Att strypa en tumör - Ergo

More documents

Recommendations

Info

18 / PORTRÄTT Vad Madde inte vet om kommunikation är inte värt att veta. Man kan dela upp människor i många olika grupper och kategorier. Det är skönt tycker de fl esta. Att veta vem som är kvinna och vem som är man, vem som är äldre, vem som är yngre, vem som är kristen, vem som pluggar till läkare och vem som jobbar som nagelteknolog. Vissa kategorier är snävare än så. Det fi nns människor som plockar bort russinen från lussebullen, det fi nns människor som läser tidningen baklänges och det fi nns människor som helst inte vill prata hos frisören. Själv tillhör jag den sistnämnda gruppen. Jag pratar inte i frisörstolen. Är fullkomligt nöjd med att läsa en bok eller bläddra i Damernas Värld då saxen, och personen vars hand saxen sitter i, förändrar mig, förbättrar mig. Jag vill inte ge respons på några fraser utanför kategorin hår. Detta är inga översittarfasoner, det är bara så det är och jag tror att frisörerna får prata tillräckligt under en dag ändå. Det har emellertid inte alltid varit så. Det fanns en tid då jag mötte en spegelbild som både pratade och skrattade. Det fanns ett undantag. Detta undantag bär namnet Madeleine Sundberg, men kallas Madde. Och jag har precis återfunnit henne. MADDE KAN BLANDA FÄRGEN koppar med exakt precision. Madde är kvinnan jag 2005 kunde prata om i alla sammanhang, och få respons, eftersom alla jag träffade klippte sig hos denna behagligt personliga frisör. Antagligen gör de fl esta det fortfarande, hon tog nämligen med sig ungefär femtio procent av sin ex-salongs klientel då hon bytte ”stol”. Och de som inte hängde med var kanske sådana som jag, som inte fattade någonting, som trodde att hon blivit headhuntad av en salong i en större stad, i en större värld och försvunnit ur Uppsalasfären. Madde är ett socialt geni och dessutom en äkta hårkonstnär. En klippning hos Madde är ett koncept. Ett koncept som inkluderar syrliga skratt, vardagsfi losofi och en förbannat fi n frisyr. Jag njuter av att höra henne prata. Inte bara då hon pratar om sin pojkvän eller om sina vänner, som hon för övrigt haft sedan lågstadiet, utan kanske mest då hon teoretiserar yrket. Hon kan prata om en klippning som om allt baserades på psykologi. ”En fråga kan ge svar på 100” betyder att om man frågar om kunden kommer direkt från jobbet och får svaret nej vet man att kläderna han eller hon har på sig just där är kundens stil och denna stil i kombination med samtalston säger en hel del om personligheten, och personligheten avgör vilken frisyr personen ifråga kräver och behöver. Madde kan också prata om svårigheten i kommunikation vid klippning. Det kan låta ungefär såhär: – Det kunden tänker är sällan det kunden säger och det kunden säger är inte vad jag hör och vad jag hör är inte vad kunden ser i spegeln då jag har hört klart. Tänk dig en teckning där det fi nns pilar mellan kunden och kundens pratbubbla, frisören, saxen och spegeln. En kommunikationskedja som ibland brister och när den brister så vågar de missnöjda nästan aldrig påpeka det. Att de är missnöjda. De tror att de sårar mig, men jag tar inte sådant personligt. Att en permanent går ur på en vecka är inte mitt fel, inte heller hårläggningens fel utan det kan handla om väder eller hur kundens hår mår för tillfället. Ergo #12 / 2008 Socialt geni och äkta hårkonstnär MÖTEN I DEN ANDRA STADEN Ergo tittar i en serie närmare på livet utanför den akademiska världen i Uppsala. ” En klippning som inkluderar syrliga skratt, vardagsfi losofi och en förbannat fi n frisyr.” Foto: Sofi e Toftgård Jag suger åt mig hårkunskap. Och hon fortsätter: – Vi får kurser i kommunikation, visste du det? Där får vi se tafatta fi lmer om människor iklädda svart kåpa, i frisörstol, berätta om hur mycket de hatar då frisören trycker in handdukssnibben i deras öron efter hårtvätt. Men att frisören inte förstår då de säger ifrån. Vi fnissar feminint. Precis som vi fnissar åt diskussionen om när, i våra liv, vi varit som fulast. Jag är förtjust i tanken om att hon var ett högljutt, frågvist och argt barn med alldeles för stora tänder. Som till och med farmor blev trött på. Med rött hår. JAG HAR MADDE I MIN TELEFONBOK. Jag har druckit grönt citruste i Hårcompaniets personalrum. Det är jag stolt över och jag vet inte varför. Madde upprepar hela tiden mitt namn då hon pratar med mig. Vill du se hur vår centraldammsugare fungerar Sofi e, ta en kaka Sofi e, vad fi n du är i håret Sofi e, ledsen att jag gäspar hela tiden Sofi e. Det är ett retoriskt grepp och hon fångar mig i det. Jag vill stanna i hennes värld, där det luktar blommigt av hårspray, där lamporna lyser så starkt att de antagligen förmedlar D-vitamin, där det springer omkring en liten, liten svartvitfl äckig hund som är glad fastän han knappt syns och där jag får känna mig som en efterlängtad samtalspartner. Det är inte bara jag som känner så här. Maddes pappa också. Han brukar komma förbi salongen och dricka kaffe då han har tid. Snacka gött. Men det är heller inte bara jag och Maddes pappa som känner så här. Alla hennes kunder gör det. Gissar jag. För de kommer nästan alltid tillbaka. Och tillbaka. Och tillbaka. SOFIE TOFTGÅRD
Ergo #12 / 2008 ESSÄ Såga rättvist! All litteratur är inte lika bra. Men ingen roman förtjänar en kritiker som redan från början har domen klar för sig och sedan använder recensionen till att föra sina anklagelser i bevis, skriver Sofi a Ohlsson Djerf. Kritikern ska inte dansa naken på författarens grav, även om han skulle ha lust till det, säger författaren Theodor Kallifatides och påstår samtidigt att svensk litteraturkritik misslyckats med konsten att bedöma alla romaner efter samma värderingar. Det är ett skarpt yttrande som kräver bakgrund, förklaring, utredning. Hur mår den svenska litteraturkritiken idag? ”Olycksfågeln”, Camilla Läckbergs kriminalroman om polisen Patrik Hedström, blev en enorm läsarframgång men uppmärksammades sparsmakat i kulturpressen. Theodor Kallifatides roman ”Mödrar och söner” följdes av spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna, och fi ck senare Siripriset 2007. Dessa böckers mottagande i Dagens Nyheters, Sydsvenska Dagbladets och Göteborgs-Postens recensioner ger en blygsam fi ngervisning om vilka spelregler som gäller i dagens Litteratursverige. Recensionerna av Olycksfågeln fylls av nedvärderande ord och vardagliga uttryck som ”morsan”. Redan i rubriken ges ett negativt omdöme där ord som ”småttigheten” och ”brister” får sammanfatta läsupplevelsen. Fokus ligger på händelser runtomkring; ”bröllopsbestyr” och ”bullbak” blir mer analyserade än spänningen och morden. Recensenterna uppehåller sig vid ovidkommande detaljer som författarens ålder. Göteborgs- Postens Mats Johnson avslutar exempelvis sin recension med följande omdöme: ”deckarförfattare i den hårdkokta genren brukar tacka kriminaltekniker, pensionerade mordutredare och annat yrkesfolk för att visa att man har gjort sin hemläxa. Läckberg, född 1974, tackar utöver ett par konsulter på Tanumshede polisstation sin mormor, farmor och farfar för att de ställt upp som barnvakter. Det är faktiskt lite rart”. En omotiverad kritik, ett övertramp som saknar motsvarighet bland recensionerna av Mödrar och söner. Kallifatides ålder eller familj nämns överhuvudtaget inte, istället ligger fokus på språket, berättargreppen, motiven. Jämförelser görs ständigt med Kallifatides tidigare romaner. Recensionerna av Mödrar och söner tilldelas dessutom fl er ord, är mer personligt skrivna, har en väl avvägd disposition, ligger stilistiskt högre och tar till sin hjälp uttryck som ”stoisk” och ”janusansikte” och stilfi gurer som alliteration. Recensionerna av Kallifatides roman saknar externa jämförelser, medan Läckberg jämförs med både Maria Lang och Val McDermid. Det visar att Kallifatides blivit en känd och erkänd svensk författare, någon att räkna med, någon som inte behöver jämförelser, men det visar också hur liten plats Läckberg tilldelats i detta litterära drama. Självklart ska de olika recensionerna skilja sig åt, de måste skilja sig åt. All litteratur förtjänar inte rosor och en författare måste tåla ris. Men vad ingen litteratur förtjänar är en recensent som redan på sida ett har domen klar för sig och sedan ”Det är till syvende och sist författaren som drabbas av denna snedvridna kritik.” Sofi a Ohlsson Djerf läser till journalist. Texten bygger på hennes C-uppsats i litteraturvetenskap. använder recensionen för att bevisa riktigheten i sitt påstående. Litteraturen förtjänar en recensent som fördomsfritt öppnar pärmarna, bedömer efter lika och relevanta premisser och sedan ger ett omdöme underbyggt med argument och genomtänkt disposition; i ett sådant fall får recensenten tycka hur mycket och hur illa hon vill. Vad har då kulturchefer och recensenter att säga till sitt försvar? Jonas Thente, litteraturredaktör på Dagens Nyheter, hävdar bestämt att det inte fi nns några som helst skillnader mellan recensioner av olika genrer ”om du syftar på genrelitteratur (deckare/fantasy/chicklit) så skall det inte skilja sig åt där heller – förutom att de senare formerna mer sällan recenseras.” Upsala Nya Tidnings kulturchef Bo-Ingvar Kollberg menar också han att alla romaner bedöms på samma grunder: ”det fi nns kriterier som skiljer god litteratur från dålig; ett fi nt berättande, skickliga personteckningar och en bra komponerad historia”. Av samma åsikt är Magnus Eriksson, Svenska Dagbladets recensent som även håller i kursen ”Att läsa och förstå kritik” vid Växjö högskola. Han ser inga problem med den svenska litteraturkritiken, ”den litterära bevakningen här är bättre än i många andra länder. Alla genrer ska behandlas lika och det gör vi på Svenska Dagbladet”. Att olika genrer ges olika mycket utrymme, olika fokuseringar, olika ordval och olika premisser verkar ha gått genomskinligt, tyst, tyst förbi. Det är till syvende och sist författaren som drabbas av denna snedvridna kritik. Verket och författaren står i fokus i recensionen; det är berättaren som har skrivit ett verk som litteraturkritikern ska recensera. Utan författare ingen recension. Theodor Kallifatides drömmer om en idealisk, stor litteraturkritik, en litteraturkritik som är ”en självständig verksamhet ungefär på samma sätt som när en musiker tolkar ett verk. Kritikern tolkar boken, relaterar till andra böcker från andra tider och länder, skapar ett sammanhang, öppnar möjligheter till en ännu djupare förståelse”. Läckberg har klarat sig bra på den svenska litterära marknaden trots liten uppmärksamhet på kultursidorna och slarvigt skrivna recensioner, men inte alla författare kan överleva utan rättvisa recensioner. För recensioner får följder för den litterära verksamheten, får följder för vilka romaner som köps in till svenska bibliotek, får följder för vilka böcker som nomineras till skrivpriser och för vilka författare som sitter i tv-sofforna. Recensionerna får följder trots att de inte ensamma avgör hur många böcker som säljs på marknaden. Därför ska alla romaner bedömas efter lika värdepremisser. Och därför ska inte kritikern ”dansa naken på författarens grav”. Malin Nauwerck, Edinburgh Vikingablod KULTUR / 19 Svenskar som är utomlands har alla stött på dem. De som tror att Scandinavia = Utopia. I Edinburgh kallar vi dem Scandinavian lovers. Att vara Scandinavian lover sträcker sig långt bortom att handla på Ikea eller tro att alla svenskar är långa, blonda och snygga. Det är mycket mer perverst än så. I Skottland är skandinav nämligen = viking. Skottarna betraktar vikingarna delvis som sina, för på 900-talet fl yttade en hel del norrmän hit som bosättare. Uppenbarligen kom de bra överens med högländarna och assimilerades snabbt in i samhället – det är därför det fi nns dialektala ord här som påminner om svenska, exempelvis “bairn” (barn), “greet” (gråta), “fl it” (fl ytta) och “whit ye efter?” (vad är du ute efter?) Eftersom Skottland har ett ganska känsligt förhållande till England (tänk Braveheart), betraktas vikingarna fortfarande i hög grad som allierade. Till skillnad från engelsmännen avstod vikingarna från att bränna ner byar, våldta och massakrera de stackars strävsamma högländarna som inte ville någonting annat än att vara ifred. Skottarna hedrar vikingarna till exempel genom att ha på sig vikingahjälmar på gatorna. (Det bör nämnas att det inte alltid är positivt att vara viking. “You were all about raidings”, säger en kille anklagande till mig och jag känner mig lika handfallen som när en norrman en gång skällde ut mig för att jag inte hjälpte Norge under andra världskriget.) NYLIGEN SÄNDES ETT TV-PROGRAM i Skottland som hette “True Blood of the Vikings” (obs sant!). Programidén gick ut på att spåra vikingagener hos befolkningen i små skotska, inavlade byar i Högländerna. Efter att programmet hade sänts var alla i Skottland säkra på att de var av ädel vikingabörd. Det var förstås jättebra – ytterligare ett sätt att markera avstånd gentemot England. Med andra ord tycker skottarna att de har mer gemensamt med mig i egenskap av renblodig skandinav än vad de har med det engelska förtryckarpacket vars gener lär vara rejält uppblandade vid det här laget. Träffpunkten för Braveheart-fans och Scandinavian lovers är kursen i fornisländska, old Norse, på Scandinavian department. Den består av mig och tre män. Två wannabe-vikingar från Nordamerika och en riktig viking från Skottland (åtminstone enligt egen utsago – han har fått sina gener undersökta). Den ene nordamerikanen äger E-types samlade album. Den andre har ett specialintresse i vikingabåtar och medeltida slagfält. Nästa vecka ska han ha en presentation om svärd. För dem är jag kursens exotiska inslag och efter ett tag inser jag att det någonstans faktiskt är smickrande. Som svensk är jag inte reducerad till Abba den här gången – utan till viking. I Sverige ser jag ut som resten av befolkningen, i Skottland är jag en valkyria. Därför rullar jag mina tungspets-R, spänner musklerna och håller tillsvidare tyst om mitt blonderade hår och tyska påbrå.
Page 1 and 2: Uppsala studentkårs tidning. Grund
Page 3 and 4: Ergo #12 / 2008 NYHETER / 5 Mansdom
Page 5 and 6: Ergo #12 / 2008 Juridicums lärare
Page 7 and 8: Ergo #12 / 2008 Endast tillväxtfak
Page 9 and 10: Ergo #12 / 2008 På Vaksalagatan 6
Page 11 and 12: Ergo #12 / 2008 NYHETER / 13 Simin
Page 13 and 14: Ergo #12 / 2008 FORSKNING PÅGÅR D
Page 15: Ergo #12/ 2008 Owe Wikström är pr
Page 19 and 20: 22 / NATIONERNA Ergo #12 / 2008 2/1
Page 21 and 22: 24 / KALENDARIUM VÄLKOMMEN TILL ER
Page 23 and 24: KÅRSIDORNA Vikten av engagemang Ja

Att strypa en tumör - Ergo

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?