Ladda ner pdf - Maringuiden

Man behöver inte äga en OE 36 för att falla för hennes sköna
linjer. Men denna 'Olle Enderleins vackraste båt' föddes inte
utan vissa våndor - och överlevde gjorde hon mycket tack
vare en överste som slutade flyga.
Det fanns en 'kravspecifikation' när OE 36:an beställdes 1968. För ett
Av Bengt Jörnstedt
beställningsverk av privata seglare är hon, med Olle Enderleins Mistral som ett
föredöme. Men den nya båten skulle vara - om möjligt - ännu vackrare och

snabbare.
Och så blev det.
- Man kan knappt göra en segling utan att någon man möter på fjärden gör
tummen upp när vi kommer, berättar Sten Brycker.
Han är, kan man säga, 'pappa' till OE 36:an, och många med honom anser att
hon är den vackraste av Olle Enderleins många vackra båtar.
Och hon är omisskänsligt 'enderleinsk' i linjerna. Tidlöst elegant med aningen av
ett språng och Enderleins typiskt fallande, nästan klipperlika förstäv. Med en rak
överbyggnad som är på en gång distinkt och diskret och får en mjuk ton när
den harmoniskt förlängs akteröver i sittbrunnssargen. Och hon är en slank båt
med sin bredd på bara drygt tre meter, nästan som en Scampi men med ett två
meter längre skrov.
Det här var precis vad Sten Brycker ville ha när han på sin tid skulle byta båt.
Egentligen var han bara kund när det begav sig 1969, och föga anade
flygofficeren vid F 11 i Nyköping hur familjens båtplaner skulle komma att
förändra hans liv. Turerna hann nämligen bli många innan man fick sin första
OE 36, och vid det laget var Sten Brycker så involverad i detta speciella projekt
att han lämnade jobbet som chef för operations- och underrättelsetjänsten vid F
11 och blev kvar i båtbranschen - i tio år.
Crown Marin hette firman, och innan Sten och hans hustru Märta pensionerade
sig i början av 80-talet hade man byggt hundratals OE 36, OE 32 och OE 33.
Men det var 36:an som var hjärtebarnet, och det är en sådan som fortfarande
ligger vid den bryckerska sommarstugan utanför Nyköping.
Skön är hon, 'Mema', men skönheten sitter inte bara i linjerna, utan i helheten;
Sten Brycker har höjt sin mast med tre meter kaltopp för att få större storsegel,
och den ståtliga riggen bidrar till den starka känslan av SEGELbåt.
Men egentligen var det något så prosaiskt som brist på hästkrafter, inte
estetiska hänsyn, som var anledningen till rigghöjningen.
- Båten väger 5,8 ton enligt Olle Enderleins deplacement, men jag är övertygad
om att det rör sig om 6,5 ton. Båten är för tung, hon är för gediget byggd,
säger Sten Brycker.
Han vet, för det var hans varv som byggde OE-båtarna. De såldes som
halvfabrikat där ägarna var med och plastade skroven, och då går det alltid åt
extra mycket polyester 'för säkerhets skull'.
Att det blev halvfabrikat för hela slanten kan verka förvånande när det gäller en
så 'aristokratisk' båt som OE 36:an, men det har sina skäl och hänger ihop med
hennes lite ovanliga tillkomst.

Sten Brycker är en känd gestalt för alla OE-seglare. 36:an var hans egen drömbåt, och det var genom den
han kom att bli båtbyggare efter ett yrkesliv som flygofficer.
Ryggstödet på OE36 fälls upp för att bredda kojen nattetid.
På andra sidan Kölen
Under båtexplosionen vid det tidiga 70-talet hände det ibland att en liten grupp
seglare med speciella önskemål vände sig direkt till en konstruktör för att få sin
drömbåt. Efterfrågan på båtar var så stor att man kunde räkna med en fortsatt
produktion utanför den innersta beställarkretsen, och därmed fanns ekonomi för
att våga satsa på dyra formbyggen.
Sten Brycker seglade en Havsörnen 1 på 60-talet när han och en god vän,
Christer Vogt, började prata om att byta till något nytt.
- Vi tittade bl a på Swan 36 och fick en offert från Solna Marin på 85.000 kr per
båt om vi beställde fem stycken. Men Swanen var för mycket regelbåt
utseendemässigt med sitt smala akterskepp, berättar Sten.
Istället tog han kontakt med Olle Enderlein, som samtyckte och genast satte
igång med att ta fram ett förslag som skulle motsvara kraven på både skönhet
och prestanda.
Samtidigt gällde det att hitta ett lämpligt varv. Nielsens Båtbyggeri i Oxelösund
låg nära till från Nyköping. Där byggdes Lars-Olov Norlins koster Allegro, och
Nielsen var angelägen att denne skulle få rita också den nya båten. Brycker och
hans vänner var vid det här laget inställda på Olle Enderlein, men föreslog för
ordningens skull en intern konstruktionstävlan för att avgöra saken.
- Lars-Olov Norlin ritade en långkölad båt, men vi hade specificerat kort köl. Och

dessutom kände vi mera för Olle Enderleins vackra konstruktioner, säger Sten
Brycker.
Så det blev Enderlein, och beställarna blev bönhörda.
- När vi fick se Olles ritning bara gapade vi...
Men det visade sig att Nielsens båtbyggeri hade så många beställningar på den
populära Allegron att någon ny Enderlein-båt inte skulle få plats i produktionen
på ett par år.
I Norge däremot fanns ledig kapacitet, och i januari 1969 skrevs ett avtal med
Othar Larsen A/S nära Halden, ett varv som byggt många av kung Olavs
kappseglingsbåtar. Om den tidens optimism - hos både byggare och beställare -
vittnar varvets löfte om att ha den första båten seglande redan till sommaren.
Och då skulle man först bygga plugg och formar...! Dessutom var Larsens ett
träbåtsvarv som inte skaffat sig någon större erfarenhet av plastbåtar och
tvingades leja ut plastningen av skrov och däck.
Vid det här laget fanns det sex svenska beställare. Tillsammans bildade man ett
bolag, Crown Yacht AB, som stod som beställare och avtalspart med den norska
byggaren. Naturligtvis hade man grubblat på ett lämpligt namn på båten, och
Olle Enderlein hade lämnat sitt medgivande till att använda hans initialer.
OE36:ans inredning är av typiskt 70-talssnitt, både i
layout och utförande med mycket trä.

Ett rejält navigationsbord var ett givet inslag på de
tidiga 70-talsbåtarna, liksom stickkojen akteröver.
Grus i maskineriet
Namn, ritning, byggare - vad kan man mer begära?
Att båten blir klar.
Att segla till sommaren -69 kunde man snabbt glömma. Pluggen blev inte färdig
förrän i september, formarna i oktober och det första skrovet i november. Vid
det laget hade Larsen kommit på obestånd - dock ej p g a OE 36:an - och nya
kontrakt skrevs, nu med Nordsjöplast i Sarpsborg för skrovgjutningen och med
berömda Bjarne Aas varv i Fredrikstad för inredningarna och färdigställandet av
båtarna.
Sju OE 36:or skulle vara klara till våren -70, och så satte man igång. Med
benägen hjälp från ivriga beställare.
- Märta och jag bilade dit nästan varannan helg för att granska det hela, och till
slut blev jag nästan utsedd til verkmästare, minns Sten Brycker.
Men återigen kom det grus i maskineriet.
- Det märktes att varvet saknade erfarenhet av seriebygge. Kvaliteten blev
sämre än väntat och tidsramen sprack.
Bara tre båtar var klara till sommaren 1970, och då var även Bjarne Aas varv på
obestånd. Det beslöts att de fyra båtar som återstod skulle tas hem till Sverige
och färdigställas här.
Det hade inte bara gått troll i processen, det fanns en del poänger också. Crown
Yacht-sällskapet beslöt sig för att sälja formarna och tillverkningsrätten och fick
genast en köpare i Nordsjöplast, som tyckte att tiden var mogen att börja bygga
segelbåtar på egen hand, inte bara motorbåtar. Men den satsningen hann inte
ens börja förrän man tvingades lägga ner hela varvsverksamheten p g a dålig
efterfrågan på motorbåtarna. Och byggdes inga båtar så skulle formarna lämnas
tillbaka till Crown Yacht utan att det kostade ett öre, för så stod det i kontraktet.

Där stod man alltså, de privata båtbeställarna, som ägare till en uppsättning
prima formar till en het 36-fotare. Detta krävde eftertanke. Det tyngsta
argumentet för att inte börja bygga en ny plastbåt är just formkostnaden, som
kräver stort riskkapital och måste spridas ut på ett tillräckligt stort antal sålda
båtar. Det argumentet existerade inte längre ifråga om OE 36. Det var fritt fram
att börja bygga på egen hand, och när samtidigt Nielsens båtbyggeri i
Oxelösund gjorde konkurs slog man till.
- Då frågade vi Olle Enderlein om vi skulle satsa på att starta upp Nielsens varv
igen, och det blev i Sundsör utanför Oxelösund. Det var Olle, Christer Vogt och
jag som var närmaste intressenter. Vi bildade AB Sundsörs Båtbyggeri, köpte
upp konkursboet och tog hem formarna från Norge, berättar Sten Brycker.
Men någon smärtfri start blev det inte. Den första 36:an tog 2400 timmar att
färdigställa istället för de 1600-1800 timmar man kalkylerat med. Plötsligt
verkade utsikterna mörka.
- Jag var fortfarande i Flygvapnet, och vi tänkte lägga ner varvet hellre än att
riskera en konkurs, säger Sten Brycker.
Självbygge blev lösningen
Men just när det höll på att väga över mot en nedläggning hände något
avgörande, något som kom att både medge och forma en framtid för OE-
båtarna. Många seglare var sugna på den vackra Enderlein-båten, som vid det
här laget hade hunnit visa upp sig både i båttidningar och under segel; två av
de färdiga OE 36:orna hade ställt upp i Gotland Runt sommaren 1970 och väckt
stor beundran (även om bägge fick bryta p g a mastbrott respektive läckage).
När nu tillverkningen hotades av nedläggning var det många som hörde av sig
till varvet och ville hyra formarna för att bygga egna båtar.
- Då kom vi på, att om vi gjorde plastarbetarna till förmän så kunde folk komma
och plasta själva under deras överinseende, säger Sten Brycker.
Detta visade sig snabbt vara rätta receptet för fortsatt drift och lönsamhet. Bara
tre anställda, små lager och snabb omsättning med liten produktionstid. Inga
fördyrande återförsäljare, inga reklamationskostnader.
- Det gick otroligt bra, snart hade vi en kö på tre år! Men vi vågade bara skriva
kontrakt ett år fram eftersom det var sådan inflation.
Stora havskryssare - båtar kring 35 fot - existerade praktiskt taget inte på den
här tiden, så det fanns inget begagnat att köpa för de som ville ha en större båt.
Ändå blev det hyfsat billigt om man byggde själv, särskilt ända från
plastningsmomentet. Detta var ett sätt att skaffa båt som var naturligt på 70-

talet, och för Crown Yacht/Sundsörs Båtbyggeri var det bara att köra på.
- Kontrakten ramlade på oss, vi gjorde ett skrov i veckan på två förmän. Vi
gjorde en del färdiga båtar också, men la ut det på andra varv, säger Sten
Brycker.
1975 hade han sagt upp sig från Flygvapnet och drev nu varvsrörelsen på heltid
tillsammans med sin fru Märta. I tio år höll man på.
- Vi halkade in på ett bananskal, Märta och jag. Och Märta var med hela tiden,
tog emot telefonsamtal och beställningar. Hon sålde en OE 32:a utan att kunden
ens hade sett båten; hon sa, 'Det är väl lika bra att vi skickar ett kontrakt',
minns Sten leende.
För det blev andra modeller vid sidan av OE36. Kostern OE 32 blev en lika
framgångsrik storsäljare. När akterkabinen gjorde sitt intåg kom OE 33, och
mot slutet, sedan Bryckers lämnat verksamheten, övertog Crown Marin
Mistinguetten, som fick beteckningen OE 29, och sålde också OE 38 som
byggdes i Finland. Vid det här laget satt en krona i seglet och ordet Crown fanns
med i namnet på alla båtar.
Krav på kvalitet
Totalt byggdes det ungefär 150 OE 36:or. Efter hundra båtar måste man skaffa
nya formar och passade då på att göra en del förändringar. Sten Brycker talar
om typ 1 och typ 2, före och efter formbytet.
På typ 2 offrades en del av akterdäcket för att ge mer utrymme inne i båten.
Förpiks- och huvudskottet flyttades 20 cm akteröver, och masten som tidigare
stått längst fram i salongen hamnade nu framför huvudskottet. Eftersom
tyngdpunkten i båten flyttades bakåt lades det på lite mer deplacement på
undervattenskroppen bakom kölen.
Dessutom kunde man lyfta däcket ca 8 cm genom att lägga det på en
horisontell skrovfläns och bulta ihop hela paketet med en vanlig relingslist i
aluminium. Tidigare hade däcket en vertikal fläns som fästes till skrovsidan och
skyddades upptill av en trätlist; den konstruktionen krävde en lägre nivå på
däcket.
I övrigt ändrades ingenting på plastsidan. Däremot höjdes kvaliteten på
inredningen, som nu levererades i hela paket med synnerligen välgjorda och
noggranna byggnadsanvisningar. Därmed lämnades inte mycket utrymme för
bristfälliga utföranden och ovana självbyggares improvisationer. Typ 1-båtarna
kan skilja sig betydligt mer ifråga om utförande, både kvalitets- och

layoutmässigt.
- Det fanns ritningar till typ 1 också, men ingen byggsats, berättar Sten Brycker.
Man ska egentligen inte fråga byggaren om kvalitén på hans båtar, men hålla
lär OE 36:an göra. Sten Brycker sticker ju inte under stol med att båtarna blev
för tunga, och då är det mest tjocka plastlaminat och stabil inredning som ökar
vikten. Kölsvinet är djupt och försett med rejäla bottenstockar. Att kölen i bly
dessutom är 'trappstegsformad' mot den nerbyggda kölfickan gör att en klack
tar emot stöten vid en grundsmäll och minskar risken för läckage genom
kölbultarna.
Så styrkan är det knappast något fel på. Att det skulle vara kvalitet på bygget
hade Sten Brycker med sig från sitt gamla jobb som flygare.
- Jag jobbade med kravspecifikationer på flygplanen, så man var ju van vid att
ställa krav på saker och ting, säger han.
Ett exempel på flygartänkandet är Stens misstänksamhet mot rattstyrningar
med wireöverföring - det ska vara länkarm. Planen han flög hade
wirestyrningar, och risken med kardeler som slets och gick av var ett ständigt
närvarande problem.
- Varje lördag var det wireinspektion på flygplanen - det sitter i...
Tidstypisk inredning
OE 36:an har en konventionellt uppbyggd inredning, typisk för sin tid med en
rymlig stickoj in på ena sidan om sittbrunnen och ett stort nav-bord framför
kojen. Pentryt på andra sidan ligger i vinkel mot nedgångstrappan, vars första
fotsteg dubblerar som en stor avställningsyta.
Salongens två soffor fungerar också som fullängdskojer. Om bordet sänks ner
och täcks med dyna får man snudd på en dubbelkoj på ena sidan. Ryggstöden
kan fällas uppåt för att ytterligare bredda kojerna ut mot bordläggningen, och
här bakom förvaras lämpligen sängkläder och kanske en bäddmadrass.
Med en stadig talja kan man också ligga uppe på det uppfällda ryggstödet -
vinklat snett upp mot rufftaket - och utnyttja det som sjökoj när båten kränger.
Toalett- och garderobsutrymmet framför huvudskottet är mycket rymligt, med
ståhöjd och gott om plats att röra sig. Allt är i trä, varför dusch à la modernare
båttoaletter saknas. Det gör också lucka i rufftaket, men fönsterventilerna är
öppningsbara för vädring. Dörrarna till huvudskottet och det främre
förpiksskottet kan fällas ihop och stänga till själva toalettdelen av utrymmet
mellan skotten; man kan därmed ha öppet från salongen hela vägen in i

förpiken utan att behöva få muggen i blickfånget. En liten specialgrej som Sten
Brycker insisterade på var att dörren i huvudskottet skulle gå att öppna också in
mot salongen. Går inte, sa snickaren först, men han fick ge sig; med lite fasning
av ramen på sina ställen går det faktiskt att öppna en dörr åt bägge hållen,
även om gångjärnen sitter på ena sidan.
Pentryt är inte särskilt stort men innehåller alla
nödvändiga funktioner.

Mellan dubbla skott till förpiken ligger toalett och
garderob. Dörren i huvudskottet kan öppnas åt bägge
hållen.
Den motor som oftast användes var VP MD11 med segelbåtsdrev. Motorn sitter
väl åtkomlig under den ganska höga nedgångstrappan, och kan nås också från
sidan inne i stickkojen. Den här spalten mellan kojen och sittbrunnslådan är
också avsedd för att hänga sjökläder.
En av OE 36:ans stora tillgångar är den ovanligt generösa sittbrunnen, nästan
2,5 meter lång och med stor bredd dessutom.
- I den här brunnen kan man ligga i fyra riktningar, säger Sten Brycker nöjt,
men eftersom det regnar när vi ses så blir det ingen demonstration.
På sin båt Mema har han, ovanligt nog, placerat rattstyrningen långt föröver i
brunnen.
- Det är bra i det här klimatet, förklarar han. - Man kan få skydd av
sprayhooden och det är nära ner i båten.
Utvändiga stuvutrymmen nås via luckor i babords- och aktertoften samt via ett
par mindre luckor på akterdäck. Längst föröver finns också en ankarbox med
plats för ett par gasolflaskor.

Två riggalternativ
OE 36:an har som standard en enkel rigg av mastheadtyp. Det enda paret
spridare är ovinklade, varför riggen har dubbla undervant som ska hålla ordning
på masten också i långskeppsled.
Alternativet med enkla undervant och ett inre förstag skulle ha inkräktat på
förpiken och gjort det lite besvärligare att dra runt förseglet i slagen.
Mastfabrikaten har varierat. Eftersom OE 36:an såldes till självbyggare erbjöds
flera alternativ i olika prislägen. Seldéns, som var dyrast, är vanligaste märket,
men det finns också riggar från Benns och franska Francespar, som dök upp
som prispressare på 70-talet.
Rullfock, self-tacker och storsegel med genomgående lattor är bekvämligheter
som tillkommit efter hand på Sten Bryckers egen OE 36. Enkel segelhantering är
ju önskvärt på alla båtar, och när Sten från början ville ha en 'entonnare' av
Olle Enderlein - alltså en något större båt - avrådde denne eftersom
försegelpåsarna skulle bli för tunga att hantera. 3/4-tonnarstorlek på båt och
segelplan var mera lagom, tyckte Olle.
Self-tackern på Mema vittnar om att även det kan vara för mycket ibland.
Samtidigt krävs det hästkrafter, och Sten Brycker har gjort som flera andra OE
36:ägare: han har höjt masten med hela 3 meter. Förstaget sitter på ordinarie
plats, det är bara storen som fått ökad yta med hela 10 kvm.
- Hon är ingen lättvindsbåt, förklarar Sten Brycker.
Att ökningen gjort nytta visas av ett LYS-tal på 1,16 jämfört med 1,14 för
standardriggen. Två hundradelar i LYS är ganska mycket, men fördelen med
större storsegel är ju att man alltid har nytta av det, på alla bogar från kryss till
läns och i alla vindar utom i revat skick på bidevind. Enligt Sten Brycker hade
Olle Enderlein alltid en högre mast på sina egna båtar än vad han ritat in som
standard; gentemot kunderna iakttog han något av en försiktighetsprincip för
att göra båten mindre krävande att använda.
Eftersom riggen i och med höjningen är av klar fraktionstyp - och spridarna raka
- krävs backstag. Det innebär ett extra moment i slagen och blir därmed lite
bökigare för familjeseglaren. Å andra sidan är det mest i friskare vindar man
verkligen behöver använda dem.
- Det är roligare med hög rigg, säger Sten. - Och det märks inte på
lovgirigheten. Men man måste reva tidigt. Jag seglar med full stor upp till 7 m/s.
Vid 8 meter tar man in första revet, och då är man tillbaka till gamla båtens
segelyta.

Tack vare det stora storseglet använder Sten sällan sin stora genua. Den enkla
self tacker-focken kommer till heders, en viss kompensation för olägenheten
med backstagen.
- Jag beställde en högsmal toppfock redan på 70-talet, men då sa segelmakaren
att det gick inte att sy ett sådant segel. Sy en! sa jag, och det gick utmärkt,
berättar Sten Brycker.
Det är från mellanvind och uppåt som OE 36:an trivs bäst. Hon har ett smalt,
ganska djupt förskepp som ger henne en mjuk gång i sjö. Hon styr bra och lätt,
enligt Sten Brycker, undervattenskroppen har ju delat lateralplan, något som
var en självklarhet i den ursprungliga kravspecifikationen. Han säger också att
båten är lätt att backa med för motor, då hon svarar bra på roderutslaget.
Rodret sitter delvis upphängt i en liten skädda ner till ungefär halva djupet och
är inte balanserat. Från början fanns också ett trimroder i akterkant kölen, men
precis som på Shipman 28:an slopades detta med tiden. På båtar som redan
hade trimroder låstes det och plastades igen.
"Fick två liv"
I slutet av 70-talet började de gyllene åren få en lite blekare glans. Efterfrågan
minskade och det krävdes större ekonomiska insatser för att marknadsföra och
sälja segelbåtar. Konceptet bakom Crown Yacht AB var att använda sig av
båtflodens eget momentum, med en självgående tillverkning och små
kostnader. När ebben började skönjas och pensionsåldern med den, var det
dags för Sten och Märta Brycker att dra sig tillbaka.
1980 sålde man varvet till ett annat Oxelösundsvarv, som efter ett par år såldes
vidare - för att därefter komma på obestånd. Formarna till OE 36 försvann då till
Danmark, där tillverkningen i princip upphörde.
Därmed var cirkeln sluten för OE 36:an. Hon inledde sin karriär lite turbulent
och slutade sina dagar på samma sätt - liksom så många andra av 70-talets
populära båtar. Men hon hade en lång glansperiod däremellan, och hon glänser
fortfarande.
Sten Brycker menar att framgången bakom Crown Yacht och OE-båtarna var
Olle Enderleins goda namn.
- Han var grunden för den här verksamheten, säger han, och tillägger:
- För min del betydde det att jag fick två liv.
Verkligen. Från livet som överstelöjtnant i Flygvapnet till att bli en båtbyggande
Florence Nightingale och hjälpa hundratals besjälade seglare att bygga sina
drömbåtar till ett rimligt pris.

- Det startade ju med att vi själva var ute efter vår drömbåt. Och så gick det
som det gick...
Det var nog tur det, både för Sten
och Märta Brycker och för alla OE-ägare.
OE Yacht Club of Scandinavia
är namnet på den klubb som är gemensam för alla de olika OE-båtarna. Klubben
ger ut en tidning och ordnar träffar både under seglings- och torrsäsong.
Årsavgiften är 50 kr.
Begagnade OE 36:or i bra skick säljs för 300-350 tkr. Några båtar har gått till
Tyskland för betydligt mer än så.
Kontaktman och ordförande för OE Yacht Club är Björn Johansson, Skolvägen
44, 135 55 Tyresö. Tel. 08-712 10 77
Längd ö a 11,07 m
Längd v l 8,43 m
Bredd 3,13 m
Djupgående 1,80 m
Deplacement 5,8 ton
Kölvikt (bly) 2,4 ton