. 9 b. Résumé statistique sur les malades soignés à bord du vaisseau-hôpital Verdande
1914 5/8— 30 /9 1914 78
Tabl. 9 c. Rapport du vaisseau-hôpital Verdande concernant les opérations effectuées sur les
patients entrés 1914 5/8— 30 /9 1914 81
Tabl. 9 d. Rapport du vaisseau-hôpital Verdande concernant les opérations de polyclinique
1914 5/8— 30 /9 1914 82
Tabl. IX. Relevé statistique des maladies pendant les expéditions navales 1908 1 /10— 30 /9 1913 83
Tabl. 10. Maladies dans le corps de l'artillerie de côtes 1913 1 /10— 30 /9 1914 83
Tabl. X. Maladies dans le corps de l'artillerie de côtes 1908 1 /10— 30 /9 1913 84
Tabl. 11. Etat sanitaire parmi les conscrits dans l'artillerie de côtes 1913 1 /10— 30 /9 1914 85
Tabl. XI. Etat sanitaire parmi les conscrits dans l'artillerie de côtes 1908 1 /10— 30 /9 1913 86
Tabl. 12. Résumé statistique des principaux groupes de maladies dans le corps de l'artillerie
de côtes et parmi les conscrits 1913 1 /10— 30 /9 1914 87
Tabl. XII. Maladies traitées dans l'artillerie de côtes 1908 1 /10— 30 /9 1913 88
Appendice I. Compte rendu d'un voyage d'études à l'étranger 7/2— 30 /6 1914 par le médecin
de marine H. Breide 89
Appendice II. Examen médical pour le service de l'aviation par le médecin de marine J.
Lagerholm 98

TILL KONUNGEN.
Till åtlydnad av instruktionen för marinöverläkaren
den 28 november 1902 får jag härmed i underdånighet
avgiva efterföljande årsberättelse över hälso- och sjuk-

8
vården vid marinen för tiden 1 oktober 1913—30 september
1914.
1. Läkarpersonalen.
Under det gångna året har marinläkarkåren i stammen och på stat
varit fulltalig, 46 personer, samt kunnat rekryteras med ständigt nya
och kompetenta läkare alltefter av olika skäl avgång från kåren skett
genom dödsfall, efter uttjänad kapitulationstid eller på grund av
erhållen civil anställning, som ej medgivit ett kvarblivande i kåren.
Marinläkarkåren i flottans reserv har under året däremot erhållit
en rätt betydlig förstärkning, så att antalet reservläkare, som
vid förra årsberättelsens avgivande utgjorde 30, för närvarande utgör
45. Orsaken till denna stora ökning torde få sökas i den partiella
mobiliseringen av flottan, vid vilkens inträdande läkarna naturligtvis
hellre ville tjänstgöra som marinläkare i reserven än som värnpliktiga,
varför också en mängd ansökningar om inträde i reserven inkommo.
Alla ansökningarna, som inströmmade under mobiliseringens
första veckor till erhållande av fullmakt som reservläkare, beviljades
emellertid icke. Endast f. d. stamanställda marinläkare eller marinläkarstipendiater
samt några få genom sjukhustjänstgöring särskilt
meriterade värnpliktiga befordrades.
Förutom de stamanställda marinläkarna och marinläkarna i reserven
disponerade marinen 31 värnpliktiga läkare vid den anbefallda mobiliseringen.
Ett fullt tillräckligt antal läkare, eller inalles 122, kunde
sålunda träda i verksamhet
tabellerna föreskrevo.
på de olika platser, som mobiliserings­
Dessutom kunde också alla pansarbåtarna av l:sta klass erhålla av
det disponibla antalet värnpliktiga läkare var sin biträdande läkare,
varjämte även å lasarettsfartyget Verdande kommenderades en andre
läkare såsom reserv.
Alla dessa inarinläkare på stat och i reserven hava utan anmärkning
i avseende på deras läkarverksamhet fullgjort sina kommenderingar,
varom jag övertygat mig under mina inspektionsresor till
stationer och eskadrar samt kustartilleriregementen. I avseende på
läkarpersonalens uppförande hava emellertid två anmärkningar förekommit.
I ena fallet gällde det en marinläkare på stat och i andra
fallet en värnpliktig med. kandidat. Jag är viss, att befälets kraftiga och
berättigade ingripande skall förebygga ett upprepande av förseelserna.
Beträffande marinläkarnas specialutbildning ' under det gångna året
har på grund av mobiliseringen den anbefallda marinläkarkursen måst inställas
tills vidare. Såväl lärare som elever voro redan genom generalorder
kommenderade och delvis nytt program för undervisningen av Eders
1
Av marinläkarne, tillhörande stam och reserv, ha 80 % sjukhusutbildning efter
avlagd embetsexamen under minst 1 år.
ning förvärvats å kirurgisk avdelning.
Och har för flertalet av dera denna utbild

K. M:t fastställt. Den vid föregående kurser anordnade undervisningen i
radiogran, som numera kan anses överflödig, sedan ämnet redan i ined.
licentiatexamen är obligatoriskt, skulle vid årets uppskjutna marinläkarkurs
hava ersatts med undervisning i psykiatri med särskild tilllämpning
på marinläkarnas verksamhet. Av denna programförändring
torde ett framtida mycket tillfredsställande resultat böra kunna väntas.
Även i avseende på den specialutbildning, som varje år kommit
marinläkarna till del genom de i riksstaten anslagna medlen till utrikes
studieresor för dessa statstjänare, har avbrott så till vida skett som endast
en rnarinläkare verkligen företagit sådan resa, medan de två andra marinläkarnas
anbefallda resa måste uppskjutas på grund av mobiliseringen.
Denne marinläkares reseberättelse bifogas årsberättelsen som bilaga N:o 1.
De vid marinens tandpolikliniker på stationerna i land genom kontrakt
anställda tandläkarna hava tjänstgjort under det gångna året
till samma antal som näst föregående år och med samma stora ffagn
som tillförene. Mot slutet av denna årsberättelse skall jag lämna en
närmare redogörelse för marintandläkarnas verksamhet i land.
Ombord å fartygen, på deras expeditioner har man under året uttalat
det önskemålet, att tandvården måtte bliva bättre tillgodosedd
än hittills. Man har dock icke begärt ordinarie tandläkares anställande
ombord, vilket såsom onödigt kostsamt ej heller praktiseras inom
någon främmande marin, utan dels kommendering ombord av värnpliktig
tandläkare (stabsläkarens på kustflottan förslag), dels gjort
framställning om särskilt anslag till anlitande av tandläkare i hamnarna.
Marinförvaltningen har ansett att kostnaden för ifrågavarande
tandvård bör bestridas av sjukvårdsanslaget utan att särskilt anslag
behöver ifrågakomma med den motiveringen, att liksom specialbehandling
i svårare fall av t. ex. ögonsjukdom med konsultation av ögonläkare
i hamnstad ersattes av sjukvårdsanslaget ävenledes specialbehandling
av tandläkare skall bekostas av sjukvårdsanslaget. På samma
gång har marinförvaltningen erinrat i sitt utlåtande i denna fråga om
vikten av samvetsgrann läkarundersökning vid rekrytering av såväl
stam som beväring, så att ej rekryter med fördärvade tänder antagas,
som sedermera ej kunna livnära sig av kronans kost med dess hårda
bröd. Följas författningarna noggrant, så blir behovet av tandläkare
vid marinen mindre, än man nu föreställer sig.
2. Sjukvårdspersonalen.
Under det gångna året hava å flottans sjukhus i Karlskrona givits
4 utbildningskurser för stamanställda sjukvårdare vid flottan samt 1
kurs för stamanställda sjukvårdare vid Karlskrona kustartilleriregemente.
I de förstnämnda kurserna uppgick antalet deltagande elever
till 19, varav 17 blevo godkända. I kursen för kustartilleriregementet
deltog en man, som godkändes.
9

10
Dessutom hava vid flottans sjukhus i Karlskrona 4 beväringsmän
från flottan och 7 från Karlskrona kustartilleriregemente utbildats till
sjukvårdare.
Vid sjukhuset i Vaxholm hava under året hållits utbildningskurser
(sjukvårdskorprals- och sjukvårdsrekrytskolor) för 5 stamsjukvårdare
och 9 beväringssjukvårdare. Av detta manskap ha 3 stamsjukvårdare
genomgått korpralskolan samt 2 stam- och 9 beväringssjukvårdare
genomgått rekrytskolan. Skolorna ha pågått från den 1 mars till
den 7 augusti. Vidare ha 17 värnpliktiga sjukvårdare utbildats under
12 veckor av rekrytskolan (6 à 10 timmar i veckan) samt repetitionskurser
hållits under mobiliseringen för sjukvårdare, varigenom ett
betydande arbete för läkarna nödvändiggjorts. Äldste läkaren påpekar
därför i sin rapport till mig, huru viktigt det vore att få sjukvårdsunderofficerare
anställda, som kunde hjälpa till med undervisning och
skötseln av den stora instrument- och bandageutredningen för fästningen.
Sjuksköterskorna hava under år^t varit anställda till lika antal vid
flottan som föregående år, varjämte för eventuell tjänstgöring- vid de
provisoriska sjukhusen i Karlskrona i händelse av krig överenskommelse
träffats med behövligt antal sjuksköterskor. Vid kustartilleriet
hava 3 sjuksköterskor utom de vanliga engagerats, 1 vid Oskar Fredriksborgs
sjukhus, 1 vid Älvsborgs fästning samt 1 å Fårösunds kustposition,
önskvärt vore, säga läkarna på de olika platserna, att dessa
tre för mobiliseringen tillkomna sjuksköterskor kunde få alltjämt fortsätta
sin verksamhet på respektive tjänstgöringsorter.
3. Sjukvårdslokalerna.
På flottans station i Stockholm utlåter sig förste läkaren på
följande sätt såväl om sjukvårdslokalerna som övriga lokaler för folkets
inkvartering m. in.: »För att ej göra mig skyldig till upprepningar
tillåter jag mig hänvisa till de i föregående rapporter gjorda
anmärkningarna över de otillräckliga och otidsenliga inkvarteringsförhållandena,
de knappa sjukvårds- och uppbördslokalerna, bristen på
isolerings-, undersöknings- och expeditionsrum. Under mobiliseringen
hava, kort sagt, förhållandena varit olidliga.»
Jag måste instämma i detta omdöme och tillika framhålla, huru
viktigt det är, att stationsfrågan äntligen får sin definitiva lösning
och därigenom arbetet på stationens förnyelse blir satt i verket.
För tillfällig utökning av sjukvårdslokalerna å Stockholms station har
marinförvaltningen hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig hemställan
om användning av vissa disponibla lokaler i Sjökarteverkets hus och i
Sjökrigsskolan samt begärt medel till sjuksängar m. m. för detta ändamål.
Vid Karlskrona station hava sjukhusets lokaler icke under året genomgått
någon anmärkningsvärd förändring, men fungera fortfarande
på ett utmärkt tillfredsställande sätt. Flottans sjukhus är sålunda

alltjämt en verklig mönsteranstalt, som skötes av dess läkare och sjukbetjäning
utmärkt.
Sjukvârdslokalerna i sjömanskårens kaserner i Karlskrona hava flyttats
en trappa upp i det s. k. tornet. Genom denna förflyttning har
utrymmet ökats, så att föreståndaren vid tandpolikliniken fått ett särskilt
rum, vilket länge utgjort ett önskemål.
Beträffande sjukvârdslokalerna vid kustartilleriet är följande värt
omnämnande. Med sjukhuset å Oskar Fredriksborg har under året
införlivats den bostadslägenhet, som fanns å sjukhusets östra, gavel,
varigenom vuunits 3 sjukrum med sammanlagt 12 sängar. A Vaxholms
fort ha 5 rum i nedre våningen av fästningens runda del tilllagts
sjukhuset, så att detta inalles rymmer ett avsevärt antal sängar.
A Kungsholmsfort bliva under året de nya sjukvårdslokalerna i
skyddat läge iordningställda, som sedan länge varit planerade, och
synas dessa lokaler den rapporterande äldste läkaren med hänsyn tilj
de lokala förhållandena utmärkta, i vilket omdöme jag instämmer. A
övriga kustpositioner hava reparationer och förbättringar av sjukvårdslpkalerna
företagits och fortsättas till stor fromma för sjukvården.
A Nya Varvet i Göteborg klagar emellertid läkaren över otillräcklig
reparation av sjukvårdslokalerna, ehuru han dock omnämner förbättringen,
som åstadkommits genom vattenledningens indragande i några
av sjukrummen. Han erinrar om behovet av sjukhusets utvidgning,
vilket ej torde låta sig göra, där detsamma nu ligger, utan bör detsamma
flyttas till nyinredd lokal i endera av kanslihusets flyglar.
4. Sjukvårdsmaterielen.
Vad först sjukvårdsmaterielen på stationerna i land beträffar, hava
nödvändiga kompletteringar och reparationer av instrument och övriga
sjukvårdsartiklar utförts. Av hithörande, mera dyrbara inköp märkas
särskilt ett nytt operationsbord för flottans sjukhus av d:r Risslers
modell, en pulmotor, en betydlig mängd öronskyddare av Elliots
modell, som dock fabricerats här i Stockholm och därför blivit billigare
än de amerikanska, etc.
Sjukvårdsmaterielen på fartygen har under året erhållit en högst
betydande tillökning på grund av den partiella mobiliseringen. Vid
arbetet härmed hava de 3 stabsläkarna visat berömvärt nit.
Särskilt omnämnande förtjäna dessutom flera värdefulla gåvor till
flottans sjukvård under senare halvåret av Hennes Majestät Drottningen,
av Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar och av Röda korset,
bestående i en mängd dyrbara artiklar för lasarettsfartyget Verdandc
och stridsfartygen, såsom madrasser, kuddar, lakan och handdukar,
vita sjukhuskläder, förbandsartiklar av allehanda slag etc.
Den i föregående årsberättetse omnämnda frikostiga gåvan av 10,000
kronor från Drottning Sofias förening till sjukvårdsutredning för pansar-
11

12
båten Sverige har under aret tagits i anspråk av marinförvaltningen,
som genom sin sanitetsavdelning verkställt anskaffningen av modern
och i allo förstklassig utredning av ifrågavarande art. Densamma har
varit utställd vid Baltiska utställningen i Malmö och där ådragit sig
berättigad uppmärksamhet.
I detta sammanhang torde några ord böra nämnas om förbandsfabrikens
verksamhet å flottans sjukhus i Karlskrona. Chefen för
densamma, förste läkaren vid stationen, skriver i sin årsrapport till
mig, att vid densamma under året tillverkats 1859 paketer förbandsgas
om 5 meter, 200 paketer förbandsgas om 2 meter, 328 paketer
renad bomull om 500 gram, 1354 paketer om 250 gram, 300 paketer
om 100 gram och 300 paketer om 50 gram. Av gul vadd ha tillverkats
197 paketer om 500 gram. Jämte ovannämnda tillverkning
har även bedrivits fabrikation av marinens färdiga förband, nämligen
av storlek n:o 1 1115 st., av storlek n:o 2 1115 st. och av storlek n:o 3
2194 st. Från denna flottans egna förbandsfabrik hava liksom föregående
år förbandsartiklar levererats till flottans båda stationer, till utgående
fartyg samt till Karlskrona och Vaxholms kustartilleriregementen.
Dessutom hava till reservförrådens kompletterande åtskilliga upphandlingar
verkställts från fabriker och firmor, som tillverka och
handla med förbandsmedel.
Och slutligen bör nämnas, att marinförvaltningen efter underdånig
framställning erhållit bemyndigande att upplägga en egen reservdepå
av förbandsmedel m. m. för oförutsedda händelser, varigenom det
torde vara väl sörjt för denna del av den marina sjukvårdens behov.
5. De sanitära förhållandena i land.
Som ett allmänt omdöme kan nämnas att läkarnas årsrapporter till
mig denna gång innehålla mera kortfattade meddelanden än vanligt
över de sanitära förhållandena i land.
Förste läkarens vid Stockholms station lakoniska omdöme och förkastelsedom
över denna angelägenhet beträffande hans station har jag
redan i ett annat sammanhang anfört.
Förste läkaren vid Karlskrona station talar först i sin årsrapport
om den viktiga bostadsfrågan såväl beträffande sjömanskåren som
skeppsgossekåren. Den förra nalkas sin goda lösning, därigenom att
om- och påbyggnaden av sjömanskårens kaserner nu är i det närmaste
avslutad. Endast en del målningsarbeten återstå. Men så kommer
ett anmärkningsvärt tillägg: »den viktiga frågan om klosetternas modernisering
väntar dock ännu på sin lösning». Som jag redan i föregående
årsberättelser framhållit, finnes ej mer än en rationell lösning
av denna fråga, och det är flyttning av de ohygieniska avträdeshusen
från kaserngårdens mitt och dessas ersättande med vattenklosetter
såväl inom kasernerna för begagnande nattetid som ett större WC:s

uppbyggande vid kaserngårdens sjösida, varigenom såväl hygienens
fordringar skulle uppfyllas, som ock en utmärkt torr och vacker men
framför allt ej illaluktande kaserngård skulle erhållas.
Om föreslagna förändringar och förbättringar i skeppsgossekasernen
i Karlskrona, säger äldste läkaren vidare, att intet åtgjorts på grund
av pågående utredning om skeppsgossekårens förläggning. En berättigad
åtgärd påyrkar emellertid nämnde läkare oavsett varje utredning,
och densamma består i slopande på nuvarande plats av bod för
matavfall invid kokhuset och matsalen och dess flyttning till annan plats.
I avseende på de sanitära förhållandena i land på flottans stationer
torde vidare redogörelse böra lämnas för anmärkningar och åtgärder
beträffande proviant och beklädnad. Anmärkningarna på Karlskrona
station av förste läkaren emot mjölkleveranserna hava i år upphört,
sedan ny leverantör för denna proviantartikel antagits. Frågan om
egen korvtillverkning vid stationen för dess behov har så tillvida
blivit löst, att härför behövliga maskiner inköpts och blivit uppsatta
och avprovade. Emellertid hava icke ännu någon tillverkning i större
skala ägt rum, enär på grund av bristande utrymme i kasernens
matinrättning man varit nödsakad under mobiliseringstiden använda
lokalen till förråd. Vid Stockholms station hava inga anmärkningar
beträffande provianten kommit till min kännedom.
I sammanhang med provianten bör framhållas den allmänna belåtenhet
hos flottans och kustartilleriets manskap, som befälhavandc
Amiralens i Karlskrona den 22 oktober 1914 anbefallda spisordning för
friska (för en man) under mobiliseringstiden vid tjänstgöring i land
medförde. Denna spisordning anser jag förtjäna här anföras i sin helhet
med samma reflektion, som äldste läkaren vid Karlskrona kustartilleri
uttalade vid min inspektion nämligen att flertalet borgarehem inte kunna
bestå sig sådan kost i dessa tider.
Frukost.
Söndag.
Måndag, onsdag och fredag.
13

14
Tisdag och torsdag.
Lördag.
Middag.
Söndag.
Måndag och onsdag.
Tisdag och lördag.

Torsdag.
(l:a veckan.)
(2:a veckan.)
Fredag.
(l:a veckan.)
(2:a veckan.)
Eventuellt utspisas på onsdag i de matinrättningar och på de ställen, där tillfälle
till nedannämnda utspisning finnes:
15

16
Afton.
Söndag, tisdag och torsdag.
Måndag och fredag.
Onsdag och lördag.
Dessutom till varje portion dagligen:
Frän vår redogörelse för provianten och därmed sammanhängande
förhållanden övergå vi till beklädnaden. Om densamma är intet nytt
att anteckna. Den påbörjade anskaffningen av vinterutrustning har
fortsatts och kompletterats på ett mycket effektivt sätt, så att alla
berättigade hygieniska krav på detta område komina att fyllas.
I sammanhang med beklädnadsfrågan står en annan ur hygienisk
synpunkt mycket viktig angelägenhet nämligen manskapets tvätt, och
får jag i detta ärende anföra följande.
Den i min förra årsrapport omnämda oavgjorda frågan om medgivande
för stammanskapet att i likhet med de värnpliktiga under vissa förhållanden
få tvätten av detsamma tilldelade kronobeklädnadspersedlar
utförd på kronans bekostnad har, vad angår stammanskapet vid flottan,
under innevarande år vunnit sin lösning. Genom vad Eders Kungl. Maj:t
i nådigt brev den 1 oktober 1914 förordnat har sålunda stammanskap
vid flottan, som är sjökornmenderat, numera rätt att under tiden
1 oktober—14 april få tvätten av sina kronobeklädnadspersedlar utförd
genom kronans försorg och på dess bekostnad, såvitt ej hinder därför möter,
och befälhavaren finner tvätten kunna utföras ombord, då manskapet
skall vara skyldigt att själv ombord verkställa densamma. Sådan skyldighet
tillkommer också manskapet vid sjökornmendering under tiden

15 april—30 september. I de fall, då manskapet eljest är skyldigt
att ombord verkställa tvätten, kan dock på vederbörande befälhavares,
hos marinförvaltningen gjorda framställning marinförvaltningen bestämma,
att tvätten skall ombesörjas på kronans bekostnad. I sammanhang
med dessa bestämmelser har också förordnats, att viss nedsättning
av den kvantitet tvål per man och vecka, som för tvättning
ombord bestås, skall inträda, då flottans stammanskap åtnjuter fri
tvätt.
Vi övergå nu till redogörelse för de sanitära förhållandena på kustartilleriet
med stöd av läkarnes årsrapporter.
Om förläggningen av kustartilleriets manskap utanför kasernerna i
Vaxholm och Oskar-Fredriksborg innehåller äldste läkarens i Vaxholm
årsrapport meddelanden om de anordningar, som under hösten
gjorts. Vidare föreslås uppförande av inkvarteringsbaracker å Värmdön.
Om de sanitära förhållandena i kustartilleriets förläggningslokaler
i Karlskrona innehåller äldste läkarens årsrapport inga meddelanden.
Älvsborgs fästning blir däremot föremål för därvarande läkares
behandling i hans årsrapport. Men då anmärkningarna huvudsakligen
äro upprepningar från föregående årsrapporter, torde de ej böra här
återgivas. De otillfredsställande ventilations- och värmeledningsinredningarna
på en del ställen, de bristfälliga avloppen inom fästningen,
obehaget med droppningen från taken inom en del lokaler
vid regnväder etc. komma att fortfarande bliva föremål för reparationer
och förbättringar såsom hittills varit fallet, alltefter dessa
medhinnas.
Efter denna kortfattade redogörelse för kustartillerimanskapets logerande
i kaserner och fästningar skola vi nu vända vår uppmärksamhet
till den viktiga frågan om dricksvattnet på våra kustfästningar.
Äldste läkaren vid Vaxholms kustartilleriregemente skriver i sin
årsrapport följande i denna angelägenhet. »Visserligen har under de
senare åren gjorts mycket för att förse fästningen och dess försvarsanstalter
med dricksvatten, men ännu återstår en del, innan denna
fråga blir ordnad. Ä Vaxholms fort är det nödvändigt att anlägga
borrbrunn, så att det nu rådande förhållandet, att vattenbåt från
Stockholm måste förse fortet med dricksvatten, kan upphöra. Likaså
äro borrbrunnarna å Oskar-Fredriksborg otillräckliga såväl för kasernerna
som för fortet. Särskilt vill jag framhålla vikten av att borrbrunn
upptages i nedre verket av fortet och att brunnen i Norra
kaponieren förses med vattentät omgivning, så att den ej kan förorenas
av ytvatten. Vad Värmdön beträffar så bör en brunn upptagas
vid matinrättningen för att förse köket med kokvatten.
Ä Galtholmen och Djurönäs böra brunnar upptagas. A Särö och
vid Fältström finnes tillgång till dricksvatten. I övrigt har det visat
sig, att de under förra året upptagna brunnarna vid 3, 5, 8, 12, 15,
16 batterierna väl fylla sitt ändamål.»
2—143877. Jfarinvcerläkarerts berättelse.
17

18
o
A Kungsholms fort har man ej lyckats anskaffa dricksvatten genom
borrbrunnar, men destillationsapparaten är nu i ordning och fungerar
väl, varjämte naturligtvis vatten föres från Karlskrona med vattenbåt.»
Om vattenfrågan vid Oskar II:s fort skriver läkaren i sin rapport.
»Nödvändigt är, att fortet förses med gott dricksvatten. För närvarande
är dricksvattnet alltid dåligt, grumligt och illasmakande, ofta
alldeles odrickbart, knappt användbart till muntoaletten.
I badrummet är badvattnet oanvändbart, smutsigt och oljigt. Som
badrummet dessutom år för litet att användas till manskapsbad, och
officerare och underofficerare aldrig begagna detsamma, föreslås, att
det alldeles slopas, och rummet i stället inredes till torkrum för våta
kläder. Manskapet borde sättas i tillfälle att 1—2 ggr i månaden
få ett bad på Långedrag.» Slutligen föreslår läkaren, att »som ej
färskvatten i tillräcklig mängd finnes för spolning av rännstenar,
golv och väggar, bör pump anordnas för erhållande av sjövatten för
nämnda ändamål».
Vad slutligen den sanitära betydelsen av lämplig och tillräcklig
beklädnad vid kustartilleriet beträffar, så innehåller äldste läkarens i
Vaxholm årsrapport den berättigade anmärkningen, att »det är för en
vinterförläggning nödvändigt, att ytterligare en blåskjorta, ett par
byxor och ett par stövlar anskaffas per man av det inkallade manskapet».
6. De sanitära förhållandena till sjöss.
Fartygsläkarna på årets sjöexpeditioner hava lämnat i sina rapporter
till mig det huvudsakliga av efterföljande meddelanden om de sanitära
förhållandena till sjöss, varjämte jag haft tillfälle granska anmärkningarna
på mina författningsenligt företagna inspektioner och besök
ombord på flertalet av de många rustade fartygen.
Vi vända oss då först till fartygsläkarens berättelse över pansarkryssaren
Fyhjias s. k. långresa till avlägsnare farvatten. Västindien
och Medelhavet besöktes under den 192 dagar långa övningsexpeditionen,
som gynnades hela tiden av den bästa väderlek. Bättre ventilationsförhållanden
i de 2 förliga hytterna om styrbord anses önskvärda.
Men värmelednings-, fuktighets- och belysningsförhållandena lämnas
utan anmärkning. Särskilt framhålles däremot, vilken stor noggrannhet
som ombord ägnats åt renligheten och fartygets skötsel i det hela
från hygienisk synpunkt. När chef och sekond vinnlägga sig om
denna angelägenhet på sätt, som skett på denna resa, så kan t. ex.
fartygsläkaren skriva följande: »Klosetter hava rengjorts med varm
lut 2 gånger i veckan och pissoirer dagligen, varför de ej spritt någon
obehaglig lukt.» Jämför man härmed fartygsläkarens klagan på samma
fartyg under sommarexpeditionen med sjökrigsskolan, så är han icke
lika nöjd med klosettsystemet, utan begär grundlig ombyggnad av

officersklosetterna för att få bort den stank, som spred sig från dem
till angränsande lokaler såsom officershytter etc. Expeditionsområdet
för de båda olika expeditionerna var fullt jämförligt, ja, till stor del
alldeles detsamma eller Medelhavet.
Från skoleskadern, som var sammandragen 5 /9— 6 /n 1913 och bestod
av pansarbåtarna Thule och Oden, kanonbåten Skagul och logeinentsfartyget
L 3 samt flera mindre båtar samt torpedkryssaren Claes Uggla
och jagaren Munin, innehålla läkarnas rapporter ej några gravare anmärkningar
mot fartygen med undantag för logementsfartyget L 3,
som med rätta utdömes på grund av den ombord rådande svåra fuktigheten.
Badanordningarna för de äldre pansarbåtarna få naturligtvis
även i år sin förkastelsedom, men det torde ej löna sig påkosta dessa
uttjänta fartyg några dyrbara förändringar. Däremot får jag ur
hygienisk synpunkt tillstyrka det förslag, som göres av pansarbåten
Odens fartygsläkare, att kojsofforna i officers- och underofficershytterna
förses med tvättbara överdrag.
Jag övergår nu till rekrytavdelningarna, som voro inmönstrade i
Karlskrona på pansarbåtarna Manligheten, Dristigheten och Oscar II
och i Stockholm på pansarbåtarna Äran, Wasa och Tapperheten under
tiden 2 /n 1913— 17 A 1914.
Läkarna på Karlskrona rekrytavdelnings fartyg hava inga andra anmärkningar
i fråga om fartygen än den olämpliga placeringen av klosetterna
under däck i stället för på däck, varigenom en ohygienisk
och obehaglig lukt uppstår på trossbotten, som kunnat undvikas vid
fartygens konstruktion.
Av läkarna på Stockholms rekrytavdelning anmärkas endast den
felplacering av en del värmeelement ombord, särskilt på pansarbåten
Wasa, varigenom obehag för bordvarts liggande personer onödigtvis
uppstått.
Vi komma så till redogörelsen för de sanitära förhållandena på den
kustflotta, som började som vanligt med sammandragning till fredsövningen
på Horsfjärden och vid världskrigets utbrott svällde ut
till den mobiliserade kustflotta, som alltsedan gjort neutralitetsvakt i
Stockholms skärgård.
Följande fartyg med läkare kommenderad ombord hava tillhört
denna kustflotta: pansarbåtarna Oscar II, Dristigheten, Manligheten,
Äran, W T asa, Oden, Thor och Niord, pansarkryssaren Fylgia, torpedkryssarna
örnen, Claes Horn, Clas Uggla, minfartyget Clas Flemming,
minfartyget Edda, depåfartyget Skäggald, jagarna (1 läkare på vardera av
de två jagardivisionerna) samt lasarettsfartyget Verdande.
Om de sanitära förhållandena på alla dessa fartyg skriva läkarna i
huvudsak följande anmärkningar.
Oscar II:s stridsförbandsplats kritiseras för saknad av behövlig
ventilation. I underofficersmässen på samma fartyg har under den
varma årstiden rått en stark hetta. Medeltemperaturen var under en
19

20
vecka 33 grader. Insättning av en fast fläkt i den å förliga skottet
befintliga trumman för inpressning av frisk luft föreslås. Möjligen
kunde en ringa utvidgning av mässen, där underofficerarna nu ej hava
utrymme att sitta till bords alla samtidigt, ske på bekostnad av den
närbelägna regnklädershytten, för vilken kanske annorstädes plats kunde
beredas. Flerstädes såväl i underofficers- som i officershytterna hava
vägglöss i riklig mängd förekommit, bekämpade med någorlunda tillfredsställande
resultat.
Den sista anmärkningen om förefintlig ohyra ombord återkommer
på flera av fartygen och är visserligen intet karakteristiskt för svenska
fartyg, enär man i främmande örlogsmariner återfinner samma klagomål
i läkarerapporterna, men olägenheten är så besvärlig och ohygienisk
med den moderna uppfattningen av sjukdomarnas etiologi, att
den påkallar varvsåtgärder vid fartygens hemkomst.
På Dristigheten upprepas de förut omnämnda obehagen av raanskapsklosetternas
placering på trossbotten.
På Manligheten lovordas visserligen ventilationsanordningarna i
allmänhet, men stridsförbandsplatsen med dess saknad av ventilation
framhålies däremot såsom mindre användbar, särskilt vid begagnande
av instrumentkokaren.
På Äran har dess läkare ej gjort några anmärkningar i avseende
på de sanitära förhållandena.
På Wasa klagas över saknaden av ventilation på stridsförbandsplatsen
samt i vissa förrådsrum, medan samtidigt de i övrigt goda
ventilationsanordningarna, värmelednings- och belysningsförhållandena
framhållas.
På Oden säges det enda ombord befintliga badrummet för manskåpet
vara otillräckligt, men så göres det lugnande tillägget, att man
hittills kunnat hjälpa sig ganska tillfredsställande genom att anordna
»ångbad» i eldarnas tvättrum.
Den tämligen gamla Thor kritiseras för dess dåliga värmelednings-,
fuktighets- och belysningsförhållanden, medan Niord endast säges
behöva bättre ventilation å stridsförbandsplatsen, då dess värmelednings-,
fuktighets- och belysningsförhållanden i allmänhet anses oklanderliga.
Fylgia har redan förut varit föremål för vår behandling i denna
årsberättelse och får under sin tjänstgöring i kustflottan såsom ersättning
åt Tapperheten från mobiliseringens början av sin fartygsläkare,
vilken varit densamme som under sommaren med sjökrigsskolans
elever, omdömet om officersklosetternas behov av reparation
upprepat, varjämte även påpekas här ombord befintligheten av ohyra.
Pa kustflottans mindre fartyg förekomma såsom föregående år åtskilliga
klagomål över värmelednings-, ventilations- och fuktighetsförhållandena
ombord, som nu hava lett till insättande av nya värmeelement,
förbättrad isolering m. m.

Likaledes utdömes i ar som föregående år bristen på sjukhytt
ombord å jagarna. Sålunda skriver V. divisionens läkare följande om
denna angelägenhet. »Behovet av sjukhytt har under expeditionen
varit synnerligen kännbart. Behandlingen har måst företagas i läkarens
hytt, i nedgången till gunrummet, å trossbottnarna samt, då
väderleken tillåtit det, å däck. Olägenheterna härav ha varit kännbara
såväl för läkaren och patienterna som för omgivningen. Som
emellertid å varje division finnes åtminstone 1 ledig ofiicershytt, bör
denna utan svårighet kunna användas och inrättas till sjukhytt. Härigenom
erhålles ett ställe, där Hg-injektioner, på skeppsorder påbjudna
profylaktiska insprutningar mot gonorrhé etc. kunde företagas på
lämpligt sätt för alla parter.»
Vad slutligen lasarettsfartyget Verdande beträffar, har dess fartygsläkare
utarbetat en mycket förtjänstfull rapport till mig, ur vilken
här må anföras följande. Verdande avgick från Stockholm den 15
augusti till kustflottan. Hon erhöll en god ankringsplats i ett, smalt
sund, väl skyddad för blåst och sjögång. Under hela den tid, rapporten
omfattar, har fartyget legat till ankars på samma plats, väderleken
har varit vacker och varm, hälsotillståndet bland besättningen
gott, ehuru en viss grad av överbeläggning ägt rum å trossbotten.
Bland förbättringar, som utfördes å varvet före expeditionens början,
må nämnas beläggningar av flera platser under däck med linoleummattor,
nya suntälts förfärdigande för att fartyget skulle på inlagda
nya däckstrall förut och däröver lagda madrasser kunna för transport
taga ett större antal sjuka ombord under den varmare årstiden.
I ventilations- och belysningsförhållandena ombord påyrkas förbättring.
Särskilt anbefalles tillökning på höjden av alla sidoventiler i
fartygets sjuk-, operations- och expeditionslokaler.
Angående värmeledningen i stora sjuksalen klagas över läckande
(i skarvarna), varigenom vatten samlas på durken, som underminerar
linoléum mattan. Med rätta utdömes denna bristfällighet som synnerligt
ohygienisk.
För undvikande av fukt- och droppbildning i operationssalens tak,
som kan störa en pågående operation, föreslås upptagande av 1—2
däcksventiler i steriliseringsgången.
De till sjukvården hörande i badhytten befintliga bleckhandfaten
böra utbytas mot dylika av porslin, över badkaret bör installeras
en dusch.
Utrymmet i kabyssen är trångt, spisen alltför liten. Vidare anses
önskvärt, att nytt operationsbord anskaffas av modernare konstruktion.
Likaså bör anskaffas ytterligare ett instrumentbord, större än det nuvarande.
Vid sidan av tvättbordet bör insättas en slask för sköljning
av begagnade instrument och porslin.
Röntgenapparaten bör efter varje expedition noga undersökas av
expert.
21

22
Utrymmet för linneförråd och förband m. m. är för litet.
Fasta sjuksängar av samma slag, som skänktes till pansarbåten
Sverige av Drottning Sofias förening, hava under expeditionen beställts,
sedan Eders Kungl. Maj:t härför beviljat medel, uppställts ombord
samt visat sig förträffliga på samma gång som utrymmet i sjuksalarna
härpå vunnit.
Om de sanitära förhållandena ombord â fartygen, som bildat Göteborgsavdelningen,
hava läkarna i det stora hela yttrat sig mycket
gynnsamt. Detta är så mycket anmärkningsvärdare, som alla fartygen
äro ganska gamla. 2:a klassens pansarbåtarna Thordön och
Tirfing (de förr s. k. monitorerna) berömmas till och med för sin
goda ventilation och uppvärmning. Den stora bristen ombord på
dessa fartyg eller den totala saknaden av badanordningar framhålles
naturligtvis, men häråt kan naturligtvis intet annat åtgöras än att
regelbundna varmbad för besättningarna anbefalldes några gånger i
månaden på varmbadhus i land.
De övriga fartygen i Göteborgsavdelningen undgå anmärkningsvärdare
kritik i sanitärt avseende från fartygsläkarna, om jag undantager
torpedbåtarna, som naturligtvis erhålla det årligen återkommande
klandret för otillräckliga ventilations- och värmeledningsanordningar,
som hava med sig redan sommartid besvärande fuktighet. Då dessa
olägenheter svårligen kunna bortarbetas fullständigt, framhålles med
rätta den stora betydelsen för besättningarna att de hava tillgång till
väl utrustade logementsfartyg och moderfartyg, där de kunna få tillbringa
någon del av sin svåra tjänstgöringstid ombord. Allt, som
kunde göras för torpedbåtarnas förbättring i hygieniskt avseende, var
vid mitt besök för någon tid sedan av avdelningschefen planlagt och
anbefallt utföras på varv i Göteborg.
Från Göteborgsavdelningens fartvg övergå vi nu till Karlskronaavdelningens.
På den senare användes som chefsfartyg likaledes en
f. d. monitor eller pansarbåten av 2:dra klass »John Ericson». Men
dess läkare har intet beröm att bestå fartyget utan säger i stället
följande: »På grund av fartygets höga ålder ha läckor flerstädes
uppstått å såväl ångrör för värmeledningen som i taket(!), varigenom
utströmmande ånga och neddroppande regn- och spolvatten minska
trevnaden och giva luften en fuktighetshalt, som måste anses i hög
grad hälsovådlig.»
De anmärkta olägenheterna torde ej hava varit omöjliga att avhjälpa
genom nödig reparation av ångrören samt fartygsdäcket, som
väl skulle låta sig göra utan större kostnader.
Ävenledes torde reparation av klosetterna ombord, som påyrkas
av läkaren, och redan blivit verkställd på de andra två monitorerna,
böra företagas, så snart det blir möjligt.
Vi komma nu till redogörelsen för de sanitära förhållandena för det
fjärde under året rustade fartygsförbandet eller Stockholmseskadern.

Dessa fartyg voro Göta (flaggskepp), Svea och Thule, en del mindre
fartyg samt logementsfartyget Freja, varjämte till eskadern även hört
sjöpositionerna i Stockholms skärgård.
På Göta har på stabs- och fartygsläkarens initiativ inrättats provisorisk
badstu med dusch, som fungerat väl. Om de äldsta av våra pansarbåtar,
som icke tillhört avdelningen utlåta sig för övrigt icke läkarna
på annat sätt, än att de föreslå till undvikande av förefintliga hygieniska
olägenheter, att fartygen ej borde beläggas så starkt, men här
kommer hälsovården i kollision med de militära kraven, och då måste
den förra giva vika. Särskilt bliva stridsförbandsplatserna klandrade
såsom olämpliga för sitt ändamål. Men man får trösta sig
med, att de äro bättre än inga. Efter omständigheterna får man
också begagna andra provisoriska platser till ifrågavarande behovs
fyllande.
Om avdelningens mindre fartyg innehålla läkarnas rapporter inga
meddelanden i avseende på de sanitära förhållandena ombord.
Sjöjiositionerna däremot, som också sorterat under Stockholmseskadern,
hava mer och mindre fullständigt kritiserats ur hygienisk synpunkt.
Huvudinnehållet av anmärkningarna går ut på tältförläggningens
olämplighet med inträdande kallare årstid, men sedan logementsfartyg
erhållits på en del platser och inkvartering på Fejan ävenledes
utverkats för en annan del av ifrågavarande personal, har tillfredsställelse
med förläggningen trätt i stället för klagomålen.
För sjukvården ordnade man för sig på bästa sätt genom förhyrning
av rum i privathus eller användning av det nya sjukhuset på
Fejans karantänsanstalt för härbergerande av de sjuka, som tillhörde
närmaste sjöposition.
Att en del sanitära olägenheter skulle yppa sig vid sjö positionernas
första beläggning, såsom dåliga anstalter för matens kokning, dåligt
dricksvatten m. m., är helt naturligt. Men rättelse härutinnan åstadkoms
överallt, och slutet blev på en plats så tillfredsställande förhållanden,
att läkaren vid sjöpositionens indragning uttryckte till mig
både sin och den övriga besättningens ledsnad, att man skulle gå hem,
sedan man fått det så bra ordnat.
Innan jag lämnar Stockholmseskadern, bör jag här ur stabsläkarens
rapport anföra följande: »Beträffande utspisningsförhållandena å eskadern
är att nämna, att för beredande av omväxling med synnerligen
lyckligt resultat och till allmän belåtenhet utbyten av vissa proviantartiklar
företagits; sålunda hava utspisats gröna ärter, risgryn, makaroni,
blodpudding, delikatesswurst och knackwurst, de tre senare proviantartiklarna
av utomordentligt god beskaffenhet och levererade av
aktieb. Bröderna Kessler, Stockholm.» Härefter föreslår stabsläkaren,
att frukosten för folket till ankars framflyttas från 6,15 till 7,15, varigenom
aptiten skulle bliva bättre, och trossbottensmatsalen samt besättningens
lungor hunno ordentligt ventileras före frukosten.
23

24
Övriga fartyg med läkare ombord, som under året varit rustade
längre eller kortare tid såsom skeppsgossebriggarna och chefsfartyget
Drott, giva ej anledning till några anmärkningar i hygieniskt avseende.
Däremot förtjänar, innan jag övergår till ett nytt kapitel i min
berättelse, ur stabsläkarens för kustflottan berättelse över dess hälsooch
sjukvårdsförhållanden anföras det huvudsakliga, som han skriver
om kustllottans mobilisering ur sanitär synpunkt.
Först anmärkes, att reservförbandsförråden, som togos ombord från
stationerna, ej voro steriliserade, utan gjordes detta ombord. De på
pansarbåtarna befintliga autoclaverna fungerade alla till belåtenhet.
Instrumentkistorna översågos och kompletterades, varvid särskilt framhålles,
att de Esmarckska bindorna, som voro odugliga, ersattes. Medicinförrådet
kompletterades.
Stridsförbandsplatserna gjordes till föremål för en grundlig revision
och utrustades på bästa sätt. Särskilt sökte man förbättra ventilationen
på dessa viktiga platser, som ej på våra gamla fartyg inrättats
redan vid dessas byggande. För belysningen, om den elektriska skulle
bliva obrukbar, anskaffades genom stabsläkarens åtgörande s. k. Nifelyktor
försedda med ackumulatorer, som kunna najas under däck,
varvid lyktan antingen upphänges över operationsbordet eller bäres av
läkaren såsom pannlampa. Med en laddning lyser lampan minst 30
timmar. Ackumulatorerna kunna laddas ombord enligt uppgift 1,000
gånger. De inköpta lyktorna fungerade väl.
Angående fartygsläkarens förberedelse till striden och åtgärder under
densamma innehåller vidare rapporten utförlig redogörelse, men
förbigås densamma här såsom ej innehållande något nytt över vad läroböckerna,
exempelvis marinläkare Gunnar Nilsons förtjänstfulla arbete
på detta område, prestera.
Angående tillvägagångssättet med de döda i strid anbefalles samma
förfarande, som japanerna använde i sitt sista krig. Badhytterna
fingo tjäna som förvaringsplatser, då ej de döda kropparna av någon
särskild anledning måste kastas över bord. Nödvändigheten av omsorg
vid rengöring av däck efter strid framhålles.
Angående de ombord anbefallda identitetsbrickorna framhålles, att
de borde hellre vara förfärdigade av tyg än av trä.
Undervisning i hälso- och förbandslära bedrevs flitigt. Alla ombord
deltogo häri.
Bårar och hissinrättningar fungerade väl.
Efter tyskt mönster utarbetade stabsläkaren ett förslag till ett flygblad
för den enskildes iakttagande före, under och efter strid. Dessa
förträffliga läkareråd, som böra tryckas och utdelas vid krigsutbrott,
hava följande lydelse.

»Läkareråd vid sjöstrid.
I. Före striden.
1. Håll din kropp och dina kläder rena före striden. Från oren hud och orena
kläder komma sjukdomsfrön in i såren och göra dem mångdubbelt farliga.
2. Fyll ej magen före strid. Du arbetar då lugnare. Buksår bliva mindre farliga,
då tarmkanalen ej är överfylld.
3. Förtär ej spritdrycker före strid. De göra din haud och ditt öga osäkra, ditt
omdöme oklart.
II. Under striden.
1. Gör främst av allt din plikt. Deltag på din plats i striden, så länge du förmår.
Kom iåhg, att ditt fartygs väl är ditt eget väl.
2. Bry dig ej om smärre sår. Förbind dem med förband från närmaste förbandslåda
och återvänd till striden.
3. Är någon svårt sårad, så att han ej kan användas på stridsplatsen, men ännu är
i stånd att gå, så må han inhämta sitt befäls tillstånd att begiva sig till stridsförbandsplatsen.
Äro vägarna stängda, väntar han på skyddat ställe, tills stridspaus
inträtt.
4. Är en svårt sårad icke i stånd att själv förflytta sig, hjälp honom till närmaste
skyddade plats.
5. Alla sår behöva ej genast förbindas, utan förbindas först på stridsförbandsplatsen.
Förbind endast sår, vilka löpa fara att komma i omedelbar beröring med orena
föremål (framför allt däcket och hjälparens händer eller armar), samt sår, som
blöda starkt.
6. Beror aldrig ett sår med händerna.
7. Undvik att nedsmutsa eller med händerna beröra den del av förbandet, som skall
vila omedelbart mot såret.
8. Vid hotande blödning, i synnerhet om ljusrött blod sprutar ur såret, åtdrag bindan
stadigt. Upphör ej blödningen därmed, anlägges gummibinda (eller slang) runt
om lemmen ovanför såret.
9. Vid minsta misstanke på allvarligare bukskada, får den sårade på inga villkor
förtära något, varken mat eller dryck.
10. Om någon på grund av gasförgiftning eller av annan anledning blivit bedövad
och har svårt att andas, förflyttas han snarast möjligt ut i frisk luft, där återupplivningsförsök
medelst konstgjord andning omedelbart utföras.
11. Ju lugnare du förhåller dig, om du är sårad, desto bättre är det både för dig
själv och dina stridande kamrater.
III. Efter striden eller i stridspaus.
1. Nu vidtager den egentliga transporten av de sårade till stridsförbandsplatsen.
Före transporten förbindas endast sår, vilka under transporten löpa fara att nedsmutsas
(i synnerhet av däcket eller hjälparens händer).
2. Vid brott å arm eller ben skall största försiktighet iakttagas mod den skadade
lemmen, enär skadan annars kan avsevärt förvärras. Vid transport av dylik skadad
fixeras först den skadade lemmen, ett ben till det friska, en arm till bålen.
3. Sårade föras på föreskrivna vägar till stridsförbandsplatsen och i allmänhet med
handtransport.
4. Bårar skola användas endast, då det gäller brott a rygg, lår eller underben eller
svårare buksår.
5. Var vid transporten lika varsam, som om du själv var den sårade och dubbelt
varsam vid sår i buken.
25

26
6. Transportera först de svårast sårade t. ex. dem, på vilka för blödning gummibinda
måst anläggas. Giv dem företräde, vilkas liv äro värdefullast för fartyget.
7. Drag sist försorg om de döda. För dem till fastställd plats.
8. Är du själv sårad, men i stånd att gå, så begiv dig till förbandsplatsen och invänta
din tur att bliva förbunden.»
Stabsläkarens förtjänstfulla rapport innehåller vidare övningsbeskrivningar
vid användande av rökskyddare, pulmotor, rökhjälmar och
öronskydd, som här böra förbigås. Däremot bör här särskilt ur rapporten
framhållas följande: »Plats har utsetts för en blivande sjukstuga
pä ön Mäsgarn vid Hårsfjärden för observationsfall av möjlig epidemisk
natur o. d. Vid Våmfjärden förhandlades om förhyrning av en
byggnad på Brokholmen för samma ändamål.
taga densamma i anspråk.»
Dock behövde man ej
Slutligen erinrar stabsläkaren om behovet av ersättning för potatis,
som närmast efter mobiliseringens inträdande gjorde sig gällande och
som föranledde uträkning av näringsvärdet hos ris, gröna ärter, makaroner
o. s. v., varefter följande kustflottans order n:r 29 utfärdades den
6 aug. 1914.
»Spisordning.
Beträffande för kustflottan fastställd spisordning skall tillsvidare följande bestämmelser
gälla:
a) När färsk potatis ej kan anskaffas, skall i stället utspisas till:
Frukost:
söndag: makaroni 60 gr.
måndag, onsdag och fredag: gröna ärter
Middag:
80 »
söndag och torsdag: ris 150 »
måndag: bruna bönor eller gröna ärter 150 »
onsdag: makaroni 100 »
lördag: ris
Afton :
150 »
måndag och torsdag: gröna ärter 80 »
tisdag oeh fredag: makaroni
onsdag och lördag utspisas ej potatis (se nedan).
Dessutom skall iakttagas:
ost, halvfet, må utspisas till frukost även till tisdag, torsdag och lördag;
50 >
i stället för ärter till middag måndagar utspisas fruktsoppa med användande av fastställda
artiklar:
till afton onsdag och lördag utspisas i stället för 3 gr. te 20 gr. kaffe eller 15 gr.
chokolad samt 50 gr. margarin i stället för fastställda 25 gram.
b) Om det visar sig att fastställda proviantkvantiteter äro så rikligt tillmätta, att
tillagad mat ej fortares, skall fartygschef i så fall föreskriva den minskning i fastställda
kvantiteter, som av behovet påkallas.
7. Om sjukligheten och dödligheten på flottans stationer.
Denna del av min årsberättelse är liksom föregående år utarbetad
med ledning av de sjukförslag eller statistiska sammanställningar av

sjukdomsfallen m. m., som stationsläkarna reglementsenligt skola årligen
inlämna till marinöverläkaren. Med tillhjälp av dessa sjukförslag
äro i sin ordning av mig uppgjorda de statistiska tabeller, som åtfölja
årsberättelsen, och som jag nu går att diskutera.
Tabell n:r 1 a lämnar sålunda en exakt redogörelse för antalet
kvarliggande sjuka sedan föregående år, nyinsjuknade, döda och avskedade
för invaliditet, antalet sjukdagar, som sjukligheten berövat
tjänsten i land, antalet kvarliggande sjuka vid redovisningsårets slut
samt äntligen den personalstyrka av flottans stam på stationerna, som
varit underkastad dessa förändringar i tjänstbarhet. Tabell n:r 1 b
lämnar motsvarande uppgifter för daglönarna på flottans varv.
Om vi med hänsyn till de viktigaste av dessa uppgifter och för
lättare och åskådligare jämförelse först uträkna promilletalen för sjukligheten,
dödligheten och invaliditet på de båda tabellerna, så finna
vi, att av de stamanställda på flottans stationer under 1913—14 vårdats
439 °/oo sjuka, att bland dem inträffat 5,8 °/oo dödsfall samt 2 °/oo
kassationer för invaliditet, medan bland daglönarna på flottans varv förekommo
906 °/oo sjukdomsfall, 7 °/oo dödsfall och °/oo avsked för
invaliditet.
Den stora skillnaden mellan militärpersonalens och varvsarbetarnas
sjuklighet och dödlighet, som dessa promilletal visa, beror naturligtvis
till största delen på den betydligt högre medelåldern hos varvsarbetarna.
Nästa tabell i serien, som åtföljer denna årsberättelse, eller tab. n:r I
redogör för sjukligheten under närmast föregående femårsperiod inom
flottans stam, varvsarbetarna medräknade. Om vi sålunda uträknar
promilletalen för sjukligheten med stöd av tab. n:r I och jämföra
dem med de promilletal för sjukligheten under det gångna året, som
vi erhålla, sedan tab. 1 a och 1 b blivit sammanslagna, så finna vi
följande jämförbara och upplysande siffror.
Med en personalstyrka under det gångna året av 7,007 man, stamanställda
och daglönare, samt bland dem 4,188 sjukdomsfall, 44 dödsfall
och 10 kassationer, få vi följande promillatal: för sjuka 597 °/oo,
för döda 6,2 °/oo samt för avskedade 1 °/oo.
Motsvarande promilletal för närmast föregående femårsperiod, uträknade
med hjälp av tab. n:r I voro för insjuknade under de olika
åren respektive 657; 652; 595; 611 och 656; för döda 6,5; 5,3; 6,8;
4,8 och 5,9 samt för avskedade 1,2; 2; 3,4; 3,6 och 5,3.
Av dessa nu anförda promilletal finna vi, hurusom sjukligheten på
stationerna under alla de sista 6 åren varit tämligen oföränderlig
samt liten, särskilt 1910—11 och det gångna året.
Till samma omdöme skola vi komma, om vi bedöma sjukligheten
med stöd av siffrorna för sjukdagarnas antal. Enligt tab. 1 a och 1 b
uppgick nämligen i år för de 7,007 stamanställda och daglönarna sjukdagarnas
antal till 72,077, och av tabell n:r I finna vi för närmaste
föregående femårsperiod följande siffror för sjukdagarna.
27

28
Om vi så ytterligare vilja karaktärisera sjukligheten med stöd av
våra två första tabeller, så finna vi, att de 72,077 sjukdagarna skola
fördelas på 7,007 sjuka, d. v. s. varje sjuk har vårdats i medeltal 10
dagar, innan han avfördes från sjukrullan.
Siffrorna för närmaste femårsperioden i detta hänseende förtjäna
qmnämnas. Enligt mina fem senaste årsberättelser voro de följande:
Ar 1908—09 vårdades varje sjuk på stationerna bland de stamanställda
och daglönarna 16 dagar, år 1909—10 17 dagar, år 1910—11
16 dagar, år 1911—12 17 dagar samt år 1912—13 17 dagar.
Den ganska avsevärda förminskning i behandlingstid för varje sjuk
av hithörande kategori, som statistiken i år med sina 10 dagar visar,
måste framhållas såsom glädjande och tydande på mindre svårartad
sjuklighet på stationerna bland stamanställda och varvsarbetare.
Härefter komma vi till statistiken över de värnpliktigas å stationerna
sjuklighet, dödlighet och invaliditet på tabell n:o 2. Av densamma
finna vi, att bland 8,598 värnpliktiga inträffade 1,224 sjukdomsfall
eller 142 °/oo ocb 5 dödsfall eller 0,5 °/ 00 samt 52 kassationer
eller 6 °/oo.
En mycket anmärkningsvärd nedgång i sjuklighet angiver denna
årets tabell, men den ovanligt höga siffran för inkallade under flottans
partiella mobilisering, och det faktum, att en betydande mängd
värnpliktiga hemförlovades efter kort tids inkallelse förklarar, varför
någon jämförelse med siffrorna på tab. n:o 11 ej är berättigad.
Vi övergk nu efter denna diskussion av statistiken över sjuklighet,
dödlighet och invaliditet på stationerna till en närmare redogörelse
för sjukdomarna, som förekommit i land under året. För detta ändamål
tjäna tabellerna n:o 3 a och 3 b, av vilka den förra lämnar en
översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland flottans stam och
beväring (å stationerna) för tiden 1913 Vio— 3 % 1914 samt den senare
motsvarande översikt av sjukdomarna bland daglönarna å flottans
varv för samma tid. Därjämte skola vi till jämförande behandling
anföra de siffror från tabell n:o III, som innehåller statistiken
för de viktigaste sjukdomsgrupperna vid flottan (å stationerna) under
närmast föregående femårsperiod. Lämpliga utdrag ur förste läkarnas
å stationerna årsrapporter till mig över sjukdomarna och de åtgärder,
som vidtagits eller föreslagits till deras bekämpande, komma likaledes
att meddelas.
På tabellerna återfinnas först de akuta infektionssjukdomarna. Av
dem har ingen förekommit till sådant antal eller på sådant sätt, att
man kan tala om någon epidemi.

Sist bland de akuta infektionssjukdomarna märkas de veneriska.
På grund av deras betydelse för manskapets tjänstbarhet påkalla de
vår särskilda uppmärksamhet.
Tillsammans med de akuta veneriska infektionssjukdomarna böra vi
på grund av deras natur och betydelse samt jämförliga bekämpande
redogöra även för de kroniska veneriska infektionssjukdomarna eller
syfilis samt först därefter vända oss till den andra kroniska infektionssjukdomen
eller tuberkulosen, ehuru den senare upptages före syfilis
på översiktstabellerna.
Följande specialtabeller över de veneriska sjukdomarna under det
gångna året och det näst föregående året visa såväl det nuvarande hälsotillståndet
på detta område som den närmast föregående tidens bland
sjöfolket på stationerna och bland daglönarna på stationerna.
1913—14.
1912—13.
Som synes, äro promilletalen för sjukligheten något lägre i år än
föregående är. Om man kunde vara säker, att alla sjukdomsfallen av
veneriska sjukdomar på stationerna anmäldes och sålunda återfunnos
på statistiken, vore man berättigad säga, att sjukligheten vore anmärkningsvärt
ringa och tenderade att bliva ännu mindre.
Helt visst skulle man ock kunna med profylaktiska åtgärders införande
på stationerna i land åstadkomma samma förbättring i avse-
29

30
ende på förekomsten av veneriska sjukdomar, som man lyckats ernå
ombord. Vi skola återkomma till denna viktiga fråga, då vi behandla
sjukligheten till sjös bland vårt sjöfolk.
Vi övergå emellertid till nästa anmärkningsvärda kroniska infektionssjukdom
på våra tabeller eller till tuberkulosens förekomst på
våra stationer.
Efterföljande specialtabeller torde även här lämna den bästa översikt
över denna viktiga sjukdomsforms förekomst i år och den upplysande
jämförelse över sjukdomens förekomst näst föregående år,
som skall säga oss, om vi kommit något steg framåt i vår kamp
emot den förödande folksjukdomen, som invalidiserar så många raska
sjömän.
1913—14.
1912—13.
Jämföra vi promilletalen på de båda tabellerna, så finna vi den tydliga
minskning, som tuberkulosen bland stam och beväring i år erhållit.
Karlskrona station har ett promilletal i år av 22,i mot 28,9
föregående år och Stockholms stations promilletal för tuberkulosen är
15,6 mot 21,7 året förut. Även för daglönarna visa tabellerna en
minskning, men detta gäller dock endast för Stockholms station med
dess promilletal 17,7 för tuberkulosen i år mot 21 förlidet år. Karlskrona
stations daglönare däremot visa en prononcerad försämrad statistik
med en nära nog dubbelt så hög promillesiffra för tuberkulosen

eller 30 i år mot 16 året förut. Någon förklaring till detta bedrövliga
sakförhållande innehåller ej förste läkarens årsrapport till mig.
Att det emellertid ej kan bero på någon förminskad iver i sjukdomens
bekampande från läkarnas sida är visst.
Angående tuberkulosen vid Karlskrona station skriver nyssnämnde
läkare följande, som förtjänar anföras: »Under året hava bland stammanskapet'
anmälts 22 fall av i tuberkulos insjuknade och för närvarande
äro sammanlagt 50 fall bland nämnda manskap anmälda
såsom lidande av tuberkulos. Av dessa hava under året 25 erhållit
sanatorievård, 6 hava nekats inträde å sanatorier. Asjukhuset vårdas
för närvarande 4, övriga vårdas i hemmen. Samtliga hava erhållit
noggranna föreskrifter angående de försiktighetsmått, som av dem
böra iakttagas.»
Nästa viktiga sjukdom, vilken vi böra ägna vår uppmärksamhet,
är den kroniska alkoholismen. Med begagnande av översiktstabellerna
n:ris 3 a och 3 b, n:r III samt föregående årsberättelse äro följande
specialtabeller för denna sjukdom uppgjorda.
1013—14.
1912-13.
31

32
Dessa tabeller över alkoholismens förekomst på stationerna i år och
det nästföregående året lämna oss den väntade upplysningen att
daglönarna ha nästan samma sjuklighet de båda åren eller för
Karlskrona stations vidkommande i år 12,4 °/oo kroniska alkoholister
mot 11 °/oo närmast föregående år och för Stockholms stations vidkommande
precis samma promilletal eller 8.
Stam och beväring däremot på stationerna glänsa med eh betydligt
förbättrad statistik på detta område. Karlskrona har i år endast 0,K
°/oo kroniska alkoholister bland den egentliga militärpersonalen mot 6 %o
aret förut, medan däremot Stockholm endast ståtar med 1,6 °/oo alkoholister
i år mot 4 °/oo dylika sjuklingar året förut.
Vårt slutomdöme i denna fråga torde vi böra uppskjuta till redogörelsen
för den kroniska alkoholismen ombord, vartill vi framdeles
komma.
De övriga sjukdomsgrupperna, som förekomma på våra tabeller
över stationerna, torde ej tarva någon särskild förklarande text.
Vi kunna i stället övergå till dödlighetsstatistiken på stationerna.
Tabell n:r 4 a lämnar statistiken för å stationerna döda och dödsorsakerna
(daglönare undantagna) under det gångna året och tabell
n:r IV a under närmast föregående femårsperiod. Samma återkommande
huvudorsak till dödsfallen är alltjämt tuberkulosen samt kommer
nog länge än att så förbliva, trots den allvarliga kampen mot
den förödande folksjukdomen.
Tabellerna n:r 4 b och IV b lämna redogörelser för de dödas tjänstetid
och ålder och behöva ingen vidare diskussion.
Detsamma torde förhållandet vara med tabell n:r 5 med dess redogörelse
för avskedade bland stam personalen på grund av sjukdom och
yttre skador vid flottans stationer 1913—14.
8. Om verksamheten vid flottans sjukhus.
Verksamheten vid flottans sjukhus under redovisningsåret är statistiskt
behandlad å tabellerna 6 a, 6 b, VI a och VI b. Av dem
framgår att å sjukhuset 1913—14 vårdats 1,618 personer, värnpliktiga
och personal från kustartilleriet m. fl. medräknade; att 23
av dessa patienter avlidit och 30 blivit avskedade för invaliditet
samt att underhållsdagarnas antal för de sjuka uppgått till 24,034,
därav för stammanskap tillhörande flottan 8,946, värnpliktiga tillhörande
flottan 6,287, daglönare vid varvet 3,520, kustartilleriets stam
och beväring 4,057, arméens stam och beväring 1,180 samt förhyrda
44.
Under närmast föregående femårsperiod har antalet vårdade och
döda samt underhållsdagarnas antal varit följande:

Som vi se av denna tabellariska framställning har patientantalet
och antalet underhàllsdagar för de vårdade varit tämligen nära lika
med föregående år.
Angående verksamheten särskilt å den kirurgiska avdelningen av
flottans sjukhus finna vi av tabell n:r 7 a, att 272 operationer under
året utförts å intagna patienter med god utgång i 270 fall, med mindre
god utgång i 1 fall samt med dödlig utgång i 1 fall. Under
närmast föregående femårsperiod utfördes följande antal operationer:
Av denna statistik framgår, att antalet operationer i år varit avsevärt
större än föregående år. Därtill är att märka de många smärre
operationer, som utförts varje år å polikliniken behandlade patienter.
Av statistiken framgår, att den kirurgiska verksamheten varit såväl
ökad till kvantitet som kvalitet. Ett större antal patienter hava med
ännu bättre resultat än förut blivit operativt behandlade å flottans
sjukhus, och jag anser mig berättigad uttala det omdömet, att sjukhusvården
i allo varit up to date såväl på kirurgiska som medicinska
avdelningen.
9. Om sjukligheten och dödligheten ombord.
Sammanlagda besättningsstyrkan under redogörelseårets sjöexpeditioner
utgjorde omkring 11,500 man, av vilka dock endast omkring
8,000 man samtidigt voro inmönstrade.
Av tabell n:r 8 inhämta vi, att på expeditionerna inträffade med
nyssnämnda besättningsstyrka 1,745 sjukdomsfall, som föranledde 812
avpoletteringar och 3 dödsfall. Under förutsättning av lika lång öv-
3—143677. Jfarinöverlnkaren.1 berättelse.
33

34
ningstid skulle relativa sjuksiffran i år uppgå till 151 °/oo och dödssiffran
till 0,2 °/oo.
Årsberättelserna från närmast föregående femårsperikd lämna följande
promilletal för sjukligheten och dödligheten ombord. 1908—09
181 °/oo sjuka och 0,5 °/oo döda, 1909—10 214 °/oo sjuka och
0,i °/oo döda, 1910—11 209 °/oo sjuka och 0,3 °/oo döda, 1911—12
171 °/oo sjuka och 0,4 °/oo döda samt 1912—13 160 °/oo sjuka och
0,3 °/oo döda.
Härav framgår, att hälsotillståndet hos våra fartygsbesättningar i år
varit ännu bättre än under den närmast föregående femårsperioden.
Fartygsläkarna framhålla också de gynnsamma väderleks- och klimatförhållanden,
som varit rådande under större delen av övningstiden
i år.
Vi övergå till ett närmare studium av tabellerna n:ris 8 och 9 samt
fartygsläkarnas berättelser för att ytterligare kunna uttala oss om
hälso- och sjukvårdsförhållandena på de olika expeditionerna och enskilda
fartygen.
Största sjukligheten, uttryckt i högsta medeltal sjuka per dag med
en beräknad besättningsstyrka av 100 man, finna vi enligt tabell n:r 8
ombord på de båda pansarbåtarna Wasa och Göta, som tillhörde
Stockholms rekrytavdelning. Detta medeltal var 0,9. Under föregående
redovisningsår var högsta uppnådda medeltalet för sjuka på fartygen
något större eller l,i.
Orsaken till den visserligen i och för sig mycket obetydilga sjukligheten
på Wasa och Göta, som dock är större än på något annat under
året rustat fartyg, utgöres enligt tabell n:r 9 av ett flertal fall parotitis
epidemica. Det var sålunda ingen farlig sjukdomsform, som hemsökte
de båda fartygen. Stockholmsavdelningens övriga två fartyg
eller pansarbåtarna Äran och Tapperheten skulle vi här förbigå på grund
av det ringa medeltalet 0,2 sjuka per dag, men tabell n:r 9 lämnar oss
emellertid därtill en upplysning om hälsotillståndet ombord, som ej återfinnes
på något annat fartyg, nämligen att två dödsfall inträffat bland
Ärans besättning, i det att fartygsläkaren avlidit i akut lunginflammation
och en värnpliktig, som var inmönstrad ombord, omkommit genom
olyckshändelse vid besök i land. Lunginflammationen var det enda
fallet ombord av denna sjukdom.
Det näst högsta medeltalet, 0,8 sjuka per dag med beräknad besättningsstyrka
av 100 man, finna vi enligt tabell n:r 8 ombord på pansarkryssaren
Fylgia under dess övningsexpedition med sjökadetter
VÖ— §1 /7. Vända vi oss till tabell n:r 9 för att erfara anledningen
till det angivna, näst högst under året iakttagna, medeltalet sjuka per
dag, så se vi, att det varit matsmältningsorganens sjukdomar, som
karakteriserat sjukligheten. Av fartygsläkarens berättelse framgår
emellertid, att väl »en hel del akuta gastriter och enteriter förekommit,
och att dessa fall företrädesvis uppträtt under besöken i de utländska

hamnarna (Gibraltar, Palermo, Tunis, Malaga och Brest), men kunna
förklaras därav, att besättningen ätit för mycket rå frukt, då intet fall
av dysenteri eller tarmtyfus konstaterats».
På nu ifrågavarande fartyg under dess fortsatta användning, d. v. s.
deltagande i kustflottans övningar Vs— 30 /i, iakttages enligt tabell n:r 8
ej samma medeltal sjuka per dag som under dess kadettexpedition
till Medelhavet, men siffran sjunker dock ej mera än till 0,7. Och
fartygsläkaren, som är densamme efter 1. augusti som förut under
sommaren, får nu anledning att i sin berättelse om hälsoförhållandena
ombord hänföra sjukligheten ej till matsmältningsorganen, som skedde
på kadettresan, utan till andningsorganen »med relativt många fall av
pneumoni och pleurit». Enligt sjukförslaget inträffade Vs— 3 % ombord
5 lunginflammationer och 3 lungsäcksinflammationer, vilka allvarliga
sjukdomsformer helt visst givit sin prägel åt sjukligheten ombord.
Vid fortsatt studium av tabell n:r 8, se vi, att ännu återfinnes medeltalet
0,7 sjuka per dag på två under året använda fartyg eller
logementsfartyget Freja och pansarbåten Gerda, som tillhörde Stockholm
seskadern. Om denna sjuklighet är emellertid endast att anmärka,
att inga smittosamma eller för övrigt allvarliga sjukdomsfall föranlett
densamma. Om övriga siffror på tabell n:r 8 torde vi ej behöva inlåta
oss på någon vidare diskussion. De visa, huru små medeltalen
sjuka per dag varit på flertalet av våra expeditioner, och torde särskilt
böra framhållas det goda hälsotillståndet, som den stora besättningsstyrkan
på kustflottan kunde glädja sig åt.
Angående tabell n:r 9 vilja vi till det redan sagda göra några iakttagelser
och reflektioner, som hänföra sig till några sjukdomsgrupper
med särskilt intresse för besättningens tjänstbarhet.
Vi se att de akuta infektionssjukdomarna, om vi undantaga de
ofarliga fallen av påssjuka och röda hund, ej uppträtt på våra
fartyg annat än helt sporadiskt. Först då vi komma till de akuta
veneriska infektionssjukdomarna chancre och gonorrhé samt den kroniska
veneriska infeksionssjudomen syfilis finna vi siffrorna anmärkningsvärda.
149 fall af chancre och gonorrhé samt 27 fall av
syfilis hava antecknats såsom behandlade i år. Granska vi tabellen
n:r 9 närmare med hänsyn till de veneriska sjukdomarnas förekomst
på de olika fartygen, så måste vi genast med förvåning stanna inför
det första fartygets statistik på detta område. Detsamma har ej mer
än 1 fall av gonorrhé, 1 fall av chancre, men intet av syfilis, ehuru
expeditionsområdet utgjordes av Västindien och Medelhavet, som
brukat komma med en mängd fall i våra föregående årsberättelser.
. Följande lilla översiktstabell över de veneriska sjukdomarnas frekvens
å långresefartyget 1904—1914 anföres här för att visa den inträffade
förändringen.
35

36
Förklaringen till det lyckliga resultatet avlämnar fartygsläkaren i
sin berättelse, då han säger: »Under resan har profylaktisk behandling
för könssjukdomar utövats, och försummelse häremot har belagts
med straff. Sålunda har besättningen, som varit utsatt för möjligheten
av venerisk smitta, vid ombordkomsten i sjukhytten erhållit
behandling, och har densamma bestått i grundlig tvättning med tvål
och vatten samt sublimat; dessutom insprutning i urinröret av övermangansyrad
kalilösning, och har av cirka 1,000 sådana behandlingar
endast 1 misslyckats, och var detta ett ytligt mjukt chancresår, som
på ett par dagar läktes. Ett fall av gonorrhé har visserligen dessutom
förekommit under resan, men personen, som insjuknade, hade uraktlåtit
att efterkomma ordern om den profylaktiska behandlingen, varför
han både blev nersmittad och — näpst (med arreststraff).»
Nära nog samma lyckliga resultat i avseende på könssjukdomarnas
ringa förekomst erhölls på Fylgia under sommarexpeditionen med
kadetterna till flera, som jag nyss sagt, högst riskabla medelhavshamnar,
i det att å tabellen n:r 9 endast finnas antecknade två fall
av gonorrhé och två fall av chancre. Fartygsläkaren, som nu är en
annan än under långresan, säger om denna sak i sin berättelse följande:
»Det ringa antalet av dessa sjukdomar torde tydligt framhålla
den ovärderligt stora nyttan av konsekvent genomförd profylaktisk
behandling efter infektionstillfällena (tvål och vatten, albarginsprutning
kalomelsalva).»
Sanningen av dessa fartygsläkares yttranden och beviskraften i nyss
anförda statistik framgår av ett fortsatt studium av tabell n:r 9 beträffande
alla fartygen på expedition i hemlandsfarvatten. Rekrytavdelningarnas
fartvg såväl i Karlskrona som Stockholm ha haft en
mängd fall av veneriska sjukdomar på samma gång, som man där
ombord saknat obligatorisk profylax, medan på övriga fartygsförband
och enstaka fartyg antalet sjukdomsfall varit färre. Profylaktisk behandling
har alltså på de senare varit anbefalld, och förtjänar anföras,
vad stabsläkaren på kustflottan i detta ämne skriver i sin berättelse.
Han säger:
»För minskning av de veneriska sjukdomarnas frekvens utgavs i
början av kustflottan på mitt förslag en allmän order av följande
innehåll:

Till förekommande av veneriska sjukdomar skola å varje fartyg,
i vars besättningslista ingår sjukvårdare, finnas profylaktiska (förebyggande)
läkemedel, genom vilka faran för sjukdomens utbrott med
största sannolikhet kan undvikas.
Var och en, som utsatt sig för möjligheten att ådraga sig venerisk
smitta, skall snarast möjligt efter ombordkomsten infinna sig hos l:e
sjukvårdaren, för att av denne erhålla anvisning och hjälp vid sådana
förebyggande medels användande, skolande å torped- eller undervattensbåt
embarkerad personal för sagda ändamål hänvända sig till
flottilj- resp. depåfartyg. Befinnes någon hava ådragit sig venerisk
sjukdom och försummat att begagna sig av ovannämnda förebyggande
behandling, utsätter han sig för bestraffning.»
Till den nu verkställda jämförelsen i avseende på sjukligheten i
könssjukdomar mellan de olika fartygen böra vi foga en sådan mellan
årets och densamma under närmast föregående år. Vi hade i år
150 fall (18 chancre och 132 gonorrhé) akuta veneriska sjukdomsoch
27 kroniska (syfilis) fall. Förlidet år hade vi 130 fall av akuta
veneriska (14 chancre och 116 gonorrhé) sjukdoms- och 23 kroniska
sådana eller syfilis. Som sammanlagda besättningsstyrkan på våra
fartyg i år utgjorde omkring 11,500 och förlidet år omkring 10,700,
så finna, vi att den relativa sjukligbeten på detta område varit ganska
lika under de båda åren eller 15 "/oo i år mot 14 °/oo förlidet år.
Liksom i föregående årsberättelse bör här framhållas, huru obetydlig
sjukligheten på detta område i vår marin är mot den sjuklighet,
som är rådande i de stora kulturländernas mariner. Därför må
vi dock inte slå oss till ro, utan i stället söka ytterligare förbättra
hälsotillståndet på våra fartyg, och detta kan icke ske på mer än ett
sätt, och det är genom införande på alla våra fartyg av obligatorisk
profylax med allvai'liga straffbestämmelser för den försumlige. Sjötjänstgöringsreglementets
föreskrift om sundhetsmönstring borde kompletteras
med bestämda föreskrifter i här åsyftade avseende.
Vi övergå till nästa sjukdomsgrupp på tabell n:r 9, som i vår tid
äntligen blivit föremål för allvarliga åtgärders vidtagande för dess
bekämpande, och som icke borde få förekomma ombord längre tid, än
man hinner avpolettera den sjuke. Ty så trångbodd är som regel
varje besättning, att den ej kan utan största fara för smittans spridande
hysa tuberkulossjuka i sina leder. Under det gångna redovisningsåret
se vi emellertid, att ombord diagnosticerats 48 fall av tuberkulos.
Närmast föregående år hade vi något större siffra eller 50
fall. När vi ihågkomma, att dessa antal sjuka förekommo, det förra
bland 11,500 inmönstrade och de senare bland 10,700, så finna vi
väl, att sjukligheten avtagit, men ännu bättre resultat måste vi ernå, om
sjökommenderingarna göras samvetsgrannare och läkarbesiktningarna
grundligare vid expeditionernas början före inmönstringen. Särskilt
finna vi av översiktstabellen, att pansarbåtarna Wasa (Stockholms
37

38
rekrytavdelning) och Manligheten (kustflottan) haft många tuberkulosfall
ombord, men fartygsläkarnas berättelser lämna inga särskilda
upplysningar, som kunna förklara sjukdomsförhållandet.
Den sista sjukdomsformen på våra sjöexpeditioner, som alltid varit
föremål för uppmärksamhet på grund av dess betydelse så väl för
besättningens stridsberedskap och sociala betydelse i allmänhet som
ock med anledning av dess lyckligtvis avtagande förekomst ombord,
är den kroniska alkoholismen. Enligt tabell n:r 9 iinna vi emellertid
där ej flera än 3 fall antecknade. Då vi förlidet år hade 13 sjukskrivningar
på grund av denna för tjänsten ombord så fientliga och
farliga sjukdom, få vi med glädje erkänna, att hälsotillståndet ombord
på detta område ej oväsentligt förbättrats. Förut är i denna årsberättelse
konstaterat, att den kroniska alkoholismen på stationerna i
land avtagit. Vårt slutomdöme om sjukdomens förekomst bland vårt
sjöfolk kan sålunda till varje försvarsväns stora glädje sammanfattas
sålunda. Missbruket av alkoholhaltiga drycker på flottan avtager
betydligt, och vi kunna hoppas se den dag randas, då inga drinkare
finnas ombord å våra örlogsfartyg.
Innan vi lämna tabell n:r 9, böra vi nämna några ord om de inträffade
dödsfallen bland våra fartygsbesättningar. De voro inalles 3,
men i intet fall inträffade döden ombord, ty det enda fallet epidem.
cerebrospinalmeningit, som är antecknat på tabellen, ändade med döden
på sjukhus i land, dit fallet avpolletterats på tredje sjukdomsdagen.
Likaledes avled den för akut lunginflammation avpolletterade i hemmet
i land, dit han på någon av de första sjukdomsdagarna blivit förd.
Vad slutligen det tredje dödsfallet bland årets fartygsbesättningar
beträffar, föranleddes detta av en olyckshändelse, som drabbade en
permitterad värnpliktig vid besök i land.
Innan vi lämna redogörelserna för sjukligheten på våra fartyg med
ledning av våra tabeller, återstår ännu att fästa uppmärksamheten på
tabellerna n:ris 9 b, 9 c och 9 d, som innehålla uppgifter från lasarettsfartyget
Verdande angående vårdade patienter och operationer, utförda
å patienter, som antingen dit avpolletterats eller därstädes polikliniskt
behandlats. Av dessa tabellariska uppgifter framgår med all önskvärd
tydlighet, att den ganska betydande verksamhet, som utövats av
kirurgen ombord på lasarettsfartyget, varit mycket lyckosam. Endast
ett fall med dödlig utgång finnes antecknat. Detsamma drabbade
emellertid ingen av kustflottans folk utan en 53-årig flaggunderofficer
från kustartilleriet, som ombordtagits och där opererats för gangr.
appendicit. Den utomordentligt stora nytta, som en eskader har av
ett välskött lasarettsfartyg, visas av tabellerna n:ris 9 c och 9 d.
Skada blott, att denna sjukvård skall vara så utomordentligt dyr, att
densamma ej får förekomma vid våra vanliga fredsövningar.

10. Om sjukligheten och dödligheten vid kustartilleriet.
Tabellerna n:ris 10, 11, 12 och X, XI, XII samt läkarnas rapporter
lämna följande översiktliga redogörelse för sjuklighet och dödlighet
vid kustartilleriet under det gångna året.
Stamanställdas antal vid kustartilleriet var, inberäknat officerare,
underofficerare och vederlikar, omkring 1,600 man. Bland dem inträffade
enligt tabell n:r 10 1,080 sjukdomsfall och 6 dödsfall, varjämte
9 avsked för invaliditet beviljades, vilket gör 675 °/oo sjukdomsfall,
3,7 °/oo dödsfall och 5,6 °/oo kassationer.
Motsvarande promilletal för närmast föregående femårsperiod voro
följande:
Av denna statistik framgår, huru obetydliga fluktuationerna i avseende
på sjukligheten vid kustartilleriet varit. Likaledes inhämtas
av de anförda siffrorna, att ett mycket tillfredsställande hälsotillstånd
varit och är rådande bland dessa stamanställda trupper.
De värnpliktiga vid kustartilleriet, som under året varit inkallade
till tjänatgöring längre eller kortare tid, voro enligt tabell n:r 10 till
antalet i det närmaste 5,000 man. Bland dem inträffade 1,603 sjukdomsfall
och 3 dödsfall, varjämte 58 värnpliktiga kasserades på grund
av invaliditet. Vi få sålunda 320 °/oo sjukdomsfall, 0,6 °/oo dödsfall
och 11,6 °/oo kassationer.
Motsvarande promilletal under närmast föregående femårsperiod
hava varit följande:
Av nu anförda promilletal framgår, huru betydlig sänkningen under
året varit beträffande sjukligheten hos kustartilleriets värnpliktiga.
Härvid är dock samma anmärkning nödvändig, som gjordes beträffande
de värnpliktigas sjuklighetsstatistik vid flottan, att ett betydande antal
värnpliktiga voro inkallade en mycket kort tid mot föregående år,
varför någon jämförelse ej bör göras med ledning av dessa siffror
mellan förhållandena 'i år och de närmast föregående åren.
Men vi gå vidare till nästa tabell n:r 12, som redogör för de viktigaste
sjukdomsgrupperna bland kustartilleriets stam och beväring
Vio 1913— 30 A> 1914.
39

40
Av de akuta infektionssjukdomarna märkas tämligen talrika fall av
de mindre allvarliga såsom rubeola, febricula, parotitis epidemica,
influensa etc. Av de farligare infektionssjukdomarna hava förekommit
50 fall av mässling, med 1 dödsfall, samt 12 fall av difteri,
varav 2 uppträdde på Karlskrona kustartilleriregementes huvudstation
och de övriga fallen vid Älvsborgs kustartilleridetachement. Läkaren
på sistnämnda plats skriver i sin rapport härom följande: »Av epidemiska
sjukdomar har difteri uppträtt i 10 fall, dels under decmbei"—
januari i en från södra Bohuslän införd elakartad form, som krävde
2 dödsfall, dels under april—maj i en mera godartad Göteborgsepidemi.»
Av övriga infektionssjukdomar på tabell n:r 12 är det vidare de
veneriska, som förtjäna vår uppmärksamhet, ehuru desamma av alltför
många patienter med orätt anses ofarliga, vad framtida hälsa beträffar.
De förekomma här med 66 fall akuta (6 chancre -f- 60
gonorrhé) och 7 kroniska (syfilis) eller samnanlagt 73 fall. Föregående
års statistik på detta område bjöd endast på 26 fall akuta (7 chancre
—|— 19 gonorrhé) och 3 fall kroniska sjukdomar (syfilis). Denna
mycket avsevärda ökning bör föranleda läkarna vid kustartilleriet att
införa samma profylaktiska åtgärder mot könsjukdomarna, som redan
visat sig så verksamma på flottan. Visserligen finnas mig veterligt
ej jämförliga åtgärder vidtagna med våra landtrupper i allmänhet,
men erfarenheten från främmande arméer, såsom exempelvis de Förenta
staternas i Nordamerika, giva vid handen, vilket ofelbart medel att
hålla dessa sjukdomar nere, de profylaktiska medlen äro.
Slutligen hava vi tuberkulosfaJlen på tabell n:r 10 att yttra oss om.
De äro 34. Föregående är hade vi 32 och året dessförinnan 33. Det
är ju tämligen överensstämmande absoluta tal. Emellertid få vi ihågkomma,
att vi här röra oss med större personalstyrkor, på vilka dessa
sjukdomsfall skola fördelas, så att sjukligheten på detta område helt
säkert förminskats. Läkarna vid Karlskrona kustartilleriregemente framhålla
dock, huru avsevärda antalet tuberkulosfall varit särskilt bland
de värnpliktiga.
Om de 9 dödsfallen på kustartilleriet under året har jag redan
omnämnt, att 2 föranleddes av difteri. De övliga föranleddes av
morbilli (1), tuberkulos (3), diabetes (1), kronisk nefrit (1) och
gangränös appendicit (1). Dödsfallet i appendicit har redan förut omnämnts
vid redogörelsen för den operativa verksamheten på lasarettsfartyget
Verdande, där den sjuke ombordtogs och opererades i ett
mycket dåligt tillstånd.
11. Revaccinationen vid marinen.
Enligt till förste läkaren vid Karlskrona station inkomna vaccinationsrapporter
hava under året 356 man revaccinerais. Revaccinationen

har lämnat gott resultat hos 93 % och intet resultat hos 7 % av de
ympade. Den använda vaccinen har varit tysk och inköpts på apoteket
i Karlskrona.
Beträffande revaccinationen av de nyantagna rekryterna vid Stockholms
station har, säger förste läkaren i sin rapport, resultatet blivit
gynnsamt i runt tal hos 65 % av de ympade.
Av vaccinationsrapporterna från Vaxholms kustartilleriregemente
(huvudstationen) framgår, att gott resultat erhållits hos 66 % av de
ympade; vid Fårösunds kustartilleridetachement hos 74 % av de
ympade.
Karlskrona kustartilleriregemente hade å huvudstationen gott resultat
vid re vaccineringen hos 76 % av de ympade; vid Älvsborgs kustartilleridetachement
hos 75 % av de ympade.
12. Om tandvården vid marinen.
»Den till flottans sjukhus i Karlskrona hörande tandpolikliniken», säger
förste läkaren i sin rapport, »har i likhet med de föregående åren varit
tillgänglig 3 dagar i veckan, 2 timmar varje gång, och varit besökt
av 765 patienter. Föreståndaren meddelar, att ehuru den anbefallda
mobiliseringen åstadkom en del rubbningar i den jämna och stigande
frekvensen av besökande å kliniken, ha dock 248 amalgamplomberingar,
76 rotfyllningar och pulpabehandlingar, ett 20-tal Eisfelder cementinlägg
och ett 50-tal emalj plomberingar blivit utförda. Härtill komma
174 extraktioner samt 384 fall av smärtstillanden genom lämpliga
inlägg. Som allmänt omdöme anför föreståndaren, att de till krigstjänst
inkallade värnpliktiga synas i allmänhet ha usla tänder. Likaså
har varvsfolket i allmänhet illa skötta och mycket karierade tänder.»
Angående tandvården vid Stockholms station meddelas densamma
vid allmänna garnisonssjukhuset liksom för övriga i Stockholm garnisonerade
trupper, varför statistiken över verksamheten vid denna tandpoliklinik
ej här kan meddelas, önskvärt vore, att särskild tandpoliklinik
för flottan vore ordnad. Densamma borde helst vara förlagd
till Skeppsholmen.
Angående tandvården vid Vaxholms kustartilleriregemente, där tandpoliklinik
började 1913, lämnar följande rapport av föreståndaren
redogörelse för verksamheten 1 okt. 1913—30 sept. 1914.
Kliniken har under året varit öppen 4 timmar varje lördag, då
mottagningen skötts av föreståndaren. Därjämte har tandvård lämnats
av värnpliktig tandläkare under aug.—septemper.
Antalet patienter har varit 355, som avlagt 626 besök på kliniken
för behandling.
223 tandfyllningar hava utförts, varav 182 med amalgam, 30 med
cement och 11 med guttaperka. Av dessa hava 50 st. varit s. k. rot-
41

42
fyllningar. Extraktionernas antal har varit 165. Dessutom har annan
behandling förekommit, såsom borttagande av salivsten, incisioner av
abscesser etc.
Under året ha inköpts förbrukningsartiklar för 202 kr.
Föreståndaren för tandpolikliniken vid Karlskrona kustartilleriregemente
lämnar följande rapport över sin verksamhet.
»Antalet besökande patienter under året har utgjort 244 man. Och
har under denna tid medhunnits 72 amalgamplomberingar, 12 emaljfyllningar
och 38 tandextraktioner. Uti 167 fall har förefintlig tandsmärta
hävts genom inlägg av smartstillande medel. I ett 10-tal fall
har rotfyllnad verkställts, och alltid ha råd och anvisning angående
tändernas skötsel och vård lämnats. De stamanställda synas ha i
regeln relativt bra, men beväringen dåliga tänder.»
Beträffande tandvården vid Alvsborgs kustartilleridetachement, som
handhaves av praktiserande tandläkare i Göteborg enligt kontrakt,
har, säger marinläkaren vid detachementet i sin rapport till mig,
sedan våren 1913 utförts följande behandlingar: fyllningar med amalgam
115, med cement 25, med emalj 2 och s. k. rotfyllningar 17,
tandextraktioner 152, artificiella tänder på stift 2 och på plåt 48 samt
8 behandlingar i övrigt. Ett antal tandborstar och små askar med
ett enkelt tandpulver av krita och pepparmyntolja ha gratis utdelats.
Innan jag avslutar min årsberättelse, bör jag framhålla, att kustflottans
stabsläkare under året till sin förtjänstfulla verksamhet som
sådan lagt ett grundligt studium av flygväsendet från medicinsk synpunkt
och därefter under sin sjökommendering utarbetat samt till mig
samtidigt med sitt sjukförslag och sin berättelse insänt en uppsats
med titel »Läkarundersökning för flygtjänst». Såsom bilaga n:r 2 har
jag lämnat plats åt detta arbete.
Stockholm den 30 nov. 1914.
Underdånigst
KARL RUDBERG.
G. Asplund.

TABELLER OCH BILAGOR.

44
Tabell n:r 1 a. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer,
underofficerare och manskap) 1913 1 /10— 30 /9 1914.
Tabell n:r 1 b. Sjukligheten (å stationerna) bland daglönare vid flottans varv
1913 1 /10— 30 /9 1914.

Tabell n:r I. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer,
underofficerare och manskap med varvsarbetare) 1908 1 /10— 30 /9 1913.
Tabell n:r 2. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1913 1 /10— 30 /9 1914.
45

46
Tabell n:r II. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1908 1 /10— 30 /9 1913.
Tabell n:r 3 a. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland flottans stam och beväring (å stationerna) 1913 1 /10— 30 /9 1914.

Tabell n:r 3 b. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland daglönare vid flottans varv 1913 1 /10— 30 /9 1914.
47

48
Tabell n:r III. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid
flottan (å stationerna) 1908 1 /10— 30 /9 1913.
Tabell n:r 4 a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare
undantagna) 1913 1 /10— 30 /9 1914.

Tabell n:r 4 b). De vid flottans stationer 1913 1 /10— 30 /9 1914 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda.
Anm. Dessutom avliden: en förhyrd matros under 20 år med en tjänstetid under 1 år.
Tabell n:r IV a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare
undantagna) 1908 1 /10— 30 /9 1913.
4—143677. MarliiSverläkartn» berättelse.
49

50
Tabell n:r IV b). De vid flottans stationer 1908 1 /10— 30 /9 1913 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda.
Tabell n:r 5. Avskedade (tillhörande stammen) på grund ar sjukdom
och yttre skador vid flottans stationer 1913 1 /10— 30 /9 1914.

Tabell n:r 6 a). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, medicinska avdelningen, 1913 1 /10— 30 /9 1914.
1) Första siffran anger samtliga sjuka bland stam, värnpliktiga och daglönare, siffran inom parentes endast
daglönare.
51

Tabell n:r 6 b). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans
sjukhus i Karlskrona, kirurgiska avdelningen, 1913 1 /10— 30 /9 1914.
55

60
Tabell n:r VI a). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, medicinska avdelningen, 1908 1 /10— 30 /9 1913.

62
Tabell n:r VI b). Statistisk sammanställning av vårdade vid flottans sjukhus
i Karlskrona, kirurgiska avdelningen, 1908 1 /10— 30 /9 1913.

Tabell n:r 7 a). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
angående operationer, som utförts å intagna patienter
5—143877. Mitrinöeerläkareits berättelse.
1913 1 /10— 30 /9 1914.
65

68
Tabell n:r 7 b). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående
polikliniskt utförda operationer 1913 1 /10— 30 /9 1914.
Tabell n:r VII. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, angående
operationer, som utförts å intagna patienter 1908 1 /10— 30 /9 1913.

70
Tabell n:r 8. Sammanställning av fartygsläkarnes statistik över sjukligheten
å flottans övningsexpeditioner 1913 1 /10— 30 /9 1914.

76
1 Död efter av]>ollcttering till sjukhus i land.
2 1 död av akut lunginflammation.
3 1 död genom olyckshändelse vid besök i land.
Tabell n:r 9 a). Statistisk översikt av sjukdoms-

fallen under sjöexpeditionerna 1913 1 /10— 30 /9 1914.
77

78
Tabell n:r 9 b). Statistisk sammanställning av vårdade å lasarettsfartyget
Verdande 1914 11/8— 30 /9 1914.
Underhållsdagar: 683.

Tabell n:r 9 c). Uppgift från lasarettsfartyget Verdande angående
operationer, som utförts å intagna patienter 1914 11/8— 30 /9 1914.
6 —143677. Mariuoverlähimis btrUtteUe.
81

82
Tabell n:r 9 d). Uppgift från lasarettsfartyget Verdande angående
polikliniskt utförda operationer 1914 5/8— 30 /9 1914.

Tabell n:r IX. Statistisk översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditionerna
1908 1 /10— 30 /9 1913.
Tabell n:r 10. Sjukligheten inom kustartilleriets stam
1913 1 /10— 30 /9 1914.
83

Tabell n:r X. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1908 1 /10— 30 /9 1913.
84

Tabell n:r 11. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet
1913 1 /10— 30 /9 1914.
85

Tabell n:r XI. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1908 1 /10— 30 /9 1913.
86

Tabell n:r 12. Statistisk översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland kustartilleriets stam och beväring år 1913 1 /10— 30 /9 1914.
87

88
Tabell n:r XII. Å kustartilleriet behandlade sjukdomar 1908 1 /10—
30 /9 1913.

Berättelse över
utrikes studieresa
( 7 /2 - 1 /7 1914)
av
marinläkaren H. H. BREIDE.
89
Bilaga 1.
I min till Kungl. Maj:t inlämnade ansökan att erhålla statsbidrag till en utrikes
studieresa hade jag förklarat min avsikt vara att i Wien studera hud- och könssjukdomar
i ung. tre månader.
Jag avreste från Stockholm d. 7 febr. och ankom efter en dags uppehåll i Berlin till
Wien d. 10 febr. Sedan jag under den första dagen lokaliserat mig där, uppsökte jag
professor Ehrmann och erhöll av honom tillåtelse att studera på hans klinik och
poliklinik på Allgemeines Krankenhaus. Under första ronden där var han nog älskvärd
att själv utförligt demonstrera alla intressanta fall på avdelningen. För att visa hur
rikhaltigt materialet var, vill jag nämna, att jag härunder bl. a. fick se fall av xeroderma
pigmentosum, keratoma hereditarium palmare, sklerodactyli, Dariers dermatos
(psorospermosis follicularis vegetans) morbus Recklinghausen och mycosis fungoides.
Sedan jag satt mig in i arbetet på Ehrmanns avdelning, skaffade jag mig även tillträde
till professorerna Fingers och Riehls kliniker och polikliniker, även dessa belägna
i Allgemeines Krankenhaus. Genom att omväxlande gå på ovannämnda kliniker
hade man tillfälle att få se och följa med behandlingen av snart sagt alla patienter
med hud- och könssjukdomar, som intogos på sjukhuset i fråga. (Vad poliklinikerna
beträffar, såg man de flesta hudfallen hos Kiehl, de flesta veneriska fallen hos
Finger.) Förutom dagliga besök på några av ovannämnda avdelningar besökte jag
varje eftermiddag docent Brandweiners i närheten av Allgemeines Krankenhaus belägna
poliklinik för hud- och könssjukdomar. Även där fanns ett stort material, och assistenterna
voro synnerligen intresserade av att demonstrera allt av intresse.
Mera tillfälligt besökte jag ett par andra sjukhus för hud- och könssjukdomar samt
besåg en gång tillsammans med tre svenska läkare det strax utanför Wien naturskönt
belägna, ståtliga Lupusheilstätte, vilket är alldeles nytt och är synnerligen praktfullt
och gediget utrustat. Dess överläkare, d:r Jungman, en inom sitt område mycket
framstående läkare och dessutom en ovanligt sympatisk och angenäm person, genomgick
med oss hela anläggningen. Här fanns, i motsats till på de andra sjukhus jag
besökt i Wien, ett stort präktigt Finsen-instrumentarium och en i dess skötsel väl
skolad personal. Också kunde mycket vackra resultat av behandlingen uppvisas. Tyvärr
har sjukhuset nu, enligt vad jag nyligen fått veta, förlorat sin skicklige och avhållne
ledare, vilken omkommit i kriget.
Patienterna, som man kom i beröring med på de olika sjukhusen, gjorde i allmänhet
ett gott intryck och voro väl disciplinerade. Tack vare detta kunde arbetet på
de stora poliklinikerna gå undan med fart och precision, till och med när patienterna
voro nödgade att marschera genom dubbla led av nunnor och andra sköterskeelevor för
att komma fram till läkaren. Om man undantager materialet från Galizien och Balkan-

90
länderna tror jag, man kan säga, att patienterna, som besökte poliklinikerna för hud- och
könssjukdomar i Wien, verkade mera kultiverade än motsvarande hos oss. Också åtnjöto
de ganska stora friheter på sjukhusen. De, som kunde, fingo t. ex. under större delen
av dagen fritt promenera omkring i sjukhusparkerna, män och kvinnor om varandra.
Rökning var även tillåten. Vad sköterskorna beträffar, så voro de emellertid i allmänhet
obildade och kunde ej jämföras med våra. Sjuksalarna i Allgemeines Krankenhaus,
som ju var ett centrum för mina studier, voro stora och omoderna samt delvis
ganska mörka. Detta behöver ju ej förvåna, då man vet, att sjukhuset förr varit kloster.
Tack vare det stora antalet främmande läkare, som studera i Wien, är där mycket
väl ordnat med undervisning för främlingar. Vad dessa beträffa, så dominera
amerikanarna, vilkas klubb brukar räkna 200—250 medlemmar. Till följd härav kan
det ibland vara svårt att få till stånd kurser på tyska språket. Vid den tid jag
studerade där, gick detta dock bra, ty då hade flertalet av de amerikanska dermatologerna
vistats så pass länge i Wien, att de förstodo god tyska bättre än dålig engelska,
såsom en av dem uttryckte sig. Av de många kurser, som gåvos i Wien under
min vistelse där, deltog jag i följande:
Hud- och könssjukdomarnas diagn. och terapi prof. Ehrmann
» » » » » » doc. Brandweiner
» » » » » » doc. Kyrie (Fingers klinik)
Hudsjukdomarnas terapi l:e assistent Lier (Ehrmanns klinik)
Hudsjukdomarnas histologi doc. Kyrie (Fingers klinik)
Röntgenbehandling av hudsjukdomar doc. Freund ( » » )
Barnaålderns dermatoser doc. Leiner (Karolinenspital)
Kosmetisk behandling prof. Weidenfeldt
Priset på kurserna voro i allmänhet 60—100 österrik, kr. Som ju kursgivarna
hade tillgång till ett stort material var och en på sin avdelning, fick man under dessa
kurser ett stort antal fall utförligt demonstrerade och fick tillfälle att följa inverkan av
behandlingen. Där det behövdes, fick man även öva sig praktiskt. Så t. ex. fick man i
samband med röntgenkursen, i vilken vi för resten endast voro tre deltagare, biträda
med arbetet, hur mycket man ville, och hade härunder rikligt tillfälle att sätta sig in
i tekniken. Min lärare i röntgenbehandling av hudsjukdomar, docent Freund, en av
våra äldsta röntgenologer, har för övrigt utarbetat en egen teknik, som nog i vissa
fall har en del fördelar, fast den är ganska omständlig.
Vanligen bedömes röntgenstrålarnas effekt på huden enligt Holzknecht eller Sabouraud.
Den förre använder sig av nästan färglösa och transparenta lackpastiller av 5
mm. höjd, innehållande kaliumsulfat och andra, ej bekantgjorda salter, som genom
Töntgenbestrålningen färgas mer och mer gröna. Graden av grönfärgning bestämmes
enligt en mönsterskala, som är graderad efter ljusmängder, doser. Lackpastillen anbringas
under bestrålningen på huden bredvid sjukdomshärden. Man exponerar, tills
pastillen genom sin grönfärgning visar, att den åsyftade dosen uppnåtts.
Enligt Sabouraud inskjutes en liten skiva av bariumplatincyanur på halva avståndet
mellan röntgenrörets antikatod och den hudyta, som skall bestrålas. Genom bestrålningen
färgas skivan mer och mer brun. En brun modell angiver den dos, som man
ej får överskrida utan att framkalla dermatitis. Som ingen färgskala finnes, kan man
ej noga bestämma svagare eller starkare doser.
Freund beräknar dosens storlek genom att mäta:
1) styrkan (i m. a.) av den ström, som går genom röntgenröret,
2) antalet avbrytningar av densamma,
3) röntgenrörets hårdhetsgrad,
4) distanser från antikatoden till huden,
5) expositionstiden.
Enligt Freund erhåller nu patienten en normaldos = den dos, som framkallar hårutfall
från en frisk hud utan att retning uppstår — en dos, som ofta användes mot
budsjukdomar, om

1) strömmen genom röntgenröret är 1 m. a.,
2) och ej avbrytas oftare än, att man ser röret tydligt fladdra,
3) om rörets hårdhetsgrad är 7—9 Wehnelt,
4) avståndet mellan huden och antikatoden 18 cm,
5) och expositionstiden är 6 min. 6 dagar å rad.
Effekten av denna dos är i normala fall följande: på 6:e dagen känner patienten
på kvällen eller natten lindrig spänning eller klåda på det bestrålade området, följande
dag synes en obetydlig upphöjning (lindrigt ödem), på 8:e dagen en något ökad
pigmentation, på 9:e dagen en svag rosaröd rodnad. På 10:e dagen kunna håren lätt
utdragas (som bekant falla de ej ut spontant). Den 18:e—20:e dagen är vanligen höjdpunkten
av reaktion uppnådd och håret borta. För dermatologiskt bruk användes
dosen endast genom att öka eller minska antalet sittningar.
Som bekant äro alla inflammatoriska processer mycket känsliga för röntgenbestrålning.
Pen väsentliga orsaken härtill är den ökade blodhalten, ju mera blod ju större känslighet
och tvärtom. Vid bestrålning ar inflammerade hudområden ss. t. ex. vid sycosis får man
därför vara mycket försiktig. Där får man vanligen en stark ansvällning redan efter 4 bestrålningar.
Man får då avbryta röntgenbehandlingen och under några dagar giva t. ex.Burows
omslag, för att, så snart retningen är borta, giva de återstående bestrålningarna.
Skulle man här enligt Sabouraud eller Holzknecht giva hela dosen under en sittning, anser
Freund, att man ej så väl har behandlingen i sin hand, som då man använder hans metod.
Jag vill ej närmare ingå på röntgenbehandlingen av hudsjukdomar, men vill påpeka
dess stora betydelse vid behandlingen av tricophyti, mikrospori, favus, sycosis, acne,
dermatitis pappilaris nuchae, lupus vulgaris scrophuloderma, sarcoid, Pagets decease,
ulcus rodens, epiteliom, superficiella sarcom, rhinosclerom, vårtor. Innan någon av de 9
sistnämnda formerna av nybildning röntgas, bör man enligt Freund med skarp slev, eller
om detta ej räcker, genom exstirpation, avlägsna så mycket som möjligt av den sjuka
vävnaden, eljest riskerar man att ej åstadkomma någon nekrobios på djupet av den
patologiska vävnaden utan tvärtom påskynda nybildningens tillväxt, då man ju vet, att
små röntgendoser verka stimulerande på cellverksamheten. Man kan börja bestrålningen
omedelbart eller dagen efter skrapningen och giva 6—7—8—9—10 bestrålningar,
alltefter sjukdomens beskaffenhet och reaktionen av vävnaden. Ser man efter
behandlingen en infiltrationsrand runtomkring den behandlade affektionen, så är den
ej läkt, utan man måste göra om behandlingen: skrapning och röntgning. Som efterbehandling
av de maligna nybildningarna brukade Freund bestråla under första året
var 6:e vecka, under andra året var 7:e vecka, under tredje året var 2 1 /» månad,
under fjärde året var 3:e månad. Röntgenhud (atrofisk hud med pigmentförskjutningar
och teleangiektasier) uppkommer naturligtvis (teleangiektasier kunna förstöras
genom kolsyrebehandling under 3—5 sek.). Vad lupus beträffar, så ansågs finsenbehandlingen
vara den bästa, men i brist på instrumentarium behandlades med röntgen
efter föregående etsning med salvor eller kolsyresnö.
Bl. a. hudsjukdomar tacksamma för röntgenbehandling märkas psoriasis, lichen
ruber, lichen chron. Vidal, tylotiska ekzem och yrkesekzem, keratosis palmaris et plantaris,
prurigo, pruritus, mycosis fungoides. I fråga om psoriasis, så får man enligt
Freund det bästa resultatet, om man omedelbart före bestrålningen med en skarp slev
skrapar bort alla fjällen. Då brukar det dröja 3—4—5—6 månader, innan recidiv
uppkommer. Man får naturligtvis ej förnya röntgenbehandlingen, så fort ett recidiv
uppstår. Då skulle ju patienten löpa risk att få s. k. röntgenhud. Ett par gånger
om året under flera år torde man dock kunna röntgenbehandla huden utan risk.
Vad lichen chron. Vidal beträffar, så brukade Freund först försöka med en skalningskur.
Fick denna ej åsyftad verkan brukade han giva en röntgenbehandling på
7 seanser, ofta med mycket gott resultat.
Pruritus är mycket tacksam för röntgenbehandling. Är det fråga om en pruritus
vulvae, då klådan i allmänhet är lokaliserad till clitoris, praeputium clitoridis och
nymphe, så måste man före bestrålningen ordentligt blottlägga dessa delar genom
91

92
en lämplig spärranordning (en praktisk sådan finnes konstruerad ay Frennd) och ej såsom
många göra bestråla ifrågavarande delar endast från utsidan.
En annan hudsjukdom, för vilken röntgen är utmärkt, är mycosis fungoides. Den
patologiska vävnaden här smälter under röntgenbehandling som smör för solen. Åkomman
behandlades av Freund kroniskt, var 6:e vecka, trots risken för uppkomsten av
röntgenhud.
Keloider, i synnerhet gamla, hårda, vita exstirperades och röntgades efter 2—3—4 dagar,
då såret började granulera. Behandlingen rekommenderades varmt.
Radium användes naturligtvis också i stor utsträckning, och behandlingen härmed
visade mycket vackra resultat. I saknad av de flesta av mina anteckningsböcker från
Wien, vilka ännu befinna sig där, deponerade hos min bokhandlare, och vilka under nuvarande
förhållanden ej kunna erhållas, kan jag ej ingå på detta kapitel.
I stället vill jag söka lämna en kort skildring av, hur ekzembehandlingen genomfördes
på Ehrraanns klinik.
I likhet med den franska skolan betonade Ehrmann vikten av den interna behandlingen:
»Man måste behandla ej endast ekzemet utan ekzematikera.» Man forskade
därför noggrant efter sjukdomar, vilka kunna ligga till grund för ekzemet såsom
magtarmrubbningar, nephritis, diabetes, arthritis och blodanomalier. Så gjordes t. ex.
fullständig magtarmundersökning på alla fall av envisa ekzem. Av härvid upptäckta
fel lade man största vikten vid behandlingen av obstipation och sub- eller anaciditet.
Patienter med sistnämnda förändringar av magsaften fingo en lämplig diet med utspädd
HC1 till måltiderna samtidigt med lokal behandling av huden. På så sätt lyckades
man ofta få bukt med envisa fall av ekzem, urticaria och pruritus, vilka förut utan
nämnvärt resultat behandlats med endast utvärtes medel.
Hur saltsyrebristen leder till uppkomsten av dermatoser, vet man ej. Den förklaringen
ligger dock nära till hands, att frånvaron av saltsyrans desinficerande verkan
leder till uppkomsten av förruttnelseprodukter i tarmen, vilka giva upphov till toxiner,
som verka retande på huden. Troligen bidrager även den genom achylien orsakade
bristande eller förlångsamraade klyvningen av äggvitekropparna i födan till en ökad
tillväxt av förruttnelsebakterierna och de hudretande produkterna.
Vid undersökning av urinen fäste man avseende även vid halten av indol och skatol.
Var denna stor, tydande på stark förruttnelse i tarmen, gavs lämplig diet och tarmdesinficerande
medel.
Vad nu den lokala behandlingen av ekzem beträffar, vilken Ehrmann för resten
ansåg vara mera konst än vetenskap, så använde han vid
Eczéma erythematosnm i ak. stadium puder: amylum eller amylum och talk tillsaramans,
vilket ofta och försiktigt avlägsnades och ersattes med nytt, då det ju snart
förlorar sin hygroskopiska egenskap genom uppsugning av fuktighet ur huden.
Var det erythematösa ekzemet betydligt ödematöst, behandlades det vanligen med
Burows omslag 1: 10, vilket brukade växlas några gånger i timman.
Våtskande ekzem behandlades med 1—2 %-iga resorcinvatten- (aq. fontis) omslag. Till
detta användes helst gammalt (mjukt) linne eller i brist härpå gas. Omslaget, som
för att förebygga macération av huden saknade impermeabel betäckning, ombyttes vid
mycket ak. ekzem varje kvart, sedan mera sällan t. ex. varannan timme. Till natten
brukade man dock utanpå omslaget linda ett stycke mjnk vaxduk, försedd med talrika
perforationer för avdunstningen. (På de flesta andra klinikerna användes svagare
resorcinlösning, vanligen 1 it %-ig, emedan den 2 #-iga ansågs reta huden. Jag kunde dock
ej märka, att detta var fallet, när nyss beskrivna teknik iakttogs.) 1
Vid ak. intertriginösa ekzem användes ej resorcinomslag utan i stället följ. salva:
1 Vätskande eksem med ragadbildningar eller med ringa utbredning t. ex. på underbenen toncherades
vanligen var 2:a eller 3:e dag med 10—20 % lapislösning, varpa bor-(5—10 #)vaselinomslag
lades.

Resorcini gr. l,o
Lanolini » 20,o
Oxid. zinc. crud.
Vaselini ää » 5,o
Även vid papulösa ak. ekzem, med mellan paplerna liggande normal eller föga rodnad
bud brukades denna salva med fördel, framför allt hos barn, här dock med något mindre
resorcinhalt. Sådana d. v. s. föga retade papulösa ekzem behandlades också ofta med
baddningar av salicylsyre- (V2—1 %) alkohol (70 %) t. ex. en gång i timmen. Var huden
torr, då det ju ej är lämpligt att ytterligare uttorka densamma, gavs zinkolja (oxid.
zinc. crud. 40,o, ol. olivœ 60,o) eller 5—10 %-\% borsalva eller, om detta ej fördrogs,
t. ex. olivolja eller levertran. När den första retningen gått över, brukade man övergå
till zinkpasta, särskilt vid yrkesekzem, eller naftalanpasta:
Oxid. zinc. crud.
Amyli tritici aa gr. 10,o
Vaselini (Naftalani) » 20,o
Till dessa pastor sattes ofta 1—10 % av Durets komplicerade salva, som har följande
sammansättning: pyrol. lithantracis 18,o, ol. cadini 15,o, resorcini 2,o, mentholi 5,o,
guajacoli 5,o, camphorœ 40,o, sulphuris 15,o, boracis 30,o, glycerini 54,o, acetoni 80,o,
ol. ricini 40,o, lanolini 100,o.
Då kunde pastorna användas även, när rätt betydande ansvällning och vätskning av
ekzemet förelåg. (I allmänhet använder man ju, som bekant, ej pastor vid nämnvärd
vätskning av ekzemet, emedan macération av huden då lätt kan uppstå.) Pastorna
brukade påstrykas en gång om dygnet, utan att resterna av pastan frän den förra
påstrykningeu borttogos, och sedan pudras. Vid stark klåda tillsattes något klådstillande
medel t. ex. 0,25—1 % tumenol.
Krustösa ekzem behandlades vanl. med följ. av Ehrmann komponerade och på hans
avdelning mycket omtyckta salva:
Acidi borici
Glycerini ää gr. 5,o—10,o
Lanolini
Vaselini ää » 50,o
Salvan påströks knivryggstjockt på gamla linnelappar, vilka växlades 1—2 ggr i
dygnet, varvid den med sekret indränkta gamla salvan försiktigt och omsorgsfullt avlägsnades.
Den kunde även användas vid svagt vätskande ekzem, men då helst i tunt
lager på flera gånger hopvikna gaskompresser (för dräneringens skull).
Vid den vesiculösa typen av eczéma palmare et plantare respektive digitorum
manuutn et peduum brukade man öppna större blåsor, bädda med salicylsyrealkohol
och sedan ombinda tjockt påstrukna borvaselinlinuelappar.
Eczéma e pediculis behandlades med följ. olja:
B-naphtoli gr. 5,o (barn)—10,o (vuxna)
01. olivse » 100,o,
vari indränktes en flanellmössa, vilken påsattes tvenne nätter å rad. Sedan kammades,
först på vanligt sätt, sedan med en i ättika doppad kam.
Eczéma mammœ behandlades även i akut, vätskande stadium med
Ung. Wilkinsoni gr. 5,o
Pasta oxid. zinc, eller Vaselin. flav » 100,o
Ävenså användes 1 /t—V 2 —2 % chrysorobin.
Vid eczéma ad anum reglerades först avföringen, som ju vanl. härvid är i olag.
Vidare fick patienten tillsägelse, att med vadd och olja noga rengöra stolgångsöppningen
med omgivning efter defsekation, och att sedan taga ett sittbad, som beretts
genom att koka en handfull ekbark i 1 lit. vatten. Sedan fick han torka sig genom
försiktig tryckning med en handduk och därefter påstryka resorcinzinksalva (vartill
receptet ovan lämnats). Efter 3—4 dagar fick han utbyta denna salva mot en 5 °A:\%
kalomelsalva, vilken mycket berömdes.
93

94
Krön. ekzem behandlades med framför allt tjärsalvor i stigande koncentration, sedan
man först på ett mindre hudområde prövat ut, att de fördrogos. Ville man hava
mycket svag verkan av tjäran, av vilken ol. rusci, framställd ur björkved, mest användes,
så påpenslade man ol. rusci och ol. oliv. ää part. equal. och lade ett borsyreeller
zinkpasteomslag utanpå. Sedan gav man vanl. tjärzinkpasta eller tjärborsalva
(vid krustabildning) med tjära i stigande koncentration: 1 ji—V»—10 % och mera. Vid
behov övergick man till ol. rusci enbart eller tinctura rusci, vilken giver den kraftigaste
tjärverkan. Tinct. rusci brukade användas endast vid krön. nummulära plaques hos vuxna.
Pyrol. lithantracis rekommenderades för krön. infiltrerade och hyperkeratotiska ekzem
på händerna, men användes för övrigt ej på långt när så mycket som hos oss.
Vid svåliga, infiltrerade, kallösa, begränsade ekzem gavs ibl. 10—20 % resorcinplåster
med efterföljande tjärbehandling; ibland avrevs ekzemplaquen med 80 #-ig kalilut och
påpenslades sedan med 50 %-\g silvernitratlösning.
Chrysarobin och pyrogallus i salvor och plåster gavs även ibland vid gamla, infiltrerade
ekzem, likaså röntgen, 1 /ä— 2 /3 erythemdos i en sittning.
Jag vill nu nämna något om behandlingen av psoriasis på Ehrmanns klinik. Vid
behandling av ak. psoriasis gick man mycket försiktigt till väga. Patienterna fingo då
ej bada, för att huden ej skulle retas utan brukade till en början få sina psoriasisefflorescenser
insmorda med 5—10 %-ig borsalva. På samma sätt behandlades varje
psoriasis med hudretning efter behandling. När den akuta retningen försvunnit, gavs
ofta följ. salva:
Sulphur. sublimat gr. 5,o
Acid. salicyl > 3,o
Vaselini » 100,o,
senare 1 °^-ig tjärborsalva, först på ett begränsat område för att pröva dess verkan,
därpå över hela kroppen. Sedan ökade man till 3—5—10 %-ig tjärborsalva. I stället för
tjärborsalva gavs ibland Hg-prfficipitatsalva, stigande från 1—10 % Hg-praecipitat.
Sedan behandlades på samma sätt som vid krön. psoriasis med chrysarobinsalva. Drews
salva, pyrogallussalva o. s. v.
Krön. psoriasis. Vid universell krön. psoriasis gavs vanl. tjärbad. Pat. insmordes
då först med grönsåpa och vatten (för att avlägsna fjällen), fick sedan sitta i ett
varmt bad ung. 5 min., blev därpå inpenslad med ol. rusci, varefter han fick ytterligare
sitta i badet VΗ1 tim. Sedan fick han i allmänhet en 5—10#-ig Hg-prœcipitatsalva
på en viss del av kroppens psoriasisefflorescenser t. ex. armar och ben,
under det den övriga kroppen behandlades med svavelsalicylsyresalva. Man ville
näral. av fara för Hg-förgiftning (noggrann undersökning uv urinen) ej behandla hela
kroppen samtidigt med Hg-salva. För mera ytliga former av psoriasis räckte vanligen
denna behandling. För sådana fall gavs även ibland 3—20 %-ig chrysarobintraumaticin,
vilken påpenslades 1—2 ggr dagl, alleftersom den till en hinna intorkade påpenslade
lösningen föll av. Ytliga lätta psoriasisformer kunna ibland med fördel behandlas med
solbad och vanliga bad. Understundom provocerar däremot solljuset en psoriasis. Så
kunna t. ex. damer med spetsblusar några dagar efter en gletschertur få ett vackert
psoriasisnegativ på halsen.
Vid mera djupa psoriasisformer gick man efter några dagars behandling på ovan
beskrivna sätt över till att använda Drews salva:
Acid. salicyl gr 10,o
Chrysarobin
01. rusci 1 äa » 20,o
Säpo viridis
Adeps lane aä > 25,o
Denna är ett ypperligt medel och användes i Wien liksom hos oss i stor utsträck-
1 Hos oss användes i stället pyroleum oxyeedri.

ning. Den får dock ej givas på alltför stora hudytor på en gång, emedan förgiftningssymptom
då kunna uppstå. Föreligger därför en mycket utbredd psoriasis, bör
man lämpligen behandla endast en del av efflorescenserna, t. ex. dem på framsidan
av bålen, med Drews salva, under det man behandlar de övriga med praecipitatsalva
eller svavelsalicylsyrevaselin. Hos Ehrmann gavs förband med Drews salva, vilket brukade
avtagas efter 24 tim., då pat. fick bada för att sedan få ett nytt salveförband.
När hudretning efter några dagar (4—5—6) uppkom härav, överflyttade man Drewbehandlingen
till ett nytt område, under det man behandlade den retade delen med
milda medel såsom borvaselin eller zinkpasta, tills retningen lagt sjg.
I stället för Drews salva gavs ibland Collempl. pyrogall. oxidulat. (15 %), vilket
fick ligga på ung. 3—4 dagar, tills hudretning uppträdde.
Mycket envisa fall brukade Ehrmann behandla med röntgen: V2— 2 h erythemdos,
7—8 Wehnelt, utan filtrum. Bestrålning med kvartslampa visade sig även bra.
För psoriasis i ansiktet och på händerna användes Hg-praecipitatsalva: i capillitium
10 %-ig, i ansiktet 3—5 %-ig. Patienter med brunt hår knnna också få följande
pyrogallussalva (som färgar håret brunt).
Acid. pyrogall.
» salicyl ää gr 5,o
Vaselini flav. ad » 100,o
För psoriasis på kroppen gavs mera sällan 5—10 °£-ig pyrogallussalva. På Riehls
avdelning däremot användes pyrogallus rätt mycket. Där insmordes ibland hela kroppen
med 10 #-ig pyrogallussalva utan att några förgiftningssymptom uppkommo (urinen
undersöktes noga).
För naglarna är chrysarobintraumaticin eller eugallol (20) aceton (10) bra att påpensla
efter föregående såpbandbad. Engallolacetonet bildar en hinna, vilken lätt spricker,
varför den lämpligen täckes med Lassars pasta. Finnes mycket fjäll under naglarna,
är det bra att först under några dagar pensla på
Acid. salicyl gr 2,o
Collod. elast » 20,o
Vad den interna behandlingen beträffar, så ansåg Ehrmann, att dieten ej spelade
någon roll utom för feta personer, där man ofta ser en psoriasis försvinna samtidigt
med fettman vid vegetarisk och knapp diet.
Arsenik gavs principiellt aldrig vid akuta fall utan endast vid envisa kroniska och
då merendels i form av injektioner med Rosen t ha Is lösning:
Acid. arsenicos gr 0,4!
Acoin » 0,06'.
Thymol s 0,oi
Ag. destill » 20,oo
Man började med att subkutant injicera V1o cm 3 och steg så småningom till 1 cm 3 på
så sätt, att man under de/ 3 första dagarna gav '/IO cm 2 dagl., under de 3 därpå
följande 2 /io cm 3 dagligen o. s. v. När man kommit upp till en dos av 1 cm 3 , höll
man på härmed under 7 dagar och minskade sedan dosen på samma sätt som man
ökat den.
För att nu nämna några ord om skabb, så var denna åkomma ganska vanlig i
Wien och behandlades i allmänhet med Wilkinssons salva, som motsvarar vår ungnent.
sulph. comp. Tekniken vid behandlingen var dock rätt olika på de olika klinikerna.
Hos Ehrmann t. ex. erhöll patienten, sedan han först badat, 3 smörjningar med ovannämnda
salva, med pauser på 12 tim. (Furunkler och ej alltför intensivt eksem utgjorde
ingen kontraindikation.) Efter insmörjningarna inpudrades patienten och fick
trikåkläder, så att han slapp att ligga. Bada fick han ej förrän en vecka efter behandlingens
början, för att salvan skulle få lång tid att verka. Kvarstod klåda efter
behandlingen, utan att man knnde märka något recidiv, så gavs lugnande medel: brom
eller validol (åt kvinnor) samt en 10—20 %-\g bromocollsalva.
95

96
På Riehls klinik däremot gavs endast en insmörjning efter badet, varefter patienten
fick gå med tillsägelse att ej bada förrän efter 4—5 dagar.
Enligt uppgift skulle emellertid skabbehandlingen hos Riehl lämna lika goda resulta t
som hos Ehrmanu.
Andra skabbmedel, som ibland användes voro:
Styrax liquid.
Sapon. virid. ää gr 20,o
Axung. porci » 40,o
Cretœ albœ » 10,o eller
B-naphtoli gr 10,o eller
Unguent. simpl > 100,o
Naphtol gr 15,o
Axung. porci » 100,o
Sapon. virid » 40,o
Cretae alb
Balsam, peruvian.
01. Ricini aä part. sequal.
» iO,o eller
De tre sistnämnda medlen ansågos dock ej så bra som de först nämnda.
Furunkulas behandlades hos Ehrmann huvudsakligen med vaccin och ej med bad
eller salvor, vilka ansågos utbreda infektionen. Man tog först reda på, vilken bakterie
som låg till grund för åkomman genom att öppna en pustel och odla från innehållet.
Efter 12 tim. kunde man då se, om det var fråga em staphylococcus pyogenus aurens
eller albus och sedan behandla med motsvarande vaccin. Hade man ej tillfälle att odla,
gav man en biandvaccin. Ehrmann använde vaccinet leukogen, varav han gav injektioner
subkutant eller intramuskulärt var 4:e, 5:e, eller 6:e dag: första gången 5—10
mill. bakt., sedan i ordning 25, 50, 100, 200, 300, 400 mill. Vid den sista dosen
brukade man, om så behövdes, hålla sig ett par tre veckor, ökade sedan vid behov.
Maximaldosen 1 000 mill. Vid sidan av vaccinbehandlingen lades stor vikt vid noggrann
nagelvård, täta ombyten av underkläder och sänglinne samt ej endast tvättning
utan även kokning av desamma. En event. förefintlig diabetes, ikterus eller obstipation,
som kan vara en bidragande orsak till furunkulosen, behandlades naturligtvis
samtidigt. Vaccin behandlingen gav goda resultat vid furunkulos men underligt nog ej
vid sycosis.
Här behandlades därför endast med epilering — när härden var något större än en
tvåkrona med röntgen, eljest med pincett — samt med salvor: ung. sulphurat. Wilkinsoni
eller Brucbs salva, som har följ. sammansättn. :
Hydrarg. oleinic.(5 %) gr 28,o
Vaselini
Oxid. Zinc.
flav » 14,o
Amyli äa » 7,o
Acid salicyl » 1,2
Ichtyoli » l,o
Efter epileringea utväxande hår, vilka på nytt infekterats, ut drogos, varefter stället
penslades med jodsprit. Voro en stor del av de utväxande håren infekterade, gavs en
ny röntgenepilationsdos efter 4—6 veckor.
profylaktiska åtgärder som vid furunkulosen.
Dessutom iakttogos naturligtvis samma
Vad nu slutligen könssjukdomarna beträffar, så kan jag fatta mig kort. Naturligtvis
nck man se en massa vackra och instruktiva fall, men vad behandlingen beträffar, så
fanns egentligen intet nytt att lära. Luesbehandlingen genomföres enligt min mening
bättre hemma hos oss än i Wien. Där ger man en mindre energisk behandling.
l'å Ehrmanns klinik t. ex. gav man, då man behandlade enbart med Hg, endast 5 kurer

under 3 år. Varje kur bestod vanligen antingen av 10 injektioner av 1 cm 3 10 ?»-ig
salicylas hydrargyricus med två injektioner i veckan eller av 20 injektioner av 0,5 cm 3
med en injektion varannan dag. Före varje injektion penslades patientens tandkött
med jodsprit. Neosalvarsan kombinerat med Hg gavs i Wien i stor utsträckning,
på Ehrmanns avdelning åt så gått som alla luespatienter. Kom patienten i tidigt stadium,
innan sekundära symptom framkommit, så exstirperades eller brändes först primär -
skleroscn och närmast liggande vävnad. Vidare gåvos under den första veckan ett par
injektioner salicylas hydrargyricus såsom förberedelse till neosalvarsaninjektionerna.
Sådana gåvos sedan till ett antal av 3—4 med en veckas mellanrum, samtidigt med
att man gav en vanlig salicylas hydrargyricus-kur. Varje neosalvarsandos motsvarade
i allmänhet 0,3—0,4 gr Alt-salvarsan. En dos motsvarande 0,6 gr Alt-salvarsan
överskreds ej. Efter avslutandet av en sådan behandling ställdes patienten på noggrann
klinisk oeh serologisk observation.
Kom patienten under behandling först sedan han inkommit i sekundärstadiet, så erhöll
han tvenne sådana kurer, som ovan beskrivits, med 3 månaders mellanrum och
ställdes sedan på observation. Resultatet uppgavs vara mycket gott.
Hos docent Brandweiner gavs neosalvarsan även polikliniskt med gott resultat.
På Karolinenspital gavs det av docent Leiner i stor utsträckning till späda barn
upprepade dosor av 2 mg. neosalvorsan pr kg. kroppsvikt. Injektionen skedde i vena
temporalis och är med någon övning ej så svår att göra.
Trots att man i Wien i allmänhet ansåg salvarsauet vara ett utmärkt medel, ställde
man sig vanl. synnerligen skeptisk till de många fall av »reinfcktions, vilka beskrivits,
framförallt sedan salvarsanet kommit i bruk. Visserligen äro säkra fall av reinfektion
kända, men å andra sidan vet man, att recidiv bestående av en eller flera papier
med sklerosens kännetecken kunna uppstå hos patienter, som fått kraftig behandling.
Man har t. ex. kunnat konstatera detta hos patienter, vilka omöjligen kunnat utsätta
sig för förnyad smitta, t. ex. hos fångar.
Ulcus molle behandlades med upprepade etsningar med konc. karbolsyra samt efterföljande
pudring med jodoform eller xeroform. Uppkomna buboner öppnades vid
smältning genom ett stort snitt, abscesshålan uttorkades med ett med kompresser omlindat
finger, inpenslades med jodsprit och tamponerades.
Gonorrhé behandlades ung. såsom hos oss. Värdet av den endoskopiska behandlingen
ansågs i allmänhet relativt ringa. Ibland kunde den dock ge goda resultat. Så
t. ex. fann och borttog man en gång endoskopiskt hos en patient, som en tid förgäves
behandlats för täta trängningar, en liten prostatasten, som satt inkilad i colliculus
seminalis. Patienten blev härefter bra.
Sedan jag under 3^2 månad studerat i Wien, avreste jag d. 27 /s till Paris. Resan
förlades över norra Italien, där jag under en vecka vistades i Venedig, Milano och
Strezza vid Lago di Maggiore.
I Paris besökte jag dagligen sjukhuset S:t Louis, som mottager patienter med hudoch
könssjukdomar. Där deltog jag i ronderna hos professorerna Darier och Brocq
samt besökte den stora polikliniken, som ibland mottog upptill 500 patienter per dag.
Som poliklinikläkarna voro intresserade av att visa alla instruktiva fall, hade man stort
utbyte av dessa besök. Jag bevistade även en serie föreläsningar för främmande läkare,
som gåvos av doktor Boutrier. Dessa föreläsningar, varunder en mängd patienter med
hudsjukdomar demonstrerades och mikroskopiska bilder visades, voro synnerligen lärorika
och besöktes av ett tjugutal läkare från Sverige, Danmark, Tyskland, Ryssland,
Rumänien, Brasilien o. s. v.
Den 2 7 / 6 avreste jag från Paris till Frankfurt a. Main, där jag stannade en dag och
besökte professor Herxheimer på hans sjukhus samt deltog i ronden där. Sedan avreste
jag till Stockholm, dit jag anlände d. 1 /i 1914.
~ -143H77. Marinövertäkareiis berättelse.
97

98
Läkareundersökning för flygtjänst.
av
Marinläkaren J. LAGERHOLM.
Bilaga n:r 2.
En läkareundcrsökning i och för lämplighet till flygtjänst är säkerligen fullt lika
viktig som för dykeri- och undervattensbåttjänst, såväl i flygarens eget intresse som i
betraktande av den dyrbara materielen.
Flygningen och i all synnerhet flygningen i aeroplan sätter, såsom erfarenheten
nogsamt visat, den mänskliga organismen i hög grad på prov, och då det med säkerhet
finnes en hel del tämligen latenta ofullkomligheter eller sjukliga tillstånd hos för flygaren
viktiga funktioner, vilka genom en noggrann läkareundcrsökning kunna uppdagas, kan
det bliva ödesdigert, att utan en sådan antaga en flygare. Särskilt viktigt är ju detta,
vad beträffar den militära flygtjänsten.
Såsom stabsläkare på kustflottan har jag haft tillfälle att följa vår marina flygskolas
övningar och fick då anledning att något sätta mig in i dessa förhållanden.
Bland faktorer, vilka inverka på flygaren under flykten hava vi att räkna med det
starka luftdraget, kölden, ljus- och värmestrålningen, trycksänkningen, luftförtunningen
och syreminskningen i luften vid större höjder samt den starka spänningen av nervsystem
och själskrafter m. ni.
Det starka luftdraget verkar avkylande och retande på huden och slemhinnorna.
Kölden är för övrigt i högre luftlager mycket kännbar; temperaturen avtager ungefär
1 grad per 100 meter. I de högre luftlagren bidrager också luftens torrhet till den
retande inverkan på hud och slemhinnor.
För att skydda sig mot kölden och draget måste flygaren vara varmt klädd: porösa
ylleplagg, pälsverk, pälsmössa, som går ned över öronen o. s. v. Även >termoforer» för
händer och fötter äro att rekommendera.
Draget kan också hava en sugande inverkan på örats trummhinna, varför skydd för
öronen även av denna anledning är av nöden. Förändringarna i lufttrycket har också
inflytande på trumhinnorna, i det att vid sluten eustatisk tub en tryckskillnad kan
uppkomma på ömse sidor om dera. Detta skall i synnerhet göra sig gällande vid
hastigare sänkning från högre till lägre luftlager. Obehaget kan ofta avhjälpas genom
sväljnings- och gäspningsrörelser, vilka temporärt kunna öppna tuben och insläppa luft
i mellanörat.
Att äga friska och smidiga trumhinnor är därför av stor vikt för en flygare.
Större tryckdifferenser kunna också inverka på innerörat (labyrinten) och giva anledning
till verklig svindel.
För att skydda ansikte och händer mot köld, luftdrag, värme- och ljusstrålning kan
man insmörja huden med fettämne. Äskulin-(zeozon-)preparat skola hava skyddande
förmåga mot de ultravioletta strålarna.
Det starka luftdraget utövar även en retande inverkan på ögats bindehinnor. Skyddsglasögon
kunna därför också komma i fråga, ehuru de medföra andra olägenheter, kunna
beläggas med imma o. s. v.

Andningen påverkas av luftdraget sa, att inandningen visserligen något underlättas,
men utandningen däremot försvåras. Andningen kan också på större höjder influeras
genom befintligheten av större mängder gas i tarmkanalen, som på grund av det minskade
trycket utvidgas och höjer mellangärdet, så att lungornas vitala kapacitet minskas.
Man bör därför i synnerhet vid höjdflygning hava sin uppmärksamhet riktad på, om
större gasspänning i tarmkanalen förefinnes.
Från motorn kunna genom luftdraget benzinångor, ja till och med stänk av oljedroppar
verka besvärande på flygaren.
Inflytandet av större höjd med åtföljande luftförtunning och lågt lufttryck har
sedan länge varit föremål för fysiologernas studium och vid en mångfald ballonguppstigningar
hava dessa förhållanden experimentellt iakttagits. Under balonguppstigningar till
stora höjder inställer sig småningom (ibland dock helt oväntat) en följd av symptom:
trötthets- och svaghetskänsla, tröghet i rörelserna, andningsbesvär, hastig puls, illamående
och kväljningar samt psykisk depression. Alla rörelser bliva allt mer försvårade,
till och med omstjälpningen av en sandsäck, observationen av instrumenten och dragning
i ventillinan bliva allt omöjligare. Stiger ballongen än vidare, stegras symptomen slutligen
till psykisk omtöckniug, medvetslöshet och död.
Vid bestigningar av höga berg ser man en liknande syraptomkomplex (bergssjuka)
utbilda sig redan vid betydligt lägre höjder (1,000 à 1,500 meter), och härvid ser man ej
sällan också blödningar från slemhinnorna, näsa, mun och ögats bindehinnor inträda.
Man har antagit, att den förhärskande orsaken skulle vara lufttryckets minskning, så
att t. ex. 8lemhinneblödningarna skulle bero på, att blodet vid lågt yttre lufttryck
pressas ut mot kroppsperiferien och uttränger genom de tunnare slemhinnorna. Det
kan dock nu anses fastslaget, att huvudorsaken är att söka i syrebristen i den förtunnade
luften. Även kvävebrist uppstår ju, men tyckes vara utan betydelse.
Tecken på syrebrist börja vid ballonguppstigning visa sig vid en höjd av omkr.
4,500 à 5,000 meter (421—410 mm. bar. tryck), ökas på högre höjd allt mer och vid
9,000 meter (240 mm. bar. tryck) ligger så att säga livets tröskel. Vid denna höjd
dogo också aeronauterna Sivel och Crocé-Spinelli under ballongen Zéniths sorgliga färd
1878. Med syrgasinandning kan man utan risk stiga betydligt högre och teoretiskt är
detta möjligt ända till 10,000 à 12,000 meters höjd, men då blir även den rena syrgasens
tryck otillräckligt för andningen.
Vid bergssjukan uppträda symptomen långt tidigare, redan vid 1,000 à 1,500 meters
höjd och härvid spelar muskelansträngningen vid vandringen och klättrandet en stor
roll, ökande syrebehovet. De nämnda blödningarna från slemhinnorna äro ett långt
ifrån könstant symptom.
Flygningen i aeroplan, som är förenad med en höggradig spänning och ansträngning
av muskler och nerver, gör förutsättningarna för sjukliga symptoms uppträdande mera
analoga med bergssjukan, än vad förhållandet är vid uppstigning i fri ballong, där
relativ kroppslig vila fördröjer, att syrebristen gör sig gällande. Med aeroplan kan
man därför ej tänka sig att uppnå så stora höjder som med ballong.
Den s. k. höjdsvindeln, som är så vanlig vid bestigning av höjder, är säkerligen ett
sammansatt och till stor del psykiskt fenomen. Härför talar den allmänna erfarenheten,
att den alldeles saknas vid uppstigning i ballong hos personer, vilka vid andra
höjdbestigningar tisst icke varit fria från denna känsla, samt att den till stor del kan
bortarbetas genom övning och vana såsom t. ex. hos sjömän, som gå till väders, eller
hos sötare och plåtslagare, vilka ofta kunna visa glänsaude prov på sin frihet från
höjdsviudel. Från en ballong ter sig landskapet såsom något främmande, i renaste
fågelperspektiv, och man saknar den uppskattning av höjden, som förefinnes vid bestigning
t. ex. av ett torn eller en bergstopp och som kanske bidrager till svindelkänslans
utlösande.
I ett aeroplan är ju förhållandet likartat. Vid flygning över bergstrakter, över storstäder
o. d., då en störande inverkan av omgivningen kan göra sig gällande, uppgiva
dock flera flygare, att de haft obehagliga om också hastigt övergående känslor av svindel-
99

100
liknande natur samt en känsla av sammandragning i blåstrakten, liksom man ej sällan
förnimmer i en gunga eller då en hiss sätter sig i gång nedåt. Så hände det t. ex.
Latham, då han en gång på ringa höjd passerade över Eiffeltornet.
Svindel kan dock vara ett symptom av verkligt sjukliga tillstånd i nervsystemet
(lilla hjärnan) eller i innerörat (labyrinten), där vi som bekant hava ett särskilt organ,
jämviktsorganet, vilket oberoende av synen och sensibiliteten tjänar att kontrollera vårt
läge i rymden, våra lägeförändringar och rörelser.
Jämviktsorganet består huvudsakligen av de s. k. halvcirkelformiga gångarna, egendomligt
anordnade i rummets tre dimensioner, varvid den högra och den vänstra sidans
organ komplettera varandra och tillsammans bilda ett system. De strömningar, vilka
vid huvudets lägeförändringar uppstå i gångarnas endolymfa, inverka genom de s. k.
otoliterna på hårformiga bildningar utgörande ändapparater av den vestibulära grenen
av hörselnerven. Denna står i förbindelse med lilla hjärnan.
Hos fåglarna är jämviktsorganet särdeles högt utvecklat, hos människan tyckes det
däremot spela en underordnad roll. Det finnes nämligen en mängd andra förrättningar,
vilka tjäna till orienteringen i rummet och preciseringen av våra rörelser och vilka
samverka med jämviktsorganet samt kunna kompensera och mer eller mindre fullständigt
ersätta detsamma. Härtill tjäna ögat — såväl dess näthinna som dess muskelapparat —
och vidare de talrika centripetala intrycken från muskler, senor, fascier, ben, leder, kort
sagt från rörelseorganen själva. De låta oss förnimma ställningen av våra lemmar,
kontraktionstillståndet hos våra mnskler m. m. och man har härvid urskilt flera olika
sinnen: muskelsinnet, kraftsinnet, rörelsesinnet o. s. v. Alla dessa förnimmelser äro
av allra största vikt för regleringen av våra kroppsrörelser och varje även den skenbart
enklaste rörelse fordrar säkerligen en utomordentligt mångfaldig sammanordning av
muskelkontraktioner. En motorisk bana för de under viljans inflytande stående musklerna
går genom lillhjärnan, vilken tyckes hava ett särskilt viktigt inflytande på koordinationen
och på denna väg är det möjligt, att förmedlingen mellan förnimmelser och
rörelser kan ske, utan att medvetandet helt deltager och således mera reflektoriskt.
Den anatomiska förbindelsen mellan vestibularnerven och lilla hjärnan, ryggmärgen
och ögonmusklerna förklarar sålunda betydelsen av den statiska labyrinten för reglering
av kroppsjämvikten, muskeltonus och ögonrörelserna. Sjukdomar i den statiska labyrinten,
i lilla hjärnan eller förbindelserna dem emellan äro åtföljda av svindel, rubbningar
i orienteringsförmågan, jämvikten och gången (vestibulär eller cerebellar atasi).
I följd av förbindelser med kärnområdet för vagus-nerven kunna även kväljningar och
kräkningar uppträda. Även sjösjukan anses numera till stor del vara av labyrintärt
ursprung.
Det fordras nu för att kroppens prestationsförmåga och så att säga slagfärdighet
skall vara fullständig, att samtliga dessa apparater äro intakta och uppövade, ehuru
visserligen en del kunna mer eller mindre ställföreträda varandra, genom att de friska
organen skärpa sin verksamhet. Huru väl orienterar sig t. ex. icke den blinde i rummet,
så länge han kan utnyttja sin känsel; dövstumma kunna trots förstörelse av labyrinten
väl röra sig och orientera sig. Dock visa sig vid närmare undersökning åtskilliga defekter
härutinnan; så uppgives t. ex. att dövstumma vid simning, då de dyka med
huvudet under vattnet, ej alls kunna finna sig till rätta och ej hava föreställning om
sitt huvuds och sin kropps läge.
Ett objektivt iakttagbart symptom av labyrintaffektion, vilket experimentelt kan utlösas,
är den labyrintära nystagmus och är av stort diagnostiskt värde. Det är framför
allt Barany, som vi hava att tacka för exakta metoder att undersöka de statiska fenomenen.
Den labyrintära nystagmus består av rytmiska rörelser av ögongloberna med
en långsam sido- och en hastig tillbakagående fas. Att ingå i detaljer om dessa symptom
och undersökningsmetoder skulle här bliva för vidlyftigt, jag vill endast betona deras
betydelse och i korthet anföra den ordning, i vilken de statiska undersökningarna böra ske.
Undersökningen har att börja med prövning på nystagmus, vilken kan framkallas
såväl genom kalorisk retning (otokalorimeter) som genom mekanisk (kompression eller

101
aspiration) och galvanisk. Nystagmus prövas vid huvudvridningar och genom snurrning
av hela kroppen i vridstol åt höger och vänster (tiden för sefternystagmuss bestämmes
därvid med klocka). Därpå prövas eventuellt den kompenserande vridning av bulberna,
som uppträder vid sidoböjning av huvudet mot högra resp. vänstra axeln och visar sig
i en mot huvudböjningen motsatt riktning (8—12 grader). Barany har angivit ett
instrument för mätning av denna s. k. »Gegenrollung».
Nu prövas möjligen befintliga rubbningar i koordinationen; enligt Barany äro de
ataktiska rörelserna icke att betrakta såsom kompensationsförsök i följd av svindel och
nystagmus utan såsom parallella följdfenomen och kunna utlösas reflektoriskt genom
vestibulär retning. Böjelsen för fall åt höger eller vänster ändrar sig vid olika huvudställning.
Labyrintsvindel ändrar sig icke vid slutna ögon, optisk upphör däremot.
Vid prövningen måste ögonen vara förbundna för att utesluta ögats bidragande till
jämviktsregleringen. Fungera labyrint och sensibilitet normalt, så uppträder vid förbundna
ögon ingen jämviktsrubbning. Man låter nu försökspersonen med förbundna
ögon stå på ett eller båda benen och på tårna, gå, göra vändningar, böja sig framåt
och bakåt, åt sidorna, hoppa på ett ben framåt och bakåt. Stein har angivit en
goniometer d. v. s. ett lutande plan, på vilket man låter patieuten under försöken stå,
varvid man uppmäter den vinkel, vid vilken han faller (normalt 30 gr., hos labyrintsjuka
ofta blott några få grader).
För prövning av Ullhjärnans funktioner finnas schemata uppgjorda. Ett av Babinski
angivet symptom är s. k. »adiadochokinesi» d. v. s. omöjlighet att omväxlande efter
varandra hastigt innervera såsom agonister och antagonister verkande muskler t. ex.
pro- och supination. Barany har angivit det s. k. »pekförsöket», som tillgår sålunda:
försökspersonen sitter i en stol med förbundna ögon och berör med den utsträckta
armens pekfinger undersökarens framhållna finger, sänker därpå armen sträckt ned på
sitt knä och höjer honom åter mot undersökarens orörligt framhållna finger. Vid normal
koordination skall han göra detta utan undantag riktigt.
Barany anser nu visserligen, att vestibularapparaten hos människan endast spelar en
underordnad roll, men organet kan säkerligen uppövas och måste då vara av mycket
stor betydelse för den viktiga och fina balansering, som flygning med aeroplan förutsätter.
Nervsystemet tages i hög grad i anspråk vid flygning i aeroplan. Flygaren befinner
sig under flykten i en oavbruten kroppslig och själslig spänning, som i högsta grad
prövar hans nervsystem. Han måste snabbt och säkert reagera för alla aeroplanets
rörelser och detta i rummets alla tre dimensioner: rörelsen framåt, rörelsen uppåt och
nedåt, lutningen åt sidorna.
Den starka spänning, i vilken aviatörens själsförmögenheter och hans nervsystem
under flykten oavlåtligt befinna sig, utgör med säkerhet det viktigaste inflytandet på
hans organism och förorsakar den utmattning ^id längre och farligare flygfärder, som
kan bliva ödesdiger och givit anledning att uppställa en särskild sjukdomsform, »flygaresjukan»
(mal de 1'aviateur), vilken därför endast i vissa avseenden har likhet med
bergssjukan. Chavez, som efter sin bekanta, djärva flygning över alperna vid själva
målet störtade med sitt aeroplan, dog icke av sina skador i fallet (benbrott) eller av
höjdens och köldens inverkan (högst 1,800 meter) utan fastmer av den djupgripande
kroppsliga och själsliga kraftuttömning, som den långa spännande flykten åstadkommit.
Många flygare hava vid slutet av en ansträngande färd i följd av utmattning överfallits
av en obetvinglig sömnlust, så att de måst uppbjuda all sin energi för att ej
giva vika och hava till och med anträffats efter landningen i djup sömn bredvid sitt
aeroplan.
Ett egendomligt symptom, som ofta observerats, är urinträngning, vilken ej sällan
vid ansträngande flykter pinsamt gjort sig gällande.
Grunddragen av en låkareundersökning för flygtjänst kunna vi nu sammanfatta i
enlighet med det föregående.
1 anamnestiskt hånseende är det av vikt att före nndersökning av nervsystemet efterforska
om några anlag för nerv- eller sinnessjukdomar finnas i den sökandes släkt.

102
Vidare utrönes, om deu sökande geuomgâtt migra sjukdomar, som särskilt disponera
för öronlidanden, hjärtlidanden o. s. v. såsom skarlakansfeber, ledgångsreumatism m. in.
samt i övrigt vilka sjukdomar han sedan barndomen haft. Ögonåkommor, såsom
phlykten, strabism, dubbelseende, flimmer o. s. v. böra därvid hävas i åtanke. Anlag
för svimningsanfall, kramp, företeelser av möjligen epileptisk natur o. d. efterforskas,
samt om den sökande genomgått någon svårare kroppsskada (operation, benbrott, vrickning
m. m.), som kan hava inverkat på rörligheten av leder och lemmar.
Av vikt är även att känna, om den sökande är van vid dagligt bruk av spirituösa,
nikotin eller andra stimulantia och huruvida saknaden av sådana under t. ex. en hel dag
vållar avsevärda obehag.
Undersökningens gång framgår bäst av följande formulär, som jag delvis efter tysk
förebild uppställt. (Vorschriften ftlr die ärtzlirbe Untersuchung von Luftfabrzeugftihrer,
Deutseher Luftfahrer-Verband, Luftverkehrs-Ordnung von 1 Jan. 1914).
Namn:
Titel (samhällsställning, yrke):
Födelsedag och år:
Bostad :
1. Gör den sökande intryck av en frisk och stark individ?
2. Finnas missbildningar, kroppslyten, följder efter kroppskador eller operationer i
ben, leder, muskler, senor eller hud?
Vilka?
Vilket inflytande hava de pä funktionsdugligheten?
3. Finnas sjukdomar i andningsorganen?
(Andningsfrekvens i vila och efter 10 knäböjningar?)
4. Finnas sjukdomar i hjärtat eller kärlsystemet?
(Pulsfrekvensen i vila och efter 10 knäböjningar? samt 3 minuter senare?
5. Finnas sjukdomar i bukorganen?
6. Är urinen fri från socker och äggvita?
7. Ögonundersökning:
a) Bulbernas och ögonlockens ställning och rörlighet?
b) Beskaffenheten av ögonlocksränder, bindehinnor och tårkanaler?
c) Muskeljämvikt:
Skelning? Dubbelseende?
d) Synskärpa:
Utan korrektionsglas, höger: ? venster: ?
Med korrektionsglas, höger: ? venster: ?
e) Synfält?
f) Adaption och nattsyn?
g) Stereoskopisk syn?
h) Färgsinne?
i) Pupillreaktion för ljus?
Direkt? Konsensuellt? På konvergens?
k) Förändringar i ögonbotten?
8. Hörselundersökuing:
På vilket avstånd uppfattas viskning? Höger: Venster:
Stämgaffelförsök:
enligt Weber? .. enligt Rinne?
9. Undersökning av jämviktsinne, muskelsinne, koordination o. d.:
a) Spontan nystagmus?
b) Kalorisk nystagmus i optimumställning?
c) Undersökning i vridstol?
d) Undersökning med förbundna ögon: (stå på ett ben, på tå, gå, göra
vändningar, böja sig framåt och bakåt, åt sidorna, hoppa på ett ben
framåt och bakåt).

103
c) Steins försök med lutande plan?
f) Baranys pekförsök?
10. Finnas sjukdomar i nervsystemet för övrigt?
a) Reflexernas förhållande:
b) Darrning? Pareser? Atrofier?
c) Sensibilitet?
d) Finnas ärr efter tungbett?
e) Företer den undersökte ett oroligt, nervöst väsen?
f) Finnes för övrigt något påfallande hos den undersökte i psykiskt hänseende?
11. Övriga anmärkningar:
12. Slutomdöme:
År den undersökte lämplig till förare av acroplan? (flygskepp? luftballong?).
Fordringarna för lämplighet till förare av fri ballong, styrbart luftskepp och aeroplan
sättas av Deutscher Euftfahrer-Verband lika. Emellertid erbjuda dessa tre f. n.
existerande huvudtyper för den moderna luftseglingen rätt betydande olikheter i avseende
på de kroppsliga och själsliga fordringar, de ställa på sin förare, såsom vi av
det föregående kunna första.
Vid den fria ballongen, som följer med vinden, bortfaller sålunda till största delen
det starka luftdraget, den bundna kroppställningeu och den oavlåtna spänningen och
ansträngningen att styra och hålla jämvikten, under det att de inflytanden, som betydlig
höjd med åtföljande luftförtunuing o. s. v. äga, ännu så länge mest gälla den
fria ballongen. Det styrbara luftskeppet intager i dessa avseenden en mellanställning.
För aeroplananförare måste de strängaste fordringarna gälla.
Deutscher Luftfahrer-Verband lämnar i sina bestämmelser vissa ledningar för bedömandet
av duglighet eller oduglighet. Om ärftliga anlag för betydelsefulla sjukdomar
finnas, böra fordringarna ställas särskilt höga. Den kroppsliga styrkan kan prövas
genom t. ex. upprepade lyftningar av 20 kg. tunga säckar. På den fullkomliga rörligheten
av alla leder sättes stor vikt. Hjärtfel, arterioskleros, svindel föranleda oduglighet,
likaså lomhördhet ä båda öronen, krouisk otorrhc och rubbningar av jämviktssinnet.
Vad synen beträffar, tilllåtas lägre grader av närsynthet: flygaren måste
dock i så fall skriftligen förbinda sig att under flykten bära och i minst två exemplar
medföra de förordnade korrektionsglasen. Sektorformiga inskränkningar i synfälten
böra särskilt beaktas.
Varje tjänsteläkare kan utfärda intyg enligt förbundets bestämmelser, dock hänvisas
de sökande vanligen till särskilda »förtroendeläkare». Efter undersökningen kan i
tvivelaktiga fall en efterundersökning äga rum genom en kommission, där minst en
specialist är konjungerad. Om den undersökte förklarats oduglig, har han rätt till
efterundersökning genom kommisson.
Då förmodan finnes, att dugligheten efter någon tid kan gå förlorad, äger läkaren
att angiva, hur snart en efterundersökning är nödvändig.