Internationella arkivkontakter - Visa filer

Internationella arkivkontakter 

Committee on business archives: 

Rapport från Stockholmsmötet den 3-6 juni 1986 

Turen att vara värdland för den internationella företagsarkivkommitten 

hade 1986 kommit till Sverige och den 3 juni öppnades mötet 

av riksarkivarie Sven Lundkvist. Deltagarna kom resande från Spanien, 

Schweiz, Västtyskland, Frankrike, Belgien, Holland, England 

USA, Danmark, Finland och Norge. Mötet leddes med van hand av 

kommittens ordförande dr Hilda Coppejans-Desmedt från Belgien. 

Samtliga arbetssessioner under de tre dagarna ägde rum på riksarkivet, 

medan några eftermiddagar och kvällar ägnades åt besök 

på andra institutioner och företag. Temat för detta stockholmsmöte 

var Business Archives and Social History, ett ämne som ansågs speciellt 

lämpat att ventilera i ett land som Sverige som har en livlig 

forskning och institutioner som tar hand om material inom detta 

område. Vi gjorde också besök på arbetarrörelsens arkiv, Stockholms 

företagsrninnen, Skandinaviska Enskilda Bankens arkiv och 

Svenska Arbetsgivarföreningen, och på alla dessa platser fick vi ett 

excellent mottagande och diskussionens vågor gick stundom höga. 

Näringslivets arkivråd (NLA) tog också aktiv del i mötet både som 

deltagare och värd. 

Under arbetssessionerna ventilerades "papers" som medlemmar 

och korresponderande medlemmar hade skrivit. Det inledande föredraget 

hölls av professor Ottfried Dascher från Wirtschaftsarchiv 

för Nordrhein-Westfalen i Dortmund. Professor Dascher tog upp 

socialhistoria i ett internationellt perspektiv, varvid han speciellt pekade 

på den roll Frankrike och England hade spelat inom socialhistorien. 

Under de två senaste decennierna har dock intresset inte alltid 

legat på topp i Frankrike, utan det har förekommit stora svängningar; 

ett uttalande som deri franske medlemmen kommenterade 

med att säga att framför allt inom skolväsendet har socialhistoria 

haft en stark position. Det stora intresset i England är mycket viktigt, 

eftersom detta land var det första som fick erfara de problem 

som industrialiseringen skapade. Men professor Dascher underströk 

också att den allmänna utvecklingen gick i riktning mot ett 

ökat intresse för media och miljö. 

Ett av bidragen kom från den schweiziske ledamoten, som informerade 

om sitt ekonomiska arkiv i Basel och den roll det spelade 

inom socialhistorien. I arkivets utrymmen finns ungefär 300 företagsarkiv 

med handlingar från 1700-talet och framåt och de upptar 

nästan 600 hyllmeter. Dessutom finns där böcker, broschyrer och 

över 1.8 milj pressklipp. Den sistnämnda kollektionen utökas med 

en egenproduktion av 50000 per år. Fram till1976 var detta ekono- 

129

miska arkiv nästan helt finansierat av kantonen Basel-Stadt. Efter 

1976 utgör arkivet en sektion av universitetsbiblioteket i Basel och 

får därför något litet stöd från den schweiziska federationen. Framtidsplanerna 

är ganska ljusa då man skall flytta in i nya lokaler i slutet 

av 1980-talet och det finns långt gångna planer på att bygga upp 

ett forskningscentrum för "social sciences" och socialhistoria för 

hela Schweiz. Arbetsuppgifterna inom arkivet har bl a inneburit utsändandet 

av frågeformulär för att ta reda på hur företagen förvarar 

sina handlingar och hur de hanterar upphörda arkiv. Redogörelsen 

avslutades med en expose över socialhistorisk forskning i arkivet, 

varvid han nämnde ämnen som textilindustrins koppling till slaveriet, 

allmän socialhistoria i Schweiz under 1800-talet (bekostat av 

det schweiziska forskningsrådet), utvecklingen 1832-1870 hos sydtyska 

företag (som bl a visar att den sydtyska textilindustrin var finansierad 

från Schweiz) och multinationella företag före 1914. 

Vår norska kollega förtalte om användningen av företagsarkivalier 

i socialhistoriska projekt i Norge. Ett av dem var Ullensåker-projektet. 

Resultatet från detta projekt kunde bekräfta något som man 

anat; nämligen att migrationsströmmen gick från dalen till slätten, 

och när trängseln blev för stor på slätten fortsatte vandringen till 

fjorden och vidare över havet. Ullensåker-projektet följdes av Kristianiaprojektet 

som hade en delvis annan inriktning, nämligen att för 

tiden 1860-1890 beskriva stadens sociala utseende och uppkomsten 

av en arbetarklass. Från vårt grannland i söder rapporterades om 

en nyligen publicerad avhandling med den fyndiga titeln "Salt og 

bmd ger kinden md", vilket är en lokalhistorisk undersökning av 

arbetarliv i År hus 1870-1940. En betydelsefull del av källmaterialet 

bestod av omkring 180 muntliga och skriftliga självbiografier, huvudsakligen 

insamlade på 1950-talet av det danska nationalmuseet. 

Up:Qkomsten av en arbetarklass i samband med industrialiseringen 

av Ar hus var en av infallsvinklarna i avhandlingen. Det skulle föra 

för långt att här göra ett utförligt referat, men jag kan meddela att 

avhandlingen är skriven av Svend Aage Andersen och utgiven av Århus 

byhistoriske udvalg på universitetsförlaget i Århus 1985. 

Ytterligare ett bidrag hade kommit som rörde sig inom ramen för 

huvudtemat. Det kom från Frankrike och hade titeln ''Archives 

d'entreprises, histoire industrielle et histoire sociale; evolution et 

perspectives". Det inleddes med konstaterandet att utvecklandet av 

företagsarkiven under de senaste årtiondena och det intresse handlingarna 

har rönt från den historiska forskningsvärlden och vissa företag 

inte alltid har gynnat den socialhistoriska forskningen. Av tradition 

har nämligen forskning i företagsarkiv på mikroekonomisk 

nivå sysslat med företaget i dess egenskap av beslutsfattare och centrum 

för vinst. Den historiska forskningen på makroekonomisk 

nivå har ägnat sig åt trender i lönepolitik, de anställdas utbildning, 

hälsa och organiserande. Nu är det aktuellt att fördjupa studiet av 

130

den socio-industriella utvecklingen genom monografier med användning 

av företagens handlingar. En sådan utgångspunkt leder 

till frågor som "Vilken sorts socialhistorisk forskning är intressant 

både för affärsmannen och för historikern?" samt "Utgör de företagsarkivalier 

som finns ett adekvat material för denna sorts forskning?" 

Författaren redogjorde också för det forskningsprogram 

som hade lagts fast vid Saint Gobain - ett multinationellt företag 

med en 300-årig verksamhetshistoria inom landet. Två huvudtemata 

hade antagits (samt en mängd bitemata): uppkomsten av kvalificerade/utbildade 

industriella grupper (blue collar, arbetsledare och 

ingenjörer) från 1700 och till dags dato samt studiet av den industriella 

eliten som ett fenomen inom den industriella hierarkien. 

Ett bidrag hade också kommit från den australiensiske korresponderande 

ledamoten, som av naturliga skäl inte hade möjlighet att 

komma till mötet. Bidraget med titeln "Social History & Business 

Records in Australia" beskrev dels den industriella utvecklingen 

från ull och andra råvaror (ej processade), till halv- och helfabrikat. 

Det påpekas att det var först efter andra världskriget som Australien 

förlorade beroendet av den agrara sektorn. På det arkivaliska området 

var situationen inte särskilt ljus och mycket få handlingar finns 

kvar från landets första 30 år. Från 1825 finns det dock företagsarkiv 

bevarade och de kommer från familjeföretag inom ullindustrien. 

Bevarandet av företagsarkiv från 1800-talet tycks i Australien ha varit 

offer för samma slump som i många andra länder. Det påpekas 

dock att det är först under de senaste 20-30 åren som man har blivit 

medveten om betydelsen att bevara företagsarkiv. Där liksom här 

startade också utbildningen av arkivarier först på 1970-talet och deras 

motsvarighet till Svenska arkivsamfundet har blott existerat en 

kort tid och firade sin lO-årsdag 1985. 

Slutligen bidrog den spanska kommitteledamoten med en rapport 

över ett projekt som innebär att man- med hjälp av frågeformulär 

-skall gå ut internationellt för att ta reda på källor till utländska investeringar 

i Spanien mellan 1880 och 1914. Projektet stöttas av 

Bank of Spain som också stödde en konferens rörande källor för 

bankväsendet och handeln i Spanien (Sources for the history of the 

banking and trade in Spain). 

Förutom dessa rapporter diskuterades ingående vid flera tillfällen 

ICA:s förfrågan om kommitten skulle förändras och i stället utformas 

som en sektion inom ICA, och inom kommitten kunde man 

konstatera att ICA utövade stark press för en sådan förändring. På 

grund av regler inom ICA skulle det också förmodligen visa sig svårt 

att i fortsättningen kvarstå som kommitte. Kommitten beslöt att gå 

ut med ett frågeformulär i de olika länder för att utröna om det 

fanns några företag och ekonomiska organisationer som var intresserade 

av att bli betalande medlemmar i en I CA-sektion. Kommitten 

kommer alltså att förbli en kommitte åtminstone till 1988/89. 

131

Olika planerade publikationer togs också upp till diskussion. Under 

utarbetande var följande: Manual on Business Archives (Sverige), 

Processing of Business Archives (Västtyskland), Directory of 

Business Archives/Annuaire des Archives d'Entreprises (Västtyskland) 

och Your Business. Will i t be historically recorded? (England). 

Förhoppningsvis kommer dessutom en uppdaterad version av det 

amerikanska projektet Document Strategy att kunna mångfaldigas 

på något sätt. 

Den sista sessionen upptogs dessutom av föredrag av två inbjudna 

ekonomhistoriker från Stockholm; ett som ingående beskrev systematisering 

och utvärdering av räkenskaper hos ett verkstadsföretag 

(Motala) över en lång tid och ett annat som beskrev uppbyggandet 

av en svensk handelsflotta med utgångspunkt från Axelsson 

Johnson-arkivet. Författaren menar att genom att använda Johnsoruinjens 

protokoll och räkenskaper samt generalkonsulns korrespondens 

har man fått fram en ny bild av svensk transatlantisk handel, 

som inte kunnat framställas utifrån ekonomisk eller social teori. 

Samtliga ovan nämnda "papers" tillsammans med mötesprotokoll 

och diskussionsreferat kommer att tryckas i Business Archives 

Committee's skriftserie Bulletin som nr 10. Denna årliga tidskrift 

distribueras gratis för ICA-medlemmar och kostar $5 för ickemedlemmar. 

Den kan beställas av prof Ottfried Dascher, Westfälisches 

Wirtschaftsarchiv, Märkische Strasse 120, 4600 Dortmund l. 

Anna Christina Ulfsparre 

FIAT:s 6. generalförsamling i Montreal och International Video 

Library Forum i Tokyo 

FIATliFTA - International Federation of Television Archives - 

har hållit sin 6. generalförsamling i månadsskiftet septemberoktober 

1986. Mötet gick i samarrangemang med ASCRT - Asso- 

. ciatio n for the Study of Canadian Radio and Television -, vars årskonferens 

följde omedelbart på FIAT:s möte. Ämnet för ASCRT:s 

konferens var för övrigt ''Evolution in Broadcasting'' och avsåg 

också att spegla det förhållandet, att CBC - Canadian Broadcasting 

Corporation- fyllde 50 år 1986. Allt försiggick i Coneardiauniversitetets 

lokaler i centrala Montreal, Canada. 

Första dagen (av tre) ägnades åt "Tekniska aspekter. på tillvaratagande 

och bevarande i tv-arkiv". Föredragen speglade i mycket de 

förberedelser som görs på skilda håll, bl a i FIAT:s tekniska kommission, 

inför det tekniska symposium, som kommer att avhållas i maj 

132

1987 i Västberlin och som bedöms bli viktigt för alla som arbetar 

med tv- mediet, film och video. 

Andra dagens förmiddag visades ett flertal exempel på hur material 

från tv-arkiv kan användas för programbruk och då gärna i lite 

oväntade sammanhang. Några on Iine- system demonstrerades jämväl. 

Eftermiddagen ägnades helt åt FIAT: s "årsmöte" med bl a stadgeenliga 

val. Man beslöt också ruska om i kommissionsbeståndet, 

sedan de primära målen för den nu 10-åriga federationens kommissioner 

uppnåtts. Bl a konstituerades en dokumentationskommission, 

som förväntas samarbeta med IGA:s"'metsvarighet. I övrigt 

uppsattes en teknisk kommission och en för utbildning. 

Tredje dagen upptogs av kommissionsrapporter, bl a om en "Minimum 

Legal Data List'' och en översikt av hur långt datoriseringen 

kommit bland medlemmarna. 

Under generalförsamlingen publicerades, med bidrag från 

UNESCO, en publikation kallad "Panorama". Det är en handbok 

med artiklar och översikter rörande tillvaratagande och vård av material, 

katalogförhållanden, utlåningsrutiner, legala aspekter m m 

och även med litteraturanvisningar, som rimligen bevarar sin aktualitet 

en tid. ''Panorama'' föreligger i engelsk, fransk och spansk version. 

Några FIAT- medlemmar var sedan inbjudna till ett symposium i 

Tokyo, "International Video Library Forum", arrangerat av Broadeast 

Programming Center of Japan. Symposiet formade sig till ett 

utbyte av redogörelser för läget inom arkiven vid olika tv-företag 

och institutioner. Redogörelsen från de japanska tv-bolagen hade 

ett särskilt intresse för oss europeer och nordamerikaner, men det 

omvända förhållandet gällde i än högre grad. Ett allmänt intryck 

hos mig är, att den japanska åsikten att man har mycket att lära på 

detta område är blygsam. Man har i regel nått väl så långt som i t ex 

Europa, låt vara understundom ganska nyligen. 

Två studiebesök av stort intresse stod också på programmet. Det 

ena gällde NHK- Nippon Hosa Kyokai, the Japan Broadcasting 

Corporation- som är Japans största radio- och tv-företag med en 

årsbudget- från licenser- som år 1985 uppgick till15 milliarder 

kronor. Dess arkiv innehåller företagets hela arkivbestånd på ett 

ställe, tv-program på film och video, stillbilder, radioprogram, 

grammofonskivor, böcker, manuskript-och andra pappersdokument, 

osv. Det andra studiebesöket gällde Sony och dess permanenta 

utställning "Media World" med imponerande exempel på t ex 

konferensrum med alla möjligheter till (elektronisk) kommunikation 

på såväl korta som långa avstånd. 

Ett besök gjordes också på en av de större kommersiella stationerna, 

Tokyo Broadcasting System, TBS. 

Vid ett tillfälle demonstrerades en ny laserskiva. Det framkom då, 

133

att skivan inte kunde garanteras vara hållbar längre tid än 10 år. 

Även tidigare har det i fackkretsar talats om laserskivors begränsade 

hållbarhet vad gäller långtidsförvaring av t ex stillbilder. Detta är 

tvärtemot vad man kanske trott tidigare; detta medium behöver tydligen 

tid till ytterligare utveckling. 

134 

Stellan Norrlander

Översikter och recensioner 

Administrationshistoria och arkivöversikter i Danmark 

Var och en som utifrån svenska erfarenheter försöker tränga in i 

danska och norska arkiv möter stora heuristiska svårigheter. Det beror 

inte så mycket på myndigheternas olikartade arkivläggningsprinciper 

eller på en annorlunda förteckningsmetodik som på förvaltningsapparatens 

annorlunda uppbyggnad. Kännedomen om 

den är därför en viktig förutsättning för framgångsrika studier i 

våra grannländers arkiv. Den är i flera avseenden också en förutsättning 

för en meningsfull dialog mellan nordiska arkivmän. 

Ur denna synpunkt har man anledning att vara tacksam över, att 

den danska delen av det nordiska administrationshistoriska projektet 

till stor del bygger på medverkan av danska arkivmän. Detta förhållande 

har visserligen givit anledning till en del kritik från en modernt 

inriktad historikervärld, som hellre sett en mer problemorienterad 

analys av förvaltningens struktur, effektivitet och konsekvenser, 

än den arkivmännen i allmänhet presenterar. Ur heuristisk synpunkt 

är det emellertid av stor vikt, att det synsätt arkivmännen företräder 

i sammanhanget kommer till uttryck. 

Man kan naturligtvis inte vänta sig, att en hel serie skrifter skall 

vara enhetlig till sitt innehåll, inte ens om den huvudsakligen härrör 

från arkiven. De två första skrifterna. Grethe llsees "Vejen til embede" 

(1978) och Helle Lindes "Magistrat og borger" (1978) har en 

mer renodlat teoretisk inriktning och behandlar bl a den spännande 

frågan om administratörernas professionalisering. Harald Jergensens 

"Thi kendes for ret" (1980) behandlar på ett mer beskrivande 

sätt de köpenhamnska domstolarnas historia. 

Intressantast ur svensk synpunkt är kanske tre doktorsavhandlingar, 

som behandlar lokaladrninistrationen. På ett mycket grundligt 

sätt genomgår Erik Narr i avhandlingen ''Praest og administrator" 

(1981) en sockenprästs många åligganden och uppgifter i äldre 

tid. Parallellerna till svenska förhållanden är många. Birgit Legstrup 

har i "Dommer og administrator" (1982) ägnat herredsfogden ett 

motsvarande intresse och i hennes digra avhandling "Godsejerstyret 

indenfor skatte- og udskrivningsvresenet i det 18 århundrede" 

(1983) behandlas en mycket central gestalt i dansk lokaladministration, 

nämligen godsägaren. Samme potentat är föremålet för en lika 

imponerande undersökning av Lotte Dombernowsky, "Lensbesidderen 

som amtmand" (1983). 

Det administrationshistoriska projektet är ännu inte helt avslutat, 

men har under år 1986 för den lokala administrationens del ändock 

fått en slags sammanfattning i förutvarande landsarkivarien Harald 

135

lBrgensens "Lokaladministrationen i Danmark. Oprindelse og historisk 

udvikling indtil 1970?' 

Lokaladministrationen i Danmark 

Harald J0rgensens bok är i hög grad deskriptiv och kommer säkert 

att få en hel del kritik för det. Många är emellertid de, som måste 

vara tacksamma över att författaren på sin ålders höst mäktat skriva 

detta omfattande arbete. Få andra skulle ha kunnat göra det på samma 

sätt. Boken präglas nämligen i hög grad av den djupa administrationshistoriska 

kunskap Harald J0rgensens förvärvat genom ett 

helt livs arbete i och för arkiven. Administratorn i alla sina former · 

har han mött på fältet och i arkivalierna, och det är viktigare för 

hans framställning än alla moderna teorier och modeller. 

För en svensk arkivman är det på många sätt intressant och upplysande 

att se hur stora skillnaderna trots allt är mellan svensk och 

dansk lokalförvaltning. Kanske kan man säga, att utvecklingen löpte 

någorlunda lika under medeltiden, men i och med kungamaktens 

förstärkning och enväldets införande i Danmark gick vägarna åt 

delvis skilda håll. 

Den danska "enevoldsregeringsakten" 1661 och "kongeloven" 

1665 innebar en utomordentligt stark maktkoncentration till kungen. 

I princip lades all lagstiftande, utövande och dömande makt i 

hans händer. De praktiska hindren för ett så genomfört envälde var 

dock stora. Den - även på den tiden - växande mängden ärenden 

framtvingade uppbyggnaden av ett antal inflytelserika kollegier och 

på det lokala planet hade den danske kungen alltjämt att kämpa 

med en mäktig godsägarklass, som inte utan vidare lät sig inordnas 

i en monarkistisk enhetsstat. Spänningen- men också samarbetet 

-mellan kungamakt och adel satte länge sin speciella prägel på den 

danska lokaladministrationen. 

En nyckelposition i den lokala statliga förvaltningen intog "amtmanden'' 

- den svenske landshövdingens danska motsvarighet. I 

rask takt efter 1660 ersattes de gamla länen av "amter" och de tidigare 

mycket självständiga "lensmrendene" utbyttes mot av kungen 

utnämnda "amtmrend". Dessa skulle ha överinseendet med de lokala 

ämbetsmännen i området och utnämnde också själva en del av 

de lägre tjänstemännen. Mer än sin svenska motsvarighet tycks 

"amtmanden" ha haft funktioner på det rättsliga området. Det var 

han som skulle besluta om åtal i brottmål, och domar vid underrätter 

skulle godkännas av honom innan de verkställdes. Amtmanden 

hade också tillsyn med "skifteforvaltningen" dvs hanteringen av 

bouppteckningar och arvskiften, som i Danmark kunde vara mycket 

komplicerad. Själv upprättade han "skifter" för godsägare och 

andra högre ståndspersoner. 

Bland amtmrendene fanns också s k "stiftamtmrend". Vanligtvis 

136

var detta amtmanden i en stiftsstad, men det förekom också stiftamtmrend 

vid sidan av en amtmand. stiftamtmanden hade en viss 

överhöghet över de andra amtmrenden i stiftet. Ämbetets uppgift 

bestod därutöver främst i tillsyn över kyrkors och skolors ekonomiska 

förvaltning. 

En viktig skillnad jämfört med den svenska landshövdingen och 

länsstyrelsen var, att amtmanden inte ansvarade för skatteförvaltningen. 

Denna handhades i stället av "amtsforvaltare", som var direkt 

underställda centralmyndigheten, rentekammeret. Amtsforvalteren 

administrerade de s k "amtsstuerne", som var flera till antalet 

än amten. De närmaste svenska motsvarigheterna var häradsskrivarna 

och 'fögderierna, fastän distrikten befolkningsmässigt var 

större. En viktig skillnad var dock, att amtsförvalteren också svarade 

för uppgifter, som i Sverige sköttes av kronofogden, dvs uppbörd 

och indrivning. 

En motsvarande sammankoppling av funktioner, fanns på domstolsväsendets 

område. Den dömande makten handhades på. den 

danska landsbygden av "herredsfogder" inom s k "retskredser" 

och i städerna av' 'byfogder' '. Dessa båda tjänstemän utnämndes av 

kungen och de hade funktioner motsvarande den svenske häradshövdingen 

och i städerna rådhusrätten (vars makt i Danmark var 

rätt inskränkt). Utöver sina dömande funktioner hade fogdarna 

också polisiära. De arresterade brottslingar, såg till att domar verkställdes, 

bekämpade tiggeri, svarade för utskrivning av manskap 

osv. På vissa områden var alltså herredsfogden och byfogden en 

motsvarighet till den svenske kronofogden. Under sig hade herredsfogden 

"sognefogder", en i varje socken. Dessa var, kan man säga, 

ett mellanting mellan länsman och fjärdingsman. Byfogderne fick 

på motsvarande sätt, i varje fall i lite större städer, sig underställda 

"politimestre" för den polisiära verksamheten. 

Herredsfogder och byfogder kallades med ett gemensamt namn 

"retsbetjente". Till dessa räknades också "birkedommeren". Det 

var en mycket specifik dansk-norsk företeelse. Den danska statsförvaltningen 

lyckades inte göra intrång på de stora adliga godsen, 

greve-och friherrskapen. I betydande delar av Danmark- på Fyn så 

mycket som 25 OJo av all jord -svarade godsägare för indrivning av 

skatter, polis- och rättsväsen. Judiciellt indelades dessa gods i "birker" 

och som "retsbetjenter" fungerade "birkedommerne". Eftersom 

godsens ägor före de stora landboreformerna inte var samlade 

på ett ställe var gränsdragningsproblemen mellan statlig och privat 

maktutövning avsevärda. 

På lokal nivå spelar i Sverige sockenstämman en stor roll. Den 

danska motsvarigheten är närmast' 'kirkestrevnet' '. Det är lite synd, 

att Harald J0rgensen inte närmare behandlar denna institution. 

Kanske beror det på att den äldre danska sockensjälvstyrelsen inte 

var så utvecklad som den svenska. Sockenprästen och "degnen" 

137

(sockenskrivaren och kantorn) tycks jämte godsägarna ha varit de 

främsta dirigenterna i socknarna. Kraftfullare och mera demokratiska 

kommunala organ skapades emellertid 1842. Liksom i Sverige 

var det de starkt vidgade uppgifterna på skolans och fattigvårdens 

område, som föregick nydaningen. För att klara dessa uppgifter tillsattes 

fr o m detta år "sogneforstanderskaber" i varje socken, motsvarande 

den svenska kommunalstämman. Från och med 1867 kallades 

dessa församlingar "sogneråd". 

"Amtsråd" inrättades vid samma tid, ett i varje amt. Det svarade 

inom amtet för sjukvård och vägväsen - en direkt motsvarighet 

alltså till våra landsting. Amtsrådet hade emellertid därutöver den 

viktiga uppgiften att granska landskommunernas förvaltning och 

revidera deras räkenskaper. På sätt och vis hade alltså amtsrådet 

övervakande uppgifter motsvarande den svenska länsstyrelsen. Den 

statliga kopplingen markerades också genom organisationen. Rådet 

utgjordes av en folkvald församling på 15-16 personer. Amtmanden 

var självskriven ordförande och tjänstelokaler och arkiv låg alltid 

i anslutning till amtsförvaltningen. 

Nittonhundratalet har i Danmark, liksom i övriga Norden, präglats 

av omvälvande administrativa förändringar. En av de betydelsefullaste 

reformerna när det gäller lokaladministrationen genomfördes 

1919, då man skilde på de dömande och verkställande funktionerna. 

Ett antal "retskredser" ersatte de tidigare "by-, herreds- og 

birke-jurisdiktionerne" och i var och en av dessa kretsar skulle det 

finnas en domare. För att få ett folkligt inflytande - vilket tidigare 

saknades vid domstolarna - tillsattes nämnder med nämndemän. 

Som åklagare anställdes "statsadvokater". och för de polisiära 

funktionerna skulle i fortsättningen självständiga "politimestre" 

svara. Byfogdama förlorade sin ställning som ledare för den kommunala 

förvaltningen i städerna och amtmrendene miste sin ställning 

som ett slags kontrollorgan för rättstillämpningen. 

Kommunalreformen 1970 har varit den senaste stora reformen på 

lokalförvaltningens område. Då infördes storkommuner i Danmark. 

De gamla begreppen "sogn" och "by" försvann och ersattes 

av kommuner, endast 277 till antalet. Även amten berördes av reformen. 

De reducerades från 22 amt och 25 "amtsrådskredse" till 14 

nya "amtskommuner". De senare har en ställning snarlik det svenska 

landstinget men skiljer sig på det viset, att tillsynsfunktionen 

över primärkommunerna kvarstår. I samband med förändringarna 

diskuterades, om de gamla amtmandsbefattningarna skulle avvecklas. 

Resultatet blev dock, att de behölls, fastän nu med beteckningen 

"statsamtmrend". Deras funktioner är begränsade till ett antal familjerättsliga 

områden såsom fastställande av skilsmässa och reglering 

av underhållsbidrag. Av den gamle mäktige amtmanden från 

1600-talet finns inte mycket kvar. 

Att ge en uttömmande redogörelse för Harald J121rgensens lokal- 

138

historiska översikt är en omöjlighet. Verket omfattar 600 sidor och 

berör lokalförvaltningens alla områden- utom möjligen lantmäteriet, 

men det kan bero på att detta i Danmark är långt mer privatiserat 

än i Sverige. Det är utan tvekan frågan om ett synnerligen viktigt 

arbete, av värde speciellt för arkiven. Bokens avslutande kapitel med 

en översikt över lokaladministrationens arkiv bara understryker detta. 

Centraladministrationen i Danmark 

Om det kan vara svårt för en utlänning att orientera sig i den danska 

lokaladministrationen, så gäller det i lika hög grad centraladministrationen. 

Det sammanhänger delvis med uppdelningen på danska, 

tyska, norska, isländska, färöiska, grönländska och västindiska områden. 

Framför allt beror det dock på den annorlunda förvaltningsstrukturen. 

Denna speglar i mångt. och mycket den kamp om 

makten över statsapparaten, som pågått genom historien. 

En nyttig översikt över den danska centraladministrationen utgavs 

av Dansk Historisk Hellesforening för några år sedan, nämligen 

"Dansk centraladministration i tiden indtil 1848" (1982), författad 

av Frank JRJrgensen och Morten Westrup vidrigsarkivet i Köpenhamn. 

Boken inleds med ett kort men upplysande avsnitt om 

centraladministrationens framväxt. Författarna visar hur denna 

länge var ambulerande och först under 1400-talet fick ett mera fast 

säte i Köpenhamn. Centralmakten var emellertid i Danmark som i 

Sverige svag, vilket gjorde de lokala länsherrarna, "lensmrendene", 

så mycket starkare. 

Samhällsuppgifterna växte emellertid i antal och omfång och 

översteg snart länsherrarnas förmåga. Utvecklingen ledde så småningom 

fram till, att man måste inrätta specialiserade organ, kollegier. 

De första danska kollegierna inrättades på 1650-talet under 

stark opposition från länsadeln. De var verkningsfulla instrument i 

kungamaktens händer och bidrog starkt till "enevreldens" införande 

1660. 

Kärnan i den danska statsförvaltningen var under lång tid det 

kungliga kansliet. Detta hade länge mycket vaga former, men en stabilisering 

av rutinerna ägde rum på 1500-talet. Kopieböcker började 

föras 1513. Däremot har de inkomna breven registrerats först från 

1660. Ett särskilt kansli inrättades för hertigdömena 1523 och detta 

"tyske kancelli" kom att verka i Köpenhamn parallellt med "danske 

kancelli" ända till1848. Det norska området och de danska öarna i 

Atlanten administrerades av det sistnämnda. För att minska centraliseringen 

inrättades dock ett "statsholderskab" i Kristiania i Norge 

och ett regeringskansli i Gliickstadt i hertigdömena. 

Ursprungligen hade de båda kanslierna ingen självständig ställning. 

De var endast förberedande organ, medan KungLMaj :t var be- 

139

slutande. Så förblev det till en början även sedan de 1660 fick kollegial 

ställning. I systemet fanns emellertid ett inbyggt spänningsförhållande, 

som med tiden förde med sig maktförskjutningar mellan 

konung och kollegier och ledde till ett antal omorganisationer inom 

dessa. Tidvis avskaffades den kollegiala beslutsordningen och ärendena 

avgjordes av kansliernas chefer, tidvis kanaliserades i varje fall 

de viktigare ärendena till kungen eller hans "geheimekonseil". 

Den efterhand växande ärendemängden framtvingade också förändringar. 

Kollegierna måste delas upp på avdelningar och det var 

en het debattfråga hur dessa skulle se ut. Under den maktfullkomlige 

Struenses tid infördes en konsekvent indelning i ämnesområden, 

"departement" som de kallades. Efter bara några år avskaffades departementsindelningen 

vid Struenses fall1773, för att sedan återinföras 

år 1800. Ett departement överlevde Struenses fall. Det var ''departementet 

for udenrigske sager' ', som formellt var en avdelning av 

danske kancelli men som reellt var mycket självständigt och leddes 

av en utrikesminister. 

Kansliernas arkiv utgör en huvudavdelning på det danska rigsarkivet. 

Rentekammerets utgör en annan. Den svenska och den danska 

kammarens äldsta historia företer många likheter. Den "skatkammer" 

- senare "rentekammer" - som blev ett kollegium 1660 

hade ett mycket stort verksamhetsområde (på danska "ressort"). 

Rentekammeret svarade för skatteförvaltningen i dess helhet liksom 

också för finansförvaltningen. Dessutom fungerade den som domstol 

på kammarrättens område - ett exempel bland många på att 

man inte skilde på lagskiftande, utövande och dömande funktioner. 

Rentekammeret behöll mycket längre än sin svenska motsvarighet, 

kammarkollegiet, detta stora verksamhetsområde. Det innebar 

stora organisatoriska krav, som det inte alltid var lätt att leva upp till. 

Redan de geografiska förutsättningarna vållade problem. Mycket 

snart efter tillkomsten av kollegiet måste en uppdelning göras på en 

dansk, en tysk och en norsk avdelning. Arkivet efter de två sistnämnda 

förvaras i Schlesvig respektive Oslo. Under avdelningarna 

inrättades en rad kontor och kommissioner för olika sakområden, 

vars arkiv är av stor betydelse för forskningen t ex landvresenkommissionerne, 

lantmäteriväsendet (matrikelarkivet) och det statistiska 

tabellväsendeL 

De två första danska kollegierna var symptomatiskt nog militära; 

admiralitetskollegium 1655 och krigskollegium 1657. De tillkom för 

att stärka kungens makt mot adeln. Under tiden fram till1848 undergick 

de mycket små förändringar. I de båda kancellierna skedde 

underhand en mängd omorganisationer och ett par underordnade 

kollegier tillkom. De största förändringarna skedde emellertid inom 

rentekammerets område där flera nya självständiga kollegier bildades: 

generaltoldkammeret 1760, kommercekollegium 1735 och finanskollegium 

1771. 

140

Kollegierna avlöstes 1848 av ministerier. En administrationshistorisk 

översikt för tiden efter detta år saknas. En aktningsvärd början 

har emellertid tagits genom förutvarande overarkivar Nie/s Fetersens 

båda monografier "Justitsministeriet" (1982) och "Kultusministeriet" 

(1984). De ingår båda i serien av administrationshistoriska 

utgåvor från rigsarkivet. 

Niels Petersens genomgång av dessa båda ministeriers utveckling 

är synnerligen grundlig och måste vara till stora hjälp för forskarna. 

Utan författarens vägledning kan det exempelvis vara mycket svårt 

att forska om de danska ytterområdena Grönland, Island, Färöarna 

och de västindiska öarna, vilka oavlåtligt bollades mellan olika ministerier 

och "departement" (avdelningar). Värdefulla är också genomgångarna 

av beslutsordningarna och förvaltningsrutinerna - 

där alla från chefen till vaktmästarna får sin plats. Viktigast ur arkivsynpunkt 

är dock beskrivningarna av arkiven. Böckerna ger föredömliga 

introduktioner i konsten att finna ingångar i arkiven. 

Den som till äventyrs bara har en namnunderskrift att utgå från kan 

få hjälp även han av den fullständiga personalförteckning, som bilagts 

verken! På det hela taget finns väl ingen annan anmärkning att 

göra, än att ambitionsnivån är orimligt hög om hela den danska 

statsförvaltningen efter 1848 skall genomgås på detta vis. Historiken 

om "kultusministeriet" omfattar exempelvis hela 370 sidor, och då 

gäller den ändå bara ett ministerium, som existerade mellan 1848 

och 1916. Det är inte utan att man kommer att tänka på förre landsarkivarien 

Jens Holmgaards varningsord för några år sedan, att administrationshistorien 

kan ta kraften från det nödvändiga arbetet 

med arkivens yttre struktur, som blir alltmer påträngande i massarkivaliernas 

tid. 

Rigsarkivets beståndsöversikt 

År 1983 utgav danska rigsarkivet "Rigsarkivet og hjaelpemidlerne 

til dets benyttelse", bd 1:1 och 1:2, red. av Wilhelm von Rosen. Titeln 

är inte ny. Den har ärvts från den "guide" med samma namn som utgavs 

1923 under rigsarkivarien Kristian Erslevs tid. 

Den nya arkivöversikten är i allt väsentligt en uppdatering och utvidgning 

av den gamla. strukturen är densamma och slutåret är 

1848. Häri ligger en del problem. Framför allt den tidsmässiga avgränsningen 

vållar bekymmer. Titeln till trots omfattar översikten i 

princip bara tiden fram till kollegietidens upphörande. Stora delar 

av bestånden berörs alltså inte. ·Alldeles konsekvent är man dock 

inte. Förvaltningar, som tar sin början under denna tid, men inte berörs 

av ministerialreformen 1848, redovisas långt fram i tiden. Vissa 

förvaltningar inom "hofetaten" tas upp fram till 1960-talet. Bland 

institutionerna med anknytning till danske kancelli finner man 

141

. 

"Den kgl. fedsels- og plejestiftelse" 1787-1910, medan å andra sidan 

Sundhetskollegiets arkiv 1803-1909 utelämnats. 

Problem av det här slaget är med all säkerhet svåra att undgå. I 

viss mån har de dock förstärkts av den "erslevska" strukturen på 

översikten. Den innebär, att alla organ, oavsett hur självständiga de 

var, redovisas under det kollegium de kan anses ha närmast anknytning 

till. Detta har vissa strukturella fördelar, men vållar onekligen 

problem, när institutioner överlever det kollegium de knutits till. I 

rättvisans namn skall dock sägas, att svårigheten balanseras av att 

"guiden" försetts med utförliga register. 

Den nya danska beståndsöversikten inleds med en genomgång av 

de hjälpmedel, som står forskaren till buds. Man skiljer på externa, 

arkivskapade och interna hjälpmedel. De förstnämnda består huvudsakligen 

av tryckt material såsom lagsamlingar, handböcker, 

uppslagsverk o dyl. De interna är sådana, som arkivbildarna själva 

skapat, exempelvis diarier. Arkivskapade hjälpmedel är förteckningar 

och register, som arkivmyndigheterna självå åstadkommit. 

De sistnämnda är ur en svensk arkivmans synpunkt de intressantaste. 

Besökaren i det danske rigsarkivet möter i forskarsalen vissa 

centrala externa hjälpmedel samt ett antal arkivregistraturer (förteckningar), 

huvudsakligen tryckta. De avser främst äldre arkiv från 

tiden före 1848. Den ovane forskaren förleds lätt att tro, att detta är 

vad som står till buds. Så förhåller det sig dock inte, och det är kanske 

guidens viktigaste uppgift ett orientera om detta. En mycket stor 

del - den övervägande delen - av rigsarkivets förteckningar har, 

som det också sägs i arkivöversiktens inledning, karaktären av manuskript. 

De är uppställda i särskilda' 'registraturvrerelser' ', bakom 

forskarsalen. De består av "seddelkartoteker (seddelregistraturer)" 

eller inbundna s k "folioregistraturer". Dessutom finns en s k "generalregistratur' 

', som dock främst är avsedd för personalen och visar 

var i depåerna olika arkiv är uppställda. 

"Seddel- og folioregistraturerne" kan vara lite besvärliga att arbeta 

med. Utförligheten är inte alltid den man normalt möter i 

svenska arkivförteckningar och systematiken är ofta knuten till de 

olika leveranserna. När det gäller moderna arkiv får man inte sällan 

klara sig med "arkivdesignationer" (leveransreversal). Någon 

egentlig förteckningsskyldighet för myndigheter motsvarande den 

svenska föreligger inte i Danmark. En betydande bearbetning av leveranserna 

får alltså ske hos arkivmyndigheterna, och denna hinns 

inte alltid med, vilket har till följd, att man får nöja sig med leveransreversal 

i stället för genomarbetade "registraturer". 

Arkivöversikten bör ses bl a mot denna bakgrund. Den redogör 

på ett mönstergillt sätt för hur man orienterar sig bland de tillgängliga 

hjälpmedlen och för hur de är uppbyggda. För varje arkiv finns 

en kort historik, en summarisk översikt över innehållet och hänvisningar 

tilllitteratur och tillgängliga hjälpmedel. Översikten kan inte 

142

direkt användas för beställningar, men den visar på de vägar som 

finns att gå för att få fram de arkivalier man behöver. 

Det har tidigare nämnts, att arkivöversikten i första hand indelats 

efter kollegier. Dessa är dock i sig själva små eller inga arkivbildare. 

Det är i stället de interna eller underordnade kontoren och institutionerna, 

som bildat de olika arkiven. Detta kan verka lite förvirrande, 

men registret är, som sagt, till stor hjälp. Vissa egendomliga - historiskt 

betingade-arkivbildare finns emellertid också. Räkenskaper 

av såväl centraladministrativ som lokaladministrativ karaktär 

bildar en stor egen avdelning utan hänsyn till ursprunglig proveniens. 

Häri ingår bl a' 'lensregnskaber'' av intresse ur svensk synpunkt 

t ex för de gamla danska landskapen i vårt land. 

''Rigsarkivet og hjrelpernidlerne til dets benyttelse" avslutas med 

några' korta men viktiga avsnitt. I ett av dem redovisas äldre, numera 

upplösta samlingar. Bland dessa märks "Skånska handlingar" och 

delar av Sturearkivet. Ett annat för de övriga nordiska länderna viktigt 

kapitel utgöres av en översikt över arkivöverlämningar mellan 

rigsarkivet och utländska arkiv samt Det kongelige Bibliotek och 

universitetsbiblioteket i Köpenhamn. Särskilda översikter finns vidare 

för handskriftssamlingen, kart- och ritningssamlingen, filmsamlingen, 

sigill- och fragmentsamlingen. 

"Rigsarkivet og hjrelpemidlerne til dets benyttelse" är ett imponerande 

verk, som i många stycken kan stå modell för den beståndsöversikt 

det svenska riksarkivet planerar att åstadkomma. Det kompletteras 

för landsarkivens del av översikten över de lokala arkiven 

i Harald Jmgensens bok om lokaladministrationen. Denna presentation 

är mycket mindre omfattande än den för rigsarkivet, men den 

har den fördelen, att den berör även de yngre arkiven. Den stora bristen 

med rigsarkivets översikt är, att den lämnar forskaren i sticket 

när det gäller de senaste 100-150 åren. Det krävs ytterligare några 

delar i rigsarkivets beståndsöversikt innan den kan betraktas som 

färdig. 

Ny bok av Nils Nilsson 

Lars Rumar 

Vi har, särskilt under det senaste årtiondet, begåvats med ett antal 

arkivhandledningar som riktar sig till forskare inom ett speciellt 

ämnesområde, t ex rätthistoria, byggnadsforskning och utbildningshistoria. 

Vi har emellertid saknat en generell handledning i arkivforskning. 

Denna lucka i vår arkivlitteratur har nu fyllts av den outtröttlige 

skribenten f arkivrådet Nils Nilsson. Boken har titeln "Att 

hitta i arkiven" (Liber Distribution, Stockholm 1986). Den utgår 

från att läsaren helt saknar förkunskaper. Första kapitlet har följd- 

143

iktigt rubriken "Vad är arkiv?". I detta kapitel behandlas arkivterminologi 

och arkivteori som en nödvändig bakgrund till arkivforskningarna. 

Detta kapitelleder vidare till två viktiga kapitel: ''Att hitta 

det rätta arkivet" och "Att hitta rätt i arkivet". Dessa två kapitel utgör 

kärnan i framställningen. Ett kort men mycket viktigt avsnitt 

handlar om förberedelser för arkivforskningen. De som har erfarenheter 

från tjänstgöring i en forskarexpedition vet att många forskare 

inte förbereder sina forskningar på ett adekvat sätt. Han eller hon 

saknar ofta de utgångspunkter som krävs för att komma in i arkivmaterialet. 

Nästa steg blir att avgöra vilken arkivbildares handlingar som kan 

vara intressanta, och var dessa förvaras. Författaren redogör här för 

författningsläget och arkivorganisationen på statlig, kommunal och 

enskild sektor. Nationalregistret över enskilda arkiv får ett eget avsnitt. 

Arkivförteckningen behandlas naturligtvis ingående liksom diarier 

och andra interna register samt dossierer. Även gallringen och 

dess återverkningar på arkivforskningen behandlas. Intressant är 

att författaren hänvisar till gallringsutredningarna. I dessa finns enligt 

författaren ofta information om källäget och om ersättningsmaterial 

(även hos andra arkivbildare). 

Externa register, t ex register hos arkivinstitutionerna, är mycket 

viktiga för informationssokningen. De får därför ett särskilt avsnitt. 

Det är ett välkänt faktum, att arkivinstitutionernas personal har 

stora kunskaper om arkiven och deras innehåll. Dessa kunskaper 

har ofta inte nedtecknats. Den muntliga rådgivningen blir därför en 

viktig informationskälla, vilket författaren poängterar. 

Bokens sista kapitel har rubriken "Att umgås med arkivalier". 

Under denna rubrik behandlas bl a hur man hanterar och bearbetar 

arkivmaterialet. Författaren understryker här vikten av att forskaren 

gör noggranna noteringar om varifrån uppgifterna hämtas. 

Tre omfattande bilagor kompletterar framställningen (de utgör 

hela 40 OJo av sidanantalet l). I den första redovisas ett antal viktiga 

arkivtermer. Bilaga 2 utgörs av en förteckning över ett stort antal arkivinstitutioner, 

med uppgift om adress och telefonnummer. Av särskilt 

värde är att författaren också ger upplysningar om relevant litteratur 

om resp institution och dess bestånd. Bilaga 3 har rubriken 

"Upplysningar om vissa slag av arkiv, arkivserier och ämnesområden. 

Litteratur, sökmedel m m''. Här informeras om litteratur, register, 

arkivbestånd m m, i alfabetisk ordning. Innehållet spänner över 

ett vitt fält. Några av uppslagsorden kan illustrera detta: arbetets 

och arbetsplatsens historia, barnmorskedagböcker, byggnader, 

genealogi, kommitteer, luftfart, skråväsen samt undervisningsväsen. 

Denna bilaga innehåller många viktiga hänvisningar, som bör 

vara till stor nytta både för arkivinstitutionernas personal och för 

forskarna. 

144

Boken ger på ett lättläst och pedagogiskt sätt en handledning i arkivforskning. 

Den kommer säkert att få en bred användning. Den 

bör självfallet finnas i forskarexpeditioner och forskarsalar. Den 

borde också finnas till salu hos arkivinstitutionerna. Den passar 

mycket bra som kurslitteratur i humanistiska och samhällsvetenskapliga 

ämnen. Man måste emellertid beklaga att boken fått en så 

anspråkslös utformning. Den är tryckt i A4-format i ett relativt enkelt 

tryck förfarande. Den skulle få ett ännu större pedagogiskt värde 

om den kompletterades med illustrativa exempel ur arkivförteckningar, 

diarier och register. En ny upplaga bör ges en mer tilltalande 

typografi. 

Nya arkivbyggnader 

Slaffan Smedberg 

Modern Buildings of National Archives/Bätiments Modernes d'Archives 

Nationales (Archivum volym XXXI). K G Saur, Miinchen 

New York London Paris, 1986. ISBN 3-598-21231-3, 142 s. 

Tidskriften Archivum utges av International Council on Archives, 

ICA. Utgivningskommitten för Archivum beslöt 1983 att ägna volym 

31 åt temat moderna arkivbyggnader. Enligt huvudredaktören, 

Hubert Collin, fanns vid denna tidpunkt åtminstone ett dussin 

lämpliga projekt att presentera. I den färdiga volymen återfinns tio 

nybyggnader från hela världen. I sitt förord framhåller Collin, att 

man givetvis velat presentera varje byggnadsprojekt för sig men att 

man i första hand velat inspirera arkitekter o a vid kommande nybyggen 

samt att ge dem möjligheter att utveckla byggandet av ändamålsenliga 

arkivlokaler. Collin beklagar, att man av kostnads- och 

utrymmesskäl inte har kunnat publicera alla planer och ritningar 

som influtit till redaktionen. Illustrationer av de rent arkitektoniska 

förhållandena har fått utrymme i första hand. Från tredje världen 

presenteras nationalarkiven i Gaborone (Botswana), Jakarta (Indonesien), 

och Kuala Lumpur (Malaysia), från västeuropa nationalarkiven 

i Koblenz (Västtyskland), Haag (Nederländerna), Oslo (Norge), 

Bern (Schweiz) samt Kew (Storbritannien) och från östeuropa . 

nationalarkivet i Bratislava (Tjeckoslovakien). Ett annorlunda inslag 

utgör presentationen av det nya franska mellanarkivet i Fontainebleau 

(Archives contemporaines). Samtliga arkivbyggnader 

har tillkommit strax före eller åren efter 1980. Bäst känd bland 

svenska arkivarier torde den engelska byggnaden i Kew vara tack 

vare den internationella arkivkongressen i London 1980. 

Det finns givetvis många gemensamma drag i de skilda presenta- 

145

tionerna. Den långa, segslitna tillkomstprocessen, från de första 

planerna till byggnadens invigning skildras ofta omsorgsfullt. strävan 

att på ett samlat sätt göra arkiven lättillgängliga för användare 

intar i de allra flesta bidragen en framskjuten plats, liksom omsorgen 

om användarnas timliga behov i form av serveringar, rum för 

samkväm, forskarceller o dyl. Utställningsmöjligheterna finns i 

många bidrag beskrivna. Ofta framhålls vikten av att förlägga 

arkivinstitutionerna till platser med goda, allmänna kommunikationer 

för bekväm åtkomst av deras skatter. Rekordet därvidlag syns 

innehas av nationalarkivet i Haag, som uppges ha huvudingången 

knappt 90 m från järnvägsstationens plattform 12. 

Fördelarna med att förläggas intill andra forsknings- och kulturinstitutioner 

(bibliotek, museer, universitet m m) omvittnas i flera 

fall. 

Magasinens placering, konstruktion och klimatförhållanden utgör 

av naturliga skäl en huvudfråga i presentationerna. Man kan 

konstatera, att tomterna som regel utvalts med tanke på frihet från 

luftföroreningar o dyl. Ett undantag utgör arkivet i Haag, där sådana 

krav fått vika för närheten till andra kulturinstitutioner m m. 

Man är dessutom nöjd med att ha funnit mark, som ligger ovan 

havsytan. Magasinen i Koblenz, Fontainebleau, Oslo och Bern ligger 

under jord, medan övriga förvarar arkiven i upp till tio våningar 

höga byggnader. Författarna redogör ofta ingående för val av byggnadsmaterial, 

brandskydds- och släckningsanordningar, olika 

larmsystem, tillträdesskydd m m. 

Särskilt intressant är det att jämföra klimatkraven. Att klara någorlunda 

goda förvaringsförhållanden för spelfilm i Jakarta, 15 gr 

C och en relativ fuktighet (RH) om 30 o/o med utetemperaturen 

23-38 gr C och RH 70-90 o/o, är en bedrift. Man ifrågasätter också 

själva hur länge den därför nödvändiga utrustningen kan hållas i 

funktion. De i Sverige uppsatta idealförhållandena (kompromiss 

mellan arkivförvaring och arbetsmiljöförhållanden) är f n 19± l gr 

C och RH 55 (50)±5 %, när det gäller pappersförvaring hos arkivmyndigheter. 

Atskilliga avvikelser föreligger från dessa värden, särskilt 

avseende temperaturen. Så kan man t ex i Holland tänka sig en 

temperatur på 16±2 gr C. I många fall framhåller man byggnadsmaterialets 

betydelse för klimatförhållandena och att kostnaderna 

för klimatiseringsanläggningar kan hållas på en lägre nivå, om man 

lägger ner omsorg på valet av byggnadsmaterial och konstruktion. 

Förläggning under jord är också en klimatutjämnande faktor. 

En uppseendeväckande detalj är den holländska synen på fönster 

i magasinen. De anses bidra till minskade uppvärmnings- och klimatiseringskostnader 

- utan tanke på brandrisken o a. I sammanhanget 

kan nämnas, att man i Jakarta har installerat 5 mm tjocka, 

färgade fönsterglas, bl a för att inte släppa ut den svala luften ur magasinsrummen. 

146

Utöver tillgång till och förvaring och vård av arkiven finns en hel 

del andra intressanta uppgifter i den föreliggande publikationen. 

Läsaren får ut en del om policyfrågor, konserveringsverksamhet, om 

filmning och förvaring av audiovisuella medier. 

Transport av arkivalierna ägnas en del uppmärksamhet, liksom 

hyllinredningen. En kanske något ovanlig ståndpunkt intar 

nationalarkivet i Bern, där man p g a tak- och hyllhöjd inte anställer 

framtagande personal kortare än 175 cm. 

Sammanfattningsvis kan sägas, att Archivum XXXI utgör en för 

arkivverksamma intressant läsning på det hela taget. För den som är 

i den lyckliga omständigheten att planera nya arkivlokaler, kan boken 

säkert ge uppslag och tankar i utvecklande riktning. För oss är 

den välgjorda beskrivningen av det norska riksarkivet säkert av större 

intresse än flera av de andra bidragen med tanke på de närliggande 

förhållandena. Det är också tillfredsställande att konstatera, att 

svenska arkivarier spelat en stor roll vid planeringen av nationalarkivet 

i Gaborone. 

Det franska mellanarkivet i Fontainebleau är värt ett studium. 

Inte minst värt en eftertanke är nödropet om att det p g a utrymmesbrist 

hos det franska riksarkivet m fl tenderar att bli slutstation 

för förvaring utan möjligheter till den avsedda genomströmningen. 

Klimatiseringsanläggningen m m är inte heller konstruerad för slutförvaringsförhållanden. 

Kampen mot hårda klimat i tredje världen är tankeväckande. En 

stigande oro för luftföroreningarnas inverkan på arkivens hälsotillstånd 

smyger sig på en. Arkitekturen har varit huvudtemat i detta 

nummer. I ett kommande borde förvaringens betydelse för fysisk 

nedbrytning och åtgärder mot detta kanske närmare behandlas. 

Britt Hedberg 

Gallra och bevara. Socialdatautredningens betänkande 

(Ds S 1986:5) 

Enligt den socialtjänstlag som trädde i kraft den l jan 1982 (SFS 

1980:620) skall socialtjänstens personakter gallras ut 5 år efter sista 

anteckningen (§ 60). Undantag görs för utredningar om faderskap 

och handlingar rörande underhållsbidrag som bevaras (§ 62). 

SoL:s gallringsparagraf är unik såtillvida att den avser en gallring 

på uttalat etiska grunder, beslutad av riksdagen och utformad som 

tvingande lag. Det ideologiska fundamentet för hela detta lagstiftningsarbete 

är den syn på medborgaren/klienten som växt fram i 

nutida socialhjälpsverksamhet och där begrepp som frivillighet, 

självbestämmande och integritet är centrala. 1977 års socialutred- 

147

ning (SOU 1977:40) uttrycker klart den nya inriktningen. Väsentligt 

för själva gallringsfrågan är att socialtjänsten inte anses kunna fungera 

i ett sammanhang där prestationen gentemot den enskilde förbinds 

med en registrering vars innehåll och funktion inte kan kontrolleras 

av honom/henne. I äldre socialhjälpspraxis har denna problematik 

knappast manifesterats eftersom respekten för medborgaren 

som en suverän part i processen inte utgjort någon ledstjärna. 

Med stöd av 1936 års lag om socialregister har således ackumulerats 

ca 60 hyllkilometer socialakter med ett varierande och för klienten 

inte sällan kränkande innehåll - ofta utan klientens kännedom. I 

§ 52 socialtjänstlagen sägs nu att den enskilde skall hållas underrättad 

om de anteckningar som förs. Klienten ska även kunna ge synpunkter 

på innehållet i anteckningarna. Gallringsparagrafen är 

i det sammanhanget knappast kontroversiell. Den framtvingar en 

etisk gallring, men den baserar denna gallring på en etik som genomsyrar 

hela lagstiftningen liksom på den socialtjänst som växer 

fram i hägnet av denna. Gallringsparagrafen är ett uttryck för att 

samhällets socialpolitik anses böra kompletteras med en samhällets 

gallringspolitik. 

Detta är en relevant utgångspunkt även när frågan bedöms ur arkivtjänstens 

synvinkel: arkivtjänsten kan inte initiera gallring på 

fristående etiska grunder, men en politiskt beslutad gallringspolitik 

som svarar mot övrig inriktning på området måste likväl respekteras. 

Undantag från gallringen 

Inte ens socialutredningen anser dock att aktgallringen kan genomföras 

utan undantag. Den socialforskning som kan bedrivas med 

hjälp av aktmaterialet är en viktig del av socialtjänstens eget utvecklingsarbete 

och ligger i klientens intresse. Lagstiftaren har gått fram 

längs två vägar. I nr 3 av lagens övergångsbestämmelser sägs, att 

handlingar tillkomna under den gamla lagstiftningen (1937-1981) 

får gallras först per den l jan 1987. För det äldre material som p g a 

den femåriga gallringsfristen blev omedelbart gallringsmoget skapades 

därmed ett nödvändigt rådrum. En annan åtgärd var att tillkalla 

sakkunniga för att utreda vilka undantag från gallringsbestämmelserna 

som kunde anses erforderliga med hänsyn till framtida 

socialvetenskaplig forskning. Utredningen tillsattes den l juli 

1980 och avgav sitt betänkande i april 1986. 

Socialdatautredningens förslag innebär främst följande: 

l) Akter tillkomna med stöd av SoL from 1982 utgallras med en 

frist av 5 år, med undantag av akter på personer födda den 5, 15 

och 25 i varje månad, motsvarande ca 10 OJo av totalpopulationen. 

Dessa akter deponeras i landsarkiv. Akter tillkomna med 

stöd av 1936 års socialregisterlag, dvs det ackumulerade bestån- 

148

det av socialakter i rikets kommuner, hanteras på samma sätt. 

Dessa akter får dock deponeras i sin helhet om kommunen inte 

anser sig kunna utföra gallringsarbeteL Från gallringen undantas 

ett typarkiv där allt material bevaras (förslag: lönköpings 

kommun). 

2) Följande handlingar bevaras i sin helhet: originalhandlingar rörande 

faderskap, handlingar rörande utländska adoptioner och 

handlingar rörande övergivna barn. Dessa handlingar deponeras 

i landsarkiv året efter det år under vilket barnet fyllt 18. SoL:s undantag 

för handlingar rörande underhållsbidrag föreslås däremot 

utgå; dessa utgallras således. I SCB förvarade underlag till 

socialstatistik överlämnas till riksarkivet och bevaras där. 

3) Landsarkiven mottar depositionerna i egenskap av etiska depåer 

varvid all bestämmanderätt över handlingarna berövas kommunerna. 

Om landsarkiv av utrymmesskäl tvingas uppskjuta mottagandet 

av sådana depositioner kan de under en period förvaras 

i kommunernas centralarkiv. Materialet står ändock under 

landsarkivens kontroll och kan t ex inspekteras av dessa. 

4) Deponerade handlingar är endast tillgängliga för vetenskaplig 

forskning i statlig regi. Beslut om att utlämna handlingarna för 

sådan forskning fattas av resp landsarkiv, ytterst av riksarkivet. 

Mycket kan sägas om denna utredning. De grundläggande uppgifterna 

om socialaktsmaterialets omfång och tillväxt baseras i huvudsak 

på äldre mycket grova beräkningar. Betänkandet bärs upp av ett 

knippe tämligen enkla- men fördenskull knappast okontroversiella- 

ideer, som upprepas och varieras i kapitel efter kapitel. Jag ska 

fortsättningsvis dröja vid några av de viktigaste frågorna. 

Integritetsproblemet 

Utredningen säger sig uttryckligen behandla ett förslag om etiskt 

motiverad gallring, dvs gallring av omtanke om den personliga integriteten. 

Det tillhör nu denna saks natur att vara just- personlig. 

Förlusten av min personliga integritet blir, kan man hävda, knappast 

större därför att jag delar denna förlust med många olycksbröder 

och den blir knappast mindre om jag ensam vederfars en sådan 

förlust. Ett tioprocentigt undantag till en etiskt motiverad gallring 

förefaller ur denna synvinkel svår att försvara. Utredarna har insett 

denna problematik, men tyvärr valt att lämna den därhän. En mer 

konsekvent behandling av den grundläggande etiska frågeställningen 

hade kunnat ge en mer fruktbar infallsvinkel på själva gallringsfrågan. 

Gamla och nya socialakter 

Varken i SoL eller dess förarbeten anläggs visserligen något avvikan- 

149

de synsätt på det aktmaterial som tillkommit före 1982, dvs under 

den gamla lagstiftningen. Man kan ändå med fog hävda att dessa 

akter redan genom sin existens speglar en annan socialtjänst och en 

annan människosyn och att en utgallring av detta material som baseras 

på en senare tids värderingar därför får karaktären av efterhandscensur. 

Beträffande det material som tillkommer från årsskiftet 

1981/82 kan på motsvarande sätt hävdas, att undantag från gallringsbestämmelserna 

knappast är förenliga med socialtjänstens 

grundtankar. Socialdatautredningen snuddar själv vid denna tanke: 

"I den mån man anser att bevarandet av endast ett urval innebär en 

integritetsvinst, kan man dock anföra att detta material tillkommit 

i ett läge då man inte förbundit sig att gallra av integritetsskäL Därför 

är det inte orimligt att ha en något annan syn på hanteringen av 

det äldre materialet" (s 24) 

I den inledande sammanfattningen fastslås dock: 

"Det äldre socialvårdsmaterialet bör j princip omfattas av samma 

gallringsregler som det nya materialet" (s 11) 

Utredningen har inte lyckats redovisa en hållbar teoretisk utgångspunkt 

för sitt förslag, vilket är allvarligt. 

En förmyndares perspektiv 

Utredningen är skriven ur ett perspektiv på kommunala arkiv och 

lokalt anknuten arkivforskning som är klart förmyndarmässigt. En 

konsekvens av förslaget blir ju att vetenskaplig forskning på socialdatamaterial 

från en bestämd kommun normalt inte kan ske. I 

Sundsvall har en av socialförvaltningens sektionschefer ägnat en 

högskoleuppsats åt att undersöka värderingsförskjutningarna i stadens 

fattigvård från 1910-talet till nutid. Den undersökningen krävde 

tillgång till handlingar rörande alla beslutade tvångsingripanden 

och hade inte kunnat utföras efter en gallring enligt socialdatautredningens 

förslag. Från kommunal horisont är det angeläget att framhålla, 

att även forskning på lokalt material kan vara vetenskaplig 

och - för den delen - akademisk. 

Förslaget om att överföra de icke utgallrade delarna av allt socialaktsmaterial 

efter 1937 till landsarkiv baseras på villfarelsen att 

kommuner i allmänhet saknar en kompetent organisation för omhändertagande 

av sekretesskyddat material. Men även i de mindre 

kommunerna finns en stor vana att hantera sekretesskyddat material. 

Om någon· kommun i dag p g a bristande organisation saknar förmåga 

att handha sådant material på ett i lagen föreskrivet sätt är det 

för övrigt kommunens sak att åtgärda detta. Arkivsektorn avviker 

härvidlag inte från något annat kommunalt förvaltningsområde. En 

stor del av den moderna kommunala förvaltningsorganisationen 

150

har faktiskt växt fram för att klara förvaltningsuppgifter som följer 

av lagstiftning. · 

Någon rättsligt förankrad utredning av depositionsbegreppet 

görs inte av utredarna. Depositionsförfarandet brukar vanligtvis 

baseras på att handlingen eller föremålet förblir i deponentens ägo. 

I detta fall skulle depositionen dock vara tvångsmässig och snarast 

ha karaktären av expropriation. Åtgärden får - om den genomförs 

- anses unik, särskilt i en tid när annan offentlig förvaltning utvecklas 

mot ökad decentralitet och överföring från statliga till kommunala 

organ. När den heliga kommunala självsbestämmanderätten 

nu ska offras, då bör man fråga sig på vilket altare det sker. · 

Stat och kommun 

Frågor som sammanhänger med det offentliga arkivväsendets organisation 

diskuteras nu bl a inom ramen för den statliga arkivutredningen 

(ARKU). Överföringen av en så viktig forskningspotential 

som kommunernas socialakter till det statliga arkivväsendet rubbar 

utan tvekan den struktur som redan finns. Om förslaget blir verklighet, 

och om utvecklingen fortsätter längs samma väg, då skymtar redan 

en arkivstruktur där allt material som är av allmänt eller vetenskapligt 

intresse a priori anses tillhöra de statliga arkivinstitutionernas 

intressesfär. Utredningens förslag påminner om de ukaser som 

utsändes av Gustav Vasa när den tidens landamärer skulle utvidgas. 

Fritt överfört: 

om någon finner något av värde 

då filhör detta Oss och Cronan 

Stockholms arkivhistoria 

Tom Sahlen 

Studier och handlingar rörande Stockholms historia V, Stockholm 

1985, 201 s. Utgiven av Stockholms stadsarkiv under redaktion av 

Lars Wikström. 

Den femte delen av serien Studier och handlingar rörande Stockholms 

historia är av speciellt intresse för arkivfolk eftersom dess 

tema är Stockholms arkiv historia. Tanken att koncentrera en volym 

till detta ämne uppkom i samband med stadsarkivets 50-årsjubileum 

1980. Från början hade en kronologisk, mer eller mindre heltäckande, 

disposition valts. Olyckliga omständigheter har medfört 

såväl att arbetet försenats som att en stor tidsmässig lucka uppstått. 

Högst beklagligt är att den svenska huvudstadens arkivhistoria från 

151

medeltidens slut fram till 1880-talet måst lämnas därhän. Av det 

kronologiska schemat återstår nu en artikel om stadens medeltida 

arkivväsen och fyra om de senaste hundra årens utveckling. Två av 

de se·nare ansluter sig mer strikt till kronologin medan två är mer tematiska 

och behandlar stadsarkivets byggnadsfråga och dess vetenskapliga 

verksamhet. Av något annan karaktär är samlingens avslutande 

uppsats om den s k husfattigkassan, som baseras på i arkivet 

befintligt material. 

Trots de nödtvungna begränsningarna får sig läsaren en myckenhet 

intressant information till livs. Inte minst gäller det de, med hans 

egna ord, "randanteckningar" om det medeltida Stockholm och 

dess arkiv som volymens redaktör, l arkivarie Lars Wikström har 

vaskat fram. Wikström har konstaterat att det inte finns några uppgifter 

om stadens arkivväsen före tillkomsten av Magnus Erikssons 

stadslag vid 1300-talets mitt. I denna lag regleras stadsskrivarens 

uppgifter och vilka arkivhandlingar som skulle förvaras i stadens 

kista. 

Det är utomordentligt svårt att ange hur dessa bestämmelser efterlevdes 

under de första decennierna. Ingen stadsskrivare är känd 

till namnet före 1419 och ingen nu existerande arkivhandling är äldre 

än från just 1419. Det finns dock belägg för att åtminstone en jordebok 

existerat före detta i huvudstadens arkivhistoria så skickelsedigraår. 

Den 15 juni 1419 härjades nämligenstadens rådhus av en brand 

som förstörde det mesta av det där bevarade arkivmaterialet. 

Wikström gör en mycket intressant utredning om bränder som 

kan tänkas ha medfört förlust av arkivhandlingar. Åtskilliga större 

bränder är kända, t ex 1296, 1330, 1344, 1407, 1419 och 1458. Av 

dessa var det, menar författaren, endast 1419 års brand som med säkerhet 

drabbade arkivmaterialet. Sannolikt skedde detta även vid 

1407 års brand medan 1458 års brand inte nådde rådhuset. Beträffande 

de äldre bränderna är det, enligt Wikström, omöjligt att dra 

några slutsatser. Att stadens arkiv efter 1419 Idarat sig undan alla 

förhärjande bränder så relativt helskinnat är, konstaterar Wikström, 

något av ett mirakel. 

Wikström behandlar även i sin relativt korta men innehållsrika 

framställning bl a stadsskrivarens lön och sociala ställning, frågan 

om arkivlokalerna i Stockholms medeltida rådhus och om kistan, 

eller kistorna, som handlingarna förvarades i. Att det inte behövde 

vara fråga om alltför omfattande arkivlokaler kan lätt inses. Utifrån 

Wikströms uppgifter kan man uppskatta storleken av stadens arkiv 

vid medeltidens slut till mycket ungefärligt runt 10 hyllmeter, varav 

cirka 1,5 hyllmeter nu är bevarade. Detta motsvarar en genomsnittlig 

accessionstakt per år från 1420 på i storleksordningen en decimeter. 

Avslutningsvis presenterar Wikström de kända stadsskrivarna 

under perioden 1419-1531, delvis i polemik med Nils Östman. Avsnittet 

förutsätter att Östmans framställning läses parallellt. 

152

Läsaren får därefter ta ett rejält kliv fram till 1880-talet. Werner 

Pursche, landsarkivarie i Vadstena, behandlar Stockholms stads arkiv 

och bibliotek under uppbyggnadsskedet fram till 1915. 

Den kommunala arkivsituationen i Stockholm kännetecknades 

av att det efter genomförandet av 1862 års kommunallagar uppstod 

två olika arkiv, ett i rådhuset med i stort sett de äldre handlingarna 

(rådhusarkivet) och ett byggt på de nya förvaltningsorganens handlingar, 

Stockholms stads arkiv. Den drivande kraften bakom det nya 

arkivet var Johan Flodmark (1837-1927), föreståndare från 1896 

till 1915. Utan hans insatser, menar Pursche, torde icke obetydliga 

delar av huvudstadens arkivmaterial ha gått till spillo. Flodmarks 

insatser inskränkte sig inte till att bygga upp ett betydande arkiv. 

Han skapade även ett värdefullt bibliotek och lade ned ett stort intresse 

på att dokumentera staden bildmässigt. 

Pursche behandlar i sin långa och välmatade uppsats de flesta 

aspekterna på arkivet under den Flodmarkska epoken. I avsnittet 

om personalen står givetvis denne i centrum, men en fyllig behandling 

bestås även hans medhjälpare Nils Östman. Östman blev emellertid 

1912 föreståndare för konkurrenten rådhusar kivet. Förhållandena 

mellan de båda arkiven var stundom mycket spända, en situation 

som Östman för övrigt snarast förvärrade. Östman är till 

speciellt stor glädje för såväl Pursche som läsaren eftersom han förde 

en dagbok i vilken han ingalunda drog sig för pepprade omdömen 

och beskrivningar. 

Ett speciellt intressant avsnitt i Pursches framställning rör arkivets 

lokaler, tre byggnader på Riddarholmen, bl a det s k Birger Jarls 

torn. Avsnittets värde förhöjs åtskilligt av det goda bildmaterialet, 

som verkligen ger läsaren en levande föreställning om hur kraftig utvecklingen 

gått framåt även på detta område. 

Även verksamheten behandlas i detalj. Här ges många roande inblickar 

i de i våra ögon primitiva förhållandena. Verksamheten fick 

i viss mån en egen profil genom Flodmarks stora intresse för bilder 

och böcker. Ordnings- och förteckningsarbetena förefaller att ha bedrivits 

i måttlig omfattning och helt utan tillämpning av proveniensprincipen, 

något fältarbete förekom knappast, forskarservicen 

hölls på en tämligen låg om än med tiden stigande nivå. De viktigaste 

problemen under detta uppbyggnadsskede torde ha varit att utöka 

samlingarna och att bearbeta de ständigt besvärliga lokalfrågorna. 

Även l arkivarie Viking Rendah/, själv knuten till stadsarkivet, 

svarar för ett kronologiskt avsnitt, nämligen stadsarkivet under 

Bertil Boethius 1930-1944. Efter långa förberedelser och omfattande 

utredningsarbete sammanslogs år 1930 rådhusarkivet och 

Stockholms stads arkiv och bibliotek till Stockholms stadsarkiv 

med ställning som landsarkiv för Stockholms arkivväsen. Till stadsarkivarie 

utsågs förste arkivarien vid riksarkivet Bertil Boethius (parentetiskt 

må nämnas att en av de sökaride var dåvarande krigsarki- 

153

varien Birger Steckzen. För åtminstone undertecknad är det fascinerande 

att spekulera i hur krigsarkivets utveckling hade förändrats 

om Steckzen fått tjänsten). 

Rendahl går, liksom Pursche, systematiskt igenom verksamhetsområde 

efter verksamhetsområde. På samma sätt som under Flodmarks 

tid var lokalfrågan ett stort bekymmer. Utrymmena i rådhustornet 

och i ''den till trängsel överfyllda'' depån på Riddarholmen 

var otillräckliga. Den kommunala arkivvården var även bristfällig. 

Både dessa problem angreps med framgång av Boethius och hans 

medhjälpare. stadsarkivet fick ett nytt arkivmagasin i Kungsklippan 

1943 och mycket arbete lades ner på att förbättra ordningen och 

förtecknandet av de kommunala arkiven. Speciellt i frågan om standardiserade 

pappersformat, dvs övergång till A4, utförde stadsarkivet 

ett pionjärarbete till båtnad för arkivväsendet i stort. En jämförelse 

mellan Flodmarks och Boethius tider visar framför allt den 

mycket större betydelse fältarbetet fått. 

Rendahls uppsats är, liksom de andra i volymen, faktarik men lider 

av att vara klädd i en mycket stel och formell språkdräkt, något 

som tyvärr ingalunda gör läsningen njutbar. 

Betydligt lättare flyter då språket i den nuvarande stadsarkivarien 

LeifGidlöjs uppsats om stadsarkivets byggnads fråga. Gidlöf diskuterar 

de byggnadsförslag som framförts mellan 1902 och 1912 men 

som stupat på frågan om fördelningen av finansieringen mellan stat 

och kommun. När stadsarkivet bildades var lokalfrågan fortfarande 

olöst. Under 1930-talet framlades ett flertal olika förslag fördelade 

på området kring Observatoriekullen, Östermalm och Kungsholmen. 

År 1938 fastställdes emellertid alternativet Kungsklippan som 

ensamt erbjöd möjligheter till bergsmagasin och central belägenhet. 

En arkitekttävling utlystes med fyra deltagare. Gidlöf diskuterar utförligt 

och med rikligt illustrationsmaterial de olika förslagen och 

visar där f ö en i arkivsammanhang måhända mindre vanlig känsla 

för arkitektoniska problem. Detta är det intressantaste avsnittet i artikeln, 

som därutöver redovisar själva byggandet av bergsmagasinen 

1940-1943 och det kraftigt försenade uppförandet av administrationsbyggnaden 

1958-1959. Intressant och även tankeväckande för 

arkivfolk är att byggnadsfrågan tog ett avgörande steg framåt först 

när det påvisats att bergmagasin även kunde användas som skyddsrum 

och till andra militära ändamål. De rent arkivmässiga argumenten 

fick alltså stå tillbaka för mer påtagligt nyttobetonade. Att 

slutresultatet ändå blev så lyckat är något att vara tacksam för. 

Volymen avslutas med ett par kortare uppsatser. Framlidne stadsarkivarienNi/s 

Slafbehandlar stadsarkivets vetenskapliga verksamhet 

och l arkivarie Ulla Johansson redovisar en utredning betitlad 

"Husfattigkassans inkomster under senare delen av 1600-talet". 

Författaren konstaterar att när politikollegiet som förvaltade kassan 

märkte att inkomsterna var otillräckliga lyckades det vid ett antal 

154

tillfällen förmå Stockholms stad att i sin tur föreslå Kungl Maj:t att 

utfärda nya påbud, något som också skedde. Den lokala förvaltningen 

och centralmakten samverkade sålunda för att försörja de 

fattiga i 1600-talets Stockholm. Kassan fick t o m sådant tillskott att 

betydande summor kunde lånas ut till staden, som dock visade sig 

betydligt mer entusiastisk när det gällde att ta upp lån än när det 

gällde att likvidera dem. Resultatet blev att kassan under decennier 

fick dras med stora fordringar på staden även när de egna tillgångarna 

sinade. 

Trots de nödtvungna begränsningarna ger volymen en god och 

fyllig bild av hur Stockholms stads arkivväsen utvecklats under skilda 

epoker. Att arkivväsendets egen historia är minst lika intressant 

som många andra mänskliga verksamhetsformers bekräftas till fullo 

i denna volym. Att den dessutom täcker flera tidigare som mest i 

begränsad omfattning utforskade områden ökar ytterligare värdet 

av denna publikation. 

Kunskapens pris- på arkivens bekostnad? 

Björn Gäfvert 

Mitt under den forskningsetiska debatt som pågick våren 1986 till 

följd av publiciteten kring det s k Metropolitprojektet utkom Göran 

Hermeren, professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet, med 

''Kunskapens pris. Forskningsetiska problem och principer i humaniora 

och samhällsvetenskap" (HSFR, Stockholm 1986). Deltagarna 

i debatten hade då formerat sig i två läger. Metropolitprojektets 

kritiker framhöll såsom etiskt förkastligt att de ca 15 000 personer 

som i två årtionden kartlagts och registrerats hade hållits ovetande 

om verksamhetens fulla omfattning och syfte. Man kritiserade också 

en forskning som sades reducera människors beteende till sociala 

lagbundenheter och skapa förutsättningar för överhetens korrigering 

av avvikande och icke önskvärda beteenden genom social 

ingenjörskonst i ett gränsland mellan demokrati och kontrollstat 

Från den motsatta sidan påstods bl a att datalagstiftningen genom 

ett statligt tillstånds- och censurförfarande skulle utgöra ett hot mot 

en fri och obunden forskning. Det framhölls också, att forskning 

och officiell statistik behövdes för att samhällsutvecklingen skulle 

kunna följas, reformer utvärderas och ett kunskapsunderlag skapas 

så att medborgarna skulle kunna utkräva ansvar av de styrande. Ett 

annat argument var att samhällsforskning behövdes för att utsatta 

och svaga gruppers position skulle kunna förbättras. Metropolitaffären 

hade således både skapat ett praktiskt åskådningsexempel till 

Hermerens bok och vädrat ett antal argument som skulle återkomma 

och värderas i bokens resonerande partier. 

155

Hermen!n framhåller, att forskning och nya kunskaper är nödvändiga 

för samhället och individens välfärd och utveckling men att 

det legitima intresset av att få fram ny kunskap ständigt måste vägas 

mot det lika legitima kravet på skydd mot intrång i privatlivet och 

kränkningar av den personliga integriteten. Den avvägning som då 

måste göras handlar ytterst om vad för slags samhälle man skall ha. 

Vill man ha en stark stat eller en "minimalstat"? Hermen!n hänvisar 

till den amerikanske filosofen Robert Nozick som i "Anarchy, 

State and Utopia" (New York 1974) hävdat att statens enda skyldighet 

är att skydda medborgarna mot övergrepp, våld, stöld och bedrägeri 

och att statliga ingrepp och omfördelningar av resurser och 

välfärd utgör kränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. 

Den starka staten har ett behov av kunskapsunderlag för planering 

och samhällsreformer, däremot inte minimalstaten. Hermen!n synes 

i valet mellan dessa båda statstyper avvisa minimalstaten och bejakar 

därmed samhällsvetenskapens behov av ny kunskap. Hermeren 

framhåller dock att det pris - kunskapens pris - som kan behöva 

betalas i form av integritetskränkningar och obehag i vissa fall 

kan bli alltför högt. Hermerens bok utgör en genomgång av sådana 

l 

etiskt svåra avvägningssituationer som en forskare kan ställas inför 

under olika skeden i arbetet. Synpunkterna och råden är utformade 

utifrån den ständigt återkommande frågan om kunskapens pris är 

för högt. 

Syftet med Hermerens framställning sägs vara att diskutera och 

komplettera de forskningsetiska principer och regler som HSFR 

(Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet) antog 1982. 

Han framlägger förslag till delvis skiljaktiga och utvidgade regler 

med utgångspunkt från de viktigaste faserna i forskningsarbetet. 

Synpunkterna och förslagen förankras i begreppsanalyser, diagram, 

etiska kalkyler och resonemang kring alternativa handlingskonsekvenser. 

Hermeren avvisar ett pliktetiskt handlingssätt och pläderar 

för att varje handling skall bedömas enbart utifrån sina konsekvenser 

(konsekvensetik). För praktiskt taget varje föreslagen handlingsregel 

pekas på konsekvenser som ifrågasätter regeln. Resonemangen 

pro et contra kan givetvis vara klargörande och tankeväckande, men 

kan såsom praktisk vägledning få en förlamande inverkan på obeslutsamma 

forskare. Hermerens omskrivning av HSFR:s etiska regler 

innebär inte heller en genomgående förstärkning av den enskildes 

skydd, eftersom marginalen för godtyckliga bedömningar ökar. 

Hermerens användning av begreppet informerat samtycke är belysande. 

HSFR:s etikdeklaration 1982 säger att en forskare "bör informera 

uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare om alla inslag 

i den aktuella undersökningen som kan påverka deras villighet 

att delta'': Hermeren omformulerar regeln till ''alla inslag som rimligen 

(min kurs) kan påverka deras villighet". Omskrivningen motiveras 

med att "alla möjliga idiosynkrasier kan ju påverka männi- 

156

skors villighet att delta" och att det omöjligen kan vara ett etiskt 

krav att forskare skall ta reda på detta (s 160 f). I vissa situationer 

skall informerat samtycke kunna ersättas med ''presumerat samtycke" 

(s 177). Den grundliga genomgången av tänkbara etiska konfliktsituationer 

berikar dock och kompletterar de tidigare i massmedia 

förda diskussionerna. Bl a föreslås att forskaren i vissa situationer 

bör avbryta sin f-orskning om det visar sig att kunskapsvinsterna 

inte står i proportion till de obehag medverkande och andra kan 

drabbas av. Hermen!n påpekar också, att även en underlåtenhet att 

forska och söka ny kunskap kan ha ett pris. 

När Hermen!n övergår till att ge synpunkter och råd med rättsliga 

implikationer, blir framställningen mindre väl underbyggd. Det 

framgår klart, att författaren är filosof, inte jurist. Illustrativt är att 

han vid uppräkning av lagstiftning, relevant för ett av förslagen till 

etiska regler, hänvisar till bl a "tryckfrihetslagen" och "offentlighetslagen" 

(s 168). Hermeren påstår att en "huvudprincip" enligt 

allmänna arkivstadgan är att allmänna handlingar skall bevaras (s 

98). Enligt Hermerens egen definition utgör principer endast "relativt 

generella och vaga allmänna föreskrifter- de är tänkta att peka 

ut färdvägar, inte att slaviskt och undantagslöst tillämpas (som trafikregler 

och grammatiska regler)" (s 30). Brott mot principer kan 

alltså inte vara straffbara. Mot bakgrund av denna liberala uppfattning 

om arkivstadgans bindande karaktär är det förvånande att 

Hermeren rekommenderar forskare att i vissa fall förstöra känsligt 

material för att skydda uppgiftslämnare och' 'ta det straff som detta 

eventuellt kan medföra'' (s 178). Det krävs inte någon större fantasi 

för att inse vad en åtlydnad av sådana råd skulle innebära för arkiven 

efter åtskilliga forskningsprojekt. Hermerens rekommendationer 

strider på denna punkt mot ett par av honom själv på annat ställe 

i boken anförda principer och regler - sanningsprincipen, innebärande 

bl a att forskares arbetsresultat skall kunna granskas och att 

försök skall vara reproducerbara, och hederlighetsregeln, dvs att 

forskare inte får frisera eller fabricera empiriska data (s 140 f). Han 

hänvisar i sammanhanget till psykologen Cyril Bart som "hittade 

på'' data för att stödja sin tes om den mänskliga intelligensens nedärvning. 

Hermerens rekommendationer skulle, om de fick statsmakternas 

sanktion, lämna dörrarna öppna för just sådana falsarier. 

Synpunkterna och förslagen att på detta sätt låta forskares 

privatetiska bedömningar och beslut ta över respekten för gällande 

bestämmelser utgör de betänkligaste inslagen i boken. Att enskildas 

integritet skulle kunna få ett förstärkt skydd genom ändrad lagstiftning 

och bedömningar och beslut av andra än forskare, tycks vara 

författaren främmande. 

Justitiekanslern har i ett beslut nyligen (1986-10-27, JK dnr 1729- 

86-20) fastslagit, att enkätmaterial inom Metropolitprojektet förstörts 

i strid med gällande bestämmelser och att löften att förstöra 

157

enkäterna efter avslutad bearbetning inte kunnat ges med laglig verkan. 

Även om JK i det aktuella fallet avstått från åtal, framstår klart 

vilka konsekvenserna kan bli för forskare som handlar i enlighet 

med Hermerens råd. Användningen av hans bok torde därför, om 

den inte i vissa avsnitt revideras, begränsas till ett inlägg i den forskningsetiska 

debatten. 

Familjehistoriska studier 

Lennart Lundquist 

Den nytiiiträdande landsarkivarien i Göteborg Beata Losman har i 

sin tidigare forskning behandlat kvinnohistoriska problem (bl a i 

Arkiv, samhälle och forskning 1983, s 29-45, Barns Underhåll och 

vård. Ett exempel på möjligheter till jämställdhetsforskning i 1800talsmaterial), 

och ansluter sig härvid till en västsvensk tradition med 

Gunnar Qvist som portalfigur. Hennes undersökning Kvinnor, män 

och barn på 1800-talets svenska landsbygd (Göteborg 1986) inleder 

en ny serie kallad Göteborg W omen' s Studies ingående i Acta Universitatis 

Gothoburgensis med Qvists efterträdare som professor i 

kvinnohistoria Gunhild Kyle som ansvarig utgivare. 

Kvinnorna sätts också först i undersökningens titel, men författarinnan 

är inte helt kvinnocentreract utan behandlar även manliga 

levnadsöden som jämförelse, då "utan dem hänger kvinnoödena i 

ett tomt rum''. Förebild har varit boken om Montaillou, bergsbyn i 

Pyreneerna i början av 1300-talet, men i avsaknad av likvärdigt material 

i form av förhörsprotokoll har Losman iklätt sig inkvisitorns 

mantel och utfrågat kyrkoböcker och bevarade fattigvårdshandlingar 

för Väse församling i Värmland. Valet av undersökningsförsamling 

hänger samman med den ovanligt goda kyrkliga folkbokföringen 

i denna församling. Väse är också en relativt stor församling med 

goda kommunikationer, varför undersökningsresultaten kan anses 

vara rätt allmängiltiga. Los.man reserverar sig dock för alltför långtgående 

generaliseringar på grundval av hennes resultat. Recensenten 

får- med erfarenhet från det norrländska kyrkobokföringsmaterialet 

- instämma häri men upplever de redovisade undersökningsresultaten 

som ett utmärkt jämförelsematerial vid liknande 

genomgångar av andra bygders familjesociala relationer. 

Losman har i motsats till flertalet familjehistoriker haft förmånen 

till en obegränsad tillgång till en arkivinstitutions källmaterial 

och kunnat utnyttja det på ett ytterst intensivt sätt. Hon är väl medveten 

om denna favör och upplever denna som också en skyldighet 

att redovisa vad man på detta sätt genom "dammsugningsmetoden" 

kan få fram för resultat. Akademiska forskare har kanske allt- 

158

för ofta fäst sig vid spektakulära företeelser, som dock inom bondesamhällets 

totala ram måste ses som marginella. Losman tycker sig 

finna belägg för detta bl a beträffande livsödena för ogifta mödrar, 

där det stora flertalet i Väse inte råkar ut för så hårda villkor, som de 

som redovisas av Jonas Frykman i dennes avhandling Horan i bondesamhället 

(Lund 1977). 

Den "normale" kyrkoboksforskaren är numera nästan enbart 

hänvisad till att ta del av informationen genom mikrokort. Kyrkböckerna 

blir härigenom visserligen tillgängliga för allt fler forskare 

men det är dock helt klart, att man vid bearbetande av en så stor volym 

information som i detta fall - 500 familjer - måste lägga ner 

väsentligt mycket längre tid vid läsapparaten än vid en manuell sökning 

i originalhandlingarna. När det gäller 1800-talet, så försvåras 

också forskning i de genom riksarkivets SVAR-sektion tillhandahållna 

mikrokorten av kyrkobokföringsmaterialet av att ministerialböckerna 

efter 1860 med dess ovärderliga sidhänvisningar till husförhörslängderna 

ännu inte blivit filmade. Delvis kommer denna 

brist nu att avhjälpas genom den nyfilmning som SVAR i samarbete 

med landsarkiven har startat. I första hand avses flyttningslängderna 

för tiden 1861-1894 att bli filmade men ett önskemål på sikt är 

att även födelse-, vigsel- och dödböckerna för samma period kan bli 

omfattade av projektet. Särskilt gäller detta städerna, där en demografisk 

familjeforskning med hjälp enbart av SCB:s ministerialboksutdrag, 

som än så länge är det enda tillgängliga materialet på 

mikrokort för denna tid utöver husförhörslängderna, bereder mycket 

stora svårigheter för den enskilde forskaren. 

Till skillnad mot Sture Martinius' arbete Peasant Destinies. The 

history of 552 Swedes bom 1810-12 (tr 1977) presenterar Losman 

samtliga excerperade individer i de fem årskullarna 1800, 1810, 1820, 

1830 och 1840 i en dokumentationsbilaga. En mer ingående presentation 

ges i texten, där levnadsödena får illustrera bondesamhällets 

villkor under de generationer, som föregick industrisamhällets genombrott. 

Skolgång, fattigvård, emigration, giftermål, sjukdom, ålderdom 

och död är kapitelrubriker som fångar in Väsehomas levnad 

från vagga till grav. Boken är därför även vällämpad som bredvidläsningsbok 

i studiecirklar med släktforskning och hembygdsforskning 

som ämnen. En mycket utförlig litteraturförteckning bidrar 

till att underlätta för efterföljare att göra liknande undersökningar 

i det svenska folkbokföringsmaterialet. 1686 års kyrkolag, 

vars 300-åriga existens celebrerats av riksarkivet men ej av den statskyrka, 

som den ligger som grund till, har ju medfört en exceptionell 

god folkbokföring i Sverige-Finland, som möjliggör att dessa länder 

kan fungera som demografiska laboratorier för gången tid. Demografiska 

databasen i Umeå/Haparanda bygger ju också sin existens 

på detta förhållande. Som komplement till det dataframtagna 

demografiska materialet och kanske inte minst som påminnelse om 

159

vad mycket mer en långtidsutbildad arkivarie med den traditionella 

inskolningen i yrket kan utvinna ur folkbokföringsmaterialet är 

Losmans undersökning av stort värde. Beata Losman har haft förmånen 

att tjänstgöra under den eminente kännaren av den svenska 

folkbokföringen Gösta Lext, vars arbeten Mantalsskrivningen i Sverige 

(tr 1968) och Stuqier i svensk kyrkobokföring 1600-1946 (tr 

1984) är att betrakta som standardverk inom svensk arkivistik. Förhoppningsvis 

kanske svenska arkivarier åter i en framtid kan få tillfälle 

att lära känna det dem anförtrodda arkivmaterialet på samma 

ingående sätt som Beata Losman och härigenom ges tillfälle att levandegöra 

vårt förflutna för en vidare krets. 

Losman har också ett särskilt kapitel om de Väseho r, som flyttade 

till Amerika. I enlighet med sin excerpering skildrar hon dock bara 

emigranter från familjer, där det ingår personer födda på årtal som 

slutar med O. Härigenom har hon undgått den litterärt kanske mest 

kände Väsebon under 1800-talet, nämligen den augustanapräst, 

som blev förebild för titelfiguren i Sven Delblancs Samuels bok (tr 

1981). "Pastor Samuel Eriksson, ärohetsbiträde i Fardhem", är 

nämligen identisk med den Axel Nordfält, som föddes i Väseden 24 

oktober 1864 och emigrerade till Nordamerika 1884, där han 1890 

prästvigdes i Augustanasynoden och ett par år tjänstgjorde i Wisconsin. 

Sten Carlsson har behandlat Axel Nordfälts levnadsöde i en 

uppsats Augustana Lutheran Pastors in the Church of Sweden (ingående 

i An Ancient Folk in a New Land, Essays in Honor of Nils William 

Olsson, The Swedish-American Historical Quarterly, July 

1984). Carlsson har också tidigare varit inne på samma forskningsområde 

som Losman, nämligen i sin undersökning Fröknar, mamseller, 

jungfrur och pigor. Ogifta kvinnor i det svenska ståndssamhället 

(tr 1977). Losmans undersökning bekräftar Carlssons slutsatser 

men ger samtidigt ett något annat perspektiv, då hon som 

jämförelse även redovisar manliga levnadsöden. 

Gallring i företagsarkiv 

Thord By/und 

Gallra rätt! Utg. av Näringslivets arkivråd. Karlstad 1986, 93 s. 

Boken har tillkommit inom ramen för NLA:s fortbildningsarbete. 

1977 utgav NLA och SAF gemensamt' 'Arkiv handboken'' författad 

av Anna Christina Meurling. Den nu utkomna skriften är avsedd att 

komplettera och fördjupa arkivhandboken vad gäller gallringsproblemen. 

Avsikten är (s 6) att ge hjälp till självhjälp genom förmedling 

av fakta, erfarenheter och ideer. 

160

I ett inledande kapitel om'' Arkivvård och gallring, en policyfråga 

inom företaget" (s 11-14) konstaterar Per Clemensson att arkivfunktionen 

hos många företag inte räknas som en resurs utan snarast 

som en belastning. Arkivgallring betraktas såsom den dominerande 

metoden för att få ner kostnaderna för arkivet. Mot denna syn 

framhåller Clemensson att' 'graden av arkivvård och då särskilt graden 

av gallring bör fastställas av företagsledningen såsom en företagets 

policy. Företagets arbetsinsats stegras alltefter den arkivvårdsnivå 

eller gallringsnivå som väljs" (s 13). Clemensson anger fyra 

gallringsnivåer som är anpassade till (l) lagstiftning, (2) företagets 

behov, (3) företags- och lokalhistorisk forskning och (4) universitetsanknuten 

forskning. 

Dessa gallringsnivåer utvecklas närmare i bokens andra kapitel 

"Gallringsnivåer och krav" (s 17-40). Mara Eiche redogör för den 

lagstiftning som berör arkivgallring hos företag (s 17-26), Mason 

C Hoad/ey diskuterar gallring sedd ur företagets perspektiv (s 27- 

30), Per Clemensson pekar med utgångspunkt i allmänna arkivschemat 

på serier som är särskilt viktiga för företagsmonografisk och lokalhistorisk 

forskning (s 31-34) och Rolf Adamson slutligen ger 

den akademiske forskarens syn på bevarande av dokumentation 

(s 35-40). Adamson skisserar sju intressefält (ägarintressen, företagsuppbyggnad, 

försäljningsorganisation, resultatredovisning, 

produktionsinriktning, personalens förhållanden och lokaliseringsfrågor) 

som måste bearbetas inifrån företagsarkiven, för att sedan 

ställa frågan: vilka typer av material borde framför andra sparas 

för att tillgodose forskningsbehov? (s 39). 

Bokens tredje kapitel handlar om gallringsmetodik (s 43-85). 

Här skriver LeifGidlöfom gallringen i traditionell arkivbildning (s 

43-48) och bevarande i urval (s 59-62), Lennart Henne/ om gallringen 

och moderna arkivmedier (s 49-53), Per Clemensson om 

rensning och rutingallring (s 55-57), Karl-Erik Thelin om gallring 

av akter och dossierer (s 63-66) och - tillsammans med Roland 

Ödmark- om gallring av kartor och ritningar (s 67-71) och slutligen 

Mats Haller by om bevarande och gallring av typordnade handlingar 

(s 73-85). Boken avslutas med en översikt över viktigare lagar 

och förordningar och en bibliografi över litteratur om gallring. 

Gallra rätt! fyller verkligen sitt syfte att förmedla fakta, erfarenheter 

och ideer. Boken förenar en teoretisk diskussion av gallringens 

principiella problem (Adamson, Gidlöf) med metodisk handledning 

i praktiska gallrings frågor. J ag fäster mig särskilt vid en av bokens 

teoretiska utgångspunkter: på det enskilda området, där offentlighetshänsyn 

inte ger något stöd, måste argumenten för bevarande 

formuleras positivt (Gidlöf s 60). Tanken vore värd att tas upp 

även utanför företagssektorn. 

Helmut Backhaus 

161

tjänstgjorde som konservatorer i hela 40 år vardera. Båda var internationellt 

orienterade och hämtade sina förebilder framför allt från 

Tyskland och Frankrike. Endast på ett område, sigillkonserveringens, 

där friherre Fleetwood var en föregångsman, kan man spåra något 

inflytande från Sverige. Annars var det snarast så, att det var till 

Danmark nyheterna från utlandet först kom och där de först började 

användas. 

Inte allt nytt har i längden visat sig vara av godo. Zaponeringen 

med nitrocellulosa, som var populär vid sekelskiftet, har exempelvis 

visat sig vara mycket skadlig. Även användningen av silkesslöja utan 

föregående noggrann rengöring och avsyrning har visat sig kunna 

vara skadlig. Mycket har emellertid blivit bestående och det är knappast 

någon tillfällighet, att den danska konservatorskolan i mångt 

och mycket utvecklat sig ur den verksamhet, som bedrivits vid det 

danska rigsarkivet, framför allt kanske under de senaste decennierna 

då den letts av H P Pedersen och Arne Meller Pedersen. Vad som 

dock är förvånande är att den regionala arkivorganisationen så 

länge var utan egna konserveringsresurser. Medan de svenska landsarkiven 

från början försågs med egna bokbinderier tillkom sådana 

i Danmark först på 1960-talet. 

Ett alternativ och ett komplement till konservering är kopiering. 

Om detta skriver förre landsarkivarien Jens Holmgaard engagerat i 

samma nummer av tidskriften. Han menar, att microfichetekniken 

möjliggör och nödvändiggör en decentralisering av arkivinformationen 

från arkivinstitutionerna. Så långt möjligt bör spridningen 

av mikrofilmkopior ske inom arkivväsendets ram och Holmgaard 

menar, att även de danska arkiven har stor anledning att intressera 

sig för den verksamhet, som i Sverige bedrivs vid SVAR. 

I övrigt kan från Arkiv nämnas, att Bredo Grandjean skrivit en 

initierad artikel om vapensköldarna på danska riksarkivets forskarsal 

och förhall. De härrör ursprungligen från det Danske Kancelli 

och är en påminnelse om att det danska riksarkivet som det enda i 

Norden fortfarande befinner sig i sina ursprungliga lokaler i anslutning 

till regering och centraladrninistration. Arkiv påminner också 

om, att Danmark ursprungligen varit huvudland för ett stort territorium. 

Tidskriften innehåller artiklar om de isländska (Harald Jergensen), 

de dansk-vestindiska (Poul Erik Olsen) lokalarkiven samt 

om arkiven från ön Ösels danska tid (Ve/lo Helk). 

Slutligen kan nämnas, att årets skörd av tryckta arkivförteckningar 

från landsarkivet for Sjaelland m m uppgår till16 mer eller mindre 

tjocka volymer. Denna publikationsverksamhet kan dock inte här 

kommenteras år för år utan får tas upp i ett sammanhang i ett kommande 

nummer. 

164 

LarsRumar

Finland 

Årets skörd av finländsk arkivlitteratur är denna gång ganska rikhaltig: 

utöver de regelbundet utkommande tidskrifterna Arkistotiedote, 

Y/eisarkistojen tiedotuksia och Liikearkisto samt de tryckta 

årsberättelserna från riksarkivet och Helsingfors stadsarkiv har 

både nya beståndsöversikter och konferensrapporter sett dagens 

ljus. 

I fråga om beståndsöversikter tog finska riksarkivet för ett femtontal 

år sedan på sig uppgiften att publicera en översiktskatalog 

över landsarkivens totala arkivbestånd, ett arbete som utkom i stencilform 

1971. Då landsarkiven sedan dess har fått ta emot rikligt 

med nytt material och då dessutom ett helt nytt landsarkiv tillkommit 

i Joensuu 1974, har behovet av en förnyad upplaga varit uppenbart. 

Det första bandet i denna nya serie, Maakunta-arkistojen yleisluettelo 

I ( Översiktskatalog för landsarkiven, Helsingfors 1985, 185 

sidor), täcker landsarkivet i Tavastehus och de lokala arkiven från 

Nyland, som av praktiska skäl förvaras i riksarkivet. 

Översiktsarbetets uppbyggnad är jämfört med det tidigare verket 

oförändrad. statliga myndigheters arkiv samt de kommunala, kyrkliga 

och enskilda arkiven presenteras i huvudsak med samma grad 

av utförlighet som förut. De olika myndigheternas arkiv behandlas 

i huvudsak i den ordning som förekommer i statskalendern. 

Däremot har en väsentlig ansiktslyftning skett i fråga om översiktsarbetets 

yttre form. Utformningen har för det första förändrats 

så att varje landsarkiv kommer att få en egen volym. Den första av 

dessa tar upp det tavastländska och nyländska regionala och lokala 

arkivmaterialet. Katalogen omfattar sålunda alla arkivbestånd av 

detta slag som intill utgången av 1983 överförts tilllandsarkivet i Tavastehus 

eller till riksarkivet. För det andra har beståndsöversikten 

getts tryckt form, som är klart mera användarvänlig och prydlig än 

de tidigare stencilluntornas. 

Katalogen är i väsentlig grad finskspråkig. Dock är innehållsförteckningen, 

inledningarna, rubrikerna och registren också på svenska, 

såsom även uppgifterna om finlandssvenska institutioners, särskilt 

skolors arkiv. 

Under hösten 1985 utkom ur trycket också en konferensrapport 

Suomen toiset arkistopäivät (Finlands andra arkivdagar, 183 sidor), 

som återspeglar det stora evenemanget på hotell Aulanko i maj 1984, 

då nära 300 arkivarier och arkivvårdare diskuterade sina yrkesangelägenheter 

under två innehållsrika kongressdagar. 

Programmet var överväldigande innehållsrikt. De fyra sektioner, 

som samlades efter plenarföredragen, upptog som teman myndigheternas 

arkivreglementen ("arkivstadgor"), enskilda arkiv, arkivarieutbildning 

samt ljud- tlch bildupptagningar. Efter sektionssammanträdena 

fortsatte plenararbetet och ett specialtema, Hand- 

165

er. Med beklämning kunde författarna notera att flera företagsledare 

saknade allt intresse för arkiv och att de endast såg oroande förvaringskostnader 

då ämnet kom på tal. Förhoppningen är att arkivmedvetandet 

skall öka genom den regionala undersökningen i 

Franche-Comte. På sikt skall undersökningen utvidgas till att omfatta 

hela landet. 

Anne Cartier-Bresson och Michel Quetin sammanfattar i artikeln 

"La preservation des photographies" (sid 17-49) ett seminarium 

rörande vård och konservering av fotografier, vilket hölls i Paris den 

17 och 18 november 1984 .. Den första dagen, som framför allt ägnadesåttekniska 

frågor i ämnet, redogjordes för dagerrotypiens historia 

och teknik samt för metoder att identifiera äldre fotografier. Den 

andra dagen, som enligt rapporten fylldes av diskussion kring vård 

och konservering av skadade fotografier, rapporterades om erfarenheter 

på området från bl a Research Centre of the University of Texas 

samt från Centre de recherche pour la conservation des documents 

graphiques. 

Om arkivutbildning vid universitetet i Mulhouse skriver Odile 

Kammerer i uppsatsen "La formation archivistique de l'Universite 

de Haute-Alsace" (sid 50-57). Undervisningen påbörjades 1976 

och är ettårig. Avsikten är att framför allt utbilda arkivarier tilllandets 

stadsarkiv. Studerande.kommer till arkivutbildningen från hela 

landet och varje år mottas även ett antal utländska deltagare från 

fransktalande länder. Det imponerande schemat rymmer allmän arkivkunskap, 

däri ingående även förtecknande av arkiv vid arkivinstitution, 

historia, engelska eller tyska språket, förvaltningshistoria, 

paleografi och medeltidslatin. Undervisning i ADB äger rum med 

möjlighet för eleverna att i universitetsbiblioteket arbeta enskilt vid 

persöndatorer. 

I artikeln "Vers une informatique archivistique", La Gazette des 

Archives n° 129, 2" trimestre 1985 (sid 114-121) redogör Paule 

Rene-Bazin för databasen Varenne, vilken varit i bruk hos premiärministern 

i Hötel Matignon sedan 1982. Trehundrafemtio hyllmeter 

handlingar har där registrerats. 

Departementsarkivet i Bouches-du-Rhöne har anskaffat en buss, 

kallad archivobus i analogi med franskans bibliobus och museobus. 

Kulturministeriet beviljade 750000 francs för dess inköp. Fordonet 

består av två avdelningar, den ena avsedd för film- och bildvisningar, 

den andra för utställningar och rymmer montrar, skärmar m m. 

Departementets kommuner besöks enligt i förväg bestämd resplan, 

varvid utställningar kring olika temata förevisas av skolade arkivarier. 

Dokument från arkivinstitutioner i departementet utställs på 

ett pedagogiskt vettigt sätt. Kontakt tas före avresa med borgmästare, 

skolor och allmänhet. Madeleine Villord skriver om denna innovation 

i uppsatsen "L'archivobus, un nouveau moyen de diffusion 

culturelle" (sid 137-141). 

167

Som bekant tillkom i Frankrike på 1970-talet flera lagar, vilka bl a 

reglerade handlingars tillgänglighet. Så fick Frankrike den 6 januari 

1978 en lag om ADB och den enskildes integritet, ofta benämnd registerlagen, 

den 17 juli 1978 en offentlighetslag, den 3 januari 1979 

en ny arkivlag och slutligen den 13 juli 1984 en förvaltningslag. Enligt 

den nya arkivlagen från 1979 är huvudregeln att handlingar är 

tillgängliga efter 30 år. För vissa typer av handlingar är sekretesstiden 

avsevärt längre, 100-150 år, och gäller framför allt handlingar 

med uppgifter om enskildas personliga förhållanden. 

Det har blivit uppenbart att lagarna inte i allt är så väl samordnade, 

att där finns oklarheter och att den praktiska tillämpningen vållat 

problem. Inte ovanligt är att tjänstemän ute i förvaltningen och 

allmänheten endast känner till offentlighetslagen, historiker enbart 

arkiv lagen. 

Den 4 december 1984 anordnade den franska arkivarieföreningen 

ett seminarium i Paris på temat "Droit å.l'information, droit au secret. 

La communication des archives contemporaines". La Gazette 

des Archives nos 130-131,3• et 4• trimestres 1985 är ett temanummer 

om detta seminarium med föredragen återgivna in extenso (sid 

175-262). Föreningen önskade diskutera verkningarna av de ovan 

nämnda lagarna samt jämföra situationen i Frankrike med den i 

andra länder (Nederländerna, Förbundsrepubliken Tyskland och 

Schweiz). Representanter från förvaltning och vissa institutioner inbjöds 

att delta i seminariet i likhet med forskare och jurister. 

Den franske riksarkivarien Jean Favier redogjorde för de problem 

som uppenbarats under de år lagarna varit i kraft. Helt kort berörde 

Favier registerlagen, då dess följdverkningar i arkivhänseende inte 

blivit klarlagda. Offentlighetslagen hade åstadkommit viss förvirring. 

Enligt Favier gällde problemen där isynnerhet vilka typer av 

handlingar som faller under lagens bestämmelser. Arkivlagen hade 

givit upphov till grava missförstånd. Så vill forskare och allmänhet 

nu gärna tro att alla handlingar från senare tid är tillgängliga. Offentlighetslagen 

ställs i vissa fall mot arkivlagen. 

Sammanfattningsvis ansåg dock Favier att lagarna på arkivområdet 

är mer precisa i Frankrike än i flera andra länder, där han som 

exempelvis i Nederländerna tyckte sig ana större pragmatism. Några 

franska deltagare menade att det för närvarande inte vore önskvärt 

med ytterligare lagar på området. Eckhart Franz, ordförande i den 

tyska arkivarieföreningen, och Oscar Gauye, chef för det schweiziska 

arkivväsendet, pekade på att. federala regeringar inte reglerar 

frågor om handlingars tillgänglighet. Detta vilar i Förbundsrepubliken 

på varje "Land" och i Schweiz på kantonerna. Det är framför 

allt arkivarieföreningarna i dessa länder som strävar efter att få större 

rikstäckande enhetlighet på området. Historikerna Bariety och 

Redarida betonade även de vikten av att reglerna om handlingars 

tillgänglighet harmoniserades och blev mer likformade i Europas 

168

länder. Detta borde enligt deras förmenande ske under medverkan 

av International Council on Archives. 

Storbritannien 

Bo Elthammar 

TidskriftenArchives, vol XVII nr 74, okt 1985, innehåller en artikel 

skriven av Michael Anderson från universitetet i Edinburgh som behandlar 

frågan hur man skall bevara maskinläsbara data för framtida 

undersokningar. Artikeln utgör egentligen en rapport från ett seminarium 

i universitetet i Essex år 1984. Till grund för den diskussion 

som då fördes låg en promemoria som upprättats av Anderson 

och som redogjorde för dagsaktuella problem: en mängd information 

lagras på media som snabbt förstörs, materialet ökar ständigt 

och det är svårt att välja ut vad som bör bevaras för framtiden. 

Deltagarna i seminariet tycks ha varit helt ense om problembeskrivning 

och fann det mycket angeläget att man alltid såg till att det 

skulle finnas en fullgod dokumentation som kunde beskriva olika 

system etc. En stor risk ligger i att moderna media inte bara medger 

utan faktiskt är avsedda att användas flera gånger, med u traderande 

av information i samband med lagring av ny information. 

Public Records Office (PRO) är ledande i hanteringen av hithörande 

frågor och har nu etablerat vissa kriterier för urval av ADBmaterial 

som skall bevaras. Kriterierna, som delvis ifrågasattes, är 

bl a följande. 

- Informationsinnehållet måste vara mycket högt. 

- Informationen skall inte finnas tillgänglig i konventionella 

handlingar. . 

- Innehållet skall heller inte vara en kompilation av olika källor 

som finns tillgängliga någon annanstans, oavsett medium. 

- Informationen skall kunna analyseras för andra frågor än enbart 

de för vilka den samlades in. 

Även om kriterierna kunde diskuteras visar de att PRO har försökt 

att komma till rätta med de svåra gallringsfrågorna. 

I samma nummer av Archives skriver Sarah Fax-Pitt, Tate Gallery 

Archives, om detta konstmuseums arkiv, en presentation som fortsätter 

i nästa nummer, vol XVII, nr 75, april1986, med en artikel av 

Claire Calvin. Den senare beskriver handfast hur man förvarar och 

registrerar film, pressklipp, brev och affischer. 

I Journal of the Society of Archivists (JSA) vol8, nr l, april1986, 

skriver J B Post, PRO, om arkivarien och copyright-frågor. Artikeln 

är klargörande för den som har behov av att veta något om de regler 

som gäller för att återge arkivmaterial som finns i brittiska arkiv. 

169

I bibliotekstidskriften Aslib Proceedings, vol 38, nr 6, augusti 

1986, skriver William H Melody, Economic and Social Research 

Council, London, om förändringar inom informationssystem. Han 

betonar där, att informationssamhället egentligen inte är något 

nytt, men väl de verktyg som används. Nutidens specialister inom 

det elektroniska informationssamhället kan i viss mån liknas vid de 

medeltida munkarna som satt inne med sin tids information. 

I samma nummer skriver James Michael, Polytechnic of Central 

London, om en aktuell trend i västvärlden mot en. ökad informationsfrihet 

i lagfäst form. Han pekar på den svenska tryckfrihetslagstiftningen 

från 1700-talet som ett tidigt undantag och visar att 

många länder först på senare år kommit att få något som kan likna 

den svenska modellen. Han räknar bl a upp Norge och Danmark 

(1970), Frankrike (1978), Canada, Australien och Nya Zeeland 

(1982). Något motsvarande för England kan inte bli aktuellt förrän 

1990 enligt Michaels bedömning. 

Innevarande års (1986) stora begivenhet i England är 900årsminnet 

av Vilhelm Erövrarens jordebok. Minnet har firats med 

ett stort antal utställningar och konferenser i olika arkiv, bibliotek 

och andra institutioner. En mängd publikationer har sett dagens 

ljus, bl a en stor facsimiledition med alla sidor i färg och i originalstorlek, 

en edition som kommer att bli standardverket för alla som 

är intresserade av Domesday Book. Michael Gul/ick och Caroline 

Thorn, PRO, berättar kortfattat om skrivarna bakom verket i en artikel 

i JSA (april1986). De tycker sig kunna konstatera att två skrivare 

svarat för verket, huvudskrivaren en inföd!l engelsman, och en av 

normandiskt ursprung. Den senare tycks ha övervakat huvudskrivaren 

och rättat i hans verk. Tolkningen är ny och ger en helt annan 

bild av tillkomsten av jordeboken än man tidigare mött. 

'fYskland: BRD och DDR 

RuneHedman 

Bibliografi: Publicerade förteckningar "(Repertorienveröffentlichungen) 

1984, i Der Arehivar 1985:4, sp 474-476. 

Förbundsrepubliken 1jlskland (BRD): Der Arehivar (DA) 1985:4, 

1986:1-3. Archiv und Wirtschaft (AuW) 1985:2-4, 1986:1. 

ADB-användning i arkiven - vad arinars .:__.bildar en tyngdpunkt 

i de här granskade västtyska arkivtidskrifterna. Rationalisering 

av arbetet inom ar}dvinsiitutionerna frä.mst med hjälp av ADB 

(men även genom mikrofilm/mikrofiche) var huvudämnet på 1985 

års tyska arkivdag som dokumenteras i DA 1986:1. Rapporterna är 

170

av principiellt intresse även för oss, med vår senaste arkivdag i färskt 

minne. 

En än mer givande komplettering utgör föredragen från företagsarkivariernas 

separata möte under arkivdagen, avtryckta i AuW 

1986:1. Inledningsvis (s 7-8) konstaterar Ottjried Dascher att företagsarkivarierna 

har en bättre sits när det gäller beröring med och 

användning av ADB: näringslivet har ett tekniskt försprång gentemot 

förvaltningen, och arkivarien kommer tidigt i kontakt med 

handlingar på de nya medierna; näringslivets kostnadsorientering 

ökar intresset för rationellare arbetshjälpmedel, främst datorstöd, 

även inom företagsarkiven. ADB-användningen i arkiven hos 

Krupp (s 11-15), Deutsche Bank (s 16-20), Siiddeutscher Rundfunk 

(s 20-23), Siemens (s 30-32) och MAN (s 32-33) samt i en 

regional arkivinstitution för företagsarkiv, Westfälisches Wirtschaftsarchiv 

i Dortmund/WWA (s 23-29), beskrivs detaljerat 

både vad gäller de tekniska förutsättningarna (maskin- och programvara) 

och de arkivtekniska premisserna samt de konkreta resultaten. 

Inte oväntat inriktar man sig framför allt på återsökningen via 

sökregister men även på produktion av förteckningar. Detta är en än 

viktigare målsättning, eftersom man i vissa företagsarkiv länge följt 

pertinensprincipen och inte alls eller bara delvis och sent tillämpat 

proveniensprincipen (Krupp, Deutsche Bank). Registreringen av 

aktmaterialet och andra handlingar sker, bortsett från de normala 

"adressuppgifterna", genom en indexering dels med hjälp av fasta 

sökbegrepp ur en tesaurus, dels via fria deskriptorer och i allmänhet 

en sammanfattande innehållsbeskrivning. 

Arkivfunktionen är oftast nära knuten till aktuella informationsoch 

dokumentationsuppgifter (ink! bevakning av tidnings- och 

tidskriftsartiklar och vissa biblioteksfunktioner). Klassificeringen 

och indexeringen utgår då från det aktuella materialet. De föreliggande 

sökordsregistren kan inte utan modifikation tillämpas i det 

historiska arkivet. Det är t ex fallet hos Deutsche Bank, där man 

dock också använder fria sökord. Hos Siemens utgår man från en 

fast arkivtesaurus (med 4 500 deskriptorer) som kompletteras med 

fritt valda sökbegrepp (minst ett sådant måste alltid anges). Hos 

Krupp däremot skapas en specialtesaurus pragmatiskt under det löpande 

registreringsarbetet genom ett arkivorienterat ADB-system. 

De här antydda problemen känner vi igen även från vår arkivdag. På 

WWA är naturligtvis framställningen av förteckningar den viktigaste 

uppgiften. Men där har man t ex också intensivregistrerat ca 

20000 affärsbrev (1721-1821) i ett äldre företagsarkiv, med målet 

att framställa ett person-, orts- och sakregister. I samtliga rapporter 

framhålls de positiva erfarenheterna av de delvis rätt så färska försöken 

och understryks den förbättrade effektiviteten och de kvalitativa 

förbättringarna. Problemet ligger som väntat på inmatningssidan. 

De nödvändiga preciseringarna under registreringen kräver tid 

171

och kvalifikationer, och materialmängden kräver resurser. -I Au W 

1986:1 ingår dessutom en rapport om ADB-användning på landsarkivet 

i Lund av Anna Christina Ulfsparre (s 8-11) och en rapport 

om ett forskningsprojekt om erfarenheter och förhållningssätt hos 

fabriksarbetare 1860-1940 där avlöningslistor och arbetsböcker 

hos Krupp utgör en viktig källa och bearbetas med datorstöd (s 

34-39). 

Datorn som hjälpmedel i arkivarbetet nämns dessutom i flera 

andra artiklar. Angelika Menne-Haritz exempelvis varnar för dess 

"förföriska suggestioner" och framhåller- framför allt i polemik 

mot "skapande" nyordningsinsatser på de östtyska arkiven- att 

metodisk klarhet och proveniensprincipen måste utgöra den självklara 

utgångspunkten för förtecknings- och indexeringsarbetet (Indizierung 

oderkonventionelle Verzeichnung? Uberlegungen vor der 

Einfiihrung eines EDV-Systems in einem Archiv, DA 1985:4, sp 

407-414). Ett exempel på hur en planerad insats av datoranvändning 

leder till en nödvändig normering och formalisering ger Alfred 

Straub i DA 1986:2, sp 177-182 (Titelaufnahme und Repertorisierung 

von Aktenschriftgut des 19. und 20. Jahrhunderts). I delstaten 

Baden-Wiirttemberg infördes enhetliga riktlinjer för förtecknande 

av 1800- och 1900-tals aktmaterial på de statliga arkivinstitutionerna. 

Med hjälp av datorstöd hoppas man nu att kunna uppnå kvalitativa 

förbättringar och bemästra de omfattande balanserna. I samma 

delstat infördes 1984 en enhetlig dossierplan för den statliga förvaltningen 

(landeseinheitlicher Aktenplan), se Hermann Bannasch, Archiv 

und Registratur auf dem Weg in die Informationsgesellschaft. 

Die Reform des Registraturwesens und die Einfiihrung der elektranischen 

Burakommunikation in der Landesverwaltung Baden 

Wiirttemberg (DA 1986:3, sp 291-312). Den tilltagande användningen 

av elektroniska kontors- och informationshjälpmedel var en 

viktig utgångspunkt för reformåtgärderna, vid sidan av uppenbara 

brister i arkivbildningen och arkivläggningen hos myndigheterna 

(bl a för långa sökningar, orensade akter, utebliven avställning, oklara 

gallringsfrister). Att arkivbildningen formaliseras underlättar å sin 

sida datorstött förtecknande hos arkivinstitutionerna. Myndigheterna 

åläggs förstärkt arkivvårdande insatser inkl en kontinuerlig 

värdering av arkivhandlingarna med tanke på slutförvaringen hos 

arkivinstitutionerna. Syftet är att överbrygga det traditionella "gapet" 

mellan Registratur och Archiv vilket redan genom datoranvändningen 

håller på att minskas Gfr även rapporten om det stora 

datorstödda dokumentations- och förteckningssystemet i Hannover, 

DA 1986:1, sp 35-38, tidigare presenterat i ASF 1984). Ett steg 

längre går sedan det väldiga informationsoch kommunikationsnät 

som är planerat inom den baden-wiirttembergska förvaltningen. 

Här är det inte bara fråga om datorstöd, utan om en ADB-baserad 

arkivbildning som kommer att avsevärt påverka förhållandet mellan 

172

i brev är det komplicerat- och i arkivens normala utlåning av korrespondens 

egentligen helt "oupptäckt". Upphovsmannarätten 

skyddas i BRD under 70 år post mortem auctoris, för fotografier - 

som hos oss -i allmänhet 25 år efter publiceringen eller framställningen. 

I Archivmitteilungen 1985:5, s 154-156, finns f ö en artikel 

om mönster- och varuskyddshandlingar i arkiven. 

Inför den senaste tyska arkivdagen i oktober 1986 presenterades i 

DA 1986:3, sp 269-292, "Archive i Miinchen", sammanlagt 11 arkivinstitutioner 

inom den statliga, kommunala och enskilda sektorn. 

En utförlig presentation av det för den tyska samtidshistorien 

betydelsefulla och även internationellt erkända Institut fiir Zeitgeschichte 

i Miinchen publicerades i DA 1985:4, sp 415-424. Tyngdpunkten 

i insamlingsverksamheten ligger på den nationalsocialistiska 

perioden, den tyska exilen och förbundsrepublikens tidiga historia. 

Här förvaras utöver personarkiv även organisations- och 

föreningsarkiv samt vittnesmål och intervjuer. Det är huvudsakligen 

fråga om reproducerat och tryckt material, t ex mikrofilmer av 

det arkivmaterial som efter krigsslutet överfördes till USA och andra 

länder (om denna fråga se tidskriftsöversikten i ASF 1984), dokumentationer 

om processerna mot krigsförbrytare, NS-funktionärer 

m m, tryckta källor samt trycksamlingar och klippsamlingar (in kl 

filmade klippsamlingar från andra institutioner). Omfattande 

person- och sakregister underlättar åtkomsten. 

JYska Demokratiska Republiken (DDR): Archivmitteilungen (AM) 

1985:5, 1986:1-4. 

I flera bidrag rapporteras om olika ordnings- och förteckningsprojekt. 

Mest intressant är artikeln om arbetet med Plandepartementets 

(Ministerium fiir Planung) och Statliga plankommissionens 

(SPK) väldiga arkiv för perioden 1949-1961 (Margret Koht, 

"Erfahrungen aus der Bearbeitung eines Grossbestandes der sozialistischen 

Epoche im Zentralen Staatsarchiv, dargestelit am Beispiel 

Staatliche Plankommission", AM 1986:3, s 82-86). Detta onekligen 

centrala bestånd bearbetades under en 14-årsperiod av sammanlagt 

45 medarbetare och praktikanter (hälften av dessa medarbetade 

under två-årspass). Omfattande vetenskapliga studier och ett intensivt 

utbildningsprogram föregick. Det var nödvändigt därför att erfarenheterna 

var ringa i fråga om ordningsarbeten i ett så stort arkiv 

från den socialistiska perioden. Dessutom hade beståndet kommit 

till Zentrales Staatsarchiv (ZStA) utan föregående bedömning av 

dess "arkivvärde". Genom det gängse positiva urvalet av "arkivvärdigt" 

material och genom gallring, bl a med stora vinster genom 

plockgallring, komprimerades dokumentationen. Arkivets omfång 

minskades från 1500 hm till 748 hm. En hel del arkivbildare avskildes 

men för de båda centrala arkivbildarna skapades ett sammanhållet 

bestånd. Ett särskilt ordningsschema utarbetades successivt 

174

vilket betecknas som en nackdel - under urvals- och ordningsarbetet 

saknades en mall för en helhetsbedömning. Ordningsschemat 

möjliggör ett fortsatt likartat ordnande och förtecknande av arkivet 

efter 1961. 

Förteckningsarbetet beskrivs utförligt. Man förtecknade med 

differentierad intensitet. Mycket intensivt förtecknades bl a ledningsfunktionen 

där man skapade nya förteckningsenheter inom 

aktmaterialet (det frångicks efter hand av tids- och resursskäl) och 

förtecknade delvis ända ner till dokumentnivå. Vidare avsågs att 

testa användbarheten av "Thesaurus Ökonomie" (1971) och "Thesaurus 

Ministerrat der DDR" (1971) vid indexering av arkivmaterial 

och pröva ADB-användning inom arkivväsendeL Det konstateras 

att indexeringsarbetet var mycket tidskrävande och att det egentligen 

var ''metodiskt olämpligt att försvåra ett så stort och komplicerat 

ordnings- och förteckningsarbete ytterligare genom en indexeringstest". 

Indexeringen och därmed - tyvärr - det påtänkta 

ADB-försöket inställdes när SPK-arkivet inte upptogs i programmet 

för det datorbaserade informationsåtersökningssystemt inom 

arkivförvaltningen. Artikeln ger en informativ inblick i ett mycket 

ambitiöst ordningsarbete som har resulterat i ett ordnat bestånd 

med flera sökmedel samt genom förstudierna ytterligare hjälpmedel. 

I två avseenden framträder en markant skillnad till vårt arbetssätt. 

För det första får tydligen den östtyske arkivarien på arkivinstitutionen 

lösa alla de frågor och vidta de praktiska åtgärder som 

inom den statliga sektorn hos oss klaras genom en slags arbetsfördelning 

i och med myndigheternas förteckningsskyldighet efter förteckningsplaner, 

arkivmyndighetens fältinsatser och gallringsbeslut 

m m. Det påminner om arbetet på en enskild arkivinstitution. Den 

andra stora skillnaden ligger i den rigorösa bedömningen av arkivhandlingarnas 

återspeglande informationshalt och samhälleliga 

samt objektiva värde. 

Var ordnandet av SPK-arkivet något nytt för Zentrales Staatsarchiv, 

så var bearbetningen av ett kapitalistiskt företagsarkiv en ny erfarenhet 

i Staatsarchiv Potsdam (Erika Rossol, "Erfahrungen und 

Probleme bei der Erschliessung des Bestandes IG Farbenindustrie 

AG, Werk Premnitz, im Staatsarchiv Potsdam", AM 1986:4, s 

114-116). Även här utarbetades ett eget ordningsschema och nyskapades 

akter. Genom urval och gallring "reducerades beståndet till 

dess väsentliga informationshalt" och minskades med 35o/o (omfattningen 

nu 100 hm). P g a bristfällig arkivbildning och arkivets 

källvärde för en viktig historisk period (1915-1945) valdes en hög 

förteckningsintensitet. 

I AM 1986:4, s 116-118, presenteras ett enhetligt ordningsschema 

på kommunal nivå, för "Kreistag und Rat des Kreises". Målsättningen 

är att rationalisera ordningsarbetet, förbättra arkivens tillstånd 

och främja informationsåtkomsten. En bedömning av "ar- 

175

kivvärdet" ingår inte, men schemat ger självfallet hjälpande riktlinjer 

genom dess systematisering. Ordningsmodellen gäller omedelbart 

för det nya materialet. Fram till1989 skall även de äldre arkivdelarna 

nyordnas och -förtecknas. Datorstöd hade varit ett givet hjälpmedel. 

Men det omnämns inte, förmodligen saknas förutsättningarna. 

I samma nummer utvärderas ett intressant planerings- och kontrollinstrument, 

ett "arkivpass" som har varit i bruk sedan 1983 

(Monika Röss/er, "Erste Erfahrungen mit dem Archivpass im 

Staatsarchiv Schwerin", AM 1986:4, s 118-119). "Arkivpasset" 

förs av arkivbildarna (Registraturbildner) och innebär att dessa årligen 

skall lämna en skriftlig rapport om arkivet. Detta är i första 

hand ett instrument för myndighetsarkivarien som åläggs större ansvar. 

Men i än högre grad påminns den ansvariga ledningen om sina 

skyldigheter även på arkivområdet-genom att underteckna "arkivpasset" 

tar den det fulla ansvaret även för arkivet. Det visade sig 

ockå att intresset för handledning tilltog och leveranserna till slutförvaring 

ökade. Arkivinstitutionen får nu regelbunden information 

och kan·vid behov hjälpa till och ingripa. Erfarenheterna sammanfattas 

på följande sätt: genom "arkivpasset" har förhållandet 

mellan arkivbildarna och arkivinstitutionerna uppnått "en högre 

nivå" och fått "en ny kvalitet". Ett standardiserat informationsflöde 

och en bättre planering garanteras. Samtidigt får den statliga arkivförvaltningen 

en omfattande överblick som underlag för kontroll, 

utveckling och planering. Vad sägs.om ett svenskt' 'arkivpass'' 

som komplement till inspektionerna på fältet? 

I AM 1986:2, s 65-71, sammanfattar Marina Lienert sin dissertation 

om den arkivvetenskapliga bedömningen av sjukjournalerna 

("Gedanken zur archivwissenschaftlichen Bewertung der medizinischen 

Betreuungsdokumentation im Gesundheitswesen der 

DDR"). Utgångspunkt för den intressanta diskussionen är främst 

de enorma utrymmesproblemen. Inom den stationära sjukvården 

förvaras sjukjournalerna i minst 30 år, inom den ambulanta sjukvården 

under l O och 15 år. Enligt mätningar förvaras ca 300 000 hm 

journaler bara inom den stationära sektorn för åren 1953-1982, 

och detta är lika mycket som hela det statliga arkivbeståndet omfattar. 

Mängdproblemet påverkar också åtkomsten. Förf förordar en 

differentierad bedömning, kopplad till differentierade förvaringsfrister, 

för att säkra den information som behövs i den aktuella vården, 

för forskning och planering. Hon diskuterar vidare mikrofilmning 

och ADB-användning. I det senare fallet nämner hon de sjukhusinformationssystem 

som f n finns vid några få sjukhus, och hon 

hänvisar till en förebild inom Stockholms läns landsting. Genom 

dessa patientinformationssystem, uppbyggda via olika databaser 

och "dataarkiv", tillfredsställs naturligtvis sökaspekten, men skapas 

i än högre grad avancerade forskningsregister. 

176

Inför SED:s 40-årsjubileum i april 1986 och den ll:e partikongressen 

publicerades i AM 1986:2 två arkivhistoriska jubileumsartiklar 

om det centrala statsarkivet 1946-1986 (s 44-52) och de regionala 

statsarkivens roll 1949-1962 (s 52-56). En hel del information 

upprepas. Mycket intressant är skildringen under perioden 

1945-1949 av de svåra räddnings- och uppbyggnadsarbetena. Under 

dessa år, men även senare, gällde det framför allt att säkra bevismaterial 

mot krigsförbrytare och till andra NS-processer. 

Till sist, Sverige uppmärksammas i AM genom recensioner av 

ASF 1981 (arkivbibliografin 1960-1976), 1984 och 1985 (AM 

1985:5, s 176f, AM 1986:4, s 139f) och genom Eberhard Schetelichs 

presentation av det svenska arkivväsendet (AM 1985:5, s 160). I den 

senare betecknas de regionala och lokala folkrörelsearkiven missvisande 

som Arbetarrörelsens arkivs "regionale Aussenstellen", och 

det saknas en hänvisning till folkrörelsernas arkivförbund. 

Sovjetunionen 

Martin Grass 

De flesta artiklarna i Sovjetskie Archivi 1985 handlar om lokala arkivfrågor 

i Sovjetunionens rådsrepubliker. Några uppsatser återspeglar 

arkivproblem som uppstått genom de nya arkivmediernas 

intåg i sovjetmyndigheterna. Det är frågor om nya mediers terminologi, 

klassifikation och standardisering. 

A S Krasarin har i sin uppsats utvärderat det ca 10 år gamla "enhetliga 

statliga registratursystemet'' (rysk förkortning EGSD). I och 

med myndigheternas ökade datorisering har dokumentens karaktär 

förändrats, och systemet har därför inte kunnat tillämpats enligt de 

givna riktlinjerna. En ny redaktion har tillsats av Sovjetunionens vetenskapliga 

forskningsinstitutför dokumentation och arkivväsende 

(VNIIAD), som skall omarbeta och komplettera 1973 års registratursystem. 

Redaktionens uppgift är att undersöka hur informationen 

kan standardiseras så att förvaltningarnas verksamhet dokumenteras 

vid ökad användning av datateknik. Redaktionen som består 

av två avdelningar - en normgivande och en rekommenderande 

- kommer att utarbeta föreskrifter för förvaltningarnas dokumentationsansvar 

vid ADB-tillämpningar och att ge praktiska 

upplysningar om tolkningen av föreskrifterna. Krasarin anser att 

arbetet bör påskyndas inom ministerierna och förvaltningarna för 

att undvika informationsförluster. 

A Ju Cukovenkov påpekar i sin artikel "Klassifikationsbegrepp 

och informationsterminologi vid ADB-användning" (1985:5, s 

20-28) att dokument som tillkommit som utdataprodukter vid in- 

177

Förenta Staterna 

En artikel om arkivens och historieforskningens relationer till kommunikationsforskningen 

inleder The American Archivist 1985:4. 

Clark A. Elliot hävdar där under rubriken Communication and 

Events in History: Toward a Theory for Documenting the Past att 

när man bedömer källvärdet måste man analysera tillkomsten av 

handlingar i relation till de händelser de beskriver. D C Mayer visar 

att den moderna socialhistoriska forskningen kräver andra urvalsprinciper 

än traditionell historieforskning och diskuterar hur arkiven 

kan tillgodose behovet av källmaterial (The New Social History: 

lmplications for Archivists). Som en motvikt till alla förespråkare 

av ämnesregistrering argumenterar U Haller (Processing for Access) 

i samma häfte för ett större utnyttjande av proveniensen för att förbättra 

kontrollen över komplicerade arkivbestånd vare sig det rör sig 

om personarkiv eller arkiv efter sammanslutningar och institutioner. 

Han använder sig av den hos oss vanliga metoden med serieindelning 

anpassad efter organisationsstrukturen, men driver den 

längre på grundval av noggrann analys av arkivbildaren och handlingarna. 

The American Archivist 1986:1 är ett temanummer om försöken 

att skapa enhetlig ADB-registrering av arkiv för att bana väg för utbyte 

av information. Det hittills viktigaste resultatet är en uppsättning 

''blanketter'' som kallas AMC format. Nancy A Sahli redogör 

för formatets tillkomst i Interpretation and Application of the AMC 

Format och Katarine D Morton kompletterar med The Marc Formats: 

An Overview. 

Redan 1973 utarbetade Library of Congress ett s k MARC-format 

(Machine Readable Cataloging) för registrering av manuskript, men 

det passade bättre för att beskriva individuella manuskript än för 

hela arkivbestånd. Formatet vann därför dåligt gehör på arkivhåll, 

inte ens handskriftsavdelningen vid Library of Congress anslöt sig. 

På biblioteken världen över anammade man däremot de andra 

MARC-formaten för böcker, periodika, kartor, bilder (visual materials), 

musik och maskinläsbara handlingar. Man skapade stora nätverkssystem 

för interurbana lån, samkatalogisering m m. I Sverige 

bygger Libris på MARC-format. Stora arkivinstitutioner som the 

National Archives, the Smithsonian Institution Archives och the 

University of Illinois gick under tiden sin egen väg med olika hårdoch 

mjukvara och olika datakonfigurationer utan att på allvar se arkiven 

som del i en större informationsrniljö. 

Ett undantag var SPINDEX, en serie databasprogram utvecklade 

i the National Archives på 60- och 70-talen. Avsikten var att ha ett 

gemensamt dataformulär, men programmets flexibilitet ledde till att 

man på flera håll ändrade formatet. Ett steg mot standardisering 

togs 1976 när the National Historical Publication and Records 

179

Commission NHPRC beslöt att planera för en databas i SPINDEX, 

som är ett hierarkiskt uppbyggt system i 8 nivåer med bl a uppgifter 

om arkivförvarare, typer av handlingar, serier och mera detaljerad 

redovisning av arkivinnehållet. Flera institutioner anslöt sig till systemet, 

men samtidigt växte kritiken mot SPINDEX, eftersom det 

inte kunde användas för on line-sökning. 

I det läget tillsatte det amerikanska arkivsamfundet the Society of 

American Archivists (SAA) en arbetsgrupp, som snabbt insåg att 

inget enstaka system eller utrustning kunde fylla behoven hos alla 

arkivinstitutioner. Istället borde man fastställa ett format, en uppsättning 

registreringsblanketter, som kunde användas för alla typer 

av datorer och dataprogram samt för manuell registrering. För att 

bana väg för framtida informationsutbyte mellan deltagande institutioner 

ville man anpassa formatet till den etablerade standarden 

på informationsområdet som antagits .av the American National 

Standards Institute, motsvarigheten till Sveriges standardiseringskommission. 

Man valde att omarbeta det ovan nämnda MARCformatet 

för manuskript. Det var ett djärvt beslut, bl a för att arkivarierna 

tvingades in i diskussion med bibliotekarierna och måste 

lära sig deras sätt att arbeta. 

Sahli sammanfattar i tre punkter fördelarna med anslutning till 

MARC: . 

l. Informationen om arkiv och bibliotek kan integreras i befintliga 

MARC-baserade bibliografiska nätverk. 

2. Man slapp till stor del kostnaderna för att utveckla och vidmakthålla 

ett oberoende formulär. 

3. Nätverksanvändare kunde nå all information samtidigt. 

För att garantera arkivarierna inflytande gentemot biblioteksvärlden 

anförtroddes utvecklingsarbetet en arbetsgrupp med bibliotekarier, 

arkivarier och representanter för Library of Congress, som är 

"systemansvarigt" för MARC. Genom en av arkivsamfundet tillsatt 

kommitte fick arkivarierna vetorätt vid framtida ändringar av 

formatet. 

Vad innebär AMC-formatet? AMC betyder Archives and Manuscript 

Control. Det är en uppsättning formulär utvecklade för 

främst stordatorer. Varje arkiv registreras i en post (record) som består 

av ,tre delar. Den första delen (the leader) innehåller 24 tecken 

som beskriver posten och ger information som behövs för databehandling 

av den, bl a den totala postlängden. Postens andra del (the 

directory) fungerar som ett index över varje fälts läge i posten. Postens 

tredje och viktigaste del är 77 fält med information om arkivet. 

Varje fält består först av 2 tecken för s k indikatorer om innehållet i 

resten av fältet. Därefter finns utrymme för 1-20 underindelningar 

(subfields), som var och ett innehåller ett särskilt dataelement, t ex 

namn, datum eller ämnesord. 

180

Medan vissa fält låter användaren besluta hur man vill få upp informationen 

i underindelningarna, måste man använda Library of 

Congress' koder eller standard (forms of entry) i andra fält. Fältnumreringen 

är densamma för alla MARC-formaten men vissa fält 

ingår bara i ett eller ett par format. 

Följande råd får den som överväger att använda AM C-formatet: 

l. Besluta om första steget ska vara manuell registrering eller ADBregistrering. 

Det viktiga är att samla in och lagra uppgifterna på 

ett utbytbart och konsistent sätt genom att isolera enskilda delar 

av informationen och arrangera den i samma logiska ordning 

som fältordningen i AMC-formatet. 

2. Skaffa information. I artikeln finns uppgifter om både litteratur 

och institutioner som använder formatet. 

3. Klargör det egna behovet av registrering, dvs gör en kravspecifikation. 

4. Utvärdera befintliga tillämpningsprogram och kostnader. 

Författarna förutser modifieringar och moderniseringar av MARCformaten. 

Som vid all registrering finns det gränsdragningsproblem, 

t ex kartor som samtidigt är periodika. 

I en tredje artikel med titeln The U se of standards in the Application 

ofthe AM C-format går Steven L Hensen djupare in på problemen 

och vad formatet kräver av arkiven. Han konstaterar att huvudorsaken 

till att biblioteken ligger före är att biblioteken registrerar 

identiska böcker medan arkiven alltid framhållit att arkivbestånden 

är unika. På senare år har medvetenheten ökat om gemensamma 

drag som möjliggör datorisering, och här nämner Hensen en jämförande 

studie av Elaine Engst vid Cornelluniversitetet om förteckningspraxis 

vid olika institutioner. 

AM C-formatet utgår från hela arkivbestånd, inte enstaka handlingar 

eller volymer och har fördelen att innefatta den etablerade 

standarden för det amerikanska "nationalregistret", the National 

Union Catalog of Manuscript Collections (NU CM C) med fält för 

titel, beståndets fysiska omfattning, innehåll, källa, hjälpmedel för 

sökning i arkivet och begränsningar i utlåningen. De olika uppgifterna 

har nu definierats noggrannare och man har lagt till fasta regler 

för interpunktion. Interpunktionen är ett av de områden där anslutningen 

till biblioteksstandard orsakar problem för arkivarien. 

Den är detaljreglerad och man kan och måste lära sig behärska den 

för att tillvarata sökmöjligheterna i datasystemet. En egenhet är metoden 

att vid inmatningen särskilja olika delar inom en post med 

tecknet :f:. och efterföljande bokstav t ex :f:. b. 

Större problem vållar angivetsen av namn på personer, företag, 

· organisationer och myndigheter. Filer från Library of Congress har 

bildat de facto standard. standarden måste följas eftersom namnet 

är centralt vid sökningen. 

181

För identifiering av personarkiv bildare är det ett problem att personen 

anges utan levnadsår och flicknamn. Orsaken är att bibliotekens 

låntagare sällan är hjälpta av sådana detaljer när det gäller att 

identifiera en bok. För personer som inte är författare kan man dock 

använda korrekta namnformer enligt referenslitteraturen. I efterhand 

har reglerna ändrats så att man ska ange fullständigast möjliga 

namn med möjlighet till förklarande tillägg såsom' 'i Chicago'' eller 

"smed". 

Ett svårt område är ämnesregistrering av arkiv, som är vanlig i 

USA och ofta sker enligt fast etablerad lokal praxis. Integration med 

biblioteksstandarden väcker naturligtvis frågan om användning av 

bibliotekens ämnesord. Ett problem är att arkiv inte handlar om något 

på samma sätt som böcker. Dessa behandlar ofta ett snävt ämne 

som kan anges med två eller tre ämnesord. En modern manuskriP.tsamling 

kan däremot utförligt behandla dussintals olika ämnen. 

Tidigare försök att använda bibliotekens ämnesord led av att orden 

var för allmänt hållna. Library of Congress Subject Readings 

(LCSH) var ursprungligen en lista över använda ämnesord utan anspråk 

på universalitet, men har småningom blivit en de facto nationell 

standard. Det finns svagheter som att uppdateringar går långsamt 

och att namn på t ex länder är alltför oprecisa eller historiskt 

felaktiga. Flertalet ämnesord fungerar dock bra för arkivändamåL 

AMC-formatet ger dessutom möjlighet att använda lokala ämnesord. 

T ex har det generella RLIN-programmet endast 2 ämnesord 

från LCSH medan resten är lokala. Nackdelen med lokala sökord är 

att man förlorar en del av fördelarna med ett integrerat system. 

Även andra standards används i AM C-formatet. Det gäller en lista 

utarbetad vid Cornelluniversitetet för den fysiska formen hos materialet 

samt kodlistor för geografiska uppgifter, språk och publiceringsland. 

Ytterligare ett bevis på att ADB-stödd registrering ligger i tiden är 

en redogörelse från Kanada av Morira Anne Macdermaid, universitetsarkivarie 

vid Queen's University, Kingston, Ontario. Målsättningen 

där var att bättre tillgängliggöra det litterära källmaterialet 

än vad som kunde ske inom ramen för Kanadas nationalregister som 

startade 1968 i samarbete mellan riksarkivet och det humanistiska 

forskningsrådet. Ett av skälen till satsningen var att många författares 

manuskript och brev är spridda på olika institutioner. Ett ADBsystem 

underlättar överblicken för forskare och anses öka säkerheten 

för handlingarna genom att dels fungera som kontrollregister 

vid utlån, dels försvåra försäljningen av stulna dokument på öppna 

marknaden. 

Ändamålet med projektet Queen's archives Canlit Project var att 

utveckla en prototyp till en databas för litterära handlingar. Man vill 

kunna hjälpa forskare som söker individuella handlingar medan institutionens 

administrativa behov av uppgifter lämnas utanför. For- 

182

mat och metodologi skulle vara användbar även på andra håll och 

kunna byggas ut för andra typer av arkivbestånd. Systemet är byggt 

för onlinesökning och man använder liksom universitetsbiblioteket 

den inhemska GEAC-datorn försedd med skivminne på 3 000 Mb. 

Queen's litterära samlingar omfattade 154 hyllmeter arkivhandlingar, 

varav24meter korrespondens med över 300000 handlingar. 

Varje handling registreras för sig vare sig det är brev, poesi eller dagböcker 

och kan sedan sorteras på nivåerna handling, dossier, volym, 

serie och arkivbildare. De viktigaste fälten är söknummer, författare, 

titel, omfattning, ämne och anmärkning. Man kan kombinera 

tid, handlingstyper och andra fålt vid sökningen. Söknummer, författare, 

titel och ämnesord är direkt sökbara indexerade fält. Man 

kan också göra s k boolean searching dvs ställa ja- och nej-frågor till 

datorn. 

Bland de intressanta erfarenheter som redovisas i artikeln är att 

korrespondens som med datorns hjälp kan sökas både på brevskrivare 

och datum bör arkivläggas på brevskrivare eftersom flertalet 

forskare söker brev från en bestämd person. En annan erfarenhet är 

att det är effektivast att registrera på dossiernivå istället för varje 

handling för sig. Vidare föredrar många forskare att söka på mikrofichelistor 

istället för vid terminal när datorn allt som oftast ger 100tals 

träffar på en fråga. 

För att sökningen ska bli effektiv krävs strikt terminologi och metodologi. 

På Queen's förberedde man redan vid starten 1982 för anpassning 

till MARC-format och konvertering dit genomfördes 1985. 

Av artikeln framgår inte om och när man avviker från AMC-formatet 

eller hur man använder de lokala fälten. 

SusanD s teinwallberättar i Appraisal and the FBI Files Case. For 

Whom DoArchivists RetainRecords (1986:1) om ett rättsfall från 

1979 där medborgarorganisationer, historiker, journalister m fl genom 

att dra saken inför en distriktsdomstol försökte stoppa auktoriserad 

utgallring av akterna i FBI-mål. Handlingama ansågs tillhöra 

inte bara statsmakten utan hela nationen men, hävdade man, de 

handlingar som nu bevarades var sådana som var av värde för statsmakten 

som bevismaterial, medan viktig information och bevismaterial 

för medborgarna om bl a FBI:s ''baksida'' fanns bland det utgallrade 

materialet. The National Archives kom i skottgluggen för 

att man sanktionerat utgallringen. Steinwall tycker sig kunna konstatera 

att arkivlitteraturen värderar handlingar med informativt 

värde lägre än handlingar med bevisvärde och att man därmed riskerar 

att bortse från forskares behov av källmaterial. 

Genom AM C-formatet och tillkomsten av stora datoriserade nätverk 

öppnas nya möjligheter för samarbete och arbetsfördelning vid 

insamling av källmaterial konstaterar Helen Samuelsvid Massachusetts 

Institute ofTechnology i Who Control the Past? (1986:2). Med 

bibliotekens fördelning av inköp och samkatalogisering som jämfö- 

183

else pläderar hon övertygande för ambitiösa Documentation Strategies 

och drar upp riktlinjer för hur det ska gå till i praktiken. För 

att dokumentera ett visst område, t ex ämnesområden som datorernas 

utveckling och månfärderna eller ett visst geografiskt område 

krävs samverkan över institutionsgränserna och sektorsgränserna. 

En rapport med titeln Appraising the Records of Modern Science 

and Technology (1985) distribueras från Chicago av Society of American 

Archivists och Sam u els artikel bör läsas noga av envar som vill 

och förmår se arkivaccessioner i ett större perspektiv. 

I jämförelse med The American Archivist är tidskriften Pro/ogue 

som utges av nationalarkivet i Washington mindre inriktad på arkivteori 

och teknologi. Istället presenteras historiska artiklar med anknytning 

till arkivmaterialet och rena källpresentationer. Under rubriken 

Källor i The National archives för genealogisk och lokalhistorisk 

forskning skriver i nr 1986:1 I Dye om The Philadelphia 

Seamen's Proteetian Certificate Applications från 1796 till inbördeskriget 

på 1860-talet. Handlingarna tillkom ursprungligen för att 

amerikanska sjömän skulle kunna styrka sitt medborgarskap och 

därmed undgå tvångsvärvning till brittiska flottan under napoleonkrigen. 

Motsvarande från andra hamnstäder är i stor utsträckning 

förstörda. 

I 1986:2 behandlar B A Crouch och L Madaras i Reconstructing 

Black Families: Perspective from the Texas Freedmen's Bureau Records 

om ett federalt organ som från 1865 och fem år framåt på delstatsnivå 

hjälpte tidigare slavar men också en del fattiga vita. Arkivet 

innehåller viktigt källmaterial för genealoger och lokalhistoriker. 

184 

JanDahlin

Bibliografisk översikt 1986 

Vid sammanställningen av uppgifterna har jag igen fått hjälp av en 

rad kolleger. Jag är mycket tacksam för deras medverkan. 

Samtidigt en liten uppmaning till alla institutioner, organisationer, 

föreningar och författare: meddela till tidskriften vad ni publicerar 

under året! Då kan bibliografin bara bli bättre och fullständigare. 

Helmut Backhaus 

Förkortningar 

Al Arkivinformation (utg av Näringslivets arkivråd) 

ASF Arkiv, samhälle och forskning (Svenska arkivsamfundets 

skriftserie) 

NA Nordisk arkivnyt (Köpenhamn) 

Polygrafer, periodica m m 

Arbetarhistoria. Meddelande från arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. 

Nr 36. Sthlm 1985; nr 37-40. Sthlm 1986. ISSN 

0281-7446. 

Arkiv i Väst. l. Från adelsbrev till automobil. Skrift utgiven till 

landsarkivets i Göteborg 75-årsjubjleum 1986. Göteborg 1986. 

ISSN 0283-4855. 

Arkiv, samhälle och forskning 1986 (Svenska arkivsamfundets 

skriftserie nr 28). Sthlm 1986. ISSN 0349-0505. 

Arkivforum. Utg av AAS, Arkivrådet för arkivverksamma inom 

statliga sektorn. Nr 1986:1-4. Sthlm 1986. ISSN 0281-2371. 

Arkivinformation. Utgav Näringslivets arkivråd. Nr 80-82. Sthlm 

1986. 

Föreningen Stockholms företagsminnen. Årsmeddelande 1985. 

Sthlm 1986. 

Föreningsarkiven. Information från Folkrörelsernas arkivförbund. 

Nr 21-23. 1986. 

HUR. Skriftserie utgiven av landsarkivet i Östersund och folkrörelsernas 

arkiv. Nr l. Östersund 1985. 

Presshistorisk årsbok 1986. Utgav Föreningen pressarkivets vämi.er. 

Sthlm 1986. ISSN 0282-020X. 

RAnytt. Riksarkivet informerar. Nr 3/85-1186. Sthlm 1985-1986. 

Nr 3/85. Forskarservice 10. Sthlm 1985. 

Nr 4/85. Folkrörelsearkiven 3. Sthlm 1986. 

Nr 1/86. De enskilda arkiven 42. Sthlm 1986. 

185

Stockholms stads arkivnämnd och stadsarkiv. Arsberättelse 1984. 

Sthlm 1985. 

Allmänt 

Björk, Astor, Amatörforskaren och handskriftsläsningen. -Arkiv 

i Väst l, s 71-73. 

Bystedt, Britt-Marie, Troll eller godfe-några lekmannasynpunkter 

på arkivariernas yrkesroll. - ASF 28, 1986, s 88-92. 

Carlsson, Ingemar, Vem bryr sig om inspelningarna? - ASF 28, 

1986, s 39-48. 

Edvardsson, Carl-Edvard, Gallra och bevara socialtjänstens personregister 

och personakter.- NA, 1986, s 59-60. 

Fryksen, Arne o Pettersson, Marie-I..ouise, Historikerna och kärnkraftsdokumentation. 

Replik till Leif Paulsen. - Arkivforum 

1986:3, s 10-12. 

Från gåspenna till datorer. DIK och arkiven. Ideprogram utarbetat 

av ARK - Arkivtjänstemännens förening. Nacka 1986. 

Gallra och bevara socialtjänstens personregister. Betänkande av socialdatautredningen. 

Sthlm 1986. Os S 1986:5. 

Gallra rätt! (utg av Näringslivets arkivråd). Karlstad 1986. 

Gränström, Claes, Arkivens sarnhällsvärde. - Arkivforum 1986:4, 

s 13-15. 

Holm, Lars, Bouppteckningar enligt 1734 års lag.- Arkiv i Väst l, 

s 59-63. 

Holmström, Hans-Erik, Gallring eller bevarande. - Arkivforum 

1986:3, s 16. 

Johansson, Egil, Hur går vi vidare? Ett exempel: Forskningen och 

SVAR.- ASF 28, 1986, s 93-100. 

Laestadius, Åsa, Arkivet i dataåldern. - Arkivforum 1986:3, s 

27-29. 

I..osman, Beata, Nu ska arkivsektorn marknadsföras. Rapport från 

arkivdagen 1985.- ASF 28, 1986, s 83-87. 

Lundkvist, Sven, Den äldsta folkbokföringen. - ASF 28, 1986, s 

49-60. 

Löfgren, Anders, Information är en resurs, bara den finns tillgänglig.- 

Arkivforum 1986:3, s 21-22. 

Nilsson, Nils, Att hitta i arkiven. Stockholm 1986. 

Nyberg, Gunne, Arkivdugliga utskrifter. - Al, nr 82, s 4-7. 

Paulsen, Leif, Regeringsbeslut i kärnkraftsarkiveringsfrågari. 

Arkivforum 1986:2, s 13-14. 

Sjölund, Gunvor, Arkivfunktionens roll i modern informationshantering. 

- Al, nr 80, s 5-7. 

Smedberg, Staffan, Arkivfacket 50 år- Sveriges arkivtjänstemäns 

förening 1936-1986.- ASF 28, 1986, s 75-81. Även separat utgiven 

av DIK-förbundet, Nacka 1986. 

186

Riksarkivet 

Backhaus, Helmut, Kammararkivets förteckningar. - RAnytt 

3/85, s 3-8. 

Eriksson, Tommy, statspolisens i Stockholm arkiv. - RAnytt 3/85, 

s 9-11. 

Fritz, Birgitta, Ångermanlands medeltidsbrev. - Ångermanland, 

Medelpad 1986. Årsbok för Ångermanlands och Medelpads 

hembygdsförbund. Örnsköldsvik 1986, s 105-143. 

Hansson, Rut, Hovförtäring och hovkällare. - RAnytt 3/85, s 

12-16. 

Hatje, Ann-Kathrin, Ivar Starkenberg-Arbetarrörelsens tecknare. 

- Presshistorisk årsbok 1986, s 97-115. 

Kyrkan- lagen- människan. 1686 års kyrkolag 300 år. Utställning 

i riksarkivet 3 september-15 december 1986. (Sthlm 1986). 

Kärrholt, Ingmar, Motorförarnas helnykterhetsförbunds arkiv. - 

RAnytt 4/85, s 17-20. 

Kärr holt, Ingmar, Svenska förbundets för koloniträdgårdar och fritidsbyars 

arkiv. - RAnytt 4/85, s 22-24. 

Kärrholt, Ingmar, Svenska maskinbefälsförbundets arkiv. - RAnytt 

4/85, s 26-30. 

Kärrholt, Ingmar, Våra gårdars arkiv. - RAnytt 4/85, s 13-15. 

Neveus, Clara, Kopiediplomatarier över RA:s medeltidshandlingar. 

- RAnytt 3/85, s 17-18. 

Näsholm, Bengt Erik, SVAR, Svensk arkivinformation i Ramsele. 

- RAnytt 3/85, s 19-26. 

1634 års regeringsform 350 år. 1734 års lag 250 år. Jubileumssammankomst 

i Riksarkivet den 30 november 1984. Föreläsningar 

och utställning. - Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet 6. 

Sthlm 1985. 

Runcis, Maija, Folkkampanjen Nej till kärnkraft (linje 3). - RAnytt 

4/85, s 15-17. 

Runcis, Maija, Sverige-Amerika stiftelsens arkiv. - RAnytt 4/85, s 

11-13. 

Sjöberg, Anders. Riksarkivet - en guldgruva för slavister. - RAnytt 

3/85, s 27-31. 

La Suede et la Russie. Documents et materiaux 1890-1818. Ed. par 

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Riksarkivet 

och Utrikesdepartementet. Uppsala 1985 (rysk utgåva Moskva 

1985). 

Welander, Lars-Olof, Sveriges arbetsledareförbunds arkiv. - RAnytt 

4/85, s 24-26. 

Zetterberg, Kent, De norska och svenska komrnittearkiven- en 

jämförande översikt.- RAnytt 3/85, s 32-37. 

187

Krigsarkivet 

Ericson, Lars, Roterings- och utskrivningslängderna i krigsarkivet. 

- släkthistoriskt forum 111986, s 12-16. 

Söderberg, Ulf, Krigsarkivet - en presentation. - Rotorbladet 

2/1985, s 3-5. 

Övriga centrala arkiv 

Oden Almquist, Ingrid, Något om SCB:s leverans- och förteckningssystem.- 

Arkivforum 1986:4, s 37-38. 

Landsarkiv och stadsarkiv 

Alexandersson, Sven, Bilhistoria ur gamla arkivalier. -Arkiv i väst 

l, s 185-189. 

Berg, Lars Otto, Handelsman Petter Pettersson på Furusund - ett 

köpmanshus i skärgåfden. - Föreningen Stockholms företagsminnen, 

årsmeddelande 1985, s 6-8. 

Clemensson, Per, Landsarkivet i Göteborg 75 år. En sammanställning 

av tidningsurklipp och bilder. -Arkiv i väst l, s 6-40. 

Clemensson, Per, En länsbokhållares mödor. - Arkiv i väst l, s 

91-94. 

Ericson, Lars, Två stockholmsborgares privatarkiv från början av 

1600-talet. - Släkt och hävd 111986, s 6-12. 

Gejrot, Jan, Kärnnärsrätterna i Stockholm och deras arkiv. - 

Stockholms stads arkivnämnd och stadsarkiv, årsberättelse 1984, 

s 29-35. 

Janzon, Bode, De förpassades kohort - ett källmaterial och dess 

människor. - ASF 28, 1986, s 61-73. 

Janzon, Bode, Fattigskjutsen. Om förpassningstrafiken mellan 

Norge och Sverige kring sekelskiftet 1900. - Arkiv i väst l, s 

171-178. 

Karlsson, Gunnel, "Snälla Herr Polismästaren"- "Herrn som såg 

så god och snäll ut. .. ". Brev ur poliskammarens i Göteborg arkiv. 

-Arkiv i väst l, s 160--,-170. , , 

Losman, Beata, Ostindiefararen Zackarias Fröse 1803. -Arkiv i 

väst l, s 75-78. 

Nordström, Gunilla, Fängelseliv genom fängelsearkiv. -Arkiv i 

väst l, s 153-159. 

Sjögren, Bengt O'T, Två bohuslänska sköldebrev. -Arkiv i väst l, 

s 40-43. 

Sundler, Birgitta, Några anteckningar om biblioteket vid landsarkivet 

i Göteborg. -Arkiv i väst l, s 179-183. 

188

Kyrkliga arkiv 

l..osman, Beata, Fattiglängden i Väse församling 1832. - Arkiv i 

väst l, s 117-125. 

Losman, Beata, Verkligheten bakom kyrkoböckerna. -Arkiv i väst 

l, s 101-108. 

Öhberg, Arne, En prästgårdsbrand och dess följder.- HUR l, 1985, 

s 5-14. Tidigare publicerat i Arkivvetenskapliga studier 5. 

Kommunala arkiv 

Clason, Per, De kommunala arkiven och lagarna. Svenska kommunala 

arkivdagarna 1986. - NA, 1986, s 69-70. 

Frisk, Jan, Orimlig statlig reglering.- Kommun-Aktuellt 1986:28. 

Ang socialtjänstens material. 

De kommunala arkiven och lagarna. Kommunal arkivkonferens 

Stockholm 28-30 maj 1986. Göteborg 1986.-FALK-rapport nr 

9. ISSN 0283-040X. 

Lööf, Lars Olof, Arkivet vid Göteborgs historiska museum. - 

släkthistoriskt forum 1/1986, s 8-9. 

Ohlsson, Bror-Erik, FALK fyller 10 år.- NA, 1986, s 73. 

Register över medicinska arkiv, Stockholms län. Provisorisk utgåva 

1986-05-30. Utg av Stockholms läns landsting, hälso- och sjukvårdsnämnden, 

centrala journalarkivet. Stockholm 1986. 

Thalen, Bo, Ifrågasatta kommunala arkiv. - DIK- forum 16/1986, 

s 19. Ang socialdatautredningens förslag. 

Företagsarkiv 

Granath, Lennart, Projekt Arkiv 2000 på Alfa-Laval. -Al, nr 80, 

s8-9. 

Hulthen, Olof, Konsultens ritningar-behövsde-nu och i framtiden?- 

Al, nr 82, s 8-10. 

Thelin, Karl Erik, De tekniska konsultföretagens arkiv.-Al, nr 81, 

s3-8. 

Folkrörelsearkiv 

Alriksson, Anneli, Abard till Östman. Personarkiv i ARAB (se Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek). - Arbetarhistoria. Meddelande 

från arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, nr 39-40, s 

51-60. 

Andersson, Stellan, Al va och Gunnar Myrdals arkiv. - Arbetarhistoria 

... nr 39-40, s 75-78. 

Grass, Martin, Hjalmar Brantings arkiv. - Arbetarhistoria ... nr 

39-40, s 67-74. 

189

Karlsson, Eva, Ernst Wigforss arkiv. - Arbetarhistoria . .. nr 39- 

40, s 64. 

Karlsson, Eva, Gustav Möllers arkiv. - Arbetarhistoria ... nr 39- 

40, s 63. 

Malmsten, Bo, Hjalmar Mehrs arkiv. - Arbetarhistoria. . . nr 

39-40, s 64-65. 

Törnell, Birgitta, Per Albin Hanssons arkiv.- Arbetarhistoria . . . 

nr 39-40, s 61-62. 

Wangius, Margareta, Kooperativa förbundets bibliotek och arkiv. 

- Föreningsarkiven 21, s 2-3. 

Övriga enskilda arkiv 

Ferenius, Jonas o Johannesson, Lars, Ur Hem på landets arkiv.stadsvandringar 

9, utgav Stockholms stadsmuseum. Sthlm 1985, 

s 31-39. 

Wichman, Eva o Holger, Barnbiblioteket Sagas arkiv uppordnat. 

Barnboken. Svenska barnboksinstitutets tidskrift 9:2, 1986, s 

17-20. 

Utländska arkiv. Internationellt samarbete 

Fredriksson, Berndt, Mellan Bonn och Paris. Funderingar inför 

nästa internationella arkivkongress. - ASF 28, 1986, s 101- 

104. 

Koren, Elisabeth, Norsk privatarkivinstitutt: samkatalog for privatarkiver.- 

ASF 28, 1986, s 29-37. 

Informationshantering i företagen:-Företagsarkiven och forskningen. 

Rapport från de 3. nordiska arkivdagarna för näringslivet 

i Karlstad 4-6 september 1985, (utgav Näringslivets arkivråd) 

Karlstad 1986. 

Lenaoder Fällström, Anne Marie, Nordiska arkivdagar för företagsarkiv.- 

ASF 28, 1986, s 104-109. 

ADB 

Fransson, Bo E I o Henrikson, Göran, Datoranvändning på svenska 

arkiven rapport.- ASF 28, 1986, s 7-27. 

Gustavsson, Elisabeth, Att införa datoriserad diarieföring. - Arkivförum 

1986:1, s 6-8, och 1986:2, s 17-18. 

Konferens 24-25 februari 1986 om användningen av ADB inom 

riksarkivet och landsarkiven. - Riksarkivets rapport 1986:1. 

(Sthlm 1986). ISSN 0280-3046. 

Löwgren, Tom, Diarieföring med datorstöd - när och varför? - 

Arkivforum 1986:4, s 21-22. 

Ulfsparre, Anna Christina, Computer in Archiven. - Archiv und 

Wirtschaft 19, 1986, s 8-11. 

190

Mikrofilm, ljud och bild 

Bondeson, Topsy, Ur stadsmuseets filmarkiv. - stadsvandringar 9, 

utg av Stockholms stadsmuseum. Sthlm 1985, s 89-94. 

Arkivstatistik 

Årsstatistik 1985.- NA, 1986, s 10-18 och 39-41. 

191

Svenska Arkivsamfundet 

Verksamhetsåret 1986 

Svenska arkivsamfundet har haft två allmänna möten under året. 

Arsmöte hölls i Riksarkivet den 14 maj. Vid mötet valdes följande 

styrelse: ordförande, riksarkivarie Sven Lundkvist, vice ordförande, 

krigsarkivarie Erik Norberg (nyval), sekreterare, förste arkivarie Ulf 

Söderberg, skattmästare, departementssekreterare Mara Eiche, redaktör, 

förste arkivarie Helmut Backhaus, landsarkivarie Lars Otto 

Berg, stadsarkivarie Leif Gidlöf, landstingsarkivarie Klas Havren, 

kansliarkivarie Rune Hedman, rektor Björn Helmfrid, fil dr Olof 

Jägerskiöld (död 10/9 1986), biblioteksrådet Harry Järv, arkivchef 

Axel Norberg (nyval), intendent Stellan Norrlander, arkivarie Berith 

Sande samt arkivchef Lars Wessman. Till revisorer valdes arkivarie 

Lars-Olofskoglund och förste arkivarie Stefan Östergren. Till 

revisorssuppleanter valdes arkivarie Birgit Fredberg (nyval) och 

förste arkivarie Clara Neveus. Efter årsmötesförhandlingarna talade 

professor Pär-Erik Back om Arkivutredningens arbete. Kvällen 

avslutades med en supe i Riksarkivets cafeteria. 

Den 15-16 oktober anordnade samfandet arkivdagar på temat 

Datorn i arkivet. Programmet bestod utöver inledning och avslutning 

av följande block: Arkivbildarregister, Arkivadministration, 

Särskilda medier, Forskningsregister samt Datorn i biblioteket. 

Inom varje grupp hölls ett antal kortare anföranden som exemplifierade 

olika användningsområden för datorn i arkiven. Diskussion 

följde i anslutning till varje block. Antalet deltagare uppgick till cirka 

210 personer. Mötet ägde rum i Militärhögskolan, Stockholm. På 

första dagens kväll åt deltagarna gemensam middag i Militärhögskolans 

mäss. 

styrelsen har under året sammanträtt fem gånger. 

Arkiv, samhälle och forskning, häfte 28, utkom under våren 1986. 

Anslag har erhållits från Humanistisk-Samhällsvetenskapliga 

forskningsrådet med 10 000 kr och Ingvar Anderssons fond med 

2000 kr. Antalet enskilda medlemmar i samfundet uppgick vid årsskiftet 

till 389 personer. 

Ulf Söderberg 

193

Redovisning för 1985 

Vinst- ochförlusträkning 

Inkomster 

Medlemsavgifter (435) 1 ••••••• • •••• •• • •• • •••• • •• 

skriftserien .......... . .................. . . . .. . 

Anslag 2 

•• • • • • • • •• • •• • ••••• • •••••• • •• • •• •• • ••• 

Arkivdag, höstmöte m m . . ............ . .. .. . ... . 

Räntor .. . ............. . .. . ...... . .. . .. ... .. . . 

Utgifter 

skriftserien . .. . . .. . . .. . .. . . . . . .... .. . .. . .... . . 

Arkivdagar m m ....... . .. .. ........ . .. . .... . . . 

Omkostnader .. .. . . . .. . .. ... . . .. . . .. . ....... . . 

Årets vinst ............... ... ....... . ......... . 

Balansräkning per 31/12 1985 

21.750:- 

3.444:- 

12.000:- 

28.957:- 

3.923:95 

70.074:95 

38.478:85 

23.016:06 

2.007:05 

6.572:99 

70.074:95 

Tillgångar 

Postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.435:81 

Bank . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.105:08 

Kassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 :25 

51.592:14 

Skulder 

Kapital . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45.019:15 

Årets vinst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.572:99 

l Il medlemsavg 1984 

2 Anslag från HSFR 10.000:- 

194 

51.592:14

Medverkande i detta nummer 

Förste arkivarie Karl-Gustaf Andersson (Uppsala), byrådirektör 

Jan Appelquist (Stockholm), byrådirektör Kerstin Assarsson-Rizzi 

(Stockholm), förste arkivarie Helmut Backhaus (Stockholm), 

landsarkivarie Lars Otto Berg (Uppsala), arkivarie Lars Brolen 

(Ramsele), förste arkivarie Thord Bylund (Härnösand), arkivarie 

Jan Dahlin (Lund), departementssekreterare Måra Eiche (Stockholm), 

arkivarie Bo Bithammar (Stockholm), systemchef Stefan 

Fogelvik (Stockholm), arkivarie Bo E I Fransson (Örebro), förste arkivarie 

Birgit Fredberg (Stockholm), förste arkivarie Berndt Fredriksson 

(Stockholm), docent Eva Friis (Stockholm), arkivarie Martin 

Grass (Stockholm), arkivrådet Claes Gränström (Stockholm), 

förste arkivarie Björn Gäfvert (Stockholm), landstingsarkivarie 

Klas Havren (Stockholm), förste arkivarie Britt Hedberg (Stockholm), 

kansliarkivarie Rune Hedman (Stockholm), kommunarkivarie 

Urban Johansson (Nori:tälje), förste arkivarie Lennart Lundquist 

(Stockholm), förste antikvarie Bo Nilsson (Stockholm), f arkivrådet 

Nils Nilsson (Stockholm), intendent Stellan Norrlander 

(Stockholm), arkivarie Marie-Louise Pettersson (Uppsala), landsarkivarie 

Lars Rumar (Östersund), f arkivarien Sigrida Runcis 

(Stockholm), kommunarkivarie Tom Sahlen (Sundsvall), förste arkivarie 

Staffan Smedberg (Stockholm), arkivarie Annkathrine 

Steen (Stockholm), förste arkivarie Ulf Söderberg (Stockholm), byrådirektör 

Erik Söderlund (Haparanda), förste arkivarie Kari Tarkiainen 

(Stockholm), arkivarie Carin Tisell (Stockholm), arkivarie 

Dagmar Tistad (Stockholm), landsarkivarie Anna Christina Ulfsparre 

(Lund). 

195

Internationella arkivkontakter - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?