Att strypa en tumör - Ergo

20 / RECENSIONER Ergo #12 / 2008
Betygen sätts i skala 0–5
BÖCKER
Idyll som övergår i tragedi
Huset vid moskén
av Kader Abdolah
Norstedts
Huset vid moskén
vimlar av människor.
Familjen som bor där,
med Agha Jan som
överhuvud, ansvarar
för att hålla efter moskén
och de har låtit
nyckeln till helgedomen
gå i arv i generationer.
De står för kontinuiteten
medan nya
imamer avlöser varandra
med sina olika karaktärer
och budskap.
Familjen lever mycket
traditionellt och de
förväntas vara förebilder
i samhället eftersom
de är kopplade till
moskén. Samtidigt präglas huset av stor öppenhet. Invånarna
har koranen som sitt ideal, men varje dag begår de
mänskliga misstag, stora och små. Det hör till livet.
I huset bor fl era karismatiska kvinnor, men det är tydligt
att de är underställda männen. Och de kvinnor som inte
själva har tagit sig makt eller har turen att vara gift med
någon som lyssnar på dem, de förpassas till mörkret och
har bara ett värde som mor till en son. Detta förtryck och
andra kulturella och religiösa krav antyds ligga till grund
för den utveckling som sedan sker och löper amok.
Personerna i boken upplever dock att det största hotet mot
deras livsstil och kultur är infl ytandet från Amerika, genom
den värdsliga ledaren för landet, Shahen. De vänder sig till de
muslimska ledarna, ayatollorna, för vägledning och trygghet,
men det visar sig att det istället är just ayatollorna och deras fanatiska
islamism som är på väg att störta dem i fördärvet.
Den nya islamistiska regimen kränker fl era av de ideal
som familjen alltid förknippat med islam. Zinat, en av
kvinnorna i huset, blir torterare i ett kvinnofängelse. Hon
säger att hon bara gör som Allah har bett henne, men de
andra känner inte igen den Allah som skulle be om något
sådant. De anser att tro i första hand är en personlig fråga;
något som visserligen svetsar samman människor men
som måste komma inifrån. Detta gör att de stämplas som
fi ender till islam.
Från en ganska idyllisk skildring övergår berättelsen i en
krigsscen där familjen nästan förvånat ser sina närmaste
anhållas och avrättas. De människor som de har litat på
överger och förråder dem, och den religion de fortfarande
håller högt missbrukas och vänds emot dem.
Boken ger insikt i tankegångar, samhällsrörelser och vardagstragedier
i revolutionens Iran. Författaren med pseudonymen
Kader Abdolah fl ydde från Iran till Holland där
han fortfarande bor.
FILM
Kall skräck med nyanser
Låt den rätte komma in
Regi : Tomas Alfredsson
Filmstaden
KLARA JOHANSSON
John Ajvide Lindqvist har inrett ett eget rum i den svenska
litteraturen. I gränslandet mellan högt och lågt - mellan
skräckgenren och modern dystopi - berättar han om
smuts, ondska och ensamhet. Och om osäkerhet. I Ajvide
Lindqvists böcker är osäkerheten ett karaktärsdrag hos
trasiga och av livet misshandlade rollfi gurer. Samtidigt
blir den också ett tillstånd hos läsaren, som leds in i värld
som till förvillelse liknar vår svenska vardag, men där hela
den gotiska traditionens skräckgalleri har tagit plats.
I “Låt den rätte komma in” är det vampyren som gör ett
återbesök i den svenska förorten. Tidigt åttiotal i Blackeberg
utanför Stockholm. Oskar (Kåre Hedbrant), en mobbad
12-årig pojke, ser en jämnårig fl icka fl ytta in i grannlägenheten.
Ett antal mord sker i trakten. Flickan Eli (Lina
Leandersson) bor med en man, kanske hennes pappa, som
heter Håkan (Per Ragnar). Håkans uppgift visas snart för
tittaren - han mördar åt Eli. Mellan Oskar och Eli växer
vänskap och kärlek fram. Eli blir ett stöd i kampen mot
mobbarna, Oskar överger inte Eli trots att han efter hand
förstår att hon är vampyr.
I sin fi lmversion har Alfredsson på ett magnifi kt sätt
lyckats hitta ett bildberättande som förmedlar Ajvide
Lindqvists stämningar. Vi möter en kall och färglös, men
ändå nyansrik, värld. Inte olikt Roy Anderssons tidlösa
svenska landskap, men med en helt annan fi lmisk optik.
Här söker kameran hela tiden upp delarna av scenrummet.
Fönsterhaken, telefonen eller Rubiks kub - alla får
de närbilder förärade. När kameran inte går nära, växlar
Alfredsson ändå hela tiden fokus. Förmål och ansikten
träder ut och in i suddighet eller skuggor. Ibland -
men inte ofta - beledsagade av tidstypisk rekvisita i
bild och på ljudspår. En radiosignatur, en leksak, en
skiva med Gyllne Tider. Sedan kommer vi naturligtvis
också nära huvudpersonernas ansikten. Hedbrant
och Leandersson är helgjutna i sina roller De gör inte
så mycket, men det behöver de inte heller. Här gör Alfredssons
kamera jobbet.
Huvudrollsinnehavarnas underspel och den dystra
scenografi n skapar alltså tillsammans med det precisa
och sparsmakade bildspråket en fi lmisk parallell
till förlagans litterära stil. När det gäller berättelsen
är dock relationen till Ajvide Lindqvists roman inte
lika kongenial. Utan att jag vet riktigt hur det går till
transformeras den dystra och kusliga moderna saga
som jag för några år sedan läste till en effektiv fi lmberättelse
om hämnd, vänskap och övermänsklighet - eller
om fantasi. Ibland dras mina tankar ofrivilligt till
Pippi Långstrump, eller Karlsson på taket. Den ensamma
pojkens behov av stöd förkroppsligas i en räddare,
i en allsmäktig ängel som står utanför vardagen.
MUSIK
Förutbestämd perfektion
Tiger Lou
“A partial print”
(Startracks)
PER VESTERLUND
På något märkligt sätt får jag ibland känslan av att all
musik som på ett eller annat sätt har sitt ursprung i
Berlin blir kall och kantig. Låtarna på Tiger Lous tredje
album skrevs i den tyska huvudstaden och det låter
vasst, metalliskt och så hårt svetsat att det är svårt att
hitta en väg in i ljudbilden. Som elektronisk musik i
rockform.
Enligt pressmeddelandet var låtordningen redan
bestämd när Tiger Lou, som egentligen heter Rasmus
Kellerman, gick in i studion. Och det är nog där någonstans,
i känslan av förutbestämd perfektion, mitt
problem ligger. Avsaknaden av sprickor att få fäste i
och ryckas med av. Det hindrar dock inte från att det
är en riktigt mäktig upplevelse att slå på första spåret
“The more you give” på hög volym i en nedsläckt
lägenhet.
ANDREAS JAKOBSSON
Ett skickligt bildspråk i “Låt den rätte komma in” sklidrar svenskt 80-tal med fi ness. Foto: Sandrew Metronome