Canis non est canem” - SRSF

edömningar vad gäller rättsfrågor etc, ovan kallat resultatansvar. Vad gäller advokatens an-
svar vid rättegången i övrigt gäller följande. För felaktig bevisvärdering torde advokaten säl-
lan, om ens någonsin, kunna göras ansvarig. Hans möjligheter att bedöma vad som skall anses
vara bevisat är väsentligt mindre än domarens. När domaren har att avgöra målet ligger alla
korten på bordet. Advokatens förutsättningar vid förberedande av och under en rättegång lär
mycket sällan vara så gynnsamma.
Nästa fråga är i vad mån advokaten kan bli skadeståndsskyldig gentemot klienten på
grund av felaktigt sätt att föra rättegången. Man brukar till att börja med skilja mellan reali-
tetsfel, å ena sidan, samt formella och processuella fel, å den andra. Vad gäller realitetsfelen
(talanglös, svag eller helt enkelt dålig processföring) tycks ståndpunkten i doktrinen vara att
skadeståndsskyldighet endast i undantag kan inträda. Troligen krävs exempelvis att advokaten
i rättegången lämnat ett medgivande eller erkännande som inte borde ha lämnats, eller att han
underlåtit att åberopa en grund, invändning eller ett bevis som bort åberopas. 15 Vad gäller de
formella eller processuella felen har det redan konstaterats att advokaten har ett långt gående
ansvar för uppkommen skada. Han är skyldig att behärska och följa de processuella reglerna
till fullo. Sålunda måste exempelvis försittande av stadgade frister eller tider för fullföljd av
talan regelmässigt leda till ersättningsskyldighet. En annan sak är att det kan uppstå problem
när det kommer till att avgöra om advokatens försummelse verkligen orsakat skada eller ej.
Vid en missad överklagandefrist är ju svaret på frågan om skadeståndsansvar föreligger helt
och hållet beroende av hur målet skulle ha gått, om talan hade fullföljts i överinstansen, och
vem som har bevisbördan för detta. Diskussonen kring skaderekvisitet, och bevisbördan för
detta, ligger dock utanför denna framställning och lämnas därför åt sidan tillsvidare. 16
2.2.5 Förlikning
Något kort skall också sägas om förlikning. Om en advokat med stöd av en fullmakt från sin
klient träffar förlikning med motparten, innan eller under pågående rättegång, kan frågan
uppkomma huruvida advokaten genom att acceptera en alltför mager förlikning kan ådraga
sig skadeståndsskyldighet gentemot densamma. Har samtycke inhämtats till förlikningen kan
ersättningsskyldighet knappast tänkas uppkomma annat än i mycket speciella fall. Saknas
däremot samtycke är situationen en helt annan.
15 Ibid, s 311.
16 Frågan om bevisbördans placering diskuteras utförligt i av Wiklund a a, s 316 ff.
11