Ladda ner pdf - Maringuiden

Carl Andersson var, tillsammans med den andre sonen Carl-Erik, välkänd för de
attraktiva Vindöbåtarna, drottningarna på alla båtmässor med sina vita skrov,
blankfernissade mahognyöverbyggnader och eleganta teakdäck. Glänsande
skapelser som fick folk att vända sig om på bryggorna – även om det i
sanningens namn händer att seglare ute på böljan vänder sig om också av
andra skäl; man har just seglat förbi en Vindökryssare. Intget konstigt med det;
gamla sortens långkölade bruksbåtslinjer under vattnet med Amigo tydligt
bulliga förskepp kräver ju sin tribut prestandamässigt och kan – ur den
synpunkten – inte mäta sig med modernare skapelser.
Carl Andersson, uppfödd i Svineviken på Orust, hade startat sitt första båtvarv
1918. Det var dåliga tider för bruksbåtar, men efter intryck uppe i Stockholm
förstod han att fritidsbåtar var något som efterfrågades. Carl Andersson
startade ett småbåtsvarv i Billdal utanför Göteborg, men fick snart tips om en
bra sjötomt på Vindön. Året var 1923, Vindövarvet etablerades och Carl
Anderssons långa karriär som båtbyggare och konstruktör inleddes. Nästan ett
halv sekel senare ritade han Amigo-båtarna, detta på beställning av sonen Arne
Arksund nere på Öckerö.
– Pappa ritade alla Amigoskrov till Arne, säger Britt Johansson, yngre syster till
Arne Arksund, till Segling. – Han var intresserad av formen, inte av hur många
lådor det skulle vara i pentryt. Det var båtens yttre kontur han kände för.
Sonen Arne Arksund var då medelåldern, och satsningen på båtbyggeri innebar
ett helt nytt kapitel i hans liv.
– Arne hade jobbat med många olika saker, han hade varit polis, kört lastbil...
han visste väl inte riktigt vad han verkligen ville göra, säger Britt Johansson
idag.
Men Arne var en företagsam karl, och hur man byggde båtar hade han lärt sig
från barnsben.
– Han var hos pappa på Vindön och byggde sig en båt, och det var då han såg
att det fanns möjligheter i det, förklarar systern.
Det här var omkring 1970, just när plastbåtsfloden började forsa kring